EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62018CC0171

Förslag till avgörande av generaladvokat E. Tanchev föredraget den 28 mars 2019.
Safeway Ltd mot Andrew Richard Newton och Safeway Pension Trustees Ltd.
Begäran om förhandsavgörande från Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division).
Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Artikel 119 i EG‑fördraget (nu artikel 141 EG i ändrad lydelse) – Manliga och kvinnliga arbetstagare – Lika lön – Privat tjänstepensionssystem – Den normala pensionsåldern varierar beroende på kön – Dagen då åtgärder vidtogs för att åstadkomma likabehandling – Åtgärder som vidtas för att retroaktivt utjämna denna ålder till den ålder som gällde för tidigare missgynnade personer.
Mål C-171/18.

Court reports – general

ECLI identifier: ECLI:EU:C:2019:272

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

EVGENI TANCHEV

föredraget den 28 mars 2019 ( 1 )

Mål C‑171/18

Safeway Ltd

mot

Andrew Richard Newton,

Safeway Pension Trustees Ltd

(begäran om förhandsavgörande från Court of Appeal (Förenade kungariket))

”Artikel 157 FEUF och lika lön för manliga och kvinnliga arbetstagare – Genomförande av domen Barber om lika lön med avseende på pensionsålder – Fastställelse av datumet då Barber-perioden löper ut – Räckvidden av det unionsrättsliga förbudet mot retroaktiv utjämning nedåt av pensionsålder under Barber-perioden – Avsaknad av regler i nationell rätt om frister för att väcka talan rörande särbehandling med avseende på pensionsålder – Självständiga rättsmedel i nationell rätt och rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan”

1.

Förevarande mål ger domstolen ett ovanligt tillfälle att fastställa vilka krav som unionsrätten ställer upp avseende säkerställande av ett effektivt genomförande av principen om lika lön för lika arbete mellan män och kvinnor i en situation där nationell rätt inte föreskriver någon tidsgräns för att väcka talan mot ett åsidosättande av nämnda princip och där en enskild part väcker talan mot en annan i syfte att verkställa principen om lika lön. Närmare bestämt tvistar parterna i målet i huvudsak om huruvida åtgärder som en pensionsfond vidtog år 1991 efter domstolens dom i målet Barber ( 2 ) var tillräckliga för att efterleva reglerna som nämnda dom fastställde med avseende på principen om lika lön med avseende på pensioner. Det mer omfattande unionsrättsliga kravet på att rättigheter ska vara förenade med en tillgång till ett effektivt rättsmedel har dessutom relevans i förevarande tvist.

2.

Den hänskjutande domstolen, Court of Appeal of England and Wales (domstol i andra instans, England och Wales) vill få klarhet i huruvida en ändring av ett trustavtal som reglerar det berörda pensionssystemet, vilken gjordes år 1996 (trust är den rättsliga form som i normalfallet används för förmånsbestämda tjänstepensionssystem i Förenade kungariket), ( 3 ) men som återspeglade 1991 års ändringar i trustens administration, är förenlig med förbudet som följer av domstolens rättspraxis ( 4 ) mot retroaktiv utjämning nedåt, ( 5 ) det vill säga utjämning av pensionsåldern för män och kvinnor genom att för sistnämnda kategori tillämpa samma pensionsålder som tillämpas för män, i avvaktan på införlivande av domstolens dom i målet Barber.

I. Tillämpliga bestämmelser

A.   Unionsrätt

3.

Artikel 157.1 och 157.2 FEUF har följande lydelse:

”1.   Varje medlemsstat ska säkerställa att principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete eller likvärdigt arbete tillämpas.

2.   I denna artikel ska med ’lön’ förstås den gängse grund- eller minimilönen samt alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren på grund av anställningen.

Lika lön utan könsdiskriminering innebär att

a)

ackordslön för lika arbete ska fastställas enligt samma beräkningsgrunder,

b)

tidlön ska vara lika för lika arbete.”

B.   Nationell rätt

4.

Artikel 19 i trustavtalet av den 1 april 1984 som reglerar Safeway Pension Scheme (nedan kallat pensionssystemet) föreskriver följande:

”Huvudbolaget får när som helst och vid behov, med förvaltarnas samtycke, genom skriftligt tilläggsavtal upprättat av huvudbolaget och förvaltarna till detta trustavtal eller de avtal som anges i den andra bilagan till detta trustavtal, ändra eller lägga till i befogenheterna för trusten och i pensionssystemets bestämmelser, inklusive detta trustavtal och Reglerna samt i andra avtal och andra instrument. Denna befogenhet får utövas med verkan från ett datum som anges i tilläggsavtalet, vilket kan vara dagen för tilläggsavtalets upprättande eller dagen för en tidigare skriftlig kungörelse till medlemmarna om ändring eller tillägg, eller ett datum, inom en skälig tid före eller efter dagen för ett sådant avtals upprättande, så att ändringen eller tillägget får retroaktiv eller framtida verkan, allt efter omständigheterna.”

II. Målet vid den nationella domstolen och begäran om förhandsavgörande

5.

Tvisten vid den nationella domstolen avser fastställelse av datumet då den normala pensionsåldern som var tillämplig enligt tjänstepensionssystemet för anställda hos Safeway Group (det system som det hänvisas till ovan) utjämnades till att vara 65 år för både män och kvinnor. Tidigare var pensionsåldern 65 år för män och 60 år för kvinnor.

6.

Klaganden, Safeway Limited (nedan kallat Safeway), som är pensionssystemets huvudarbetsgivare, hävdar att de normala pensionsåldrarna utjämnades med verkan från den 1 december 1991, eftersom det var det datum som pensionssystemets medlemmar genom skriftlig kungörelse meddelades om utjämningen av behandling av män och kvinnor, genom införande av en normal pensionsålder på 65 år för båda könen, och även det datum då en senare formell ändring av pensionssystemet angavs ha retroaktiv verkan.

7.

Den första svaranden, Andrew Richard Newton, en av pensionssystemets medlemmar, hävdar att de normala pensionsåldrarna inte utjämnades förrän den 2 maj 1996, vilket var det datum då avtalet om ändring av pensionssystemets regler upprättades. Om denna uppfattning är riktig skedde ingen utjämning av den normala pensionsåldern för män och kvinnor under tidsperioden från december 1991 till maj 1996, vilket innebär att män under denna tidsperiod borde ha åtnjutit samma rättigheter som den gynnade kategorin kvinnor. Svaranden gör gällande att den normala pensionsåldern för kvinnor förblev 60 år fram till den formella ändringen den 2 maj 1996, vilket innebär att män också hade rätt till denna normala pensionsålder fram till detta datum.

8.

Den hänskjutande domstolen har påpekat att de sammanlagda ekonomiska effekterna av ett avgörande av målet i enlighet med denna tolkning har beräknats till mer än 100 miljoner brittiska pund (GBP).

9.

Enligt de skriftliga yttrandena från den andra svaranden, Safeway Pensions Trustees Ltd, ställer sig bolaget neutralt till målets utgång.

10.

Ändringen av den normala pensionsåldern gjordes på grundval av dom av den 17 maj 1990 i målet Barber, ( 6 ) i vilken domstolen konstaterade att det stred mot artikel 119 EG (nuvarande artikel 157 FEUF) att diskriminera män inom ramen för pensionssystem genom att tillämpa olika normala pensionsåldrar för män och för kvinnor. De normala pensionsåldrarna som målet Barber avsåg var 65 år för män och 60 år för kvinnor.

11.

