18.12.2010

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 347/41

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Jordbruket inom Euromed (bland annat betydelsen av kvinnornas arbete inom jordbrukssektorn och kooperativens roll)”

(initiativyttrande)

(2010/C 347/06)

Föredragande: Pedro NARRO

Den 26 februari 2009 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”Jordbruket inom Euromed (bland annat betydelsen av kvinnornas arbete inom jordbrukssektorn och kooperativens roll)”.

Sektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 3 februari 2010.

Vid sin 460:e plenarsession den 17–18 februari 2010 (sammanträdet den 18 februari 2010) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 156 röster för och 7 nedlagda röster.

1.   Slutsatser

1.1   Jordbruket i Medelhavsområdet är mycket heterogent. Utöver de olika produktionssystemen skiljer sig även utvecklingsnivåerna åt, liksom det offentliga stödet till jordbruket och de ekonomiska strukturerna. I alla länderna i Medelhavsområdet spelar emellertid jordbruket en central roll i landsbygdsområdena, och det är lokomotivet i deras ekonomi.

1.2   Den pågående liberaliseringen av handeln med jordbruksprodukter går inte att hejda, och den kommer att påverka jordbrukets hållbarhet i Medelhavsområdet. Liberaliseringen i sig bör inte vara Euromeds mål, utan ett medel för att uppnå det prioriterade målet om ekonomisk, social och regional utveckling i hela Medelhavsområdet.

1.3   EESK är positiv till en övergångsfas som gör det möjligt att genomföra de nödvändiga förändringarna i de berörda ländernas jordbruk, så att de kan möta och bemästra de utmaningar som globaliseringen av ekonomin, handeln och kunskaperna innebär.

1.4   De konsekvensanalyser som kommissionen utarbetat med avseende på följderna för jordbruket av en frihandelszon vid Medelhavet visar tydligt vilka som blir de ”stora förlorarna” i detta fall. I Europa kommer de södra regionerna, som är specialiserade på frukt- och grönsaksproduktion, inte att kunna stå sig i konkurrensen med grannländerna vid Medelhavet, och den s.k. kontinentala produktionen (spannmål, mejeriprodukter, kött, etc.) i länderna söder om Medelhavet kommer med tiden att upphöra. Känsliga produkter bör skyddas under den pågående liberaliseringsprocessen.

1.5   Denna övergångsfas när det gäller omställningen av jordbruket i Medelhavsområdet, som kännetecknas av livsmedelskris och liberalisering, kräver att myndigheterna utformar en solid, långsiktig strategi, som möjliggör ett lönsamt jordbruk även i framtiden. En sådan strategi bör baseras på tre faktorer, nämligen utbildning, teknik och forskning, i syfte att underlätta omställningen till ett jordbruk som prioriterar kvalitet, mervärde och bättre marknadsföring.

1.6   Den offentliga politiken i Medelhavsområdet bör inriktas på en effektiv förvaltning av konsekvenserna av liberaliseringen. Enligt vår uppfattning behövs det politiska åtgärder på kort och medellång sikt för att fastställa reella kompensationsbetalningar genom budgetposter för kompletterande stöd till producenter inom EU i de sektorer som drabbats mest av liberaliseringen av handeln. Å andra sidan behövs det också en politik för diversifiering av näringslivet på landsbygden och stöd till jordbrukarna och deras företag i syfte att underlätta anpassningen till nya produktionsförhållanden.

1.7   Medelhavsländerna bör genomföra utbildningsstrategier för lantbrukssektorn som syftar till att förbättra sysselsättningens kvalitet, anpassa arbetsstyrkan till den nya produktionsmodellens behov och begränsa de negativa följder som avfolkningen av landsbygden får för sysselsättningen och migrationsströmmarna.

1.8   För att stödja utvecklingen av jordbruket i Medelhavsområdet anser vi att man måste prioritera en förstärkning av de lokala jordbruksorganisationernas roll via utvecklingsprojekt som syftar till att förbättra deras förmåga att företräda jordbrukarna och involvera dem i beslutsprocessen.

1.9   För att göra jordbrukssektorn i Medelhavsområdet mer konkurrenskraftig krävs det en mer dynamisk marknadsföringsstrategi. En viktig del av denna nya strategi utgörs av kooperativ och andra producentorganisationer, vilket ger jordbrukarna möjlighet att koncentrera utbudet och förbättra sin marknadsposition. Kommittén stöder initiativ som syftar till att förbättra livsmedelskedjans funktion och åstadkomma en bättre fördelning av vinsten mellan alla länkar i kedjan.

