EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62018CC0047

Förslag till avgörande av generaladvokat Y. Bot föredraget den 4 april 2019.
Skarb Pánstwa Rzeczpospolitej Polskiej – Generalny Dyrektor Dróg Krajowych i Autostrad mot Stephan Riel.
Begäran om förhandsavgörande från Oberlandesgericht Wien.
Begäran om förhandsavgörande – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Domstols behörighet på privaträttens område – Tillämpningsområde – Artikel 1.2 b – Konkurs, ackord och liknande förfaranden – Omfattas inte – Talan om fastställelse av fordran som ska göras gällande i ett insolvensförfarande – Tillämpning av förordning (EG) nr 1346/2000 – Artikel 41 – Innehållet i den anmälan genom vilken en fordran görs gällande – Huvudinsolvensförfarande och sekundärinsolvensförfarande – Litispendens och mål som har samband med varandra – Analog tillämpning av artikel 29.1 i förordning nr 1215/2012 – Otillåtlighet.
Mål C-47/18.

ECLI identifier: ECLI:EU:C:2019:292

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

YVES BOT

föredraget den 4 april 2019 ( 1 )

Mål C‑47/18

Skarb Panstwa Rzeczypospolitej Polskiej – Generalny Dyrektor Dróg Krajowych i Autostrad

mot

Stephan Riel i egenskap av konkursförvaltare för Alpine Bau GmbH

(begäran om förhandsavgörande från Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike))

”Begäran om förhandsavgörande – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Domstols behörighet på privaträttens område – Tillämpningsområde – Artikel 1.2 b – Konkurs, ackord och liknande förfaranden – Talan om fastställelse av en fordran för registrering inom ramen för ett insolvensförfarande – Insolvensförfaranden – Förordning (EG) nr 1346/2000 – Artikel 41 – Innehållet i anmälan av en fordran – Maximikrav – Ofullständig anmälan – Saknad information kan härledas ur underlaget – Villkor för tillämpning av lagstiftningen i den medlemsstat där huvudinsolvensförfarandet har inletts”

I. Inledning

1.

Ämnet för begäran om förhandsavgörande är tolkningen av dels artiklarna 1.2 b och 29.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, ( 2 ) dels artikel 41 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden. ( 3 )

2.

Begäran har framställts inom ramen för en tvist mellan Skarb Panstwa Rzeczypospolitej Polskiej – Generalny Dyrektor Dróg Krajowych i Autostrad (Republiken Polens statsverk – Nationella direktören för nationella vägar och motorvägar, Polen) (nedan kallad klaganden) och Stephan Riel i dennes egenskap av konkursförvaltare i det i Österrike inledda huvudinsolvensförfarandet mot Alpine Bau GmbH. Föremålet för tvisten är en talan om fastställelse av fordringar.

3.

Genom sin fjärde och sin femte tolkningsfråga – som jag i huvudsak kommer att ägna min bedömning åt – önskar Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike) få klarhet i vilka krav som unionsrätten medför såvitt avser giltigheten för en anmälan av en fordran inom ramen för ett huvudinsolvensförfarande i ett fall där anmälan inte innehåller några uppgifter om när fordran uppstod men den aktuella tidpunkten kan härledas ur det företedda underlaget.

4.

Jag kommer att visa på vilket sätt det är påkallat att göra en flexibel tolkning av artikel 41 i förordning nr 1346/2000. Med ledning av detta kommer jag att dra slutsatsen att kraven enligt den bestämmelsen ska anses vara uppfyllda när information om det datum då en fordran uppstod kan härledas ur de handlingar som borgenären har företett. Jag kommer också att erinra om att konsekvenserna av underlåtenhet att i samband med styrkandet av en fordran ange när denna uppstod regleras av lagstiftningen i den medlemsstat där förfarandet har inletts (lex concursus).

II. Tillämpliga bestämmelser

A.   Unionsrätt

1. Förordning nr 1215/2012

5.

I artikel 1 i förordning nr 1215/2012 stadgas följande:

”1.   Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii).

2.   Denna förordning är inte tillämplig på

b)

konkurs, ackord och liknande förfaranden,

…”

2. Förordning nr 1346/2000

6.

Skälen 2, 8, 12, 18–21 och 23 i förordning nr 1346/2000 har följande lydelse:

”(2)

För att den inre marknaden skall fungera väl krävs det att gränsöverskridande insolvensförfaranden fungerar effektivt och smidigt och denna förordning behöver antas för att uppnå detta syfte …

(8)

För att uppnå syftet att förbättra insolvensförfaranden och kunna handlägga insolvensärenden med gränsöverskridande inslag effektivare är det nödvändigt och lämpligt att bestämmelserna om behörighet, erkännande och tillämplig lag på detta område blir föremål för gemenskapslagstiftning som är bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna.

(12)

Förordningen gör det möjligt att inleda huvudinsolvensförfaranden i den medlemsstat i vilken platsen där gäldenären har sina huvudsakliga intressen finns. Dessa förfaranden har allmän räckvidd och de avser att omfatta gäldenärens samtliga tillgångar. För att skydda intressen av olika slag tillåter förordningen att sekundärförfaranden inleds och löper parallellt med huvudförfarandena. Sekundärförfarandena får inledas i den medlemsstat där gäldenären har ett driftställe. Verkan av sekundärförfaranden är begränsa[d] till tillgångar som finns i den staten. Tvingande regler för samordning med huvudförfarandena tillgodoser behovet av enhetlighet i gemenskapen.

(18)

Sedan huvudinsolvensförfarandet har inletts är rätten att begära att ett insolvensförfarande skall inledas i den medlemsstat där gäldenären har ett driftställe inte begränsad enligt denna förordning. Förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet eller andra personer med bemyndigande enligt nationell rätt får begära att ett sekundärt insolvensförfarande inleds.

