Offentliggörande av en ansökan om registrering av ett namn i enlighet med artikel 50.2 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012 om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och livsmedel

(2023/C 199/08)

I enlighet med artikel 51 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012 (1) ges rätt att göra invändningar inom tre månader från dagen för detta offentliggörande.

SAMMANFATTANDE DOKUMENT

”Meso turopoljske svinje”

EU-nr: PDO-HR-02858 – 2.8.2022

SUB (X) SGB ( )

1.   Namn [på SUB eller SGB]

”Meso turopoljske svinje”

2.   Medlemsstat eller tredjeland

Republiken Kroatien

3.   Beskrivning av jordbruksprodukten eller livsmedlet

3.1.   Produkttyp

Klass 1.1 Färskt kött (och slaktbiprodukter)

3.2.   Beskrivning av den produkt för vilken namnet i punkt 1 är tillämpligt

”Meso turopoljske svinje” är färskt kött och andra ätbara delar av slaktkroppar av kastrerade han- och hondjur av den inhemska grisrasen Turopolje, som föds, föds upp och slaktas i det geografiska område som definieras i punkt 4.

”Meso turopoljske svinje” saluförs färskt eller fryst som halva slaktkroppar, delar av halva slaktkroppar med ben (grovstyckade delar) och som urbenat kött (delat eller skivat, i bulk eller förpackat).

Grisarnas ålder vid slakt är minst tolv månader. Endast uppslaktade slaktkroppar i kategori T1 (slaktsvin) och T2 (slaktsvin med högre slutvikt) får användas. Den minsta tjockleken för ryggfläsk mätt över M. gluteus medius enligt ZP-metoden (två punkter) måste vara 30 mm.

Köttets pH-värde (mätt på M. longissimus dorsi) ligger inom gränserna för den normala kvaliteten på fläskkött (pH1 > 6,0 och pH2 mellan 5,5 och 6,1), med en köttfärg på CIE L* < 50 och CIE a* > 15.

”Meso turopoljske svinje” har en mörkare, rödare färg, en mer kompakt muskeltextur och mindre ytsekret än fläskkött från standardproduktion. Det har en högre inneboende fetthalt, särskilt under huden och mellan musklerna. Den kylda fettvävnaden är fast och vitglansig till färgen.

När det tillagade köttet konsumeras har det en elastisk, saftig konsistens, full av smak och en specifik arom från köttets utsmälta fett.

3.3.   Foder (endast för produkter av animaliskt ursprung) och råvaror (endast för bearbetade produkter)

Under diperioden, från tre veckor till omkring tio dagar efter avvänjningen, kan griskultingarna matas med en färdig foderblandning för diande grisar med minst 18 % råprotein och med minst 16 % råprotein fram tills gödningen inleds. Efter avvänjningen fram tills gödningen inleds kan sammansatt foder som produceras på gården också användas för att mata griskultingarna, vars bas (minst 70 %) består av spannmål (majs, korn, vete, rågvete) med ett protein- eller vitamin-mineraltillskott som behövs för en balanserad kost. Griskultingarna får föda och de måste alltid ha tillgång till tillräckligt mycket dricksvatten. Under uppfödningen måste griskultingarna ha tillgång till grovfoder.

Gödningen börjar mellan fyra och sex månaders ålder. Slaktsvin matas med en blandning av gräs och andra naturliga källor till föda som är tillgängliga lokalt (örter, trädfrukter, vilda frukter, rötter, stammar, svampar, insekter, maskar, sniglar, snäckor osv.), som de hittar när de betar och bökar, med ett dagligt fodertillskott som komplement till gödningen. Minst 75 % av det koncentrerade tillskottet måste bestå av spannmål, med ett protein- eller vitamin-mineraltillskott som behövs för en balanserad kost (minst 12 % av råprotein). Det högsta dagliga intaget av sådant foder är begränsat till 2 % av djurets levande vikt, eller i undantagsfall upp till 3 % vid naturkatastrofer (torka, översvämning, hagel osv.) när betning inte är möjlig. Ett tillskott av grovfoder måste vara tillgängligt för slaktsvinen: färsk alfalfa och alfalfahö, klöver-/gräsblandning, hösilage, pumpa, rova, brassicagrönsaker, potatis, nässlor, frukt och grönsaker, vetekli och betmassa.

