1.

Kan myndigheterna i en medlemsstat anta ett ”förhandsbeslut om överföring”, det vill säga ett beslut om att en person som ansökt om internationellt skydd ska överföras till den medlemsstat som dessa myndigheter har fastställt som ansvarig för prövningen av vederbörandes ansökan enligt förordning (EU) nr 604/2013 (nedan kallad Dublin III‑förordningen) ( 2 ) och meddela detta beslut till den berörda personen innan denna medlemsstat, efter vederbörlig framställan från nämnda myndigheter, har samtyckt till att överta eller återta den berörda personen?

2.

Det är innebörden av den tolkningsfråga som ställts till domstolen av tribunal administratif de Lille (Förvaltningsdomstolen i Lille, Frankrike) i den begäran om förhandsavgörande som är föremål för det nu aktuella målet. Begäran har framställts i ett mål mellan Adil Hassan, irakisk medborgare, och prefekten för regionen Pas-de-Calais (Frankrike) avseende giltigheten av ett beslut genom vilket prefekten har gjort en framställan om att Adil Hassan ska överföras till Tyskland.

3.

Syftet med Dublin III‑förordningen är enligt artikel 1 att fastställa kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnats in i en av medlemsstaterna av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person (nedan kallad den ansvariga medlemsstaten). Dessa kriterier fastställs i kapitel III i förordningen, artiklarna 8–15, och ska enligt artikel 7.1 i samma förordning tillämpas i den ordning de anges. Enligt artikel 3.2 i den förordningen ska den medlemsstat där ansökan om internationellt skydd lämnades in ansvara för prövningen om ansvarig medlemsstat inte kan fastställas på grundval av kriterierna i denna förordning.

4.

I kapitel V i Dublin III‑förordningen fastställs den ansvariga medlemsstatens skyldigheter. I artikel 18.1 b i kapitel III föreskrivs att medlemsstaten är skyldig att ”på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 [i denna förordning] återta en sökande ( 3 ) vars ansökan är under prövning och som har lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd”. Den ansvariga medlemsstaten ska också, i enlighet med artikel 18.2 i samma förordning, pröva eller slutföra prövningen av den ansökan om internationellt skydd som den sökande lämnat in.

5.

Enligt artikel 20.5 första stycket i Dublin III‑förordningen ska ”[e]n sökande som befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd eller som där har lämnat in en ansökan om internationellt skydd efter att ha återkallat sin första ansökan som lämnats in i en annan medlemsstat under förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat, … återtas av den medlemsstat där den ansökan om internationellt skydd först lämnades in, enligt villkoren i artiklarna 23, 24, 25 och 29, i syfte att avsluta förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat.”

6.

I artikel 24.1 i samma förordning föreskrivs att en medlemsstat inom vars territorium en person som avses i artikel 18.1 b, c eller d vistas utan uppehållstillstånd och där någon ny ansökan om internationellt skydd har lämnats in (nedan kallad ”anmodande medlemsstat”), om den anser att en annan medlemsstat ska ha ansvaret enligt artikel 20.5 och artikel 18.1 b, c eller d i samma förordning, kan anmoda den andra medlemsstaten att återta den personen.

7.

Enligt artikel 25.1 i Dublin III‑förordningen ska den anmodade medlemsstaten utföra nödvändiga kontroller och meddela beslut om framställan att återta den berörda personen så fort som möjligt och under inga omständigheter senare än en månad från den dag då framställan mottogs. Om framställan grundar sig på uppgifter som erhållits från Eurodac‑systemet, som avses i förordning (EU) nr 603/2013, ( 4 ) ska tidsfristen minskas till två veckor. I artikel 25.2 i Dublin III‑förordningen anges att underlåtenhet att agera inom den frist på en månad respektive två veckor som anges i artikel 25.1 i nämnda förordning ska anses som ett godtagande av framställan och medföra skyldighet att återta den berörda personen, vilket innefattar en skyldighet att ombesörja lämpliga ankomstarrangemang.

8.

Artikel 26 i Dublin III‑förordningen ingår i avdelning IV i kapitel VI i förordningen, med rubriken ”Rättssäkerhetsgarantier”. I punkterna 1 och 2 första stycket, under rubriken ”Meddelande av ett beslut om överföring”, föreskrivs följande:

”1.   Om den anmodade medlemsstaten samtycker till att överta eller återta en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d ska den anmodande medlemsstaten meddela den berörda personen beslutet att överföra honom eller henne till den ansvariga medlemsstaten och, i tillämpliga fall, om beslutet att inte pröva hans eller hennes ansökan om internationellt skydd. …

2.   Det beslut som avses i punkt 1 ska omfatta information om tillgängliga rättsmedel, vilket i tillämpliga fall inbegriper rätten att ansöka om suspensiv verkan, och om de tidsfrister som gäller för utnyttjande av sådana rättsmedel och för genomförandet av överföringen och ska vid behov innehålla information om den plats och den dag på vilken den berörda personen ska infinna sig, om den personen beger sig till den ansvariga medlemsstaten på egen hand.”