(19)

Sekundära insolvensförfaranden kan tjäna olika syften, förutom skydd av lokala intressen. Det kan uppkomma fall när gäldenärens tillgångar är alltför komplexa för att förvaltas som en enhet eller när skillnaderna i de berörda rättssystemen är så stora att svårigheter kan uppstå genom att verkningarna av rättsordningen i den stat där förfarandet inleds utsträcks till att omfatta övriga stater där tillgångarna finns. Av detta skäl får förvaltaren i huvudförfarandet begära att sekundärförfaranden inleds när detta krävs för en effektiv förvaltning av tillgångarna.

(20)

Huvudinsolvensförfaranden och sekundära förfaranden kan dock endast bidra till en effektiv avyttring av de tillgångar som finns om de förfaranden som pågår samtidigt samordnas. En viktig förutsättning för detta är ett nära samarbete mellan de olika förvaltarna vilket särskilt måste omfatta ett tillräckligt utbyte av information. För att säkerställa huvudinsolvensförfarandets dominerande roll bör förvaltaren av detta förfarande ges flera möjligheter att påverka sekundära förfaranden som pågår samtidigt. Han bör till exempel kunna föreslå en rekonstruktionsplan eller ett ackord eller begära att tillgångarna i det sekundära insolvensförfarandet inte får säljas.

(21)

En borgenär som har sitt hemvist eller sitt säte inom gemenskapen bör ha rätt att anmäla sina fordringar i vart och ett av de insolvensförfaranden som pågår i gemenskapen. …

(23)

I förordningen bör anges, för de områden som den omfattar, enhetliga lagvalsregler som inom sitt tillämpningsområde, ersätter nationella internationellt privaträttsliga regler. Om inte annat anges bör rättsordningen i den medlemsstat där förfarandet inleds vara tillämplig (lex concursus). Denna lagvalsregel om lagkonflikter bör gälla både för huvudförfarandet och lokala förfaranden. Lex concursus bestämmer samtliga verkningar av insolvensförfarandet[,] såväl processuella som materiella, för berörda personer och rättsliga förhållanden. Lex concursus anger alla förutsättningar för att inleda, genomföra och slutföra ett insolvensförfarande.”

7.

I artikel 3.1–3.3 i förordning nr 1346/2000 föreskrivs följande:

”1.   Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande. För bolag och andra juridiska personer skall sätet anses vara platsen där de huvudsakliga intressena finns, om inte annat visas.

2.   När platsen där en gäldenärs huvudsakliga intressen finns befinner sig inom en medlemsstats territorium, har domstolarna i en annan medlemsstat behörighet att inleda ett insolvensförfarande endast om gäldenären har ett driftställe i den senare medlemsstaten. Verkningarna av detta förfarande får enbart omfatta gäldenären tillhörig egendom som finns inom denna medlemsstats territorium.

3.   När ett insolvensförfarande enligt punkt 1 har inletts, skall ett förfarande enligt punkt 2 som inleds därefter vara ett sekundärförfarande. Detta senare förfarande måste vara ett likvidationsförfarande.”

8.

I artikel 4 i nämnda förordning stadgas följande:

”1.   Om inte annat föreskrivs i denna förordning skall lagen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet inleds, nedan kallad inledningsstaten, vara tillämplig på insolvensförfarandet och dess verkningar.

2.   Lagen i inledningsstaten skall bestämma förutsättningarna för att inleda ett förfarande, samt för att genomföra och slutföra det. Denna lag skall under alla förhållanden bestämma

h)

hur fordringar skall anmälas, styrkas och godtas,

…”

9.

Artikel 27 i samma förordning har följande lydelse:

”Om ett förfarande enligt artikel 3.1 inletts av en domstol i en medlemsstat och detta förfarande erkänns i en annan medlemsstat (huvudförfarande), skall – utan att frågan om gäldenärens insolvens prövas i denna andra stat – ett sekundärt insolvensförfarande kunna inledas i denna medlemsstat, om någon domstol där är behörig enligt artikel 3.2. Detta förfarande måste vara ett förfarande som anges i bilaga B. Förfarandets verkan skall begränsas till de av gäldenärens tillgångar som finns inom denna andra medlemsstats territorium.”

10.

Artikel 31.1–31.2 i förordning nr 1346/2000 har följande lydelse:

”1.   Med de begränsningar som kan följa av sekretessbestämmelser är förvaltarna i huvud- och sekundärförfarandena skyldiga att informera varandra. De skall omedelbart delge varandra alla upplysningar som kan vara av värde för det andra förfarandet, särskilt upplysningar som rör hur långt anmälningsförfarandet fortskridit och alla åtgärder som syftar till att avsluta förfarandet.

2.   Om inte annat följer av de bestämmelser som reglerar vart och ett av förfarandena, skall förvaltarna i huvud- och sekundärförfarandena samarbeta med varandra.”

11.

Enligt artikel 32.1 i samma förordning har ”[v]arje borgenär … rätt att anmäla sina fordringar i huvudförfarandet och i vilket sekundärförfarande som helst”.

12.

I artikel 39 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”Varje borgenär – inklusive skattemyndighet eller socialförsäkringsorgan i medlemsstaterna – som har sin hemvist eller sitt säte i en annan medlemsstat än inledningsstaten, har rätt att skriftligen anmäla sina fordringar i insolvensförfarandet.”

13.

Artikel 40 i förordning nr 1346/2000 har följande lydelse:

”1.   När ett insolvensförfarande har inletts i en medlemsstat skall den behöriga domstolen eller den förvaltare som domstolen utsett omedelbart underrätta kända borgenärer med hemvist eller säte i andra medlemsstater om detta.

2.   Underrättelsen, vilken skall sändas till var och en av dessa borgenärer, skall innehålla upplysningar om vilka tidsfrister som gäller och följden av att dessa tidsfrister inte iakttas, den myndighet eller det organ hos vilka fordringar skall anmälas och vad som gäller i övrigt. Underrättelsen skall också ange om borgenärer som har fordringar förenade med förmåns- eller säkerhetsrätt behöver anmäla sina fordringar.”

14.

