This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 62000CJ0386
Judgment of the Court (Sixth Chamber) of 5 March 2002. # Axa Royale Belge SA v Georges Ochoa and Stratégie Finance SPRL. # Reference for a preliminary ruling: Cour d'appel de Bruxelles - Belgium. # Directive 92/96/EEC - Direct life assurance - Information for policy-holders. # Case C-386/00.
Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 5 mars 2002.
Axa Royale Belge SA mot Georges Ochoa och Stratégie Finance SPRL.
Begäran om förhandsavgörande: Cour d'appel de Bruxelles - Belgien.
Direktiv 92/96/EEG - Livförsäkring - Information till försäkringstagaren.
Mål C-386/00.
Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 5 mars 2002.
Axa Royale Belge SA mot Georges Ochoa och Stratégie Finance SPRL.
Begäran om förhandsavgörande: Cour d'appel de Bruxelles - Belgien.
Direktiv 92/96/EEG - Livförsäkring - Information till försäkringstagaren.
Mål C-386/00.
Rättsfallssamling 2002 I-02209
ECLI identifier: ECLI:EU:C:2002:136
Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 5 mars 2002. - Axa Royale Belge SA mot Georges Ochoa och Stratégie Finance SPRL. - Begäran om förhandsavgörande: Cour d'appel de Bruxelles - Belgien. - Direktiv 92/96/EEG - Livförsäkring - Information till försäkringstagaren. - Mål C-386/00.
Rättsfallssamling 2002 s. I-02209
Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
1. Institutionernas rättsakter - Direktiv - Medlemsstaternas genomförande - Nödvändigheten av att säkerställa direktivens verkan - Nationella domstolars skyldigheter
(EG-fördraget, artikel 189 tredje stycket (nu artikel 249 tredje stycket EG))
2. Fri rörlighet för personer - Etableringsfrihet - Frihet att tillhandahålla tjänster - Direkt livförsäkring - Direktiv 92/96 - Information som skall ges till försäkringstagaren - Nationell lagstiftning som kräver en varning för de nackdelar som i allmänhet uppstår till följd av hävning, erhållande av fribrev för eller återköp av ett existerande försäkringsavtal i syfte att ingå ett annat försäkringsavtal - Otillåtet
(Rådets direktiv 92/96, artikel 31.3)
1. Även om ett direktiv inte i sig kan medföra skyldigheter för en enskild om inte ett korrekt införlivande har skett med nationell rätt så är den nationella domstolen vid tillämpningen av nationell rätt, oavsett om det rör sig om bestämmelser som antagits före eller efter direktivet, är skyldig att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i direktivet uppnås och därmed agera i överensstämmelse med artikel 189 tredje stycket i fördraget (nu artikel 249 tredje stycket EG).
( se punkt 18 )
2. Artikel 31.3 i direktiv 92/96 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267 och 90/619 (tredje livförsäkringsdirektivet) utgör hinder för nationell lagstiftning vari föreskrivs att ett erbjudande om livförsäkring eller, i avsaknad av erbjudande, försäkringsavtalet skall informera försäkringstagaren om att hävning, erhållande av fribrev för eller återköp av ett existerande livförsäkringsavtal i syfte att ingå ett annat livförsäkringsavtal i allmänhet är till nackdel för försäkringstagaren. Den ytterligare information som en medlemsstat kan kräva enligt denna artikel skall nämligen ge försäkringstagare klara, exakta och nödvändiga besked om de väsentliga egenskaperna hos de försäkringsprodukter som erbjuds. Information som är så vag och allmän som den som ges i en varning av detta slag uppfyller alltså inte dessa villkor.
