EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62002CC0159

Förslag till avgörande av generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 20 november 2003.
Gregory Paul Turner mot Felix Fareed Ismail Grovit, Harada Ltd och Changepoint SA.
Begäran om förhandsavgörande: House of Lords - Förenade kungariket.
Brysselkonventionen - Talan som väcks i en konventionsstat - Talan som väcks i en annan konventionsstat av svaranden i det redan anhängiggjorda målet - Svarande som agerar i ond tro med avsikt att hindra handläggningen av det redan anhängiggjorda målet - Huruvida det är förenligt med konventionen att förbjuda svaranden att vidhålla talan i den andra konventionsstaten.
Mål C-159/02.

European Court Reports 2004 I-03565

ECLI identifier: ECLI:EU:C:2003:632

Conclusions

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
DAMASO RUIZ-JARABO COLOMER
föredraget den 20 november 2003(1)



Mål C-159/02



Turner





(begäran om förhandsavgörande från House of Lords (Förenade kungariket))

Brysselkonventionen – Domstolsförbud mot att väcka talan (”anti-suit injunction”) – Förenlighet






I – Inledning

1.       Syftet med denna begäran om förhandsavgörande från House of Lords är att, mot bakgrund av Brysselkonventionen, (2) undanröja osäkerheten i fråga om giltigheten av så kallade ”anti-suit injunctions”. Det är fråga om domstolsbeslut genom vilka en part åläggs ett förbud att väcka talan eller fullfölja en talan vid en annan domstol, även i utlandet och där en underlåtenhet att iaktta beslutet innebär en rättegångsförseelse. I föreliggande fall syftar beslutet till att förhindra att parten gör sig skyldig till rättegångsmissbruk genom att väcka talan i trakasserande syfte.

Omständigheterna i målet vid den nationella domstolen

2.       De omständigheter som ligger till grund för denna begäran om förhandsavgörande kan, såsom de beskrivs i Lord Hobhouse of Woodboroughs redogörelse som återges i beslutet om hänskjutande, sammanfattas på följande sätt.

3.       Gregory Paul Turner, som är brittisk medborgare och enligt engelsk rätt har tillstånd att bedriva verksamhet som engelsk solicitor, anställdes som företagsjurist i en koncern av ett av företagen i koncernen.

Koncernen, som heter Chequepoint Group, leddes av Felix Fareed Ismail Grovit och omfattade olika företag bildade i olika länder. Till dessa hörde, förutom China Security Ltd, med säte i Hong Kong, som anställde Paul Turner, Harada Ltd, med säte i Förenade kungariket, och Changepoint SA, med säte i Spanien.

Till Paul Turners uppgifter som rådgivare hörde medverkan och rådgivning i frågor rörande fast egendom och affärsfrågor, att fungera som processombud i Förenade kungariket och att ansvara för övriga rättsliga frågor inom koncernen.

4.       Paul Turner var placerad i London. I maj 1997 begärde han dock förflyttning till koncernens kontor i Madrid, vilket arbetsgivaren medgav. I november det året överfördes anställningsavtalet till företaget Harada, utan att anställningsvillkoren påverkades. Således skulle Paul Turner även i fortsättningen fullgöra samma uppgifter som tidigare.

5.       Efter 35 dagars faktiskt arbete i Madrid lämnade Paul Turner in sin avskedsansökan till Harada. I mars 1998 väckte han talan mot Harada vid Employment Tribunal i London, som är domstol i första instans i sociala frågor. Han påstod att man försökt involvera honom i olagliga ageranden i samband med en felaktig behandling av socialförsäkringsavdrag. Detta motsvarade enligt sökanden ett felaktigt avskedande.

6.       Employment Tribunal godtog inte Haradas invändning om bristande behörighet och dess avgörande fastställdes efter överklagande.

Employment Tribunal tillerkände i sitt domslut Paul Turner ett skadestånd.

7.       Under tiden inledde Changepoint och Harada i juli 1998 rättsliga förfaranden mot Paul Turner vid förstainstansrätten i Madrid, och yrkade skadestånd för den skada de vållats genom Paul Turners bristande fullgörelse av sina uppgifter.

Paul Turner delgavs stämningsansökan den 15 december, men godtog inte delgivningen.