I artikel 41 i samma förordning stadgas följande:

”En borgenär skall översända en kopia av underlag, i den mån sådant finns, samt ange kravets art, datum för dess uppkomst och dess belopp, och om han gör gällande förmånsrätt, säkerhetsrätt eller återtagandeförbehåll, samt i vilken egendom den åberopade rätten gäller.”

15.

I artikel 42 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”1.   Underrättelsen enligt artikel 40 skall tillhandahållas på det officiella eller ett av de officiella språken i inledningsstaten. En blankett med titeln ’Anmodan att anmäla fordran. Tidsfrister att iaktta’ angivet på samtliga Europeiska unionens institutioners officiella språk skall användas.

2.   Varje borgenär med hemvist eller säte i en annan medlemsstat än inledningsstaten har rätt att anmäla sin fordran på det officiella eller något av de officiella språken i den staten. I sådant fall skall dock på anmälan anges ’Anmälan av fordran’ på det eller något av de officiella språken i inledningsstaten. Dessutom kan det krävas att borgenären tillhandahåller en översättning till det officiella språket eller ett av de officiella språken i den stat där förfarandet har inletts.”

B.   Österrikisk rätt

16.

102 § Bundesgesetz über das Insolvenzverfahren (federala lagen om insolvensförfarande) ( 4 ) av den 10 december 1914, i den version som är tillämplig på det nationella målet, har följande lydelse:

”Borgenärer ska i insolvensförfarandet göra gällande fordringar i enlighet med följande bestämmelser, även om fordringarna är föremål för ett pågående domstolsförfarande.”

17.

103 § punkt 1 IO har följande lydelse:

”Anmälan ska innehålla uppgift om beloppet för fordran, om de omständigheter som fordran grundar sig på, om den förmånsrätt som görs gällande och om de bevismedel som kan anföras till stöd för den påstådda fordran.”

18.

Enligt 104 § punkt 1 IO ska fordringar anmälas skriftligen eller genom muntlig förklaring som förs till insolvensdomstolens protokoll.

19.

I punkterna 1–3 i 105 § IO, vars rubrik lyder ”Kontrollsammanträde”, föreskrivs följande:

”1.   Förvaltaren och gäldenären ska inställa sig till kontrollsammanträde …

2.   Anmälda fordringar ska kontrolleras i ordning efter förmånsrätt eller, för fordringar med samma förmånsrätt, i den ordning som de anmäldes.

3.   Förvaltaren ska för varje anmäld fordran avge en förklaring om dess riktighet och förmånsrätt; vid avgivandet av denna förklaring får förvaltaren inte ange några förbehåll.”

20.

Enligt 108 § punkt 1 IO ska ”[u]tfallet av kontrollsammanträdet … skrivas in i förteckningen över anmälda fordringar”.

21.

Av 109 § punkt 1 IO följer att en fordran ska anses fastställd inom ramen för insolvensförfarandet om förvaltaren har godtagit den och ingen av de borgenärer som är berättigade att bestrida den har gjort detta.

22.

I 110 § punkt 1 IO föreskrivs följande:

”Har en fordrans riktighet eller förmånsrätt bestritts, får den berörda borgenären väcka talan om fastställelse av fordran, under förutsättning att detta rättsmedel står till buds, varvid talan ska väckas mot samtliga personer som har bestritt riktigheten eller förmånsrätten …. Till grund för talan får endast läggas de skäl som har anförts i anmälan och vid kontrollsammanträdet, och yrkandet får inte avse ett belopp som är högre än det som därvid angavs.”

23.

112 § punkt 1 IO har följande lydelse:

”Lagakraftvunna beslut om bestridda rättigheters riktighet och förmånsrätt ska ha verkan gentemot samtliga borgenärer som deltar i insolvensförfarandet.”

III. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

24.

Klaganden, som ansvarar för förvaltningen av det polska statliga vägnätet, uppdrog efter offentlig upphandling åt Alpine Bau att genomföra ett flertal vägbyggnadsprojekt i Polen. Avtalen om dessa projekt innehöll utförliga bestämmelser om avtalsvite vid försenat genomförande.

25.

Den 19 juni 2013 inleddes i Österrike ett rekonstruktionsförfarande avseende Alpine Bau och Stephan Riel utsågs till förvaltare för bolaget.

26.

Den 4 juli 2013 omvandlades detta förfarande till ett konkursförfarande. Nästkommande dag gjordes det, i enlighet med ett beslut av Handelsgericht Wien (Handelsdomstolen i Wien, Österrike), en notering i registret över insolvensförfaranden om att det rörde sig om ett huvudinsolvensförfarande i den mening som avses i förordning nr 1346/2000.

27.

I Polen inleddes ett sekundärt insolvensförfarande mot Alpine Bau vid Sąd Rejonowy Poznán-Stare Miasto w Poznaniu (Distriktsdomstolen i Poznán-Stare Miasto, Polen).

28.

Klaganden anmälde fordringar den 16 augusti 2013 och den 22 juni 2016 inom ramen för huvudinsolvensförfarandet i Österrike och den 16 maj 2014 och den 16 juni 2015 inom ramen för det sekundära insolvensförfarandet i Polen.

29.

De flesta av dessa anmälda fordringar bestreds av Stephan Riel, som hade utsetts till förvaltare inom ramen för det österrikiska huvudinsolvensförfarandet, och av den förvaltare som hade utsetts inom ramen för det polska sekundära insolvensförfarandet.

30.

Den 1 april 2015 väckte klaganden talan i Polen om fastställelse av en fordran på 309663865 polska zloty (PLN) (omkring 73898402 euro ( 5 )).

31.

Enligt klaganden väckte Alpine Bau den 1 april 2015 talan i syfte att motsätta sig godtagande av en fordran på 23037496,51 PLN (cirka 5497684 euro). Klaganden har också uppgett att de båda målen har förenats, att de ännu inte har avgjorts av Sąd Rejonowy Poznań-Stare Miasto w Poznaniu (Distriktsdomstolen i Poznań-Stare Miasto) och att talan i de båda fallen – ”endast med undantag som praktiskt sett saknar betydelse” – rör samma sak som den talan om fastställelse av en fordran som har anhängiggjorts vid österrikisk domstol.