Domens rättsverkningar i tiden sköts emellertid upp, och domstolen slog i domen Barber fast att den direkta effekten av artikel 119 EG, numera artikel 157 FEUF, inte kan åberopas till stöd för krav på rätt till pension med verkan från en tidpunkt som infaller före dagen för domen Barber, den 17 maj 1990. Domen hade således endast framåtsyftande verkan. ( 7 ) Medan pensionsfonder hade möjlighet att för framtiden agera mot bakgrund av domen Barber genom utjämning nedåt, vilket innebar att den normala pensionsåldern för kvinnor ökades till att vara samma som den för män (i målet vid den nationella domstolen till 65 år), ( 8 ) var de innan sådana åtgärder vidtogs skyldiga att tillämpa samma villkor för den missgynnade kategorin män som för den gynnade kategorin kvinnor. Följaktligen skulle, från den 17 maj 1990, dagen då domen Barber offentliggjordes, fram till dess att en pensionsfond vidtog åtgärder för att säkerställa lika lön för lika arbete mellan män och kvinnor genom att tillämpa samma normala pensionsålder för båda könen, lika förmånliga villkor tillämpas för män som för kvinnor. ( 9 ) Detta har kommit att benämnas som utjämning uppåt och den nämnda tidsperioden har, åtminstone i Förenade kungariket, kommit att benämnas Barber-perioden. ( 10 )

12.

Förvaltaren anpassade sig till domen Barber genom att den 1 september 1991 offentliggöra en kungörelse (nedan kallad 1991 års kungörelse) riktad till pensionssystemets samtliga medlemmar, i vilken det angavs att beslut hade fattats om att ändra pensionssystemet genom att införa en gemensam normal pensionsålder på 65 år för män och kvinnor för anställningsperioder från och med den 17 maj 1990. Genom en skrivelse av den 1 december 1991 riktad till de anställda som var medlemmar eller var kvalificerade för att bli medlemmar av pensionssystemet, bekräftade klaganden att beslut hade fattats om de ändringar i pensionsförmånerna som angavs i 1991 års kungörelse med verkan från den 1 december 1991.

13.

Följande är utdrag från 1991 års kungörelse:

”Ändringar av dina pensionsförmåner

Detta meddelande innehåller nyheter om … viktiga ändringar i Safeway Pension and Family Benefits Scheme [(Safeways pensions- och familjeförmånssystem)] som företaget och förvaltningsbolaget kommer att införa med verkan från den 1 december 1991 … En gemensam normal pensionsålder för män och kvinnor på 65 år – det har länge varit olagligt att särbehandla män och kvinnor i anställningsförhållanden. Överraskande nog har det på området pensioner varit möjligt att tillåta särbehandling, i synnerhet med avseende på pensionsålder. Ett färskt fall från EU-domstolen kommer att förändra allt detta i grunden …

EU-domstolen banar ny mark för pensioner

Du kanske har hört talas om ett mål som nyligen avgjorts där parterna var Guardian Royal Exchange (GRE) och en av deras tidigare anställda, Douglas Barber. Han hävdade att han blivit utsatt för könsdiskriminering när GRE vägrade betala ut pension efter att han blivit uppsagd vid en ålder då en kvinna skulle ha fått pension. Efter en långdragen rättstvist som hamnade i EU-domstolen avgjordes målet till fördel för Douglas Barber. Detta är en viktig dom, eftersom den innebär att det nu är oundvikligt att många företags pensionssystem förändras vad gäller olika pensionsåldrar för män och kvinnor. Det är fortfarande ovisst vilka praktiska effekter domen kommer att få. Företaget och förvaltningsbolaget har emellertid kommit fram till att det nu är rätt tillfälle att utjämna den normala pensionsåldern. De fortsätter att övervaka situationen och kommer att genomföra ytterligare förändringar som är nödvändiga när effekterna av domen blir tydliga.”

14.

1991 års kungörelse innehöll följande fotnot:

”Det ska betonas att trustavtalet och reglerna är den rättsliga grunden för [pensionssystemet] och att syftet med detta meddelande endast är allmän rådgivning och information. Observera att ändringarna som beskrivs i denna broschyr utgör en ändring av dina arbetsvillkor.”

15.

Enligt den hänskjutande domstolens uppgifter förvaltades pensionssystemet från början av december 1991 baserat på antagandet att de tidigare olika normala pensionsåldrarna för män och kvinnor hade utjämnats genom införandet av en gemensam normal pensionsålder på 65 år. Medlemmarnas förmåner beräknades följaktligen på denna grund. Utbetalningar till medlemmar som gick i pension därefter gjordes på grundval av en normal pensionsålder på 65 år för både män och kvinnor, i likhet med utbetalning av transfereringar och utbetalningar av förmåner vid medlemmars dödsfall i arbetet.

16.

Emellertid gjordes som nämnts ovan ingen motsvarande ändring av avtalet förrän den 2 maj 1996 när Safeway och förvaltningsbolaget upprättade Trustavtalet och Reglerna (nedan kallat 1996 års avtal). Reglerna, som utgjorde den andra bilagan till 1996 års avtal, föreskrev en gemensam normal pensionsålder på 65 år för män och kvinnor. Utjämningen av normala pensionsåldrar skulle ha retroaktiv verkan från den 1 december 1991, datumet som i 1991 års kungörelse angavs som dagen då utjämningen av normala pensionsåldrar träder i kraft.

17.

I januari 2009 uttryckte en oberoende rådgivare till förvaltningsbolaget farhågor med avseende på tidsperioden på fem år mellan 1991 års kungörelse och tidpunkten då 1996 års avtal trädde i kraft. Flera år senare inleddes ett förfarande inför High Court (Överdomstolen, England och Wales), eftersom det enligt nationell rätt inte finns någon begränsning i tiden för att väcka talan avseende anspråk på en förmån från en trust, så länge trusten har tillgångar. ( 11 ) I detta avseende har den första svaranden i målet vid den nationella domstolen, Andrew Richard Newton, gjort gällande att principen om lika lön för lika arbete mellan män och kvinnor enligt artikel 157 FEUF, såsom den har preciserats av domstolen i domen Barber, ( 12 ) har åsidosatts. Den 29 februari 2016 biföll High Court (Överdomstolen, England och Wales) Andrew Richard Newtons talan. Denna dom överklagades till den hänskjutande domstolen.

18.

Den hänskjutande domstolen har uppgett att parterna är ense om att genomförandeåtgärderna för att avsluta Barber-perioden inte vidtogs förrän den 2 maj 1996, dagen då 1996 års avtal upprättades, och inte den 1 december 1991, dagen då 1991 års kungörelse meddelades. ( 13 ) Som förklarats ovan (punkt 11) följer det av Barber att det – fram tills åtgärder vidtas för att genomföra principen om lika lön med avseende på normal pensionsålder (för anställningsperioder som intjänats efter domen, det vill säga efter den 17 maj 1990) – under denna period är nödvändigt att tillämpa samma villkor för den missgynnade kategorin (män) som för den gynnade kategorin (kvinnor) så att villkoren utjämnas uppåt. Efter att Barber-perioden löpt ut kan utjämning emellertid även omfatta en normal pensionsålder på 65 år för både män och kvinnor. Med andra ord är utjämning nedåt endast tillåten under denna tidsperiod enligt Barber.

19.

Den hänskjutande domstolen har även påpekat att ”trustavtalet och reglerna för det berörda pensionssystemet [ska] användas som riktmärke för att under Barber-perioden fastställa [rättigheterna för de som tillhör den gynnade kategorin], eftersom det är det enda systemet eller den enda ramen eller referenspunkten för att uppnå likabehandling”. ( 14 )

20.

Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel om huruvida High Court (Överdomstolen, England och Wales) har gjort en korrekt tillämpning av domstolens rättspraxis som utesluter retroaktiv utjämning nedåt av den gynnade kategorins villkor till samma nivå som den missgynnade kategorin, i väntan på åtgärder för att efterleva domen Barber ( 15 ) och på att Barber-perioden löper ut. Den hänskjutande domstolen har angett att det följer av nationell rätt att kvinnors rätt till en normal pensionsålder på 60 år var en återkallelig rättighet (en rättighet som kan justeras retroaktivt) ( 16 ), eftersom 1991 års kungörelse, vilken höjde kvinnors normala pensionsålder till 65 år, var i kraft under hela tidsperioden från den 1 december 1991 till den 2 maj 1996 och detta var ett sätt att genomföra domen enligt nationell rätt. Pensionssystemet administrerades mycket riktigt på denna grund under denna tidsperiod.

21.

Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida den retroaktiva bekräftelsen i trustavtalet av den 2 maj 1996 av ändringen som i praktiken infördes genom 1991 års kungörelse, och den införda gemensamma normala pensionsåldern på 65 år för män och kvinnor, är tillåten enligt domstolens rättspraxis på grundval av att förbudet mot retroaktiv utjämning nedåt under Barber-perioden endast är tillämpligt på rättigheter som är ”oåterkalleliga” (fasta).

22.

Vidare erinrar den hänskjutande domstolen om att unionsrätten under Barber-perioden inte kräver att den missgynnade kategorin ska tillerkännas rättigheter som är mer gynnsamma än de som den gynnade kategorin åtnjuter. Att ge män en oåterkallelig rätt till en normal pensionsålder på 60 år mellan åren 1991 och 1996 skulle gå utöver de rättigheter som kvinnor har under denna tidsperiod med hänsyn till att de endast hade en återkallelig rätt att pensioneras vid 60 års ålder.

23.

Mot bakgrund av det ovan anförda förklarade den hänskjutande domstolen förfarandet vilande och hänsköt följande fråga för förhandsavgörande:

”Om ett pensionssystems regler ger befogenhet enligt nationell rätt att genom ändring i pensionssystemets trustavtal retroaktivt sänka värdet på både mäns och kvinnors intjänade pensionsrättigheter för en period mellan det datum då en skriftlig kungörelse om avsedda ändringar i pensionssystemet görs och det datum då trustavtalet faktiskt ändras, krävs det då enligt artikel 157 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (tidigare, och under den omtvistade perioden, artikel 119 i Romfördraget) att både mäns och kvinnors intjänade pensionsrättigheter betraktas som oåterkalleliga under den perioden, på så sätt att deras pensionsrättigheter är skyddade från att minskas retroaktivt med tillämpning av nationell rätt?”

24.

Skriftliga yttranden lämnades till domstolen av Safeway, Andrew Richard Norton, förvaltningsbolaget och Europeiska kommissionen. Alla deltog vid den muntliga förhandlingen den 4 februari 2019.

III. Rättslig bedömning

A.   Inledning

25.

Tvisten i målet vid den nationella domstolen verkar ha uppkommit på grund av två speciella egenskaper hos det nationella rättssystemet. Den första egenskapen är avsaknaden av en preskriptionstid för att göra gällande anspråk på förmåner från en trust. ( 17 ) Den andra är vad som framstår som en brist på klarhet enligt nationell rätt rörande vilken rättslig status och verkan som 1991 års kungörelse har.

26.

Jag kommer inledningsvis analysera dessa två egenskaper hos målet innan jag förklarar varför nyckeln till att avgöra tvisten ligger i att fastställa tidpunkten då Barber-perioden avslutades. Denna fråga ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma i ljuset av alla relevanta unionsrättsliga principer. Jag kommer således att föreslå att domstolen omformulerar den hänskjutna frågan i enlighet med avsnitt F nedan. Argumenten bakom denna omformulering följer nedan.

B.   Avsaknad av en tidsfrist för att väcka talan

27.

Jag vill erinra om att de nationella domstolarna, när unionsrätten ger rättigheter till enskilda, är skyldiga att skydda dessa rättigheter i enlighet med de skyldigheter som följer av andra stycket i artikel 19.1 FEU, men att det däremot inte följer av unionsrätten att dessa rättigheter ska kunna åberopas inför domstol utan tidsbegränsning. Det följer i stället av domstolens fasta rättspraxis att det i avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser om vilka processuella villkor som ska gälla i stället är rimliga frister med prekluderande verkan enligt nationell rätt som ska gälla för anspråk som grundar sig på unionsrätt, under förutsättning att samma tidsfrist gäller för motsvarande anspråk som enbart grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och att den aktuella preskriptionsfristen inte gör att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen). Det är förenligt med unionsrätten att, i rättssäkerhetens intresse, fastställa rimliga tidsfrister. ( 18 )

28.

Domstolen har nämligen slagit fast att nationella regler om frister för väckande av talan enligt nationell rätt kan åberopas gentemot arbetstagare som gör gällande sin rätt att vara anslutna till ett yrkespensionssystem för att säkerställa lika lön för lika arbete enligt artikel 157 FEUF, under förutsättning att de uppfyller likhetsprincipen och effektivitetsprincipen. ( 19 )

29.

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har i sin rättspraxis också varit öppen för begränsningar i tiden för möjligheten att framställa krav. Europadomstolen har fastställt att ”rätten till en rättvis rättegång inför domstol som garanteras av artikel 6.1 Europeiska konventionen [om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna], måste tolkas i ljuset av ingressen till konventionen som, i relevanta delar, anger att samma grundläggande rättsuppfattning är en del av de fördragsslutande staternas gemensamma arv. En av de grundläggande principerna hos denna grundläggande rättsuppfattning är principen om rättssäkerhet”. ( 20 ) Det följer av Europadomstolens fasta rättspraxis att frister för väckande av talan syftar till att säkerställa en god rättskipning, ( 21 ) så att osammanhängande eller otydliga regler om tidsfrister för civilrättsliga förfaranden inte uppfyller kraven på en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 EKMR. ( 22 )

30.

Europadomstolens rättspraxis föreskriver vidare att reglerna om frister för väckande av talan skyddar rätten till försvar och motverkar bevissvårigheter. Reglerna förhindrar att en talan väcks sent och även orättvisor som kan uppstå när domstolarna ska pröva omständigheter som har ägt rum långt tillbaka i tiden på grundval av gamla bevis. ( 23 ) Europadomstolen har visserligen erkänt att lagföring av allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter som krigsbrott, brott mot mänskligheten, ( 24 ) kidnappningar och olagligt dödande inte bör hindras av alltför restriktiv tillämpning av preskriptionsfrister, ( 25 ) men civilrättsliga mål som gäller arbetsrättsliga tvister omfattas inte av denna kategori. ( 26 )

31.

I enlighet med kriterierna som Europadomstolen har ställt upp vore det nödvändigt att pröva handläggningen av förfarandet i sin helhet, ( 27 ) med hänsyn tagen till omständigheten att den övergripande rätten till en rättvis rättegång är en central demokratisk princip som ligger till grund för rättsstatsprincipen, ( 28 ) för att fastställa huruvida avsaknaden av regler om frister för väckande av en civilrättslig talan i det enskilda fallet är förenligt med kraven på rättvisa som följer av artikel 6.1 Europakonventionen.

32.