I stämningsansökan, som senare legaliserades, yrkades ett betydande belopp (över 85 miljoner pesetas) för att han inte fullgjort de uppgifter som han enligt anställningsavtalet skulle utföra för Changepoint SA. I denna nämndes sju exempel på Paul Turners bristande fullgörelse av sina skyldigheter och det gjordes vidare gällande att han på ett oacceptabelt sätt lämnat kontoret i Madrid utan förvarning och att han därefter hade väckt en grundlös talan i Storbritannien och undanhållit sanningen för den engelska domstolen.

8.       Paul Turner deltog aldrig i det spanska förfarandet. Den 18 december 1998 väckte han talan vid High Court i London (3) och yrkade att Felix Fareed Ismail Grovit, Harada och Changepoint skulle förbjudas att fullfölja den talan som väckts i Spanien. Den 22 december beviljade High Court ansökan genom ett interimistiskt beslut.

Sedan High Court i februari 1999 nekat att förlänga beslutet vände sig Paul Turner till Court of Appeal, som den 28 maj meddelade ett föreläggande enligt vilket svarandena, gemensamt eller var för sig:

”1)
omedelbart skall vidta nödvändiga åtgärder för att de yrkanden som framförts mot sökanden i den talan som väckts av en eller flera av svarandena vid förstainstansrätten i Madrid, domstol 67, i mål nr 70/98, skall återkallas,

2)
skall avhålla sig från att vidta någon åtgärd i den talan som väckts av en eller flera av svarandena vid förstainstansrätten i Madrid, domstol 67, i mål nr 70/98, annat än för att verkställa punkt 3.1 i detta beslut,

3)
till dess annat beslutas skall avhålla sig från att inleda eller fullfölja, eller uppdra åt någon annan person (inbegripet något företag som direkt eller indirekt kontrolleras av svarandena, eller något företag inom, eller som är knutet till, Chequepoint-koncernens företag, och dessutom avseende den första svaranden, något företag i vilket [han] är företagsledare), från att väcka eller fullfölja någon annan talan mot sökanden (avseende hans anställningsavtal) i Spanien eller någon annanstans, dock med undantag för att detta stycke inte skall tillämpas på en talan som väcks eller fullföljs i England och Wales.”

9.       Court of Appeal ansåg i detta avseende att den talan som väckts i Madrid endast syftade till att besvära och pressa en part. Den ansåg därför att den var behörig att genom ett föreläggande förbjuda företagen Changepoint och Harada att fullfölja förfarandet i utlandet. Av Court of Appeals dom följer indirekt att den ansåg att svarandena skulle fortsätta med det otillbörliga handlandet om förbudsföreläggandet inte meddelades.

10.     Nämnda företag överklagade målet till House of Lords.

Tillämpliga nationella bestämmelser

11.     Förbudsförelägganden, som det i målet vid den nationella domstolen, har för närvarande sin rättsliga grund i avsnitt 37.1 i Supreme Court Act 1981, där det i vida ordalag föreskrivs att:

”High Court får genom beslut (mellankommande eller slutligt) meddela ett förbud ... i samtliga fall när det för domstolen framstår som berättigat och lämpligt att göra det.”

Court of Appeal har samma befogenhet vid ett överklagande av en dom från High Court.

12.     I nationell rättspraxis anges dock begränsningar för de fall då sådana beslut kan meddelas. Det är nödvändigt att styrka ett otillbörligt agerande från den part till vilken besluten riktas och ett legitimt intresse hos sökanden av att försöka förhindra detta.

13.     Personer som utsätts för obefogade rättsliga förfaranden, det vill säga, sådana som utsätts för ett samvetslöst agerande som tar sig uttryck i en förödmjukande eller kränkande talan, oberoende av om den väckts i England, Wales eller i utlandet, förtjänar ett sådant skydd.

Tolkningsfrågan

14.     Genom beslut av den 13 december 2001 beslutade House of Lords att hänskjuta följande fråga till domstolen i enlighet med artikel 3.1 i 1971 års protokoll om EG-domstolens tolkning av 1968 års Brysselkonvention:

”Är det oförenligt med konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968 (som Förenade kungariket därefter anslutit sig till), att meddela ett förbudsföreläggande för svarande som hotar att väcka eller fullfölja en talan i en annan konventionsstat då dessa svarande handlar i ond tro med avsikt att motverka och hindra en talan som i vederbörlig ordning väckts vid engelska domstolar?”

House of Lords bedömning

15.     Av beslutet om hänskjutande framgår att syftet med den befogenhet som utövats av Court of Appeal i förevarande mål inte är att fastställa en utländsk domstols behörighet. Den berättigas i stället av att den person som förbudsföreläggandet riktas till in personam omfattas av den engelska domstolens behörighet. Således riktas det berörda förbudsföreläggandet endast till parten vid den utfärdande domstolen, inte till den utländska domstolen.