1.10   Vi anser att det är mycket viktigt att uppvärdera kvinnornas och ungdomarnas roll inom jordbruksföretagen och på landsbygden. I länderna i södra Medelhavsområdet bidrar kvinnorna till jordbruket i mycket stor utsträckning, även om deras arbete i de flesta fall varken erkänns eller avlönas och dessutom är kringgärdat av mycket snäva sociala ramar. Det krävs nya strukturåtgärder och incitament för att uppvärdera kvinnors arbete och göra det möjligt för dem att ta sig ut ur den informella ekonomin, samt för att påskynda bildandet av sammanslutningar i syfte att främja entreprenörskap, vilket även behövs inom jordbrukssektorn.

1.11   En avgörande faktor för utvecklingen av jordbruket i Medelhavsområdet är vattenförvaltningen. En av de mest negativa konsekvenserna av klimatförändringarna för detta område är jordbrukets minskande vattenresurser. EESK konstaterar att man utan dröjsmål måste genomföra nya kontroll- och moderniseringsåtgärder som gör det möjligt att inte bara spara vatten utan även utnyttja denna värdefulla resurs på bästa möjliga sätt. Alla sådana åtgärder bör baseras på användandet av ny teknik, som gör konstbevattning socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar.

1.12   Samarbetet med EU-institutionerna bör följas upp av ett närmare samarbete mellan det civila samhällets aktörer. Det är därför mycket viktigt att EU främjar det regionala samarbetet och en aktivare medverkan från företrädare för det civila samhället i syfte att utbyta erfarenheter och utforma konkreta projekt som kan hjälpa jordbruksorganisationerna i Medelhavsområdet att främja en mångfunktionell jordbruksmodell. Under alla omständigheter bör man stärka jordbruksdelen i unionen för Medelhavsområdet och göra framsteg när det gäller inrättandet av Medelhavsbanken.

2.   Inledning

2.1   Lanseringen av Barcelonaprocessen 1995 innebar en nystart för EU:s förbindelser med sina grannar i Medelhavsområdet (1), och man drog upp riktlinjerna för ett område med fred och ekonomiskt välstånd i denna region. Femton år efter Barcelonaförklaringen kan det emellertid konstateras att man endast gjort blygsamma framsteg och att våra partner söder om Medelhavet känner en viss besvikelse.

2.2   Det politiska initiativet en union för Medelhavsområdet (2008), som nyligen antagits under överinseende av Frankrike och Tyskland, är ett bevis för att Medelhavsproblematiken åter prioriteras på EU:s agenda efter flera års dödläge, och därigenom har även debatten om en strategisk sektor under 2000-talet, nämligen jordbruket, återupptagits.

2.3   EESK har beslutat utarbeta detta initiativyttrande som ett bidrag till den mycket viktiga debatten om jordbrukssektorns roll i Medelhavsområdet. Sektorns utveckling befinner sig i ett avgörande skede som kommer att präglas av stora gemensamma utmaningar på global nivå.

2.4   På grund av den enorma komplexiteten hos jordbruket i Medelhavsområdet är det omöjligt att på allvar ta itu med de sektorsspecifika vardagsproblemen. Kommittén skulle emellertid gärna vilja inleda en strategisk diskussion om framtiden för jordbruket i Medelhavsområdet med utgångspunkt i de konsekvenser som en frihandelszon för jordbruksprodukter kan få för länderna runt Medelhavet. Liberaliseringen har inte bara konsekvenser för handeln, utan även i hög grad för ett lands ekonomiska, sociala och miljömässiga utveckling.

2.5   Länderna söder om Medelhavet har i många år riktat hård kritik mot EU för dess överdrivet protektionistiska jordbrukspolitik. EU har å sin sida uttryckt farhågor över de negativa följderna för många europeiska regioner av importen av vissa produkter, i synnerhet frukt och grönsaker från Marocko, som mot bakgrund av sin produktionspotential, geografiska närhet och kulturella anknytning till Europa är en av de ledande jordbruksnationerna i Medelhavsområdet. Den andra ledande jordbruksnationen vid Medelhavet är kandidatlandet Turkiet. Jordbruket är den viktigaste ekonomiska sektorn i landets ekonomi, och Turkiet har en enorm jordbrukspotential eftersom landet utgör en grön oas i Europa. Under senare år har även Egypten kommit att tillhöra de Medelhavsländer som har den största jordbrukspotentialen.

2.6   För att inte begränsa perspektivet till ett traditionellt synsätt när det gäller förbindelserna inom jordbrukssektorn i Medelhavsområdet är det mycket viktigt att utveckla en långsiktig, strategisk vision med avseende på jordbruket i detta område, och därigenom hitta synergier, och utveckla jordbrukssektorns ekonomiska och sociala bärkraft både norr och söder om Medelhavet.