Denna fråga är inte föremål för prövning i målet vid den nationella domstolen. Emellertid innebär avsaknaden i nationell rätt av en tidsfrist för att väcka talan angående likabehandling med avseende på normala pensionsåldrar, att det är desto viktigare att fastställa datumet då Barber-perioden löpte ut. Som nämnts ovan måste denna fråga bedömas i ljuset av alla relevanta unionsrättsliga principer.

C.   De rättsliga effekterna av 1991 års kungörelse

1. Oenigheten mellan parterna avseende verkan av 1991 års kungörelse

33.

Oenigheten mellan parterna på denna punkt är av central betydelse för avgörandet i det nationella målet. Jag är av uppfattningen att det följer av unionsrätten att datumet då Barber-perioden löpte ut var tidpunkten då rättsliga åtgärder som kan verkställas fullt ut vidtagits för utjämnande av den normala pensionsåldern mellan män och kvinnor. Sådana åtgärder ska byggas in i en regelordning som iakttar rätten till ett effektivt rättsmedel som följer av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 19.1 FEU och som även överensstämmer med andra allmänna rättsprinciper som är relevanta för denna rättighet (se nedan avsnitt D–F).

34.

Under den muntliga förhandlingen hänvisade Safeway till punkt 20 i begäran om förhandsavgörande och anförde härvid att 1991 års kungörelse, som trädde i kraft den 1 december 1991, innebar att bolaget som var arbetsgivare och förvaltarna hade en laglig rätt att ändra pensionssystemet och införa en normal pensionsålder på 65 år för både män och kvinnor från den 1 december 1991, och att denna ändring trädde i kraft och var giltig enligt nationell rätt. Innan den 2 maj 1996 hade inga anställda, varken män eller kvinnor, kunnat kräva en normal pensionsålder på 60 år. Safeways ombud anförde vid den muntliga förhandlingen att om ett sådant anspråk hade gjorts gällande, så skulle det ha mötts med en ändring av pensionssystemet.

35.

Andrew Richard Newton framförde emellertid argumentet att förvaltarna var tvungna att ingå ett trustavtal för att ändringen av normal pensionsålder skulle bli rättsligt bindande och att det inte skedde förrän den 2 maj 1996. Reglerna för pensionsavtalet fastställde även fortsättningsvis den normala pensionsåldern för kvinnor till 60 år och till 65 år för män fram till dess att trustavtalet utfärdades den 2 maj 1996. Andrew Richard Newton hänvisade vid den muntliga förhandlingen bland annat till punkterna 21, 24 och 30 i den hänskjutande domstolens dom. ( 29 )

2. Den hänskjutande domstolen och 1991 års kungörelse

36.

Samtidigt har den hänskjutande domstolen, som anges ovan i punkt 19, konstaterat att ”trustavtalet och reglerna för det berörda pensionssystemet [ska] användas som riktmärke för att under Barber-perioden fastställa [rättigheterna för de som tillhör den gynnade kategorin], eftersom det är det enda systemet eller den enda ramen eller referenspunkten för att uppnå likabehandling”. ( 30 ) Den hänskjutande domstolen konstaterar även (se punkt 18 ovan) att parterna är eniga om att Barber-perioden löpte ut den 2 maj 1996. ( 31 ) När 1991 års kungörelse offentliggjordes i september 1991, angavs emellertid att anställda ”skulle notera att de ändringar som beskrivs i broschyren innebär en ändring av anställningsvillkoren” (se punkt 14 ovan).

37.

Med hänsyn till att gränsen mellan (obligatorisk) utjämning uppåt och (frivillig) utjämning nedåt följer av domstolens tolkning av omfattningen av principen om lika lön för lika arbete mellan män och kvinnor enligt artikel 157 FEUF, kan tidpunkten för effektivt genomförande av arbetsgivares skyldighet att tillämpa samma normala pensionsålder för män och kvinnor med avseende på anställningsperioder som intjänats efter den 17 maj 1990 (dagen då domen Barber meddelades) emellertid inte undantas från unionsrättens tillämpning. De domar från EU-domstolen som den hänskjutande domstolen hänvisade till när den fastställde datumet då Barber-perioden avslutades ger inte en fullständig bild av den unionsrättsliga princip som är relevant för att avgöra denna fråga.

38.

I målet Razzouk och Beydoun mot kommissionen ( 32 ) vägrades två änklingar efterlevandepension med avseende på avgifter som deras avlidna hustrur hade betalat i egenskap av tjänstemän i Europeiska gemenskapen. Vid den aktuella tidpunkten var villkoren för utbetalning av efterlevandepension till änklingar andra än de som tillämpades för änkor. Domstolen ansåg att änklingar och änkor skulle behandlas lika med avseende på efterlevandepension med hänsyn till att likabehandling av män och kvinnor är en grundläggande unionsrättslig princip.

39.

I domen Federatie Nederlandse Vakbeweging ( 33 ) slog domstolen fast att gifta kvinnor som enligt nationell lagstiftning undantogs från en förmån erhöll en rätt till förmånen på samma villkor som tillämpades för män med stöd av den direkta effekten av artikel 4.1 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet. ( 34 )

40.

Domen Nimz ( 35 ) avsåg indirekt diskriminering på grund av kön och att deltidsanställda behandlas mindre förmånligt än heltidsanställda och nästan heltidsanställda, och nationella domstolars skyldighet att bortse från den nationella lagstiftning som orsakar indirekt diskriminering i det enskilda fallet.

41.

Såsom antyds ovan (punkt 37) återspeglar dessa tre fall inte hela spektrat av rättsprinciper som är relevanta för att fastställa vid vilken tidpunkt Barber-perioden avslutades.

D.   Unionsrättsliga principer som är relevanta för att fastställa tidpunkten då Barber-perioden avslutades

1. Domstolens praxis rörande artikel 157 FEUF och normala pensionsåldrar

42.

Även om jag är medveten om att domstolen har fastställt att artikel 157 FEUF endast ålägger arbetsgivarna att uppnå ett visst resultat, med innebörden att det ”varken i nämnda artikel eller i någon annan gemenskapsrättslig bestämmelse [föreskrivs] hur arbetsgivarna och … ett yrkespensionssystems förvaltare skall gå till väga för att fullgöra denna skyldighet”, ( 36 ) så har domstolen likaså konstaterat att den ändamålsenliga verkan av artikel 157 FEUF inte får försvagas och att ”det rättsskydd som krävs för effektiv likabehandling” inte får äventyras. ( 37 ) Förvaltarna är därför skyldiga att göra allt som ryms inom deras befogenheter för att säkerställa att likabehandlingsprincipen iakttas, ( 38 ) vilket även omfattar att väcka talan vid nationella domstolar om dessas ingripande krävs för genomförandet av förändringar i pensionssystemets bestämmelser eller i den urkund som ligger till grund för förvaltarskapet. ( 39 ) Arbetsgivare är skyldiga att tillämpa artikel 157 FEUF ”fullständigt och omedelbart” ( 40 ) och nationella domstolar ska ”avstå från att tillämpa de diskriminerande nationella bestämmelserna, utan att först behöva begära eller invänta” att dessa upphävs. ( 41 )

2. Stadgans roll

43.

Målet vid den nationella domstolen avser horisontell tillämpning av rätten till lika lön som föreskrivs enligt artikel 157 FEUF av en enskild part mot en annan. Domstolen har nyligen fastställt att artikel 47 i stadgan kan göras gällande fullt ut under sådana omständigheter, även om det står i direkt strid med nationell rätt. ( 42 )

44.