9.

Mottagaren av ett beslut om överföring ska i enlighet med artikel 27.1 och 27.2 i Dublin III‑förordningen ha rätt till ett effektivt rättsmedel inom skälig tid, i form av överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna när det gäller detta beslut.

10.

Artikel 28.2 i Dublin III‑förordningen, som ingår i avdelning V i kapitel VI i förordningen, med rubriken ”Förvar inför en överföring”, har följande lydelse:

”Om det finns en betydande risk för att en person avviker får medlemsstaterna ta honom eller henne i förvar i syfte att säkerställa överföringsförfarandena i enlighet med denna förordning på grundval av en individuell bedömning och endast om hållandet i förvar är proportionellt och andra, mindre ingripande åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt.”

11.

I artikel L. 742–1 i Code de l’entrée et du séjour des étrangers et du droit d’asile (lag om utlänningars inresa och vistelse och om asylrätten) (nedan kallad Ceseda), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, anges följande:

”Om förvaltningsmyndigheten anser att en asylansökan ska prövas av en annan stat som myndigheten avser att göra en framställan om övertagande eller återtagande till, ska utlänningen ha rätt att vistas på franskt territorium fram till dess att förfarandet för att avgöra vilken medlemsstat som ska ha ansvaret för att pröva hans eller hennes ansökan är avslutat och, i tillämpliga fall, till dess att utlänningen faktiskt överförs till denna stat. …”

12.

I artikel L. 742–3 Ceseda föreskrivs följande:

”Om inte annat följer av bestämmelserna i artikel L. 742–1 andra stycket får en utlänning vars asylansökan ska prövas av en annan stat överföras till den stat som har ansvaret för prövningen.

Varje beslut om överföring ska vara skriftligt, innehålla en motivering och fattas av förvaltningsmyndigheten.

Beslutet ska meddelas den person som berörs av beslutet. Beslutet ska innehålla information om tillgängliga rättsmedel och tidsfrister för överklagande och rätten att underrätta eller låta underrätta sitt konsulat, ett ombud eller någon annan person som den berörda personen själv väljer. Om den berörda personen inte biträds av ett ombud, ska de väsentliga delarna av beslutet meddelas honom eller henne på ett språk som han eller hon förstår eller rimligen kan antas förstå.”

13.

Den domare som utsetts av förvaltningsdomstolens ordförande för att pröva lagenligheten av ett beslut om överföring till den medlemsstat som har ansvaret för en prövning enligt Dublin III‑förordningen ska enligt artikel L. 742–4 I Ceseda fatta beslut inom femton dagar. Ett överskridande av denna frist innebär emellertid inte att beslutet blir ogiltigt. Ett överklagande av detta beslut ska ha suspensiv verkan.

14.

Artikel L. 551–1 rör placering i förvar. I första stycket föreskrivs att förvaltningsmyndigheten, i de fall som avses i artikel L. 561–2 I 1–7 Ceseda, på vissa villkor får placera en utlänning i förvar i 48 timmar i lokaler som inte ska tillhöra kriminalvården. Förvaltningsmyndigheten får enligt artikel L. 561–2 I.1 Ceseda fatta ett beslut om husarrest avseende en utlänning som inte får lämna franskt territorium omedelbart men vars avvisning eller utvisning är skälig när utlänningen ”är föremål för ett beslut om överföring i enlighet med artikel L. 742–3 [Ceseda]”. I artikel L. 742–5 Ceseda anges att artikel L. 551–1 är tillämplig på en utlänning som är föremål för ett beslut om överföring ”så snart vederbörande har meddelats beslutet”.

15.

Adil Hassan, född den 5 januari 1991 i Shingal (Irak), greps av luft- och gränspolisen i regionen Pas-de-Calais (Frankrike) den 26 november 2016 när han befann sig på det inhägnade terminalområdet vid hamnen i Calais (Frankrike). En sökning i Eurodac‑registret visade att de tyska myndigheterna hade tagit hans fingeravtryck den 7 november och den 14 december 2015 då han registrerades som asylsökande. ( 5 )

16.