Av det faktum att förbudsförelägganden ofta meddelas när den utländska domstolen är eller anser sig vara behörig att avgöra målet framgår att de inte innebär någon bedömning av behörigheten för en annan medlemsstats domstol.

Eftersom ett sådant beslut indirekt påverkar den utländska domstolen, måste denna befogenhet dock utnyttjas med försiktighet och enbart om god rättskipning kräver det.

16.     På motsvarande sätt vilandeförklaras ett förfarande vid en engelsk domstol om det vore samvetslöst att en part fullföljer det.

Även om ovan sagda visar att det meddelade förbudsföreläggandet inte grundas på ståndpunkten att talan har väckts vid fel domstol (doktrinen om forum non conveniens ), framgår av beslutet om hänskjutande att frågan om huruvida den utländska domstolen var rätt forum har betydelse för att fastställa förekomsten av missbruk och den påverkar lämpligheten av att beslutet meddelas som en säkerhetsåtgärd.

17.     House of Lords har förklarat att en begäran om förbudsföreläggande fordrar att ett legitimt intresse som liknar intresset hos den part som åberopar en avtalsenlig rättighet att inte instämmas till en viss domstol (exempelvis på grund av en prorogationsklausul eller en skiljedomsklausul) påvisas.

18.     Följaktligen är de huvudsakliga omständigheter som föranleder Court of Appeal att i enlighet med engelsk rätt meddela det omtvistade beslutet följande:

a)      Sökanden var part i ett domstolsförfarande i landet.

b)      Svarandena väckte en annan talan i ond tro och har för avsikt att föra denna talan mot sökanden i en annan domstol, i syfte att motverka och hindra den talan som förs i England.

c)      Den nationella domstolen anser att det är nödvändigt att å sökandens vägnar meddela ett förbudsföreläggande för svarandena i syfte att skydda sökandens berättigade intresse avseende förfarandet i England.

19.     Brysselkonventionen innehåller inte heller någon bestämmelse som skulle utgöra hinder mot beslut av denna art. Detta skulle tvärtom bidra effektivt till genomförandet av några av dess mål, till exempel till en begränsning av risken för att oförenliga domar meddelas.

20.     I beslutet påpekas vidare att det ankommer på den engelska domstolen ? och inte den spanska ? att efter att ha analyserat de uppgifter som den förfogar över bedöma om den talan som förs i utlandet innebär en risk för att målet vid den engelska domstolen inte kan genomföras på normalt sätt.

21.     Den bestrider slutligen att det kan innebära en begränsning av principen om likhet mellan konventionsstaternas domstolar att inte samtliga tillerkänns behörigheten att meddela förbudsförelägganden. Enligt House of Lords är inte syftet med konventionen att uppnå en harmonisering, utan att klara regler för fastställande av domstolars internationella behörighet skall uppställas.

22.     Den tillägger således att om tolkningsfrågan endast skulle besvaras av House of Lords skulle den inte finna att det förelåg någon som helst oförenlighet med konventionen.

Förfarandet vid domstolen

23.     Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 30 april 2002. Efter vederbörlig handläggning hölls förhandling den 9 september 2003.

24.     Ombuden för svarandena i målet vid den nationella domstolen, den brittiska regeringen, den tyska regeringen och den italienska regeringen samt kommissionen har yttrat sig.

Bedömning av tolkningsfrågan

25.     Såväl svarandena i målet vid den nationella domstolen som den tyska och den italienska regeringen och kommissionen har gjort gällande att de domstolsbeslut som är i fråga vid EG-domstolen är oförenliga med Brysselkonventionen. Av dem som yttrat sig har endast Förenade kungarikets regering anslutit sig till den hänskjutande domstolens bedömning att besluten är förenliga med konventionen.

