EUR-Lex Access to European Union law
This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 62003CC0117
Opinion of Advocate General Kokott delivered on 8 July 2004. # Società Italiana Dragaggi SpA and Others v Ministero delle Infrastrutture e dei Trasporti and Regione Autonoma Friuli Venezia Giulia. # Reference for a preliminary ruling: Consiglio di Stato - Italy. # Directive 92/43/EEC - Conservation of natural habitats - Wild fauna and flora - National list of sites eligible for identification as sites of Community importance - Conservation measures. # Case C-117/03.
Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott föredraget den 8 juli 2004.
Società Italiana Dragaggi SpA m.fl. mot Ministero delle Infrastrutture e dei Trasporti och Regione Autonoma Friuli Venezia Giulia.
Begäran om förhandsavgörande: Consiglio di Stato - Italien.
Direktiv 92/43/EEG - Bevarande av livsmiljöer - Vilda djur och växter - Nationell lista över områden som kan utses till områden av gemenskapsintresse - Åtgärder för bevarande.
Mål C-117/03.
Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott föredraget den 8 juli 2004.
Società Italiana Dragaggi SpA m.fl. mot Ministero delle Infrastrutture e dei Trasporti och Regione Autonoma Friuli Venezia Giulia.
Begäran om förhandsavgörande: Consiglio di Stato - Italien.
Direktiv 92/43/EEG - Bevarande av livsmiljöer - Vilda djur och växter - Nationell lista över områden som kan utses till områden av gemenskapsintresse - Åtgärder för bevarande.
Mål C-117/03.
European Court Reports 2005 I-00167
ECLI identifier: ECLI:EU:C:2004:420
Direktiv 92/43/EEG – Bevarande av livsmiljöer – Vilda djur och växter – Föreslagna områden av gemenskapsintresse
”Skall artikel 4.5 i livsmiljödirektivet tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att vidta de åtgärder som avses i artikel 6 i direktivet, och då särskilt den åtgärd som avses i artikel 6.3 i detta, först efter det att gemenskapen slutgiltigt har antagit listan över områden i enlighet med artikel 21, eller skall det tvärtom – utöver fastställandet av den tidpunkt då åtgärder för bevarande normalt skall vidtas – göras åtskillnad mellan deklaratoriska och konstitutiva inskrivningar på denna lista (i vilket fall inskrivningar av prioriterade områden skulle ingå bland de förstnämnda)? Skall det – för att säkerställa den ändamålsenliga verkan av direktivet som syftar till bevarandet av livsmiljöer – anses att en medlemsstat är skyldig att, från den tidpunkt då den nationella listan har färdigställts, göra en bedömning av planer och projekt som har betydande inverkan på ett område som av denna medlemsstat utsetts som område av gemenskapsintresse där det finns prioriterade livsmiljötyper eller proriterade arter – trots att kommissionen ännu inte har upprättat ett förslag till lista över livsmiljöområden eller inte slutgiltigt antagit denna lista i enlighet med artikel 21 i direktivet?”