Mot denna bakgrund aktualiseras artikel 52.3 i stadgan, eftersom den första punkten i artikel 47 i stadgan, i enlighet med förklaringarna till denna artikel, grundas på artikel 13 Europakonventionen. ( 43 ) Enligt artikel 52.3 i stadgan ska dessa rättigheter under sådana omständigheter ”ha samma innebörd och räckvidd”, vilket innebär att vederbörlig hänsyn ska tas till rättspraxis som meddelats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna för att säkerställa att unionsrätten uppfyller de minimistandarder för skydd som föreskrivs i denna rättspraxis. ( 44 )

45.

Jag konstaterar att domstolen, trots att artikel 51.1 i stadgan föreskriver att ”bestämmelserna i denna stadga riktar sig till … medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten”, har valt en annan lösning än generaladvokatens förslag med innebörden att bestämmelserna ”inte medför någon direkt skyldighet” för enskilda på grundval av lydelsen av artikel 51.1. ( 45 ) Domstolen har därefter fastställt att en mer omfattande krets av juridiska personer är skyldig att efterleva stadgan och slog fast att det gäller på ”ett område som omfattas av unionsrätten”, ( 46 ) inklusive omständigheter där sådana ”områden” även omfattar åläggande av horisontella skyldigheter. ( 47 ) Principen om lika lön för lika arbete mellan män och kvinnor enligt artikel 157 FEUF har sedan länge haft horisontell direkt effekt mellan enskilda ( 48 ) och utgör således utan tvekan ”ett område som omfattas av unionsrätten”.

46.

Såsom påpekats ovan (punkt 33) ska artikel 47 i stadgan tolkas mot bakgrund av artikel 19.1 FEU. Enligt denna bestämmelse är de nationella domstolarna skyldiga att tillhandahålla ett fullständigt system av verksamt rättsligt skydd. ( 49 )

3. Innehållet i relevanta materiella bestämmelser

47.

Domstolen har redan slagit fast att principen om ett effektivt rättsmedel i artikel 47 i stadgan består av flera delar, vilka bland annat omfattar principen om parternas likställdhet i processen och rätten till domstolsprövning. ( 50 ) I förevarande fall är kärnan i artikel 47 i stadgan såsom den fastställts i domstolens praxis att säkerställa att det finns ett rättsmedel för att säkerställa respekten för EU:s grundläggande rättigheter. ( 51 )

48.

I likhet med detta har Europadomstolen konstaterat att artikel 13 Europakonventionen innebär att det måste finnas ett nationellt rättsmedel för prövning i sak av klagomål som är baserade på rimliga grunder och för tillhandahållande av adekvata korrigerande åtgärder, och detta rättsmedel måste vara effektivt i såväl faktiskt som rättsligt hänseende. ( 52 )

49.

Och det följer sedan länge av domstolens rättspraxis att ”enbart en praxis eller ett administrativt meddelande … inte [är] tillräckligt för ett korrekt införlivande av [ett direktiv], eftersom en sådan praxis eller ett sådant meddelande, till skillnad från autentiska rättskällor, inte ger några garantier om stabilitet, ovillkorlighet och offentlighet.” ( 53 )

50.

Dessutom innebär relevanta allmänna unionsrättsliga principer att det ska finnas effektiva rättsmedel för att göra gällande rättigheter som följer av unionsrätten.

51.

Som redan noterats ovan (punkt 27) med avseende på nationella regler om tidsgränser för väckande av talan, rättsmedel och förfaranden enligt medlemsstaternas rättsordningar, får dessa inte göra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten. Rättsmedlen som syftar till att göra det möjligt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten måste vara desamma som gäller för motsvarande anspråk som enbart grundas på nationell rätt. ( 54 )

E.   Metod för att lösa tvisten i det nationella målet

52.

Mot bakgrund av det ovan anförda har jag dragit slutsatsen att nyckeln till att avgöra tvisten i målet vid den nationella domstolen är att följa den argumentation som kommissionen har anfört vid den muntliga förhandlingen. Det innebär att det först är nödvändigt att fastställa huruvida de faktiska omständigheterna över huvud taget gör att retroaktivitet kan aktualiseras.

53.

Denna fråga ska besvaras nekande om 1991 års kungörelse hade full kraft som en bindande rättsakt, ( 55 ) vilket skulle innebära att det vid denna tidpunkt fanns ett rättsmedel för att säkerställa en gemensam normal pensionsålder på 65 år som är effektiv i såväl faktiskt som rättsligt hänseende i enlighet med de rättsliga skyldigheter som följer av artikel 47 i stadgan och artikel 19.1 FEU. I enlighet med den rättspraxis som diskuteras ovan är det lagligt att utjämna nedåt till 65 års normal pensionsålder för både män och kvinnor efter att Barber-perioden har löpt ut, vilket innebär att Andrew Richard Newtons talan ska ogillas eftersom det inte föreligger någon retroaktiv tillämpning.

54.

Däremot fortsatte Barber-perioden att löpa fram till den 2 maj 1996, dagen då det aktuella trustavtalet upprättades, om det inte förelåg något effektivt rättsmedel innan denna tidpunkt. I enlighet med domstolens förbud mot retroaktiv utjämning nedåt ska män (den missgynnade kategorin) behandlas på samma sätt som kvinnor (den gynnade kategorin) och tillerkännas en pensionsålder på 60 år till och med den 2 maj 1996. I ett sådant fall ska Andrew Richard Nortons talan bifallas.

55.

Såsom redan antytts ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra dessa frågor med beaktande av de gränser som ställs upp av relevant rättspraxis från domstolen.

F.   Omformulering av den hänskjutna frågan och förslag till avgörande

56.

Enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. ( 56 )

57.

Med hänsyn till att tidpunkten då Barber-perioden avslutades är central för att avgöra tvisten i målet vid den nationella domstolen föreslår jag att domstolen omformulerar den hänskjutna frågan på följande sätt:

58.

”Vilka faktorer ska beaktas vid fastställelse av datumet då en pensionsfond har vidtagit åtgärder för framtiden avseende anställningsperioder som har genomförts efter domstolens dom av den 17 maj 1990, Barber (C‑262/88, EU:C:1990:209) för att verkställa principen om lika lön för lika arbete mellan män och kvinnor med avseende på normal pensionsålder enligt artikel 157 FEUF? Under tidsperioden innan detta inträffar och då Barber-perioden fortfarande löper: Är förbudet mot retroaktiv utjämning nedåt enligt unionsrätten som utgör hinder för att föreskriva en pensionsålder för kvinnor (den gynnade kategorin) som är densamma som för män (den missgynnade kategorin) tillämpligt, om ett pensionssystems regler ger befogenhet enligt nationell rätt att genom ändring i pensionssystemets trustavtal retroaktivt sänka värdet på både mäns och kvinnors intjänade pensionsrättigheter för en period mellan det datum då en skriftlig kungörelse om avsedda ändringar i pensionssystemet görs och det datum då trustavtalet faktiskt ändras?”

59.

Med avseende på det första ledet av denna fråga ska vederbörlig hänsyn tas till omständigheten att artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 47 i stadgan, enligt vilka medlemsstaternas lagstiftning måste garantera likabehandling med avseende på pensionsålder, vilket är en rättsligt bindande skyldighet som kan verkställas fullt ut i såväl faktiskt som rättsligt hänseende (se punkterna 47–49 ovan). Rätten till lika lön enligt artikel 157 FEU med avseende på pensioner får inte vara omöjlig eller orimligt svår att utöva i praktiken. Samtidigt måste rättsmedlen som syftar till att säkerställa likabehandling med avseende på normala pensionsåldrar vara desamma som gäller för motsvarande anspråk som enbart grundas på nationell rätt (se punkt 51 ovan).

60.