Samma dag som han greps och sökningen gjordes i Eurodac‑registret gjorde prefekten i regionen Pas-de-Calais en framställan om återtagande till de tyska myndigheterna. Samtidigt beslutade prefekten att överföra Adil Hassan till Tyskland och hålla honom i förvar.

17.

Adil Hassan, som delgavs beslutet samma dag, bestred sin placering i förvar i ett överklagande till Juge des libertés et de la détention du tribunal de grande instance de Lille (domare med ansvar för frihetsberövande och förvar vid förstainstansdomstolen i Lille, Frankrike) och yrkade dessutom vid den hänskjutande domstolen att beslutet av den 26 november 2016 (nedan kallat det omtvistade beslutet) ( 6 ) skulle ogiltigförklaras i den del det avsåg hans överföring till Tyskland.

18.

Genom ett avgörande av den 29 november 2016 beslutade Juge des libertés et de la détention du tribunal de grande instance de Lille (domaren med ansvar för frihetsberövanden och förvar vid Förstainstansdomstolen i Lille, Frankrike) att beslutet att ta Adil Hassan i förvar skulle upphävas.

19.

Adil Hassan anförde i sin talan om ogiltigförklaring bland annat att det angripna beslutet i det nationella målet stred mot artikel 26 i Dublin III‑förordningen, eftersom beslut fattades och meddelades honom innan den anmodade medlemsstaten, i detta fall Förbundsrepubliken Tyskland, uttryckligen eller underförstått besvarat framställan från de franska myndigheterna. Prefekten för regionen Pas-de-Calais anförde i sitt svaromål att varken artikel 26 i Dublin III‑förordningen eller artikel L. 742–3 Ceseda hindrade att han, så snart den berörda personen placerats i förvar, fattar ett beslut om överföring och meddelar detta beslut till den berörda personen, som sedan kan använda sig av de rättsmedel som står till buds i enlighet med artikel 27 i nämnda förordning. Prefekten gjorde gällande att överföringen i varje fall inte kunde verkställas förrän den anmodade medlemsstaten hade samtyckt till att överta eller återta den berörda personen.

20.

Den hänskjutande domstolen har påpekat att den rättsliga grunden i det angripna beslutet i det nationella målet för att placera Adil Hassan i förvar inte var artikel 28 i Dublin III‑förordningen utan artiklarna L. 551–1 och L. 561–2 Ceseda och att prefekten för regionen Pas-de-Calais ansåg att han, mot bakgrund av den tillämpliga nationella lagstiftningen, var tvungen att först fatta ett beslut om överföring, utan att invänta svaret från den anmodade medlemsstaten, för att kunna placera Adil Hassan i förvar. Ett sådant förfarande är en utbredd praxis vid de behöriga franska myndigheterna.

21.

Den hänskjutande domstolen har även understrukit att det finns skillnader i rättspraxis vad beträffar giltigheten av en sådan praxis. Vissa förvaltningsdomstolar har när de prövat lagenligheten av förhandsbeslut om överföring ogiltigförklarat besluten på grund av att artikel 26 i Dublin III‑förordningen har åsidosatts. ( 7 ) Andra förvaltningsdomstolar har funnit att denna artikel inte hindrar de franska myndigheterna från att fatta ett beslut och meddela den berörda personen beslutet innan den anmodade medlemsstaten har svarat på framställan om återtagande eller övertagande från dessa myndigheter. ( 8 )

22.

Slutligen har den hänskjutande domstolen anfört att både en bokstavlig och en teleologisk tolkning av artikel 26 i Dublin III‑förordningen visserligen talar för att myndigheterna i den anmodande medlemsstaten inte får fatta ett beslut om överföring och meddela den berörda personen detta beslut förrän den anmodade medlemsstaten, uttryckligen eller underförstått, har lämnat sitt samtycke, men att ett antagande och ett meddelande av ett sådant beslut till den berörda personen inte hindrar vederbörande från att bestrida beslutet vid behörig domstol, i enlighet med artikel 27 i nämnda förordning. Den hänskjutande domstolen har påpekat att beslutet under alla omständigheter inte kan verkställas förrän den anmodade medlemsstaten har svarat och ska upphävas om denna medlemsstat inte samtycker till att överta eller återta asylsökanden.

23.

Det framgår av begäran om förhandsavgörande att Adil Hassan inte har ansökt om asyl i Frankrike.

24.