IV – Bedömning 15. Kärnpunkten i den fråga som ställts av Consiglio di Stato är om och i förekommande fall på vilka villkor medlemsstaterna skall bevara potentiella områden av gemenskapsintresse enligt livsmiljödirektivet redan innan kommissionen har antagit listan över områden av gemenskapsintresse. Fastän det föreskrivs i artikel 4.5 i livsmiljödirektivet att bestämmelserna om bevarande i artikel 6.2–6.4 först är tillämpliga efter det att kommissionen har fört upp ett område på gemenskapslistan över områden av gemenskapsintresse anser regionen Friuli-Venezia Giulia att medlemsstaterna skall skydda föreslagna områden som är prioriterade redan innan bestämmelserna om bevarande antagits. Den svenska regeringen har utvidgat detta resonemang till att gälla samtliga förslag på områden. Kommissionen har gått ytterligare ett steg längre genom att vilja tillämpa bestämmelserna om bevarande på alla områden som till följd av sina egenskaper skall föras upp på gemenskapslistan. 16. Dragaggi har däremot, under åberopande av ordalydelsen i artikel 4.5, uteslutit att det finns en skyldighet att vidta bevarandeåtgärder enligt livsmiljödirektivet, så länge kommissionen inte har fört upp området på gemenskapslistan. Den franska regeringen delar Dragaggis uppfattning i frågan huruvida artikel 6.2–6.4 i livsmiljödirektivet är tillämplig på områden som ännu inte förts upp på gemenskapslistan. Den franska regeringen utgår dock från att medlemsstaterna är skyldiga att förhindra försämringar av områdena så att målsättningarna med direktivet inte allvarligt äventyras. A – Frågan huruvida artikel 6.2–6.4 i livsmiljödirektivet är direkt tillämplig 17. Italien hade haft en skyldighet att skydda området Foce del Timavo om bestämmelserna i artikel 6.2–6.4 i livsmiljödirektivet hade varit direkt tillämpliga på områden av gemenskapsintresse redan innan gemenskapslistan antogs. Bestämmelser i direktiv som inte har införlivats eller inte har införlivats på ett korrekt sätt är i princip direkt tillämpliga vid införlivandefristens utgång om och i den mån som de berörda bestämmelserna med avseende på innehållet framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa. (8) Livsmiljödirektivet skulle ha införlivats före den 10 juni 1994. 18. Tillämpningen av artikel 6.2–6.4 i livsmiljödirektivet på områden av gemenskapsintresse är dock – som Dragaggi och den franska regeringen har understrukit – enligt artikel 4.5 knuten till villkoret att kommissionen har fört upp det berörda området på gemenskapslistan. Detta villkor talar mot att artikel 6.2‑6.4 skulle vara direkt tillämplig. En direkt tillämpning av dessa bestämmelser skulle på ett otillbörligt sätt föregripa kommissionens urvalsbeslut. Som Dragaggi har anfört kan i princip endast kommissionen, enligt artikel 4.2 jämförd med bilaga 3 (etapp 2) till livsmiljödirektivet, slutgiltigt bedöma om ett område skall föras upp på gemenskapslistan eftersom det endast är kommissionen som kan överblicka medlemsstaternas hela europeiska territorium som omfattas av EG‑fördraget. (9) Kommissionen måste nämligen när den fastställer gemenskapslistan underkasta medlemsstaternas förslag på områden en komplex vetenskaplig bedömning där områdena jämförs med andra områden. Beträffande områden i vilka det inte finns prioriterade livsmiljöer eller prioriterade arter följer detta redan av kriterierna i bilaga 3 (etapp 2) nummer 2. 19. Föreslagna områden som är prioriterade anses visserligen automatiskt som områden av gemenskapsintresse enligt bilaga 3 (etapp 2) till livsmiljödirektivet. Denna automatik är dock inte längre säkerställd om förutsättningarna i artikel 4.2.2 i livsmiljödirektivet föreligger. Enligt denna artikel kan medlemsstater i vilka de områden där det finns en eller flera prioriterade livsmiljötyper och prioriterade arter utgör mer än 5 procent av det nationella territoriet, i samförstånd med kommissionen, begära att kriterierna i bilaga 3 (etapp 2) används mer flexibelt vid valet av alla områden av gemenskapsintresse på sitt territorium. Denna flexibilitet borde även omfatta områden som är prioriterade eftersom kriterierna för val av andra områden ändå säkerställer ett tillräckligt utrymme för flexibilitet. 