2.7   EU:s erfarenhet när det gäller satsningar på kvalitetsproduktion, fokusering på ursprungsort, samt modernisering av infrastruktur och utbildning bör kunna tjäna som exempel på och vägledning för hur man ska ta itu med de förestående förändringarna i södra Medelhavsområdet. Det är emellertid inte bara de positiva erfarenheterna som man kan dra nyttiga lärdomar av. Dessvärre har den bristande samstämmigheten när det gäller jordbruksstödspolitiken, avsaknaden av en långsiktig planering och obalansen i livsmedelskedjan, som kännetecknas av ett splittrat utbud som detaljhandelskedjorna har förstått att utnyttja, visat att det finns vissa risker som man bör ta hänsyn till i samband med vad som kan betecknas som den viktigaste övergångsfasen för jordbruket i Medelhavsområdet.

2.8   I länderna söder om Medelhavet sker det en tydlig uppdelning av jordbruket. Det finns å ena sidan en dynamisk, exportorienterad sektor som storföretagen har investerat i, och å andra sidan en jordbrukssektor som utgörs av småjordbrukare med en undermålig ekonomisk organisation som förser de lokala marknaderna med varor.

3.   Liberaliseringen av handeln

3.1   Enligt den färdplan som fastställdes inom ramen för Barcelonaprocessen (1995) ska jordbruksprodukter erhålla förmånsbehandling. Vid den gradvisa liberaliseringen av handeln med jordbruksprodukter via en ordning med ömsesidigt förmånstillträde för parterna tar man hänsyn till de traditionella handelsströmmarna och de olika jordbrukspolitiska strategierna (2). Det prioriterade målet har ända sedan 2005 varit att inrätta en frihandelszon 2010. Tidsplanen bör betraktas som vägledande och inte som ett sista datum, eftersom länderna utvecklas olika snabbt mot denna frihandelszon.

3.2   EU har under de senaste åren slutit nya, ambitiösa jordbruksavtal med Israel, Jordanien och Egypten. De komplicerade och utdragna förhandlingarna med Marocko fortsätter, och trots den sparsamma informationen från de europeiska förhandlarna tyder allt på att avtalet kommer att undertecknas 2010 mot bakgrund av att förhandlingarna nyligen slutförts. Av de övriga Medelhavsländerna är det bara Tunisien som har inlett nya förhandlingsrundor.

Jordbruksförhandlingarna mellan EU och Medelhavsländerna

3.3   EU:s skyddsåtgärder består av en lång rad instrument som brukar kombineras, exempelvis kvoter, tullavgifter, tidsplaner, importlicenser, ingångspriser, etc. Av detta kan man dra slutsatsen att EU av tradition har gett sina jordbrukare ett skydd genom tulltaxebestämmelser, eftersom det traditionella stödet inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken spelar en mycket liten roll när det gäller produktionen i Medelhavsländerna (3). Utöver detta tullskydd, som får allt mindre betydelse, har faktorer som avstånd, produktionskostnader och infrastruktur en avgörande betydelse för handeln med jordbruksprodukter.

3.4   I sin ståndpunkt om Europa-Medelhavsavtalen framhöll den europeiska organisationen COPA-COGECA, som är en sammanslutning av de viktigaste jordbruksorganisationerna och kooperativen inom EU, att EU måste respektera vissa grundläggande principeri förhandlingarna. Till dessa grundläggande principer hör bibehållande av begreppen känslig produkt och ingångspris för frukt och grönsaker, skärpt tullkontroll för att förebygga bedrägerier, införande av ett effektivt system för fytosanitär kontroll och respekt för vissa produkters säsongsbetonade karaktär samt främjande av en gemensam förvaltning av produktion och utsläppande på marknaden (4).

3.5   Tillämpningen av EU:s hygienkrav skapar svårigheter för producenterna söder om Medelhavet. Faktum är att kraven på de jordbruksprodukter som importeras från Medelhavsområdet är lägre än motsvarande krav som produkter från EU måste uppfylla när det gäller djurskydd, spårbarhet och miljönormer. Kommittén uppmuntrar utveckling av tekniskt handelsstöd, tekniköverföring och stöd till införande av system för spårbarhet och tidig varning i dessa länder.

3.6   EESK har vid en rad tillfällen påpekat att spårbarhet och kvalitetscertifiering utgör hörnstenen i EU:s jordbruksmodell. Detta system, som är konsoliderat inom EU, ger tillgång till information om ett livsmedel ”från jord till bord” och möjlighet att hitta och spåra produkten via alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan. Spårbarhetskraven bör prioriteras i jordbruksförhandlingarna med länderna i Medelhavsområdet.

3.7   Liberaliseringen av handeln med jordbruksprodukter i Medelhavsområdet, som ännu inte avslutats, omfattar redan i dag 90 % av handelsutbytet. EU är världens största importör av livsmedel, och för närvarande sker en avreglering av handeln som saknar motstycke. Trots detta finns det en rad känsliga produkter för vilka det fastställts särskilda bestämmelser i syfte att inte skada vissa producenter som skulle kunna drabbas mycket negativt till följd av en betydande ökning av importen av jordbruksprodukter, särskilt frukt och grönsaker.

