61998J0318

1 Begäran om förhandsavgörande - Domstolens behörighet - Gränser - Uppenbart att frågan saknar relevans - Den nationella domstolens behörighet - Fastställelse och bedömning av omständigheterna i målet - Tillämpning av de bestämmelser som tolkats av domstolen

(EG-fördraget, artikel 177 (nu artikel 234 EG))

2 Miljö - Slutligt omhändertagande av avfall - Direktiv 91/689 - Farligt avfall - Begrepp - Avfall upptaget i den förteckning som upprättats i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 18 i direktiv 75/442 - Avfall som kvalificerats som farligt av en medlemsstat - Kvalificeringens räckvidd - Skyldighet att underrätta kommissionen

(Rådets direktiv 75/442, artikel 18, och 91/689, artikel 1.4 och bilaga 3)

3 Miljö - Slutligt omhändertagande av avfall - Direktiv 91/689 - Farligt avfall - Begrepp - Medlemsstaternas möjlighet att som farligt kvalificera annat avfall än sådant som förekommer i den förteckning som upprättats genom beslut 94/904 - Tillåtet - Skyldighet att underrätta kommissionen

(Rådets direktiv 91/689, artikel 1.4; rådets beslut 94/904)

4 Miljö - Slutligt omhändertagande av avfall - Direktiv 91/689 - Farligt avfall - Förteckning över farligt avfall som upprättats genom beslut 94/904 - Nödvändighet att fastställa ett avfalls ursprung för att i ett konkret fall klassificera avfall som farligt - Föreligger inte

(Rådets direktiv 91/689, artikel 1.4 och bilaga 3; rådets beslut 94/904)

1 I det förfarande som föreskrivs i artikel 177 i fördraget (nu artikel 234 EG) ankommer det uteslutande på de nationella domstolarna, vid vilka tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att kunna döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten eller prövningen av en viss gemenskapsrättslig bestämmelses giltighet inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen.

I detta förfarande, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EG-domstolen, är det emellertid endast den nationella domstolen som är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i målet. Domstolen är således inte behörig att göra en bedömning av sakomständigheterna i målet vid den nationella domstolen eller att på nationella åtgärder eller situationer tillämpa de gemenskapsrättsliga bestämmelser vars innebörd den tolkat. Dessa frågor faller helt och hållet inom ramen för den nationella domstolens exklusiva behörighet. (se punkterna 27, 31 och 32)

2 Med "farligt avfall" enligt artikel 1.4 i direktiv 91/689 avses det avfall som finns upptaget i den förteckning som har upprättats i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 18 i direktiv 75/442 och allt annat avfall som enligt en medlemsstat har någon eller några av de egenskaper som anges i bilaga 3 till direktiv 91/689.

Detta sistnämnda avfall betraktas som farligt endast inom de medlemsstater som har gjort en sådan kvalificering. I händelse av detta är medlemsstaterna skyldiga att underrätta kommissionen om dessa fall för att de skall ses över i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 18 i direktiv 75/442 i syfte att anpassa förteckningen över farligt avfall. (se punkterna 45, 48 och 49)

3 Direktiv 91/689 om farligt avfall förhindrar inte medlemsstaterna, inklusive de rättskipande myndigheterna inom ramen för deras behörighet, att som farligt kvalificera annat avfall än sådant som förekommer i den förteckning över farligt avfall som antagits genom beslut 94/904 om upprättande av en förteckning över farligt avfall i enlighet med artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689. Medlemsstaterna är således inte förhindrade att vidta strängare skyddsåtgärder i syfte att förbjuda övergivande, dumpning och okontrollerat slutligt omhändertagande av sådant avfall. I denna händelse ankommer det på myndigheterna i den berörda medlemsstaten, som är behöriga enligt nationell rätt, att anmäla dessa fall till kommissionen i enlighet med artikel 1.4 andra strecksatsen i direktiv 91/689. (se punkt 51 samt punkt 1 i domslutet)

4 Artikel 1.4 i direktiv 91/689 om farligt avfall och beslut 94/904 om upprättande av en förteckning över farligt avfall i enlighet med denna bestämmelse skall tolkas så att det inte är nödvändigt att fastställa ett avfalls ursprung för att avfallet i ett konkret fall skall kunna klassificeras som farligt.

