EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62016CC0370

Förslag till avgörande av generaladvokat J. Kokott föredraget den 26 juli 2017.
Bruno Dell'Acqua mot Eurocom Srl och Regione Lombardia.
Begäran om förhandsavgörande från Tribunale di Novara.
Begäran om förhandsavgörande – Europeiska unionens immunitet och privilegier – Protokoll nr 7 – Artikel 1 – Huruvida ett förhandstillstånd från domstolen är nödvändigt eller ej – Strukturfonder – Ekonomiska bidrag från Europeiska unionen – Förfarande om utmätning hos en nationell myndighet av belopp ur detta bidrag.
Mål C-370/16.

ECLI identifier: ECLI:EU:C:2017:614

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

JULIANE KOKOTT

föredraget den 26 juli 2017 ( 1 )

Mål C‑370/16

Bruno Dell’Acqua

mot

Eurocom Srl,

Regione Lombardia,

Intervenienter:

Renato Quattrocchi m.fl.

(begäran om förhandsavgörande från Tribunale di Novara (Italien))

”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 343 FEUF – Artikel 1 tredje meningen i protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier – Förfarande för utmätning hos tredje man som riktas till en nationell myndighet och avser belopp som tillkommer en stödmottagare inom ramen för ett program som stöds av Europeiska socialfonden – Nödvändigheten att inhämta ett förhandstillstånd från domstolen”

I. Inledning

1.

Enligt artikel 343 FEUF åtnjuter Europeiska unionen inom medlemsstaternas territorium immunitet och privilegier i enlighet med protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier (nedan kallat protokollet) som är nödvändiga för att unionen ska kunna utföra sina uppgifter. ( 2 ) Artikel 1 tredje meningen i protokollet föreskriver att unionens egendom och tillgångar inte utan tillstånd från domstolen får bli föremål för några administrativa eller rättsliga tvångsåtgärder.

2.

Det anhängiggörs regelbundet ärenden avseende godkännande av sådana tillstånd vid domstolen. ( 3 ) I detta avseende finns ingen tveksamhet om att det krävs tillstånd från EU-domstolen för att genomföra verkställighetsåtgärder i form av utmätning av unionsorganens tillgångar.

3.

Hittills har det ännu inte blivit klargjort huruvida kravet på tillstånd även gäller för medel som överförts till medlemsstaterna från unionens budget i syfte att uppnå unionens målsättningar. En sådan situation ligger till grund för den aktuella begäran om förhandsavgörande, som avser ett stöd som beviljats inom ramen för Europeiska socialfonden.

II. Den rättsliga ramen för Europeiska unionens strukturfonder

4.

De allmänna bestämmelserna om Europeiska unionens strukturfonder som är relevanta i förevarande fall och som omfattar Europeiska socialfonden (nedan kallade strukturfonder eller fonder) återfanns för programperioden 2007–2013 i förordning (EG) nr 1083/2006 ( 4 ). Denna förordning ersattes av förordning (EU) nr 1303/2013 ( 5 ) under programperioden 2014–2020.

5.

Enligt artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1083/2006 ska fonderna ge stöd som kompletterar nationella åtgärder och gör att unionens prioriteringar integreras i dem. Enligt artikel 11.1 ska fondernas mål förverkligas inom ramen för ett nära samarbete mellan kommissionen och medlemsstaterna.

6.

Artikel 14 i förordning (EG) nr 1083/2006 föreskriver följande:

”1.   Den del av Europeiska unionens budget som anslås till fonderna skall genomföras inom ramen för delad förvaltning mellan medlemsstaterna och kommissionen i enlighet med [EU:s budgetförordning ( 6 )].

2.   Kommissionen skall utöva sitt ansvar för genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget enligt följande:

a)

Kommissionen skall kontrollera att medlemsstaterna har väl fungerande förvaltnings- och kontrollsystem i enlighet med förfarandena i artiklarna 71, 72 och 73.

b)

Kommissionen skall avbryta eller ställa in samtliga eller vissa betalningar i enlighet med artiklarna 91 och 92, om de nationella förvaltnings- och kontrollsystemen inte fungerar, och tillämpa andra nödvändiga finansiella korrigeringar i enlighet med förfarandena i artiklarna 100 och 101.

…”

7.

Artikel 32 i förordning (EG) nr 1083/2006 föreskriver följande:

”1.   Fondernas verksamhet i medlemsstaterna skall ha formen av operativa program...