Allt foder – utom foder för vilket en tillräcklig kvantitet (protein-, mineral- och vitamintillskott) inte kan produceras på grund av lokala begränsningar, eller som inte kan anskaffas lokalt på grund av naturkatastrofer – måste komma från det geografiska produktionsområdet. I undantagsfall, i händelse av naturkatastrofer (torka, översvämning, hagel) som förhindrar produktionen av det foder som behövs i det definierade området, kan samma typ av foder köpas in från andra områden, för vilka ägaren måste tillhandahålla understödjande dokument. Den största mängden foder som får komma utifrån det geografiska område som avses i punkt 4 får inte överstiga 50 % av torrsubstansen på årsbasis.

3.4.   Särskilda steg i produktionsprocessen som måste ske i det avgränsade geografiska området

Alla steg i produktionen av ”Meso turopoljske svinje”, inbegripet grisning och uppfödning, gödning och slakt av grisarna, måste äga rum inom det geografiska område som avses i punkt 4.

I undantagsfall kan avelsdjur komma utifrån det definierade området om det föreligger motiverade zootekniska krav (t.ex. blodförnyelse).

Alla registrerade och eller godkända anläggningar som är involverade i produktionskedjan för ”Meso turopoljske svinje” (gårdar och slakterier) måste finnas inom det definierade geografiska området.

3.5.   Särskilda regler för skivning, rivning, förpackning osv. av den produkt som det registrerade namnet avser

”Meso turopoljske svinje” kan säljas som kylt (färskt) eller fryst kött, i delar eller skivor, i bulk eller förpackat.

3.6.   Särskilda regler för märkning av den produkt som det registrerade namnet avser

Vid utsläppandet på marknaden i form av halva slaktkroppar och grovstyckade delar, och för alla typer av butiksförpackningar måste produktetiketten, utöver de särskilda punkter som föreskrivs i lagstiftningen, innehålla namnet på den skyddade ursprungsbeteckningen och den gemensamma symbolen för ”Meso turopoljske svinje”.

Bild av den gemensamma symbolen:

Samtliga användare av ursprungsbeteckningen ”Meso turopoljske svinje” som släpper ut en produkt på marknaden som är i enlighet med produktspecifikationen har rätt att använda den gemensamma symbolen på samma villkor.

4.   Kort beskrivning av det geografiska området

Produktionsområdet för ”Meso turopoljske svinje” begränsar sig till området i kontinentala Kroatien, som består av 13 län och staden Zagreb. Det ligger helt inom de administrativa gränserna för städerna och kommunerna i följande län: Zagreb, Sisak-Moslavina, Varaždin, Vukovar-Syrmia, Osijek-Baranja, Slavonski Brod-Posavina, Požega-Slavonia, Virovitica-Podravina, Bjelovar-Bilogora, Koprivnica-Križevci, Međimurje, Krapina-Zagorje, Karlovac och staden Zagreb.

5.   Samband med det geografiska området

Specifika uppgifter om det geografiska området

Grisrasen Turopolje har sitt ursprung i området Turopolje, som med avseende på topografi och geografi är en alluvial slätt mellan Posavina (våtmark längs floden Sava) i norr och Vukomerić-bergen (en låg, platt bergskedja) i söder. Turopolje-slätten korsas av floden Odra och dess bifloder, som regelbundet översvämmar dalgångarna på grund av att den omgivande terrängen är ogenomtränglig (tunga minerogena lerjordarter eller våtmarker) för de höga vattennivåerna på våren och hösten.

De viktigaste växtsamhällena i det här området innefattar vanlig ek (Quercus robur) och sumpmarksängar av tåtel (Deschampsietum caespitosae).

Precis som större delen av Kroatien har det här området ett måttligt varmt, fuktigt klimat. Den genomsnittliga lufttemperaturen är 10,2 °C, årsnederbörden är 893 mm, och den genomsnittliga relativa luftfuktigheten är 78,6 %. Den genomsnittliga lufttemperaturen under vegetationsperioden (april–september) är 16,7 °C. För skogsvegetation är det viktigt att nederbörden är jämnt fördelad under året och att mer än 50 % av nederbörden faller under vegetationsperioden. Nederbörden är som lägst på vintern. Liknande klimatförhållanden och topografiska förhållanden som formar de stora skogsområdena och betesmarkerna på slätterna längs floderna är också karakteristiska för de andra områdena i kontinentala Kroatien som grisuppfödning av Turopolje har spritt sig till.

De stora skogarna, särskilt ek, de otaliga vattendragen och tempererade klimatet i Turopolje har länge gynnat utvecklingen av grisuppfödning. I århundraden har grisuppfödningen av Turopolje varit viktig för lokalbornas försörjning, och de har varit utmärkta grisuppfödare sedan urminnes tider. Den långa traditionen av grisuppfödning i det här området framgår av en mängd skriftligt material – särskilt olika dekret, beslut och registreringar som nämner framstående grisuppfödare och villkoren för att hålla grisar i skogen, reglera gödningsavgifter eller införa böter för grisstöld – vilka har hittats i kommunala register, historiska registreringar och andra lokala litteraturkällor som går ända tillbaka till 1352.

