EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 10.11.2016

JOIN(2016) 49 final

GEMENSAMT MEDDELANDE TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

Internationell världshavsförvaltning: en agenda för havens framtid

{SWD(2016) 352 final}

1.Världshaven som en global utmaning och prioritet

För Europeiska unionen och många länder runt om i världen är världshaven nyckeln till framtiden. De erbjuder stor potential för att stimulera tillväxt, sysselsättning och innovation. Avkastningen av den globala havsekonomin uppskattas till 1,3 biljoner euro och denna siffra kan komma att mer än fördubblas fram till 2030 1 .

Haven spelar en mycket viktig roll för att reglera klimatsystemet. De producerar hälften av allt vårt syre och har absorberat det mesta av världens extra värme och runt 25 % av koldioxidutsläppen 2 . Många öar (även små östater under utveckling) och kustländer är beroende av marina resurser och är sårbara för de konsekvenser mänsklig verksamhet kan få för bevarandet och den hållbara användningen av dessa resurser. Hur vi hanterar världshaven är av avgörande betydelse. Några av de mest akuta globala utmaningarna – klimatförändringar, fattigdom och tillräckligt med säker och näringsrik mat för en befolkning som förväntas växa till nio miljarder fram till 2050 – kan bara klaras om världshaven är säkra, rena och förvaltas på ett hållbart sätt.

Våra hav hotas av överexploatering, klimatförändring, försurning, förorening och minskande biologisk mångfald. Havs- och kustområdenas ekonomier utvecklas över hela världen, men deras bärkraft är beroende av att hållbarheten ökar. Tillgången till farleder begränsas ibland av olaglig verksamhet, av allt fler piratdåd, väpnade rån och andra former av brottslighet till havs. Försök att genom hot, tvång eller våld hävda territoriella eller sjörättsliga anspråk utanför den ram som inrättats genom Förenta nationernas havsrättskonvention (Unclos) får inte bara följder för den regionala stabiliteten, utan kan även påverka den globala ekonomin. Medvetandet om att det pågår olaglig verksamhet på sjöfartsområdet är en förutsättning för en hållbar och regelbaserad havsförvaltning.

Tillförlitlig och aktuell information om tillståndet för marina resurser och ekosystem förblir en utmaning. De tekniska framsteg som krävs för en hållbar utveckling av marin verksamhet är beroende av bättre forskning.

Alla dessa utmaningar har erkänts på global nivå. Vid Rio+20-toppmötet åtog sig stats- och regeringscheferna att skydda och återställa haven och de marina ekosystemen samt att förvalta havets resurser på ett hållbart sätt, i enlighet med internationell rätt, och därigenom förverkliga alla tre dimensionerna av en hållbar utveckling. EU har ett starkt engagemang för detta integrerade tillvägagångssätt.

I FN:s 2030-agenda för hållbar utveckling fastställdes bevarande och hållbar användning av haven som ett av 17 mål för hållbar utveckling (mål nr 14 för hållbar utveckling) och som en del av en i hög grad sammanlänkad agenda. För första gången tas bevarande och hållbar användning av världshaven upp tillsammans med världens övriga mest angelägna hållbarhetsfrågor i en övergripande global politisk agenda och avspeglas som en angelägen fråga i flera av målen och delmålen 3 . Världssamfundet måste nu omsätta dessa åtaganden i handling. EU ställer sig helt bakom detta mål och dess förverkligande. De åtgärder som anges i detta meddelande utgör en integrerad del av EU:s respons på 2030-agendan. Detta är också en prioriterad fråga i EU:s globala strategi för utrikes- och säkerhetspolitiken 4 .

1.1. Behovet av en bättre förvaltning av haven

Havsrättkonventionen (Unclos) reglerar nyttjandet av världshaven och deras resurser. Konventionen stöds av regionala och internationella institutioner och forum med ansvar för att ytterligare reglera de sektorsanknutna verksamheter som äger rum till havs 5 . Denna ram innehåller en bred uppsättning regler och principer. De är emellertid relativt heterogena och inte tillräckligt samordnade. Ett globalt samförstånd håller på att växa fram om att den marina miljön och mänsklig verksamhet (bland annat landbaserad verksamhet som påverkar haven) måste förvaltas på ett mer effektivt sätt för att hantera den ökande belastningen på haven.

Kommissionens samråd 6 2015 bekräftade att den nuvarande ramen inte säkerställer en hållbar förvaltning av världshaven:

Ramen är ofullständig och behöver vidareutvecklas. Det finns betydande luckor i lagstiftningen, särskilt när det gäller bevarande och hållbar användning av den marina biologiska mångfalden i områden utanför nationell jurisdiktion. Internationella havsbottenmyndigheten har ännu inte färdigställt den utvinningslag där regler och förfaranden i samband med gruvdrift på havsbottnen fastställs.

Genomförande och tillsyn av överenskomna regler och arrangemang har inte alltid skett på ett effektivt och enhetligt sätt. Vi är långt ifrån att uppnå de globala målen, som att uppnå maximalt hållbart uttag inom fisket senast 2015, eller bevara 10 % av kust- och havsområdena (bland annat genom skyddade marina områden) senast 2020 7 . Att ratificering inte sker i tid äventyrar ikraftträdandet av viktiga havskonventioner såsom Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention om arbete ombord på fiskefartyg;

Samordningen mellan internationella organisationer med ansvar för haven är alltför begränsad. Trots att olika havsverksamheter är kopplade till varandra regleras de för det mesta sektor för sektor. Samordning mellan internationella organ som har hand om de olika sektorerna sker ofta på tillfällig basis eller inte alls 8 . Organisationer och mekanismer som skulle kunna spela en avgörande roll när det gäller att stärka den övergripande ramen, t.ex. UN-Oceans eller Unescos mellanstatliga oceanografiska kommission (IOC), har ofta ett svagt mandat.

Olaglig och kriminell verksamhet får betydande konsekvenser för ekonomiska aktörer, havsmiljön och människor som arbetar i sjöfartssektorn. EU har förbättrat sin säkerhetsram och arbetat för att främja samarbetet i internationella och regionala säkerhetsfrågor, men mer måste göras för att undanröja olaglig verksamhet till havs. Avsaknaden av anständigt arbete inom vissa havsrelaterade verksamheter fortsätter att vara ett problem. Arbetsförhållandena på fartyg som bedriver olaglig verksamhet är ibland långt sämre än vad som föreskrivs i internationella standarder eller till och med olagliga, vilket inte bara direkt påverkar de berörda arbetstagarna utan även branschens förmåga att agera på ett hållbart sätt.

Det behövs mer samordning mellan EU:s interna och externa strategier, bland vilka kan nämnas strategin för Östersjöområdet, Svartahavssynergin, EU:s strategi för den adriatisk-joniska regionen, unionen för Medelhavsområdet och den nordliga dimensionen.

Berörda parter (bland andra näringslivet, forskare och det civila samhällets organisationer) bör involveras mer i utarbetandet och genomförandet av den internationella rättsliga ramen. Detta skulle leda till en högre grad av efterlevnad och underlätta framväxten av kompletterande förvaltningsformer, t.ex. frivilliga åtaganden och utbyte av bästa praxis. Havsförvaltningen bör baseras på gedigen vetenskaplig forskning och kunskap.

1.2. EU:s roll

En samstämmig sektorsövergripande och regelbaserad internationell strategi behövs för att säkerställa att haven är säkra, rena och förvaltas på ett hållbart sätt. En sådan strategi kommer även att bidra till att EU-medborgarna får se resultat på prioriterade områden som sysselsättning, tillväxt, konkurrenskraft, hållbarhet och motståndskraft mot klimatförändringar samt fred och säkerhet. Främjandet av en regelbaserad och god havsförvaltning kommer att bidra till att stärka mänskliga rättigheter, frihet och demokrati, skapa jämna spelregler för företagen samt förbättra arbetsvillkoren i hela världen. Detta är helt i linje med EU:s roll som en stark global aktör.

EU har goda förutsättningar att kunna forma en internationell förvaltning av världshaven på grundval av sina erfarenheter av att utarbeta en hållbar strategi för havsförvaltning, framför allt genom sin miljöpolitik (i synnerhet ramdirektivet om en marin strategi), den integrerade havspolitiken (särskilt direktivet om fysisk planering i kust- och havsområden), den reformerade gemensamma fiskeripolitiken, åtgärderna mot olagligt, oreglerat och orapporterat fiske (IUU-fiske) och sin sjöfartspolitik.

EU har också utvecklat en uppsättning verktyg för att hantera kopplingen mellan den interna och den externa säkerhetsdimensionen. I EU:s globala strategi för utrikes- och säkerhetspolitik bekräftas behovet av ett mer samlat grepp som omfattar såväl interna som externa politiska aspekter, alla delar av unionens utrikespolitik och både medlemsstaternas och EUinstitutionernas insatser. Det bör även skapas synergier med andra politikområden (t.ex. it-säkerhet, it-försvar och cirkulär ekonomi) och strategier (t.ex. EU:s strategi för sjöfartsskydd (EUMSS) 9 och relaterade regionala strategier 10 ). På detta sätt kommer EU:s bidrag till att stärka havsförvaltningen att stödja målet om global maritim tillväxt och säkerhet.

EU har utvecklat strategin för sjöfartsskydd för att hantera utmaningarna på områdena sjösäkerhet och sjöfartskydd på ett effektivt och övergripande sätt med hjälp av relevanta internationella instrument, EU-instrument och nationella instrument. Den bör tillämpas i förening med detta meddelande för att främja sektorsövergripande samarbete och öka tillväxtpotentialen. EU fortsätter att bidra aktivt till det globala sjöfartsskyddet genom att bygga vidare på sina erfarenheter i kampen mot piratdåd i västra Indiska oceanen och smuggling och människohandel i Medelhavet, Svarta havet och Östersjön, och kommer att utforska möjligheter i Guineabukten 11 , Sydkinesiska havet och Malackasundet.

EU samarbetar om havsförvaltning med bilaterala, regionala och multilaterala partner runtom i världen och den huvudsakliga rättsliga drivkraften är Unclos. EU har ingått strategiska partnerskap och avtal med viktiga internationella aktörer och partner. Unionen har intensiva dialoger med olika framväxande makter. Den är en part i många avtal och konventioner. Tillsammans är EU och dess medlemsländer världens största biståndsgivare.

EU bör bygga vidare på befintliga arrangemang för att förbättra förvaltningen av haven och stärka samordningen med internationella och regionala forum. EU har aktivt sökt utveckla samarbetet med sina grannländer när det gäller havspolitiken och havsekonomin, bland annat på basis av den europeiska grannskapspolitiken, både inom dess östliga och sydliga dimensioner. Unionen lämnar också ett avgörande bidrag till den globala arbetsrättsliga regleringen på sjöfartsområdet och den globala kampen mot tvångsarbete och människohandel.

Ett mer samlat grepp måste tas som omfattar såväl EU:s som medlemsstaternas insatser internt och externt. Deras sammanlagda tyngd kommer att avsevärt öka potentialen för positiva förändringar. EU bör säkerställa samstämmighet mellan sin inre och yttre politik i enlighet med sitt åtagande om en samstämmighetspolitik för hållbar utveckling. EU bör främja synergieffekter med EU:s politik på andra områden, t.ex. utvecklingspolitiken och strategier som Europeiska unionens strategi för sjöfartsskydd (EUMSS).

Dessutom finns det nio yttersta randområden i EU. Med hänsyn till deras bidrag till EU:s maritima dimension och deras läge i Atlanten och Indiska oceanen är dessa regioner viktiga aktörer som aktivt kan bidra till en bättre förvaltning av världshaven. 

För att se till att världshaven blir säkra, trygga och förvaltas hållbart förslår kommissionen och den höga representanten 14 åtgärder inom tre prioriterade områden: 

Förbättra den internationella ramen för förvaltningen av världshaven.

Minska belastningen på haven och skapa förutsättningar för en hållbar blå ekonomi.

Stärka internationell havsforskning och internationella havsdata.

2. Förbättra den internationella ramen för förvaltningen av världshaven

För att bygga vidare på det internationella samförståndet om att havsförvaltningen måste stärkas kommer kommissionen och den höga representanten att vidta följande åtgärder:

Åtgärd 1:    Täppa till luckor i den internationella havsförvaltningsramen

Kommissionen och den höga representanten kommer att fortsätta att arbeta med medlemsstaterna och sina internationella samarbetspartner för att främja genomförandet av multilaterala instrument som har antagits men ännu inte trätt i kraft. Kommissionen och den höga representanten kommer att intensifiera sina ansträngningar att främja undertecknande, ratificering, införlivande och effektivt genomförande av centrala internationella instrument som Unclos och dess befintliga genomförandeavtal.

Kommissionen kommer att fortsätta att aktivt delta i utvecklingen av ett rättsligt bindande instrument inom ramen för Unclos om bevarande och hållbar användning av marin biologisk mångfald i områden utanför nationell jurisdiktion (BBNJ). Kommissionen kommer att fortsätta att stödja de internationella insatserna för att skydda den biologiska mångfalden i andra relevanta internationella forum, bland annat konventionen om biologisk mångfald och konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Cites).

Kommissionen och den höga representanten kommer att tillsammans med medlemsstaterna och alla andra parter, däribland internationella samarbetspartner, näringslivet och civilsamhällets organisationer, utforska vilka frivilliga och sinsemellan kompletterande åtgärder vid sidan om lagstiftning som kan vidtas för att stödja havsförvaltningen.

Åtgärd 2:    Främja regional fiskeriförvaltning och regionalt samarbete inom viktiga havsrelaterade områden för att åtgärda brister i den regionala havsförvaltningen 

De regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna är de viktigaste internationella organisationerna för bevarande och hållbart nyttjande av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd. Förbättrad och regelbunden granskning av deras resultat (i fråga om t.ex. forskning, regelefterlevnad, öppenhet och beslutsfattande) är av central betydelse för EU:s insatser i dessa forum.

Större delen av centrala Norra ishavet, som är ett av de mest ömtåliga havsområdena i världen, omfattas inte av någon internationell bevarande- eller förvaltningsordning. I linje med sin nyligen föreslagna integrerade politik för Arktis 12 , bör EU sträva efter att säkerställa hållbar utveckling i och omkring regionen på grundval av internationellt samarbete. Unionen kommer i synnerhet att stödja inrättandet av en regional fiskeriförvaltningsorganisation/ett arrangemang för Arktis och främja skyddet av biologisk mångfald genom inrättandet av skyddade marina områden.

Även EU:s andra regionala strategier (t.ex. i Guineabukten och Afrikas horn) bör bidra till att förbättra bevarandet och förvaltningen av fiskbestånden och tillhandahålla en ram för att motverka IUU-fisket.

Åtgärd 3:     Bättre samordning och samarbete mellan internationella organisationer och lansering av världshavspartnerskap för havsförvaltning

EU bör bidra till bättre samordning och ett mer omfattande samarbete mellan internationella organisationer som har ett mandat med anknytning till haven. Detta kan ske genom samförståndsavtal och samarbetsavtal för att förbättra samordningen mellan organ som har samma eller kompletterande mål. Kommissionen kommer att överväga att återuppliva Kobe-processen i de regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna för tonfisk och utvidga den till alla regionala fiskeriförvaltningsorganisationer. EU kommer också att stödja de multilaterala samarbetsmekanismernas roll, till exempel UN-Oceans (särskilt inom ramen för översynen av dess mandat 2017), IOC, ISA och kontinentala och regionala organisationer som har utvecklat strategier för att skydda haven och värdera dem.

Kommissionen deltar i bilaterala dialoger om havsfrågor och fiske med viktiga världshavsaktörer, bland andra Australien, Kanada, Kina, Japan, Nya Zeeland och USA. Dess avsikt är att under de kommande fem åren gradvis ”uppgradera” dessa dialoger till världshavspartnerskap. Detta kommer att stärka samarbetet inom viktiga delar av världshavsförvaltningen, t.ex. hållbara utvecklingsmål särskilt anpassade för världshaven, kapacitetsuppbyggnad, främjande av bevarande och av hållbar ”blå tillväxt”, havsforskning, internationell fiskeriförvaltning, anständiga arbetsvillkor, kampen mot IUU-fiske och sjöfartsskydd.

Åtgärd 4: Kapacitetsuppbyggnad

Kommissionen och den höga representanten kommer att använda den utrikespolitiska ramen, inklusive utvecklingssamarbetet, för att främja och bygga upp kapacitet för bättre havsförvaltning, bevarande och återställande av biologisk mångfald, och en hållbar blå ekonomi med sina samarbetspartner och med internationella organisationer.

Havs- och kustutvecklingen måste vara miljömässigt hållbar och socialt inkluderande. Interaktioner och utbyten mellan sektorer och investeringar måste definieras och beskrivas tydligt.

EU har en bred uppsättning bilaterala samarbets-, partnerskaps- och handelsavtal, inbegripet partnerskapsavtal om hållbart fiske, inom vars ramar den kan stärka samarbetet i havspolitiska frågor som blå tillväxt, havs- och kustförvaltning, arbetstagares rättigheter och kvalifikationer 16 , klimatförändringarnas följder för haven och stöd till genomförandet av internationella åtaganden.

Ökade möjligheter till kapacitetsuppbyggnad i fokusområden som Guineabukten, Sydatlanten, Sydostasien och små östater under utveckling kommer också att ingå i denna strategi. 

Kommissionen och den höga representanten kommer att mobilisera resurser till stöd för bättre planering för en hållbar blå ekonomi, särskilt inom ramen för unionen för Medelhavsområdet och Barcelonakonventionen. De kommer att främja regional dialog om den blå ekonomin genom forumet för unionen för Medelhavsområdet och stödja de åtgärder som överenskommits inom denna ram, däribland förbättrat samarbete om havsforskning och innovation genom BlueMed-initiativet. 

Åtgärd 5:    Säkerställa tryggheten och säkerheten på alla hav 

I EU:s strategi för sjöfartsskydd (EUMSS) nämns säkerhetsutmaningar som piratdåd, människohandel och människosmuggling, olaglig handel med och smuggling av vapen och narkotika, och behovet av att underlätta samarbetet och utbytet av information mellan civila och militära myndigheter betonas. I sökandet efter globala lösningar krävs en bredare debatt i internationella forum som FN, G7 och G20 och skräddarsydda partnerskap som omfattar andra länder och regionala organisationer (till exempel Afrikanska unionen och Asean).

Genom att intensifiera arbetet inom prioriterade områden 17 kommer kommissionen och den höga representanten i samarbete med medlemsstaterna att arbeta bilateralt och multilateralt med länder utanför EU och regionala organisationer för att minska och undanröja säkerhetsrisker och hot mot sjöfartsskyddet. Arbetet kommer att ske inom ramen för EUMSS och regionala strategier (till exempel Guineabukten, Afrikas horn).

Den nya förordningen om Europeiska gräns- och kustbevakningen 18  och de ändrade förordningarna om Europeiska sjösäkerhetsbyrån (Emsa) och Europeiska fiskerikontrollbyrån (EFCA) utgör en grund för ökat samarbete mellan EU-organ som stöder myndigheter i medlemsstaterna som utför kustbevakningstjänster och med tredjeländer i de europeiska havsområdena. Detta arbete ska även inriktas på ett bättre samarbete mellan nationella kustbevakningar så att de lättare kan genomföra multifunktionella gemensamma insatser, som till exempel insatsen för att upptäcka olagliga utsläpp inom ramen för Marpolkonventionen 19 . Som ett led i detta samarbete utför Frontex, Emsa och EFCA multifunktionella insatser, bland annat för fiskeri-, gräns- och migrationskontroll i centrala Medelhavet. För att komplettera dessa insatser har militära EU-styrkor också mobiliserats i kampen mot människosmuggling, skyddet av fartyg mot piratdåd och övervakningen av fisket genom Sophia- och Atalanta-insatserna, och de samarbetar även med Nato för att kunna fullgöra sina uppdrag.

3.Minska belastningen på haven och skapa förutsättningar för en hållbar blå ekonomi.

Friska och sunda världshav är en förutsättning för att de ska kunna fungera som livsuppehållande system och vara en resurs, och för att säkerställa detta krävs en mer ändamålsenlig havsförvaltning. EU:s insatser bör fokusera på klimatförändringen och dess återverkningar, havsförorening och eutrofiering, skydd, bevarande och återställande av marina ekosystem och marin biologisk mångfald och en hållbar användning av havets resurser.

Åtgärd 6:    Genomföra Parisavtalet (COP21) och minska klimatförändringens skadliga verkningar på haven, kusterna och ekosystemen

Kommissionen kommer att arbeta för att bevara den viktiga funktion som havs- och kustekosystemens har när det gäller att minska effekterna av klimatförändringen. Tillsammans med den höga representanten kommer den att sträva efter ett brett politiskt samförstånd om behovet av att bevara havens funktion som naturliga ”blå kolsänkor” genom att samarbeta med politiska aktörer i EU och internationellt inom ramen för klimatförhandlingar och relevanta internationella konventioner på miljöområdet.

Kommissionen kommer att arbeta för att stärka de havsrelaterade insatserna på EU-nivå för att genomföra Parisavtalet om klimatförändringar, t.ex. insatser för att minska fartygsutsläpp och utveckla förnybar energi. Tillsammans med den höga representanten kommer kommissionen att arbeta med medlemsstaterna och internationella samarbetspartner för att främja införandet av sådana åtgärder i nationell uppföljning av åtagandena enligt Parisavtalet. Kommissionen kommer också att främja en internationellt godkänd handlingsplan för att hantera konsekvenserna av bland annat uppvärmning av haven, höjda havsnivåer och försurning. Detta arbete kommer att bygga på IPCC:s (FN:s forskningspanel i klimatfrågor) femte bedömningsrapport och dess kommande särskilda rapport om klimatförändringar, världshaven och kryosfären.

Åtgärd 7:    Bekämpa olagligt fiske och stärka den hållbara förvaltningen av livsmedelsresurserna från havet på global nivå

Kampen mot IUU-fisket i hela världen är en prioriterad fråga för EU. Minst 15 % av fångsterna i världen, motsvarande ett värde av 8–19 miljarder euro per år, är olagliga. EU samarbetar med andra länder för att få till stånd strukturella reformer av deras fiskeriförvaltningssystem. Målet är att intensifiera detta arbete under de närmaste 5 åren. Kommissionen strävar framför allt efter att förstärka de multilaterala insatserna för att få bukt med IUU-fisket genom att stärka de instrument som gör det möjligt att spåra och identifiera fartyg och medborgare i olika stater som ägnar sig åt olaglig verksamhet, samt att ge centrala internationella organ som Interpol en mer framträdande roll.

EU kommer att samarbeta med internationella partner, erbjuda stöd för att bygga upp teknisk och administrativ kapacitet för att hantera IUU-fisket, främja samarbete mellan olika byråer och organ och utvärdera de negativa sociala effekterna av sådan olaglig verksamhet.

Åtgärd 8:    Förbjuda skadliga fiskesubventioner 

Fiskesubventioner som bidrar till överfiske, överkapacitet och IUU-fiske har länge varit en källa till internationell oro. Under världstoppmötena 2002 och 2012 om hållbar utveckling efterlystes avskaffande av dessa fiskesubventioner och i 2030-agendan för hållbar utveckling finns nu en tidsfrist (2020) för detta.

Internationella insatser kommer att främjas för att minska överkapaciteten inom världens fiskeflottor och hindra överfiske samt förbjuda skadliga subventioner. Detta kommer att stödja WTO-förhandlingar om att förbjuda subventioner som bidrar till överkapacitet, överfiske och IUU-fiske.

Åtgärd 9:    Bekämpa marint skräp och ett ”hav av plast”

Marint skräp är ett allvarligt hot mot våra hav. Kommissionen har redan vidtagit åtgärder för att komma till rätta med problemet vid källan och kommer att intensifiera sina insatser avsevärt.

Kommissionen kommer att föreslå åtgärder för att minimera uppkomsten av skräp i produktionscykeln, från materialval, produktutformning, produktion, förbrukning och återvinning fram till slutligt omhändertagande.

Enligt handlingsplanen för den cirkulära ekonomin kommer EU att senast 2017 föreslå en strategi för plast, som tar upp frågor som återvinningsbarhet, biologisk nedbrytbarhet, förekomsten av farliga ämnen i vissa plaster, samt marint skräp, och som ska ha en tydlig internationell komponent för att bekämpa läckage från plast ut i miljön. Detta kommer att bidra till att minska skräp som hamnar på stränder och förlorade fiskeredskap med minst 30 % fram till 2020. Det kommer även att bidra till att minska mängden mikroplast i den marina miljön, bland annat genom att begränsa användningen av plast i produkter om det blir nödvändigt.

Detta kommer i sin tur att bidra till genomförandet av Agenda 2030. Strategin kommer också att bekräfta att detta är ett globalt problem som kräver gemensamma åtgärder, bland annat inom ramen för multilaterala miljöavtal. Möjligheterna att effektivisera kampen mot marint skräp i EU:s yttre åtgärder och i utvecklingsbiståndet kommer att undersökas för att hindra flödet av plastavfall ut i världshaven, tillsammans med möjligheterna att delta i väl samordnade upprensningsinsatser när det är motiverat av miljöskäl och tekniskt genomförbart.

Åtgärd 10:    Främja havsplanering på global nivå

Det hållbara utnyttjandet av haven och deras biologiska mångfald, inklusive uppnåendet av de relevanta målen för hållbar utveckling, förutsätter en lämplig planering och förvaltning av människans användning av haven, både inom och utanför områden för nationell jurisdiktion. Havsplanering kan säkerställa att havsrelaterad verksamhet inom ett visst havsområde organiseras på ett ändamålsenligt sätt i fråga om till exempel val och förvaltning av skyddade marina områden och etablering av nätverk av sådana områden 22 . Havsplanering blir allt vanligare över hela världen och omfattande erfarenheter har samlats in och bästa praxis utvecklats under de senaste tio åren.

Under 2017 kommer kommissionen att börja arbeta med alla berörda aktörer för att utarbeta förslag till internationellt accepterade riktlinjer för att främja tillämpningen av havsplanering och relaterade processer i partnerländerna och på internationell nivå, särskilt inom FN.

Åtgärd 11: Uppnå det övergripande målet att bevara 10 % av havs- och kustområdena samt att främja en effektiv förvaltning av skyddade marina områden

Situationen för den biologiska mångfalden i haven är för närvarande alarmerande. Tropiska korallrev har förlorat mer än hälften av sina revbyggande koraller under de senaste 30 åren. För närvarande täcks endast 3,4 % av haven och oceanerna av skyddade marina områden, vilket är betydligt mindre än det globalt överenskomna bevarandemålet på 10 % år 2020. Återställandet och skyddet av marina ekosystem skulle ge positiva effekter för både miljön och ekonomin. En ökning av de skyddade marina områdenas täckning till 30 % skulle kunna generera upp till 920 miljarder US-dollar mellan 2015 och 2050 23 . 

Olika organisationer och forum arbetar inom sina respektive ansvarsområden med olika typer av områdesbaserade förvaltningsverktyg 24 . Skyddade marina områden fungerar emellertid bara om de förvaltas väl och bildar ett ekologiskt sammanhängande nätverk. Förvaltningen av dem kräver lämplig planering samt mänskliga och finansiella resurser.

Kommissionen kommer att verka för att de skyddade marina områdena ska få positiva effekter över hela världen genom att främja utbyte av bästa praxis och stödja arbetet för att skapa sammanhängande nätverk. Kommissionen kommer också att uppmuntra regionalt och internationellt samarbete för att utveckla långsiktiga och hållbara finansieringsmekanismer för skyddade marina områden 25 . 

Ett nytt genomförandeavtal enligt FN:s havsrättskonvention om bevarande och hållbar användning av biologisk mångfald i områden utanför nationell jurisdiktion skulle bidra till att uppnå det globala bevarandemålet på 10 % och väsentligt öka täckningen för marina skyddade områden i öppet hav.

4.    Stärka internationell havsforskning och internationella havsdata

Välgrundade vetenskapliga kunskaper om haven är avgörande för att de flesta av åtgärderna ovan ska kunna genomföras med framgång och för att säkerställa att resurserna används på ett hållbart sätt. Det krävs omfattande investeringar i tillgångar och utrustning. Nyttan för samhället blir störst om kunskap och data delas.

EU och medlemsstaterna har genom åren uppnått goda resultat när det gäller att finanisera havs- och sjöfartsforskning och förbättra tillgången till data och datainteroperabiliteten. Samarbete med internationella samarbetspartner, bland annat vad gäller resurssammanslagning, är ett nödvändigt nästa steg för att garantera den kunskapsbas som behövs för en effektiv förvaltning av haven.

Åtgärd 12:    En sammanhållen EU-strategi för havsobservation, havsdata och havsredovisning

Det europeiska nätet för marin observation och datainsamling (EMODnet) gör det möjligt för forskare, offentliga myndigheter, näringslivet och det civila samhället att söka, läsa, ladda ned och använda data och dataprodukter från över 100 marina forskningsinstitut på områdena batymetri, geologi, livsmiljöer, fysik, kemi och marint liv i haven kring Europa.

En samordning av EU:s och dess internationella samarbetspartners arbete skulle avsevärt stärka den kunskap som ligger till grund för förvaltningen av världshaven, bland annat genom att på ett betydande sätt förbättra det integrerade system för redovisning av naturkapital och ekosystemtjänster som håller på att utvecklas i samarbete med Europeiska miljöbyrån och internationella partner.

Åtgärd 13:    Stärka investeringarna i blå vetenskap och innovation

EU och medlemsstaterna satsar omkring 2 miljarder euro om året på havsforskningen. Över 260 miljoner euro kommer från Horisont 2020-programmet för forskning och innovation. Det är viktigt att behålla denna ambitionsnivå. Ett särskilt fokusområde för blå tillväxt är inriktat på övergripande havs- och sjöfartsforskning som ligger till grund för havsrelaterade politikområden som fiske, havsenergi och havstransporter.

Medlemsstaterna samordnar och integrerar i allt högre grad sina forskningsprogram för att hantera gemensamma problem på EU-nivå (t.ex. genom det gemensamma programinitiativet Friska och produktiva hav och oceaner, Horisont- och Emblas-projekten för Svarta havet) och på havsområdesnivå (till exempel genom Bonus-programmet för Östersjön och BlueMed-initiativet för Medelhavet).

Åtgärd 14:    Internationell havsforskning, -innovation och -vetenskap

Den EU-baserade havsforskningen och havsvetenskapen kan dra stor nytta av samarbete med institut utanför EU. 2013 års Galwayförklaring mellan EU, USA och Kanada om samarbete kring forskningen om Atlanten var ett avgörande steg framåt. Kommissionen kommer att fortsätta att genomföra Galwayförklaringen.

För att mobilisera den kompetens som krävs för innovation och konkurrenskraft kommer kommissionen att fortsätta att stödja ett branschlett partnerskap om maritim teknik inom ramen för planen för branschsamverkan kring kompetens.

Efter sin rekommendation om att främja ökat internationellt samarbete inom vetenskap och teknik kommer OECD att undersöka möjligheterna att upprätta internationella nätverk för utbyte av erfarenheter kring hur man kan främja innovativ maritim teknik som är anpassad till befintliga instrument.

5.Slutsats

EU har ett stort ansvar gentemot oceanerna och haven. Unionen spelar en viktig roll som förkämpe för hållbar utveckling, som global aktör i förvaltningen av världshaven och som användare av havets resurser. EU bör för dagens och framtida generationers skull intensifiera sina ansträngningar att se till att världshaven är säkra, trygga, rena och att de förvaltas på ett hållbart sätt.

Kommissionen och den höga representanten är fast beslutna att förbättra havsförvaltningen med inriktning på de prioriterade områden som beskrivs ovan. Därigenom kommer de att främja synergieffekter mellan EU:s politik och strategier, som kan bidra till bättre förvaltning av haven, exempelvis genom att stärka sjöfartsskyddet och gynna en hållbar utveckling.

De kommer att föra dialoger med medlemsstaterna, internationella organisationer och samarbetspartner, regionala organisationer och berörda parter för att komma framåt med de föreslagna åtgärderna och utforska fler sätt att stärka den internationella förvaltningen av världshaven. Tillsammans med den höga representanten kommer kommissionen att inrätta ett särskilt europeiskt flerpartsforum för berörda parter, särskilt inriktat på frågor om världens hav och oceaner. Den kommer att stödja en uppföljning av detta initiativ och utveckla en regelbunden dialog om EU:s insatser för att förbättra den internationella förvaltningen av världshaven. Ett första möte i forumet kommer att hållas under 2017.

Kommissionen och den höga representanten kommer regelbundet att rapportera om framstegen när det gäller de åtgärder som beskrivs ovan och en första rapport kommer att läggas fram senast två år efter antagandet av detta meddelande.

(1)  The ocean economy in 2030, OECD Publishing, Paris (2016).

(2)  Climate change 2014 – Impacts, adaptation and vulnerability, IPCC Fifth Assessment Report WGII, Kap. 6

(3)  Hav och kuster är kopplade till flera mål för hållbar utveckling – utöver mål 14 (världshaven) bland annat till utrotning av fattigdom (mål 1), tryggad livsmedelsförsörjning och hållbart jordbruk (mål 2), hälsa (mål 3), rent vatten och sanitet (mål 6), modern energi (mål 7), tillväxt och sysselsättning (mål 8), klimatet (mål 13), ekosystem och biologisk mångfald (mål 15) och partnerskap (mål 17).

(4)  Delade visioner, gemensamma åtgärder: Ett starkare Europa – En global strategi för Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitik, unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik (28 juni 2016).

(5)  Dessa omfattar IMO för sjöfarten, Internationella havsbottenmyndigheten (ISA) för utvinning på havsbotten, FAO och regionala fiskeriförvaltningsorganisationer för fisket, FN:s miljöprogram (Unep), multilaterala miljöavtal, de regionala havskonventionerna och andra multilaterala miljöavtal för bevarande och hållbar användning av den marina miljön samt Unescos internationella oceanografiska kommission (IOC) för marinvetenskaplig forskning. Konventionen tillhandahåller också en rättslig mekanism för fredlig lösning av tvister om dess tolkning och tillämpning i form av Internationella havsrättsdomstolen.

(6)  http://ec.europa.eu/dgs/maritimeaffairs_fisheries/consultations/ocean-governance/doc/ocean-governance-summary_en.pdf

(7)  FN:s 2030-agenda för hållbar utveckling, hållbart utvecklingsmål nr 15 och den strategiska planen för 2011–2020, Aichi-mål 11 om biologisk mångfald.

(8)  T.ex. konventionen om biologisk mångfald/Internationella sjöfartsorganisationen, FN:s livsmedels och jordbruksorganisation/regionala fiskeriförvaltningsorganisationer/konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter/ konventionen om biologisk mångfald.

(9)

     Europeiska unionens strategi för sjöfartsskydd, 11205/14, antagen av rådet (allmänna frågor) den 24 juni 2014.

(10)  EU-strategi för Guineabukten, antagen av rådet (utrikes frågor) den 17 mars 2014. EU:s strategiska ram för Afrikas horn, antagen av rådet (utrikes frågor) den 14 november 2011.

(11)  I Guineabukten (från Senegal till Angola) har EU tagit fram en strategi (2014) och en handlingsplan (2015) som uppföljning till den ”övergripande strategin” för att stödja Afrikaledda initiativ inom Yaoundéprocessen som antogs av stats- och regeringscheferna i Väst- och Centralafrika i juni 2013.

(12) Gemensamt meddelande om en integrerad EU-politik för Arktis, JOIN(2016) 21 final.

(13) T.ex. Internationella havsbottenmyndigheten, konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter, FN:s miljöprogram (Unep), Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och Världshandelsorganisationen (WTO).

(14)

     CBD COP XII/23;

https://www.cbd.int/decision/cop/default.shtml?id=13386

(15)  https://cites.org/eng/res/index.php

(16) Bland annat genom IMO:s internationella konvention om normer för utbildning, certifiering och vakthållning för personal, 1995 fiskefartyg (STCW-F-konventionen).

(17) Detta omfattar att arbeta för att ta fram en samordnad strategi för frågor som rör sjöfartsskyddet i internationella forum (t.ex. FN, G7 och G20) och genom högnivådialoger, stärka och stödja EU:s regionala åtgärder på sjöfartsområdet (t.ex. Atalanta-insatsen mot piratverksamhet i Indiska oceanen och Eunavfor MED Sophia-insatsen i Medelhavsområdet mot nätverk för människosmuggling och människohandel) och att bygga upp kapacitet inom sjöfartsskyddet tillsammans med länder utanför EU och regionala organisationer.

(18)  Förordning (EU) 2016/1624 om en europeisk gräns- och kustbevakning och om ändring av förordning (EU) 2016/399 och upphävande av förordning (EG) nr 863/2007, rådets förordning (EG) nr 2007/2004 och rådets beslut 2005/267/EG.

(19) Internationella konventionen till förhindrande av förorening från fartyg. Marpol 73/78.

(20) COM(2015) 636 final.

(21) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/59/EG av den 27 november 2000 om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester.

(22)  I EU:s havsplaneringsdirektiv från 2014, meddelandet om EU:s strategi för havsplanering från 2008 och Unescos riktlinjer för fysisk planering i kust- och havsområden anges ett antal faktorer som stöder utvecklingen av fysisk planering i kust- och havsområden.

(23) OECD,  2016, The ocean economy in 2030, OECD Publishing, Paris (2016).

(24) Regionala fiskeriförvaltningsorganisationer, regionala havskonventioner (konventionen om skydd av den marina miljön i nordöstra Atlanten – Ospar-konventionen) om skyddade marina områden (MPA), IMO:s klassificering av särskilt känsliga havsområden (PSSA); diskussioner om skyddade marina områden i områden utanför nationell jurisdiktion ingår i BBNJ-förhandlingarna (om hållbar användning av marin biologisk mångfald i områden utanför nationell jurisdiktion).

(25) Bland annat genom EU-finansierade projekt som till exempel Europaparlamentets pilotprojekt för transatlantiskt samarbete om skyddade marina områden. 

(26) http://www.japan.go.jp/g7/_userdata/common/data/20160517communique.pdf   

(27) Meddelandet En strategi för en inre digital marknad i Europa, COM(2015) 192 final, 6.5.2015.