Under dessa omständigheter beslutade Tribunal administratif de Lille (Förvaltningsdomstolen i Lille, Frankrike) att vilandeförklara målet avseende Adil Hassans talan och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Utgör bestämmelserna i artikel 26 i [Dublin III‑förordningen] hinder mot att myndigheterna i en medlemsstat – som till en annan medlemsstat vilken förstnämnda medlemsstat anser vara ansvarig i enlighet med de kriterier som uppställs i förordningen har framställt en ansökan om övertagande eller återtagande av en tredjelandsmedborgare eller statslös person som inkommit med en ansökan om internationellt skydd som ännu inte har slutligt avgjorts eller av en annan person som omfattas av artikel 18.1 c eller d i förordningen – antar ett överföringsbeslut och meddelar den berörda personen härom innan den anmodade medlemsstaten har godtagit övertagandet eller återtagandet?”

25.

Republiken Frankrike, Ungern och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

26.

Innan jag går in på bedömningen av tolkningsfrågan ska jag göra två klargöranden om den faktiska och rättsliga bakgrunden till det nationella målet.

27.

För det första framgår det av de handlingar i det nationella målet som getts in till domstolens kansli att Adil Hassan visserligen registrerats som asylsökande i Tyskland i databasen Eurodac, men att det formella förfarandet för att han ska betraktas som asylsökande i den medlemsstaten inte har slutförts. ( 9 )

28.

Det är riktigt att artikel 20.2 i Dublin III‑förordningen innehåller ett mycket brett kriterium för att avgöra när en ansökan om internationellt skydd ska anses ha getts in i en medlemsstat vid tillämpningen av artikel 20.1 i denna förordning. ( 10 ) Det räcker i det avseendet med att ”en formell ansökan från den sökande eller en rapport från myndigheterna inkom[mit] till de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten.” När det gäller Adil Hassan är det dessutom rimligt att anta att dessa villkor är uppfyllda, även om han inte gett in en formell ansökan om asyl i Tyskland, ( 11 ) inte minst med hänsyn till att han registrerats som asylsökande i den medlemsstaten i databasen Eurodac. ( 12 ) Ändå anges inte vare sig i beslutet om hänskjutande eller i det angripna beslutet i det nationella målet vilket led i artikel 18.1 i Dublin III‑förordningen som låg till grund för framställan till Förbundsrepubliken Tyskland om återtagande av Adil Hassan. ( 13 )

29.

Under dessa omständigheter, och med hänsyn till att den hänskjutande domstolen inte tvivlar på att Dublin III‑förordningen är tillämplig när det gäller Adil Hassan och inte heller har ställt någon fråga till domstolen i det avseendet, är min utgångspunkt i detta förslag till avgörande att Adil Hassans situation omfattas av artikel 18.1 b i Dublin III‑förordningen (asylsökande vars ansökan är under prövning och som vistas på en annan medlemsstats territorium utan uppehållstillstånd) och att de franska myndigheternas framställan om återtagande riktad till Förbundsrepubliken Tyskland har gjorts enligt artikel 24 i denna förordning (framställan om återtagande om en ny ansökan inte har lämnats in i den anmodande medlemsstaten).

30.

Efter ingivandet av den begäran om förhandsavgörande som är föremål för det nu aktuella målet, hänsköts ett antal frågor om bland annat lagenligheten av denna typ av beslut mot bakgrund av artiklarna L. 742–2 och L. 742–3 Ceseda till Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) av Cour d’appel de Douai (Appellationsdomstolen i Douai, Frankrike). Denna appellationsdomstol skulle pröva ett överklagande av en dom av tribunal administratif de Lille (Förvaltningsdomstolen i Lille, Frankrike) genom vilken upphävdes ett förhandsbeslut om överföring som antagits av prefekten för regionen Pas-de-Calais under liknande omständigheter som i det nationella målet. Conseil d’État uttalade sig den 19 juli 2017 ( 14 ) och angav att ett beslut om överföring av en asylsökande till den ansvariga medlemsstaten ”inte får antas och än mindre grad meddelas den berörda personen förrän den anmodade staten lämnat sitt samtycke”. I och med detta avgörande av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) bör således den förvaltningsrättsliga praxis som är aktuell i det nationella målet upphöra, ( 15 ) liksom de skillnader i rättspraxis som den hänskjutande domstolen har nämnt.

31.

Slutligen finns det anledning att framhålla något som är oberoende av omständigheterna i det nationella målet.

32.