Under 1800-talets andra hälft och 1900-talets första hälft expanderade det område där Turopolje-grisen göddes upp från Turopolje mot Sisak och Draganić och senare till en del av Salvonien och Podravina som sträcker sig ända till den ungerska gränsen, vilket gör Turopolje-grisen till den mest utbredda grisrasen i Kroatien. År 1921 föddes exempelvis cirka 85 000 Turopolje-grisar upp, varav en del för export.

Vid omställningen från extensiv till intensiv grisuppfödning i mitten av 1900-talet förlorade Turopolje-grisen sin ekonomiska betydelse och dog nästan ut. Uppfödningen började få nytt liv under 1996, då rasen inkluderades i det statliga programmet för förnyelse och skydd i fält.

På grund av sina underlägsna produktegenskaper jämfört med andra raser är inhemska Turopolje-grisar sällsynta nu för tiden, och de föds nästan enbart upp i det geografiska område som definieras i punkt 4. I det här området föds grisarna fortfarande upp med traditionell, lokal teknik med låga insatser som utvecklats förr genom att Turopolje-grisar har hållits utomhus i ett ekosystem eller i flodslättsskogar och sumpmarksängar. Under den här typen av grisuppfödning växer grisarna långsamt, strövar fritt på gräs och andra tillgängliga naturliga källor till föda (örter, ekollon och andra trädfrukter, vilda frukter, rötter, stammar, svampar, insekter, maskar, sniglar, snäckor osv.), som de själva hittar genom att beta och böka, med ett minimalt tillskott av koncentrerat foder.

Den låginsatsteknik som är involverad i uppfödningen av Turopolje-grisar är unik för det geografiska område som definieras i punkt 4, där den har tillämpats i århundraden. Utanför det geografiska området är grisuppfödningen mer intensiv, med en större andel foderblandning i kosten, mindre rörelser och en brist på naturliga källor till föda, vilket har negativ påverkan på egenskaperna hos Turopolje-grisens kött, särskilt dess färg och struktur samt smak och doft.

Särskilda egenskaper hos produkten

Turopolje-grisen tros ha uppkommit i början av medeltiden genom korsning av en lokalt domesticerad gris vars originalform var medelhavsvildsvinet (Sus mediterraneus) och en gris av rasen Šiška – en direkt ättling till det europeiska vildsvinet (Sus scrofa ferus), som de nyanlända slaviska stammarna förde med sig till den här regionen. Den resulterande grisen var anpassningsbar och motståndskraftig mot väderförhållanden och sjukdomar, och passade mycket väl in i Turopoljes ekosystem. Rasen utvecklades lokalt, utan något betydande inflytande utifrån, och det är därför som rasen Turopolje i dag uppvisar ett tydligt genetiskt avstånd till grisraser från när och fjärran.

Slaktsvin av rasen Turopolje kännetecknas av långsammare tillväxttakt och en kortare slaktkropp med en mindre andel kött jämfört med andra grisraser, medan fetthalten, särskilt under huden och mellan musklerna, är betydligt högre. (Karolyi et al., 2019: ”Turopolje Pig”. I European Local Pig Breeds – Diversity and Performance. A study of project TREASURE (M. Čandek-Potokar, R. Nieto Linan (red.), IntechOpen, s. 271–274).

På grund av grisarnas högre ålder vid slakt och större fysiska aktivitet utomhus har deras kött en mörkare, rödare färg, en mer kompakt muskeltextur och mindre ytsekret än fläskkött från standardproduktion, utan de så kallade PSE-egenskaper (blekt, mjukt och exsudativt kött) som ofta uppstår i stresskänsliga genotyper på grund av genmutationer, vilket inte har registrerats hos dessa raser. Det bekräftas av studier som har visat att köttets pH-värde (mätt på M. longissimus dorsi) ligger inom gränserna för den normala kvaliteten på fläskkött (pH1 > 6,0 och pH2 mellan 5,5 och 6,1), med en köttfärg på CIE L* < 50 och CIE a* > 15.

Köttet från Turopolje-grisen har alltid prisats särskilt högt och anses ofta vara överlägset köttet från andra grisraser. Ritzoffy (1931) anser att köttets högre kvalitet, tunnare fibrer och karakteristiska färg och smak beror på injektionen av medelhavsblod i Turopolje-grisen. Färska forskningsstudier har bekräftat att Turopolje-grisen har tunnare (mindre diameter) muskelfibrer jämfört med industriella korsningar av grisraser (Đikić et al., 2010: Biological characteristics of Turopolje pig breed as factors in renewing and preservation of population. Stočarstvo 64 (2–4), s. 86).