2.   Varje operativt program skall utformas av medlemsstaten, eller av en myndighet som utses av medlemsstaten....

4.   Kommissionen skall granska det föreslagna operativa programmet för att avgöra huruvida det bidrar till att förverkliga målen och prioriteringarna i den nationella strategiska referensramen och gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållning....”

8.

Artikel 56.3 i förordning (EG) nr 1083/2006 föreskriver följande:

”3.   Utgifter skall berättiga till stöd från fonderna endast om de har uppstått för insatser som beslutats av förvaltningsmyndigheten för det berörda operativa programmet eller under dennas ansvar, i enlighet med de kriterier som fastställ[t]s....”

9.

Enligt artikel 60 b i förordning (EG) nr 1083/2006 ingår följande i de nationella förvaltningsmyndigheternas uppgift: ”b) Att kontrollera att medfinansierade produkter och tjänster levereras och att de utgifter som deklareras av stödmottagarna för insatser verkligen har uppstått och uppfyller kraven i [relevanta] regler...”

10.

Artikel 70 i förordning nr 1083/2006 har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall ansvara för de operativa programmens förvaltning och kontroll, i synnerhet genom följande åtgärder:

b)

De skall förebygga, upptäcka och korrigera oegentligheter samt återkräva belopp som felaktigt betalats ut … . …

2.   Om felaktigt utbetalda belopp till en stödmottagare inte kan återkrävas, skall medlemsstaten vara skyldig att betala tillbaka de förlorade beloppen till Europeiska unionens allmänna budget, när det har fastställts att förlusten har åsamkats på grund av fel eller försummelse från dess sida.”

11.

Artikel 76.2 i förordning (EG) nr 1083/2006 föreskriver följande med avseende på kommissionens utbetalningar:

”2.   Betalningarna skall ske i form av förhandsfinansiering, mellanliggande betalningar och slutbetalning. De skall göras till det organ som utsetts av medlemsstaten.”

12.

Artikel 77.1 i förordning (EG) nr 1083/2006 föreskriver följande:

”1. Mellanliggande betalningar och slutbetalningar skall beräknas genom att den medfinansieringssats som anges i beslutet om det berörda operativa programmet för varje prioriterat område tillämpas på de stödberättigande utgifter som anges för det prioriterade området i varje utgiftsdeklaration som attesterats av den attesterande myndigheten.”

13.

Artikel 80 i förordning (EG) nr 1083/2006 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall förvissa sig om att de utbetalande organen ser till att stödmottagarna får det sammanlagda beloppet för offentligt stöd snarast möjligt och i sin helhet. Inga belopp får dras av eller hållas inne och inga särskilda avgifter eller andra avgifter med motsvarande effekt som kan minska beloppen till stödmottagarna får tas ut.”

14.

Artikel 98 i förordning (EG) nr 1083/2006 föreskriver följande:

”1.   Medlemsstaterna skall ha det huvudsakliga ansvaret för att utreda oegentligheter och agera vid konstaterande av betydande ändringar som påverkar sättet och förutsättningarna för genomförandet eller kontrollen av insatser eller operativa program och genomföra de nödvändiga finansiella korrigeringarna.

2.   Medlemsstaten skall göra de finansiella korrigeringar som krävs i samband med att enskilda eller systembetingade oegentligheter konstateras i insatser eller operativa program....

De medel från fonderna som på detta sätt frigörs får användas på nytt av medlemsstaten fram till och med den 31 december 2015 för det berörda operativa programmet i enlighet med de bestämmelser som avses i punkt 3....”

15.

Slutligen har artikel 99.1–99.3 i förordning (EG) nr 1083/2006 följande lydelse:

”1.   Kommissionen får göra finansiella korrigeringar genom att helt eller delvis dra in gemenskapsstödet till ett operativt program...

2.   Kommissionen skall basera sina finansiella korrigeringar på konstaterade enskilda fall av oegentligheter och ta hänsyn till om det gäller en systembetingad oegentlighet, när den avgör huruvida en korrigering med fast belopp eller en extrapolerad korrigering skall tillämpas.

3.   Kommissionen skall vid beslut om korrigeringsbelopp beakta arten och allvaret hos oegentligheten samt omfattningen och de ekonomiska följderna av de brister som konstaterats i det berörda operativa programmet.”

III. Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och begäran om förhandsavgörande

16.