3.8   Frukt- och grönsakssektorn spelar en viktig roll i samband med liberaliseringsprocessen, då nästan hälften av exporten av jordbruksprodukter från tredjeländerna i Medelhavsområdet till EU kommer från denna sektor. Många regioner i Sydeuropa har specialiserat sig på frukt- och grönsaksodling, och deras regionala ekonomi är i stor utsträckning beroende av denna produktion. I 20 av EU:s regioner utgörs över hälften av den totala jordbruksproduktionen av frukt- och grönsaksodling. När EU ingår jordbruksavtal med länderna söder om Medelhavet bör man se till att skydda de produkter som betraktas som ”känsliga” och som påverkas mest negativt av avtalen.

3.9   De konsekvensanalyser beträffande liberaliseringen av handeln i Medelhavsområdet som beställts av kommissionen (5) visar tydligt att EU i ett scenario med total eller delvis liberalisering skulle mångdubbla sin export av vissa s.k. kontinentala produkter (spannmål, mejerivaror och kött). Produktionen inom dessa sektorer skulle däremot minska avsevärt i länder som Marocko, där mjölkproduktionen skulle minska med 55 %, köttproduktionen med 22 % och veteodlingen med 20 % (6) inom en tidsperiod på 14 år. Risken med monokultur är att försörjningstryggheten äventyras och att man blir beroende av import.

3.10   EESK anser att man bör införa kriterier och klausuler i motsvarande associeringsavtal som gör det möjligt att kontrollera hur stor påverkan blir för båda parter av att öppna handeln med jordbruksprodukter, särskilt i syfte att kontrollera hur slutmålet för gemenskapens utrikespolitik uppfylls, nämligen framsteg med avseende på miljön, arbetstagarnas rättigheter och – framför allt – den ekonomiska och sociala utvecklingen för lokalbefolkningen, inte bara för de stora inhemska eller utländska företagen. I det syftet framstår det som helt nödvändigt att som villkor för ett öppnande av de europeiska marknaderna kräva att vissa minimistandarder uppfylls vad gäller arbetsliv, miljö och hälsa, till förmån för livsmedelssäkerheten och de europeiska konsumenterna, och dessutom för att förbättra livs- och arbetsvillkoren i länderna söder om Medelhavet.

3.11   EESK anser att man bör skapa lämpliga mekanismer och förbättra de som redan finns för att säkerställa att de bestämmelser i associeringsavtalet som båda parter antagit respekteras vad avser avregleringen av handeln, både när det gäller fastställda tullavgifter och kvoter.

Myndigheternas roll i samband med liberaliseringen

3.12   Södra Medelhavsområdet står i dag inför en rad mycket viktiga avgöranden som även EU har upplevt. Vilken roll bör myndigheterna spela i samband med liberaliseringen och avregleringen av marknaderna? På detta område kan EU, och mera specifikt utvecklingen av den gemensamma jordbrukspolitiken, uppvisa överraskande kursändringar som kan tjäna som exempel för länderna i södra Medelhavsområdet. Genom att lära av våra framsteg och misstag kan de genomföra en effektiv, samstämmig politik på medellång och lång sikt, vilket skulle göra det möjligt för dem att bättre bemästra globaliseringen. Denna förorsakar i vissa fall negativa snedvridningar inom jordbrukssektorn, som inte under några omständigheter kan behandlas som vilken ekonomisk sektor som helst, på grund av dess bidrag till landets BNP.

3.13   Ända tills helt nyligen prioriterades inte jordbruket i politiken i tredjeländerna i Medelhavsområdet. Samarbetsstödet från EU och andra internationella organ kanaliserades till andra sektorer (7), vilket tyder på ett kortsiktigt tänkande som har underminerat utvecklingen av jordbruket i dessa länder. Under de senaste åren har politikerna emellertid ändrat inställning.

3.14   Livsmedelskrisen 2008, med stigande priser på viktiga råvaror och oro över liberaliseringsprocessen, har fått vissa nationella och regionala myndigheter att vakna upp och ompröva sin traditionella jordbruksstrategi grundad på ökad produktionen och fokusering på export av jordbruksprodukter.

3.15   Regeringarna i Medelhavsområdet bör tillämpa en strategi för jordbruket som prioriterar kvalitet, mervärde och bättre marknadsföring. Grundtanken är tydlig och alla aktörer i Medelhavsområdet är dessutom eniga, men den bistra verkligheten är att bristen på ekonomiska resurser utgör ett hinder som det är mycket svårt att överbrygga.

3.16   Utbildning, tekniskt stöd och forskning bör utgöra grunden för den framtida jordbrukspolitiken i länderna i Medelhavsområdet. En kombination av dessa faktorer bör bidra till att förbättra Medelhavsjordbrukets ställning och bärkraft, i syfte att säkerställa livsmedelssäkerheten och bekämpa fattigdomen och avfolkningen av landsbygden.