Om den reform av Dublinsystemet som beskrivs i kommissionens förslag till förordning om ändring av Dublin III‑förordningen ( 16 ) genomförs kommer den tolkningsfråga som ställts av Tribunal administratif de Lille (Förvaltningsdomstolen i Lille, Frankrike) inte längre att ha någon betydelse vid återtagandeförfaranden. Genom artikel 26 i detta förslag ersätts nämligen framställan om återtagande med ett ”meddelande om återtagande”, som inte kräver något svar från den anmodade medlemsstaten utan endast ett mottagningsbevis. Genom artikel 27 i detta förslag ändras följaktligen artikel 26.1 i Dublin III‑förordningen så att dess tillämpningsområde begränsas till enbart övertagandeförfaranden. I övrigt kvarstår dess lydelse oförändrad. Däremot, vad beträffar förfaranden för återtagande, föreskrivs i artikel 27.2 i förslaget att ”den medlemsstat där den berörda personen vistas utan onödigt dröjsmål skriftligen [ska] underrätta personen om beslutet att överföra denne till den ansvariga medlemsstaten.”

33.

Tribunal administratif de Lille (Förvaltningsdomstolen i Lille, Frankrike) har ställt tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida artikel 26.1 i Dublin III‑förordningen utgör hinder för att en medlemsstats behöriga myndighet antar och meddelar en person som ansökt om internationellt skydd ett beslut om överföring till den medlemsstat som enligt Dublin III‑förordningens bestämmelser är ansvarig för att pröva asylansökan innan denna stat har gett sitt uttryckliga eller underförstådda samtycke till övertagandet eller återtagandet av sökanden.

34.

Alla berörda parter som har yttrat sig vid domstolen anser att en bokstavstolkning av artikel 26.1 första meningen i Dublin III‑förordningen föranleder slutsatsen att ett beslut om överföring till den ansvariga medlemsstaten inte får meddelas den berörda personen förrän denna stat uttryckligen eller underförstått har samtyckt till att överta eller återta denna person.

35.

Jag är av samma uppfattning. Lydelsen i bestämmelsen är tydlig. I nästan alla språkversioner används en underordnande konjunktion som uttrycker villkor eller tid ( 17 ) och entydigt markerar dels att en tydlig kronologisk handläggningsordning fastställts, dels att beslutet om överföring ska meddelas den berörda personen. Den anmodande medlemsstaten ska endast meddela beslutet till den berörda personen om (och således med nödvändighet efter det att) den ansvariga medlemsstaten har samtyckt till övertagandet eller återtagandet, eller om fristen för detta svar har löpt ut och ett tyst samtycke anses ha lämnats.

36.

Lydelsen i artikel 26.1 första meningen i Dublin III‑förordningen återspeglar för övrigt unionslagstiftarens avsikt, så som den framgår av förarbetena till denna förordning. I kommissionens ursprungliga förslag till omarbetning av Dublin II‑förordningen, ( 18 ) vilket ledde till antagandet av Dublin III‑förordningen ( 19 ) (nedan kallat kommissionens förslag till förordning), angavs att förfarandet för meddelande av ett beslut om överföring till den person som berörs av beslutet behövde ”specificeras närmare”. I ett dokument som kommissionen tog fram tillsammans med detta förslag angavs att förtydligandena skulle avse ”tiden för meddelandet och meddelandets form och innehåll”. ( 20 ) I enlighet med dessa angivelser föreskrevs i artikel 25.1 i förslaget ett enda meddelandeförfarande ‐ giltigt både vid ett förfarande för övertagande av en person som ansöker om internationellt skydd och vid ett förfarande för återtagande ( 21 ) ‐ för ”beslut om överföring” av den berörda personen till den ansvariga medlemsstaten. ( 22 ) Artikeln var formulerad i praktiskt taget samma ordalag som artikel 26.1 första meningen i Dublin III‑förordningen och genomgick endast några smärre ändringar under lagstiftningsprocessen. ( 23 )

37.

Trots att lydelsen av den första meningen i artikel 26.1 i Dublin III‑förordningen är entydig, har kommissionen i sitt skriftliga yttrande föreslagit att domstolen som svar på tolkningsfrågan ska slå fast att denna bestämmelse inte utgör hinder för att ett beslut om överföring antas och meddelas på förhand. En sådan tolkning är enligt min mening förenlig med huvudsyftet med Dublin III‑förordningen – att fastställa en effektiv metod för att snabbt avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig och förhindra sekundära förflyttningar av asylsökanden – och inte påverka de berörda personernas rättigheter.

38.

Domstolen har emellertid nyligen angett, utan att ha fått någon fråga om tolkningen av denna bestämmelse, i en dom som meddelades efter det att det skriftliga förfarandet hade avslutats i det mål som är föremål för detta förslag till avgörande, att artikel 26.1 i Dublin III‑förordningen innebär att ett beslut om överföring inte får meddelas vederbörande förrän den anmodade medlemsstaten har samtyckt till att överta eller återta denna person. ( 24 ) Den tolkning som kommissionen föreslagit tycks således redan ha underkänts av domstolen.