32.

Den 31 oktober 2016 väckte klaganden nämligen talan vid Handelsgericht Wien (Handelsdomstolen i Wien, Österrike) om fastställelse av en fordran på 64784879,43 euro och yrkade därvid att nämnda domstol i överensstämmelse med artiklarna 29 och 30 i förordning nr 1215/2012 skulle låta handläggningen av målet vila till dess att avgörandet i de i Polen pågående målen rörande kontroll av fordringar hade vunnit laga kraft.

33.

Genom deldom av den 25 juli 2017 ogillade Handelsgericht Wien (Handelsdomstolen i Wien, Österrike) klagandens yrkande såvitt avsåg ett belopp om 265132,81 euro, utan att därvid meddela något beslut angående yrkandet om vilandeförklaring.

34.

Klaganden överklagade den domen till Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike) och gjorde därvid bland annat gällande att Handelsgericht Wien (Handelsdomstolen i Wien, Österrike) skulle ha begått ett förfarandefel genom att underlåta att vilandeförklara målet trots att det i artikel 29 i förordning nr 1215/2012 slås fast ett tvingande krav med den innebörden.

35.

Den hänskjutande domstolen undrar nu för det första huruvida den talan om fastställelse av en fordran som har anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen träffas av bestämmelserna i förordning nr 1215/2012 eller av bestämmelserna i förordning nr 1346/2000.

36.

För det andra undrar den hänskjutande domstolen huruvida reglerna rörande litispendens i förordning nr 1215/2012 är tillämpliga, direkt eller – för den händelse att förordning nr 1346/2000, som inte innehåller några liknande bestämmelser, ska tillämpas – analogt.

37.

För det tredje har den hänskjutande domstolen gett uttryck för tvivel rörande räckvidden för kraven enligt artikel 41 i förordning nr 1346/2000 på innehållet i en anmälan av en fordran som inges av en borgenär i en medlemsstat. Eftersom tanken bakom att det i den bestämmelsen nämns uppgifter om fordrans art, datum för dess uppkomst och dess belopp är att göra det enklare för borgenärer att utöva sina rättigheter, torde dessa krav enligt den hänskjutande domstolen gälla även om de inte följer av tillämplig lag, det vill säga lagen i den medlemsstat där förfarandet har inletts (lex concursus).

38.

Till att börja med har den hänskjutande domstolen framhållit att enligt nationell rättspraxis rörande 103 § IO och följande paragrafer ska de rättsliga kraven på innehållet i en anmälan av en fordran på en gäldenär tillämpas strikt, så att man vid det kontrollsammanträde där de anmälda fordringarna tas upp till bedömning förfogar över uppgifter om samtliga rättighetsgrundande omständigheter, eftersom en talan om fastställelse av fordran som väcks vid en senare tidpunkt uteslutande måste baseras på de vid nämnda sammanträde kända omständigheterna. Därefter har den hänskjutande domstolen påpekat att enligt österrikisk rätt behöver det datum då fordran uppkom inte anges. Slutligen har den hänskjutande domstolen angett att de förklaringar som i det aktuella fallet lämnades i syfte att visa att fordran var välgrundad var av allmän art och att det datum då fordran uppkom uteslutande framgår av de handlingar som borgenären har företett.

39.

Mot bakgrund av detta har den hänskjutande domstolen gett uttryck för tvivel om huruvida det är möjligt att anse att vad som slås fast i artikel 41 i förordning nr 1346/2000 är en maximinorm och att mer fördelaktiga bestämmelser i lex concursus får tillämpas, varvid den hänskjutande domstolen samtidigt har betonat att det är den aktuella lex concursus som reglerar vilka konsekvenserna blir av att en anmälan är ofullständig i den mening som följer av nämnda förordning.

40.

Under dessa omständigheter har Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1)

Ska artikel 1.2 b i [förordning nr 1215/2012] tolkas så, att en insolvensrättslig fastställelsetalan (’Prüfungsklage’) enligt österrikisk rätt rör insolvens i den mening som avses i [den bestämmelsen] och således är undantagen från förordningens materiella tillämpningsområde?

2)

(Endast om den första frågan besvaras jakande):

Är artikel 29.1 i [förordning nr 1215/2012] analogt tillämplig på ett accessoriskt förfarande som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000?

3)

(Endast om den första frågan besvaras nekande eller den andra frågan besvaras jakande):

Ska artikel 29.1 i [förordning nr 1215/2012] tolkas så, att det föreligger en talan rörande samma sak och målen gäller samma parter om en borgenär – klaganden – som har anmält en (i huvudsak) identisk fordran inom ramen för det österrikiska huvudinsolvensförfarandet och inom ramen för det sekundära insolvensförfarandet i Polen, vilken (huvudsakligen) bestreds av de respektive konkursförvaltarna, först har väckt talan i Polen mot konkursförvaltaren i det sekundära insolvensförfarandet och sedan i Österrike mot konkursförvaltaren i huvudinsolvensförfarandet – [Stephan Riel] – om fastställelse av att det föreligger konkursfordringar med ett visst belopp?

4)

Ska artikel 41 i [förordning nr 1346/2000] tolkas så, att kravet på att meddela ’kravets art, datum för dess uppkomst och dess belopp’ är uppfyllt,

a)

om, såsom i förevarande mål, en borgenär med säte i en annan medlemsstat än den där huvudinsolvensförfarandet har inletts – klaganden – vid anmälan av fordran i det förfarandet endast beskriver fordran genom att ange ett konkret belopp, utan att ange datum för dess uppkomst (till exempel som ’fordran från underleverantören JSV Slawomir Kubica för genomförande av vägarbeten’),

b)

och om datum för fordrans uppkomst visserligen inte anges i anmälan men kan härledas från de bilagor som ingetts tillsammans med anmälan av fordran (till exempel på grund av datumet på den ingivna fakturan)?

