EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 52009PC0136

Förslag till rådets Rambeslut om förebyggande och bekämpande av människohandel samt skydd av offer för sådan verksamhet och om upphävande av rambeslut 2002/629/RIF {SEK(2009) 358} {SEK(2009) 359}

/* KOM/2009/0136 slutlig - CNS 2009/0050 */

52009PC0136




[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 25.3.2009

KOM(2009) 136 slutlig

2009/0050 (CNS)

Förslag till

RÅDETS RAMBESLUT

om förebyggande och bekämpande av människohandel samt skydd av offer för sådan verksamhet och

om upphävande av rambeslut 2002/629/RIF {SEK(2009) 358}{SEK(2009) 359}

MOTIVERING

1. BAKGRUND

1.1. Motiv och syfte

Människohandel anses som ett av de allvarligaste brotten i världen, en grov kränkning av de mänskliga rättigheterna, en modern form av slaveri och en ytterst lönsam affär för organiserad brottslighet. Människohandel består i rekrytering, överföring eller mottagande av personer genom tvång, vilseledande eller missbruk av en persons utsatta belägenhet i utnyttjandesyfte, inbegripet för sexuellt utnyttjande, utnyttjande av arbetskraft, tvångsarbete, slaveriliknande arbete i hemmet eller andra former av utnyttjande, t.ex. avlägsnande av organ.

Därför måste människohandel bemötas resolut, och insatserna måste syfta till att förebygga och lagföra brottet samt att skydda brottsoffren.

1.2. Allmän bakgrund

Åtskilliga medlemsstater i EU är viktiga bestämmelseländer för den handel med människor som utgår från tredjeländer. Dessutom finns det bevis för sådan handel även inom EU. Enligt tillgängliga uppgifter är det rimligt att anta att hundratusentals människor faller offer för människohandel från tredjeländer till EU eller inom EU varje år.

Social utsatthet är utan tvekan den viktigaste bakomliggande orsaken till människohandel. Denna utsatthet beror i sin tur på ekonomiska och sociala faktorer som fattigdom, könsdiskriminering, väpnade konflikter, våld i hemmet, dysfunktionella familjer och personliga omständigheter som ålder, hälsotillstånd eller funktionsnedsättningar. Internationella nätverk av organiserad brottslighet utnyttjar denna utsatthet för att underlätta migration och därefter grovt utnyttja personerna i fråga genom att använda våld, hot, tvång eller olika former av missbruk av makt, t.ex. skuldslaveri. De höga förtjänster som detta ger upphov till är en viktig drivkraft. Efterfrågan på sexuella tjänster och billig arbetskraft är en bidragande orsak.

1.3. Gällande bestämmelser

FN:s konvention om barnets rättigheter som antogs 1989 strävar efter att skydda barn från alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Denna skyldighet omfattar också sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp mot barn i samband med människohandel.

År 2000 antog FN ett tilläggsprotokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. Protokollet var det första övergripande internationella instrument som tog upp människohandel. I mars 2009 har protokollet ratificerats av 23 EU-medlemsstater, och de återstående fyra har undertecknat det. Europeiska gemenskapen har undertecknat och godkänt protokollet.

Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel utgör en övergripande och enhetlig ram som omfattar förebyggande, samarbete mellan olika aktörer, skydd av och stöd till offer för människohandel och en skyldighet att straffbelägga människohandel. Ett genomförande av dessa åtgärder skulle leda till stora förbättringar. Konventionen har ratificerats av tolv EU-medlemsstater. Ytterligare 13 har undertecknat den och inlett ratifikationsprocessen.

Rambeslutet om bekämpande av människohandel antogs den 19 juli 2002 som ett svar på ett allmänt erkänt behov av att på EU-nivå tackla det allvarliga brott som människohandel innebär. Kommissionen antog en rapport om genomförandet av rambeslutet i maj 2006.

I direktiv 2004/81/EG föreskrivs stöd och uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som blir offer för människohandel. Kommissionen kommer att rapportera om genomförandet av direktiv 2004/81/EG hösten 2009 och överväga lämpliga åtgärder för att ytterligare stärka medlemsstaternas skydd för brottsoffer.