Det framgår nämligen av denna bestämmelses ordalydelse att det avgörande kriteriet när det gäller begreppet "farligt avfall" är huruvida avfallet har någon av de egenskaper som anges i bilaga 3 till nämnda direktiv. Om införandet i förteckningen över "farligt avfall" faktiskt grundar sig på avfallets ursprung, är det sistnämnda inte det enda kriteriet för att bestämma avfallets farlighet utan utgör enbart en av de faktorer som förteckningen över farligt avfall endast skall "ta hänsyn till". (se punkterna 56 och 57 samt punkt 2 i domslutet)

I mål C-318/98,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), från Pretura circondariale di Udine, sezione distaccata di Cividale del Friuli (Italien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i de vid den nationella domstolen anhängiga brottmålen mot

Giancarlo Fornasar,

Andrea Strizzolo,

Giancarlo Toso,

Lucio Mucchino,

Enzo Peressutti

och

Sante Chiarcosso,

angående tolkningen av artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt avfall (EGT L 377, s. 20; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 199) och av rådets beslut 94/904/EG av den 22 december 1994 om upprättande av en förteckning över farligt avfall i enlighet med artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689 (EGT L 356, s. 14; svensk specialutgåva, område 15, volym 14, s. 156),

meddelar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

sammansatt av ordföranden på andra avdelningen R. Schintgen, tillförordnad ordförande på sjätte avdelningen, samt domarna P.J.G. Kapteyn och H. Ragnemalm (referent),

generaladvokat: G. Cosmas,

justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- L. Mucchino och E. Peressutti, genom advokaterna C. Pagano, Genua, och R. Cattarini, Monfalcone,

- Tysklands regering, genom W.-D. Plessing, Ministerialrat, förbundsekonomiministeriet, och C.-D. Quassowski, Regierungsdirektor, samma ministerium, båda i egenskap av ombud,

- Nederländernas regering, genom biträdande juridiske rådgivaren M.A. Fierstra, utrikesministeriet, i egenskap av ombud,

- Österrikes regering, genom C. Stix-Hackl, Gesandte, förbundsutrikesministeriet, i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom P. Stancanelli och L. Ström, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 6 juli 1999 av: L. Mucchino och E. Peressutti, företrädda av advokaten C. Pagano, Italiens regering, företrädd av advokaten L. Daniele, Trieste, och kommissionen, företrädd av P. Stancanelli,

och efter att den 30 september 1999 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Pretura circondariale di Udine, sezione distaccata di Cividale del Friuli, har genom beslut av den 16 juli 1998, som inkom till domstolen den 18 augusti samma år, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) ställt sex frågor om tolkningen av artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt avfall (EGT L 377, s. 20; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 199) och av rådets beslut 94/904/EG av den 22 december 1994 om upprättande av en förteckning över farligt avfall i enlighet med artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689 (EGT L 356, s. 14; svensk specialutgåva, område 15, volym 14, s. 156).

2 Frågorna har uppkommit i samband med ett brottmålsförfarande som inletts mot Giancarlo Fornasar, Andrea Strizzolo, Giancarlo Toso, Lucio Mucchino, Enzo Peressutti och Sante Chiarcosso för att dessa har deponerat "farligt och hälsoskadligt" avfall under beteckningen specialavfall i strid med de bestämmelser som var i kraft vid tidpunkten för de händelser som ligger till grund för förfarandet vid den nationella domstolen.

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

3 I artikel 5 i rådets direktiv 78/319/EEG av den 20 mars 1978 om giftigt och annat farligt avfall (EGT L 84, s. 43; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 85), upphävt med verkan från och med den 27 juni 1995 genom artikel 11 i direktiv 91/689, i dess lydelse enligt rådets direktiv 94/31/EG av den 27 juni 1994 (EGT L 168, s. 28; svensk specialutgåva, område 15, volym 13, s. 200), föreskrivs att medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att giftigt och annat farligt avfall omhändertas slutligt utan fara för människors hälsa och utan att skada miljön, och särskilt utan risker för vatten, luft, jord, växter och djur, utan att medföra olägenheter genom buller eller lukt samt utan att negativt påverka landskapet eller områden av särskilt intresse.

4 Enligt artikel 5.2 i direktiv 78/319 skall medlemsstaterna i synnerhet säkerställa att förbud gäller mot att överge giftigt och annat farligt avfall samt mot att släppa ut, deponera eller transportera det utan kontroll eller att skicka det till andra anläggningar, verksamheter eller företag än sådana som avses i artikel 9.1 i samma direktiv.