( se punkterna 24, 25, 30 och 31 samt domslutet )
I mål C-386/00,
angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Cour d'appel de Bruxelles (Belgien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
Axa Royale Belge SA
och
Georges Ochoa,
Stratégie Finance SPRL,
angående tolkningen av rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet) (EGT L 360, s. 1; svensk specialutgåva område 6, volym 3, s. 180),
meddelar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av ordföranden på andra avdelningen N. Colneric, tillförordnad ordförande på sjätte avdelningen, samt domarna C. Gulmann, R. Schintgen, V. Skouris och J.N. Cunha Rodrigues (referent),
generaladvokat: F.G. Jacobs,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:
- Axa Royale Belge SA, genom M. Brouhns och C. Schöller, avocats,
- Georges Ochoa och Stratégie Finance SPRL, genom P.-M. Sprockeels, avocat,
- Belgiens regering, genom A. Snoecx, i egenskap av ombud,
- Greklands regering, genom M. Apessos och I. Bacopoulos, båda i egenskap av ombud,
- Spaniens regering, genom M. López-Monís Gallego, i egenskap av ombud,
- Österrikes regering, genom C. Pesendorfer, i egenskap av ombud,
- Europeiska gemenskapernas kommission, genom C. Tufvesson och B. Mongin, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 20 september 2001 av: Axa Royale Belge SA, företrätt av M. Brouhns och C. Schöller, Georges Ochoa och Stratégie Finance SPRL, företrädda av P.-M. Sprockeels, och kommissionen, företrädd av R. Tricot, i egenskap av ombud,
och efter att den 15 november 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Cour d'appel de Bruxelles har, genom beslut av den 17 oktober 2000 som inkom till domstolens kansli den 23 oktober samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt en fråga om tolkningen av rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet) (EGT L 360, s. 1; svensk specialutgåva område 6, volym 3, s. 180) (nedan kallat direktivet).
2 Frågan har uppkommit i en tvist mellan, å ena sidan, Axa Royale Belge SA och, å andra sidan, Georges Ochoa, försäkringsmäklare, och Stratégie Finance SPRL med anledning av att det i erbjudande samt i försäkringsavtal saknas information som krävs enligt nationell rätt.
Direktivet
3 I artikel 31 i direktivet föreskrivs följande:
"1. Innan ett försäkringsavtal ingås skall minst den information som förtecknats i punkt A i bilaga 2 lämnas till försäkringstagaren.
2. Försäkringstagaren skall under hela avtalstiden hållas informerad om ändringar ifråga om information förtecknad i punkt B i bilaga 2.
3. Den medlemsstat i vilken åtagandet gjorts, kan kräva av försäkringsföretagen att de lämnar information utöver den som förtecknats i bilaga 2 endast om det är nödvändigt för att försäkringstagaren rätt skall förstå de väsentliga delarna av åtagandet.
4. Närmare regler för genomförandet av denna artikel och bilaga 2 skall fastställas av den medlemsstat där åtagandet har gjorts."
4 I bilaga 2 till direktivet, vilken har rubriken "Information till försäkringstagare", anges att försäkringstagaren skall ges skriftlig information, vilken skall vara klart och tydligt formulerad. I avsnitt A i nämnda bilaga räknas den information upp som försäkringstagaren skall ges innan försäkringsavtalet ingås. Häribland ingår särskilt definition av förmåner och optioner (a.4), avtalets löptid (a.5), hur avtalet kan avbrytas (a.6), hur premier skall betalas och premieperioder (a.7), hur återbäring beräknas och fördelas (a.8), angivande av återköpsvärde, fribrevsvärde och i vilken omfattning dessa är garanterade (a.9), uppgifter om premier för varje förmån (a.10), uppgifter om de andelar till vilka förmånerna är knutna (a.11), uppgifter om vilka slags tillgångar som fondförsäkringsavtal är baserade på (a.12), sättet för utövandet av uppsägningsrätten (a.13), allmän information om de skatteregler som gäller för aktuell försäkringstyp (a.14).
5 Under avsnitt B i bilaga 2 anges den information försäkringstagaren skall ges under avtalets löptid. I detta avsnitt föreskrivs att försäkringstagaren, förutom allmänna och särskilda villkor, även skall informeras om alla de uppgifter som anges i punkterna a.4 - a.12 i avsnitt A i denna bilaga vid ändring av försäkringsvillkoren eller den lagstiftning som gäller för avtalet (b.2) samt uppgift om återbäringssituationen varje år (b.3).
Tillämplig nationell rätt
6 I artikel 4.2 b i den kungliga kungörelsen av den 17 december 1992 om livförsäkringsverksamhet (Moniteur belge av den 31 december 1992, s. 27893, nedan kallad den kungliga kungörelsen av den 17 december 1992), vilken enligt begäran om förhandsavgörande antagits för att införliva direktivet med belgisk rätt, föreskrivs följande:
"Ett erbjudande om livförsäkring eller, i avsaknad av ett erbjudande, försäkringsbrevet skall
...
b) informera försäkringstagaren om att hävning av, erhållande av fribrev för eller återköp av ett existerande livförsäkringsavtal i syfte att ingå ett annat livförsäkringsavtal i allmänhet är till nackdel för försäkringstagaren."