1.4. Förenlighet med Europeiska unionens politik och mål på andra områden

Kampen mot alla former av könsrelaterat våld, däribland människohandel, utgör en integrerad del av kommissionens åtagande enligt färdplanen för jämställdhet[1]. Kampen mot människohandel med barn ingår även i strategin för barnets rättigheter[2]. Målet att bekämpa människohandel och hjälpa de som fallit offer är i överensstämmelse med bestämmelserna i rådets rambeslut 2001/220/RIF om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden[3] och i rådets direktiv 2004/81/EG om uppehållstillstånd[4], som tar upp invandringsfrågor och endast är tillämpligt på tredjelandsmedborgare. Alla bestämmelser i det här rambeslutet är tillämpliga i den mån den aktuella frågan inte omfattas av ovannämnda direktiv. Målet att bekämpa människohandel är också förenligt med rådets direktiv 2004/80/EG om ersättning till brottsoffer, vilket syftar till att underlätta möjligheten för brottsoffer att få ersättning i gränsöverskridande fall[5] och med rådets rambeslut 2008/841/RIF om kampen mot organiserad brottslighet[6]. Människohandel är upptagen i förteckningen över de brott som ska medföra överlämnande på grundval av en europeisk arresteringsorder enligt rådets rambeslut 2002/584/RIF om den europeiska arresteringsordern[7]. De ovan nämnda målen är helt och hållet förenliga med dessa instrument, liksom med Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel och med Europols och Eurojusts mandat.

Varje åtgärd som vidtas av EU på detta område måste respektera de grundläggande rättigheterna och beakta de principer som erkänts i synnerhet i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU-stadgan) och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. När medlemsstaterna tillämpar EU-lagstiftningen måste de göra det i enlighet med dessa rättigheter och principer.

Detta förslag har granskats ingående i syfte att sörja för att bestämmelserna i förslaget överensstämmer helt med de grundläggande rättigheterna, i synnerhet de som rör människans värdighet, förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, förbudet mot slaveri och tvångsarbete, barnets rättigheter, rätten till frihet och säkerhet, yttrande- och informationsfrihet, skydd av personuppgifter, rätten till ett effektivt rättsmedel och en opartisk domstol samt principerna om laglighet och proportionalitet i fråga om brott och straff.

Artikel 5.3 i EU-stadgan, där människohandel uttryckligen förbjuds, ägnades särskild uppmärksamhet. Dessutom var artikel 24 i EU-stadgan av betydelse eftersom många av offren för människohandel är barn. Bestämmelser om skydd av och stöd till offer för människohandel har en positiv inverkan på de grundläggande rättigheterna. Rätten att skyddas från slaveri, tvångsarbete och träldom har erkänts av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Offrets rätt till en korrekt, opartisk, effektiv och snabb utredning är också av betydelse och skulle omsättas i praktiken om offrets roll i det straffrättsliga förfarandet fick ett större erkännande.

En eventuellt negativ följd av en utökad roll för offret i straffrättsliga förfaranden skulle kunna uppstå, om denna stärkta roll skulle äventyra den tilltalades processuella rättigheter, särskilt rätten till en opartisk domstol och rätten till försvar (artikel 47 respektive artikel 48 i EU-stadgan ). Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har emellertid fastställt tydliga principer för att förena den tilltalades och offrets respektive rättigheter. Full förenlighet med rätten till försvar har därför säkerställts genom en omsorgsfull utformning av lagtexten, vilket är grunden för ett korrekt genomförande i medlemsstaterna.

2. SAMRÅD MED BERÖRDA PARTER OCH KONSEKVENSANALYS

2.1. Samråd med berörda parter

2.1.1. Samrådsmetoder, målsektorer och deltagarnas allmänna profil

Efter rådets begäran om en utvärdering av genomförandet av EU-planen skickade kommissionen i december 2007 ut ett frågeformulär till medlemsstaterna. 23 medlemsstater och Norge svarade. Resultaten integrerades i kommissionens arbetsdokument som antogs den 17 oktober 2008.

Det hölls tre samrådsmöten för att utarbeta konsekvensanalysen. Expertgruppen för frågor om människohandel sammanträdde den 2 och 3 oktober 2008 och utfärdade efter långa diskussioner ett skriftligt yttrande. Ett samrådsmöte med experter med olika bakgrund, bland annat regeringar, brottsbekämpande organ, icke-statliga organisationer, internationella organisationer och universitet, hölls den 7 oktober 2008. Deltagarna uppmanades att lämna skriftliga kommentarer, vilket flera experter gjorde. Ett möte med medlemsstaternas företrädare hölls den 17 oktober 2008.

2.1.2. Sammanfattning av svaren och av hur de har beaktats

- I sitt skriftliga yttrande framhöll Expertgruppen för frågor om människohandel, som vägledande principer, vikten av att varje land förfogar över en lämplig rättslig ram och att mänskliga rättigheter görs till en huvudfråga. Den förespråkade vidare en holistisk, samordnad och integrerad strategi för att koppla samman regeringarnas politik för människohandel med migrationspolitiken, respekt för barnets rättigheter, främjande av forskning om människohandel och uppföljning av effekterna av strategier för att bekämpa människohandel.