5 Direktiv 78/319 upphävdes med verkan från och med den 12 december 1993 genom artikel 11 i direktiv 91/689 och ersattes av detta sistnämnda direktiv. Upphävandet av direktiv 78/319 sköts emellertid upp till den 27 juni 1995 genom samma bestämmelse i dess lydelse enligt direktiv 94/31.

6 Enligt artikel 1.2 i direktiv 91/689 skall rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, s. 39; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238), i dess lydelse enligt rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991 (EGT L 78, s. 32, svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 66, nedan kallat direktivet) gälla för farligt avfall, om inte annat föreskrivs i direktiv 91/689.

7 Artikel 4 i direktiv 75/442, i dess ändrade lydelse, återger i huvudsak artikel 5 i direktiv 78/319, eftersom det i första stycket föreskrivs att medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att avfall återvinns eller omhändertas slutligt utan fara för människors hälsa och utan att processer eller metoder används som kan skada miljön, och särskilt utan risker för vatten, luft, jord eller växter och djur, utan att medföra olägenheter genom buller eller lukt samt utan att negativt påverka landskapet och områden av särskilt intresse. I artikel 4 andra stycket i direktiv 75/442 föreskrivs att medlemsstaterna även skall vidta de åtgärder som krävs för att förbjuda övergivande, dumpning och okontrollerat slutligt omhändertagande av avfall.

8 I artikel 1.4 i direktiv 91/689 föreskrivs följande:

"I detta direktiv avses med 'farligt avfall':

- Avfall som finns upptaget i en förteckning, som senast sex månader före dagen för genomförandet av detta direktiv skall utarbetas i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 18 i direktiv 75/442/EEG och på grundval av bilaga 1 och 2 till det här direktivet. Detta avfall skall ha en eller flera av de egenskaper som anges i bilaga 3. Vid utarbetande av denna förteckning skall hänsyn tas till avfallets ursprung och sammansättning och, när så är relevant, gränsvärden för koncentration. Denna förteckning skall ses över med jämna mellanrum och vid behov revideras enligt samma förfarande.

- Allt annat avfall som enligt en medlemsstat företer någon eller några av de egenskaper som anges i bilaga 3. Sådana fall skall anmälas till kommissionen och ses över i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 18 i direktiv 75/442/EEG för att anpassa förteckningen."

9 Bilaga 1 till direktiv 91/689 är uppdelad i bilaga 1 A och bilaga 1 B. Dessa bilagor innehåller var för sig 18 respektive 22 kategorier eller typer av farligt avfall, kategoriserade efter egenskaper eller den verksamhet i vilken avfallet uppkommit. I bilaga 2 sker en uppräkning av 51 beståndsdelar som gör att i bilaga 1 B upptaget avfall klassificeras som farligt avfall, när avfallet har de egenskaper som beskrivs i bilaga 3, vilken räknar upp 14 egenskaper som gör avfallet farligt.

10 Genom beslut 94/904 har förteckningen över farligt avfall i enlighet med artikel 1.4 i direktiv 91/689 upprättats.

Den nationella lagstiftningen

11 Artikel 7.4 i lagdekret nr 22/97 av den 5 februari 1997 om genomförande av direktiv 91/156 om avfall, direktiv 91/689 om farligt avfall och Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall (EGT L 365, s. 10; svensk specialutgåva, område 15, volym 13, s. 266) (GURI, ordinarie supplement nr 33 av den 15 februari 1997), i dess lydelse enligt lagdekret nr 389/97 av den 8 november 1997 (GURI nr 261 av den 8 november 1997), har följande lydelse:

"... farligt är sådant avfall, som inte är hushållsavfall, som avses i förteckningen i bilaga D på grundval av bilagorna G, H och I".

12 Bilaga D återger helt och hållet den lista över farligt avfall som avses i artikel 1.4 i direktiv 91/689 och som upprättats genom beslut 94/904. Bilagorna G, H och I är identiska med bilagorna 1, 2 och 3 till direktiv 91/689.

13 Ministerdekret nr 141 av den 11 mars 1998 om regleringen av avfallsdeponering och av klassificeringen av farligt avfall som placeras i deponi (GURI nr 108 av den 12 maj 1998) kompletterar den nationella lagstiftningen.

Bakgrunden och tolkningsfrågorna

14 Vid en rutinkontroll den 11 mars 1994 av den avfallsdeponi som tillhör Verdeindustria Srl väcktes polisinspektörernas misstänksamhet av den lukt av lösningsmedel som kom från ett avfallsparti som lastats av från en lastbil tillhörig företaget Chiarcosso. I transporthandlingarna angavs att det avfall som utgjorde lasten varken betecknades som farligt eller hälsoskadligt specialavfall enligt den rättsliga definition som då var i kraft i Italien. Bland avfallet upptäcktes vissa plåtbehållare och en tunna med beteckningen ICI av polyuretan.