Med avseende på svaret på det andra ledet i ovanstående fråga har jag kommit till slutsatsen att det är irrelevant huruvida kvinnors möjlighet att gå i pension vid 60 års ålder är en återkallelig (som kan ändras retroaktivt) eller oåterkallelig (fast) rättighet vad gäller tillämpningen av förbudet i domstolens rättspraxis mot utjämning nedåt, vilket är i kraft så länge Barber-perioden inte har avslutats. Denna bedömning grundas på följande skäl.

61.

Jag accepterar inte argumentet i det skriftliga yttrandet från Safeway där bolaget gör gällande att tillämpningen av förbudet mot utjämning nedåt i målet vid den nationella domstolen inskränker medlemsstaternas utrymme att i sin nationella rätt fastställa vilka förmåner den gynnade kategorin ska åtnjuta. ( 57 ) Det följer av domstolens fasta rättspraxis att pensionsåldern ska vara densamma för män och kvinnor i enlighet med artikel 157 FEUF. Detta är ett krav som inte kan påverkas av särdrag i medlemsstaternas lagstiftning, eftersom domstolen har slagit fast att ”principen om lika lön utgör en av gemenskapens grundvalar”. ( 58 )

62.

Detta synsätt påverkar inte tolkningen av nationell rätt eller bedömningen av dess effekter. Det är av stor vikt att förhindra en urvattning av det företräde som ska ges en artikel i fördragen, sedan länge fastslagen och med direkt effekt, såsom artikel 157 FEUF. Såsom Andrew Richard Newton har påpekat i sitt skriftliga yttrande slår domstolen i domen Coloroll fast att ”arbetsgivarna och förvaltarna inte [kan] åberopa pensionssystemets regler eller bestämmelserna i den urkund som ligger till grund för förvaltarskapet för att undandra sig den skyldighet de har att garantera att likabehandling uppnås i fråga om lönerna”. ( 59 )

63.

Jag stöder inte heller Safeways argumentation i bolagets skriftliga yttranden att en tillämpning av förbudet mot utjämning nedåt under tiden som Barber-perioden löper på de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen leder till att män ges en oåterkallelig rätt att pensionera sig vid 60 års ålder, medan kvinnor ges en återkallelig rätt att endast pensionera sig vid 60 års ålder enligt engelsk rätt, vilket innebär att män får mer långtgående rättigheter än de som kvinnor åtnjuter. Jag noterar att det följer av domstolens rättspraxis att den missgynnade kategorin inte får behandlas på ett sätt som är mer gynnsamt än det som gäller för den gynnade kategorin. ( 60 )

64.

Det har inte ifrågasatts att den normala pensionsåldern för kvinnor som var medlemmar i Safeways pensionsfond var 60 år vid tidpunkten för avgörandet i målet Barber. Det framgår av domstolens fasta rättspraxis att det med hänsyn till att principen om lika lön utgör en av unionens grundvalar ”således inte är möjligt att fastställa betydelsen och räckvidden av denna princip med hänvisning till ett formellt kriterium, som i sig självt är beroende av vilka regler eller praxis som tillämpas i medlemsstaterna. Behovet att säkra en enhetlig tillämpning av fördraget inom hela gemenskapen gör det nödvändigt att tolka [artikel 157 FEUF] oberoende av sådana regler eller praxis”. ( 61 )

65.

Såsom påpekats i Andrew Richard Nortons skriftliga yttranden är det inte rimligt att göra en restriktiv tolkning av domstolens dom genom vilken förbudet mot retroaktiv utjämning nedåt infördes, ( 62 ) på så sätt att det endast var otillåtet enligt unionsrätten att retroaktivt sänka förmåner om detta även var otillåtet enligt nationell rätt, på grund av det saknas en möjlighet att göra detta i ett trustarrangemang. Andrew Richard Norton har med rätta gjort gällande att domstolen, om den godtar detta argument, skulle göra all tidigare rättspraxis om förbud mot utjämning nedåt under Barber-perioden verkningslös. ( 63 ) Förbudet skulle endast vara tillämpligt om det inte behövs, eftersom retroaktiv utjämning nedåt redan är förbjuden enligt nationell rätt.

IV. Förslag till avgörande

66.

Jag föreslår mot bakgrund av det ovan anförda att domstolen besvarar den hänskjutande domstolens begäran på följande sätt.

Vid fastställelse av datumet då en pensionsfond har vidtagit åtgärder för framtiden avseende anställningsperioder som har genomförts efter domstolens dom av den 17 maj 1990, Barber (C‑262/88, EU:C:1990:209), för att verkställa principen om lika lön för lika arbete mellan män och kvinnor med avseende på normal pensionsålder enligt artikel 157 FEUF, vilket är en fråga som ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra, ska vederbörlig hänsyn tas till omständigheten att det följer av artikel 19.1 andra stycket FEUF i förening med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att medlemsstaternas lagstiftning måste garantera att likabehandling med avseende på normal pensionsålder är en rättsligt bindande skyldighet som kan verkställas fullt ut i såväl faktiskt som rättsligt hänseende och att de rättsmedel som föreskrivs i medlemsstaternas lagstiftning för att garantera rätten till lika lön enligt artikel 157 FEUF med avseende på normal pensionsålder inte är omöjlig eller orimligt svår att utöva. Samtidigt måste de rättsmedel som syftar till att säkerställa likabehandling med avseende på normala pensionsåldrar vara desamma som gäller för motsvarande anspråk som enbart grundas på nationell rätt.

Under tidsperioden innan detta inträffar och då Barber-perioden fortfarande löper, så är förbudet enligt unionsrätten mot retroaktiv utjämning nedåt, vilket utgör hinder för att föreskriva en pensionsålder för kvinnor (den gynnade kategorin) som är densamma som för män (den missgynnade kategorin), tillämpligt även om ett pensionssystems regler ger befogenhet enligt nationell rätt att genom ändring i pensionssystemets trustavtal retroaktivt sänka värdet på både mäns och kvinnors intjänade pensionsrättigheter för en period mellan det datum då en skriftlig kungörelse om avsedda ändringar i pensionssystemet görs och det datum då trustavtalet faktiskt ändras.


( 1 ) Originalspråk: engelska.

( 2 ) Dom av den 17 maj 1990, Barber (C‑262/88, EU:C:1990:209).

( 3 ) Dom av den 28 september 1994, Coloroll Pension Trustees (C‑200/91, EU:C:1994:348, punkt 3).

( 4 ) Se, i detta avseende, dom av den 28 september 1994, Coloroll Pension Trustees (C‑200/91, EU:C:1994:348), dom av den 28 september 1994, Avdel Systems (C‑408/92, EU:C:1994:349), dom av den 28 september 1994, Fisscher (C‑128/93, EU:C:1994:353), dom av den 28 september 1994, Vroege (C‑57/93, EU:C:1994:352).

( 5 ) Begreppet förklaras i punkt 11 nedan.

( 6 ) Dom av den 17 maj 1990, Barber (C‑262/88, EU:C:1990:209).

( 7 ) Se dom av den 17 maj 1990, Barber (C‑262/88, EU:C:1990:209), punkt 45, i vilken det ”slås fast att den direkta effekten av artikel 119 i fördraget inte kan åberopas till stöd för krav på rätt till pension med verkan från en tidpunkt som infaller före dagen för denna dom, med undantag för arbetstagare eller deras rättsinnehavare som före denna dag inlett ett rättsligt förfarande eller rest motsvarande krav i enlighet med tillämplig nationell rätt.” Detta följdes av protokoll nr 2 rörande artikel 119 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogat till Fördraget om Europeiska unionen den 7 februari 1992, med följande lydelse: ”Vid tillämpningen av artikel 119 i detta fördrag skall förmåner för arbetstagare på grund av sociala trygghetssystem inte anses som lön om och i den mån förmånerna kan hänföras till anställningstider före den 17 maj 1990, utom när det gäller arbetstagare eller deras förmånsberättigade anhöriga som före den tidpunkten har väckt talan vid domstol eller inlett ett likvärdigt förfarande enligt tillämplig nationell lagstiftning.”

