EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62000CJ0256

Domstolens dom den 19 februari 2002.
Besix SA mot Wasserreinigungsbau Alfred Kretzschmar GmbH & Co. KG (WABAG) och Planungs- und Forschungsgesellschaft Dipl. Ing. W. Kretzschmar GmbH & KG (Plafog).
Begäran om förhandsavgörande: Cour d'appel de Bruxelles - Belgien.
Brysselkonventionen - Artikel 5.1 - Behörighet vid avtalstvister - Den ort där förpliktelsen skall uppfyllas - Åtagande att avstå från visst handlande utan geografisk begränsning - Två företags åtagande att inte förena sig med andra samarbetspartner i samband med en offentlig upphandling - Tillämpning av artikel 2.
Mål C-256/00.

European Court Reports 2002 I-01699

ECLI identifier: ECLI:EU:C:2002:99

62000J0256

Domstolens dom den 19 februari 2002. - Besix SA mot Wasserreinigungsbau Alfred Kretzschmar GmbH & Co. KG (WABAG) och Planungs- und Forschungsgesellschaft Dipl. Ing. W. Kretzschmar GmbH & KG (Plafog). - Begäran om förhandsavgörande: Cour d'appel de Bruxelles - Belgien. - Brysselkonventionen - Artikel 5.1 - Behörighet vid avtalstvister - Den ort där förpliktelsen skall uppfyllas - Åtagande att avstå från visst handlande utan geografisk begränsning - Två företags åtagande att inte förena sig med andra samarbetspartner i samband med en offentlig upphandling - Tillämpning av artikel 2. - Mål C-256/00.

Rättsfallssamling 2002 s. I-01699


Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut

Nyckelord


Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar - Särskild behörighet - Domstolen på den ort där avtalsförpliktelsen skall uppfyllas - Åtagande att avstå från visst handlande utan geografisk begränsning - Artikel 5.1 i konventionen är inte tillämplig - Tillämpning enbart av artikel 2 i konventionen

(Konvention av den 27 september 1968, artiklarna 2 och 5.1, i dess ändrade lydelse enligt 1978 års tillträdeskonvention)

Sammanfattning


$$Den särskilda behörighetsregeln avseende avtalstvister, som anges i artikel 5.1 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde, kan inte tillämpas för det fall det inte går att bestämma uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, vilket är fallet i målet vid den nationella domstolen, på grund av att den tvistiga avtalsförpliktelsen avser ett åtagande att avstå från visst handlande, utan geografisk begränsning, som karaktäriseras av att det finns ett stort antal orter där förpliktelsen har uppfyllts eller skall uppfyllas. Under sådana omständigheter kan behörigheten endast fastställas med tillämpning av det allmänna behörighetskriteriet i artikel 2 första stycket i nämnda konvention.

( se punkt 55 samt domslutet )

Parter


I mål C-256/00,

angående en begäran i enlighet med protokollet av den 3 juni 1971 om domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, från Cour d'appel de Bruxelles (Belgien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Besix SA

och

Wasserreinigungsbau Alfred Kretzschmar GmbH & Co. KG (WABAG),

Planungs- und Forschungsgesellschaft Dipl. Ing. W. Kretzschmar GmbH & Co. KG (PLAFOG),

angående tolkningen av artikel 5.1 i den ovannämnda konventionen av den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde (EGT L 304, s. 1 och, i dess ändrade lydelse, s. 77; svensk utgåva, C 1997, s. 14),

meddelar

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena P. Jann, F. Macken, N. Colneric och S. von Bahr samt domarna A. La Pergola, J.-P. Puissochet, M. Wathelet och R. Schintgen (referent),

generaladvokat: S. Alber,

justitiesekreterare: R. Grass,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Besix SA, genom A. Delvaux, avocat,

- Wasserreinigungsbau Alfred Kretzschmar GmbH & Co. KG (WABAG) och Planungs- und Forschungsgesellschaft Dipl. Ing. W. Kretzschmar GmbH & Co. KG (PLAFOG), genom P. Hallet, avocat,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom J. L. Iglesias Buhigues och X. Lewis, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 27 september 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl


1 Cour d'appel de Bruxelles har genom beslut av den 19 juni 2000, som inkom till domstolens kansli den 28 juni 2000, i enlighet med protokollet av den 3 juni 1971 om domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, ställt en fråga om tolkningen av artikel 5.1 i denna konvention (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde (EGT L 304, s. 1 och, i dess ändrade lydelse, s. 77; svensk utgåva C 15, 1997, s. 14)(nedan kallad Brysselkonventionen).