15 Den hänskjutande domstolen förordnade om ett sakkunnigutlåtande för att utreda vad för slags substanser som fanns i denna tunna. En sakkunnig fick uppdraget att analysera avfallet och att uttala sig om huruvida detta kunde klassificeras som farligt avfall och huruvida denna klassificering påverkades av avfallets ursprung.

16 Sakkunnigutlåtandet visade att tunnan innehöll metylenbisfenylisocyanat (nedan kallat MDI) och en isomer av denna substans. Den sakkunnige preciserade att isocyanater är produkter som är ytterst farliga för människors hälsa. Vid extremt låga koncentrationer i luft, i storleksordningen en miljarddel, kan de framkalla extremt allvarliga astmaattacker som kan leda till döden. Enligt den sakkunniges undersökningar skall denna substans på grund av sin sammansättning anses som bokstavligt talat farlig i sig själv och som sådan objektivt sett skadlig för miljön och för hälsan.

17 Det framgår av beslutet om hänskjutande att MDI är en bassubstans som används vid tillverkning av olika syntetiska hartser, som i sin tur används för att tillverka bildelar, möbler, plaster, beläggning, färgkomponenter med mera. Användningen av MDI är således utbredd bland företag verksamma inom olika tillverkningsområden.

18 Under undersökningen har följesedlar till avfallet och vittnesuppgifter visat att allt det avfall som deponerats härrörde från den anläggning i Monfalcone som tillhör företaget Fincantieri - Cantieri Navali Italiani SpA (nedan kallat Fincantieri). Detta företag bedriver verksamhet inom områdena fartygsindustri, mekanisk industri och därmed förknippad industri, vilket inbegriper tillverkning, utrustning, reparation och skrotning av fartyg.

19 Den hänskjutande domstolen har angett att det är omöjligt att med säkerhet identifiera den tillverkningsprocess hos Fincantieri som substansen härrör från. På grund av antalet möjliga användningsområden går det inte heller att av den typ av substans som påträffades i tunnan bestämma på vilket sätt den konkret använts.

20 Som ett resultat av analysen av de prover som tagits av det beslagtagna materialet åtalades tre av Fincantieris tjänstemän, den ansvarige för transportfirman samt de två ansvariga för avfallsdeponin för att ha deponerat "farligt och hälsoskadligt" avfall under beteckningen specialavfall i strid med de bestämmelser som var i kraft vid tidpunkten för de händelser som ligger till grund för förfarandet vid den nationella domstolen.

21 Förundersökning inleddes mot de misstänkta på grundval av denna sistnämnda lagstiftning. Emellertid medför artikel 2 i den italienska strafflagen, enligt vilken "ingen kan bestraffas för en handling som enligt senare lag inte är att anse som brottslig", att den hänskjutande domstolen måste undersöka huruvida det beslagtagna materialet fortfarande kan klassificeras som farligt avfall enligt den lagstiftning som nu är i kraft.

22 Enligt det sakkunnigutlåtande som ingetts i målet vid den nationella domstolen rör det sig i detta fall om antingen ett icke halogenhaltigt organiskt ämne som inte används som lösningsmedel (punkt 20 i bilaga G till lagdekret nr 389/97, som motsvarar punkt 20 i bilaga 1 B till direktiv 91/689) eller, alternativt, annat avfall som innehåller något av de ämnen som anges i bilaga H till lagdekret nr 389/97 och som har någon av de egenskaper som anges i bilaga I till lagdekretet (punkt 40 i bilaga G till lagdekret nr 389/97, som motsvarar punkt 40 i bilaga 1 B till direktiv 91/689) och som består av isocyanater (punkt C37 i bilaga H till lagdekret nr 389/97, som motsvarar punkt C37 i bilaga 2 till direktiv 91/689) i sådana koncentrationer att det skall klassificeras som hälsoskadligt (punkt H5 i bilaga I till lagdekret nr 389/97, som motsvarar punkt H5 i bilaga 3 till direktiv 91/689).