7 I artikel 20.2 i lagen av den 9 juli 1975 om kontroll av försäkringsbolag, i ändrad lydelse enligt den kungliga kungörelsen av den 12 augusti 1994 (Moniteur belge av den 16 september 1994, s. 23541), föreskrivs följande:
"Samtliga erbjudanden och försäkringsbrev, samt allmänt alla handlingar som försäkringsbolag i Belgien tillställer allmänheten, skall innehålla de uppgifter som kungen fastställer.
Han kan även besluta om den information som försäkringsbolag skall ge försäkringstagaren innan avtalet ingås och under avtalets löptid."
8 Den belgiska regeringen har i sitt skriftliga yttrande påpekat att artikel 15.1 i den kungliga kungörelsen av den 22 februari 1991 om allmänna regler för kontroll av försäkringsbolag, i ändrad lydelse enligt kungligt dekret av den 22 november 1994 (Moniteur belge av den 21 december 1994, s. 31529), genom vilken artikel 31.1 och 31.2 i direktivet införlivades med belgisk rätt, inte har upphävt artikel 4.2 b i den kungliga kungörelsen av den 17 december 1992.
9 I artikel 93 i lagen av den 14 juli 1991 om handelsbruk och om information till och skydd av konsumenten (Moniteur belge av den 29 augusti 1991, s. 18712, nedan kallad lagen av den 14 juli 1991) föreskrivs följande:
"Samtliga handlingar som strider mot god handelssed och varigenom en säljare skadar, eller kan skada, en eller flera andra säljares yrkesmässiga intressen är förbjudna."
10 I artikel 94 i samma lag föreskrivs följande:
"Samtliga handlingar som strider mot god handelssed och varigenom en säljare skadar, eller kan skada, en eller flera konsumenters intressen är förbjudna."
Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
11 Av begäran om förhandsavgörande framgår att Cour d'appel de Bruxelles, genom en mellandom av den 23 december 1999, fastställt att Stratégie Finance SPRL åsidosatt bestämmelsen i artikel 4.2 b i den kungliga kungörelsen av den 17 december 1992 genom att ge försäkringstagare ett erbjudande om livförsäkring där varningen i denna bestämmelse utelämnats.
12 Denna dom meddelades sedan Axa Royale Belge SA väckt talan med yrkande om fastställelse av att Stratégie Finance SPRL åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 4.2 b i den kungliga kungörelsen av den 17 december 1992 och därigenom artiklarna 93 och 94 i lagen av den 14 juli 1991 samt om att bolaget vid vite skulle föreläggas att upphöra med detta handlande.
13 Innan den nationella domstolen slutligt avgör begäran önskar den få klarhet i huruvida en skyldighet att i försäkringserbjudanden eller, i avsaknad härav, i själva försäkringsavtalet inta nämnda varning, som är mer omfattande än direktivets minimikrav beträffande konsumentinformation, är förenlig med direktivet, med hänsyn till dess målsättning.
14 Nämnda varning uppmuntrar enligt den nationella domstolen för det första inte konsumenten till att jämföra de olika försäkringsprodukter som erbjuds i gemenskapen, för att bland dessa välja den som bäst motsvarar hans behov, utan uppmuntrar honom i stället till att behålla sitt existerande avtal. Det framgår emellertid tydligt av ingressen till direktivet att syftet är att ge försäkringstagaren tillgång till bredast möjliga utbud av försäkringsprodukter inom gemenskapen, så att han kan välja den som bäst motsvarar hans behov, särskilt genom att säkerställa att försäkringstagaren erhåller klara och exakta besked om de väsentliga egenskaperna hos de försäkringsprodukter som erbjuds.
