—

med beaktande av artikel 11 i fördraget om Europeiska unionen,

—

med beaktande av artikel 349 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 25 juli 2001 Styrelseformerna i EU – vitbok (COM(2001)0428),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 11 december 2019 Den europeiska gröna given (COM(2019)0640),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1022 av den 20 juni 2019 om upprättande av en flerårig plan för de fisken som nyttjar demersala bestånd i västra Medelhavet och om ändring av förordning (EU) nr 508/2014 (2),

—

beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om restaurering av natur (COM(2022)0304),

—

med beaktande av FN:s livsmedels och jordbruksorganisations (FAO) riktlinjer ”Guidebook for evaluating fisheries co-management effectiveness”,

—

med beaktande av artikel 54 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet (A9-0119/2023), och av följande skäl:

A.

Den gemensamma fiskeripolitiken bör garantera att fiskeriverksamheten bidrar till långsiktigt miljömässig, ekonomisk och social hållbarhet, och den bör också bidra till ökad produktivitet och till en skälig levnadsstandard inom fiskerinäringen.

B.

Mål 14 i FN:s mål för hållbar utveckling fastställer att haven och de marina resurserna ska bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt för en hållbar utveckling. Enligt detta ska småskaliga icke-industriella fiskare ges tillträde till marina resurser och marknader.

C.

I skäl 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken anges det att ”[d]et är viktigt att den gemensamma fiskeripolitiken genomsyras av principerna om god förvaltning”. Dessa principer beskrivs närmare i förordningen, särskilt i artikel 3, som framhäver att beslut bör fattas på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning och särskilt lyfter fram betydelsen av de rådgivande nämnderna, aktörernas omfattande deltagande och ett långsiktigt perspektiv

D.

Gemensam förvaltning kan bara fungera om subsidiaritetsprincipen respekteras. Europeiska unionen skulle kunna spela en stödjande roll för att möjliggöra gemensam förvaltning.

E.

Den europeiska gröna given och EU:s strategi för biologisk mångfald 2030 innehåller specifika åtaganden och åtgärder, bl.a. inrättandet av ett mer omfattande nät av skyddade områden på land och till havs i hela EU, genom en utvidgning av Natura 2000-områdena. I förslaget till EU-rättsakt om restaurering av natur föreslås det att det ska fastställas rättsligt bindande mål för samtliga medlemsstater för restaurering av natur avseende minst 20 % av EU:s land- och havsarealer senast 2030 och att dessa mål i slutändan ska omfatta samtliga ekosystem som är i behov av restaurering senast 2050.

F.

Det finns många fall av framgångsrik tillämpning av gemensam fiskeriförvaltning i medlemsstaterna, bl.a. i Spanien (Galicien, Katalonien och Andalusien), Portugal (Algarve och Peniche-Nazaré), Sverige (Kosterhavet), Nederländerna, Italien (Torre Guaceto), Frankrike (île de Sein och projektet CoGeCo) och Kroatien (Telašćica och Lastovo).

G.

Det finns även flera framgångsexempel i EU-kandidatländer, exempelvis i Turkiet (projektet EU SMAP III, som slutfördes 2009 i Gökovabukten, och det efterföljande projektet SAD-Rubicon), och i tredjeländer, såsom Senegal där man har tillämpat gemensam förvaltning för bläckfisk (Octopus vulgaris) och grön hummer (Panulirus regius), och asiatiska länder, såsom Bangladesh, Kambodja, Filippinerna och Sri Lanka.

H.

De yttersta randområdena bidrar i oerhört stor utsträckning till EU:s marina dimension med sina vidsträckta exklusiva ekonomiska zoner som utgör med än hälften av EU:s exklusiva ekonomiska zoner (3).

I.

Nästan 80 % av den biologiska mångfalden i EU finns för närvarande i de yttersta randområdena och i de utomeuropeiska länderna och territorierna (4).

J.

Det är nödvändigt att beakta den småskaliga fiskerisektorns specifika särdrag i vissa europeiska regioner, i synnerhet i de yttersta randområdena, eftersom den använder selektiva fiskeredskap med mindre miljöpåverkan. Sektorn fyller en viktig uppgift för att säkerställa sysselsättning i kustområden och garantera en skälig levnadsstandard för lokalsamhällen (5).

K.

Den allmänna principen om gemensam fiskeriförvaltning kan med hjälp av stöd och riktlinjer underlättas såväl på EU-nivå som på nationell nivå.

L.

Vissa medlemsstater och regioner har en rättslig ram för gemensam förvaltning. Hittills finns det dock ingen lagstiftning på EU-nivå och det existerar bara ett fåtal verktyg för att underlätta för genomförandet av mekanismerna för gemensam förvaltning, även om många EU-medlemsstater använder gemensam förvaltning för att förvalta en del av sina fisken. De tillämpar då regler som är helt förenliga med dagens gemensamma fiskeripolitik.

M.

I vissa fall har traditionell förvaltning rönt skilda framgångar vad gäller förbättringar av bestånden och bevarande av sysselsättningen.

N.

Det går inte att skilja fiskeriförvaltningen från andra aspekter som är knutna till den marina miljön och kustsamhällena, exempelvis ekonomiska, kulturella och sociala aspekter, i enlighet med i artikel 2 i förordning (EU) nr 1380/2013, där målen för den gemensamma fiskeripolitiken fastställs, och enligt vad som genomgående anges i den förordningen.

O.

Det är svårt att få tag på och samla in data och information om havs- och fiskerifrågor. Det är viktigt för samtliga offentliga och privata forskningsorgan på EU-nivå att fiskerinäringen själv deltar i detta arbete genom ett direkt deltagande av aktörerna i sektorn, i enlighet med vad som fastställs i artikel 25 i förordning (EU) nr 1380/2013 om den gemensamma fiskeripolitiken.