Bruno Dell’Acqua har en fordran gentemot bolaget Eurocom s.r.l. (nedan kallat Eurocom) som i sin tur har en fordran gentemot den italienska regionen Lombardiet. För att driva in sin fordran inledde Bruno Dell’Acqua ett förfarande om utmätning hos tredje man vid Tribunale di Novara (Italien) som riktades mot regionen Lombardiet avseende ett belopp som motsvarar hans fordran. Andra borgenärer till Eurocom intervenerade i utmätningsförfarandet efter det att det inletts.

17.

Inom ramen för utmätningsförfarandet bekräftade regionen Lombardiet visserligen sin egenskap av gäldenär i förhållande till Eurocom, men gjorde gällande att bolagets fordran avser belopp som tillhör Europeiska socialfonden. Det är alltså fråga om medel som är bundna till syftet att främja och utveckla sysselsättningen, som regionen endast kan förfoga över till förmån för stödmottagarna. Fordran som Bruno Dell’Acqua gjort gällande kan följaktligen inte bli föremål för utmätning enligt artikel 80 i förordning (EG) nr 1083/2006.

18.

I anslutning till detta utgår Tribunale di Novara från en faktisk omständighet som, såvitt framgår, hittills inte har angripits inom ramen för det nationella förfarandet, nämligen att de belopp som Bruno Dell’Acquas ansökan om utmätning avser tillhör Europeiska socialfonden. Dessa belopp hade vid tidpunkten då ärendet anhängiggjordes vid Tribunale di Novara redan överförts till det utbetalande nationella organet i syfte att de ska betalas ut till stödets mottagare.

19.

Mot denna bakgrund frågar sig Tribunale di Novara huruvida de berörda beloppen enligt artikel 132 i förordning (EG) nr 1303/2013, som motsvarar artikel 80 i förordning (EG) nr 1083/2006, liksom enligt artikel 1 i protokollet omfattas av skyddet mot utmätning av unionens tillgångar, vilket innebär att det är nödvändigt att inhämta ett förhandstillstånd för utmätning från EU-domstolen. Därför har den nationella domstolen hänskjutit följande fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”Är domstolens förhandstillstånd i enlighet med artikel 1 [tredje] stycket i protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier... verkligen nödvändigt för det fall de belopp som är föremål för utmätning hos tredje man inte längre finns kvar hos Europeiska [unionens] kommission, utan redan har överförts till de nationella organ som har fått i uppgift att utbetala ifrågavarande belopp?”

20.

Under förfarandet inför domstolen har Italien och Europeiska kommissionen ingett skriftliga yttranden.

21.

Det framgår av uppfattningarna som företrätts av den hänskjutande domstolen, Italien och kommissionen att det inte stod klart till vilken stödperiod (2007–2013 eller 2014–2020) som Eurocoms fordran mot regionen Lombardiet skulle hänföras. Därför var det inte heller klart huruvida förordning (EG) nr 1083/2006 eller förordning (EU) nr 1303/2013 var tillämplig.

22.

På en motsvarande fråga från domstolen angav Italien att den aktuella fordran tillhör det operativa regionalprogrammet 2007–2013, begäran nr 643 ”Fortbildning fas 2”. Kommissionen svarade å sin sida att det på grundval av uppgifter som lämnats av regionen Lombardiet den 11 maj 2017 ( 7 ) framgick att projekten som genomförts av Eurocom hörde till det operativa programmet med referens CCI 2007 IT 052 PO 006 som antagits genom kommissionens beslut C(2007) 5465 av den 6 november 2007 ( 8 ) på grundval av artikel 32.5 i förordning (EG) nr 1083/2006.

23.

Med utgångspunkt i de uppgifter som regionen Lombardiet lämnat anförde kommissionen vidare att Italien inte alls hade ansökt om någon finansiering från unionen med avseende på beloppen som avses i det nationella förfarandet fram till tidpunkten då fristen för ansökningar för stödperioden 2007–2013 löpte ut den 31 mars 2017. I handlingen som kommissionen har lämnat anger nämligen en medarbetare hos regionen Lombardiet att alla belopp som Eurocom har erhållit från Europeiska socialfonden inom ramen för det operativa regionalprogrammet CCI 2007 IT 052 PO 006 för stödperioden 2007–2013 redan har betalats ut och således inte längre kan vara föremål för en ansökan om utmätning hos tredje man. För beloppen som utkrävs från regionen Lombardiet i det nationella förfarandet är det alltså fråga om rent nationella utgifter och inte om utgifter som kan göras gällande gentemot Europeiska socialfonden för stödperioden 2007–2013 och därmed skulle kunna erhålla medfinansiering från unionen.