3.17   Trots alla storslagna deklarationer till förmån för forskning på jordbruksområdet har många av länderna runt Medelhavet inte visat den politiska vilja som krävs för att införa en gynnsam rättslig ram. Forskningsinsatserna bör fördubblas i syfte att förbättra odlingstekniken och hitta nya marknadsnischer med hjälp av ett kvalitetslyft. På grund av befolkningstillväxten måste en hektar i dag mätta tre gånger så många människor som för 40 år sedan. De tekniska framstegen bör användas för att öka produktiviteten, och biotekniken kan på ett avgörande sätt bidra till ett mera produktivt och miljövänligt jordbruk (8). Inför framtiden måste forskningen även innebära ett förstärkt samarbete mellan offentliga och privata initiativ samt en bättre samordning mellan olika organ, i syfte att tillgodose jordbrukets och jordbrukarnas verkliga, grundläggande behov.

En lösning på utmaningarna inom jordbrukssektorn: Marockos gröna plan

3.18   Ett tydligt exempel på det nya tänkandet återfinns i den gröna plan som Marocko lade frami april 2008 och som innehåller en ny, intressant jordbruksstrategi för Maghrebländerna. Avsikten med planen är att inom de närmaste 10–15 åren göra jordbruket till lokomotivet i landets ekonomi genom stora offentliga investeringar (9) i syfte att uppnå två viktiga mål, dels ett modernt jordbruk med många mervärden, dels ökade inkomster för de mindre jordbrukarna.

3.19   För att uppnå dessa ambitiösa mål har den marockanska regeringen för avsikt att utarbeta regionala planer som ska fokusera på tre typer av projekt. Den första typen ska underlätta övergången från ett spannmålsjordbruk till odling av grödor med större mervärde som är mindre vattenkrävande. Avsikten med den andra typen av projekt är att förbättra de intensiva jordbruksmetoderna genom att ställa ny produktionsteknik till jordbrukarnas förfogande. Slutligen ska de regionala planerna bidra till att diversifiera produktionen och öka de regionala och lokala produkternas status.

Liberaliseringens förlorare på båda sidor av Medelhavet

3.20   På regional nivå kommer liberaliseringens negativa effekter att drabba de europeiska regioner som är specialiserade på frukt- och grönsaksodling särskilt hårt. I samtliga fall handlar det om de EU-regioner som är minst utvecklade och minst gynnade, exempelvis Andalusien (Spanien), Thessalien (Grekland), Kalabrien (Italien), norra Douro (Portugal), etc. I den konsekvensanalys som utarbetades av CIHEAM (10) (Internationellt centrum för agronomiska Medelhavsstudier) 2007 på uppdrag av kommissionen fastslås att de negativa konsekvenserna av liberaliseringsprocessen inte kommer att märkas i hela Europa utan koncentreras till vissa regioner, som blir liberaliseringens verkliga förlorare.

3.21   De mindre producenterna i länderna söder om Medelhavet kommer omedelbart att drabbas då gränserna öppnas, eftersom de kommer att tvingas upphöra med sin produktion på grund av att de inte kan konkurrera med sina grannar norr om Medelhavet. Mot denna bakgrund måste de mindre producenterna, som är mest sårbara, förses med instrument som gör att de kan dra nytta av de nya avtalen. Strategier för inkomststöd och för organisering och modernisering av jordbruket måste prioriteras.

3.22   Myndigheterna bör ta ansvar för att vända den nuvarande farliga tendensen som innebär att stora jordbruksföretag, multinationella företag och utländska investerare är de som i första hand gynnas av liberaliseringen. De positiva följderna av avregleringen måste komma hela produktionskedjan till godo på ett rättvist och balanserat sätt.

Organisationen av produktionssektorn mot bakgrund av de nya handelsstrukturerna

3.23   Obalansen mellan de olika aktörerna i livsmedelskedjan inom EU skapar allvarliga problem för produktionssektorn, som inte kan tävla med den dominerande position som de stora detaljhandelskedjorna skaffat sig. Denna risk för en koncentration av större aktörer finns också i samband med utvecklingen av jordbruket söder om Medelhavet. Jordbrukarna kan komma att förlora kontakten med de nationella marknaderna och tvingas underkasta sig de stora detaljhandelskedjornas krav.

3.24   Jordbrukssektorns konkurrenskraft grundar sig inte enbart på en bättre produktion med avseende på pris och kvalitet. För att begreppet ”konkurrenskraft” ska få en verklig innebörd är marknadsförings- och försäljningsstrategin särskilt viktig. Mot bakgrund av den långt drivna splittringen av sektorn kommer utan tvekan förstärkningen och utvecklingen av olika former för att koncentrera utbudet, såsom sammanslutningar av producenter, kooperativ, etc. att utgöra pelarna i den nya strategin.