23 Den sakkunnige konstaterade att den enda rimliga, tänkbara användningen, med beaktande av hur den plats är beskaffad från vilken materialet har hämtats för att föras till deponin, är in situ-skumning för värmeisolering. Det enda nummer i den nationella lagstiftningen och i förteckningen över farligt avfall som materialet skulle kunna falla in under är nummer 080402, "lim och fogmassa som inte innehåller halogenerade lösningsmedel" i gruppen 0804, "avfall från tillverkning, formulering, distribution och användning av lim och fogmassa (även impregneringsmedel)". Han anförde emellertid att det ur teknisk synvinkel förefaller långsökt att låta värmeisolerande skum ingå under det numret. Under alla omständigheter framgår det inte tillräckligt tydligt av tillgängliga handlingar att substansen ursprungligen var avsedd för just denna användning. Avfallets härkomst och ursprung kan således inte fastställas.

24 För att få klarhet i huruvida det beslagtagna materialet fortfarande kan klassificeras som farligt avfall enligt den lagstiftning som nu är i kraft, beslutade Pretura circondariale di Udine, sezione distaccata de Cividale del Friuli, att förklara målet vilande och ställa följande sex frågor till domstolen:

"1) Är det, för att avfall skall kunna kvalificeras såsom farligt avfall i den mening som avses i artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689/EEG samt i rådets beslut av den 22 december 1994, nödvändigt att i det enskilda fallet fastställa avfallets ursprung, till vilket det hänvisas för klassificeringen i den förteckning över farligt avfall som har antagits genom sagda beslut? Är det annars för klassificeringen tillräckligt att substansen, genom sin sammansättning, teoretiskt kan användas i en viss produktionsprocess eller att den härrör från sagda process såsom slutprodukt?

2) Är den förteckning som har antagits genom rådets beslut 94/904 uttömmande, och faller således sådant avfall utanför förteckningen som inte anges där men som likväl företer de egenskaper som avses i bilagorna 1, 2 och 3 i direktiv 91/689/EEG?

3) För det fall EG-domstolen inte anser förteckningen över farligt avfall vara uttömmande, skall då förteckningen automatiskt anses omfatta farligt avfall på grundval av bilagorna 1, 2 och 3 i direktiv 91/689/EEG?

4) Vilket förfarande, i den mening som avses i artikel 1.4 andra strecksatsen i direktiv 91/689/EEG, skall en medlemsstat följa för att som farligt kvalificera avfall som inte är upptaget i den förteckning som har antagits genom rådets beslut 94/904 och som har en av de egenskaper som anges i bilaga 3 till direktivet? Vilket organ har befogenhet att göra bedömningen och därpå göra anmälan till kommissionen?

5) Är även rättskipande myndigheter i en enskild medlemsstat skyldiga att göra en anmälan till kommissionen?

6) Skall metylenbisfenylisocyanat (MDI) kvalificeras som farligt avfall enligt gemenskapsbestämmelserna?"

Upptagande till sakprövning och domstolens behörighet

25 Lucio Mucchino och Enzo Peressutti har anfört en invändning om rättegångshinder. De har gjort gällande att ett gemenskapsdirektiv enligt fast rättspraxis inte i sig kan skapa skyldigheter för en enskild och att denna princip måste slås fast med kraft, eftersom den nationella domstolen skall döma i fråga om straffansvar.

26 De har gjort gällande att det, oberoende av hur domstolen tolkar gemenskapsbestämmelserna, ankommer på den hänskjutande domstolen att beträffande de tilltalade tillämpa den för dem mest förmånliga nationella bestämmelsen. Enligt italiensk doktrin och rättspraxis utgör de sakomständigheter som ligger till grund för åtalet inte längre ett brott enligt gällande rätt.

27 Domstolen erinrar inledningsvis om att det enligt fast rättspraxis uteslutande ankommer på de nationella domstolarna, vid vilka tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att kunna döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten eller prövningen av en viss gemenskapsrättslig bestämmelses giltighet inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen (se särskilt dom av den 16 juli 1992 i mål C-67/91, Asociación Española de Banca Privada m.fl., REG 1992, s. I-4785, punkterna 25 och 26, svensk specialutgåva, volym 13, och av den 25 juni 1997 i de förenade målen C-304/94, C-330/94, C-342/94 och C-224/95, Tombesi m.fl., REG 1997, s. I-3561, punkt 38).

28 I det aktuella fallet har den nationella domstolen redovisat skälen för att EG-domstolens svar erfordras för att den skall kunna döma i målet, och det förefaller inte som om dessa svar saknar samband med de verkliga omständigheterna eller med föremålet för tvisten.