2 Denna fråga har uppkommit i en tvist mellan ett bolag bildat enligt belgisk rätt, Besix SA (nedan kallat Besix), Bryssel (Belgien), och två bolag bildade enligt tysk rätt, Wasserreinigungsbau Alfred Kretzschmar GmbH & Co. KG (nedan kallat WABAG) och Planungs- und Forschungsgesellschaft Dipl. Ing. W. Kretzschmar GmbH & Co. KG (nedan kallat PLAFOG), båda med säte i Kulmbach (Tyskland), angående skadestånd avseende ersättning, jämte ränta, för skada som WABAG och PLAFOG påstås ha åsamkat Besix genom att ha brutit mot en exklusivitetsklausul i ett avtal rörande en offentlig upphandling.

Brysselkonventionen

3 De behörighetsregler som föreskrivs i Brysselkonventionen finns i avdelning II, som består av artiklarna 2-24.

4 Artikel 2 första stycket i Brysselkonventionen, som ingår i avsnitt 1 (Allmänna bestämmelser) i avdelning II, har följande lydelse:

"Om inte annat föreskrivs i denna konvention, skall talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap."

5 I artikel 3 första stycket i Brysselkonventionen, som hör under samma avsnitt, föreskrivs följande:

"Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat får väckas vid domstol i en annan konventionsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitt 2 till 6 i denna avdelning."

6 I artikel 5, som hör under avsnitt 2 (Särskilda behörighetsregler) i avdelning II i Brysselkonventionen, föreskrivs följande:

"Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat

1. om talan avser avtal, vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas,

..."

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

7 Av handlingarna i målet vid den nationella domstolen framgår att WABAG, som ingår i Deutsche Babcock-koncernen, och Besix den 24 januari 1984 i Bryssel undertecknade ett avtal som upprättats på franska i vilket de åtog sig att gemensamt inge ett anbud i en offentlig upphandling avseende Kameruns gruv- och energiministeriums projekt "Vattentillförsel i elva städer i Kamerun", och att, vid ett antagande av deras anbud, gemensamt verkställa upphandlingskontraktet.

8 Enligt nämnda avtal förpliktade parterna sig att "agera exklusivt och inte förena sig med andra samarbetspartner".

9 När anbuden öppnades konstaterades emellertid att även PLAFOG, som i likhet med WABAG också ingick i Deutsche Babcock-koncernen, tillsammans med ett finskt företag hade ingivit ett anbud avseende den offentliga upphandlingen i fråga.

10 Efter att samtliga anbud hade bedömts, beslutades det att upphandlingen skulle delas upp och att de olika delarna skulle utföras av flera bolag. En del tilldelades den grupp som PLAFOG tillhörde, medan WABAG-Besix, som inte hade erhållit en lika bra placering, inte fick någon del av upphandlingen.

11 Besix ansåg att exklusivitets- och konkurrensbegränsningsklausulen hade åsidosatts och väckte därför den 19 augusti 1987 talan om skadestånd mot WABAG och PLAFOG vid Tribunal de commerce de Bruxelles och krävde ersättning av dessa bolag med 80 000 000 BEF.

12 Denna domstol förklarade sig vara behörig att pröva Besix yrkande med tillämpning av artikel 5.1 i Brysselkonventionen, eftersom det, i enlighet med kollisionsnormerna för den domstol där talan väckts, är lagen i den stat med vilken avtalet har den närmaste anknytningen som är tillämplig, och eftersom den tvistiga förpliktelsen, nämligen exklusivitetsåtgandet, skulle uppfyllas i Belgien såsom tilläggsförpliktelse till utarbetandet av ett gemensamt anbud.