15 Den omtvistade varningen kan för det andra tänkas ge en konkurrensfördel åt försäkringsbolag som var verksamma på nationellt territorium när den kungliga kungörelsen av den 17 december 1992 trädde i kraft, trots att det tydligt framgår av skälen i ingressen till direktivet att det åligger den medlemsstat där åtagandet har gjorts att se till att det inom dess territorium inte finns några hinder mot att tillhandahålla någon av de försäkringsprodukter som saluförs inom gemenskapen.
16 Allmänintresset av att informera konsumenter om att hävning av, erhållande av fribrev för eller återköp av ett existerande livförsäkringsavtal i syfte att ingå ett annat avtal av denna typ generellt sett är till skada för dem, förefaller slutligen inte kunna tillgodoses enbart genom en varning om att sådana handlingar i allmänhet är till skada för konsumenten, medan bestämmelser för det allmänna bästa, såsom skälen i ingressen till direktivet understryker, objektivt sett skall vara nödvändiga och stå i proportion till det eftersträvade målet.
17 Det var mot bakgrund härav som Cour d'appel de Bruxelles beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
"Utgör gemenskapsrätten, och i synnerhet rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992, hinder mot en nationell lagstiftning som föreskriver en skyldighet att i ett erbjudande om livförsäkring eller, i avsaknad av erbjudande, i försäkringsbrevet informera försäkringstagaren om att hävning, erhållande av fribrev för eller återköp av en pågående livförsäkring i syfte att förvärva en annan livförsäkring i allmänhet är till skada för försäkringstagaren?"
Tolkningsfrågan
18 Domstolen erinrar inledningsvis om att även om ett direktiv inte i sig kan medföra skyldigheter för en enskild om inte ett korrekt införlivande skett med nationell rätt så är den nationella domstolen vid tillämpningen av nationell rätt, oavsett om det rör sig om bestämmelser som antagits före eller efter direktivet, skyldig att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i direktivet uppnås och därmed agera i överensstämmelse med artikel 189 tredje stycket i EG-fördraget (nu artikel 249 tredje stycket EG) (se särskilt dom av den 13 juli 2000 i mål C-456/98, Centrosteel, REG 2000, s. I-6007, punkterna 15 och 16).
19 Tolkningsfrågan skall nu besvaras mot bakgrund av detta påpekande.
20 Av direktivets tjugotredje skäl framgår att direktivet särskilt syftar till att harmonisera bestämmelser om minimikrav, så att försäkringstagare kan få klara och exakta besked om de väsentliga egenskaperna hos de försäkringsprodukter som erbjuds. För att på den inre marknaden för försäkringsområdet fullt ut kunna dra nytta av det större utbudet och den större mångfalden av försäkringar samt den ökade konkurrensen skall försäkringstagaren, såsom anges i samma skäl, ha tillgång till all den information som är nödvändig för att kunna välja den försäkring som bäst motsvarar hans behov.
21 I artikel 31.1 i direktivet föreskrivs att åtminstone den information som förtecknats i punkt A i bilaga 2 skall lämnas till försäkringstagaren innan ett försäkringsavtal ingås. I artikel 31.2 anges att försäkringstagaren under hela avtalstiden skall hållas informerad om ändringar i fråga om information förtecknad i punkt B i nämnda bilaga. I artikel 31.3 föreskrivs att den medlemsstat i vilken åtagandet gjorts kan kräva av försäkringsföretagen att de lämnar information utöver den som förtecknats i nämnda bilaga endast om det är nödvändigt för att försäkringstagaren rätt skall förstå de väsentliga delarna av åtagandet.
22 Det är ostridigt att uppräkningen i bilaga 2 till direktivet inte avser information av den typ som ges i den varning som föreskrivs i artikel 4.2 b i den kungliga kungörelsen av den 17 december 1992. Eftersom det rör sig om information utöver vad som räknas upp i nämnda bilaga skall det prövas huruvida informationen, vilket krävs enligt artikel 31.3 i direktivet, kan anses "nödvändig ... för att försäkringstagaren rätt skall förstå de väsentliga delarna av åtagandet".
23 Endast sådan ytterligare information som uppfyller ovannämnda krav överensstämmer nämligen med gemenskapsrätten, eftersom gemenskapslagstiftaren genom artikel 31 i direktivet avsåg begränsa den typ av information som medlemsstaterna i konsumentens intresse kan kräva av försäkringsbolagen för att inte på ett otillbörligt sätt begränsa valet av de försäkringsprodukter som erbjuds på den gemensamma marknaden för försäkringar.