29 Under dessa omständigheter kan de första fem frågorna tas upp till prövning.

30 Den hänskjutande domstolen har ställt den sjätte frågan för att få klarhet i huruvida MDI kan kvalificeras som farligt avfall enligt gemenskapsrätten.

31 I ett förfarande enligt artikel 177 i fördraget, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EG-domstolen, är det emellertid endast den nationella domstolen som är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i målet (se dom av den 15 november 1979 i mål 36/79, Denkavit, REG 1979, s. 3439, punkt 12, och av den 5 oktober 1999 i de förenade målen C-175/98 och C-177/98, Lirussi och Bizzaro, REG 1999, s. I-6881, punkt 37).

32 Domstolen är således inte behörig att göra en bedömning av sakomständigheterna i målet vid den nationella domstolen eller att på nationella åtgärder eller situationer tillämpa de gemenskapsrättsliga bestämmelser vars innebörd den tolkat. Dessa frågor faller helt och hållet inom ramen för den nationella domstolens exklusiva behörighet (se domen i det ovannämnda målet Lirussi och Bizzaro, punkt 38). På samma sätt förhåller det sig med klassificeringen i ett konkret fall av vissa substanser med avseende på förteckningen över farligt avfall som upprättats genom beslut 94/904 med tillämpning av artikel 1.4 i direktiv 91/689.

33 Domstolen konstaterar att den under dessa omständigheter inte är behörig att besvara den sjätte frågan.

Den andra, den tredje, den fjärde och den femte frågan

34 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra till den femte frågan, som skall behandlas först, för att få klarhet i huruvida direktiv 91/689 förhindrar medlemsstaterna, inklusive de rättskipande myndigheterna inom ramen för deras behörighet, att som farligt kvalificera annat avfall än sådant som förekommer i förteckningen över farligt avfall som upprättats genom beslut 94/904 och således att vidta strängare skyddsåtgärder i syfte att förbjuda övergivande, dumpning och okontrollerat slutligt omhändertagande av sådant avfall.

35 Enligt Lucio Mucchino, Enzo Peressutti, den nederländska regeringen och kommissionen skall förteckningen över "farligt avfall" i den mening som avses i direktiv 91/689 och i beslut 94/904 betraktas som uttömmande. Kommissionen anser att gemenskapsrätten förbjuder en automatisk komplettering av denna förteckning genom att enbart grunda sig på en kontroll av att avfallet omfattas av bilagorna till direktiv 91/689. Detta överensstämmer med kravet på att en precis och enhetlig definition av farligt avfall skall användas.

36 Den tyska och den österrikiska regeringen har däremot anfört att förteckningen över farligt avfall som upprättats genom beslut 94/904 inte kan anses uttömmande, mot bakgrund av hur artikel 1.4 andra strecksatsen i direktiv 91/689 är formulerad. Den andra strecksatsen visar tvärtom att även annat avfall kan kvalificeras som farligt av medlemsstaterna när det företer någon av de egenskaper som anges i bilaga 3 till direktiv 91/689.

37 Domstolen erinrar inledningsvis om att syftet med artikel 4 i direktiv 75/442, som antagits med stöd av artikel 130s i EG-fördraget (nu artikel 175 EG i ändrad lydelse), är att genomföra försiktighetsprincipen och principen om förebyggande åtgärder som omnämns i artikel 130r.2 första stycket andra meningen i EG-fördraget (nu artikel 174.2 första stycket andra meningen EG i ändrad lydelse). I enlighet med dessa principer ankommer det på gemenskapen och medlemsstaterna att förebygga, minska och i möjligaste mån redan vid källan undanröja föroreningar eller olägenheter genom att vidta åtgärder för att eliminera kända risker (se domen i de ovannämnda målen Lirussi och Bizzaro, punkt 51).

38 Det skall understrykas att även om artikel 4 första stycket i direktiv 75/442 inte anger det konkreta innehållet i de åtgärder som skall vidtas för att säkerställa att avfall omhändertas slutligt, utan fara för människors hälsa och utan att skada miljön, binder den inte desto mindre medlemsstaterna vid den målsättning som skall uppnås samtidigt som den ger dem ett utrymme för skönsmässig bedömning vid bestämningen av huruvida sådana åtgärder är nödvändiga eller inte (dom av den 9 november 1999 i mål C-365/97, kommissionen mot Italien, REG 1999, s. I-7773, punkt 67).

