—

Ett fall av miljöförorening omfattas av nationell rätt, varvid hänsyn ska tas till fördraget och andra sekundärrättsakter, om inte Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG av den 21 april 2004 om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador är tidsmässigt (ratione temporis) och/eller sakligt (ratione materiæ) tillämpligt.

—

Direktiv 2004/35 utgör inte hinder mot en nationell lagstiftning som ger den behöriga myndigheten möjlighet att vid tillämpningen av direktivets bestämmelser använda sig av en presumtion för att det, även med avseende på föroreningar av diffus karaktär, föreligger ett orsakssamband mellan verksamhetsutövarna och en konstaterad förorening, på grund av att verksamhetsutövarnas anläggningar ligger i närheten av det förorenade området. Enligt principen att förorenaren ska betala måste emellertid den behöriga myndigheten, för att kunna presumera ett sådant orsakssamband, ha tillgång till trovärdiga uppgifter som ger stöd åt presumtionen, såsom att verksamhetsutövarens anläggning ligger nära det område som har drabbats av den konstaterade föroreningen och att de förorenande ämnen som påträffas är sådana som denne använder i sin verksamhet.

—

Artiklarna 3.1, 4.5 och 11.2 i direktiv 2004/35 ska tolkas på följande sätt. Vid beslut om att ålägga verksamhetsutövare, vars verksamhet omfattas av bilaga III till direktivet, att vidta hjälpåtgärder, är den behöriga myndigheten inte skyldig att visa att de verksamhetsutövare vars verksamheter myndigheten anser ha orsakat miljöskador har begått fel eller försummelse eller att de uppsåtligen har orsakat dessa skador. Den behöriga myndigheten är emellertid skyldig att först söka utreda källan till den konstaterade föroreningen, varvid myndigheten förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning beträffande de förfaranden och medel som anlitas samt den tid som utredningen ska pågå. Den behöriga myndigheten är vidare skyldig att i enlighet med nationella bevisregler visa att det föreligger ett orsakssamband mellan de verksamheter som bedrivs av de verksamhetsutövare som är föremål för hjälpåtgärderna och föroreningen.

—

Skyldigheten att avhjälpa skadan åvilar endast verksamhetsutövarna i den mån de bidragit till att skapa föroreningen och risken för förorening. Den behöriga myndigheten måste därför i princip fastställa hur stor andel varje verksamhetsutövare har skapat av den förorening som myndigheten försöker avhjälpa och beakta deras respektive skuld vid beräkningen av kostnaderna för hjälpåtgärderna som denna myndighet ålägger dessa verksamhetsutövare, oaktat artikel 9 i direktiv 2004/35.

—

Den behöriga myndigheten har rätt att besluta om omfattande ändringar i hjälpåtgärder, vilka har beslutats efter ett kontradiktoriskt förfarande där de berörda verksamhetsutövarna har deltagit och vilka redan är genomförda eller har börjat genomföras. För att kunna fatta ett sådant beslut måste den behöriga myndigheten emellertid:

—

Under sådana omständigheter som de som är för handen i målet vid den nationella domstolen utgör direktiv 2004/35 inte hinder mot nationella bestämmelser som ger den behöriga myndigheten möjlighet att föreskriva att verksamhetsutövare som berörs av hjälpåtgärder endast får använda sin mark om de genomför de arbeten som myndigheten kräver, och detta trots att verksamhetsutövarnas mark inte berörs av dessa åtgärder på grund av att den redan har varit föremål för saneringsåtgärder eller aldrig har förorenats. En sådan åtgärd måste emellertid vara motiverad av målet att förhindra att miljösituationen förvärras i de områden där åtgärderna genomförs eller av målet att, med tillämpning av försiktighetsprincipen, förebygga att miljöskador uppkommer eller att sådana skador upprepas på verksamhetsutövarnas mark, vilken gränsar till det strandområde som är föremål för de aktuella hjälpåtgärderna.