3.25   Att organisera producenterna i kooperativ är inte någon lätt uppgift. I södra Medelhavsområdet finns det många hinder för utvecklingen av jordbrukskooperativ, trots en begynnande lagstiftning som syftar till att skapa de rätta förutsättningarna. Bland de största problemen som kooperativen i Medelhavsområdet står inför återfinns följande: brist på personal som kan leda kooperativet som ett företag, brist på kapital, ett stort beroende av statligt stöd, stelbent lagstiftning och svårigheter att få tillträde till marknaderna. Om den kooperativa rörelsen ska lyckas måste den övervinna dessa problem och satsa på ett kollektivt orienterat tänkesätt. Det viktigaste kravet i hela Medelhavsområdet är dock att jordbrukarna ska kunna fortsätta med sin jordbruksverksamhet och inte tvingas bort från sektorn.

3.26   Genom att samarbeta och organisera sig kan jordbrukarna förbättra sin position och övervinna det stora handikapp som uppsplittringen mellan dem utgör. Framgångarna med det marockanska mejerikooperativet COPAG, som producerar 170 miljoner liter mjölk om året, vilket utgör 11 % av landets produktion, har blivit en förebild för andra sektorer. Kooperativet skapar mervärde, fördelar stödet och garanterar sina medlemmar ett minimipris. I länder som exempelvis Libanon startas emellertid en rad kooperativ endast därför att det är ett absolut krav för att få tillgång till de icke-statliga organisationernas utvecklingsprogram. Dessvärre upplöses kooperativen och försvinner då stödet upphör.

3.27   I länderna söder om Medelhavet krävs ett starkt stöd från de offentliga myndigheterna för att utveckla föreningsstrukturen och främja bildandet av partnerskap. Medlemskap i kooperativ bör uppmuntras för att dessa ska bli ett användbart och lönsamt instrument för jordbrukarna. Att starta ett kooperativ är dock inte synonymt med framgång. Det krävs driftighet och att man visar prov på entreprenörskap för att kunna konkurrera på en global marknad, och medlemmarnas intäkter måste konsolideras i syfte att ge dem bättre tillgång till råvaror, tjänster och marknader.

4.   Sociala förändringar inom jordbruket i Medelhavsområdet

4.1   Frihandeln med jordbruksprodukter bör både främja och vara fullt förenlig med social utveckling och specifika regionala särdrag. Kommittén anser att de sociala kostnaderna i samband med en integrering i det globala handelsflödet kräver en detaljerad analys om man ska få en överblick över konsekvenserna av denna oundvikliga utveckling och kunna hjälpa de mest utsatta samhällsgrupperna att förbereda sig. Om man bara ser till torra makroekonomiska uppgifter förefaller det som om jordbruket inte är så betydelsefullt för Medelhavsländernas handel (7 % av exporten och 9 % av den totala importen), men jordbruksprodukterna har i verkligheten en mycket större politisk och social betydelse.

4.2   Den sociala utsattheten på landsbygden i Medelhavsområdet tar sig uttryck i fattigdom, arbetslöshet, avsaknad av infrastruktur, landförstöring och avfolkning. I likhet med vad som hänt i EU-länderna kommer anpassningen till globaliseringen även i Medelhavsländerna att leda till nedläggning av jordbruk och avfolkning av de fattigaste landsbygdsområdena, samt ökande migrationsströmmar.

4.3   I syfte att mildra liberaliseringens negativa konsekvenser för landsbygden bör de nationella och regionala myndigheterna föra en effektiv politik när det gäller landsbygdsutveckling som kan förbättra de små jordbruksföretagens konkurrenskraft, skapa reella sysselsättningsalternativ för de jordbrukare som ser sig tvingade att lämna yrket och göra det möjligt för landsbygden att hantera och bemästra omvandlingen av en sektor som har en grundläggande betydelse för den samhällsekonomiska strukturen. Denna farliga tendens till avfolkning av landsbygden kan bara vändas om kvinnor och ungdomar framgångsrikt integrerasi jordbrukssektorn.

Kvinnor och ungdomar: förändringsfaktorer

4.4   Det är kvinnorna och de unga som kan bli de som verkligen åstadkommer förändringar inom jordbruket i södra Medelhavsområdet om några år. I Medelhavsstrategin för hållbar utveckling förespråkar man utveckling av program som kan bidra till att stärka kvinnornas roll i beslutsprocesserna och i utbildningen av nya ledare inom jordbruket och i landsbygdsområdena, eftersom det är kvinnorna som kan åstadkomma förändringar genom sin förmåga till förnyelse och utveckling.

4.5   Kvinnorna blir allt aktivare inom jordbrukssektorn i Medelhavsområdet. Deras roll inom jordbruket blir allt mer betydelsefull, och de har en enorm potential mot bakgrund av den stora befolkningstillväxten, miljöförändringarna och det faktum att männen utvandrar till städerna eller andra mer välmående områden (11). Tyvärr finns det bara knapphändig officiell statistik som endast marginellt avspeglar kvinnornas verkliga insatser inom jordbruket.