39 En betydande miljöförsämring under en längre tid utan att behöriga myndigheter ingriper innebär således i princip att den berörda medlemsstaten har överskridit det utrymme för skönsmässig bedömning som den ges genom bestämmelsen (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 68).

40 Artikel 4 andra stycket i direktiv 75/442 kompletterar bestämmelsen genom att den föreskriver en precis skyldighet för medlemsstaterna att även vidta de åtgärder som krävs för att förbjuda övergivande, dumpning och okontrollerat slutligt omhändertagande av avfall.

41 Domstolen erinrar om att en medlemsstats skyldighet att vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå de resultat som föreskrivs i ett direktiv är en tvingande skyldighet enligt såväl artikel 189 tredje stycket i EG-fördraget (nu artikel 249 tredje stycket EG) som direktivet (dom av den 18 december 1997 i mål C-129/96, Inter-Environnement Wallonie, REG 1997, s. I-7411, punkt 40).

42 Denna skyldighet att vidta alla allmänna eller särskilda åtgärder avser medlemsstaternas samtliga myndigheter, däri inbegripet de rättskipande myndigheterna inom ramen för deras behörighet (dom av den 13 november 1990 i mål C-106/89, Marleasing, REG 1990, s. I-4135, punkt 8, svensk specialutgåva, volym 10, s. 575, och domen i det ovannämnda målet Inter-Environnement Wallonie, punkt 40).

43 Av femte övervägandet i ingressen till direktiv 91/689 framgår att det, för att förbättra effektiviteten vid hanteringen av farligt avfall inom gemenskapen, är nödvändigt att använda en exakt och enhetlig definition av farligt avfall som baseras på erfarenhet.

44 För detta syfte hänvisar direktiv 91/689 i artikel 1.3 till den definition av avfall som ges i direktiv 75/442 och preciserar i artikel 1.4 definitionen av farligt avfall. Beslut 94/904 kompletterar direktiv 91/689 och hänvisar också i sin bilaga till den definition av "avfall" som ges i artikel 1 a i direktiv 75/442.

45 Med "farligt avfall" enligt artikel 1.4 i direktiv 91/689 avses det avfall som finns upptaget i den förteckning som har upprättats i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 18 i direktiv 75/442 och allt annat avfall som enligt en medlemsstat har någon eller några av de egenskaper som anges i bilaga 3 till direktiv 91/689.

46 Det kan i detta avseende konstateras att gemenskapslagstiftningen på miljöområdet inte strävar efter en fullständig harmonisering av reglerna. Även om det i artikel 130r i fördraget hänvisas till vissa gemenskapsmål som skall uppnås, föreskriver artikel 130t i EG-fördraget (nu artikel 176 EG) och direktiv 91/689 en möjlighet för medlemsstaterna att vidta strängare skyddsåtgärder. I enlighet med artikel 130r i fördraget skall gemenskapens miljöpolitik syfta till en hög skyddsnivå med beaktande av de olikartade förhållandena inom gemenskapens olika regioner.

47 För övrigt skall medlemsstaterna enligt artikel 7 i direktiv 91/689 i nödsituationer eller vid allvarlig fara vidta alla nödvändiga åtgärder, inbegripet när så är påkallat tillfälliga undantag från detta direktiv, för att säkerställa att farligt avfall behandlas på ett sådant sätt att det inte utgör något hot mot befolkningen eller miljön. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om sådana undantag.

48 Av vad anförts följer att den förteckning som föreskrivs i direktiv 91/689 i enlighet med artikel 1.4 i direktivet ger medlemsstaterna rätt att som farligt avfall kvalificera allt annat avfall som enligt en medlemsstat företer någon eller några av de egenskaper som anges i bilaga 3 till nämnda direktiv. Detta avfall betraktas således som farligt endast inom de medlemsstater som har gjort en sådan kvalificering.

49 I händelse av detta är medlemsstaterna skyldiga att underrätta kommissionen om dessa fall för att de skall ses över i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 18 i direktiv 75/442 i syfte att anpassa förteckningen över farligt avfall. Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts har kommissionen således till uppgift att undersöka i vilken mån det är lämpligt att komplettera den allmänna förteckning över farligt avfall som skall tillämpas i samtliga medlemsstater i gemenskapen och lägga till sådant avfall som av en eller flera medlemsstater betraktas som farligt med stöd av artikel 1.4 andra strecksatsen i direktiv 91/689.

50 I artikel 1.4 andra strecksatsen i direktiv 91/689 föreskrivs varken det nationella förfarande som medlemsstaten skall följa eller det organ som har behörighet att kvalificera avfall som farligt och göra den därpå följande anmälan till kommissionen.