( 8 ) Begäran om förhandsavgörande, punkt 24. Se även dom av den 28 september 1994, Avdel Systems (C‑408/92, EU:C:1994:349, punkt 21).

( 9 ) Begäran om förhandsavgörande, punkt 24. Se även dom av den 28 september 1994, Coloroll Pension Trustees (C‑200/91, EU:C:1994:348, punkt 32), och dom av den 28 september 1994, Avdel Systems (C‑408/92, EU:C:1994:349, punkt 17).

( 10 ) Begäran om förhandsavgörande, punkterna 24 och 38.

( 11 ) Safeway anförde detta vid den muntliga förhandlingen utan att motparterna bestred detta, vilket följer av avsnitt 21 i Limitation Act 1980 (preskriptionslag 1980). Bestämmelsen har följande lydelse:

”Tidsgränser för att väcka talan om trustegendom.

(1) Inga preskriptionstider som föreskrivs i denna lag ska tillämpas på en talan som väcks av en förmånstagare till en trust, om talan

a) avser någon form av bedrägeri eller trolöshet mot huvudman som förvaltaren var delaktig i eller hade kännedom om, eller

b) avser återvinning från förvaltaren av trustegendom eller vinst från trustegendom som är i förvaltarens ägo, eller som tidigare mottagits av förvaltaren och omvandlats för dennes användning.

(2) Om en förvaltare som även är förmånstagare till trusten förvärvar eller behåller egendom eller vinst av egendom som sin andel av en utdelning av trustegendom enligt trustavtalet är hans ansvar vid en talan som väcks enligt underavsnitt (1)b ovan för återvinning av denna egendom eller vinst därav efter preskriptionstiden som föreskrivs i denna lag för att väcka talan om återvinning av trustegendom begränsat till överskottet som går utöver den del han har rätt till.

Detta underavsnitt är endast tillämpligt om förvaltaren har handlat på ett rimligt och ärligt sätt när utdelningen fastställdes.

(3) Om inte annat följer av de föregående bestämmelserna kan en förmånstagare inte väcka en talan angående återvinning av trustegendom eller trolöshet mot huvudman, och en preskriptionstid inte föreskrivs för en sådan talan enligt någon annan bestämmelse i denna lag, senare än sex år från dagen då rätten att väcka talan uppstod.

Vid tillämpningen av detta underavsnitt ska rätt att väcka talan inte anses ha uppstått för någon förmånstagare som har en framtida rätt till en andel i trustegendomen förrän denna andel kommer i deras ägo.

(4) Ingen förmånstagare mot vilken det finns ett bra försvar enligt denna lag ska få en större eller annan förmån från en dom eller förordning som erhållits av någon annan förmånstagare än han hade fått om han hade väckt talan och denna lag hade anförts till försvar.”

( 12 ) Dom av den 17 maj 1990, Barber mot Guardian Royal Exchange Assurance Group (C‑262/88, EU:C:1990:209).

( 13 ) Se Safeway Limited mot Andrew Newton and Safeway Pension Trustees Limited [2017] EWCA Civ 1482, punkt 41.

( 14 ) Ibidem punkt 39, som hänvisar till dom av den 20 mars 1984, Razzouk m.fl. mot kommissionen (75/82 och 117/82, EU:C:1984:116), dom av den 4 december 1986, Federatie Nederlandse Vakbeweging (71/85, EU:C:1986:465) och dom av den 7 februari 1991, Nimz (C‑184/89, EU:C:1991:50). Se diskussion om dessa domar i punkterna 38–40 nedan.

( 15 ) Dom av den 17 maj 1990, Barber (C‑262/88, EU:C:1990:209).

( 16 ) Den första svarandens ombud påpekade under förhandlingen att detta var innebörden av en ”återkallelig rättighet” enligt engelsk rätt. Detta har inte bestritts.

( 17 ) Fotnot 11 ovan.

( 18 ) Exempelvis i den nyligen avkunnade domen av den 22 februari 2018, INEOS Köln (C‑572/16, EU:C:2018:100, punkt 47 och där anförd rättspraxis). Se även med avseende på principerna om likvärdighet och effektivitet punkterna 42–46 och anförd rättspraxis i nämnda dom. Detta är föremål för begränsade undantag som inte verkar ha någon relevans för målet vid den nationella domstolen, till exempel dom av den 1 december 1998, Levez (C‑326/96, EU:C:1998:577, punkt 34), där en nationell regel om frist för väckande av talan inte var tillämplig på grund av att förseningen ”beror på att arbetsgivaren medvetet har lämnat den berörde vilseledande uppgifter om lönenivån för arbetstagare av motsatt kön, vilka utför arbete som är likvärdigt med den förstnämnda arbetstagarens arbete”.

( 19 ) Dom av den 28 september 1994, Fisscher (C‑128/93, EU:C:1994:353, punkt 40).

( 20 ) Europadomstolen, 24 juli 2003, Ryabykh mot Ryssland (CE:ECHR:2003:0724JUD005285499, punkt 51).

( 21 ) Europadomstolen, 20 april 1999, Valin mot Spanien (CE:ECHR:2001:1011JUD004779299, punkt 22).

( 22 ) Europadomstolen, 16 december 1992, de la Pradelle mot Frankrike (CE:ECHR:1992:1216JUD001296487, punkt 35).

( 23 ) Europadomstolen, 22 december 1996, Stubbings mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2009:0707JUD000106207, punkt 51).

( 24 ) Europadomstolen, 24 april 2011, Association ’21 December 1989’ mot Rumänien (CE:ECHR:2011:0524JUD003381007, punkt 144). Se även Konventionen om icke-tillämpning av preskriptionsbestämmelser för krigsbrott och brott mot mänskligheten, 26 november 1968, A/RES/2391 (XXIII), och Europeiska konventionen om icke-tillämpning av preskriptionsbestämmelser för krigsbrott och brott mot mänskligheten som trädde i kraft 2003, ETS nr 082.

( 25 ) Europadomstolen, 18 december 2012, Aslakhanova m.fl. mot Ryssland (CE:ECHR:2012:1218JUD000294406).

( 26 ) Det kan noteras att den bulgariska författningsdomstolen har angett att principen som ligger till grund för preskriptionsbestämmelser är baserad på flera premisser. Den första är att det medför allvarliga processuella svårigheter om lång tid förflutit. Den andra är att preskriptionsfrister skapar incitament för den berörda parten att agera i god tid. För det tredje kan ett undantag till denna princip endast godtas under extrema omständigheter som anges uttryckligen i författningen, såsom brott mot mänskligheten (avgörande nr 12, 13 oktober 2016, mål nr 13/2015; Решение №12 от 13 октомври 2016 по конституционно дело 13/2015).

( 27 ) Europadomstolen, 7 juni 2012, Centro Europa 7 och Di Stefano mot Italien, (CE:ECHR:2012:0607JUD003843309, punkt 197).

( 28 ) Europadomstolen, 21 februari 1975, Golder mot Förenade kungariket, (CE:ECHR:1975:0221JUD000445170, punkt 34).