13 Efter att Besix talan hade ogillats, överklagade detta bolag till Cour d'appel de Bruxelles.

14 WABAG och PLAFOG har i ett anslutningsöverklagande yrkat att enbart tyska domstolar skall vara behöriga att pröva nämnda tvist.

15 Besix gjorde däremot gällande att exklusivitetsförpliktelsen delvis hade uppfyllts i Belgien, eftersom konkurrensbegränsningsåtagandet tillät att ett gemensamt anbud utarbetades och enbart denna omständighet är tillräcklig för att de belgiska domstolarna skall vara behöriga enligt artikel 5.1 i Brysselkonventionen.

16 Enligt Cour d'appel de Bruxelles består den avtalsförpliktelse som utgör grunden för yrkandet, vilken omfattas av artikel 5.1 i Brysselkonventionen, i det förevarande fallet i ett åtagande - som enligt Besix har åsidosatts av WABAG och PLAFOG - att handla exklusivt och att inte förena sig med andra samarbetspartner vid den offentliga upphandlingen i fråga.

17 Enligt fast rättspraxis sedan domen av den 6 oktober 1976 i mål 12/76, Tessili (REG 1976, s. 1473; svensk specialutgåva, volym 3, s. 177), skall orten där den tvistiga förpliktelsen uppfylls fastställas i enlighet med den lag som är tillämplig på denna förpliktelse enligt kollisionsnormerna för den domstol där talan väcktes, och med beaktande av att konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, s. 1; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 70), inte är tillämplig i det förevarande fallet - den belgiska lagen om ratificering har begränsat tillämpningen till avtal som ingåtts efter den 1 januari 1988 - medför belgisk internationell privaträtt, då parterna såsom i det förevarande fallet inte har gjort något val, att lagen i den stat med vilken avtalet har den närmaste anknytningen blir tillämplig.

18 För det första ingicks överenskommelsen den 24 januari 1984 i Bryssel, och för det andra ansågs Besix, som företrädde den dominerande delen av upphandlingen, vara ledare för gruppen WABAG-BESIX och hade centraliserat utarbetandet av det gemensamma anbudet till Bryssel. Följaktligen utgjorde belgisk rätt lagen i den stat med vilken avtalet, inbegripet exklusivitetsåtagandet som ingick i avtalet, hade den närmaste anknytningen.

19 Dessutom var Belgien den ort där parterna hade störst intresse av att uppfylla exklusivitetsåtagandet, eftersom det var i denna konventionsstat som det gemensamma anbudet skulle utarbetas, och mera allmänt finns det i det förevarande fallet en särskilt nära anknytning mellan tvisten och belgiska domstolar som kan utgöra grund för att tillämpa artikel 5.1 i Brysselkonventionen.

20 Cour d'appel de Bryssel frågar sig emellertid om den omständigheten att exklusivitetsåtagandet särskilt skulle iakttas i Belgien - vilket verkligen skedde, eftersom det var i Tyskland som PLAFOG förhandlade med det finska företaget - är tillräckligt för att belgiska domstolar skall vara behöriga. Eftersom det måste ha varit parternas vilja att den andra avtalsparten inte skulle förena sig med någon annan samarbetspartner i syfte att inge ett gemensamt anbud i den ifrågavarande offentliga upphandlingen, saknar nämligen orten för ingåendet av ett sådant åtagande eller uppfyllelseorten betydelse på grund av att den tvistiga exklusivitetsförpliktelsen är tillämplig överallt i världen, och det finns således ett synnerligen stort antal orter där nämnda förpliktelse skall uppfyllas.