4.6   I Medelhavsområdet har man utvecklat intressanta initiativ som syftar till att förbättra kvinnornas villkor på landsbygden. Medaprogrammet har gett finansiellt stöd till kooperativ som framställer arganolja och som drivs uteslutande av kvinnor i Marocko, och denna modell har spridits i Medelhavsområdet. I Libanon inrättades 2008 ett nationellt observationsorgan för kvinnor på landsbygden, Nowara (12), vilket har bidragit till utvecklingen av en lång rad initiativ i syfte att främja jämställdhet mellan könen inom jordbrukssektorn med hjälp av program och verksamhet för att ge kvinnorna bättre tillgång till produktionsmedlen.

4.7   Det finns stora skillnader i hur kvinnor som arbetar inom jordbruket behandlas i de olika länderna. I Libanon arbetar endast 3,4 % av kvinnorna inom jordbruket, och en liknande situation finner man i Algeriet, där kvinnorna i mycket ringa utsträckning deltar i ekonomisk verksamhet. I Egypten däremot utgör kvinnorna 50 % av arbetskraften inom jordbruket, trots att de inte själva har laglig rätt att driva jordbruksföretag som de ärver. I Syrien är deras situation ännu sämre, eftersom de sociala konventionerna i praktiken tvingar dem att avstå från att äga mark. Marocko utmärker sig genom det stora antal kvinnor som arbetar inom jordbruket, cirka 60 %, och i Turkiet är denna andel uppe i 70 %. I dessa länder utför kvinnorna framför allt arbetsintensiva, manuella arbetsuppgifter. De ansvarar för skörd och förvaring av livsmedel och deltar i stor utsträckning i sådd, bevattning, kontroll av skadedjur och gödning.

4.8   De kvinnor som arbetar inom jordbruket i länderna i södra Medelhavsområdet kämpar mot en rad allvarliga handikapp som påverkar utvecklingen av deras arbete, bland annat utbredd analfabetism och avsaknad av utbildning, oavlönat arbete, begränsade möjligheter till ägande, utestängande från beslutsprocessen, sämre arbetsvillkor än männen, svårigheter att få lån, samt givetvis religiösa och sociala begränsningar som fråntar kvinnorna all beslutsrätt. Tyvärr är vägen ännu lång innan man uppnår lika möjligheter för kvinnor och män inom jordbruket och på landsbygden. Regeringarna i Medelhavsområdet måste följaktligen prioritera denna fråga (13).

5.   Jordbruket i Medelhavsområdet och klimatförändringarna

5.1   Alla vetenskapliga studier som hittills utarbetats är eniga om att det är Medelhavsområdet som kommer att påverkas mest av klimatförändringarna. De geografiska och klimatmässiga villkoren för jordbruket i dessa områden innebär att Medelhavsjordbruket är särskilt känsligt för de negativa effekterna av klimatförändringarna, särskilt mot bakgrund av befolkningstillväxten i Medelhavsområdet och behovet av att mångdubbla livsmedelsproduktionen, vilket FAO betonar. Bland dessa negativa effekter märks följande:

—	Odlingen av vissa grödor upphör och den biologiska mångfalden minskar.

—	Större ökenspridning och utbredning av torra områden.

—	Nya skadedjurs- och sjukdomsangrepp.

—	Mindre skördar och kraftigt fluktuerande produktion.

—	Minskade vattentillgångar.

5.2   Arbetet med anpassningen till klimatförändringarna kräver brådskande åtgärder och lämpliga verktyg som ger möjlighet till en bättre riskhantering inom jordbruket, utveckling av nya, mer resistenta arter, samt teknisk rådgivning när det gäller det dagliga arbetet på jordbruksföretaget. Framför allt måste emellertid forskningen och den nya tekniken göras tillgängliga för jordbrukssektorn.

Sambandet mellan vatten och jordbruk

5.3   Det råder emellertid inget tvivel om att det element som påverkas mest av klimatförändringarna, och som samtidigt är det mest avgörande för jordbruket i Medelhavsområdet, är vattnet. EESK har redan vid flera tillfällen behandlat konsekvenserna av de minskade vattenresurserna för jordbruket (14), och vi vill även fortsättningsvis framhålla att den offentliga politiken måste fokuseras på åtgärder som främjar en mer hållbar användning av denna resurs. Utmaningen består i att fortsätta att skapa välstånd i form av jordbruksprodukter, mervärden, sysselsättning, etc. – allt detta medan de tillgängliga vattenresurserna minskar.