( 29 ) Se Safeway Limited v Andrew Newton and Safeway Pension Trustees Limited [2017] EWCA Civ 1482. Förvaltningsbolaget angav vid den muntliga förhandlingen att bolaget ansåg att det var olämpligt att yttra sig på denna punkt på grund av oenigheten mellan Safeway och Richard Andrew Newton.

( 30 ) Se Safeway Limited v Andrew Newton and Safeway Pension Trustees Limited [2017] EWCA Civ 1482, punkt 39, som hänvisar till dom av den 20 mars 1984, Razzouk m.fl. mot kommissionen (75/82 och 117/82, EU:C:1984:116), dom av den 4 december 1986, Federatie Nederlandse Vakbeweging (71/85, EU:C:1986:465) och dom av den 7 februari 1991, Nimz (C‑184/89, EU:C:1991:50).

( 31 ) Det är svårt att förena detta påstående med vad Safeway har anfört vid den muntliga förhandlingen och som återges ovan i punkterna 6 och 34.

( 32 ) Dom av den 20 mars 1984, Razzouk m.fl. mot kommissionen (75/82 och 117/82, EU:C:1984:116).

( 33 ) Dom av den 4 december 1986, Federatie Nederlandse Vakbeweging (71/85, EU:C:1986:465).

( 34 ) EGT L 6, 1979, s. 24; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 111.

( 35 ) Dom av den 7 februari 1991, Nimz (C‑184/89, EU:C:1991:50).

( 36 ) Dom av den 28 september 1994, Coloroll Pension Trustees (C‑200/91, EU:C:1994:348, punkt 38).

( 37 ) Dom av den 28 september 1994, Coloroll Pension Trustees (C‑200/91, EU:C:1994:348, punkt 23).

( 38 ) Dom av den 28 september 1994, Coloroll Pension Trustees (C‑200/91, EU:C:1994:348, punkt 22).

( 39 ) Dom av den 28 september 1994, Coloroll Pension Trustees. (C‑200/91, EU:C:1994:348, punkt 28).

( 40 ) Dom av den 28 september 1994, Avdel Systems (C‑408/92, EU:C:1994:349, punkt 25).

( 41 ) Dom av den 28 september 1994, Avdel Systems (C‑408/92, EU:C:1994:349, punkt 16).

( 42 ) Dom av den 17 april 2018, Egenberger (C‑414/16, EU:C:2018:257). Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Cresco Investigation (C‑193/17, EU:C:2018:614). Domstolen meddelade domen i detta mål den 22 januari 2019 (C‑193/17, EU:C:2019:43).

( 43 ) Dom av den 30 juni 2016, Toma och Biroul Executorului Judecătoresc Horațiu-Vasile Cruduleci (C‑205/15, EU:C:2016:499, punkt 40).

( 44 ) Dom av den 30 juni 2016, Toma och Biroul Executorului Judecătoresc Horațiu-Vasile Cruduleci (C‑205/15, EU:C:2016:499, punkt 41).

( 45 ) Se, i synnerhet, förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet Dominguez (C‑282/10, EU:C:2011:559, punkt 83).

( 46 ) Dom av den 17 april 2018, Egenberger (C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 76). Se även dom av den 6 november 2018, Bauer (C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkt 85).

( 47 ) Dom av den 17 april 2018, Egenberger (C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 76). Se även dom av den 6 november 2018, Bauer (C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkt 85).

( 48 ) Dom av den 8 april 1976, Defrenne (43/75, EU:C:1976:56, punkt 39).

( 49 ) Dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses (C‑64/16, EU:C:2018:117, punkterna 3336).

( 50 ) Dom av den 30 juni 2016, Toma och Biroul Executorului Judecătoresc Horațiu-Vasile Cruduleci (C‑205/15, EU:C:2016:499, punkt 42).

( 51 ) Dom av den 13 mars 2007, Unibet (C‑432/05, EU:C:2007:163).

( 52 ) Förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Gehzelbash (C‑63/15, EU:C:2016:186, punkt 83). Generaladvokaten hänvisar till Europadomstolens dom, 6 juni 2013, Mohammed mot Österrike, CE:ECHR:2013:0606JUD000228312, punkterna 69 och 70. Se även mitt förslag till avgörande i målet National Iranian Tanker Company mot rådet (C‑600/16 P, EU:C:2018:227, punkterna 118 och 119).

( 53 ) Min kursivering. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Tizzano i målet kommissionen mot Frankrike (C‑292/99, EU:C:2001:384, punkt 52). Generaladvokaten hänvisar till dom av den 2 december 1986, kommissionen mot Belgien (C‑239/85, EU:C:1986:457, punkt 7), dom av den 17 oktober 1991, kommissionen mot Tyskland (C‑58/89, EU:C:1991:391, punkt 13), dom av den 10 december 1991, kommissionen mot Grekland (C‑306/89, EU:C:1991:463, punkt 19) och dom av den 20 mars 1997, kommissionen mot Tyskland (C‑96/95, EU:C:1997:165, punkt 38).

( 54 ) För ett ytterligare exempel, se dom av den 6 oktober 2015, Orizzonte Salute (C‑61/14, EU:C:2015:655). För en kritik som hävdar att EU-domstolen har brustit i aktsamhet när den gjort åtskillnad mellan rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan och principerna om effektivitet och likvärdighet, se till exempel Krommendijk, J. ”Is there light on the horizon? The distinction between ’Rewe effectiveness’ and the principle of effective judicial protection in Article 47 of the Charter after Orizzonte” 53 (2016) Common Market Law Review, s. 1395, i synnerhet s. 1408 och följande sidor.

( 55 ) Se punkterna 47–49 ovan. Jag noterar att generaladvokaten van Gerven i sitt förslag till avgörande i målet Avdel Systems (C‑408/92 och C‑28/93, EU:C:1994:183) i punkt 15 hänvisade till kravet att ”principen om likabehandling efterlevs fullt ut” och i punkt 24 till den ”direkta (och i princip omedelbara) tillämpningen av artikel 119 till ’horisontella’ pensionssystem”.

( 56 ) Dom av den 30 juni 2016, Toma och Biroul Executorului Judecătoresc Horațiu-Vasile Cruduleci (C‑205/15, EU:C:2016:499, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

( 57 ) Andrew Richard Newton har i detta avseende åberopat dom av den 20 mars 1984, Razzouk och Beydoun mot kommissionen (75/82 och 117/82, EU:C:1984:116), dom av den 4 december 1986, Federatie Nederlandse Vakbeweging (71/85, EU:C:1986:465), dom av den 7 februari 1991, Nimz (C‑184/89, EU:C:1991:50) och dom av den 28 september 1994, Fisscher (C‑128/93, EU:C:1994:353).

( 58 ) Dom av den 28 september 1994, Coloroll Pension Trustees (C‑200/91, EU:C:1994:348, punkt 26).

( 59 ) Dom av den 28 september 1994, Coloroll Pension Trustees (C‑200/91, EU:C:1994:348, punkt 27).

( 60 ) Dom av den 28 september 1994, Fisscher (C‑128/93, EU:C:1994:353, punkterna 35 och 36).

( 61 ) Dom av den 28 september 1994, Beune (C‑7/93, EU:C:1994:350, punkt 28).

( 62 ) Dom av den 28 september 1994, Avdel Systems (C‑408/92, EU:C:1994:349).

( 63 ) Andrew Richard Norton har i detta avseende åberopat förslaget till avgörande av generaladvokat van Gerven i de förenade målen Ten Oever (C‑109/91, C‑110/91, C‑152/91 och C‑200/91, EU:C:1993:158, punkt 19, fotnot 4, och där anförd rättspraxis).

Top