21 Eftersom Cour d'appel de Bruxelles mot denna bakgrund ansåg att det krävdes en tolkning av Brysselkonventionen för att avgöra tvisten, beslutade den att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

"Skall artikel 5.1 i [Bryssel]konventionen ... tolkas på så sätt att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat, om talan avser avtal, vid domstolen på någon av de orter där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas, i synnerhet då det rör sig om en förpliktelse att avstå från visst handlande - i likhet med förevarande mål som rör ett åtagande att agera exklusivt tillsammans med en avtalspart i syfte att lämna ett gemensamt anbud inom ramen för en offentlig upphandling samt att inte förena sig med en annan samarbetspartner - då denna förpliktelse skall uppfyllas i hela världen?

För det fall frågan besvaras nekande, kan talan väckas mot nämnda svarande vid domstolen på den ort där förpliktelsen har uppfyllts eller skall uppfyllas, och, i så fall, enligt vilket kriterium skall denna ort fastställas?"

22 Inledningsvis erinrar domstolen om att det framgår av beslutet om hänskjutande att Cour d'appel de Bruxelles har konstaterat dels att den relevanta förpliktelsen, på vilken artikel 5.1 i Brysselkonventionen skall tillämpas, är en förpliktelse att avstå från visst handlande, vilket i det förevarande fallet utgörs av ett åtagande att inte förena sig med andra samarbetspartner vid ett offentligt upphandlingsförfarande, dels att parterna inte har valt någon uppfyllelseort för nämnda avtalsförpliktelse eller någon domstol som är behörig att pröva en tvist angående denna förpliktelse, och för övrigt inte heller den lag som är tillämplig på avtalet. Den hänskjutande domstolen har även preciserat att med hänsyn till samtliga omständigheter i det förevarande fallet, var det parternas tydliga avsikt att säkerställa att den ifrågavarande förpliktelsen skulle iakttas överallt i världen, trots att det innebär ett synnerligen stort antal uppfyllelseorter.

23 Det är mot bakgrund av dessa förutsättningar som domstolen skall besvara tolkningsfrågan.

24 Såsom den hänskjutande domstolen själv har anfört kan det i detta hänseende konstateras dels att domstolen upprepade gånger har ansett att rättssäkerhetsprincipen utgör ett av Brysselkonventionens syften (se dom av den 4 mars 1982 i mål 38/81, Effer, REG 1982, s. 825, punkt 6, av den 17 juni 1992 i mål C-26/91, Handte, REG 1992, s. I-3967, punkterna 11, 12, 18 och 19, svensk specialutgåva, volym 12, s. 137, av den 20 januari 1994 i mål C-129/92, Owens Bank, REG 1994, s. I-117, punkt 32, av den 29 juni 1994 i mål C-288/92, Custom Made Commercial, REG 1994, s. I-2913, punkt 18, svensk specialutgåva, volym 15, s. 261, och av den 28 september 1999 i mål C-440/97, GIE Groupe Concorde m.fl., REG 1999, s. I-6307, punkt 23).

25 Enligt inledningen till Brysselkonventionen är nämligen dess syfte att i gemenskapen stärka det rättsliga skyddet för personer som är etablerade där, genom att införa regler som garanterar visshet i fråga om kompetensfördelningen mellan de olika nationella domstolar vid vilka talan i en viss tvist kan komma att väckas (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Custom Made Commercial, punkt 15).

26 Enligt rättssäkerhetsprincipen skall bland annat behörighetsregler som avviker från huvudregeln i artikel 2 i Brysselkonventionen, såsom exempelvis artikel 5.1, tolkas på så sätt att en normalt välunderrättad svarande rimligtvis kan förutse vid vilka domstolar - utöver domstolarna i hans hemviststat - talan kan väckas mot honom (domarna i de ovannämnda målen Handte, punkt 18, och GIE Groupe Concorde m.fl., punkt 24).