5)

Ska artikel 41 i [förordning nr 1346/2000] tolkas så, att denna bestämmelse inte i det enskilda fallet utgör hinder för tillämpning av nationella bestämmelser som är mer förmånliga för den anmälande borgenären, med säte i en annan medlemsstat än den stat där förfarandet har inletts, till exempel vad gäller kravet på att meddela datum för fordrans uppkomst?”

IV. Bedömning

41.

Innan jag går vidare med min bedömning – som på domstolens begäran kommer att inskränkas till den fjärde och den femte tolkningsfrågan, vilka rör artikel 41 i förordning nr 1346/2000 – kommer jag kortfattat att redovisa varför jag anser det självklart vad som måste bli svaret på den första tolkningsfrågan, eftersom den frågan rör en av förutsättningarna för mitt fortsatta resonemang, nämligen att talan i det nationella målet faktiskt träffas av nämnda förordning.

42.

För det första ska det påpekas att förordning nr 1346/2000, som var i kraft mellan den 31 maj 2002 ( 6 ) och den 25 juni 2017, ( 7 ) är tillämplig i det aktuella fallet mot bakgrund av dagen för inledandet av huvudinsolvensförfarandet, det vill säga den 19 juni 2013.

43.

För det andra anser jag – mot bakgrund av de principer som domstolen erinrade om i domen av den 20 december 2017, Valach m.fl., ( 8 ) i punkterna 24–27 och 37, vilka rörde tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000 respektive förordning nr 1215/2012, ( 9 ) och som domstolen också i allt väsentligt har hänvisat till i tre domar från senare tid, nämligen domen av den 4 oktober 2018, Feniks, ( 10 ) domen av den 14 november 2018, Wiemer & Trachte, ( 11 ) och domen av den 6 februari 2019, NK, ( 12 ) vilka rörde tillämpningsområdet för rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, ( 13 ) vilken har upphävts genom förordning nr 1215/2012 – att en sådan talan om fastställelse av en fordran som avses i 110 § IO faller inom tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000.

44.

En sådan talan om fastställelse av en fordran kan nämligen enbart väckas inom ramen för ett insolvensförfarande, i fall där beloppet för, riktigheten av eller förmånsrättsställningen för en fordran anmäld av en borgenär som deltar i ett sådant förfarande har bestritts. Dessutom är syftet med en sådan talan att det ska avgöras huruvida kraven i samband med anmälan av fordringar har iakttagits. När prövningen av talan är avslutad fastställs till yttermera visso beloppet för den insolvensmassa som ska fördelas, varefter detta belopp kan göras gällande mot samtliga borgenärer som deltar i insolvensförfarandet i förhållande till de bestridda fordringarnas existens och förmånsrätt.

45.

Som jag ser saken innebär detta att en sådan talan som den som är i fråga i det nationella målet väcks omedelbart på grundval av ett insolvensförfarande och står i nära samband med ett sådant förfarande, vilket betyder att den inte träffas av förordning nr 1215/2012.

46.

Efter dessa förtydliganden kommer jag nu att se närmare på hur det är lämpligt att besvara den hänskjutande domstolens båda sista frågor, som rör räckvidden för artikel 41 i förordning nr 1346/2000 och som domstolen enligt mitt förmenande bör pröva tillsammans.

47.

Den hänskjutande domstolen har gett uttryck för tvivel om vad som ska bli följden av att klaganden i anmälan underlät att ange datum för när dennes fordran uppkom, med tanke dels på att detta datum kan utläsas ur det underlag som klaganden företedde, dels på att det enligt nationell lag inte krävs någon sådan uppgift om datum.

48.

Detta betyder att EU-domstolen för första gången ska tolka artikel 41 i förordning nr 1346/2000 i syfte att uttala sig om huruvida de uppgifter om innehållet i en fordringsanmälan som anges i den bestämmelsen är av tvingande art.

49.

Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska enligt domstolens fasta praxis inte endast lydelsen och ändamålen beaktas, utan också sammanhanget och unionsrättens samtliga bestämmelser. ( 14 )

50.

Jag konstaterar härvidlag för det första att det inte förekommer någon diskussion om eventuella skillnader i lydelsen av artikel 41 i förordning nr 1346/2000 i de språkversioner som jag har kunnat kontrollera. ( 15 )

51.

För det andra kan det noteras att en bestämmelse med samma lydelse återfanns redan i konventionen av den 23 november 1995 om insolvensförfaranden. ( 16 ) Den konventionen trädde aldrig i kraft, eftersom en medlemsstat inte undertecknade den, men den fungerade som underlag vid utarbetandet av förordning nr 1346/2000. ( 17 )

52.

För det tredje finns det – vilket redan har framhållits för domstolen – anledning att anse att den förklarande rapport rörande konventionen om insolvensförfaranden som författades av Miguel Virgós och Étienne Schmit ( 18 ) kan fungera som referens vid tolkning av förordning nr 1346/2000, ( 19 ) bland annat med avseende på de eftersträvade målen.

53.

Virgós och Schmit betonade att syftet med särbestämmelserna om anmälan av fordringar i konventionen av den 23 november 1995, varigenom det gjordes undantag från tillämpningen av lagen i den stat där förfarandet hade inletts, var att det skulle bli enklare för borgenärerna att utöva sina rättigheter på europeisk nivå genom att det angavs krav som underlättade identifiering av deras fordringar. ( 20 )

54.

Så är också fallet i förordning nr 1346/2000. Enligt artikel 4.2 h i den förordningen ska lagen i den medlemsstat där förfarandet har inletts bestämma hur fordringar ska anmälas, styrkas och godtas. Kapitel IV i nämnda förordning, som har rubriken ”Upplysningar till borgenärer och om hur anspråk skall anmälas” och innehåller artiklarna 39–42, utgör ett undantag från den principen i så måtto att det i artiklarna 39, 41 och 42.2 anges vissa villkor för hur borgenärer i andra medlemsstater än den där ett insolvensförfarande har inletts kan utöva sin rätt att inom ramen för det förfarandet anmäla fordringar.

55.