IV. Bedömning

24.

Den hänskjutande domstolen vill genom sin fråga få klarhet i huruvida det är nödvändigt att inhämta förhandstillstånd från domstolen enligt artikel 1 tredje meningen i protokollet i en situation som den i det nationella målet, om utmätning begärs för tillgångar som ursprungligen tillhörde Europeiska unionen, men som vid tidpunkten då ansökan om utmätning framställs redan har överförts till en nationell myndighet.

25.

De uppgifter som regionen Lombardiet har lämnat och som återges ovan ( 9 ) ger emellertid anledning till att betvivla de faktiska omständigheter som ligger till grund för den hänskjutande domstolens fråga. Dessa uppgifter väcker framför allt tvivel med avseende på huruvida de tillgångar som avses i ansökan om utmätning i det nationella målet utgör belopp som regionen Lombardiet är skyldiga Eurocom inom ramen för ett program som erhållit stöd från Europeiska socialfonden och därmed av unionens medel. Uppenbarligen har åtminstone samtliga belopp som står i samband med projekt som Eurocom har genomfört inom ramen för det operativa programmet CCI 2007 IT 052 PO 006 som stöds av Europeiska socialfonden betalats ut av regionen Lombardiet till stödmottagarna. Därmed kan de inte längre vara föremål för tredje mans utmätningsfordran gentemot nämnda region.

26.

Om det på grund av nationella bestämmelser skulle vara relevant för den hänskjutande domstolens avgörande att fastställa den exakta karaktären av beloppen som avses i ansökan om utmätning i det nationella förfarandet, skulle det också ankomma på den hänskjutande domstolen att på grundval av de nya uppgifter som framkommit i det aktuella förfarandet, liksom i förekommande fall på grundval av ytterligare efterforskningar, slutligt fastställa vilket slags belopp det faktiskt är fråga om.

27.

Med avseende på unionsrätten och därmed även den fråga som har hänskjutits till domstolen spelar det emellertid ingen roll huruvida de belopp som Bruno Dell’Acqua vill utmäta hos regionen Lombardiet är tillgångar som regionen är skyldiga Eurocom för genomförande av projekt som erhåller stöd från Europeiska socialfonden och därmed också unionsmedel, eller om det är fråga om andra slags anspråk som Eurocom har gentemot regionen Lombardiet.

28.

Som kommissionen korrekt påpekade redan i sitt ursprungliga yttrande, skulle det i förstnämnda fall nämligen inte handla om ”unionens tillgångar” i den mening som avses i artikel 1 tredje meningen i protokollet. Detta följer av både lydelsen (A) och av en teleologisk tolkning (B) av nämnda bestämmelse.

A.  Lydelsen av artikel 1 tredje meningen i protokollet

29.

Det är först och främst tämligen uppenbart att det i lydelsen av artikel 1 tredje meningen i protokollet inte går att finna stöd för den uppfattning som i det aktuella fallet företräds av Italien, nämligen att de belopp som det nationella förfarandet avser – som enligt den hänskjutande domstolens och Italiens uppfattning är medel från Europeiska socialfonden – är en del av ”unionens tillgångar”. Så snart som unionens tillgångar har överförts till tredje man är det nämligen inte längre fråga om ”unionens tillgångar” i utmätningshänseende. Om unionen till exempel har betalat ut lön till en av unionens tjänstemän eller betalat en faktura till en leverantör, så är det svårt att föreställa sig att någon av dessa skulle kunna åberopa att beloppen hör till ”unionens tillgångar” som grund för skydd mot utmätning om deras borgenärer skulle framställa en utmätningsansökan gentemot dem eller att de i övrigt skulle kunna värja sig från sina borgenärer på den grunden.

B.  Syftet med artikel 1 tredje meningen i protokollet

30.

Som Italien har anfört är det inte möjligt att stödja uppfattningen att medel som unionen har överfört till ett utbetalande nationellt organ inom ramen för strukturfondsstöd även fortsatt är att anse som ”unionens tillgångar” på bestämmelsens lydelse, utan på en teleologisk tolkning av artikel 1 tredje meningen i protokollet.