27 Dessutom utgör det fast rättspraxis att det är viktigt att i möjligaste mån undvika en ökning av antalet behöriga domstolar avseende samma avtal, i syfte att förebygga motstridiga beslut och underlätta erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden utanför den stat där de har meddelats (se dom av den 6 oktober 1976 i mål 14/76, De Bloos, REG 1976, s. 1497, punkt 9, svensk specialutgåva, volym 3, s. 187, av den 15 januari 1987 i mål 266/85, Shenavai, REG 1987, s. 239, punkt 8, svensk specialutgåva, volym 9, s. 1, av den 13 juli 1993 i mål C-125/92, Mulox IBC, REG 1993, s. I-4075, punkt 21, svensk specialutgåva, volym 14, s. 285, av den 9 januari 1997 i mål C-383/95, Rutten, REG 1997, s. I-57, punkt 18, och av den 5 oktober 1999 i mål C-420/97, Leathertex, REG 1999, s. I-6747, punkt 31).

28 Det följer av det ovanstående att artikel 5.1 i Brysselkonventionen skall tolkas på så sätt att när en relevant avtalsförpliktelse har uppfyllts, eller skall uppfyllas, på olika orter, kan behörighet att avgöra tvisten inte tillerkännas vilken domstol som helst inom vars jurisdiktion någon av dessa uppfyllelseorter finns.

29 Tvärtom framgår det av lydelsen av nämnda bestämmelse, vilken avseende avtalstvister anger att domstolen i "den ort" där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas är behörig, att en enda uppfyllelseort skall fastställas för den ifrågavarande förpliktelsen.

30 I enlighet med en rapport författad av Jenard angående Brysselkonventionen (EGT C 59, 1979, s. 1, 22) motiveras de särskilda behörighetsreglerna i kapitel II, avsnitt 2, i denna konvention av bedömningen att det skall finnas en nära anknytning mellan tvisten och den domstol som utses att pröva den (se dom av den 17 januari 1980 i mål 56/79, Zelger, REG 1980, s. 89, punkt 3).

31 Det är nämligen skäl hänförliga till en god rättskipning och ett ändamålsenligt förfarande som har motiverat antagandet av behörighetskriteriet i artikel 5.1 i Brysselkonventionen (se, för ett liknande resonemang, särskilt domarna i de ovannämnda målen Tessili, punkt 13, Shenavai, punkt 6, och Mulox IBC, punkt 17, samt, för ett liknande synsätt avseende artikel 5.3 i sagda konvention, dom av den 11 januari 1990 i mål C-220/88, Dumez France och Tracoba, REG 1990, s. I-49, punkt 17, av den 7 mars 1995 i mål C-68/93, Shevill m.fl., REG 1995, s. I-415, punkt 19, och av den 19 september 1995 i mål C-364/93, Marinari, REG 1995, s. I-2719, punkt 10), eftersom domstolen i den ort där förpliktelsen som anges i avtalet, och som talan avser, skall uppfyllas i normala fall är bäst skickad att avgöra tvisten, särskilt med hänsyn till att det innebär en närhet till tvisten och att bevisupptagningen underlättas.

32 Härav följer att vid en sådan tvist som den i den nationella domstolen, som kännetecknas av att det finns en mängd uppfyllelseorter för avtalsförpliktelsen i fråga, skall det fastställas en enda uppfyllelseort, vilken i princip skall vara den ort som utgör den närmaste anknytningen mellan tvisten och den behöriga domstolen.

33 Såsom kommissionen med rätta har gjort gällande innebär en tillämpning av domstolens fasta rättspraxis, enligt vilken fastställandet av den ort där förpliktelsen har uppfyllts eller skall uppfyllas, i den mening som avses i artikel 5.1 i Brysselkonventionen, skall ske i enlighet med den lag som är tillämplig på den omtvistade förpliktelsen enligt kollisionsnormerna för den domstol vid vilken talan väckts (domarna i de ovannämnda målen Tessili, punkterna 13 och 15, Custom Made Commercial, punkt 26, GIE Groupe Concorde m.fl., punkt 32, och Leathertex, punkt 33), att ett sådant resultat inte går att uppnå.

34 Eftersom det rör sig om en avtalsförpliktelse att avstå från visst handlande utan någon geografisk begränsning, innebär nämligen denna metod att det inte går att undvika att en mängd domstolar blir behöriga, eftersom den får till resultat att den ifrågavarande förpliktelsen har sin uppfyllelseort i samtliga konventionsstater. Denna metod innebär dessutom en risk för att käranden kan välja den uppfyllelseort som han anser bäst gynnar hans intressen.