När det för det fjärde gäller räckvidden för dessa regler om anmälan av fordringar, anges det i Virgós–Schmit-rapporten att mot bakgrund av det syfte som eftersträvas ( 21 ) får det inte i nationell lagstiftning ställas några ytterligare krav på innehållet i anmälan. ( 22 ) Nämnda regler ska garantera att fordringsanmälan är giltig enligt lagen i den medlemsstat där förfarandet för kontroll av fordringar har inletts.

56.

Många av dem som har kommenterat förordning nr 1346/2000, ( 23 ) vilka därvid har beaktat det nytänkande som avspeglas i hanteringen av frågan om borgenärernas rättigheter och den ytterst pragmatiska inställningen till denna fråga, ansluter sig till min bedömning enligt ovan.

57.

Unionslagstiftaren har alltså först slagit fast att tanken om en samlad konkurs ska gälla såvitt avser huvudinsolvensförfarandet genom att i artikel 39 i förordning nr 1346/2000 ge uttryck för en princip med innebörden att varje borgenär som har hemvist eller säte i en annan medlemsstat än den där det förfarandet har inletts får anmäla fordringar, vilket dessutom enligt artikel 32.1 i samma förordning får ske både inom ramen för huvudförfarandet och inom ramen för sekundärförfarandena. Därefter har unionslagstiftaren föreskrivit regler som ska garantera borgenärernas likställighet.

58.

Denna likställighet grundar sig på att konkursboet ska ses som en helhet och på likabehandlingsprincipen – även om det kriterium som här tillämpas inte avser de berörda borgenärernas nationalitet utan deras hemvist eller säte. ( 24 )

59.

Detta är skälet till att unionslagstiftaren, för att garantera att insolvensförfarandet fungerar effektivt, ( 25 ) har valt att i artikel 41 i förordning nr 1346/2000 slå fast gemensamma maximinormer avsedda att skydda borgenärer i andra medlemsstater än den där insolvensförfarandet har inletts. Noteras bör att uppgifterna om innehållet i en anmälan av samma skäl har behållits oförändrade i förordning nr 2015/848. ( 26 )

60.

Vad som här är i fråga är materiellrättsliga bestämmelser. ( 27 ) I likhet med den spanska och den polska regeringen anser jag att dessa bestämmelser ska tolkas flexibelt, av de skäl som jag kommer att redogöra för i det följande.

61.

Till att börja med konstaterar jag att unionslagstiftaren har inskränkt bestämmelserna om fordringsanmälan till att avse innehållet i anmälan och mottagandet av det underlag varigenom borgenären avser att styrka fordrans existens och belopp. Som framhölls kort efter det att förordning nr 1346/2000 trädde i kraft, behandlas inte samtliga frågor som rör anmälningsförfarandet. ( 28 ) Således kan artikel 41 i nämnda förordning anses ha gjort förfarandet för anmälan av fordringar enhetligt endast till viss del. ( 29 )

62.

Med tanke på att det inte har införts något enhetligt förfarande för utövandet av rätten att anmäla fordringar, och mot bakgrund av att det är tillåtet att lämna in underlag, drar jag slutsatsen att det inte är möjligt att kräva att de uppgifter om en fordran som räknas upp i artikel 41 i förordning nr 1346/2000 måste anges i den skriftliga anmälan och därvid anse det otillräckligt att dessa uppgifter kan härledas ur det underlag som har ingetts.

63.

Vidare anser jag att den möjlighet att lämna in underlag som unionslagstiftaren har föreskrivit ger upphov till ett utrymme för skönsmässig bedömning, som i avsaknad av enhetlig rättsföljd torde få grundas på tillämplig nationell lagstiftning, när det gäller bedömningen av en anmälans giltighet eller åtgärdande av en anmälans ogiltighet.

64.

Det skede av förfarandet då fordringar anmäls måste nämligen nödvändigtvis hållas isär från det skede då det kontrolleras huruvida fordringarna är styrkta, vilket regleras av nationell lagstiftning i enlighet med artikel 4.2 h i förordning nr 1346/2000. Det är således nationell lagstiftning som avgör vilken följden blir om en borgenärs anmälan inte uppfyller de gällande kraven, och det kan föreskrivas i nationell lagstiftning att när en anmälan – som här – är ofullständig, får detta åtgärdas med hjälp av olika handlingar, i förekommande fall på begäran av den kontrollansvariga myndigheten. ( 30 )

65.

Enligt min uppfattning kan förekomsten av sådana förfaranden stilla den oro som Europeiska kommissionen på goda grunder har gett uttryck för när det gäller att konkursförvaltarnas arbete kan komma att försvåras om de åläggs att söka efter information i ett stort antal handlingar.

66.

Slutligen innebär det mål i fråga om skydd av borgenärer som genomgående eftersträvas både i förordning nr 1346/2000 och i förordning nr 2015/848 att de krav som ställs på borgenärerna i samband med att de ska anmäla sina fordringar i en annan medlemsstat bör vara avhängiga av hur välinformerade borgenärerna är, hur lång tid de har på sig att anmäla fordringarna och vilka språksvårigheter de kan komma att ställas inför.

67.

Närmare bestämt är det påkallat att ta hänsyn till att den ofullständiga karaktären hos bestämmelserna i förordning nr 1346/2000 har motiverat väsentliga ändringar på grund av praktiska problem i samband med vissa aspekter av fordringsanmälan som kartlades i en utvärdering av den förordningens tillämpning, vilken redovisades i en rapport som kommissionen utarbetade med stöd av artikel 46 i förordningen. ( 31 )

68.

Att dessa problem visade sig vara så stora föranledde kommissionen att söka efter lösningar som i praktiken kunde säkerställa rätten att anmäla fordringar utan att det behövde genomföras någon harmonisering av nationell lagstiftning på området ( 32 ) och som kunde garantera borgenärernas likställighet. Konkret valde kommissionen dels att införa en möjlighet att anmäla fordringar på de sätt som godtas enligt lagstiftningen i inledandestaten, ( 33 ) dels att utarbeta ett standardformulär för anmälan av fordringar där det anges vilken information som är obligatorisk, ( 34 ) i syfte att underlätta fordringsanmälan och garantera dess giltighet. ( 35 )

69.