26.     Dessa förbudsförelägganden har rötter i 1400-talet, även om deras innebörd har utvecklats, och de har alltid varit knutna till billighetsbegreppet [equity] och har stärkts av ”common law”-domstolarnas tillkomst. Enligt brittisk rätt riktas inte anti-suit injunctions (ett uttryck som avser förelägganden att ett förfarande skall avbrytas eller förbud mot väckande av talan) till en domstol i en annan medlemsstat, utan till en person som omfattas av behörigheten hos den domstol som meddelar dem. Av detta skäl anser den brittiska regeringen, i likhet med House of Lords, att beteckningen är vilseledande, och föredrar att kalla dem restraining orders (inskränkande förelägganden eller förelägganden att inte agera). De utgör således enligt den regeringens uppfattning inte ett utlåtande från en engelsk domstol angående dess utländska motsvarighets behörighet, utan en processledande åtgärd av liknande karaktär som den som EG-domstolen godkände i målet Van Uden. (4) I Brysselkonventionen anges inte begränsningar av de åtgärder som en domstol kan besluta om för att skydda föremålet för den tvist som den skall avgöra.

27.     I förevarande mål är det fråga om att undvika att prövningen av den talan som väckts av Paul Turner störs av ett antal processhindrande åtgärder som vidtagits av svarandena.

28.     Den brittiska regeringen har tillagt att endast en engelsk domstol kan uttala sig om behovet av att skydda integriteten för ett förfarande i England.

29.     Slutligen har den framhållit att förelägganden av denna typ bidrar till genomförandet av ett av syftena med Brysselkonventionen, nämligen att antalet domstolar som är behöriga att pröva en enda tvist skall minskas.

30.     De argument mot förenlighet med konventionen som framförts under detta förfarande inriktas på att en av detta internationella instruments grundpelare är det ömsesidiga förtroende som upprättas mellan de skilda nationella processrättsliga systemen, vilket skulle äventyras genom de engelska förbudsföreläggandena.

31.     Jag finner detta konstaterande avgörande. (5) Det europeiska rättsliga samarbetet, för vilket konventionen är ett viktigt uttryck, präglas av föreställningen om ett ömsesidigt förtroende, som förutsätter att varje medlemsstat erkänner de övriga rättsordningarnas förmåga att självständigt, om än harmoniserat, bidra till att uppnå de integrationsmål som fastställts. (6) Övergripande kontrollstrukturer, utöver den tolkningsfunktion som fullgörs av EG-domstolen, har inte skapats och det har än mindre tillåtits att domstolarna i en viss stat tillskansar sig befogenheten att lösa de svårigheter som det europeiska initiativet är avsett att överbrygga.

32.     Det skulle strida mot denna anda om domstolen i en medlemsstat, om än indirekt, kunde påverka behörigheten för en domstol i en annan konventionsstat att avgöra ett visst mål. (7)

33.     Det följer också av principen om ömsesidigt förtroende att de frågor som är avgörande för behörigheten för en stats domstolar behandlas med utgångspunkt i enhetliga regler eller, med andra ord, att varje domstol i detta avseende är helt jämställd med övriga domstolar.

Argumentet att inget i Brysselkonventionen uttryckligen utgör hinder för sådana domstolshandlingar som de berörda är därför inte övertygande. Konventionens syfte är att ett heltäckande system skall skapas, och man bör därför fråga sig om en åtgärd som påverkar dess tillämpningsområde ryms inom det gemensamma system som inrättas genom konventionen. Argumenten för ett nekande svar överväger.

En komparativ rättslig studie visar att endast rättsordningar inom common law -traditionen tillåter denna typ av förelägganden. En obalans av den här typen är främmande för konventionens system, som inte innehåller någon mekanism för att lösa konflikten mellan ett ”förbudsföreläggande” från den engelska domstolen, som grundas på att det utländska förfarandet har karaktär av missbruk, och en eventuell avvikande bedömning från den spanska domstolen. Det är svårt att godta att den stat som meddelar ett förbudsföreläggande av denna typ ensidigt kan tillerkänna den behörighet som den skyddar exklusiv karaktär. Det skulle leda till kaos om alla europeiska domstolar skulle ta sig en motsvarande rättighet. Om endast de engelska domstolarna tillämpade dessa förelägganden, skulle de på egen hand fullgöra en distributiv uppgift som i Brysselkonventionen anförtros på mindre flexibla, men mer objektiva villkor, och som åläggs alla på samma villkor.8  –Muir-Watt, H., Des conceptions divergentes du droit fondamental d'accéder à la justice dans l'espace conventionnel européen, Revue générale des procédures, nr 4, oktober/december 1999, s. 761.