31.

Denna föreskrift syftar nämligen till att förhindra att unionens funktion och oberoende påverkas. ( 10 ) En sådan påverkan kan särskilt uppträda genom tvångsåtgärder som avser finansiering av unionens politik eller genomförande av unionens handlingsprogram. ( 11 )

32.

Medel från de europeiska strukturfonderna är i dessa sammanhang ”bundna” i den utsträckningen att de måste användas för att genomföra unionens politik. Denna ”bindning” upphör först när målen som eftersträvas av unionen har förverkligats helt och därmed först när de berörda summorna har övergått i stödmottagarnas ägo. Därför kan utmätning av belopp som är avsedda för stödmottagare påverka finansieringen av den gemensamma strukturpolitiken negativt. Huruvida sådana belopp omfattas av det unionsrättsliga skyddet mot utmätning måste därför vara oberoende av om de fortfarande befinner sig hos unionsorganen eller om de redan har överförts till de utbetalande nationella myndigheterna.

33.

Detta är desto viktigare när de utbetalande nationella myndigheterna vid fördelningen av medel från Europeiska socialfonden ändå bara agerar som förvaltare av pengar från unionen och därmed medverkar till att utöva en kompetens som tillkommer unionsorganen. Därför utövar de i denna kontext i egenskap av ”kommissionens förlängda arm” inte någon ”självständig” utan en ”europeisk” funktion.

34.

Denna argumentation framstår vid en första anblick som trovärdig, men om man tittar närmare visar den sig vila på en felaktig förståelse av de europeiska strukturfondernas funktionssätt, åtminstone i ett fall som det i det nationella förfarandet. Det är framför allt helt felaktigt att utgå från att medlemsstaterna och deras myndigheter i detta sammanhang endast har en rent överförande funktion, som endast består i att se till att medel som beviljats av unionen passerar vidare till stödmottagarna. Tvärtom har medlemsstaterna ett omfattande utrymme för egna bedömningar vid genomförandet av unionens strukturfondspolitik. I samklang med detta ligger det huvudsakliga ansvaret för att projekt som får stöd inom ramen för strukturfondsprogrammen blir framgångsrika hos de ansvariga myndigheterna i medlemsstaterna.

1. Strukturfondsprogrammens funktionssätt

35.

Utifrån den unionsrättsliga ramen för strukturfondspolitikens genomförande framgår följande kompetensfördelning mellan kommissionen och medlemsstaterna: Kommissionen ansvarar för att säkerställa att de operativa program som medlemsstaterna föreslår liksom deras genomförande motsvarar strukturfondspolitikens målsättningar och att de förvaltnings- och kontrollsystem som det ankommer på medlemsstaterna att upprätta fungerar korrekt. ( 12 )

36.

Det faktiska genomförandet av de operativa program som stöds av unionens strukturfonder faller däremot under ansvaret för de myndigheter som medlemsstaterna utser. ( 13 ) Dessa väljer inte bara de konkreta program som ska genomföras inom ramen för de operativa programmen ( 14 ) utan ansvarar även för att kontrollera deras genomförande och stödmottagarnas utgifter ( 15 ).

37.

Dessa utgifter dokumenteras visserligen även gentemot kommissionen genom skriftliga underlag. ( 16 ) Kommissionen utför dock endast stickprovskontroller av enskilda projekt och endast inom ramen för och i syfte att kontrollera att medlemsstaternas förvaltnings- och kontrollsystem fungerar korrekt. Om det inte finns några tecken på fel i dessa system kan kommissionen i övrigt stödja sig på medlemsstaternas rapporter. Dessutom sker kommissionens kontroller i proportion till unionens ekonomiska deltagande och är graderade efter storleken på detta deltagande. ( 17 ) Därmed betalar inte kommissionen ut pengar på grundval av en kontroll av riktigheten hos betalningsmottagarens dokument rörande utgifter, utan på grundval av medlemsstaternas rapporter och utgiftsredovisningar. ( 18 )

38.

I enlighet med detta genomförs inte heller finansiella korrigeringar gentemot den stödmottagare som ansvarar för genomförandet av konkreta projekt av kommissionen utan av medlemsstaterna. ( 19 ) Dessa kan välja att använda återkrävda medel inom ramen för samma operativa program ( 20 ), men ansvarar endast för förluster som uppstått på grund av deras agerande ( 21 ).

39.