35 Denna tolkning gör det följaktligen inte möjligt att utse den domstol som ur territoriellt hänseende är bäst lämpad att pröva tvisten, och dessutom innebär den en risk för att förutsebarheten äventyras beträffande vilken domstol som är behörig, på ett sätt som är oförenligt med rättssäkerhetsprincipen.

36 Det är å andra sidan inte möjligt att i en situation som den i målet vid den nationella domstolen göra en självständig tolkning av den uppfyllelseort som avses i artikel 5.1 i Brysselkonventionen utan att riskera att ifrågasätta domstolens fasta rättspraxis sedan domen i det ovannämnda målet Tessili, som domstolen erinrat om ovan i punkt 33 och som nyligen bekräftades av domstolen i domarna i de ovannämnda målen GIE Groupe Concorde m.fl. och Leathertex.

37 I motsats till det tillvägagångssätt som den hänskjutande domstolen vill följa kan därför, för det första, fastställandet av uppfyllelseorten för den ifrågavarande förpliktelsen i målet vid den nationella domstolen inte ske med stöd av en bedömning av de faktiska omständigheterna, vilken grundar sig på de konkreta omständigheter i detta fall som kan motivera att tvisten har en särskilt nära anknytning till en konventionsstat.

38 För det andra utgör det förvisso fast rättspraxis avseende anställningsavtal att uppfyllelseorten för den relevanta förpliktelsen inledningsvis inte skall fastställas med ledning av den nationella lagstiftning som är tillämplig enligt kollisionsnormerna för den domstol där talan väckts, utan i stället på grundval av enhetliga kriterier som det åligger EG-domstolen att fastställa med beaktande av Brysselkonventionens system och syften (domen i det ovannämnda målet Mulox IBC, punkt 16). Enligt dessa kriterier är den ifrågavarande orten den där arbetstagaren faktiskt utför det med arbetsgivaren avtalade arbetet (domen i det ovannämnda målet Mulox IBC, punkt 20), och slutligen, för det fall arbetstagaren utför arbete i mer än en konventionsstat, utgör den ort där den för avtalet karakteristiska förpliktelsen har uppfyllts eller skall uppfyllas, i den mening som avses i artikel 5.1 i Brysselkonventionen, den ort där eller från vilken arbetstagaren huvudsakligen uppfyller sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren (domen i det ovannämnda målet Mulox IBC, punkt 26) eller den ort där arbetstagaren har upprättat det faktiska centret för sin verksamhet (domen i det ovannämnda målet Rutten, punkt 26).

39 I motsats till vad Besix har anfört såsom andrahandsargument kan den rättspraxis som domstolen har erinrat om i ovanstående punkt emellertid inte tillämpas analogiskt i det förevarande fallet.

40 Domstolen har nämligen vid flera tillfällen slagit fast (se särskilt domarna i de ovannämnda målen Shenavai, punkt 17, GIE Groupe Concorde m.fl., punkt 19, och Leathertex, punkt 36) att om avtalet saknar anställningsavtalets specifika särdrag är det varken nödvändigt eller motiverat att identifiera den förpliktelse som är karakteristisk för avtalet och därvid förlägga domstolsbehörigheten till orten för dess uppfyllelse, såvitt gäller tvister som rör samtliga förpliktelser som följer av avtalet.

41 Inte heller går det att tillämpa den lösning som innebär att uppfyllelseorten fastställs vara den ort där den omtvistade förpliktelsen åsidosattes, eftersom en självständig tolkning av begreppet uppfyllelseort, utan att beakta den lag som är tillämplig på den relevanta förpliktelsen i enlighet med kollisionsnormerna för den domstol där talan har väckts, också skulle innebära en ändring av domstolens rättspraxis från och med domen i det ovannämnda målet Tessili. Dessutom medför inte denna lösning att man undviker att flera domstolar blir behöriga för det fall nämnda klausul har åsidosatts i flera konventionsstater.