24 Det följer av själva ordalydelsen i artikel 31.3 i direktivet, av bilaga 2 härtill samt av tjugotredje skälet att den ytterligare information som en medlemsstat kan kräva enligt denna artikel skall ge försäkringstagare klara och exakta besked om de väsentliga egenskaperna hos de försäkringsprodukter som erbjuds.
25 En allmän och vag varning av den typ som är i fråga i målet vid den nationella domstolen synes inte uppfylla dessa villkor vilket Georges Ochoa, Stratégie Finance SPRL samt kommissionen och, i mindre utsträckning, den spanska regeringen har påpekat.
26 Den omtvistade varningen gör ingen åtskillnad mellan de tre olika möjligheter som den anger för att säga upp ett försäkringsavtal, det vill säga hävning, erhållande av fribrev eller återköp och preciserar inte heller närmare den skada som kan följa för försäkringstagaren om han utnyttjar någon av dessa möjligheter i syfte att ingå ett nytt avtal. Varningen anger inte heller de kriterier eller de medel som är ägnade att bedöma huruvida dessa valmöjligheter är skadliga eller inte för försäkringstagaren.
27 En sådan varning synes därför på grund av sin allmänna och vaga karaktär föga lämpad för att upplysa försäkringstagaren om vilket val som skall göras och, på grund av att den enbart hänvisar till de olägenheter som kan bli följden av en hävning, ett fribrev eller ett återköp, mera lämpad för att övertala försäkringstagaren att inte avsluta ett pågående avtal trots att det i praktiken kunde visa sig mera fördelaktigt att ingå ett nytt avtal.
28 Den omtvistade varningen riskerar således även att stå i strid med syftet bakom artikel 31 i direktivet vilket, såsom framgår av ingressen härtill, är att ge försäkringstagaren tillgång till all den information som är nödvändig för att kunna välja den försäkring som bäst motsvarar hans behov för att fullt ut kunna dra nytta av det större utbudet och den ökade konkurrensen på den inre marknaden för försäkringsområdet.
29 Den detaljerade information som i enlighet med artikel 31.1 och 31.2 i direktivet jämförd med bilagan härtill skall ges försäkringstagaren såväl innan avtalet ingås som under dess löptid medför i motsats härtill, såsom kommissionen med fog påpekat, inte denna nackdel. Den utgör precis och objektiv information som syftar till att möjliggöra för försäkringstagaren dels att välja mellan de olika försäkringsprodukter som bäst passar dennes behov, dels att göra en konkret bedömning av de eventuella negativa följder som sammanhänger med hävning, fribrev eller återköp av ett försäkringsavtal samt att bedöma huruvida sådana följder kan kompenseras av de fördelar som följer av att ett nytt avtal ingås.
30 Av dessa skäl följer att information som är så vag och allmän som den som ges i den varning som föreskrivs i artikel 4.2 b i den kungliga kungörelsen av den 17 december 1992 inte kan anses som ytterligare information i den mening som avses i artikel 31.3 i direktivet.
31 Mot bakgrund härav skall tolkningsfrågan besvaras så att artikel 31.3 i direktivet utgör hinder för nationell lagstiftning vari föreskrivs att ett erbjudande om livförsäkring eller, i avsaknad av erbjudande, försäkringsavtalet skall informera försäkringstagaren om att hävning, erhållande av fribrev eller återköp av ett existerande livförsäkringsavtal i syfte att ingå ett annat livförsäkringsavtal i allmänhet är till nackdel för försäkringstagaren.
Rättegångskostnader
32 De kostnader som har förorsakats den belgiska, den grekiska, den spanska och den österrikiska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)
- angående den fråga som genom beslut av den 17 oktober 2000 har ställts av Cour d'appel de Bruxelles - följande dom:
Artikel 31.3 i rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet) utgör hinder för nationell lagstiftning vari föreskrivs att ett erbjudande om livförsäkring eller, i avsaknad av erbjudande, försäkringsavtalet skall informera försäkringstagaren om att hävning, erhållande av fribrev för eller återköp av ett existerande livförsäkringsavtal i syfte att ingå ett annat livförsäkringsavtal i allmänhet är till nackdel för försäkringstagaren.