Kommissionens finansiella korrigeringar består i stället av schablonmässiga eller extrapolerade nedsättningar av de samlade medlen som unionen ställer till förfogande för ett visst operativt program. ( 22 ) Dessa korrigeringar har inte som målsättning att korrigera ett felaktigt genomförande på stödmottagarnivån utan att fungera som en sanktion för fel i de nationella förvaltnings- och kontrollsystemens funktionssätt och medlemsstaternas underlåtenhet att åtgärda dessa fel.

40.

Vid utvärderingen av medlemsstaternas operativa program granskar kommissionen i vilken utsträckning medlen använts, programarbetets måluppfyllelse och effektivitet samt den socioekonomiska effekten. Denna utvärdering ska syfta till att dra slutsatser som kan användas i politiken för ekonomisk och social sammanhållning. ( 23 )

41.

Inom ramen för detta system är det alltså inte realistiskt att förstå kommissionens utbetalningar till medlemsstaterna som direkt ersättning av utgifter för att genomföra enskilda projekt som stöds av strukturfonderna, som medlemsstaterna i oförändrad form för vidare till de stödmottagare som ansvarar för respektive projekt. Tvärtom utgör utbetalningarna från unionsbudgeten ett schablonmässigt fastställt bidrag till medlemsstaternas budget för respektive operativt program, vars närmare fördelning till vissa bestämda projekt faller på medlemsstaternas ansvar. ( 24 )

2. Slutsatser för frågan om kvalificeringen av medel som förts över till medlemsstaterna från strukturfonderna som ”unionens tillgångar”

42.

Det framgår av det ovan anförda att det inom ramen för en ansökan om utmätning hos tredje man som framställs av borgenären till en stödmottagare hos en utbetalande nationell myndighet i en situation som den i det nationella målet, ens med en teleologisk tolkning av artikel 1 tredje meningen i protokollet, inte är korrekt att kvalificera de berörda beloppen som ”unionens tillgångar”.

43.

Syftet med nämnda bestämmelse är visserligen att, som anförts ovan, förhindra att unionens funktion påverkas negativt, vilket kan ske genom att tvångsåtgärder riktas mot tillgångar för finansieringen av den gemensamma politiken eller genomförandet av unionens handlingsprogram. ( 25 ) Även de enskilda projekten som väljs ut av medlemsstaterna för stöd från strukturfonderna deltar naturligt i genomförandet av strukturpolitiken och genomförandet av unionens handlingsprogram som upprättats i detta syfte. Detta illustreras redan genom omständigheten att ett stöd som medlemsstaterna beviljar från strukturfonderna ska offentliggöras. ( 26 )

44.

Likväl är sambandet mellan medfinansieringen från unionen och genomförandet av enskilda projekt för indirekt för att utgå från att belopp som de nationella myndigheterna är skyldiga stödmottagarna för genomförande av projekten behöver vara föremål för skyddet mot utmätning av unionens tillgångar i enlighet med protokollet för att förhindra att unionens funktion och oberoende påverkas.

45.

Inom ramen för systemet med strukturfonder och i enlighet med subsidiaritetsprincipen, som ligger till grund för detta system, vore skydd mot utmätning i den mening som avses i protokollet med avseende på belopp som en stödmottagare har rätt till för att genomföra ett projekt ( 27 ) – ens om man gör en vid tolkning av syftet med den aktuella bestämmelsen – inte det mest ändamålsenliga instrumentet för att säkerställa unionspolitikens genomförande. Inom ramen för detta system ankommer det tvärtom i första hand på medlemsstaterna att bedöma i vilken utsträckning som de enskilda projekten bidrar till att genomföra unionens politik och handlingsprogram och huruvida medlemsstaterna ska ansöka om medfinansiering för stödmottagarnas utgifter inom ramen för dessa projekt eller om en redan sökt medfinansiering ska korrigeras.

46.

I detta sammanhang ankommer det således på medlemsstaterna att pröva huruvida utmätning av belopp som tillkommer stödmottagare för genomförande av deras projekt skulle påverka genomförandet av unionens politik och program negativt. Kommissionen skulle däremot endast kunna kontrollera en sådan bedömning av medlemsstaterna inom ramen för sin kontroll av deras rapporter om genomförandet av de operativa programmen liksom i förekommande fall inom ramen för deras kontroll av medlemsstaternas förvaltnings- och kontrollsystem.

47.