39.

Oberoende av detta, anser jag under alla omständigheter inte att denna tolkning är övertygande, framför allt inte ur metodologisk synvinkel.

40.

Det är visserligen riktigt, så som kommissionen har påpekat, att enligt domstolens fasta praxis är det inte enbart lydelsen som ska beaktas vid tolkningen av en unionsbestämmelse, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i. ( 25 ) Jag betvivlar dock att systematiska eller teleologiska argument kan ge en sådan bestämmelse en helt annan, eller till och med motsatt, innebörd än vad som följer av dess tydliga ordalydelse, även om resultatet skulle bli en tolkning som är förenlig med målen för den rättsakt i vilken den ingår.

41.

I motsats till vad kommissionen har gjort gällande anser jag vidare att en systematisk och teleologisk analys bekräftar den tolkning som följer av den entydiga lydelsen av den första meningen i artikel 26.1 i Dublin III‑förordningen.

42.

Även om det framgår av artikel 20.5 i Dublin III‑förordningen att förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat slutförs först när sökanden överförs till den medlemsstaten, fastställs till att börja med i avdelningarna II och III i kapitel VI i denna förordning de båda förfarandena för ”framställningar om övertagande” respektive ”framställningar om återtagande” som interna etapper i denna process. Dessa förfaranden inleds med en framställan om övertagande eller återtagande ‐ som inges av den medlemsstat där en ansökan om internationellt skydd har lämnats in (artikel 21 i nämnda förordning), eller av den medlemsstat där en person som avses i artikel 18.1 b, c eller d i samma förordning lämnat in en ny ansökan om internationellt skydd (artikel 23 i samma förordning) eller på vars territorium personen befinner sig (artikel 24 i samma förordning). Denna framställan görs till den medlemsstat som betraktas som ansvarig och avslutas först när den staten uttryckligt eller underförstått har svarat. Det är först när dessa förfaranden har avslutats som det är möjligt att gå vidare till den sista etappen i processen för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig, det vill säga överföringen av den berörda personen (artikel 29 i samma förordning), vilken inte får inledas förrän ett slutgiltigt beslut har fattats om ett överklagande eller en begäran om omprövning av beslutet om överföring, om suspensiv verkan medges. Avdelning IV i samma kapitel VI i Dublin III‑förordningen, i vilken artikel 26 ingår, kommer efter avdelningen om ovan beskrivna förfaranden och före avdelning VI. Som systemet är uppbyggt i detta kapitel är meddelandet av beslutet om överföring (artikel 26 i nämnda förordning) och utövandet av rätten att överklaga (artikel 27 i nämnda förordning) (eventuella) etapper i processen för att avgöra vilken stat som är ansvarig. Dessa etapper inträffar enbart när och om de förfaranden som beskrivs i avdelningarna II och III i samma kapitel slutförs genom ett uttryckligt eller underförstått samtycke från den anmodade medlemsstaten.

43.

En sådan systematisk tolkning bekräftas av en analys av de ord som använts av unionslagstiftaren. I artiklarna 22 och 25 i Dublin III‑förordningen används uttrycket ”anmodad medlemsstat” för att ange den medlemsstat till vilken en framställan om återtagande eller övertagande har riktats och ännu inte har besvarats. I artikel 26 i nämnda förordning används uttrycket ”ansvarig medlemsstat” för att ange den medlemsstat till vilken överföringen av den berörda personen ska ske. Denna terminologiska skillnad markerar uppenbarligen en övergång till en annan etapp i processen för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig, utöver de etapper som beskrivs i avdelningarna II och III i kapitel IV i Dublin III‑förordningen. Denna övergång inträffar när den anmodade medlemsstaten samtycker till övertagandet eller återtagandet av den berörda personen.

44.

I artikel 26.2 första stycket i Dublin III‑förordningen anges att det beslut om överföring som avses i punkt 1 i denna artikel bland annat ska omfatta information om ”de tidsfrister som gäller för … genomförandet av överföringen och ska vid behov innehålla information om den plats och den dag på vilken den berörda personen ska infinna sig, om den personen beger sig till den ansvariga medlemsstaten på egen hand.” Sådan information är beroende av både vilket datum den anmodade medlemsstaten uttryckligen eller underförstått har samtyckt till övertagandet eller återtagandet av den berörda personen och av innebörden av detta svar (när det är uttryckligt), och därför bekräftar denna precisering i artikel 26.2 första stycket i Dublin III‑förordningen att punkt 1 i denna artikel ska tolkas så, att beslutet om överföring inte ska meddelas förrän den anmodande medlemsstaten har erhållit den anmodade medlemsstatens samtycke.