20. Kommissionens argument att gemenskapslistan inte slutgiltigt hade antagits eftersom medlemsstaterna inte hade lämnat in tillräckliga förslag talar i detta sammanhang inte för utan mot att artikel 6.2–6.4 i livsmiljödirektivet skulle vara tillämplig. Om villkoren för en mer flexibel tillämpning föreligger kan nämligen bedömningen i tvivelsmål först ske när alla förslag har lämnats in av den berörda medlemsstaten. 21. Även den analogi som gjorts av regionen Friuli-Venezia Giulia, den svenska regeringen och kommissionen till rättspraxis för områden som inte utsetts till fågelskyddsområden är felaktig. Domstolen har med avseende på dessa områden funnit att områden som inte klassificeras som särskilda skyddsområden, fastän de borde ha klassificerats på ett sådant sätt, skall skyddas enligt artikel 4.4 i fågelskyddsdirektivet. (10) Dragaggi och den franska regeringen har mot detta korrekt framfört invändningen att medlemsstaterna är ensamma om att kunna utse fågelskyddsområden, medan de endast föreslår områden av gemenskapsintresse, och att det därefter är kommissionen som väljer ut dem. 22. Artikel 6.2–6.4 i livsmiljödirektivet är således inte direkt tillämplig. B – Frågan om ett provisoriskt förbud mot försämringar 23. Underlåtenhet från medlemsstaternas eller kommissionens sida vid införlivande får slutligen inte heller medföra att det bevarande som eftersträvas med direktivet förfelas. Beaktar man dessutom den allmänna rättsprincipen om förbud mot att handla i strid med egna tidigare handlingar och principen om lojalt samarbete så följer det av detta åtminstone ett provisoriskt förbud mot försämringar. 1. Frågan om grunderna för det provisoriska förbudet mot försämringar 24. Såsom den svenska regeringen och regionen Friuli-Venezia Giulia har framhävt skulle det vara inkonsekvent om medlemsstaterna å ena sidan föreslog områden för Natura 2000 och å andra sidan skadade de egenskaper som motiverade att dessa områden har förts upp i detta nät. (11) Ett sådant agerande vore oförenligt med förbudet att handla i strid med egna tidigare handlingar. 25. Förbudet mot att handla i strid med egna tidigare handlingar har särskild betydelse vid beslutet att fastställa gemenskapslistan eftersom påverkan eller försämring av föreslagna områden även äventyrar en ordnad beslutsprocess och följaktligen kan innebära ett åsidosättande av principen om lojalt samarbete. Kommissionen kan endast göra ett kvalificerat val av de bästa områdena så länge de förteckningar som medlemsstaterna har överlämnat korrekt återger områdenas tillstånd. Om enskilda områden däremot har påverkats eller på annat sätt försämrats under mellantiden förvanskas kommissionens beslutsunderlag. Problemet framstår i praktiken som än större eftersom medlemsstaterna endast med kraftig försening har överlämnat förslag på områden (12) och dessa förslag enligt kommissionens uppfattning fortfarande inte motsvarar de krav som ställs i direktivet (13) . Kommissionen har därför tillsammans med medlemsstaterna gjort en preliminär bedömning av förslagen, (14) för att påvisa möjliga brister. Även resultaten av denna preliminära bedömning kan ifrågasättas om de framlagda förslagen på nytt försämras. 26. Skyldigheten att bevara områden av gemenskapsintressen följer även av förbudet mot att hindra en åtgärds ändamålsenliga verkan. Enligt artikel 10.2 EG, som regionen Friuli-Venezia Giulia, den svenska regeringen och kommissionen har åberopat, skall medlemsstaterna avstå från varje åtgärd som kan äventyra att fördragets mål uppnås. Begreppet fördragets mål omfattar sekundärrätten och framför allt direktiven. Som kommissionen och den franska regeringen har påpekat har nämligen domstolen uttalat att det följer av en tillämpning av artikel 10.2 EG jämförd med artikel 249.3 EG att medlemsstaterna måste avhålla sig från att vidta åtgärder före införlivandefristens utgång som allvarligt äventyrar förverkligandet av det i direktivet föreskrivna resultatet (15) . 