Allmänhetens intresse för Turopolje-grisen kvarstår än i dag, vilket framgår av många tryckta och elektroniska medier. En undersökning av konsumenternas preferenser bekräftade att kroatiska konsumenter generellt känner till Turopolje-grisen (89,5 % av de svarande) och uppskattar kvaliteten på kött och produkter från Turopolje-grisen. Närmare hälften av alla svarande (47 %) och de flesta svarande på lokal nivå (55–57 %) anser att de är bättre än kött och produkter från moderna grisraser (bilaga 5.4, Cerjak 2019: Znanje i preferencije potrošača prema turopoljskoj svinji i proizvodima od turopoljske svinje [Konsumenternas kännedom om och preferenser när det gäller Turopolje-grisen och dess produkter], Zagreb University of Agriculture, s. 1–40).

Direkt koppling mellan det geografiska området och produkten

Skyddet av produkten ”Meso turopoljske svinje” är baserat på köttets specifika kvalitet, som är ett resultat av den genetiska basen, hur grisarna hålls och utfordras och deras ålder vid slakt.

Geografin och topografin samt klimatfaktorer och biotiska faktorer i ekosystemen i låglandsskogarna Pokuplje och Posavina gynnade den tidiga utvecklingen av grisuppfödning i Turopolje-området, vars invånare har varit utmärkta grisuppfödare sedan urminnes tider. Turopolje-grisen – en av Europas äldsta grisraser – utvecklades utan betydande inflytande utifrån, under en utdragen tid, då den ständiga interaktionen mellan genotyp och miljö ledde till att rasen anpassade sig till och utnyttjade områdets naturresurser. Grisarna är resistenta mot väder och sjukdomar, med blygsamma behov och förmåga att hitta föda på egen hand, och de har alltid kunnat överleva utomhus, och det var därför som de spenderade det mesta av året med att beta i skogen, där de hade gräs och ekollon som sin främsta energikälla, och uppfyllde sina proteinbehov genom att böka. Denna låginsatsteknik (föda och boendekapacitet) med fullständigt utnyttjande av naturresurser har bibehållits i uppfödningen av denna ras fram till i dag.

Uppfödningsmetoden, som inbegriper fritt bete i skogar och på betesmarker och med naturligt tillgängliga källor till föda, och inneboende rasegenskaper såsom robusthet, långsam viktökning och en förmåga till kompensatorisk tillväxt och fettansamling, tillsammans med en frånvaro av intensivt urval eller omfattande korsning, har format Turopolje-grisens tillväxtegenskaper, som direkt påverkar utvecklingen av kroppsvävnad och de särskilda egenskaperna hos ”Meso turopoljske svinje”. Det faktum att grisarna stannar utomhus, deras större muskelaktivitet, tillsammans med slaktsvinens högre ålder vid slakt, leder till större ansamling av muskelpigment, vilket ger köttet en mörkare, rödare färg. Färgen på köttet och baconet är också mer hållbar, på grund av ett mer varierat urval av föda och intag av naturliga antioxidanter och andra ämnen som bidrar till att stabilisera vävnaden. Muskelfibrernas mindre diameter ger köttet en finare textur. Köttet är också kompakt och utan ytsekret. Samtidigt leder kompenserande tillväxt med energirik kost i de avslutande uppfödningsstegen under höstsäsongen efter en svagare tillväxt under våren och sommaren till en snabb utveckling av fettvävnad i raser med låg potential för muskeltillväxt såsom Turopolje-grisen. Därför har Turopolje-grisens kött en inneboende högre fetthalt, särskilt under huden och mellan musklerna, och när det tillagade köttet konsumeras har det därför en elastisk, saftig konsistens, full av smak och en specifik arom från köttets utsmälta fett.

På grund av uppfödningen utomhus och köttets kvalitet anser de flesta konsumenter i dag, särskilt de lokala, att Turopolje-grisens kött är överlägset och av högre marknadsvärde än standardfläskkött.

Hänvisning till offentliggörandet av produktspecifikationen

https://poljoprivreda.gov.hr/UserDocsImages/dokumenti/hrana/proizvodi_u_postupku_zastite-zoi-zozp-zts/Specifikacija_Meso_turopoljske%20svinje.pdf

---

(1)  EUT L 343, 14.12.2012, s. 1.