45.

I artikel 27.3 i Dublin III‑förordningen anges att medlemsstaterna ska föreskriva något av de tre alternativ som anges i led a–c i denna bestämmelse, antingen för att se till att ett överklagande eller en begäran om omprövning av beslutet om överföring automatiskt får suspensiv verkan eller för att ge den berörda personen möjlighet att begära uppskov med verkställigheten av ett sådant beslut. I artikel 27.4 föreskrivs att medlemsstaterna får föreskriva att de behöriga myndigheterna på eget initiativ beslutar om ett sådant uppskov. En förutsättning för dessa bestämmelser är att beslutet är verkställbart omedelbart, vilket inte är fallet med ett förhandsbeslut om överföring. ( 26 )

46.

Att ett beslut om överföring meddelas innan den anmodade medlemsstaten har samtyckt till övertagandet eller återtagandet av den berörda personen hindrar visserligen inte att vederbörande överklagar detta beslut (eller begär en omprövning) enligt artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen, men frågan är om inte en sådan omständighet skulle begränsa den räckvidd av överklagandet som beskrivs i skäl 19 i förordningen, mot bakgrund av vilket nämnda överklagande ska möjliggöra en kontroll av förordningens riktiga tillämpning. ( 27 )

47.

Domstolen har varnat för en snäv tolkning av räckvidden av rätten till överklagande enligt artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen. En sådan tolkning skulle kunna utgöra hinder för målet att förbättra det skydd som ges till asylsökande enligt Dublinsystemet, som anges i skäl 9 i den förordningen. ( 28 ) Att tvinga sökanden att överklaga ett beslut som inte innehåller all den information som behövs för att kontrollera om bestämmelserna i Dublin III‑förordningen har tillämpats korrekt för att överföringen ska kunna genomföras skulle i praktiken minska räckvidden av vederbörandes rätt till överklagande.

48.

Om det närmare bestämt antogs, tvärtemot den tydliga ordalydelsen i artikel 26.1 första meningen i Dublin III‑förordningen, att begreppet ”beslut om överföring” i den mening som avses i denna bestämmelse omfattar förhandsbeslut om överföring, skulle detta innebära att den meddelandeskyldighet som åligger den anmodande medlemsstaten inte nödvändigtvis omfattar sådana uppgifter som tidpunkten för eller innehållet i svaret från den anmodade medlemsstaten, när detta svar är uttryckligt. Sådana uppgifter skulle då aldrig meddelas den person som berörs av beslutet. I detta fall, liksom i det fall sådana uppgifter meddelas efter det att ett beslut om ett överklagande eller en begäran om omprövning har fattats ‐ som ofta skulle kunna vara fallet, på grund av de mycket korta tidsfristerna i denna typ av förfarande ‐ skulle den berörda personen inte ha någon möjlighet att bestrida eventuella uppgifter i svaret från den anmodade medlemsstaten beträffande skälen till att denna stat samtyckt till framställan om övertagande eller återtagande, ( 29 ) och inte heller att kontrollera, om suspensiv verkan inte skulle medges, om överföringen verkställs i enlighet med bestämmelserna i Dublin III‑förordningen. Slutligen skulle den berörda personen inte heller ges förutsättningar för att kontrollera om överföringen verkställs inom de tidsfrister som föreskrivs i antingen artikel 28.3 tredje stycket eller i artikel 29.1 första stycket i Dublin III‑förordningen ( 30 ) och således huruvida den medlemsstat till vilken personen i fråga överförs ska förbli ansvarig för prövningen av hans eller hennes ansökan om internationellt skydd mot bakgrund av den regel som föreskrivs i artikel 28.3 fjärde stycket eller i artikel 29.2 i nämnda förordning. I dom av den 25 oktober 2017, Shiri (C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 44) slog domstolen fast, visserligen under andra omständigheter än i det nationella målet, att en sökande måste ha tillgång till ett effektivt och snabbt rättsmedel som gör det möjligt för vederbörande att göra gällande att den i artikel 29.1 och 29.2 i nämnda förordning angivna tidsfristen på sex månader har löpt ut efter det att överföringsbeslutet meddelades. ( 31 ) En sådan rätt skulle inte vara garanterad under de ovan beskrivna omständigheterna.

49.