P.

I samtliga ovan nämnda fall av gemensam förvaltning är det för att de antagna initiativen ska röna framgång oerhört viktigt att fiskarnas roll förändras, från passiva regelföljare till huvudaktörer i fiskeriförvaltningen som följer de överenskomna reglerna. Fiskarna kommer då att bidra till en bättre förståelse av de antagna initiativen, försvara dem och övervaka efterlevnaden av dem, och de kommer att bedriva sitt fiske utifrån ett ekosystemperspektiv i och med att de förstår vilken påverkan deras fiske har på ekosystemen. Fiskarnas roll som ”havets väktare” betonas exempelvis genom deras medverkan i utformningen av riktade åtgärder och deras bidrag till arbetet med att minska det marina skräpet och samla upp plast i havet.

Q.

Fiskerinäringen, i synnerhet det småskaliga icke-industriella fisket, spelar en mycket viktig roll för att övervaka den marina miljön och fiskbestånden genom att tillhandahålla uppgifter som är extremt relevanta och användbara för beslutsfattandet.

R.

Det krävs vetenskapligt grundad rådgivning som tillhandahåller regelbundna och aktuella uppgifter för att man ska kunna fatta välgrundade beslut om de åtgärder som måste vidtas för att garantera ett ansvarsfullt utnyttjande av de gemensamma resurserna, i enlighet med vad som fastställs i artiklarna 26 och 27 i förordning (EU) nr 1380/2013 om den gemensamma fiskeripolitiken.

S.

Ett långsiktigt produktivt och hållbart system måste vara friskt och balanserat i ett biologiskt perspektiv för att man ska kunna garantera den balans mellan arter som gör det möjligt att bevara både dagens bestånd och de framtida bestånden. I detta syfte måste det bästa tillgängliga resursförvaltningssystemet, anpassat från fall till fall, användas, och i de ovan nämnda fallen har systemen med gemensam förvaltning visat sig vara framgångsrika.

T.

År 2017 var det uppskattningsvis minst 9 miljoner människor som ägnade sig åt fritidsfiske till havs i Europa, och sektorn för fritidsfiske till havs gav upphov till sysselsättning motsvarande nästan 100 000 heltidsekvivalenter och dess totala årliga bidrag till ekonomin var 10,5 miljarder EUR. Fritidsfiskare nyttjar havet och dess resurser. Fritidsfiskesektorn innebär ekonomiska möjligheter för kustsamhällena.

U.

I vitboken om styrelseformerna i EU anges det att politiken inte längre bör fastställas på högsta nivå, att medborgarnas delaktighet är en förutsättning för Europeiska unionens legitimitet och att EU måste bli öppnare eftersom en förutsättning för delaktighet är att medborgarna kan delta i den offentliga debatten. För att så ska kunna ske krävs det att allmänheten på ett mer aktivt sätt informeras om EU-frågorna. I vitboken föreslås det också att sammanslutningar för lokala myndigheter ska göras delaktiga i utarbetandet av politiken liksom att större flexibilitet ska medges i genomförandet av viss EU-politik med stor lokal påverkan. Genom den ändrade gemensamma fiskeripolitiken infördes konceptet med regionalisering och de rådgivande nämndernas mandat breddades så att de samråder med berörda parter.

V.

I artikel 9.10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1022 av den 20 juni 2019 om upprättande av en flerårig plan för de fisken som nyttjar demersala bestånd i västra Medelhavet anges det att ”[i] enlighet med de principer om god förvaltning som föreskrivs i artikel 3 i förordning (EU) nr 1380/2013, får medlemsstaterna främja förvaltningssystem på lokal nivå som bygger på deltagande, i syfte att uppnå planens mål”. Gemensam förvaltning är en form av förvaltning som bygger på deltagande.

W.

Eftersom gemensam förvaltning är en modell som bygger på deltagande och delat ansvar är den mer transparent och proaktiv och likaså demokratisk. Med hjälp av gemensam förvaltning skapas det utbildningsmässiga synergieffekter vad gäller förvaltningen av gemensamma resurser och en ansvarskultur, genom att förtroendenätverk inrättas och genom att den bidrar till att minska konflikter och överbrygga motstånd mot införandet av innovationer i fiskeriförvaltningen.

X.

Fiskarföreningar såsom ”cofradías”, ”comités de pêches” eller ”prud’homies de pêcheurs” skulle kunna spela en viktig roll för utvecklingen och genomförandet av system för gemensam förvaltning. I några medlemsstater finns det sedan länge ”cofradías”, som är organisationer som företräder producenterna och vars samhälleliga betydelse för att stödja kustsamhällena är mycket stor. Trots detta har de ännu inte fått erkännande som enheter som är berättigade till stöd från Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden (EHFVF).

Y.

Fiskare, som är de främsta berörda parterna, och producentorganisationer spelar en central roll för uppnåendet av den gemensamma fiskeripolitikens huvudsakliga mål vad gäller livsmedelstrygghet, maximal hållbar avkastning, kvothantering, saluföring och tekniska bevarandeåtgärder. Dessutom utgör de ett bra exempel på fiskeriförvaltning i EU genom att de fastställer förvaltningsåtgärder genom fiskares gemensamma beslut, organiserar fiskeverksamhet i samklang med marknadens krav och samarbetar med många olika berörda parter för att genomföra förvaltningsåtgärder på det lokala planet.

Z.

Bristen på kvinnlig representation och kvinnligt deltagande i fiskeriförvaltningen hämmar hållbarhet och utveckling.