51 Den andra till den femte frågan skall följaktligen besvaras på så sätt att direktiv 91/689 inte förhindrar medlemsstaterna, inklusive de rättskipande myndigheterna inom ramen för deras behörighet, att som farligt kvalificera annat avfall än sådant som förekommer i den förteckning över farligt avfall som antagits genom beslut 94/904. Medlemsstaterna är således inte förhindrade att vidta strängare skyddsåtgärder i syfte att förbjuda övergivande, dumpning och okontrollerat slutligt omhändertagande av sådant avfall. I denna händelse ankommer det på myndigheterna i den berörda medlemsstaten, som är behöriga enligt nationell rätt, att anmäla dessa fall till kommissionen i enlighet med artikel 1.4 andra strecksatsen i direktiv 91/689.

Den första frågan

52 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.4 i direktiv 91/689 och beslut 94/904 skall tolkas på så sätt att det är nödvändigt att fastställa ett avfalls ursprung för att avfallet i ett konkret fall skall kunna klassificeras som farligt.

53 Kommissionen har anfört att artikel 1.4 i direktiv 91/689 och beslut 94/904 skall tolkas på så sätt att det för att klassificera ett avfall som farligt är nödvändigt att fastställa att detta härrör från en tillverkningsprocess eller en verksamhet som förekommer i gemenskapsförteckningen över farligt avfall.

54 Den nederländska regeringen anser däremot att det inte krävs att avfallets ursprung med precision har fastställts för att det skall kunna kvalificeras som farligt i den mening som avses i artikel 1.4 i direktiv 91/689 och i beslut 94/904. Avfallets ursprung är endast en av de omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av om det rör sig om ett farligt avfall.

55 Domstolen konstaterar i detta avseende endast att enligt artikel 1.4 i direktiv 91/689 och beslut 94/904 skall det avfall som finns upptaget i förteckningen över "farligt avfall" ha någon av de egenskaper som anges i bilaga 3 till samma direktiv. Vid utarbetandet av denna förteckning skall hänsyn tas till avfallets ursprung och sammansättning och, när så är relevant, gränsvärden för koncentration.

56 Det framgår därför av denna bestämmelses ordalydelse att det avgörande kriteriet när det gäller begreppet "farligt avfall" är huruvida avfallet har någon av de egenskaper som anges i bilaga 3 till direktiv 91/689. Om införandet i förteckningen över "farligt avfall" faktiskt grundar sig på avfallets ursprung, innebär detta inte att det är oundgängligen nödvändigt att med precision fastställa ursprunget för att klassificera avfallet som farligt. Avfallets ursprung är nämligen inte det enda kriteriet för att bestämma avfallets farlighet utan utgör enbart en av de faktorer som förteckningen över farligt avfall endast skall "ta hänsyn till".

57 Under dessa omständigheter skall den första frågan besvaras på så sätt att artikel 1.4 i direktiv 91/689 och beslut 94/904 skall tolkas så att det inte är nödvändigt att fastställa ett avfalls ursprung för att avfallet i ett konkret fall skall kunna klassificeras som farligt.

Rättegångskostnader

58 De kostnader som har förorsakats den italienska, den tyska, den nederländska och den österrikiska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 16 juli 1998 har ställts av Pretura circondariale di Udine, sezione distaccata di Cividale del Friuli - följande dom:

59 Rådets direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt avfall förhindrar inte medlemsstaterna, inklusive de rättskipande myndigheterna inom ramen för deras behörighet, att som farligt kvalificera annat avfall än sådant som förekommer i den förteckning över farligt avfall som antagits genom rådets beslut 94/904/EG av den 22 december 1994 om upprättande av en förteckning över farligt avfall i enlighet med artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689. Medlemsstaterna är således inte förhindrade att vidta strängare skyddsåtgärder i syfte att förbjuda övergivande, dumpning och okontrollerat slutligt omhändertagande av sådant avfall. I denna händelse ankommer det på myndigheterna i den berörda medlemsstaten, som är behöriga enligt nationell rätt, att anmäla dessa fall till kommissionen i enlighet med artikel 1.4 andra strecksatsen i direktiv 91/689.

60 Artikel 1.4 i direktiv 91/689 och beslut 94/904 skall tolkas så att det inte är nödvändigt att fastställa ett avfalls ursprung för att avfallet i ett konkret fall skall kunna klassificeras som farligt.