I detta sammanhang anser jag inte att det vore förenligt vare sig med det mål som eftersträvas genom förordning nr 1346/2000, nämligen att underlätta för borgenärerna, eller med skyldigheten att garantera borgenärernas likställighet, att göra en sådan strikt tolkning av artikel 41 i den förordningen som kommissionen har förordat, med innebörden att en anmälan av en fordran ska anses vara ogiltig när den åtföljs av ett underlag utifrån vilket konkursförvaltaren eller den domstol vid vilken talan har väckts utan särskilda svårigheter kan hämta upplysningar som gör det möjligt att fastställa det datum då fordran uppkom, och när det dessutom inte är säkert att borgenären har erhållit korrekt information om kravet på att ange detta datum eller har erhållit sådan information i tillräckligt god tid för att kunna iaktta detta krav.

70.

Härvidlag anser jag att en jämförelse med det förfarande som i allt väsentligt anges ( 36 ) i förordning nr 2015/848 har avgörande betydelse. Numera får nämligen en borgenär som använder standardformuläret för anmälan av fordringar tydlig information om skyldigheten att ange det datum då fordran uppkom. ( 37 )

71.

Enligt min uppfattning bör det därför vara tillåtet att komplettera en fordringsanmälan på grundval av ett sådant underlag som ska översändas enligt artikel 41 i förordning nr 1346/2000, varvid det bör ankomma på den behöriga myndighet som ansvarar för kontroll av anmälan att bedöma vilken följden ska bli av underlåtenhet att iaktta kraven enligt den artikeln i överensstämmelse med lagstiftningen i den medlemsstat där huvudförfarandet har inletts.

V. Förslag till avgörande

72.

Mot bakgrund av samtliga ovan anförda överväganden föreslår jag att EU-domstolen ska besvara den fjärde och den femte tolkningsfrågan från Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike) enligt följande:

Artikel 41 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden ska tolkas så, att den anger maximikrav som får ställas enligt nationell lagstiftning såvitt avser innehållet i en anmälan av en fordran och att kravet på att det datum då en fordran uppkom ska vara känt är uppfyllt när detta datum kan härledas ur underlag som har bifogats fordringsanmälan, varvid anmälans giltighet regleras av lagen i den medlemsstat där huvudförfarandet har inletts (lex concursus).


( 1 ) Originalspråk: franska.

( 2 ) EUT L 351, 2012, s. 1.

( 3 ) EGT L 160, 2000, s. 1.

( 4 ) RGBl. 337/1914 (nedan kallad IO).

( 5 ) Till växelkursen den 16 maj 2014, den dag då fordran anmäldes inom ramen för insolvensförfarandet i Polen. Denna växelkurs ligger också till grund för det belopp som anges längre fram.

( 6 ) Se artikel 47 i den förordningen.

( 7 ) Se artiklarna 84.2, 91 och 92 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 2015, s. 19), som upphävde och ersatte förordning nr 1346/2000 och som i allt väsentligt har varit tillämplig sedan den 26 juni 2017.

( 8 ) C‑649/16, EU:C:2017:986.

( 9 ) Se även den rättspraxis som nämns i dessa punkter.

( 10 ) C‑337/17, EU:C:2018:805 (punkterna 30 och 31).

( 11 ) C‑296/17, EU:C:2018:902 (punkterna 29 och 30).

( 12 ) C‑535/17, EU:C:2019:96 (punkterna 24–26).

( 13 ) EGT L 12, 2001, s. 1.

( 14 ) Se dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl. (C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 47).

( 15 ) Det vill säga den spanska, den tyska, den engelska och den italienska versionen.

( 16 ) Europeiska unionens råds dokument CONV/INSOL/X1, tillgängligt på följande webbplats: https://www.lynxlex.com/fr/text/insolvabilit%C3%A9-r%C3%A8gl-13462000/rapports-explicatifs-utiles/3519. En liknande bestämmelse fanns också i 1980 års förslag till konvention om konkurs, ackord och liknande förfaranden, som offentliggjordes tillsammans med en förklarande rapport av J. Lemontey i Europeiska gemenskapernas bulletin, tillägg 2/82, tillgänglig på följande webbplats: https://publications.europa.eu/fr/publication-detail/-/publication/bdfe47f1-678d-45f3-94cb-6aff207d4fc1/language-fr/format-PDF/source-88176377.

( 17 ) Såvitt avser tillkomsthistorien för förordning nr 1346/2000, se förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet Eurofood IFSC (C‑341/04, EU:C:2005:579, punkt 2 och fotnoterna 3 och 4) och förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Senior Home (C‑195/15, EU:C:2016:369, punkterna 19 och 20).

( 18 ) Rådsdokument 6500/1/96, REV 1, av den 8 juli 1996 (nedan kallat Virgós–Schmit-rapporten), tillgängligt på följande webbplats: https://www.lynxlex.com/fr/text/insolvabilit%C3%A9-r%C3%A8gl-13462000/rapports-explicatifs-utiles/3519. Den slutliga versionen av den engelska fulltextversionen återges däremot i Moss, G., Fletcher, I., & Isaacs, S., The EC Regulation on Insolvency Proceedings: A Commentary and Annotated Guide (2002), s. 261–327 (angående det exakta datumet för denna rapport, se s. 261).

( 19 ) Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet Eurofood IFSC (C‑341/04, EU:C:2005:579, punkt 2, citerad i förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Senior Home (C‑195/15, EU:C:2016:369, fotnot 11), och fotnot 5, där det anges följande: ”Virgós–Schmit-rapporten som gav upphov till många av skälen i ingressen till förordningen offentliggjordes aldrig i Europeiska gemenskapernas officiella tidning trots att den finns som ett dokument från Europeiska rådets möte av den 8 juli 1996 – 6500/1/96. Se även [Balz, M. ’The European Convention on Insolvency Proceedings’, American Bankruptcy Law Journal, National Conference of Bankruptcy Judges, Laguna Beach, 1996]. Balz var ordförande i [rådets] konkursarbetsgrupp som utarbetade konventionen. Han har framfört att Virgós–Schmit-rapporten blev ’föremål för mycket debatt och godkändes av expertdelegaterna men antogs aldrig, till skillnad från konventionen, formellt av Europeiska rådet. Trots detta kommer den att få avsevärd auktoritet/tyngd för domstolarna i medlemsstaterna’ (fotnot 51).”