27. Livsmiljödirektivet syftar bland annat till att inrätta ett nätverk som innehåller de områden som kommissionen har klassificerat som områden av gemenskapsintresse. Kommissionen skall därvid ha tillgång till en uttömmande förteckning över de områden som på nationell nivå är av sådant betydande ekologiskt intresse att de bidrar till att uppfylla målsättningen att bevara livsmiljöer samt vilda djur och växter som avses i livsmiljödirektivet (16) Skulle en sådan skyldighet att bevara livsmiljöer inte finnas kan det befaras att kommissionen skulle kunna konstatera att en oåterkallelig förändring hunnit ske innan gemenskapslistan antogs och att oersättliga delar av det gemensamma europeiska naturarvet därmed ohjälpligt skulle gå förlorat. Därmed skulle samtidigt målet med livsmiljödirektivet och dess – av regionen Friuli-Venezia Giulia, av den svenska regeringen och av kommissionen anförda – ändamålsenliga verkan allvarligt äventyras. 28. Mot detta talar även förbudet att hindra en åtgärds ändamålsenliga verkan genom att påverka eller försämra förslagsområden eftersom det senare förverkligandet av nätverket Natura 2000 därigenom skulle äventyras. Så skulle vara fallet om de berörda områdena inte längre kunde komma i fråga för att föras upp i nätverket Natura 2000 eller om deras bidrag till detta nätverk reducerades. Det kan i förevarande fall anses ovisst om förbudet att hindra en åtgärds ändamålsenliga verkan – till skillnad från de andra grunderna för skyldigheten att bevara som anförts ovan – även kräver att områden som inte föreslagits och som till följd av sina egenskaper uppenbart borde ha förts upp i nätverket Natura 2000 bevaras. Italien har som bekant föreslagit det omtvistade området Foce del Timavo som område av gemenskapsintresse. 29. Det är följaktligen oförenligt med livsmiljödirektivet, med förbudet att handla i strid med egna tidigare handlingar tillsammans med principen om lojalt samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen – särskilt med avseende på en ordnad beslutsprocess – liksom med förbudet att hindra en åtgärds ändamålsenliga verkan om medlemsstaterna påverkar eller på annat sätt försämrar de områden som de har föreslagit kommissionen att bevara innan kommissionen har beslutat i frågan huruvida området skall bevaras. 2. Frågan om räckvidden av det provisoriska förbudet mot försämringar 30. Den tidsmässiga räckvidden för det provisoriska förbudet för medlemsstaterna att genomföra försämringar kan inte vara obegränsad efter det att ett förslag överlämnats, eftersom förbudet skall överbrygga perioden fram till dess att gemenskapslistan fastställts. Planen i artikel 4.1 och 4.3 i livsmiljödirektivet skall förstås så, att kommissionen har tre år till sitt förfogande efter det att medlemsstaterna har överlämnat sina förslag att besluta om upprättande av gemenskapslistan. Denna frist skall först börja löpa efter det att medlemsstaterna till fullo har uppfyllt sin skyldighet att inlämna förslag enligt artikel 4.1 i livsmiljödirektivet, eftersom kommissionen först på grundval av denna information kan fatta ett kvalificerat beslut avseende vilka områden som skall föras upp på gemenskapslistan. Medlemsstaterna har uppfyllt sin skyldighet när de har överlämnat en uttömmande förteckning över de områden som på nationell nivå är av sådant betydande ekologiskt intresse att de bidrar till att uppfylla målsättningen att bevara livsmiljöer samt vilda djur och växter som avses i direktivet. (17) 31. Den materiella räckvidden av skyldigheten att bevara följer av direktivets mål – bevarandet av nätverket Natura 2000 med beaktande av andra intressen (18) . För att säkerställa detta mål måste bestämmelserna om bevarande redan ha fått en viss stadga i materiell-rättsligt hänseende. Medlemsstaterna är följaktligen skyldiga att förhindra försämringar och betydande störningar enligt artikel 6.2 i livsmiljödirektivet. Medlemsstaterna skall, avseende projekt som kan påverka ett område, dessutom endast ge tillstånd enligt de kriterier som anges i artikel 6.4 i livsmiljödirektivet, det vill säga av tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse, och det saknas alternativa lösningar (19) . Genom att vidta de åtgärder som i förekommande fall är nödvändiga för att garantera att Natura 2000 förblir sammanhängande bevaras även grundvalen för kommissionens