Konventionen innehåller inte heller någon regel som löser en situation där två domstolar i medlemsstater som tillåter sådana meddelar oförenliga förbudsförelägganden,9  –Se likaså, Hau, W., Zum Verhältnis von Art. 21 zu Art. 22 EuGVÜ, IPrax, 1996, s. 44, särskilt s. 48. Hartley, T.C., Antisuit injunctions and the Brussels jurisdiction and Judgments Convention, International and Comparative Law Quartely, januari 2000, volym 49, del I, s. 171. Även om författaren med eftertryck försvarar dessa förelägganden erkänns uttryckligen att konventionens regler har en egen tillämpningsmekanism där de nämnda åtgärderna inte ingår. en situation som dock aktualiserats mellan olika common law -stater. Ett mönsterbildande exempel är målet Laker Airways, där olika engelska och nordamerikanska domstolar stod mot varandra.10  –Se Hartley, T.C. (citerad ovan), s. 486 ff.

34.     Den brittiska regeringen har, liksom House of Lords, givetvis betonat att de berörda föreläggandena inte avser den spanska domstolens behörighet, utan endast riktas till den part som har väckt talan enbart i syfte att störa fullföljandet av den andra talan som pågår vid en annan domstol.

Denna bedömning är formellt korrekt. Genom att vid äventyr av en påföljd förbjuda en part att driva ett mål vid en viss domstol, fråntas den senare dock ovedersägligen sin behörighet att avgöra denna tvist, vilket innebär en direkt inblandning i dess suveräna domsrätt. Även om engelsk doktrin under en viss tid stödde denna tanke, har senare författare erkänt att detta argument inte längre är giltigt11  –Jackson, D.C., Enforcement of Maritime Claims, LLP, 3:e upplagan, 2000, medger att ”[it] is, however, now recognised that it does reflect indirect interference in the power of the relevant foreign court”., eftersom det för att en domstol skall befatta sig med ett mål krävs att käranden väcker motsvarande talan. Om denne fråntas denna möjlighet innebär det ett ingrepp i den utländska domstolens behörighet, eftersom den varken tillåts handlägga eller avgöra målet. I amerikansk doktrin12  –Bermann, G.A., ”The use of antisuit injunction in international litigation”, Columbia Journal of Transnational Law, vol. 28, 1990, s. 630 och 631. och rättspraxis13  –I målet Peck v. Jennes, 48 U.S. (7 How.) s. 612, 624–625, som citeras av Collins, L., Essays in International Litigation on the conflict of Laws, Clarendon Press, 1994, s. 112, fastslås att ”... as the Supreme Court held over a century ago, there is no difference between addressing an injunction to the parties and addressing it to the foreign court itself”. har det erkänts att skillnaden mellan ett föreläggande in personam , riktat till parten, och ett beslut riktat till den utländska domstolen tveklöst är subtil.

35.     Effekterna av förbudsförelägganden påminner om effekterna av en tillämpning av läran om forum non conveniens , enligt vilken mål som har väckts vid fel forum kan avvisas. Hur mycket förbudsförelägganden än riktar sig till parterna och inte till domstolen, innebär de dock en viss bedömning av lämpligheten i att väcka talan vid en viss domstol. Med vissa undantag som inte är relevanta här tillåts dock inte i konventionen att en domstol i en konventionsstat kontrollerar behörigheten för en domstol i en annan konventionsstat. (14)

36.     Vidare undantas uttryckligen behörigheten (artikel 28) från det system för ömsesidigt erkännande av domar som har meddelats i en konventionsstat utan att något särskilt förfarande behöver anlitas, som föreskrivs i artikel 26 i konventionen, även om vissa undantag medges av hänsyn till rättsordningens grunder (ordre public) (artikel 27.1). Detta skulle kunna leda till den paradoxala situationen att den domstol som har meddelat en anti-suit injunction skulle tvingas fatta beslut om att verkställa en dom som meddelats i strid med dess uttryckliga förbud. Den engelska domstolen måste vid någon tidpunkt kontrollera den utländska domstolens behörighet innan den meddelar ett förbudsföreläggande, något som klart strider mot Brysselkonventionens lydelse, anda och syfte.

37.     Det har slutligen gjorts gällande att förbudsförelägganden är processuella rättsmedel och att det området inte omfattas av nämnda internationella konvention. De skulle utgöra rättsfigurer liknande säkerhetsåtgärder, vilka tveklöst skulle vara förenliga med det europeiska systemet.

Det stämmer att konventionen knappast innehåller regler om processledning. Av detta följer att konventionsstaterna har rätt att fritt organisera förfarandena vid de egna domstolarna. De bör dock säkerställa att de bestämmelser som således antas inte inkräktar på synsättet i konventionen. Med andra ord begränsas staternas frihet att fastställa processrättsliga regler av respekten för konventionens generella system.15  モSe dom av den 15 maj 1990 i mål 365/88, Hagen (REG 1990, s. I-1845), punkt 20.

Förslag till avgörande

38.     Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen skall besvara den tolkningsfråga som har ställts av House of Lords på följande sätt:

Konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område skall tolkas så att den utgör hinder för att domstolarna i en konventionsstat meddelar förelägganden riktade till parter, i syfte att dessa skall avhålla sig från att väcka eller fullfölja en talan vid domstolar i andra konventionsstater.


1
Originalspråk: spanska.


2
Konvention av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad Brysselkonventionen eller bara konventionen). Den här berörda konsoliderade versionen publicerades i EGT 1990, C 189, s. 2.


3
Överrätt med behörighet att meddela förbudsförelägganden (se punkt 11 nedan).


4
Dom av den 17 november 1998 i mål C-391/95, Van Uden Maritime (REG 1998, s. I-7091).


5
Liksom den vedertagna huvudlinjen i doktrinen. Se Dohm, Ch., ”Die Einrede ausländischer Rechtshängigkeit im deutschen internationalen Zivilprozeßrecht”, Berlin, 1996, s. 207; Jasper, D., Forum Shopping in England und Deutschland, Berlin, 1990, s. 90; Jayme, E. och Kohler, Ch., ”Europäisches Kollisionsrecht 1994: Quellenpluralismus und offene Kontraste”, Praxis des internationalen Privat- und Verfahrensrechts (IPRAX), 1994, s. 405, särskilt s. 412.


6
Se som belysande exempel det sextonde skälet i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), där det förklaras att ”[d]et ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i gemenskapen gör det berättigat att automatiskt erkänna en dom som har meddelats i en medlemsstat utan att något ytterligare förfarande behöver tillgripas, utom när erkännandet är tvistigt. I det sjuttonde skälet tilläggs att ”[i] enlighet med samma princip om ömsesidigt förtroende måste förfarandet för att göra en dom som har meddelats i en medlemsstat verkställbar i en annan medlemsstat vara snabbt och effektivt. Därför bör verkställighetsförklaringen utfärdas närmast automatiskt efter en enkel formell kontroll av handlingarna och utan att domstolen på eget initiativ får pröva om någon av grunderna i denna förordning för att vägra verkställighet föreligger.”


7
Denna situation skulle även stå i strid med den subjektiva rätt att välja forum som en part kan härleda ur konventionen. Se härvidlag Kropholler, J., Europäisches Zivilprozeßrecht, 7:e upplagan, Heidelberg, 2002, s. 345 och 396 ff.


8
Muir-Watt, H., Des conceptions divergentes du droit fondamental d'accéder à la justice dans l'espace conventionnel européen, Revue générale des procédures, nr 4, oktober/december 1999, s. 761.


9
Se likaså, Hau, W., Zum Verhältnis von Art. 21 zu Art. 22 EuGVÜ, IPrax, 1996, s. 44, särskilt s. 48. Hartley, T.C., Antisuit injunctions and the Brussels jurisdiction and Judgments Convention, International and Comparative Law Quartely, januari 2000, volym 49, del I, s. 171. Även om författaren med eftertryck försvarar dessa förelägganden erkänns uttryckligen att konventionens regler har en egen tillämpningsmekanism där de nämnda åtgärderna inte ingår.


10
Se Hartley, T.C. (citerad ovan), s. 486 ff.


11
Jackson, D.C., Enforcement of Maritime Claims, LLP, 3:e upplagan, 2000, medger att ”[it] is, however, now recognised that it does reflect indirect interference in the power of the relevant foreign court”.


12
Bermann, G.A., ”The use of antisuit injunction in international litigation”, Columbia Journal of Transnational Law, vol. 28, 1990, s. 630 och 631.


13
I målet Peck v. Jennes, 48 U.S. (7 How.) s. 612, 624–625, som citeras av Collins, L., Essays in International Litigation on the conflict of Laws, Clarendon Press, 1994, s. 112, fastslås att ”... as the Supreme Court held over a century ago, there is no difference between addressing an injunction to the parties and addressing it to the foreign court itself”.


14
Dom av den 27 juni 1991 i mål C-351/89, Overseas Union Insurance m.fl. (REG 1991, s. I‑3317), punkt 24.


15
 モ      Se dom av den 15 maj 1990 i mål 365/88, Hagen (REG 1990, s. I-1845), punkt 20.

Top