Som kommissionen har påpekat vore det visserligen förenligt med det mål som anges i skäl 5 i Dublin III‑förordningen, att behandla asylansökningar snabbt, att tillåta den anmodande medlemsstaten att meddela ett beslut om överföring utan att invänta svaret från den anmodade medlemsstaten. Domstolen har emellertid redan slagit fast, i samband med Dublin II‑förordningen, att unionslagstiftaren inte har velat att ett sådant krav på skyndsamhet ska ha företräde framför den asylsökandes domstolsskydd. ( 32 ) Detta konstaterande äger än större giltighet med avseende på Dublin III‑förordningen, eftersom unionslagstiftaren genom denna förordning har utökat asylsökandenas rättssäkerhetsgarantier i Dublinsystemet i väsentlig omfattning. ( 33 ) I enlighet med artiklarna 22 och 25 i Dublin III‑förordningen skulle en skyldighet att invänta ett uttryckligt eller underförstått samtycke från den anmodade medlemsstaten på sin höjd medföra att beslutet om överföring meddelas två månader senare, vid en framställan om övertagande, och en månad senare om det gäller en framställan om återtagande.

50.

Med beaktande av samtliga ovanstående skäl anser jag att artikel 26.1 första meningen i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att den anmodande medlemsstaten inte får meddela en berörd person ett beslut om överföring av vederbörande till den anmodade medlemsstaten innan den sistnämnda medlemsstaten uttryckligt eller underförstått har samtyckt till en sådan överföring.

51.

När möjligheten till ett sådant ”förhandsmeddelande” väl har uteslutits, har frågan huruvida ett beslut om överföring får antas innan den anmodade medlemsstaten har gett sitt samtycke, inte längre någon praktisk betydelse. Tidsfristen för ett överklagande enligt artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen kan inte börja löpa förrän detta beslut meddelats den berörda personen. Därför skulle ett antagande ”på förhand” inte minska tidsåtgången för förfarandet för övertagande eller återtagande på något signifikativt sätt och därmed inte ha någon betydelse i förhållande till det mål som kommissionen framhållit, att handlägga ansökningar om internationellt skydd skyndsamt.

52.

Även om artikel 26.1 i Dublin III‑förordningen endast uttryckligen rör meddelandet av ett beslut om överföring, inte antagandet av beslutet, anges i artikel 5.2 b och 5.3 i Dublin III‑förordningen att artikel 26.1 i denna förordning är den bestämmelse på grundval av vilken ett beslut om överföring av en asylsökande till den ansvariga medlemsstaten ska fattas. ( 34 ) Systematiska argument som i allt väsentligt är identiska med dem som anges ovan i punkterna 42–45 visar att denna bestämmelse inte kan tolkas så, att medlemsstaterna får besluta om en överföring förrän den anmodade medlemsstaten har samtyckt till övertagandet eller återtagandet av den berörda personen. Dessa argument talar tvärtom för att alla beståndsdelar som krävs för att ett beslut om överföring ska kunna antas enligt de förfaranden som fastställts genom Dublin III‑förordningen inte föreligger förrän den anmodade medlemsstaten samtyckt till övertagandet eller återtagandet av den berörda personen.

53.

I och med detta anser jag att artikel 26.1 i Dublin III‑förordningen inte tillåter att ett beslut om överföring till den anmodade medlemsstaten vare sig meddelas eller antas förrän denna stat uttryckligen eller underförstått har samtyckt till att överta eller återta den berörda personen.

54.

Slutligen ska det klargöras, mot bakgrund av de bakomliggande skälen till de franska myndigheternas praxis att anta förhandsbeslut om överföring, att artikel 28 i Dublin III‑förordningen inte hindrar att den berörda personen placeras i förvar innan ett beslut om överföring har fattats om alla villkor i denna bestämmelse för en sådan åtgärd är uppfyllda. ( 35 ) Förbudet mot att placera någon i förvar innan ett beslut om överföring har fattats är således endast resultatet av den franska lagstiftningen, inte av unionsrätten. ( 36 )

55.

På grundval av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen ska ge följande svar på den tolkningsfråga som ställts av tribunal administratif de Lille (Förvaltningsdomstolen i Lille, Frankrike):

Artikel 26.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnats in i en av medlemsstaterna av en medborgare i tredje land eller en statslös person utgör hinder för att en medlemsstat som, till den medlemsstat som den anser vara ansvarig för en sådan prövning, har gjort en framställan om övertagande eller återtagande med stöd av artiklarna 21, 23 och 24 i denna förordning, antar och meddelar den berörda personen ett beslut om överföring av vederbörande till den anmodade medlemsstaten innan denna stat har samtyckt till att överta eller återta honom eller henne.