42 Kommissionen har slutligen föreslagit en analogisk tillämpning av den lösning som domstolen valde i domen i det ovannämnda målet Shenavai, punkt 19, vilket innebär att i ett fall som det förevarande är orten för uppfyllelse av ett åtagande om konkurrensbegränsning inte avgörande för tillämpningen av artikel 5.1 i Brysselkonventionen, utan i stället får uppfyllelseorten för den positiva förpliktelsen, till vilken nämnda åtagande utgör en tilläggsförpliktelse som skall säkerställa ett korrekt uppfyllande av denna positiva förpliktelse, tillmätas avgörande betydelse.

43 Besix har föreslagit en variant på denna lösning, vilken innebär att den ifrågavarande förpliktelsen att avstå från visst handlande borde anses utgöra ett tillägg till förpliktelsen som följer av avtalet som ingicks den 24 januari 1984 mellan Besix och WABAG att delta i den offentliga upphandlingen i fråga och utföra de arbeten som anbudsförfarandet avsåg, varför det är uppfyllelseorten för den sistnämnda förpliktelsen som i detta fall bör fastställas.

44 Domstolen konstaterar emellertid att en sådan tolkning knappast är förenlig med lydelsen av artikel 5.1 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, som i ändrad lydelse i vissa språkversioner, enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde, anger att "den förpliktelse som talan avser" utgör kriteriet för att domstolen på uppfyllelseorten skall anses behörig. Denna tolkning är inte heller förenlig med domstolens rättspraxis beträffande den version som var tillämplig före denna ändring av bestämmelsen, enligt vilken den förpliktelse, vars uppfyllelseort avgör domstolsbehörigheten i enlighet med nämnda artikel 5.1, är den som följer av avtalet och vars bristande uppfyllelse utgör grunden för att väcka talan (domen i det ovannämnda målet De Bloos, punkterna 14 och 15).

45 Såsom framgår av punkt 16 i förevarande dom har den hänskjutande domstolen konstaterat att målet vid den nationella domstolen endast rörde exklusivitets- och konkurrensbegränsningsåtagandet. Besix talan hade som enda syfte att erhålla ersättning för den skada som detta företag ansåg sig ha lidit till följd av att WABAG och PLAFOG inte hade uppfyllt denna förpliktelse. Det är därför som tolkningsfrågan från Cour d'appel de Bruxelles enbart rör fastställandet av uppfyllelseorten för denna förpliktelse att avstå från visst handlande. I gengäld innebär det tillvägagångssätt som har föreslagits av Besix och kommissionen att den relevanta förpliktelsen att handla på visst sätt först måste fastställas.

46 Vidare utgör det fast rättspraxis, med hänsyn till den fördelning av behörigheten vid förhandsavgöranden som föreskrivs i protokollet av den 3 juni 1971 om domstolens tolkning av Brysselkonventionen, att det ankommer på den nationella domstolen att göra denna bedömning av faktiska omständigheter, medan EG-domstolen enbart skall tolka konventionen mot bakgrund av den nationella domstolens bedömning av de faktiska omständigheterna (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Leathertex, punkt 21).

47 Till skillnad från målet i den nationella domstolen rörde för övrigt tvisten som gav upphov till domen i det ovannämnda målet Shenavai två skilda förpliktelser.

48 Mot bakgrund av det ovan anförda framgår det att artikel 5.1 i Brysselkonventionen inte kan tillämpas i ett fall som det förevarande, i vilket det inte är möjligt att fastställa den domstol som har den närmaste anknytningen till tvisten genom att få domstolsbehörigheten att sammanfalla med orten där den förpliktelse som har ansetts relevant av den nationella domstolen faktiskt uppfylldes.