bedömning. Det krävs avslutningsvis att de informationsskyldigheter som föreskrivs i direktivet tillämpas, så att kommissionen hålls informerad om ändringar i grundvalen för dess bedömning. Det förefaller härvid däremot inte tillrådligt att tillämpa övriga bestämmelser om förfarandet i artikel 6.2–6.4 i livsmiljödirektivet. (20) 32. I förevarande fall kan vi härav dra slutsatsen att det av Italien föreslagna området Foce del Timavo skall skyddas mot försämringar eftersom fristen på tre år efter det att de italienska förslagen har överlämnats till kommissionen ännu inte löpt ut. (21) Det följer dock inte nödvändigtvis av förbudet mot försämringar att ett genomförande av det påbörjade anbudsförfarandet skulle vara oförenligt med skyldigheten att bevara området. Den nationella domstolen skall därför pröva Dragaggis invändningar att avgränsningen av området Foce del Timavo inte var överblickbar med avseende på de konstgjorda dammarna och att det vid arbetet med dammarna inte påträffats några prioriterade livsmiljötyper och arter som kunde påverkas. Det skall i detta sammanhang dock påpekas att även påverkan på icke-prioriterade arter och livsmiljötyper i livsmiljödirektivet, inbegripet påverkan på i dessa livsmiljötyper karakteristiska arter, (22) skall förhindras. 3. Preliminärt förslag till avgörande 33. Det kan sammanfattningsvis konstateras att medlemsstaterna enligt livsmiljödirektivet, jämfört framför allt med principen om gemenskapslojalitet, är skyldiga att i tre år efter det att en uttömmande förteckning över de områden som på nationell nivå är av sådant betydande ekologiskt intresse att de bidrar till att uppfylla målsättningen att bevara livsmiljöer samt vilda djur och växter som avses i direktivet har överlämnats till kommissionen förhindra försämringar av de områden som de har föreslagit. C – Verkan gentemot tredje man 34. Enligt vad som hitintills anförts är de italienska myndigheterna provisoriskt skyldiga att skydda området Foce del Timavo mot försämringar. Frågan är huruvida detta kan göras gällande gentemot enskilda – i föreliggande fall Dragaggi. 35. Enligt fast rättspraxis kan ett direktiv inte i sig medföra skyldigheter för en enskild, och en bestämmelse i ett direktiv kan inte som sådan åberopas gentemot denne. (23) Denna rättspraxis avsåg å ena sidan frågan om tillämpning av direktiv i civilrättsliga mål mellan enskilda (24) och å andra sidan medborgarnas skyldigheter gentemot staten, framför allt på det straffrättsliga området (25) . I domen i målet Busseni (26) , som avsåg gemenskapsavgifternas företrädesrätt vid gäldenärsföretagets konkurs, kan det utläsas att direkt tillämpliga direktiv inte kan äventyra rättsliga ställningar som skyddas av gemenskapsrätten. Dessa principer är giltiga även vad gäller ett förbud mot försämringar som föreskrivs i ett direktiv. 36. Tillämpningen av förbudet mot försämringar kan i förevarande fall endast utgöra hinder för en rättslig ställning som innehas av Draggagi och som skyddas av gemenskapsrätten vid beslutet om tilldelning av det omtvistade kontraktet. Upphandlingsrättsligt finns det omständigheter som talar för att de italienska myndigheterna får efterkomma sin skyddsplikt genom att ogiltigförklara anbudsförfarandet. De gemenskapsrättsliga bestämmelserna om offentlig upphandling, vars tillämpning till följd av brist på närmare upplysningar inte kan prövas i detta sammanhang, ålägger inte en upphandlande myndighet en skyldighet att fullfölja en upphandling. (27) I gemenskapsrätten föreskrivs inte att återkallelse av en upphandling endast får ske i undantagsfall eller att den nödvändigtvis skall grundas på allvarliga skäl. (28) 37. Skulle Dragaggi redan ha förvärvat en rättslig ställning som skyddas av gemenskapsrätten åligger det åtminstone de italienska myndigheterna att uttömma alla övriga möjligheter att förhindra skada. Det vore tänkbart att utnyttja en eventuell rätt att säga upp kontraktet eller att anstränga sig för att nå en samförståndslösning, exempelvis med syftet att undgå skador vid genomförandet av kontraktet. V – Förslag till avgörande 38. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågan på följande sätt: