EUR-Lex Access to European Union law
This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52013DC0139
REPORT FROM THE COMMISSION TO THE EUROPEAN PARLIAMENT, THE COUNCIL AND THE EUROPEAN ECONOMIC AND SOCIAL COMMITTEE First Report on the application of Directive 2005/29/EC of the European Parliament and of the Council of 11 May 2005 concerning unfair business-to-consumer commercial practices in the internal market and amending Council Directive 84/450/EEC, Directives 97/7/EC, 98/27/EC and 2002/65/EC of the European Parliament and of the Council and Regulation (EC) No 2006/2004 of the European Parliament and of the Council (‘Unfair Commercial Practices Directive’)
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET OCH EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN Första rapporten om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktivet om otillbörliga affärsmetoder)
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET OCH EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN Första rapporten om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktivet om otillbörliga affärsmetoder)
/* COM/2013/0139 final */
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET OCH EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN Första rapporten om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktivet om otillbörliga affärsmetoder) /* COM/2013/0139 final */
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL
EUROPAPARLAMENTET, RÅDET OCH EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN Första rapporten om tillämpningen av
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005
om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot
konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG
och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG
samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004
(direktivet om otillbörliga affärsmetoder) 1. INLEDNING Denna rapport[1] innehåller en första
utvärdering av hur direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder[2] tillämpats i medlemsstaterna och
vilken verkan det haft. Rapporten är en del av de centrala målsättningarna som
ska genomföra strategin för konsumentpolitiken i EU[3]. När rapporten
utarbetades sändes under 2011 målriktade enkäter till medlemsstaterna och en
rad aktörer[4].
När det gäller hur direktivet tillämpas på finansiella tjänster och fast
egendom[5]
bygger rapporten på uppgifter som kommissionen samlat in i samband med en
undersökning som utfördes under 2011–2012.[6] Direktivet om
otillbörliga affärsmetoder antogs den 11 maj 2005. Direktivet ska se till att
konsumenterna inte vilseleds eller utsätts för aggressiv marknadsföring och att
alla påståenden från näringsidkare inom EU är tydliga, korrekta och med
sanningen överensstämmande, så att konsumenterna kan göra välinformerade och välgrundade
beslut. Bestämmelserna är principiella för att regelverket ska bli tillräckligt
flexibelt för att kunna hantera nya försäljningsmetoder, produkter och marknadsföringstekniker. Direktivet är sektorsövergripande och omfattar alla transaktioner som
utförs av näringsidkare gentemot konsumenter, oavsett om de sker via internet eller
inte, och om de avser varor eller tjänster. Direktivets
allmänna mål är att bidra till den inre marknaden gnom att undanröja hinder som
beror på skillnader i nationell lagstiftning om otillbörliga affärsmetoder och
säkerställa en hög konsumentskyddsnivå. 2. INFÖRLIVANDE AV DIREKTIVET 2.1. Tidsplan Medlemsstaterna skulle offentliggöra och anta
genomförandebestämmelser till direktivet senast den 12 juni 2007, vilka borde
träda i kraft nationellt senast den 12 december 2007. Införlivandet av direktivet försenades dock väsentligt,
huvudsakligen på grund av det breda tillämpningsområdet. Eftersom direktivet
eftersträvade en full harmonisering, enligt ”klausulen om inre marknaden”[7] måste medlemsstaterna också
göra en omfattande genomgång av den nationella lagstiftningen för att göra den
förenlig med de nya bestämmelserna. Bara ett fåtal medlemsstater[8] införlivade direktivet i tid. Det
sista införlivandet ägde rum i slutet av år 2009[9]
medan de flesta nationella genomförandebestämmelserna antogs under 2008 och 2009[10]. Kommissionen förde ärende till
EU-domstolen (nedan kallad domstolen) och två av medlemsstaterna[11] dömdes, medan förhandlingarna
i övriga fall lades ner sedan genomförandebestämmelser anmälts[12]. 2.2. Införlivande i medlemsstaterna
och särdrag i arbetet Medlemsstaterna valde
huvudsakligen två tekniska lösningar för att införliva direktivet om
otillbörliga affärsmetoder, beroende på om de redan hade lagstiftning om
otillbörliga affärsmetoder eller inte. Vissa medlemsstater inarbetade
direktivet i befintlig lagstiftning, t.ex. lagar om illojal konkurrens
(Tyskland, Österrike, Danmark och Spanien), konsumentskyddslagstiftning
(Frankrike, Italien, Bulgarien, Tjeckien och Malta), den civilrättliga
lagstiftningen (Nederländerna) eller annan befintlig lagstiftning på området
(Belgien, Finland och Sverige). Andra medlemsstater antog en särskild lag om
införlivande som nästan ordagrant följer direktivet om otillbörliga
affärsmetoder (Förenade kungariket, Portugal, Rumänien, Ungern, Cypern, Polen, Slovenien,
Slovakien, Estland, Irland, Luxemburg, Lettland, Litauen och Grekland). 2.3. Artikel 4 – Klausulen om inre
marknaden Artikel 4 i
direktivet om otillbörliga affärsmetoder innehåller en klausul om inre
marknaden, som uttrycker direktivets strävan efter full harmonisering och
hindrar medlemsstaterna från att avvika från bestämmelserna. Detta bekräftades
av domstolen i målet om ”Total Belgien” och andra förhandsavgöranden[13] där domstolen konsekvent
framfört att ”direktivet innebär en fullständig harmonisering av dessa bestämmelser
på gemenskapsnivå.” Således får medlemsstaterna ”inte vidta åtgärder som är mer
restriktiva än vad som föreskrivs i direktivet, även om detta skulle ske i
syfte att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå”. Fullständig
harmonisering har varit den största stötestenen vid införlivandet av direktivet.
Klausulen om inre marknaden krävde en omfattande anpassning av de nationella
bestämmelserna till direktivet. I synnerhet måste medlemsstaterna göra en
omfattande genomgång av nationell lagstiftning och återkalla alla bestämmelser
som stred mot direktivet. Det rörde sig huvudsakligen om förbud mot vissa
affärsmetoder som inte nämndes i bilaga I till direktivet (förteckningen över
affärsmetoder som under alla omständigheter är otillbörliga), i synnerhet i
fråga om marknadsföring. Klausulen om inre
marknaden ledde till en omfattande förenkling av bestämmelserna om vilseledande
marknadsföring och otillbörliga affärsmetoder i transaktioner mellan
näringsidkare och konsumenter inom EU, eftersom 27 nationella system ersattes
med en enhetlig regelsamling, samtidigt som ett gott konsumentskydd säkrades. Det
var viktigt att komma tillrätta med de hinder som bottnade i de splittrade
bestämmelserna om otillbörliga affärsmetoder och som ledde till att både
näringsidkare och konsumenter drabbades av högre kostnader, svårigheter och
osäkerhet om rättsläget. 2.4. Undantag Artikel 3.9 i
direktivet innehåller en viktig begränsning av direktivets fulla harmonisering
av bestämmelserna om otillbörliga affärsmetoder eftersom det sägs att ”när det
gäller finansiella tjänster […] och fast egendom får medlemsstaterna på det
område som tillnärmas genom detta direktiv ställa mer inskränkande eller mer
föreskrivande krav än enligt det här direktivet”. På dessa båda områden gäller
alltså istället miniharmonisering. I skäl 9 finns följande förklaring: ”De
finansiella tjänsternas liksom den fasta egendomens komplexitet och de
allvarliga risker som är förbundna med dessa tjänster gör att utförliga krav
måste fastställas, bland annat faktiska skyldigheter för näringsidkarna”. På
dessa områden får medlemsstaterna alltså ställa krav som går utöver direktivets
bestämmelser, så länge de är förenliga med övrig EU-lagstiftning. Såsom framgår
nedan visade remissrundan att det inte finns några skäl att undanröja denna
begränsning, varken för finansiella tjänster eller fast egendom. Det finns ännu ett
tillfälligt undantag från principen om fullständig harmonisering, som gäller
nationella genomförandebestämmelser till direktiv med klausuler om minimiharmonisering.
Enligt artikel 3.5 får medlemsstaterna under sex år, fram till den 12 juni
2013, fortsätta tillämpa nationella bestämmelser[14] som är mer inskränkande eller
mer föreskrivande än bestämmelserna i direktivet och genom vilka andra
EU-bestämmelser som innehåller klausuler om minsta harmonisering genomförs[15]. Enligt artikel 3.6 ska medlemsstaterna skall
omgående underrätta kommissionen om eventuella nationella bestämmelser som
tillämpas med stöd av artikel 3.5. Bara fem medlemsstater uppger att de behållit
bestämmelser enligt artikel 3.5.[16]
En medlemsstat[17]
har till exempel anmält sådana genomförandebestämmelser till direktivet om
audiovisuella medietjänster som är avsedda att skydda underåriga för viss
tevereklam[18].
En annan medlemsstat har inte anmält några restriktiva åtgärder mot hemförsäljning[19]. Ovillighet att återkalla
vissa nationella bestämmelser (till den 12 juni 2013) kan förklara varför så få
medlemsstater utnyttjat möjligheterna i artikel 3.5. Kommissionen anser att undantaget inte bör
förlängas. Några medlemsstater har uppgett att de önskar en förlängning, men
behovet av att tillämpa vissa bestämmelser nationellt kan fyllas genom annan
EU-lagstiftning. 2.5. Förhållandet mellan direktivet
om otillbörliga affärsmetoder och EU:s sektorsbestämmelser Direktivet är den
allmänna lagstiftningen om otillbörliga affärsmetoder i transaktioner mellan
näringsidkare och konsumenter. Det omfattar alla affärsmetoder och förbindelser
som näringsidkare har med konsumenter, om inte annat uttryckligen sägs, såsom i
fråga om villkor för etablering eller auktorisation (jfr artikel 3.8). Om
sektorsbestämmelser råkar i konflikt med direktivets allmänna bestämmelser, ska
motsvarande bestämmelser i den särskilda lagstiftningen ha företräde[20]. Ofta uppkommer konflikter därför
att särbestämmelserna innehåller mer detaljerade krav på upplysning innan avtal
sluts, eller strängare krav på hur informationen ska presenteras för
konsumenterna (se skäl 10 i direktivet). Men det faktum att det förekommer
särskilda EU-bestämmelser för en viss sektor innebär inte att direktivet inte
är tillämpligt: i dessa fall kompletterar direktivet alla de aspekter som inte
omfattas av särbestämmelserna, och direktivet om otillbörliga affärsmetoder fyller
de luckor i konsumentskyddet som kan förekomma mot otillbörliga affärsmetoder[21]. 2.6. Uppföljning av införlivandet Den aktuella analysen
tyder på att det i flera medlemsstater förekommer felaktigheter, som i några
fall avser nyckelbegrepp i direktivet. Kommissionens enheter har gjort en omfattande
kontroll av införlivandet och har inlett en strukturerad dialog med de berörda medlemsstaterna. 3. TILLÄMPNING AV DIREKTIVET 3.1. Enhetlig tillämpning 3.1.1. EU-domstolen och rättspraxis Domstolens uppgift
är att se till att EU:s lagstiftning tolkas och tillämpas på samma sätt i alla medlemsstater,
vilket också är en central uppgift med avseende på direktivet om otillbörliga
affärsmetoder. Domstolens domar är mycket värdefulla för att förtydliga
allmänna frågeställningar kring direktivets förhållande till nationell lagstiftning
samt detaljfrågor kring hur vissa bestämmelser ska tolkas i sak. Kommissionen
bistår för sin del domstolen i egenskap av sakkunnig i förhandlingarna vid domstolen. Sedan 2009 har domstolen
meddelat flera förhandsavgöranden, som framför allt bekräftat principen om fullständig
harmonisering i direktivet och att medlemsstaterna inte får behålla nationell
lagstiftning som går utöver direktivets bestämmelser. Domstolen har i
detta sammanhang bland annat ansett att följande nationella bestämmelser inte
är förenliga med direktivet: – Allmänna
förbud mot kombinationserbjudanden: ·
Förenade mål C-261/07 och C-299/07 (Total Belgien,
23 april 2009) avsåg ett oljebolag som erbjöd kostnadsfri bärgningstjänst för
varje gång som ett fordon tankar en viss mängd bränsle samt ett företag som
givit ut en tidning med en rabattkupong i en underklädesbutik. ·
Mål C-522/08 (Telekomunikacja Polska, 11 mars 2010)
avsåg ett telefonbolag som för att teckna bredbandsavtal krävde att avtal om
andra telefontjänster skulle tecknas samtidigt. – Allmänna
förbud mot att kräva köp av varor eller tjänster för att konsumenterna ska få
delta i pristävlingar eller lotterier: ·
Mål C-304/08 (Plus Warenhandelsgesellschaft, 14 januari
2010) avsåg en reklamkampanj där företaget uppmanade konsumenterna att köpa
varor för att samla bonuspoäng som gav dem möjlighet att delta i ett nationellt
lotteri. – Allmänna
förbud mot försäljningspremier, i andra syften än att endast skydda
konsumenterna: ·
Mål C-540/08 (Mediaprint, 9 november 2010) avsåg en
dagstidning som anordnat en tävling där konsumenterna kunde delta med hjälp av
en kupong som fanns i tidningen. Österrike hävdade i detta ärende att den
nationella bestämmelsen inte omfattades av direktivet, eftersom den
huvudsakligen var avsedd att upprätthålla mångfalden i de österrikiska
medierna. – Allmänna
förbud mot prissänkningar innan reaperioden, om syftet är att skydda
konsumenternas ekonomiska intressen: ·
Mål C-288/10 (Wamo, 30 juni 2011) avsåg ett företag
som bjudit in vissa av sina kunder till en försäljning utan mellanhänder som
anordnades två veckor före reaperioden. ·
Mål C-126/11 (Inno, 15 december 2011) avsåg ett företag
som erbjudit ett kundkort som gav tillgång till flera kampanjåtgärder,
däribland prissänkningar före reaperioden. Det bör noteras att domstolen i
detta ärende ansåg att en nationell bestämmelse inte ingår i direktivets
tillämpningsområde om den, såsom den hänskjutande domstolen argumenterade,
endast avsåg att värna om konkurrensen[22]. – Förbud mot att utlysa utförsäljning utan
att först inhämta tillstånd från den behöriga lokala förvaltningsmyndigheten: ·
Mål C-206/11 (Köck, 17 januari 2013) avsåg en
österrikisk näringsidkare som i en tidning annonserade om utförsäljning av alla
produkter i affären utan att först ha ansökt om administrativt tillstånd, i
enlighet med nationell lag. EU-domstolen ansåg att affärsmetoder som inte är
förbjudna enligt bilaga I till direktivet inte får förbjudas bara därför att
förhandstillstånd från den behöriga administrativa myndigheten saknas, om man
inte också bedömer metodens otillbörlighet mot de kriterier som fastställs i
artiklarna 5–9 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. I mål C-122/10
(Ving Sverige, 12 maj 2011) förtydligade domstolen begreppet ”köperbjudande”,
som fastställs i direktivets artikel 2 led i. Domstolen ansåg till exempel
att ett köperbjudande föreligger så snart produkten och priset framställs i ord
eller bild, även om det inte finns någon omedelbar möjlighet att göra ett
faktiskt köp. Domstolen ansåg även att direktivet inte utesluter användning av
frånpriser, i den mån uppgifterna uppfyller kraven i direktivet, med hänsyn
till omständigheterna i det föreliggande ärendet. Målet gällde ett resebolag
som säljer semesterresor och som i en annons i en dagstidning endast lämnat
begränsad information om den utannonserade resan. Domstolen intog samma
hållning som kommissionens enheter i riktlinjerna till direktivet, som
förespråkar en bred tolkning av begreppet köperbjudande[23]. I mål C-559/11
(Pelckmans Turnhout NV, 4 oktober 2012) förtydligade domstolen att en nationell
bestämmelse, som inte är avsedd att skydda konsumenterna, inte ingår i direktivets
tillämpningsområde. Frågan gällde om ett belgiskt förbud mot en näringsidkare
att hålla öppet sju dagar i veckan var förenligt med direktivet, eller om det
var tillåtet att tvinga näringsidkaren att hålla stängt en dag i veckan. Domstolen
ansåg att bestämmelsen endast skyddar handelsanställda och inte är avsedd att skydda
konsumenterna. I mål C-428/11
(Purely Creative m.fl., 18 oktober 2012) skulle domstolen för första gången
tolka en bestämmelse i bilaga I till direktivet, särskilt punkt 31, som
förbjuder näringsidkare att skapa intryck av att konsumenten redan har vunnit
ett pris när möjligheten att göra anspråk på priset är beroende av att
konsumenten betalas pengar eller ådrar sig en kostnad. I England hade flera företag
delat ut reklamblad och broschyrer, däribland skraplotter i tidningar och
tidskrifter, där mottagarna informerades om att de vunnit ett pris. För att
göra anspråk på priset skulle vinnaren antingen ringa ett betalnummer, sända
ett textmeddelande eller ansöka per post. Domstolen ansåg att metoden är
förbjuden även om konsumenten åläggs en mycket ringa kostnad (som för ett
frimärke) jämfört med det prissatta värdet, och oavsett om näringsidkaren
gynnas av kostnaden eller ej. Ytterligare tre
förhandsavgöranden prövas för närvarande i domstolen: ·
Mål C-435/11 (CHS Tour Services) gäller tolkningen
av artikel 5 i direktivet, i synnerhet huruvida direktivet om otillbörliga affärsmetoder
kräver en separat provning av kriterierna för god yrkessed (i artikel 5.2 a i
direktivet) när man prövar ett fall av vilseledande affärsmetoder eller
underlåtenhet. ·
Mål C-265/12 (Citroën Belux NV) gäller om ett
belgiskt förbud för näringsidkare att göra kombinationserbjudanden, där minst
en del består av finansiella tjänster, är förenligt med direktivet (särskilt artikel
3.9). ·
Mål C-281/12 (Trento Sviluppo Centrale Adriatica) där
den hänskjutande domstolen frågar om direktivet om otillbörliga affärsmetoder kräver
en separat bedömning av dels om en affärsmetod är vilseledande, dels om den i
sak påverkat konsumentens ekonomiska beteende. 3.1.2. Kommissionens initiativ Kommissionen har
redan när införlivandet inleddes vidtagit åtgärder för att hjälpa de nationella
myndigheterna och domstolarna att införliva direktivet på ett enhetligt sätt
och verkställa det på ett konsekvent sätt. Detta är särskilt svårt på ett
område som kännetecknas av väsentliga skillnader i den nationella politiken,
preferenserna och verkställighetsmetoderna. 3.1.3. Riktlinjerna till direktivet
om otillbörliga affärsmetoder I december 2009
utfärdade kommissionens enheter riktlinjer för genomförandet och tillämpningen
av direktivet[24]
för att nå en samsyn och enhetlig praxis. Riktlinjerna finns tillgängliga på 22
officiella EU-språk och har bidragit till att förtydliga vissa nyckelbegrepp
och bestämmelser som givit upphov till problem. Riktlinjerna innehåller
praktiska exempel på hur direktivet är avsett att fungera. Trots att dokumentet
inte har någon formell rättslig vikt (av bindande art) har det ofta använts vid
förhandlingar i domstolen[25]
och i nationella domstolar och myndigheter vid bedömningen av enskilda ärenden.
Riktlinjerna utarbetades som ett evolutivt dokument som uppdateras regelbundet
allt eftersom kunskaperna om otillbörliga affärsmetoder ökar. 3.1.4. Rättsdatabasen om direktivet
om otillbörliga affärsmetoder I juli 2011
lanserade kommissionen en rättsdatabas online (rättsdatabasen för direktivet om
otillbörliga affärsmetoder)[26].
Rättsdatabasen började utvecklas 2008, tillsammans med riktlinjerna, för att
åstadkomma en enhetlig tillämpning och ett lämpligt och verkningsfullt
verkställande av direktivet. Rättsdatabasen är
mycket omfattande och ger allmänheten en användarvänlig tillgång till medlemsstaternas
lagar och praxis på det område som direktivet avser, samt annat material såsom
relevant forskningsmaterial från universiteten. Databasen innehåller för
närvarande cirka 330 juridiska artiklar, 400 ärenden[27] och 25 övriga inslag (undersökningar
eller riktlinjer från nationella rättsvårdande myndigheter). Uppgifterna i
rättsdatabasen är ordnade i sektioner och kan filtreras utifrån särskilda
artiklar i direktivet, nyckelord, praxis eller juridisk litteratur. All avsnitt
är hopkopplade och går att jämföra mellan olika medlemsstater. Ländersektionen
innehåller alltid en genomgång av det nationella systemet för verkställighet. Kommissionen arbetar
fortfarande på att utveckla rättsdatabasen om direktivet om otillbörliga
affärsmetoder, som regelbundet ska uppdateras med ny rättspraxis, juridiska
artiklar och annat material. Tanken är att så småningom inrätta en ny
rättsdatabas för konsumenträttsliga frågor genom att slå samman rättsdatabasen
för direktivet om otillbörliga affärsmetoder med EU:s databas för konsumentlagstiftning[28]. Kommissionens enheter håller
för närvarande på att bedöma de olika alternativen för att mer effektivt koppla
samman rättsdatabasen för direktivet om otillbörliga affärsmetoder med E-Justice
portalen[29]. 3.2. Direktivets
tillämpningsområde Direktivet har ett
mycket brett tillämpningsområde, vilket är en följd av den givna definitionen
av affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter i artikel
2 d: ”en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller
kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation
till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument”.
Produkt definieras som ”alla typer av varor och tjänster, även fast egendom,
rättigheter och skyldigheter”[30].
Direktivet är tillämpligt på i stort sett alla transaktioner mellan näringsidkare
och konsumenter på alla sektorer. Det är dessutom tillämpligt inte bara på
annonsering och marknadsföringsetapperna av transaktionerna, utan även ”…under
och efter en affärstransaktion som gäller en produkt”[31]. Däremot avser direktivet bara
att skydda konsumenternas ekonomiska intressen avseende åtgärder som syftar
till eller har till resultat att en given affärsmetod kan anses vara otillbörlig,
men avser inte skydd av andra intressen såsom hälso- eller miljöfrågor. Medlemsstaterna
får, i överensstämmelse med övrig EU-lagstiftning, utvidga direktivets
tillämpningsområde för att även reglera andra typer av förhållanden. De får
också själva bedöma hur otillbörliga metoder ska påverka giltigheten,
utformningen eller verkningarna av ett avtal, eftersom direktivet om
otillbörliga affärsmetoder inte harmoniserar avtalsrätten[32]. 3.2.1. Behov av att utvidga tillämpningen
till andra transaktioner än dem mellan näringsidkare och konsumenter Frågan om att
utvidga direktivets tillämpningsområde utöver transaktioner mellan näringsidkare
och konsumenter har aktualiserats huvudsakligen i tre olika situationer. Direktivet
är inte tillämpligt på transaktioner mellan näringsidkare, transaktioner mellan
konsumenter eller på situationer där konsumenter säljer eller levererar en produkt
till en näringsidkare (transaktioner mellan konsumenter och näringsidkare). Medlemsstaterna
får visserligen själva reglera dessa förbindelser, men de flesta har vid
införlivandet av direktivet om otillbörliga affärsmetoder valt att behålla det
ursprungliga tillämpningsområdet. Transaktioner mellan näringsidkare Idag tillämpar
bara fyra medlemsstater, med tillämpliga ändringar, direktivet om otillbörliga
affärsmetoder även på förbindelser mellan näringsidkare[33]. Vissa aktörer har tidigare
tagit upp möjligheten att utvidga direktivets tillämpningsområde till att även
på EU-nivå avse transaktioner mellan näringsidkare, huvudsakligen för att lösa problemet
med oseriösa katalogföretag som inriktar sig på små och medelstora företag och
egenförtagare. Dessa är nu förbjudna genom direktiv 2006/114/EG om vilseledande
och jämförande reklam. I ett meddelande nyligen om hur direktivet om vilseledande
och jämförande reklam fungerar drog kommissionen slutsatsen att man bör stärka
dagens gränsöverskridande möjligheter till verkställighet och den gällande
rättsliga ramen för att komma åt sådant.[34] Transaktioner mellan konsumenter och
näringsidkare Nationella
verkställande organ[35]
har tagit upp fall där konsumenterna utsatts för otillbörliga affärsmetoder när
de sålt produkter till näringsidkare. I vissa fall har konsumenter till exempel
sålt antikviteter och smycken (särskilt guld) till näringsidkare som vilselett
dem i fråga om objektens särdrag eller värde. Bara några medlemsstater[36] vill utvidga direktivet, medan
andra inte är för en utvidgning. En medlemsstat,[37] som använder direktivet enligt
det ursprungliga tillämpningsområdet, föreslår att man istället för att ändra
lagstiftning på EU-nivå tillåter en bred tolkning av direktivet[38]. Transaktioner mellan konsumenter Den snabba
utvecklingen av internetplattformar har väckt frågan om skyddet bör stärkas
även vid transaktioner mellan konsumenter. Den praktiska erfarenheten visar att
huvudproblemet faktiskt beror på att näringsidkare utger sig för att vara konsumenter
och döljer sin faktiska natur eller affärsmässiga avsikter. Dessa metoder är
redan förbjudna enligt direktivet, som i bilaga I, punkt 22, innehåller ett
förbud mot att ”Oriktigt påstå eller skapa intryck av att näringsidkaren inte
agerar i syften som hänför sig till dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet,
yrkeskår eller yrkesområde, eller felaktigt uppträda som konsument”.[39] För att komma åt sådana
metoder bör man därför snarare se över hur direktivet tillämpas i praktiken än
om det innehåller kryphål. Remissrundan
visade slutligen att det övervägande flertalet medlemsstater och aktörer[40] inte är för en utvidgning av direktivets
tillämpningsområde, vare sig till transaktioner mellan näringsidkare, transaktioner
mellan konsumenter och näringsidkare eller till transaktioner mellan konsumenter.
Kommissionen anser att det i dagsläget inte finns skäl att utvidga direktivets tillämpningsområde.
Det särskilda problemet för näringsidkare med oseriösa katalogföretag kommer
att behandlas i samband med den pågående översynen av direktivet om
vilseledande och jämförande reklam, medan medlemsstaterna själva kan anta
bestämmelser om andra typer av transaktioner med hänsyn till nationella särdrag
och behov. 3.2.2. Säljfrämjande åtgärder Frågan om säljfrämjande åtgärder började
diskuteras[41]
när kommissionens förslag till en förordning om säljfrämjande åtgärder[42] drogs tillbaka 2006, eftersom medlemsstaterna
inte lyckats nå en överenskommelse. Förslaget innehöll en rad krav på närmare information
för att göra marknadskommunikationen i samband med marknadsföringsåtgärder tydlig
så att intresserade mottagare skulle kunna erhålla alla relevanta upplysningar. Direktivet om otillbörliga affärsmetoder skyddar
mot otillbörliga metoder avseende säljfrämjande åtgärder. Artikel 6.1 d
förbjuder näringsidkare från att vilseleda konsumenterna i fråga om ”Priset
eller hur priset beräknas, eller förekomsten av särskilda prisfördelar”. Förbuden
i bilaga I avser vissa säljtekniker såsom lockerbjudanden (punkt 5), vissa specialerbjudanden
(punkt 7), prisutdelning (punkt 19), pristävlingar (punkt 31) och användning av
uttrycket ”gratis” och vissa synonymer (punkt 20). I Total Belgien-målet[43] bekräftade domstolen i
synnerhet att eftersom direktivet eftersträvar fullständig harmonisering, får medlemsstaterna
inte behålla nationella bestämmelser om säljfrämjande åtgärder som går utöver
bestämmelserna i direktivet. Vissa medlemsstater och aktörer anförde att
ett plötsligt återkallande av vissa nationella bestämmelser om säljfrämjande
åtgärder kan påverka konsumentskyddet i negativ riktning när det gäller
vilseledande erbjudanden nationellt[44].
De anser att vissa befintliga, mer stringenta nationella bestämmelser (som till
exempel hänvisar till ett ”riktpris” för att beräkna om en viss rabatt är
vilseledande eller inte) skulle hjälpa konsumenter och rättstillämpare, även om
de idag juridiskt sett strider mot direktivet[45]. Resultaten från remissrundan visar att vissa
medlemsstater och aktörer är positiva till att ändra lagstiftningen på området,
antingen genom ytterligare bestämmelser[46],
eller genom att säljfrämjande åtgärder undantas från tillämpningsområdet för
direktivet om otillbörliga affärsmetoder[47].
De återstående medlemsstaterna avvisar uttryckligen ytterligare reglering på
området, medan andra[48]
efterfrågar ytterligare riktlinjer från kommissionen i frågan. Bland övriga
aktörer efterfrågas ytterligare lagstiftning bara av två näringslivsorganisationer,[49] den europeiska
konsumentorganisationen BEUC, en nationell konsumentförening[50] och ett europeiskt
konsumentcentrum[51].
De framhöll också att avsaknaden av detaljbestämmelser skapar osäkerhet om
rättsläget, medan den danska handelskammaren anser att säljfrämjande åtgärder bör
undantas från direktivets tillämpningsområde för att ge medlemsstaterna större handlingsfrihet. Kommissionen anser
att de flesta problem som tagits upp av medlemsstaterna och aktörerna kan lösas
genom åtgärder som ska öka rättssäkerheten och en enhetlig tillämpning av direktivet
på området. Ett sätt att uppnå målet kan vara att vidareutveckla riktlinjerna
för direktivet. Kommissionen kommer
dock att fortsätta följa tillämpningen av direktivet på området med uppmärksamhet,
och överväga ytterligare lagstiftningsåtgärder i framtiden om behov uppstår. 3.3. Direktivets bestämmelser i
sak I den här delen av rapporten beskrivs
direktivets bestämmelser i sak (särskilt artiklarna 5–9 samt bilaga I) och de
viktigaste frågor som uppstått vid tillämpningen i medlemsstaterna. 3.3.1. Begreppet god yrkessed Artikel 5.2 är
direktivets ”generalklausul” om otillbörliga affärsmetoder, eftersom den
generellt förbjuder otillbörliga affärsmetoder. Artikeln innehåller två
kumulativa villkor för när affärsmetoder ska anses vara otillbörliga, nämligen
om de ·
strider mot god yrkessed, och ·
innebär eller sannolikt kommer att innebära
avsevärd snedvridning av det ekonomiska beteendet hos genomsnittskonsumenten. God yrkessed definieras
som ”den nivå av fackmässighet och aktsamhet som en näringsidkare skäligen kan
förväntas visa gentemot konsumenterna motsvarande hederlig marknadspraxis
och/eller den allmänna principen om god tro i näringsidkarens bransch”. Begreppet
omfattar principer som redan var väl etablerade i medlemsstaternas
lagstiftning, till exempel principen om ”hederlig marknadspraxis ” och ”god tro”,
medan ytterligare vikt läggs vid normering av vissa branscher. Begreppet god
yrkessed har införlivats korrekt i de flesta medlemsstater. Ett fåtal medlemsstater
tycks istället ha behållit begrepp som ”goda metoder” eller ”god marknadspraxis”[52]. Kommissionen har tagit
kontakt med de berörda medlemsstaterna för att se till att dessa begrepp inte
ger en mer restriktiv tolkning än den som krävs enligt direktivet om otillbörliga
affärsmetoder. En fråga som
tagits upp av vissa nationella rättstillämpare var om man för att belägga näringsidkare
som brutit mot artiklarna 6–9 i direktivet med påföljder måste visa att beteendet
stridit mot ”god yrkessed”. Kommissionen anser att detta inte är fallet utan
att det automatiskt innebär ett brott mot god yrkessed att tillgripa vilseledande
handlingar, utelämnanden eller aggressiva affärsmetoder. Däremot kan artikel 5
även användas självständigt som en säkerhetsbestämmelse för att se till att
alla otillbörliga metoder som inte behandlas i återstoden av direktivet kan
leda till påföljder.[53] För närvarande
behandlas en begäran om förhandsavgörande[54]
av domstolen som tillfrågats om behovet av en separat prövning av kraven på god
yrkessed för att avgöra huruvida det kan anses vara fråga om otillbörliga
affärsmetoder (direktivet om otillbörliga affärsmetoder artiklarna 6–9). 3.3.2. Skydd av lättpåverkade
konsumenter Artikel 5.3 ger
särskilt skydd åt konsumenter som är särskilt lättpåverkade på grund av mentala
eller fysiska handikapp, ålder eller lättrogenhet om affärsmetoden påverkar
deras ekonomiska beteende på ett sätt som näringsidkaren rimligen kan förväntas
förutse. Barn är en
särskild grupp lättpåverkade konsumenter som skyddas ytterligare genom bilaga
I, som i punkt 28 uttryckligen förbjuder metoder som går ut på att ”i en annons
direkt uppmana barn att köpa eller att övertala sina föräldrar eller andra
vuxna att köpa de utannonserade produkterna åt dem”. Vid remissrundan framkom inga särskilda problems med lättpåverkade
konsumenter. Förenade kungariket efterfrågar ingen översyn, men uppger att om direktivet
ska ses över skulle man kunna lägga till bestämmelser som uttryckligen skyddar
även äldre från vissa aggressiva affärsmetoder. Danmark framhåller att aggressiva
affärsmetoder ofta inriktas på barn när det gäller spel online. Bara två medlemsstater
är för ytterligare reglering för att förbättra det avtalsgrundade skyddet för
barn, vilket inte kan ske genom direktivet om otillbörliga affärsmetoder[55]. Gjorda
erfarenheter och insamlade uppgifter visar att ytterligare arbete behövs för
att stärka tillämpningen av direktivet på lättpåverkade konsumenter, såsom
äldre, barn eller tonåringar samt andra svaga konsumentgrupper[56]. Den kontroll[57] som genomfördes 2008 av nationella
rättstillämpare inom ramen för förordningen om konsumentskyddssamarbete visade till
exempel att över hälften av de undersökta webbplatserna var särskilt inriktade
på tonåringar och barn. Efter 18 månaders utredning nationellt hade 70 % av
webbplatserna korrigerats eller stängts. Resultaten från den första etappen av
2012 års kontroller av digitalt innehåll visade att webbplatserna fortfarande
riktas till underåriga och att webbplatserna inte tycks följa
konsumentskyddsbestämmelserna utan ofta lurar konsumenterna att genomföra köp i
samband med spel som utges för att vara gratis.[58] 3.3.3. Artikel 6 om vilseledande
handlingar Enligt artikel 6 i
direktivet är en handling vilseledande om den inbegriper oriktig information
eller om den på något sätt, även genom den allmänna utformningen, vilseleder
eller sannolikt kommer att vilseleda genomsnittskonsumenten så att denne fattar
ett affärsbeslut som annars inte skulle ha fattats. Denna bestämmelse samt artikel
7 som handlar om vilseledande utelämnanden är de klart vanligaste bestämmelser
som de nationella rättstillämparna använder. Uppgifterna från
remissrundan visar att medlemsstaterna hittills inte stött på några särskilda
problem med tillämpningen av artikel 6. De vanligaste metoderna enligt
remissvaren är sådana som går ut på att lämna falska uppgifter om produktens huvuddrag
eller priset på de varor och tjänster som erbjuds avseende internet och
telekomtjänster (t.ex. bredbandshastighet), finansiella tjänster (t.ex. konsumentkreditavtal,
livförsäkringar), turism (t.ex. inkvartering och kreditkortsavgifter på hotell,
tidsdelat boende och liknande produkter), flygresor och e-handel. Ett färskt exempel på tillämpningen av artikel 6.1 g
(som förbjuder näringsidkare att vilseleda konsumenterna i fråga om deras rättigheter
i annan lagstiftning) är särskilt intressant eftersom ärendet gällde hela EU.
En ledande marknadsaktör för elektronisk utrustning dömdes av en nationell
rättstillämpare för att erbjuda konsumenterna en betalande kommersiell garanti
som omfattade tjänster som konsumenterna enligt lag har rätt till gratis[59]. Artikel 6 erbjuder ett brett skydd som har åberopats
även i politiskt känsliga handelsfrågor, till exempel för produkter som
importerats från länder vars nationella självständighet är ifrågasatt och där
det finns en risk att konsumenterna vilseleds avseende varornas faktiska
geografiska eller kommersiella ursprung, eventuellt i strid med artikel 6.1 b. En fråga som kraftigt betonats av ett branschorgan[60] avser om artikel 6.2 och 6.2 a
kan användas för att komma till rätta med vilseledande förpackningar, dvs.
produkter som utformas, designas eller förpackas så att de liknar ett
konkurrerande välkänt märke. Vilseledande förpackning är inte detsamma som piratkopiering,
eftersom det vanligen inte handlar om att imitera varumärken. Problemet
förekommer i länder som tycks sakna tillfredsställande verktyg för att komma åt
illojal konkurrens och marknadsaktörerna tror att direktivet om otillbörliga
affärsmetoder skulle kunna användas som grund för rättsliga åtgärder. Kommissionen,
som redan har behandlat frågan i 2009 års riktlinjer för direktivet, kommer att
stödja skärpt verkställighet i frågan när metoderna går ut på att vilseleda
konsumenterna. 3.3.4. Artikel 7.4 om köperbjudanden
och krav på prisinformation Näringsidkare kan välja om de vill ta med prisuppgifterna i sin marknadsföring.
Men alla kommersiella meddelanden som innehåller prisuppgifter är att betrakta
som sådana ”köperbjudanden” som avses i direktivet om otillbörliga
affärsmetoder:[61]
Vid köperbjudanden måste näringsidkarna enligt artikel 7.4 i direktivet
uppfylla ett antal krav med avseende på den information som lämnats. Köperbjudandet är
avgörande för konsumentens beslut och ett typiskt sätt att utannonsera de varor
och tjänster som konsumenterna erbjuds, även online. Det är till sin karaktär
en direkt och omedelbar sorts marknadsföring av produkten, som utlöser
impulsiva handlingar hos konsumenterna och därmed medför större risker. Syftet
med bestämmelsen i artikel 7.4 är därför att se till att näringsidkare i sina
kommersiella meddelanden till konsumenterna samtidigt, på ett begripligt och
tydligt sätt, lämnar tillräcklig information och inte vilseleder konsumenterna
genom att utelämna väsentlig information. Krav ställs på produktens utmärkande
egenskaper, näringsidkarens fysiska adress, priset, villkor för betalning,
leverans, fullgörande och hantering av reklamationer samt uppgift om ånger-
eller hävningsrätt om sådan finns. Villkoren är kopplade till informationskraven
i direktivet om konsumenträttigheter[62]
och i artikel 5 i direktivet om elektronisk handel[63]. I riktlinjerna för
genomförandet och tillämpningen av direktivet ger kommissionen en bred tolkning
av begreppet köperbjudande med en flexibel och proportionerlig tillämpning av informationskraven.
Men kommissionen vidhåller att informationskraven är tillämpliga även om det
inte förekommer någon konkret möjlighet till direkt köp (t.ex. möjligheten att
göra en bokning online)[64].
Domstolen följde samma linje när den i ett förhandsavgörande[65] uttalade att ”ett
köperbjudande föreligger [utan att det fordras] att det kommersiella
meddelandet också erbjuder en faktisk möjlighet att köpa produkten eller att
det förekommer i anslutning till en sådan möjlighet”. Tvisten ledde till ett
avgörande mellan den svenska konsumentombudsmannen och resebyrån Ving som sålde
semesterresor i hela Sverige, även via Internet. Avseende huruvida Ving hade
beskrivit produkten på ett tillräckligt omfattande sätt i förhållande till mediet
och produktens natur ansåg domstolen att det var den nationella domstolen som
måste göra den konkreta bedömningen, men att ”en framställning av produkten i
ord eller bild innebär att rekvisitet rörande en produkts egenskaper är
uppfyllt” och att en hänvisning till näringsidkarens webbplats
under vissa omständigheter kan användas för att lämna vissa uppgifter om produkten. I artikel 7.4 led
c i direktivet om otillbörliga affärsmetoder åläggs näringsidkarna uttryckligen
att ange (slut)priset inklusive skatter eller, om produktens art innebär att
priset rimligen inte kan beräknas i förväg, det sätt på vilket priset beräknats.
I Ving Sverige-målet ansåg domstolen att det faktum att köperbjudandet innehöll
ett ”frånpris”[66]
inte i sig innebär en överträdelse av direktivet om otillbörliga affärsmetoder om
frånpriset med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet med hänsyn
till produktens art och särdrag samt det kommunikationsmedium som används ändå
ger konsumenten möjlighet att fatta ett välgrundat beslut. Förordningen om
lufttrafik[67]
från 2008 kompletterar direktivet om otillbörliga affärsmetoder genom ännu en
rad bestämmelser som ska se till att priset på flygbiljetter framgår klart och
tydligt vid bokning och annonsering. Av förordningen framgår särskilt att ”det
slutliga pris som ska betalas ska alltid anges och ska innehålla gällande
passagerarpris eller fraktpris samt alla tillämpliga skatter och avgifter,
tilläggsavgifter och arvoden som är oundvikliga och förutsebara vid tidpunkten
för offentliggörandet.” Det nyligen antagna direktivet om konsumenträttigheter[68] innehåller också bestämmelser om prissättning
och avgifter som är tillämpliga på luftfartsektorn. Att det
utannonserade priset redan från början[69]
ska omfatta alla tillämpliga skatter och avgifter tycks det råda samsyn om,
enligt uppgifterna från flera aktörer[70],
vilket tyder på att kraven på prisuppgifterna ofta förbises i köperbjudandena. År 2007 inriktades den första kontrollen inom ramen
för förordningen om konsumentskyddssamarbete på webbplatser som säljer flyggbiljetter.
Myndigheter från 15 medlemsstater och Norge undersökte 386 webbplatser, varav 145
befanns vara behäftade med problem. De tre vanligaste problemen var missvisande
prisuppgifter, bristande information om erbjudandenas tillgänglighet och
problem med hur avtalsvillkoren presenterades. Enligt en färsk
undersökning av pristydligheten inom luftfartsektorn[71] anger många flygbolag priserna
exklusive skatter, avgifter och arvoden medan många lägger till avgifter som i
princip är oundvikliga (t.ex. valfritt betalningssätt bara om kunden använder
flygbolagets kort), men som beskrivs som ”valfria alternativ”. Detta har
särskilt negativa följder för konsumenter som gör prisjämförelser innan de
fattar sitt beslut.[72].
Myndigheter i minst två medlemsstater vidtog
nyligen åtgärder mot flera flygbolag för att förhindra att konsumenterna delges
priserna i flera steg eller för att förhindra att totalpriset framgår först i
slutet av bokningsprocessen. Undersökningarna inriktades på extraavgifter som
togs ut vid betalning med kreditkort eller betalkort och ledde till att tolv
flygbolag i Förenade kungariket[73]
gick med på att visa extraavgifterna för betalkort i det övergripande priset
och se till att extraavgifter för betalning med kreditkort är lätta att hitta vid
bokning online. Sex flygbolag i Italien belades med påföljder och gick med på
att ta in extraavgifterna i det utannonserade priset fram till slutet av 2012[74]. De tillgängliga
uppgifterna visar att återkommande problem med prismärkningen i köperbjudanden
inte beror på luckor i den gällande EU-lagstiftningen,[75] som snart kommer att bli ännu
mer stringent. Det framgår också att nationella myndigheter har problem med att
reagera på överträdelser när näringsidkarna finns i en annan jurisdiktion, såsom
vis övriga otillbörliga affärsmetoder. Förbättringar på området skulle kunna
ske genom att kommissionen intar en tydligare roll för att stödja
intensifierade nationella insatser och för att främja ett bättre samarbete med
den gränsöverskridande efterlevnaden.[76]
Remissrundan visar att det inte för närvarande finns något behov av ytterligare
lagstiftning.[77] 3.3.5. Artiklarna 8 och 9 – Aggressiva
affärsmetoder Direktivet är nyskapande genom att det på
EU-nivå harmoniserar begreppet aggressiva affärsmetoder. Dessa affärsmetoder
regleras i artiklarna 8 och 9 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, som
förbjuder näringsidkarna att inskränka konsumenternas valfrihet och därmed
snedvrida deras ekonomiska beteende. Med aggressiva metoder avses i direktivet metoder
som går ut på att använda trakasseri, tvång, inbegripet fysiskt våld, eller
otillbörlig påverkan. Det kan avse beteenden i marknadsföringsfasen eller
beteenden som äger rum under eller efter transaktionen. Aggressiva metoder omfattades redan av annan
lagstiftning i medlemsstaterna, däribland avtalsrätten och straffrätten. I
detta hänseende innebär direktivet ytterligare ett skydd som kan verkställas
genom offentlig tillämpning, utan att man för den skull behöver väcka åtal
eller en civilrättslig talan. Särskilt relevant i sammanhanget är beteenden
som avses i artikel 9 led c, d och e. I artikel 9 c förbjuds metoder som
påverkar konsumenterna på ett otillbörligt sätt, till exempel om näringsidkaren
för att påverka konsumentens beslut om produkten utnyttjar ett speciellt
missöde eller omständigheter som näringsidkaren känner till och som är av sådan
vikt att de försämrar konsumentens omdöme. I artikel 9 d förbjuds näringsidkare
från att använda Betungande eller oproportionerliga hinder som inte följer av
avtalet och som näringsidkaren använder sig av när en konsument vill utöva sina
rättigheter enligt avtalet, inbegripet rätten att häva ett avtal eller att byta
till en annan produkt eller en annan näringsidkare. Artikel 9 e behandlar hot
om att vidta åtgärder som inte lagligen kan genomföras. Artikel 9 d har visat sig mycket användbar, särskilt
i fråga om telekom- och energiområdet när det gäller utomobligatoriska hinder
mot att byta leverantör. Det har förekommit att telekomoperatörer på ett otillbörligt
sätt försenat konsumenternas byte till andra leverantörer,[78] eller att energileverantörer
gjort det svårare för konsumenterna att åberopa sin rätt att säga upp avtalet[79]. De aggressiva metoder som medlemsstaterna och
aktörerna tagit upp i sina svar på remissrundan används huvudsakligen vid hemförsäljning
eller försäljning utanför fasta affärslokaler. De europeiska konsumentcentrumen
hanterar många enskilda klagomål och stöter ofta på aggressiva metoder när det
gäller tidsdelat boende (semesterklubbar och liknande[80]) och i mindre utsträckning,
vid försäljning utanför fasta affärslokaler av konsumtionsvaror (t.ex. möbler,
elektronik, hälsoprodukter eller livsmedel). De allmänna bestämmelserna om aggressiva
affärsmetoder i artikel 8 och 9 kompletteras av åtta aggressiva metoder som
beskrivs i förteckningen över affärsmetoder som under alla omständigheter är
otillbörliga[81]. 3.3.6. Bilaga I – Förteckningen över
förbjudna affärsmetoder Bilaga I till direktivet
om otillbörliga affärsmetoder innehåller en förteckning över affärsmetoder som
under alla omständigheter är otillbörliga, och som därför är förbjudna. Förteckningen
upprättades för att förhindra metoder som erfarenhetsmässigt är att betrakta
som illojala och ge rättstillämpare, näringsidkare, marknadsförare och kunder
möjlighet att identifiera metoderna och därmed förbättra rättssäkerheten. Som framgår av skäl
17 i direktivet är det bara dessa affärsmetoder som ska kunna bedömas som
otillbörliga utan prövning från fall till fall utifrån bestämmelserna i
artiklarna 5–9. Om man alltså kan visa att näringsidkaren faktiskt använt sig
av metoden behöver de nationella rättstillämparna inte längre göra någon
prövning i sak (till exempel för att utreda hur metoden faktiskt påverkat
konsumenternas ekonomiska beteende), utan kan direkt vidta åtgärder och
förbjuda eller belägga metoden med påföljder. Genomförandet av direktivet
visar att förteckningen visat sig vara ett användbart redskap för rättstillämparna. De mest använda
bestämmelserna i förteckningen är följande: I punkt 5 om lockerbjudanden
och punkt 6 om otillbörliga lockerbjudanden förbjuds näringsidkare från att
använda särskilt attraktiva erbjudanden för produkter och tjänster för att dra
till sig konsumenter till sin webbplats eller affär, eller i syfte att sälja en
annan vara. Bestämmelsen har till exempel använts inom flygsektorn för att
hindra flygbolagen från att utannonsera resevillkor som, med tanke på
annonseringens omfattning, bara kan beviljas ett orimligt litet antal kunder. I punkt 10 fastslås
att konsumenternas lagliga rättigheter inte får framställas som utmärkande för
näringsidkarens erbjudande. Detta förbud har visat sig särskilt användbart i
ärenden där näringsidkarna framställer lagstadgade garantier för produktfel som
ett mervärde hos deras produkt. I punkt 20 förbjuds
näringsidkare att beskriva en produkt som ”gratis” om så inte är fallet. Bestämmelsen
har använts för vanligt förekommande metoder som inriktas huvudsakligen på
lättpåverkade konsumenter (tonåringar), på webbplatser som erbjuder ”gratis”
ringsignaler för mobiltelefoner men där konsumenten i verkligheten tecknar ett
abonnemang som måste betalas[82].
Kommissionens enheter förtydligade hur bestämmelsen ska tillämpas på kombinationserbjudanden
(t.ex. ”ta två, betala för en”) i riktlinjerna för direktivet. I punkt 17 förbjuds
metoden att ”oriktigt påstå att en produkt förmår bota sjukdomar,
funktionsrubbningar eller missbildningar”, och har använts tillsammans
med artikel 6 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, för att komma till
rätta med vissa metoder avseende bland annat kosmetika. I punkt 31 förbjuds
metoden att ”oriktigt skapa intryck av att konsumenten redan har vunnit eller
kommer att vinna ett pris eller annan motsvarande förmån […] när det i själva
verket inte finns något pris […] eller när möjligheten att göra anspråk på
priset eller en annan motsvarande förmån är beroende av att konsumenten betalar
pengar eller ådrar sig en kostnad.” Bestämmelsen har använts för att komma åt
situationer, som ibland avsåg rena bedrägerier, där konsumenterna lurades till
att betala avsevärda summor pengar för att vinna ett pris som antingen inte
existerade eller var lägre än det belopp som erlagts. Rättstillämparna har
diskuterat tolkningen av uttrycket ”konsumenten betalar pengar eller ådrar sig
en kostnad” och i synnerhet om det faktum att konsumenten måste ringa ett
samtal till priset för ett lokalsamtal eller köpa porto för att vinna priset är
i strid med direktivet. Domstolen har slagit fast att inte ens små kostnader
för konsumenterna (såsom porto) är tillåtna[83].
En
näringslivsorganisation[84]
som företräder aktörer som bedriver försäljning och marknadsföring på olika
nivåer anser att harmonisering av bestämmelserna om pyramidförsäljning i punkt
14 i bilaga I är lämpliga och har visat sig mycket bra, eftersom en enda
förlaga för affärsmetoderna gäller för hela EU, vilket ger enhetlig
företagarinformation. Den andra stora organisationen som företräder
direktförsäljare[85]
intar en liknande hållning och anser att dagens rättsliga ram är komplett. Ett
direktförsäljningsföretag uppgav vid kontakter med kommissionens avdelningar att
man i samband med pyramidförsäljning inte bör skilja mellan konsumenter och
näringsidkare och att medlemsstaterna bör uppmanas att tillämpa den nationella
lagstiftning som införlivar bilaga I (punkt 14) i direktivet om otillbörliga
affärsmetoder i tillämpliga delar på pyramidspel som tillämpas på
näringsidkare. Kommissionen anser att bestämmelserna om pyramidförsäljning i
dagsläget inte kräver någon ytterligare harmonisering[86]. Mot bakgrund av rättstillämparnas erfarenheter
och uppgifterna från remissrundan finns det i dagsläget ingen anledning att
ändra förteckningen över förbjudna affärsmetoder. Inga nya affärsmetoder som
inte omfattas av direktivet har signalerats. Däremot är det viktigt at se till
att villkoren och begreppen i bilaga I tolkas på samma sätt, vilket kan ske
genom att man förbättrar riktlinjerna för genomförandet och tillämpningen av
direktivet samt rättsdatabasen för direktivet om otillbörliga affärsmetoder. 3.4. TILLÄMPNINGEN AV DIREKTIVET PÅ
SÄRSKILDA SEKTORER OCH AFFÄRSMETODER 3.4.1. Miljöargument Uttrycken ”miljöargument”
eller ”gröna argument” avser metoden att antyda eller på annat sätt (i
kommersiella meddelanden, marknadsföring eller annonsering) ge intryck av att
en vara eller tjänst är miljövändlig (dvs. har positiva effekter på miljön)
eller skadar miljön mindre än konkurrerande varor eller tjänster. Den ökande
användningen av miljöargument i marknadsföring och annonsering följer
befolkningens ökande intresse av miljöfrågor. Miljöargument kan avse hur produkterna
framställs, förpackas, distribueras, används, konsumeras eller återvinns. Utöver de frågor
som täcks av specifik EU-lagstiftning (t.ex. bestämmelser om ekologisk märkning
eller andra miljömärkningar)[87]
är direktivet om otillbörliga affärsmetoder ett huvudverktyg i den övergripande
lagstiftningen för att bedöma miljöargument och fastställa om ett påstående är
vilseledande, antingen till sitt innehåll eller i fråga om hur det framställs
för konsumenterna[88]. Enligt artikel 6.1
led a och b i direktivet ska nationella myndigheter från fall till fall pröva affärsmetoden,
innehållet i miljöpåståendet och dess påverkan på den genomsnittliga
konsumentens köpbeteende. Såsom kommissionens enheter förklarat i riktlinjerna
för genomförandet och tillämpningen av direktivet[89] kan direktivets bestämmelser
tillämpas på miljöargument enligt de följande två principerna: ·
På grundval av direktivets generalklausul måste
näringsidkare först och främst presentera sina gröna påståenden på ett specifikt,
korrekt och otvetydigt sätt. ·
Näringsidkarna måste ha vetenskapliga belägg för
sina påståenden och vara beredda att presentera dem på ett begripligt sätt om
påståendet ifrågasätts. Bilaga I till direktivet
hänvisar dessutom till en rad metoder som är särskilt relevanta för miljöargument
och som är förbjudna, oavsett om de påverkat konsumentens beteende eller ej. Det
handlar om användning av förtroendemärkning eller kvalitetsmärkning utan
tillstånd (punkt 2), felaktiga påståenden om att produkten godkänts,
rekommenderats eller sanktionerats av ett offentligt eller privat (punkt 4),
felaktiga påståenden om att näringsidkaren undertecknat en uppförandekod (punkt
1) eller att en uppförandekod rekommenderas av ett offentligt eller annat organ
(punkt 3). Ytterligare
reglering av miljöargument kan bara ske om direktivet om otillbörliga
affärsmetoder omarbetas eller om annan (särskild) EU-lagstiftning antas. Även
om vissa medlemsstater[90]
kan vara intresserade av att anta mer specifika regler om miljöargument på
nationell nivå råder samsyn om att fragmentering inte bör få komma i vägen för
hur denna allt vanligare annonseringsfråga hanteras inom hela EU. Remissrundan
visade att medlemsstaterna och aktörerna i allmänhet är nöjda med den gällande
rättsliga ramen och anser att verktygen i direktivet och riktlinjerna för
genomförandet och tillämpningen av direktivet som utarbetats av kommissionens
enheter är tillräckliga för att bedöma även miljöargument. Bara ett fåtal medlemsstater[91] vill gärna se ytterligare lagstiftning
på området genom direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Men flera aktörer framför
att miljöargument, trots den rättsliga säkerhetsmekanismen, fortfarande inte
används på ett ansvarsfullt sätt och mycket ofta är svepande, vaga och oprecisa[92]. Konsumentföreningar[93] framför att en annan svårighet
är att kontrollera sanningshalten i påstående, särskilt i fråga om energi,
kosmetika, bilar och rengöringsmedel. Tillförlitliga och ansvarstagande miljöargument i annonseringen är
mycket viktiga eftersom de kan påverka konsumentens val och därmed bidra till
utvecklingen av en mer hållbar ekonomi, i linje med Europa 2020-strategin och
strategin för konsumentpolitiken i EU. Kommissionen anser att de problem som framkommit avseende miljöargument
kan lösas genom verkställighet och utveckling av goda metoder snarare än
ändringar av lagstiftningen i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Därför
kommer kommissionen att stödja en lämplig och konsekvent verkställighet, till
exempel genom att ta fram riktlinjer i fråga enligt strategin för
konsumentpolitiken i EU[94]. I samband med det pågående arbetet med handlingsplanen för hållbar
konsumtion och produktion[95]
utvärderar kommissionen dock om en vidareutveckling av dagens vetenskapliga
nivå kan bidra till att kontrollera sanningshalten i miljöargument. I synnerhet
överväger man möjligheter att utveckla en bedömning av produkternas
miljöpåverkan (dvs. gemensamma märkningar eller normer som gör det möjligt att
jämföra produkter av samma slag). Efter bedömningen kommer lämpliga åtgärder
att vidtas. Vid den europeiska konsumentkonferensen den 29 maj 2012 diskuterades miljöargument
på djupet och information samlades om situationen på olika marknader inom EU
och möjliga vägar framåt i frågan.[96] 3.4.2. Kundrecensioner och
prisjämförelsesajter En av fördelarna
med den elektroniska handeln inom EU är att konsumenterna kan jämföra priser
och får ett större urval. Sökmotorer och sajter som jämför priser och
produkter, kundrecensioner och social medier är verktyg som allt mer beaktas i
konsumentbeteendet och affärsmodeller[97].
Fyra av fem elektroniska kunder inom EU (81 %) använde prisjämförelsesajter
år 2010[98].
Sådana verktyg kan användas för att öka konsumenternas förtroende bara om de
lämnar information på ett tydligt, insynsvändligt och korrekt sätt. Direktivet innehåller
olika bestämmelser som kan tillämpas på prisjämförelsesajter och kundrecensioner. ·
Artiklarna 6 och 7 förbjuder näringsidkarna från
att använda prisjämförelsesajter för att göra vilseledande påståenden, utelämna
viktig information om bland annat priset eller produkten eller tjänstens
tillgänglighet. ·
Bilaga I, punkt 18 förbjuder under alla
omständigheter metoder som går ut på att ”Förmedla i sak oriktig information om
marknadsvillkor eller möjligheten att finna produkten i avsikt att förmå
konsumenten att förvärva produkten på mindre fördelaktiga villkor än den
marknaden normalt kan erbjuda”. ·
Direktivet kräver också tydlig information om huruvida
prisjämförelsesajten är oberoende, (direkt eller indirekt) drivs eller sponsras
av en näringsidkare (jfr artikel 6.1 led c och f samt artikel 7). Det är vidare
under alla omständigheter förbjudet enligt bilaga I, punkt 22 i direktivet att ”Oriktigt
påstå eller skapa intryck av att näringsidkaren inte agerar i syften som hänför
sig till dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, yrkeskår eller
yrkesområde, eller felaktigt uppträda som konsument”. Kommissionens
uppgifter visar att konsumenterna trots den omfattande rättsliga ramen tycker
att det är svårt att jämföra priser och kvaliteten på olika varor som bjuds ut
och att de problem de stött på undergrävt deras förtroende för
prisjämförelsesajterna. Olika aktörer[99] har påtalat problem med prisjämförelsesajter,
särskilt vad gäller insynen och hur uttömmande den information som lämnas är. Den
europeiska konsumentorganisationen BEUC framhåller att detta är särskilt
allvarligt inom luftfartsektorn. En medlemsstat[100] medger att prisjämförelsesajter
ofta ger ofullständig prisinformation, vilket snedvrider jämförelserna. Arbetsdokumentet
från kommissionens avdelningar om e-handeln och konsumenterna visade att den
information konsumenterna får via sådana informationshanterare som
prisjämförelsesajter ofta är partisk och ibland vilseledande, i synnerhet i
fråga om priset, om huruvida återförsäljaren betalat för att få med sina varor
på sajten, enligt vilka kriterier erbjudandena rankas samt leveranskostnader. Erfarenheterna
från verkställandet bekräftar att ett av de stora problemen är att prisjämförelsesajterna
inte tydligt anger vilken näringsidkare som driver sajten och om
återförsäljarna betalat för att få med sina varor och tjänster på sajten (dvs.
om sajten är sponsrad eller inte). Dold reklam tycks beröra inte bara prisjämförelsesajterna
utan även kundrecensionerna. Webbplatser som härbärgerar användarrecensioner
har vid flera tillfällen kritiserats för recensioner som tycks bygga på en
opartisk kunds åsikt, men som i själva verket är dold reklam[101]. I en medlemsstat visade en undersökning av
konsumenternas möjligheter att jämföra priser på i återförsäljningsledet på
energimarknaden att flera webbplatser för konsumenterna framställde sig som prisjämförelsesajter
trots att detta inte var fallet[102].
I ett annat ärende utdömde medlemsstatens domstol böter för ett företag som
drev hotellbokningssajter och sju av dess dotterbolag sedan de fällts för brott
mot bestämmelserna om otillbörliga affärsmetoder. Sajterna påstods göra en
jämförelse mellan de bästa priserna och tillgängligheten, men i själva verket
styrdes konsumenterna till hotell som samverkade med sajten, vilket missgynnade
hotell som inte deltog i samarbetet[103]. De problem som
noterats med prisjämförelsesajter och kundrecensioner kräver resoluta åtgärder
i prakten. Kommissionen kommer att överväga hur den i enlighet med fördragen
kan ta mer aktiv del för en konsekvent tillämpning av direktivet, i synnerhet
med avseende på otillbörliga affärsmetoder med gränsöverskridande inslag på
internet som ställer rättstillämparna inför en rad gemensamma frågeställningar.
Såsom framgår av kommissionens meddelande från januari 2012 om elektronisk
handel kommer kommissionen även att ta upp frågan om insynen i
jämförelseverktygen och deras tillförlitlighet, i en direkt dialog med
aktörerna som så småningom kan utmynna i att man utvecklar uppförandekodexar
eller riktlinjer för hela EU[104]. Såsom framgår av arbetsdokumentet
från kommissionens avdelningar om e-handel och konsumenterna tycks den
avgörande faktorn vid onlineköp vara priset, följt av upplevd tidsbesparing,
möjligheten att enkelt göra prisjämförelser, den flexibilitet det innebär att
kunna beställa när som helst under dagen eller veckan samt större urval online.
Prisuppgifter och annan viktig information bör lämnas på ett klart och tydligt
sätt i ett tidigt skede för att inte vilseleda konsumenterna. Att konsumenterna
så ofta använder dessa webbplatser för att få underlag för sina beslut ökar
även omfattningen av den skada de kan utsättas för. När direktivet i
framtiden tillämpas inom EU bör särskild uppmärksamhet ägnas åt hur sociala
nätverk används vid marknadsföring online. Enligt den tredje generationen av
modeller för marknadsföring på internet (”e-commerce 3.0”) investerar företagen
allt mer i de sociala nätverken som plattformar för att nå ut till kunderna. Förutom
förväntningarna på mer traditionella plattformar för marknadsföring online (t.ex.
företagens webbplatser) ger sociala medier, där konsumenterna utbyter
information om sina preferenser med familj och vänner, näringsidkarna möjlighet
att ge sin marknadsföring online en nätverkseffekt och vinna värdefulla
insikter i konsumentbeteenden och preferenser. Verkställigheten bör därför
inriktas på att göra de nya formerna av marknadsföring förenliga med direktivet,
i synnerhet när det gäller dold reklam och produktinformation. 3.4.3. Artikel 3.9 – Tillämpning av direktivet
på finansiella tjänster och fast egendom Såsom redan framhålls
i avsnitt 2.4 i föreliggande rapport tillämpas minimiharmonisering enligt artikel
3.9[105]
i direktivet om otillbörliga affärsmetoder på finansiella tjänster och fast
egendom[106].
Enligt artikel 18 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder ska kommissionen rapportera
om hur direktivet tillämpats på dessa områden och i synnerhet överväga om
undantaget från principen om fullständig harmonisering enligt artikel 3.9 bör
behållas. Därför har kommissionen låtit genomföra en undersökning av hur direktivet
om otillbörliga affärsmetoder tillämpats på finansiella tjänster och fast
egendom.[107]
Undersökningen gjordes under 2011 fram till början av 2012 och bygger på en
bred konsultation med medlemsstaterna och aktörerna.[108] Undersökningen
visar att undantaget enligt artikel 3.9 ofta tillämpas. Med andra ord har de
flesta medlemsstaterna behållit eller antagit lagstiftning om finansiella
tjänster och fast egendom som går utöver kraven i direktivet om otillbörliga
affärsmetoder. Största
delen av dessa bestämmelser är sektorsspecifika krav på information innan eller
i samband med att avtal ingås[109].
Det förekommer dessutom ett stort antal förbud, huvudsakligen mot direktförsäljning
och marknadsföringsmetoder,[110]
metoder som utnyttjar lättpåverkade konsumentgrupper[111] eller syftar till att
förebygga intressekonflikter[112].
I Österrike är till exempel hemförsäljning av hypotekslån förbjudet medan
det i Italien är förbjudet att koppla obligatoriska bilförsäkringar till andra försäkringstjänster.
I Danmark är det förbjudet att koppla samman olika fastighetstjänster. Domstolen prövar
för närvarande om medlemsstaterna får förbjuda kombinationserbjudanden när
minst en av de berörda varorna eller tjänsterna utgörs av en finansiell tjänst
(mål C-265/12, Citroën Belux NV). Domstolen måste särskilt förtydliga
omfattningen på undantaget enligt artikel 3.9. Både när det gäller finansiella tjänster och fast
egendom är den vanligast förekommande otillbörliga affärsmetoden (i direktivets
mening) att väsentlig information utelämnats vid utannonseringen och att
produkterna beskrivits på ett vilseledande sätt. När det gäller finansiella tjänster rapporterades
att man i marknadsföringen inte informerade om årsräntor och lånekostnader,
lämnade vilseledande krediterbjudanden till låg ränta eller att nödvändiga
uppgifter saknades om de rättsliga skyldigheter som följer när avtalet
undertecknas.[113]
Avseende fast egendom förekom till exempel vilseledande beskrivningar av
fastighetens kännetecken, bristande information om egendomens kostnader och
därmed sammanhängande skatter, lockerbjudanden, mäklare som aggressivt försökte
skrämma konsumenterna att underteckna ett avtal om exklusiv visningsrätt i
samband med försäljning. Kommissionen har fått in ett stort antal klagomål,
skrivelser från allmänheten, frågor från Europaparlamentet och petitioner om
problem med fastighetsköp i Cypern, Bulgarien och Spanien. I Cypern och Bulgarien
ägnar sig byggherrarna åt vilseledande marknadsföring som innehåller olika
felaktiga beskrivningar av egendomens kännetecken och underlåter att informera
om att hypotekslån som byggherren gjort eller kommer att göra i bank fortsätter
belasta fastigheterna även efter försäljningen. Kommissionen har kontaktat
myndigheterna i Cypern och Bulgarien i dessa frågor för att försöka finna en
lösning. I Spanien gäller problemen bara i liten mån sådan vilseledande
marknadsföring eller otillbörliga affärsmetoder som avses i direktivet, utan gäller
huvudsakligen konsumenternas relationer med lokala myndigheter, till exempel
fel i samband med beviljande av bygglov eller att utlänningar beläggs med
fastighetsskatt för nya byggprojekt. Trots omfattande
nationell lagstiftning är det intressant att notera att man i minst hälften av
de ärenden som tas upp av medlemsstaterna avseende otillbörliga affärsmetoder
som inriktas på finansiella tjänster och fast egendom som rättslig grund använt
bestämmelserna i direktivet (om vilseledande handlingar, utelämnande och
aggressiva metoder, ibland i kombination med förteckningen över förbjudna
affärsmetoder). I de övriga fallen har mer föreskrivande nationella
bestämmelser använts[114]. I försäkringssektorn har punkt 27 i bilaga I tillämpats
när försäkringsbolag vägrat betala ut ersättning genom att tvinga kunder som
begärt ersättning via sin försäkring att förete handlingar som inte rimligen
kan anses relevanta för att belägga ansökan. Försäkringsbolagen underlät
systematiskt att besvara korrespondens för att avskräcka kunderna från att
utöva sina avtalsenliga rättigheter.[115] Utredningen av finansiella
tjänster och fast egendom visar att det inte vore lämpligt att stryka
undantaget enligt artikel 3.9 i direktivet[116].
De
främsta anledningarna är att de finansiella tjänsterna och fast egendom medför
ett större ekonomiskt risktagande (än varor och tjänster), at konsumenterna har
bristande erfarenheter på området (i kombination med bristande insyn, särskilt
i finansiella transaktioner), att konsumenterna är särskilt utsatta på båda
områdena vilket gör dem lätt mottagliga både för reklam och påtryckningar, att
de i finansiella frågor behöriga rättstillämparna har erfarenhet av de
nationellt utvecklade systemen och slutligen med hänsyn till finansmarknadernas
eget funktionssätt och stabilitet. Rättstillämparna
och andra aktörer som deltagit i remissrundan[117] drar liknande slutsatser. En
bred majoritet av de organisationer som svarade, verksamma både med finansiella
tjänster och fast egendom, anser att det är mycket eller ganska viktigt att behålla
undantaget enligt artikel 3.9 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. 4. VERKSTÄLLIGHET 4.1. Verkställighet i
medlemsstaterna Direktivet reglerar
inte medlemsstaternas system för verkställighet. Enligt artikel 11 i direktivet
om otillbörliga affärsmetoder får medlemsstaterna själva välja de verktyg för
efterlevnaden som bäst passar den egna rättsliga traditionen, bara de ser till
att det finns lämpliga och verkningsfulla verktyg för att förekomma otillbörliga
affärsmetoder. Enligt artikel 13 i direktivet får medlemsstaterna också själva
avgöra vilken typ av sanktioner som ska tillämpas, bara de är ”effektiva,
proportionella och avskräckande”. Kommissionens roll
för den allmänna efterlevnaden av direktivet är avgörande, eftersom det är kommissionen
som ska se till att direktivet tillämpas på ett lämpligt och verkningsfullt
sätt i samtliga medlemsstater. Medlemsstaterna har
inrättat en rad olika system för efterlevnad. I vissa länder verkställs
bestämmelserna huvudsakligen av myndigheter, såsom konsumentombudsmän (t.ex. Danmark,
Sverige och Finland), konsument- eller konkurrensmyndigheter (t.ex. Italien, Irland,
Nederländerna, Rumänien och Förenade kungariket) eller särskilda enheter vid
ministerierna (t.ex. Portugal och Belgien). Andra medlemsstater (t.ex.
Österrike och Tyskland) har ett privat system för efterlevnad som sköts av
konkurrenterna själva. De flesta systemen kombinerar dock inslag av offentlig
förvaltning och privat genomdrivande. Sanktionerna varierar från domstolsförelägganden,
skadestånd och vite till straffrättsliga påföljder, och de flesta medlemsstater
kombinerar alla dessa sanktioner[118]. Medlemsstaterna och
aktörerna uppger att tillämpningen av direktivet på nationell nivå i allmänhet
är lämplig och effektiv. Men vissa anser att lämplig tillämpning på nationell
nivå kan hindras av de nationella rättstillämparnas bristande resurser,
förfarandenas komplexitet eller tidsutdräkt och att påföljderna inte är
tillräckligt avskräckande. En medlemsstat[119]
och flera konsumentföreningar[120]
efterlyser strängare påföljder[121]
och i vissa fall möjligheter till kollektiv talan. Flera medlemsstater
och aktörer bekräftar att situationen även påverkar det faktiska verkställandet
av lagstiftningen i gränsöverskridande ärenden. Remissrundan visar att när
otillbörliga affärsmetoder används över gränserna är det en verklig utmaning
för rättstillämparna att reagera snabbt och verkningsfullt, med tanke på de
begränsningar som gränsdragningarna mellan olika jurisdiktioner medför. Dessutom
är de tillgängliga resurserna knappa. Statistiken i 2012 års rapport om tillämpningen av förordningen
om konsumentskyddssamarbete[122]
visar att direktivet om otillbörliga affärsmetoder står för de klart flesta
fallen av ömsesidigt bistånd. År 2007–2010 avsåg 654 ärenden (48,7 %) av
sammanlagt 1 343 ärenden om konsumentskyddssamarbete överträdelser av direktivet
om otillbörliga affärsmetoder. Återstoden avsåg överträdelser av 14 andra direktiv
(däribland direktiv 1999/44/EG om vissa aspekter rörande försäljning av
konsumentvaror och härmed förknippade garantier) samt en förordning. Sedan nätverket för konsumentskyddssamarbete togs i
bruk har det under samordning av kommissionen varje år kontrollerat
efterlevnaden, utöver det bilaterala samarbetet. Vid kontrollerna kan
rättstillämparna samtidigt gå igenom en rad webbplatser inom en viss bransch
för att se om de följder EU:s konsumentlagstiftning och därefter vidta lämpliga
åtgärder om det behövs. De fem kontroller som hittills utförts har bidragit
till att förbättra efterlevnaden inom branscherna (webbplatser som säljer
flygbiljetter, ringsignaler för mobiltelefoner, elektronik, biljetter till
sportevenemang och kulturella evenemang samt konsumentkreditavtal). Myndigheterna
har kontrollerat cirka 2 200 webbplatser i olika branscher. I snitt
korrigerades 80 % av de webbplatser som överträtt konsumentlagstiftningen
efter de nationella myndigheternas insatser. Resultatet av den fösta etappen av
2012 års kontroller av digitalt innehåll visar ungefär lika många problem med
efterlevnaden som vid tidigare kontroller. Ytterligare åtgärder vidtas nu av
nationella myndigheter för att de berörda företagen ska förtydliga sin
ståndpunkt eller korrigera sina webbsidor.[123] Det finns inga sammanställningar av hur många beslut
och vilka påföljder som vidtagits av de nationella rättstillämparna, men följande
exempel kan ges: från det att direktivet trädde i kraft fram till mitten av
2011 fattade den italienska konkurrensmyndigheten över 700 beslut och ålade
viten på sammanlagt 91 miljoner euro. Den franska myndigheten Direction
Générale de la Concurrence, de la Consommation et de la Répression des Fraudes
(DGCCRF) utfärdade 1 251 rapporter[124]
och motsvarande böter på cirka 1,7 miljoner euro.[125] Lettlands
konsumentskyddsorgan fattade 154 bindande beslut och utdömde böter motsvarande 159 400
euro. Den finska konsumentombudsmannen väckte talan i 8 ärenden. Det irländska
konsumentskyddsorganet National Consumer Agency utfärdade 14 ålägganden, 116 förelägganden,
2 förbud och väckte talan i två ärenden. Slovakiens konkurrensmyndighet utfärdade
46 förvaltningsbeslut och utdömde böter motsvarande sammanlagt 151 800 euro
medan man i Sverige meddelade 18 domar och 52 domstolsförelägganden. Ytterligare insatser krävs för att garantera
ett gott konsumentskydd, i synnerhet i gränsöverskridande ärenden men även
nationellt. Denna slutsats bygger på kommissionens erfarenheter av samarbetet
med de nationella myndigheterna, återkopplingen från de europeiska
konsumentcentrumen[126]
och andra aktörer, samt övriga källor (i synnerhet rapporterna om tillämpningen
av förordningen om konsumentskyddssamarbete)[127]. 4.2. Självreglering Direktivet om otillbörliga affärsmetoder bygger
på principen att självreglering kan komplettera domstolsförfaranden och
förvaltningsåtgärder och förtydligar vilken roll de som utfärdar
uppförandekoder kan spela för efterlevnaden[128].
Erfarenheterna från vissa rättssystem visar[129] att självreglerande organ kan
bida till att öka efterlevnaden av de rättsliga bestämmelserna och minska
bördan för de nationella rättstillämparna. Medlemsstaterna får tillgripa
självreglering och tvistlösning för att öka konsumentskyddet och efterlevnaden
av lagstiftningen samt goda affärsmetoder. Direktivet bekräftar emellertid också att självreglering
inte får ersätta domstolsförfaranden och förvaltningsåtgärder. Direktivet ökar
dessutom verkan hos uppförandekodexar genom att kräva att medlemsstaterna ska tillämpa
dem på näringsidkare som åtagit sig att följa kodexen.[130] 5. DIREKTIVETS FÖRDELAR Erfarenheterna från de första årens
tillämpning visar att direktivet har bidragit till att öka konsumentskyddet i medlemsstaterna
samtidigt som seriösa näringsidkare skyddats från illojal konkurrens som inte
följer bestämmelserna. Direktivet har använts av nationella
konsumentskyddsföreningar för att stävja och följa upp en rad olika
otillbörliga affärsmetoder[131].
Direktivet är den enda allmänna EU-lagstiftning som finns för att bedöma miljöargument
eller aggressiva metoder. De principgrundade bestämmelserna har särskilt
effektivt bidragit till att ge de nationella myndigheterna möjlighet att anpassa
sina bedömningar till den snabba utvecklingen av utbudet på varor och tjänster
samt marknadsföringsmetoderna. Förteckningen över förbjudna affärsmetoder ger
de nationella myndigheterna ett verkningsfullt verktyg för att komma åt
otillbörliga metoder som lockerbjudanden,[132]
gratiserbjudanden som inte är gratis, dold reklam och direkta uppmaningar
riktade till barn. Bestämmelserna i förteckningen över förbjudna affärsmetoder har
också använts för att ta itu med otillbörliga affärsmetoder när det gäller finansiella
tjänster och fast egendom. Den rättsliga ramen är också väl lämpad för
att bedöma lämpligheten i nya affärsmetoder på internet som utvecklas samtidigt
med övriga marknadsföringstekniker. Bestämmelserna tillåter omedelbar verkställighet
vid överträdelser som tar hjälp av nya och vanliga verktyg till exempel för prisjämförelser
eller webbplatser för kollektiva köp eller den ökande andelen reklam på de sociala
närverken. När det gäller de gränsöverskridande frågorna
avsåg cirka hälften av insatserna via nätverket för konsumentskyddssamarbete (begäran
om information, varningar och begäranden om verkställighet) överträdelser av direktivet
om otillbörliga affärsmetoder[133].
Flera gemensamma kontrollinsatser har också gjorts via nätverket för
konsumentskyddssamarbete med hjälp av bestämmelserna i direktivet om
otillbörliga affärsmetoder (mot webbplatser som säljer flygbiljetter,
Internettjänster för mobiltelefoni, eller webbplatser som säljer
konsumentelektronik)[134]. Samarbetet med de nationella rättstillämparna och
uppgifterna om genomförandet som samlats in via databasen för direktivet om
otillbörliga affärsmetoder visar att bestämmelserna vanligen tolkas på samma
sätt. De förtydliganden som domstolen och kommissionen lämnat har bidragit till
detta. Genom att medlemsstaternas splittrade rättsliga
bestämmelser om otillbörliga affärsmetoder ersatts med en gemensam uppsättning
regler har direktivet bidragit till att undanröja hinder för gränsöverskridande
handel och till att förenkla regelverket. Enligt Europa 2020-strategin måste invånarna i
EU ges förutsättningar att delta fullt ut i den inre marknaden, vilket kräver
att man måste ge dem bättre möjligheter att köpa varor och tjänster över
gränserna. Det goda konsumentskydd som införs genom direktivet tycks bidra till
att öka konsumenternas förtroende. Den senaste tidens erfarenheter visar att
fler konsumenter nu är intresserade av att göra gränsöverskridande inköp (52 %,
+19) och kan tänka sig att spendera större summor (18 %, +5) än år 2006, då
direktivet ännu inte införlivats i medlemsstaterna[135]. Men ökningen av den
gränsöverskridande internethandeln ligger fortfarande långt bakom den inhemska
ökningen, så det är tydligt att mycket arbete återstår att göra[136]. Därför bör vikten nu läggas
vid en korrekt och konsekvent tillämpning av direktivet vilket är en förutsättning
för att allmänheten och företagen i EU till fullo ska kunna dra nytta av de
möjligheter den inre marknaden erbjuder. Kommissionen anser att detaljhandeln (däribland
e-handeln), transportområdet, den digitala ekonomin och energi samt hållbarhet
är nyckelområden där den inre marknadens tillväxtpotential är som störst[137]. Direktivet har en mycket
viktig roll att spela i detta sammanhang. Ytterligare ansträngningar behövs för att
stärka tillämpningen av direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Medlemsstaterna
har knappa resurser och påföljdernas avskräckande effekt bör öka. Samarbete i
gränsöverskridande ärenden inom ramen för förordningen om
konsumentskyddssamarbete bör också öka. Behovet av bättre insatser för tillämpningen,
både över gränserna och nationellt, gör att kommissionen bör bli mer aktiv,
för att samverka med medlemsstaterna och hjälpa dem att tillämpa direktivet inom
hela EU. Kommissionen kommer att överväga hur den i enlighet med fördragen kan
ta mer aktiv del genom att främja en konsekvent tillämpning av direktivet, i
synnerhet när det gäller otillbörliga affärsmetoder med gränsöverskridande
inslag, till exempel på internet och som ställer rättstillämparna inför
likartade frågor. 6. SLUTSATSER Såsom framgår av kommissionens meddelande om tillämpningen
av direktivet om otillbörliga affärsmetoder som föregick denna rapport framstår
det inte lämpligt att ändra direktivet i nuläget. Detta framgår av remissrundan
och de preliminära slutsatser som dragits från medlemsstaternas erfarenheter av
att tillämpa direktivet. Erfarenheterna är väsentliga, men fortfarande
begränsade med tanke på regelverkets omfattning. De frågor som tagits upp av vissa aktörer avseende
tillämpningen av direktivet på vissa typer av otillbörliga affärsmetoder kan
lösas genom olika sätt att åstadkomma en bättre tillämpning i medlemsstaterna. Såsom
framhålls i meddelandet bör framtida insatser inriktas på de centrala frågor
där det är vanligt att konsumenterna åsamkas skador och går miste om möjligheter
och där den inre marknaden har störst tillväxtpotential. [1] Denna rapport följer på meddelandet från kommissionen
till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
om tillämpningen av direktivet om otillbörliga affärsmetoder ”Att uppnå en hög
konsumentskyddsnivå – Att fördjupa förtroendet för den inre marknaden”. Enligt
artikel 18 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder ska kommissionen
rapportera om hur direktivet genomförts avseende vissa frågor, såsom
finansiella tjänster och fast egendom samt förteckningen över affärsmetoder som
under alla omständigheter är otillbörliga, samt utrymme för eventuella fortsatt
harmonisering och förenkling. Enligt skäl 24 i direktivet om otillbörliga
affärsmetoder ska tillämpningen av direktivet ses över för att se till att
hindren på den inre marknaden har motverkats och att en hög konsumentskyddsnivå
uppnås. [2] Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den
11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare
gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv
84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och
2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004. [3] Se strategin för konsumentpolitiken i EU, åtgärd 3 (modernisera
konsumentskyddsregelverket). [4] Remissrundan gav 25 svar från medlemsstaterna (Luxemburg
och Malta svarade inte), två svar från Island och Norge samt 76 svar från
övriga aktörer, däribland 20 europeiska konsumentcentrum, 9 konsumentföreningar
och 47 aktörer från näringslivet (däribland handelskammare,
paraplyorganisationer eller federationer samt självreglerande organ). [5] Enligt artikel 18 i direktivet ger rapporten en
bedömning av hur artikel 3.9 fungerar när det gäller tillämpningen av
direktivet om otillbörliga affärsmetoder på finansiella tjänster och fast
egendom. [6] Jfr undersökningen av hur direktivet om otillbörliga
affärsmetoder tillämpats på finansiella tjänster och fast egendom som utfördes
av Civic Consulting för Europeiska kommissionens räkning, GD Rättvisa.
Dokumentet med titeln ”Study on the application of the Unfair Commercial
Practices Directive to financial services and immovable property ” finns att
hämta här: http://ec.europa.eu/justice/consumer-marketing/document. [7] Se artikel 4 i direktivet. [8] Belgien, Irland, Malta, Polen, Slovakien och Slovenien
hade införlivat direktivet den 12 juni 2007. [9] Spanien. [10] Även de tre EES-länderna Island, Liechtenstein och Norge
antog lagstiftning som införlivade direktivet. [11] Se dom av den 23 april 2009 i mål C-321/08, kommissionen
mot Spanien, och dom av den 5 februari 2009 i mål C-282/08, kommissionen mot
Luxemburg. [12] En förteckning över de nationella
genomförandebestämmelserna finns i hemsidan för direktivet om otillbörliga
affärsmetoder: https://webgate.ec.europa.eu/ucp/
eller på följande länk: http://ec.europa.eu/justice/consumer-marketing/unfair-trade/unfair-practices/index_en.htm. [13] Dom av den 23 april 2009 i förenade mål C-261/07 och C-299/07,
VTB-VAB NV mot Total Belgien, samt Galatea BVBA mot Sanoma Magazines Belgien
NV; dom av den 14 januari 2010 i mål C-304/08 Zentrale zur Bekämpfung
unlauteren Wettbewerbs eV mot Plus Warenhandelsgesellschaft mbH; dom av den 30
juni 2011 i mål C-288/10, Wamo BVBA mot JBC NV och Modemakers Fashion NV samt
dom av den 15 december 2011 i mål C-126/11, Inno NV mot Unizo m.fl. [14] Inom det område som tillnärmas genom direktivet. [15] Exempel på direktiv som innehåller klausuler om minsta
harmonisering inom det område som tillnärmas genom direktiv 2005/29/EG är
följande: direktiv 98/6/EG av den 16 februari 1998 om konsumentskydd i samband
med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter, direktiv 97/7/EG av den 20
maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal, direktiv 85/577/EEG av den 20
december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta
affärslokaler, direktiv 94/47/EG av den 26 oktober 1994 om skydd för köparna
vad avser vissa aspekter i avtal om nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis
samt direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och
andra paketarrangemang. [16] Danmark, Finland, Irland, Lettland och Sverige. [17] Den 10 mars 2008 anmälde Danmark bestämmelser om
tevereklam som offentliggjorts i avsnitt 21 i lag nr 1368 av den
15 december 2005 om reklam och sponsring i radio och television. Dessa
bestämmelser avser bland annat produkternas särdrag, pris, och de förkunskaper
som krävs för att använda produkten och har gott fäste i dansk lagstiftning som
ägnar särskild uppmärksamhet åt att skydda underåriga och är avsedda att
genomföra direktivet om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i
medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av
sändningsverksamhet för television (rådets direktiv 89/552/EEG, numera direktiv
2010/13/EU om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster). [18] Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den
10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i
medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av
audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster). [19] Belgien har inte anmält några nationella bestämmelser om
förbud mot hemförsäljning av produkter till ett värde över 250 euro.
EU-domstolen kommer att bedöma detta i samband med en talan mot Belgien som för
närvarande är under prövning. [20] Artikel 3.4 i direktivet förtydligar följande: ”Om
bestämmelserna i detta direktiv står i strid med andra gemenskapsbestämmelser
som reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder, skall de senare
ha företräde och tillämpas på dessa specifika aspekter”. [21] Se riktlinjerna till direktivet, s. 18-19.
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 av den 24 september
2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen
innehåller till exempel särskilda bestämmelser om prisuppgifter som måste vara
tillgängliga för allmänheten. Enligt 23 i förordningen ska flygbolagen när de
anger slutpriset, som ska inkludera alla tillämpliga skatter och avgifter,
tilläggsavgifter och arvoden, även ange de olika inslagen i slutpriset. När det
gäller vilken information om flygpriser som måste lämnas innan avtal ingås är
särbestämmelserna alltså tillämpliga. Direktivets bestämmelser tillämpas för
att förhindra affärsmetoder som kan vara vilseledande för den genomsnittliga
konsumenten (såsom lockerbjudanden vid marknadsföring av flygresor), aggressiva
marknadsföringsmetoder (till exempel kostsamma och oproportionerliga hinder när
konsumenter vill säga upp ett avtal). [22] ”[…] En nationell bestämmelse som i det föreliggande
ärendet kan inte anses ingå i tillämpningsområdet för direktivet om
otillbörliga affärsmetoder om den, såsom den hänskjutande domstolen uppger,
endast avser att reglera konkurrensen mellan näringsidkare utan några
konsumentskyddsliga mål.” (mål C-126/11, Inno, skäl 29, ännu ej i
officiell svensk översättning). [23] Se även avsnitt 3.3.4. om köperbjudanden och krav på
prisinformation. [24] Riktlinjer för genomförandet/tillämpningen av direktiv
2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder, SEK(2009) 1666, arbetsdokument från
kommissionens avdelningar av den 3 december 2009 - http://wcmcom-ec-europa-eu-wip.wcm3vue.cec.eu.int:8080/justice/consumer-marketing/files/ucp_guidance_sv.pdf. [25] Se t.ex. förslag till avgörande
av generaladvokaten i mål C-122/10, Konsumentombudsmannen mot Ving Sverige AB,
punkt 30, 40 samt fotnot 13. [26] Se https://webgate.ec.europa.eu/ucp/public/. Rättsdatabasen bygger på Europaparlamentets och
rådets beslut nr 1926/2006/EG av den 18 december 2006 om inrättande av ett
program för gemenskapsåtgärder på området konsumentpolitik (2007–2013). Se
särskilt åtgärd 9: Juridisk och teknisk expertis,
inbegripet undersökningar, för att övervaka och bedöma hur medlemsstaterna
införlivat och genomfört konsumentskyddslagstiftningen och hur de upprätthåller
denna, särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj
2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot
konsumenter på den inre marknaden. I detta ingår även att utveckla och
underhålla lättillgängliga och offentliga databaser om genomförandet av
gemenskapens konsumentskyddslagstiftning. [27] I dagsläget (maj 2012) innehåller databasen sammandrag av
158 administrativa beslut och 202 domar (däribland 63 domar från
medlemsstaternas högsta domstolar). [28] http://www.eu-consumer-law.org/index.html. [29] https://e-justice.europa.eu/home.do. [30] Se artikel 2 c i direktivet. [31] Se artikel 3.1 i direktivet. [32] Se artikel 3.2 i direktivet. [33] Det rör sig om Tyskland, Österrike, Frankrike och Sverige.
Men i Tyskland berörs endast bilaga I till direktivet medan man i Frankrike
enbart tillämpar artikel 6 och bilaga I (som begränsas till vilseledande
beteenden) på förbindelser mellan näringsidkare. [34] Se meddelande från kommissionen till Europaparlamentet,
rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén ”Skydda
företagen mot vilseledande marknadsföringsmetoder och genomdriva regelverket på
ett effektivt sätt - Översyn av direktiv 2006/114/EG om vilseledande och
jämförande reklam” av den 27 november 2012 (COM(2012) 702 final). [35] Den brittiska konkurrensmyndigheten Office of Fair
Trading. [36] Estland, Irland, Lettland och Rumänien. [37] Förenade kungariket. [38] Till exempel genom ett förtydligande i riktlinjerna från
kommissionens enheter. [39] Se även artikel 6.1 led c och f i direktivet. [40] Visa medlemsstater (däribland Italien och Frankrike) och
aktörer har uppgivit att de stödjer en utvidgning endast om den ska lösa vissa
särskilda problem, t.ex. oseriösa katalogföretag. Rumänien anser att om
direktivet om otillbörliga affärsmetoder utvidgas även till transaktioner
mellan näringsidkare skulle det skapa större enhetlighet för affärer som riktar
sig både till näringsidkare och konsumenter. Nederländerna vill utvidga direktivet
om otillbörliga affärsmetoder i den mån som krävs för att skydda näringsidkarna
mot problem med luftfakturor. Tyskland, Österrike och Sverige, som redan fullt
ut tillämpar bestämmelserna i direktivet även på transaktioner mellan
näringsidkare, skulle vilja ge näringsidkarna samma skyddsnivå som
konsumenterna inom EU. [41] Se t.ex. vissa frågor från Europaparlamentet: E-5539/08,
E-010017/2010 och E-1704/2011. [42] KOM(2001) 546 slutlig av den 2 oktober 2001 och det
ändrade förslaget i KOM(2002) 585 slutlig av den 25 oktober 2002. [43] Se även förhandsavgörande av den 14 januari 2010 i mål
C-304/08, Plus Warenhandelsgesellschaft vad gäller Tyskland, förhandsavgörande
av den 9 november 2010 i mål C-540/08, Mediaprint Zeitungs vad gäller
Österrike; förhandsavgörande av den 11 mars 2010 i mål C-522/08,
Telekomunikacja Polska vad gäller Polen. [44] Vissa nationella rättsvårdande myndigheter anser att
avsaknaden av närmare bestämmelser skapar osäkerhet om rättsläget oh gör
verkställigheten svårare eller ineffektiv (enligt direktivet om otillbörliga
affärsmetoder måste man från fall till fall påvisa att erbjudandena varit
vilseledande). [45] Sex medlemsstater (Belgien, Danmark, Finland, Frankrike,
Irland och Lettland) har redan (delvis) ändrat sin lagstiftning om säljfrämjande
åtgärder för att efterkomma direktivet och domstolens rättspraxis. För
närvarande har tretton medlemsstater fortfarande mer restriktiva bestämmelser
än direktivet om otillbörliga affärsmetoder, antingen avseende prisrabatter
(Belgien, Bulgarien, Estland, Finland, Frankrike, Lettland, Polen, Portugal och
Spanien) eller avseende kommersiella lotterier (Österrike, Danmark, Finland,
Frankrike, Tyskland och Luxemburg). Liknande bestämmelser finns i Island och
Norge. [46] Frankrike, Tyskland, Irland, Lettland och Spanien. [47] Belgien, Danmark, Spanien och Norge. [48] Slovakien, Polen, Bulgarien, Nederländerna och Förenade
kungariket. [49] AIM (Europeiska varumärkesföreningen) och österrikiska
Bundesarbeitskammer. [50] Franska CLCV (Consommation Logement Cadre de Vie). [51] Europeiska konsumentcentrumet i Irland. [52] T.ex. Polen, Danmark och Sverige. [53] Ett exempel är den nationella rättstillämpare som ansåg
att det faktum att vattenleveranserna avbröts utan förvarning stred mot kravet
på god yrkessed. Myndigheten ansåg att näringsidkaren borde uppvisat en högre
grad av god yrkessed med tanke på vattenleveransernas vikt, och att särskilda
åtgärder borde vidtagits innan leveranserna avbröts. Beslut från den italienska
konkurrensmyndigheten (AGCM) av den 12 mars 2009 PS 166 – Acea Distacco
fornitura d'acqua. [54] Mål C-435/11, CHS Tour Services. [55] Danmark och Nederländerna hänvisar till utökat skydd för
lättpåverkade konsumenter genom lagstiftning, men utan att föreslå några
särskilda lösningar eller alternativ. [56] Såsom framhölls i strategin för konsumentpolitiken i EU
måste lättpåverkade konsumenter skyddas från de risker som följer av den
ekonomiska krisen, den åldrande befolkningen och den allt mer komplexa digitala
marknaderna med tanke på att vissa konsumentgrupper har svårigheter med att
hantera den digitala tekniken. [57] Se avsnitt 4 i den här tillämpningsrapporten. [58] Den kontroll som genomfördes 2008 avsåg webbplatser som
sålde ringsignaler, bakgrunder och andra tjänster för mobiltelefoni. Bland de
över 500 webbplatser som kontrollerades förekom på 301 webbplatser allvarliga
överträdelser av EU:s konsumentlagstiftning. Över hälften av dessa inriktades
särskilt på tonåringar och barn. De tre vanligast förekommande problemen var
otydlig prissättning, ofullständiga uppgifter och vilseledande reklam (i
synnerhet att ringsignaler felaktigt påstods vara ”gratis” trots att
konsumenterna faktisk slöt ett abonnemang mot betalning). Resultaten från den
första etappen av 2012 års kontroll av digitalt innehåll finns här: http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/sweep/digital_content/index_en.htm. [59] Beslut av den 27 december 2011 från den italienska
konkurrensmyndigheten (AGCM), PS7256 – Comet-Apple Prodotti in Garanzia,
Provvedimento n. 23193 – Det berörda företaget erbjud en kommersiell garanti
som omfattade tjänster dom konsumenterna ändå har rätt till enligt
Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa
aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier
(dvs. två års lagfäst garanti hos försäljaren vid produktfel). Kommissionen har
stöttat konsumentföreningarnas insatser genom att ta upp frågan med det
nationella nätverket för rättstillämpare inom ramen för förordningen
om konsumentskyddssamarbete och i en skrivelse (från vice
ordförande Viviane Reding den 21 september 2012) till alla EU-ministrar med
ansvar för konsumentfrågor, för att få till stånd en samordnad insats om
problemet återkommer i andra medlemsstater. [60] AIM (Europeiska varumärkesföreningen). [61] Se direktivet om otillbörliga affärsmetoder, artikel 2 led
i. [62] Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den
25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv
93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om
upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets
direktiv 97/7/EG. [63] Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8
juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster,
särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk
handel”). [64] Den huvudinvändning som aktörerna gjorde i samband med det
inledande införlivandet av direktivet var att en stelbent tillämpning (med en
sorts punktlista) av kraven skulle kunna leda till oproportionerligt betungande
villkor för näringsidkarna och annonsörerna. Eftersom köperbjudande är ett nytt
begrepp var det till exempel inte klart i vilken omfattning beskrivningen av de
”utmärkande egenskaperna” skulle anses nödvändig med avseende på det använda
annonsmediet och den berörda produkten (se artikel 7.4 a).
Annonsörsorganisationen World Federation of Advertisers ville därför helst
begränsa informationskraven till att bara tillämpas när köperbjudandet förekom
i samband med en omedelbar möjlighet för konsumenten att göra ett köp. [65] Dom av den 12 maj 2011 i mål C‑122/10,
konsumentombudsmannen mot Ving Sverige AB. [66] Detta innebär det lägsta pris till vilket den
utannonserade produkten eller produktkategorin kan köpas, medan de
utannonserade produkterna eller produktkategorierna även är tillgängliga till
andra priser som inte anges (till exempel om biljetter till Paris utannonseras
som tillgängliga ”från 100 euro”).
[67] Se
i synnerhet artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr
1008/2008 av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhandahållande
av lufttrafik i gemenskapen
(omarbetning). 68 Se i synnerhet artiklarna 5.1 c, 19 och 22 i direktivet
om konsumenträttigheter. [69] När näringsidkaren gör ett ”köperbjudande” i den mening
som avses i artikel 7.4 i direktivet. [70] Åtta konsumentföreningar, elva europeiska konsumentcentrum
och tio näringslivsorganisationer angav problem i samband med prissättning. [71] Den undersökning som Europeiska kommissionen beställde
från Steer Davies Gleave (2011) om hur tydliga priserna är i luftfartssektorn
skulle utreda om webbplatserna följde informationskraven i fem olika rättsakter
från EU, däribland direktiv 2005/29 om otillbörliga affärsmetoder.
Undersökningen rekommenderade insatser för verkställighet snarare än ändringar
i den befintliga lagstiftningen. [72] En undersökning utförd av den brittiska
konkurrensmyndigheten Office of Fair Trading avseende prisannonsering visade
att hur priserna presenteras påverkar konsumenternas beslut och ekonomiska
situation. Undersökningen visade att konsekutiva prispåslag — som innebär att
konsumenterna först bara ser en del av totalpriset, som sedan ökar genom påslag
under hela köpprocessen — påverkade deras ekonomiska situation kraftigast, med
hela 15 % av summorna. OFT(2010), Advertising of prices, http://www.oft.gov.uk/OFTwork/markets-work/advertising-prices/. [73] Se ärendet om flygbolagens tilläggsavgifter - CRE-E/27017
(juli 2012) - http://www.oft.gov.uk/OFTwork/consumer-enforcement/consumer-enforcement-completed/card-surcharges/. [74] Se Provvedimenti Autorità Garante per la Concorrenza ed il
Mercato (2011–2012): PS/4261, PS/5530, PS/3773, PS/892, PS/6147, PS/5667, PS/7430, PS/3771, PS/7505, PS/7493 and PS/7383 - http://www.agcm.it/consumatore.html. [75] Slutsatserna i meddelandet om tillämpningen av det
direktiv om prismärkning som kommissionen antog 2006 slog fast att direktivet
inte givit upphov till några större problem med införlivandet i medlemsstaterna
och att direktivet i allmänhet bidragit till att öka konsumentskyddet. En ny
remissrundahålls under våren 2012 bland medlemsstaterna för att kommissionen
skulle kunna bedöma hur effektivt direktivet varit hittills. Resultaten visade
att medlemsstaterna i) inte känner till några gränsöverskridande problem med
införlivandet av direktivet (som inte har några väsentliga gränsöverskridande
inslag), ii) i stor utsträckning använder undantagen i direktivet (t.ex.
undantaget för tjänster, auktioner samt försäljning av konst och antikviteter
samt det tillfälliga undantaget för småföretag från tillämpningen av
direktivet), iii) stödjer en minimiharmonisering på området (över tio
medlemsstater har infört eller behållit nationella bestämmelser med en högre
nivå av konsumentskydd i fråga om prismärkning). En bred majoritet av
medlemsstaterna uppger att de regelbundet och systematiskt gör
marknadskontroller och har inrättat verkningsfulla påföljder (böter) på
nationell nivå för överträdelser av direktivet. Ytterligare undersökningar kan
krävas. [76] Frankrike och Italien har i dialog med kommissionen
uppgivit att medlemsstater vid åtminstone ett tillfälle vägrat samarbete i
prisfrågor (till exempel Irland avseende luftfartssektorn) som ansåg att de
ifrågasatta metoderna inte skadade konsumenternas kollektiva intressen på det
sätt som avses i förordningen om konsumentskyddssamarbete. [77] Bara sex medlemsstater (Belgien, Finland, Irland, Litauen,
Rumänien och Nederländerna) samt Island och Norge stödjer ytterligare reglering
avseende priser, men av olika skäl (till exempel för att förtydliga när
prisinformationen ska anses vara väsentlig och för att se till att enhetspriset
nämns i reklamen). [78] Italien, AGCM, 2009, PS1270 - Vodafone – Ostacoli alla
migrazione e retention ingannevole, Provvedimento n. 19756. [79] Italien, AGCM, 2008, PS91 – Enel Energia –Richiesta cambio
fornitore, Provvedimento n. 18829. [80] Uppgifter i kommissionens besittning visar att
konsumenterna utsätts för olika påtryckningar för att sluta avtal. [81] Direktivet om otillbörliga affärsmetoder, bilaga I, n.
24-31. [82] I 2008 års kontroll av webbplatser som säljer
ringsignaler, bakgrundsbilder och andra mobiltelefonitjänster förekom
allvarliga överträdelser av EU:s konsumenträttsliga bestämmelser, däribland
punkt 20 i bilaga I, på 301 av över 500 kontrollerade webbplatser. Se
punkt 3.3.2 om lättpåverkade konsumenter. [83] Mål C-428/11, Purely Creative m.fl. – Se avsnitt 3.1.1 i
den här rapporten. [84] SELDIA, Direkthandelns förening. [85] DSE, Direct Selling Europe. [86] Konsumentorganisationerna och övriga aktörer tog inte upp
några problem avseende bilaga I, punkt 14. [87] Rådets förordning (EG) nr 834/2007 av
den 28 juni 2007 om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter
och om upphävande av förordning (EEG) nr 2092/91, EUT L
189, 20.7.2007, s. 1. Andra exempel på särskild lagstiftning är
Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om
märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade
produkters användning av energi och andra resurser eller Europaparlamentets och
rådets förordning EG nr 1222/2009 av den 25 november 2009 om märkning av däck
vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar. [88] Såsom anges i skäl 10 till direktivet blir verkan att
direktivet ”skyddar konsumenterna när det inte finns någon branschlagstiftning
på gemenskapsnivå och hindrar näringsidkare från att ge ett felaktigt intryck
av en produkts beskaffenhet.”. [89] Riktlinjer för genomförandet/tillämpningen av direktiv
2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder, SEK(2009) 1666, arbetsdokument från
kommissionens enheter av den 3 december 2009. [90] T.ex. Frankrike. [91] Belgien, Frankrike, Litauen, Portugal och Slovenien. [92] Bland de vanligaste påståendena förekommer till exempel:
”miljövänlig, biologiskt nedbrytbar, koldioxidneutral, grön, hållbar, naturlig,
energisnål, giftfri, koldioxidsnål, ej förorenande, ren, utsläppsfri, etisk och
rättvis”. [93] T.ex. den europeiska
konsumentorganisationen BEUC. [94] Den brittiska myndigheten Advertising Standard Authority
fick till exempel in ett stort antal klagomål om miljöargument, som utreddes.
Se avsnitt 4 om verkställighet. [95] Den 16 juli 2008 lade Europeiska kommissionen fram sin
handlingsplan för hållbar konsumtion och produktion samt en hållbar
industripolitik . Den 11 januari 2012 inledde kommissionen remissrundan om
hållbar konsumtion och produktion. Mer information finns här: http://ec.europa.eu/environment/eussd/escp_en.htm [96] Vid den europeiska konsumentkonferensen den 29 maj 2012
anordnade Europeiska kommissionen en workshop om så kallad grönmålning
(greenwashing) och vilseledande miljöargument. Detta var ett första steg för
att samla material till bedömningen av miljöargument på EU-nivå. Mer information
finns här: http://www.european-consumer-summit.eu/. [97] Se s. 19 i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar
om e-handeln och konsumenterna med titeln ”Bringing e-commerce benefits to
consumers” [ej översatt till svenska]. Arbetsdokumentet åtföljde meddelande
från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och
sociala kommittén samt Regionkommittén ”Samstämmiga ramar för att öka tilltron
till en inre e-marknad för e-handel och nättjänster” (SEC(2011) 1640 final,
Bryssel den 11 januari 2012), jfr s. 19. Köparna använder många olika sätt att
samla information innan de köper varor online. De flesta - 31 % av köparna
- besöker säljarnas webbplatser, 30 % använder sökmotorer, 27 %
använder prisjämförelsesajter och 24 % besöker elektroniska
marknadsplatser, medan 24 % läser kundrecensioner. [98] Se s. 20 i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar
om e-handeln och konsumenterna ”Bringing e-commerce benefits to consumers” [ej
översatt till svenska] (SEC(2011) 1640 final, Bryssel den 11 januari 2012). I
motsats till bestämmelserna i artikel 5 i direktivet om elektronisk handel är
det vanligt att många prisjämförelsesajter (53 %) inte sätter ut en
fullständig besöksadress, se s. 22. [99] Fem konsumentföreningar, sju näringslivsorganisationer och
fyra europeiska konsumentcentrum. [100] Nederländerna. [101] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar med
titeln Knowledge Enhancing Aspects of Consumer Empowerment 2012–1014,
19.7.2012, SWD (2012) 235 slutligt. [102] Den brittiska konkurrensmyndigheten Office of Fair Trading,
ärende CRE-E-26547, 26555, 26759, 26760, 26761, januari 2011, http://www.oft.gov.uk/OFTwork/consumer-enforcement/consumer-enforcement-completed/heating-oil/. [103] Tribunal de Commerce, 4 oktober 2011, Synhorcat m.fl. mot
Expedia m.fl. [104] Se meddelandet om e-handel (sidan 10). [105] Artikel 3.9 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder:
”När det gäller ”finansiella tjänster” enligt definitionen i direktiv
2002/65/EG och fast egendom får medlemsstaterna på det område som tillnärmas
genom detta direktiv ställa mer inskränkande eller mer föreskrivande krav än
enligt det här direktivet.” [106] Se till exempel direktiv 2007/64/EG om betaltjänster och
direktiv 2008/48/EG om konsumentkreditavtal som inför fullständigt
harmoniserade bestämmelser. [107] Jfr undersökningen av hur direktivet om otillbörliga
affärsmetoder tillämpats på finansiella tjänster och fast egendom som utfördes
av Civic Consulting för Europeiska kommissionens räkning, GD Rättvisa.
Dokumentet med titeln ”Study on the application of the Unfair Commercial
Practices Directive to financial services and immovable property ” finns att
hämta här: http://ec.europa.eu/justice/consumer-marketing/document. [108] Sådana organisationer såsom nationella rättstillämpare,
nationella konsumentföreningar och ombudsmän samt ett urval akademiker och
aktörer på EU-nivå såsom Europeiska bankförbundet, Europeiska försäkrings- och
återförsäkringsfederationen (CEA) och den europeiska konsumentföreningen BEUC. [109] När det gäller finansiella tjänster ställs till exempel
särskilda informationskrav på bankerna (till exempel i Tyskland när det gäller
överlåtelse av realkrediter till tredje man eller i Spanien när det gäller
annonsering av växelkurser för valutaväxling) samt när det gäller
investeringstjänster, försäkringar och finansförmedlare. När det gäller fast
egendom ställs krav på information om köpet, transaktionen, mäklaren och
byggentreprenadavtal. [110] Till exempel i Österrike råder förbud mot icke begärda
samtal, oönskad e-post, hemförsäljning av hypotekslån och att mäklare håller
inne pengar utan rättslig grund, i Nederländerna förbud mot hemförsäljning av låneprodukter
och i Belgien och Frankrike förbud mot kombinationserbjudanden. [111] Till exempel i de flesta medlemsstater råder förbud mot
ocker, i Frankrike förbud mot att annonsera om att lån kan beviljas utan att
konsumenten behöver dokumentera sin ekonomiska ställning eller i Österrike
utfärdande av bankomatkort till minderåriga utan målsmans tillstånd. [112] Till exempel i Danmark råder förbud mot att bankerna
finansierar kundernas köp av bankens egna aktier, i Frankrike förbud mot att
bankerna hindrar kunderna från att använda en annan kreditförsäkring (än
bankens egen) när den garanti som ställs är likvärdig. [113] Kreditgivning för fast egendom omfattas inte av direktiv
2008/48/EG om konsumentkreditavtal. Kommissionen antog den 31 mars 2011 ett
förslag till Europaparlamentet och rådets direktiv om bostadslåneavtal. [114] Jfr undersökningen av hur direktivet
om otillbörliga affärsmetoder tillämpats på finansiella tjänster och fast
egendom som utfördes av Civic Consulting för Europeiska kommissionens räkning,
GD Rättvisa. Dokumentet med titeln ”Study on the application of the Unfair
Commercial Practices Directive to financial services and immovable property ”
finns att hämta här: http://ec.europa.eu/justice/consumer-marketing/document. [115] Uppgifter från Portugal, jfr 2012 års undersökning av hur
direktivet om otillbörliga affärsmetoder tillämpats på finansiella tjänster och
fast egendom i EU. [116] Undersökningen fastställer att medlemsstaternas möjligheter
att anta strängare bestämmelser än direktivet ger dem den flexibilitet som
krävs för att hantera framväxande nya (otillbörliga) marknadsföringsmetoder med
hänsyn till de nationella särdragen i lagstiftningen om finansiella tjänster
och fast egendom och att en strykning av artikel 3.9 skulle skada välfungerande
system och därmed minska konsumentskyddet. [117] Bland respondenterna fanns bland annat konsumentföreningar
som den europeiska konsumentorganisationen BEUC samt
nationella konsumentskyddsföreningar. Undersökningen
visade också att särskilda nationella krav på information brukar användas
oavsett om de kan vilseleda konsumenterna, och därför är lättare att hantera
för myndigheter, domstolar, näringsidkare och konsumenter. De kan också ofta
användas i olika system för efterlevnad. Undersökningen har därför inriktats på
redan befintliga bestämmelser i de medlemsstater som redan hade krav på
information. Detta gäller såväl finansiella tjänster som fast egendom. [118] Mer information och exempel på medlemsstaternas system för
efterlevnad och påföljder finns i ländersektionerna i rättsdatabasen för
direktivet om otillbörliga affärsmetoder: https://webgate.ec.europa.eu/ucp/public/. [119] Belgien. [120] Den europeiska konsumentorganisationen
BEUC, Citizens Advice (Förenade kungariket), CLCV
(Consommation, Logement, Cadre de Vie - Frankrike), Which (Förenade
kungariket). [121] För att åstadkomma förbättringar på denna punkt har till
exempel Italien nyligen tiodubblat maximistraffet för överträdelser av
direktivet, från 500 000 euro till 5 miljoner euro. [122] Förordningen om konsumentskyddssamarbete inrättar en ram
för samarbete mellan rättstillämparna i medlemsstaterna inom ett
EU-övergripande nätverk (nätverket för konsumentskyddssamarbete). Därmed kan
rättstillämparna arbeta nära tillsammans för att snabbt och effektivt stoppa
affärsmetoder som strider mot konsumentlagstiftningen, även när näringsidkarna
och konsumenterna befinner sig i olika länder. Nätverket förenar
konsumentföringar i alla medlemsstater (samt Norge och Island). Se rapport från
kommissionen till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober
2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för
konsumentskyddslagstiftningen (förordningen om konsumentskyddssamarbete),
KOM(2012) 100 slutlig, av den 12 mars 2012, som finns här: http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=COM:2009:0336:FIN:SV:PDF. [123] Se http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/kontroll/digital_content/index_en.htm
för resultaten av första etappen av 2012 års kontroller av det digitala
innehållet. [124] ”Procès verbaux”. [125] I Frankrike utfärdade DGCCRF 1 195 rapporter avseende
vilseledande metoder medan ekonomiska påföljder utdömdes med 73 828 euro i
domstol och med 1 649 451 euro direkt av DGCCRF. Myndigheten
utfärdade vidare 56 rapporter om aggressiva metoder, som ledde till att
ekonomiska påföljder på 15 000 euro utdömdes i domstol. [126] Europeiska konsumentcentrum i Belgien samt Tjeckien,
Portugal och Förenade kungariket uppgav att verkställighetsproblem uppkommit i
gränsöverskridande ärenden (vilket antingen tyder på att samarbetet mellan de
nationella myndigheterna bör förbättras eller att gränsöverskridande ärenden
inte hanteras på ett tillfredsställande sätt i nationell domstol). Europeiska
konsumentcentrum i Estland, Finland, Irland, Lettland, Polen och Sverige är
missnöjda med dagens nationella rättstillämpare, påföljder och möjligheter till
överklagande. [127] Se till exempel den andra rapporten av den typ som
kommissionen vartannat år lämnar till Europaparlamentet och rådet om
tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av
den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som
ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen (”förordningen om
konsumentskyddssamarbete”). På sidan 9 i rapporten står: ”Det är fortfarande
många myndigheter som inte aktivt använder de samarbetsmekanismer som inrättas
genom förordningen om konsumentskyddssamarbete.” Trots att direktivet om
otillbörliga affärsmetoder är den i särklass mest utnyttjade rättsliga grunden
i ärenden om konsumentskyddssamarbete, förekommer det få begäranden om
handräckning som hänvisar till direktivet med tanke på lagstiftningens
övergripande och breda karaktär. [128] Se direktivet om otillbörliga affärsmetoder, artikel 10. [129] Den brittiska myndigheten Advertising Standard Authority
(ASA) har till exempel fått in och utrett 14 596 klagomål som ledde till
att 6 542 ärenden inleddes under första halvåret 2010. Klagomålen var
färre (cirka 10 % färre) än tidigare år, vilket kan bero på en bättre
efterlevnad med tanke på myndighetens insatser. Närmare upplysningar om
statistik, avgöranden och ärenden finns i den årliga verksamhetsrapporten från
ASA: http://www.asa.org.uk/About-ASA/Annual-Report.aspx. [130] Se direktivet om otillbörliga affärsmetoder, artikel 6.2 b. [131] Se avsnitt 4 ovan i den här tillämpningsrapporten. [132] Se bilaga I, punkt 5 i direktivet. Denna förbjudna metod
går ut på att komma med attraktiva erbjudanden till konsumenterna, trots att
näringsidkaren inte är i stånd att tillhandahålla produkten i den mängd som kan
förväntas av (bland annat) reklamens omfattning. [133] År 2007–2010 År 2007–2010 avsåg 654
ärenden (48,7 %) av sammanlagt 1 343 ärenden om
konsumentskyddssamarbete överträdelser av direktivet om otillbörliga
affärsmetoder. Se Rapport från kommissionen till Europaparlamentet
och rådet om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr
2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella
tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen
(”förordningen om konsumentskyddssamarbete”), 12 mars 2012 COM(2012) 100 final,
som finns här: http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/docs/comm_biennial_report_2011_sv.pdf. [134] http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/index_en.htm. [135] Se Flash Eurobarometer 332 Konsumenters inställning till
gränsöverskridande handel och konsumentskydd, maj 2012, s 8. Fler konsumenter
är nu intresserade av att göra köp över gränserna (52 %, +19) och kan
tänka sig att spendera större summor (18 %, +5) än år 2006. En allt större
andel konsumenter, 50 %, kan tänka sig att köpa varor eller tjänster på
ett annat av EU:s språk (+ 17 punkter jämfört med år 2006). Den procentandel
som absolut inte kan tänka sig att handla på ett annat språk har minskat från
42 % år 2008 till 30 % år 2011. Andelen unionsmedborgare som säger
att de vet hur de ska hitta information och råd om gränsöverskridande handel har
också ökat väsentligt, från 24 % år 2006 till 39 % år 2011. [136] Under 2008–2010 ökade den inhemska handeln mellan
näringsidkare och konsumenter från 28 % till 36 % av de som handlade
på internet inom landet, medan den gränsöverskridande e-handeln bara ökade från
6 % till 9 %. Bara 9 % av de europeiska konsumenterna uppgav att
de handlat på internet över gränserna under 2010 enligt Eurostats statistik
över informationssamhället 2010. [137] Se strategin för konsumentpolitiken i EU och kommissionens meddelande
”A new governance pact for a better functioning Single Market.”