( 20 ) Se Virgós–Schmit-rapporten (punkt 273).

( 21 ) Se punkt 53 i detta förslag till avgörande.

( 22 ) Se Virgós–Schmit-rapporten (punkt 273).

( 23 ) Se, bland annat, Raimon, M., Le règlement communautaire 1346/2000 du 29 mai 2000 relatif aux procédures d’insolvabilité, Librairie générale de droit et de jurisprudence, collection ”Droit des affaires”, Paris, 2007, punkt 546, s. 180. Se även Hess, B., Oberhammer, P., & Pfeiffer, T., i samarbete med Piekenbrock, A., & Seagon, C., External Evaluation of Regulation No1346/2000/EC on Insolvency Proceedings, 2014, punkt 8.2, s. 372, särskilt, i fotnot 1139, följande referenser: Moss, G., Fletcher, I., & Isaacs, S., The EC Regulation on Insolvency Proceedings: A Commentary and Annotated Guide, 2 uppl., Oxford University Press, Oxford, 2009, punkt 8.410, och Riedemann, S., ”Artikel 41”, Europäische Insolvenzverordnung, De Gruyter, Berlin, 2007, punkt 14 – men se även Ghia, L., ”Regulation No. 1346/2000 and Protection of Creditors”, International Insolvency Law Review, C.H. Beck, München, 2011, s. 313–320, särskilt s. 320.

( 24 ) Se Vallens, J-L., ”La mise en oeuvre du règlement communautaire sur les procédures d’insolvabilité: questions de procédure”, Recueil Dalloz, Dalloz, Paris, 2003, no 21, s. 1421–1427, särskilt del IX, s. 1427, där författaren hänvisar till Rémery, J-P., ”Les aspects européens de la déclaration des créances dans une procédure collective ouverte en France”, Revue de procédures collectives, LexisNexis, Paris, 2003, no 40, s. 66, och External Evaluation of Regulation No. 1346/2000/EC on Insolvency Proceedings, a.a., punkt 8.1, s. 369 och fotnot 1123. Se även Jazottes, G., ”Article 53”, Le règlement (UE) 2015/848 du 20 mai 2015 relatif aux procédures d’insolvabilité, commentaire article par article, Société de législation comparée, Collection ”Trans Europe Experts”, Paris, vol. 12, s. 311–317, särskilt s. 312, andra stycket. Se, för en motsatt uppfattning, Raimon, M., a.a., punkt 543, s. 179.

( 25 ) Se skäl 2 i förordning nr 1346/2000.

( 26 ) Se artikel 55.2 b och e i förordning nr 2015/848.

( 27 ) Se, bland annat, Raimon, M., a.a., punkt 536, s. 177, och – i verket Le règlement (UE) 2015/848 du 20 mai 2015 relatif aux procédures d’insolvabilité, commentaire article par article, a.a. – Jazottes, G., ”Article 53”, s. 311–317, särskilt s. 316, och Maréchal, C., ”Article 55”, s. 323–329, särskilt s. 326, del B, första stycket, in fine.

( 28 ) Se Vallens, J-L., a.a.

( 29 ) Se rapport från kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (KOM(2012) 743 slutlig) (punkt 9 första stycket).

( 30 ) Se, för ett liknande resonemang, de samstämmiga skriftliga yttranden som parterna i huvudförfarandet har ingett om möjligheten att lämna kompletterande upplysningar under förfarandet för kontroll av fordringar liksom, bland annat, den analoga franska lagstiftning och rättspraxis som redovisas i Vallansan, J., ”Sauvegarde, redressement et liquidation judiciaires – Déclaration et admission des créances”, JurisClasseur Commercial, LexisNexis, Paris, häfte 2352, av den 14 september 2015 (senast uppdaterad den 15 juni 2018), punkterna 84, 88, 89 och 93–95. Se även Raimon, M., a.a., punkt 546, s. 180.

( 31 ) Se den rapport som nämns i fotnot 29 i detta förslag till avgörande (punkterna 1.1, 1.2 och 9). I den sistnämnda punkten anges följande svårigheter: ”… språkliga hinder, kostnader, tidsfrister för inlämning av ansökningar och brist på information om beslutet om att inleda förfarandet, förvaltaren och formella krav i domstolslandets lag (lex fori concursus) vid anmälan av fordringar.”

( 32 ) Se Maréchal, C., a.a., särskilt s. 327.

( 33 ) Se artikel 53 i förordning nr 2015/848, som ska jämföras med artikel 39 i förordning nr 1346/2000, enligt vilken fordringar ska anmälas skriftligen.

( 34 ) Se artikel 55.1 i förordning nr 2015/848 och kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/1105 av den 12 juni 2017 om upprättande av de standardformulär som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 om insolvensförfaranden (EUT L 160, 2017, s. 1). Se, särskilt, punkt 6.2 i bilaga II till genomförandeförordning nr 2017/1105. Noteras ska att det enligt artikel 55.4 i förordning nr 2015/848 är frivilligt för borgenärerna att använda detta formulär, eftersom de får anmäla sina fordringar på annat sätt under förutsättning att de anger samma obligatoriska information som föreskrivs i den förordningen.

( 35 ) Se Brulard, Y., m.fl., L’insolvabilité nationale, européenne et internationale, le règlement européen du 20 mai 2015, Tome 1, Anthemis, Limal, 2017, punkt 24, s. 328.

( 36 ) Se Maréchal, C., a.a., s. 326, del B, första stycket.

( 37 ) Se punkt 6.2 i bilaga II till genomförandeförordning nr 2017/1105.

Top