5.4   Centrumet Plan Bleu (15) har redan konstaterat att efterfrågan på vatten i södra och östra Medelhavsområdet kommer att öka med 25 % till 2025. Denna ökande efterfrågan ska hanteras under förhållanden som präglas av vattenbrist och minskad tillgång på denna dyrbara resurs. EESK anser att en hållbar vattenförvaltning inte uteslutande kan bestå i en begränsning av konstbevattningen, utan att den även måste baseras på bättre övervaknings- och moderniseringsåtgärder.

5.5   Konstbevattningen spelar en avgörande roll för jordbruket i Medelhavsområdet. Egyptens jordbruksareal konstbevattnas i sin helhet, och Marocko har för avsikt att öka den konstbevattnade arealen med 450 000 hektar. Israel är det land i världen som har störst teknisk kapacitet för att förvalta vattenresurserna, medan Tunisien med framgång har genomfört ett vattenförvaltningsprogram för konstbevattning som lovordats av både FAO och Världsbanken.

5.6   Den tunisiska regeringen har satsat på ett offentlig-privat partnerskap för genomförandet av sin strategiska plan. Inom ramen för denna strategi har man ingått kontrakt om jordbruksdrift innehållande incitament för jordbrukarna, program för förbättring av konstbevattnade arealer för att underlätta övergången till grödor med höga mervärden som kräver mindre vatten, fördelning av kvoterna i ett visst avrinningsområde, samt ett avgiftssystem som gjort det möjligt att täcka kostnaderna. Ett exempel på modernisering av konstbevattningen är den spanska regionen Andalusien, där man på endast 30 år lyckats halvera vattenbehovet per hektar.

5.7   EESK konstaterar att man utan dröjsmål måste tillämpa ny teknik som gör det möjligt att inte bara spara vatten utan även utnyttja denna värdefulla resurs på bästa möjliga sätt. När det gäller vattenförvaltningen inom jordbruket bör man undersöka olika möjligheter, exempelvis system för punktbevattning, rening och avsaltning av vattnet, ny infrastruktur, sorter som genetiskt är bättre anpassade till vattenbrist, utnyttjande av icke-konventionella vattenresurser, etc.

---

(1)  Unionen för Medelhavsområdet omfattar i dag EU:s 27 medlemsstater samt följande Medelhavsländer: Algeriet, Marocko, Tunisien, Turkiet, Egypten, Israel, Palestina, Syrien, Libanon, Jordanien, Kroatien, Albanien, Montenegro, Bosnien och Hercegovina, Monaco, Mauretanien och (med status som observatör) Libyen.

(2)  De regelbundna mötena mellan Euromed-handelsministrarna syftar till att ge de handelsmässiga aspekterna av liberaliseringsprocessen ny politisk kraft. Det senaste ministermötet ägde rum 2009 i EESK:s lokaler i Bryssel.

(3)  Sektorn för frukt och grönsaker utgör 16 % av den totala jordbruksproduktionen inom EU, men stödbeloppen överstiger inte 4,5 % av EUGFJ:s utgifter.

(4)  EESK:s yttrande ”Hälsosäkerhet vid import av jordbruks- och livsmedelsprodukter” (EUT C 100, 30.4.2009, s. 60).

(5)  Sustainability impact asessment, EU-MED-AGPOL.

(6)  Dessa uppgifter återfinns i studien ”Defining a trade strategy for Southern Mediterranean Countries”. Antoine Bouet, International food policy research institute. 2006

(7)  Endast 5 % av det totala stödet från Medaprogrammet till partnerländerna i Medelhavsområdet gick till jordbruket och utvecklingen av landsbygden.

(8)  EESK:s yttrande”EU och den globala livsmedelsproblematiken” (EUT C 100, 30.4.2009, s. 44).

(9)  Under de kommande tio åren ska Marocko (via Agricultural Development Agency) avsätta cirka 150 miljoner dirham till genomförandet av åtgärderna i den gröna planen.

(10)  ”Impacts of trade liberalisation between the EU and Mediterranean countries”, EU-MED AGPOL, utarbetad av CIHEAM- IAM Montpellier.

(11)  Kvinnornas bidrag till jordbruksproduktionen är särskilt betydelsefull i områden med stor utvandring till stadsområden.

(12)  För ytterligare information se www.nowaralebanon.org.

(13)  Se Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande om ”Främjande av kvinnors företagande i Euromed-regionen”, CESE1004/2007, 12.6.2007. Dessa frågor diskuterades även vid den andra ministerkonferensen om att stärka kvinnornas roll i samhället som hölls i Marrakech den 11–12 november 2009.

(14)  Se EESK:s yttranden ”Klimatförändringarna och jordbruket i Europa” (EUT C 27, 3.2.2009, s. 59) och ”Vattenbrist och torka” (EUT C 224, 30.8.2008, s. 67).

(15)  Plan Bleu är ett centrum för samarbete på miljöområdet och utveckling av Medelhavsområdet inom ramen för Förenta nationernas miljöprogram, handlingsplanen för Medelhavet (UNEP/MAP).

---