I detta sammanhang ska det beaktas att offentliga tillgångar för det mesta inte heller i medlemsstaterna kan bli föremål för tvångsåtgärder utan vidare. ( 28 ) Det kan alltså konstateras att tredje mans ansökan om utmätning av belopp som tillkommer en stödmottagare inom ramen för ett projekt som har fått stöd från strukturfondsmedel som framställs till en nationell myndighet i regel kräver godkännande av en nationell domstol, på vilken det ankommer att fastställa i vilken utsträckning som en utmätning skulle påverka genomförandet av offentliga uppgifter negativt. I detta sammanhang måste även medlemsstaternas och unionens intresse i att genomföra projektet och nödvändigheten av att skydda stödmottagarens borgenärer vägas mot varandra med beaktande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

48.

Som kommissionen korrekt har anfört följer detta även av domstolens praxis med avseende på föreskriften som lyfts fram av regionen Lombardiet, den hänskjutande domstolen och Italien, enligt vilken medlemsstaterna ska förvissa sig om att de utbetalande organen ser till att stödmottagarna får det sammanlagda beloppet för offentligt stöd snarast möjligt och i sin helhet, och att inga belopp får dras av eller hållas inne och inga särskilda avgifter eller andra avgifter med motsvarande effekt som kan minska beloppen till stödmottagarna får tas ut. ( 29 )

49.

Som domstolen redan har klargjort för liknande bestämmelser som avser delad förvaltning, ska dessa bestämmelser förhindra att medlemsstaterna drar av delar av berörda belopp beträffande vilka det föreligger ett direkt och inre samband med de utbetalda beloppen, till exempel avgifter för de utbetalande myndigheternas tjänster. ( 30 ) Däremot har inte dessa bestämmelser till syfte att begränsa de olika förfarandena för indrivning av skulder som föreskrivs enligt de nationella rättsordningarna. Emellertid får en motsvarande praxis inte hindra att unionens politik fungerar väl eller påverka unionsrättens effektivitet. ( 31 )

V. Förslag till avgörande

50.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar italienska Tribunale di Novaras begäran om förhandsavgörande på följande sätt:

I en situation då, inom ramen för ett mål om utmätning hos tredje man, en ansökan har framställts vid en nationell myndighet om utmätning av belopp som nämnda myndighet är skyldig en stödmottagare för genomförande av ett projekt som inom ramen för ett operativt program som hör till Europeiska socialfonden även har erhållit stöd av Europeiska unionens medel, krävs inte förhandstillstånd från domstolen enligt artikel 1 tredje meningen i protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier. Det ankommer på den nationella domstolen att inom ramen för det nationella utmätningsförfarandet med beaktande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen pröva huruvida unionsrättsliga bestämmelser utgör hinder för den begärda utmätningen eller om utmätningen skulle hindra att unionens politik i syfte att stärka den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen fungerar väl.


( 1 ) Originalspråk: tyska.

( 2 ) Protokoll av den 8 april 1965 om Europeiska unionens immunitet och privilegier, nuvarande protokoll (nr 7) till FEUF (EUT C 310, 2004, s. 261).

( 3 ) Se från senare tid beslut av den 19 november 2012, Marcuccio/kommissionen (C‑1/11 SA, EU:C:2012:729), beslut av den 21 september 2015,Shotef/kommissionen (C‑1/15 SA, EU:C:2015:632) och beslut av den 29 september 2015, ANKO/kommissionen (C‑2/15 SA, EU:C:2015:670).

( 4 ) Rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1260/1999 (EUT L 210, 2006, s. 25). De successiva ändringarna av förordning (EG) nr 1083/2006 har inte väsentligt påverkat innehållet i bestämmelserna som är relevanta i förevarande fall.

( 5 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 av den 17 december 2013 om fastställande av gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden, om fastställande av allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och Europeiska havs- och fiskerifonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 (EUT L 347, 2013, s. 320).

( 6 ) Artikel 53.1 b i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, 2002, s. 1), numera artikel 58.1 b och artikel 59 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 2012, s. 1).

( 7 ) E-post: av den 11 maj 2017, bilaga 1 till kommissionens svar på domstolens fråga.

( 8 ) Decisione della Commissione del 06-XI-2007 che adotta il programma operativo per l’intervento comunitario del Fondo sociale europeo ai fini dell’obiettivo „Competitività regionale e occupazione” nella regione Lombardia in Italia, bilaga 2 i kommissionens svar på domstolens fråga.