49 En förpliktelse att avstå från visst handlande som, i likhet med denna förpliktelse som avses i målet vid den nationella domstolen, karaktäriseras av ett åtagande att agera exklusivt tillsammans med en avtalspart samt av ett förbud för parterna att förena sig med andra samarbetspartner i syfte att inge ett gemensamt anbud i samband med en offentlig upphandling och som, enligt parternas vilja, är utan geografisk begränsning och därför måste uppfyllas överallt i hela världen - särskilt i var och en av konventionsstaterna - kan till sin natur varken fastställas till en specifik ort eller knytas till någon domstol som är särskilt lämpad att pröva tvisten avseende denna förpliktelse. Ett sådant åtagande att avstå från visst handlande, var som helst i världen, har nämligen per definition inte en närmare anknytning till en viss domstol än till någon annan.

50 Mot denna bakgrund kan domstolsbehörigheten endast fastställas i enlighet med artikel 2 Brysselkonventionen, vilken innehåller ett tydligt och pålitligt kriterium (dom av den 15 februari 1989 i mål 32/88, Six Constructions, REG 1989, s. 341, punkt 20).

51 Denna lösning är för övrigt förenlig med Brysselkonventionens system och ändamålet bakom artikel 5.1 i denna konvention.

52 Det system för fördelning av behörighet som finns i avdelning II i Brysselkonventionen bygger nämligen på principen - som anges i artikel 2 första stycket - att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat skall väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat parterna har medborgarskap. Denna behörighetsregels karaktär av huvudregel - som är ett uttryck för den latinska sentensen actor sequitur forum rei - förklaras av att den normalt underlättar svarandens försvar (se särskilt dom av den 13 juli 2000 i mål C-412/98, Group Josi, REG 2000, s. I-5925, punkterna 34 och 35).

53 Det är endast med avvikelse från denna grundläggande princip som det i Brysselkonventionen, enligt artikel 3 första stycket i denna konvention, bland annat föreskrivs särskilda behörighetsregler, såsom i artikel 5.1, där frågan om vilken behörighetsregel som skall tillämpas är beroende av det val käranden gör.

54 Det framgår emellertid av fast rättspraxis att nämnda valmöjlighet inte får innebära en tolkning som går utöver de fall som uttryckligen avses i Brysselkonventionen, vid äventyr att den grundläggande principen i artikel 2 första stycket i denna konvention berövas sitt innehåll, vilket i förekommande fall kan få till följd att käranden påverkar valet av domstol på ett sätt som är oförutsebart för en svarande som har sin hemvist i en konventionsstat (se särskilt domen i det ovannämnda målet Group Josi, punkterna 49 och 50, och där angiven rättspraxis).

55 Mot bakgrund av det som anförts ovan skall den ställda frågan besvaras på så sätt att den särskilda behörighetsregeln avseende avtalstvister, som anges i artikel 5.1 i Brysselkonventionen, inte kan tillämpas för det fall det inte går att bestämma uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, vilket är fallet i målet vid den nationella domstolen, på grund av att den tvistiga avtalsförpliktelsen avser ett åtagande att avstå från visst handlande, utan geografisk begränsning, som karaktäriseras av att det finns ett stort antal orter där förpliktelsen har uppfyllts eller skall uppfyllas. Under sådana omständigheter kan behörig domstol endast fastställas med tillämpning av det allmänna behörighetskriteriet i artikel 2 första stycket i nämnda konvention.

Beslut om rättegångskostnader


Rättegångskostnader

56 De kostnader som har förorsakats kommissionen, som har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Domslut


På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

- angående den fråga som genom beslut av den 19 juni 2000 har ställts av Cour d'appel de Bruxelles - följande dom:

Den särskilda behörighetsregeln avseende avtalstvister, som anges i artikel 5.1 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde, kan inte tillämpas för det fall det inte går att bestämma uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, vilket är fallet i målet vid den nationella domstolen, på grund av att den tvistiga avtalsförpliktelsen avser ett åtagande att avstå från visst handlande, utan geografisk begränsning, som karaktäriseras av att det finns ett stort antal orter där förpliktelsen har uppfyllts eller skall uppfyllas. Under sådana omständigheter kan behörig domstol endast fastställas med tillämpning av det allmänna behörighetskriteriet i artikel 2 första stycket i nämnda konvention.

Top