( 9 ) Ovan punkt 23.

( 10 ) Beslut av den 11 april 1989, SA Générale de Banque/kommissionen (1/88-SA, EU:C:1989:142, punkt 2), beslut av den 29 maj 2001, Cotecna Inspection/kommissionen (C‑1/00 SA, EU:C:2001:296, punkt 9), och beslut av den 29 september 2015, ANKO/kommissionen (C‑2/15 SA, EU:C:2015:670, punkt 12).

( 11 ) Beslut av den 11 april 1989, SA Générale de Banque/kommissionen (1/88-SA, EU:C:1989:142, punkt 13), beslut av den 29 maj 2001, Cotecna Inspection/kommissionen (C‑1/00 SA, EU:C:2001:296, punkt 803), beslut av den 14 december 2004, Tertir-Terminais de Portugal/kommissionen (C‑1/04 SA, EU:C:2004:803, punkt 14), och beslut av den 21 september 2015, Shotef/kommissionen (C‑1/15 SA, EU:C:2015:632, punkt 14).

( 12 ) Se skälen 28 och 66 till och artiklarna 14.2, 32 och följande artiklar, 47 och följande artiklar samt 72 och följande artiklar i förordning (EG) nr 1083/2006.

( 13 ) Se artikel 12 i förordning (EG) nr 1083/2006.

( 14 ) Se artikel 56.3 och artikel 60 a i förordning (EG) nr 1083/2006.

( 15 ) Se skäl 66 till och artikel 60 och följande artiklar i förordning (EG) nr 1083/2006.

( 16 ) Se artikel 78.1 i förordning (EG) nr 1083/2006.

( 17 ) Se artiklarna 72–74 i förordning (EG) nr 1083/2006.

( 18 ) Se artiklarna 61 och följande artikel, 67 och följande artikel, 71 och följande artiklar, 78, 86 och 89 i förordning (EG) nr 1083/2006.

( 19 ) Se artiklarna 70 och 98 i förordning (EG) nr 1083/2006.

( 20 ) Se artikel 98.2 andra stycket i förordning (EG) nr 1083/2006.

( 21 ) Se artikel 70.2 i förordning (EG) nr 1083/2006.

( 22 ) Se artikel 99 i förordning (EG) nr 1083/2006.

( 23 ) Se artikel 49.3 i förordning (EG) nr 1083/2006.

( 24 ) Se artiklarna 53.6 och 77 i förordning (EG) nr 1083/2006.

( 25 ) Se ovan punkt 31 och där anförd rättspraxis.

( 26 ) Se artikel 69 i förordning (EG) nr 1083/2006.

( 27 ) Huruvida någonting annat gäller i andra konstellationer där det finns ett mer direkt samband mellan medel som kommissionen beviljat och enskilda projekt, till exempel vid större projekt (artikel 37.1 h och artikel 39 och följande artiklar i förordning (EG) nr 1083/2006) eller på andra områden där medlemsstaterna förvaltar unionens medel, måste prövas i varje enskilt fall. Se dock mot ett för direkt samband mellan unionens stöd och projekt som genomförs på medlemsstatlig nivå även vid större projekt förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet Regione Siciliana/kommissionen (C‑417/04 P, EU:C:2006:28, punkt 84), och dom av den 2 maj 2006, Regione Siciliana/kommissionen (C‑417/04 P, EU:C:2006:282), vilka anförts av kommissionen.

( 28 ) Se exempelvis för Tyskland 170 § tredje stycket i Verwaltungsgerichtsordnung (förvaltningsprocesslagen) eller för Frankrike artikel L.2311–1 des Code général de la propriété des personnes publiques (allmänna lagen om offentliga juridiska personers egendom).

( 29 ) Se artikel 80 i förordning (EG) nr 1083/2006.

( 30 ) Se dom av den 7 oktober 2004, Sverige/kommissionen (C‑312/02, EU:C:2004:594, punkt 22), dom av den 5 oktober 2006, kommissionen/Portugal (C‑84/04, EU:C:2006:640, punkt 35), och dom av den 25 oktober 2007, Porto Antico di Genova (C‑427/05, EU:C:2007:630, punkt 13).

( 31 ) Dom av den 19 maj 1998, Jensen och Korn- og Foderstofkompagniet (C‑132/95, EU:C:1998:237, punkterna 54 och 60).

Top