- Många aktörer var eniga om behovet av särskilda bestämmelser som syftar till att förbättra utredningar och lagföring. Stödåtgärdernas avgörande betydelse framhölls generellt.

- Ett införande av en särskild skyldighet att kriminalisera kunder som medvetet utnyttjar sexuella tjänster från en person som är offer för människohandel blev en omtvistad fråga bland aktörerna. Flera medlemsstater framhöll att en sådan bestämmelse under alla omständigheter inte borde vara bindande.

2.2. Extern experthjälp

Någon extern experthjälp har inte behövts.

2.3. Konsekvensanalys

Flera politiska alternativ har undersökts som medel för att uppnå målen att förebygga och bekämpa människohandel på ett effektivare sätt och ge brottsoffer ett bättre skydd.

- Alternativ 1: Inga nya EU-åtgärder

EU vidtar inga åtgärder för att bekämpa människohandel utan medlemsstaterna får fortsätta processen med att underteckna och ratificera Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel.

- Alternativ 2: Åtgärder utan lagstiftningskaraktär

Ingen ändring av rambeslut 2004/629/RIF. Åtgärder utan lagstiftningskaraktär kan införas inom områden som stöd till brottsoffer, övervakning, förebyggande åtgärder i bestämmelseländer, förebyggande åtgärder i ursprungsländer, utbildning och samarbete mellan brottsbekämpande organ.

- Alternativ 3: Ny lagstiftning om lagföring, stöd till brottsoffer, förebyggande och övervakning

Ett nytt rambeslut antas som införlivar bestämmelserna i det befintliga rambeslutet, vissa bestämmelser i Europarådets konvention samt ytterligare några bestämmelser. Framför allt skulle ett nytt rambeslut innehålla bestämmelser på områdena materiell straffrätt, behörighet och lagföring, offrens rättigheter i straffrättsliga förfaranden, stöd till offer, särskilda skyddsåtgärder för barn, förebyggande verksamhet och övervakning.

- Alternativ 4: Ny lagstiftning (enligt alternativ 3) + åtgärder utan lagstiftningskaraktär (enligt alternativ 2)

- Ett nytt rambeslut antas som omfattar det befintliga rambeslutet och nya bestämmelser. Det nya rambeslutet kompletteras med åtgärder utan lagstiftningskaraktär, särskilt de som anges under alternativ 2.

- Att döma av den analys som har gjorts av de ekonomiska konsekvenserna, de sociala verkningarna och verkningarna för de grundläggande rättigheterna synes alternativen 3 och 4 vara de bästa för att lösa problemet och uppnå målen med förslaget. Företrädesvis skulle alternativ 4 väljas.

3. RÄTTSLIGA ASPEKTER

3.1. Sammanfattning av den föreslagna åtgärden

Det nya rambeslutet skulle, utöver bestämmelserna i det befintliga rambeslutet, omfatta följande nya delar:

A Materiell straffrätt

- Definition.

- Försvårande omständigheter och påföljder.

- Offrets befrielse från påföljder.

B Behörighet och lagföring

- Bredare och mer bindande regel för extraterritoriell behörighet.

- Samordning av lagföring. En sådan bestämmelse kan komma att ersättas när förslaget till rambeslut om jurisdiktionstvister i straffrättsliga förfaranden antas[8].

- Utredningsverktyg.

C Offrens rättigheter i straffrättsliga förfaranden

- Särskild behandling i syfte att förebygga sekundär viktimisering.

- Skydd på grundval av en riskbedömning.

- Ersättning, även tillgång till befintliga medel.

D Stöd till brottsoffer

- Inrättande av mekanismer för tidig identifiering av och stöd till brottsoffer.

- Standard för stöd, däribland tillgång till nödvändig sjukvård, rådgivning och psykologiskt stöd.

- Särskilda åtgärder för barn.

E Förebyggande

- Åtgärder som syftar till att minska efterfrågan på sexuella tjänster och billig arbetskraft.

- Utbildning.

- Kriminalisering av den som använder en persons tjänster med vetskap om att personen i fråga är offer för människohandel.

F Övervakning

- Inrättande av nationella rapportörer eller motsvarande mekanismer.

3.2. Förslagets mervärde i förhållande till Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel från 2005

Förslaget bygger på Europarådets konvention och antar samma holistiska synsätt, som omfattar förebyggande, lagföring, skydd av brottsoffer och övervakning. Dessutom innebär framför allt följande delar av förslaget ett mervärde:

- Nya bestämmelser om särskild behandling av utsatta offer i straffrättsliga förfaranden i syfte att förebygga sekundär viktimisering (artikel 9).

- Bredare tillämpningsområde för bestämmelsen om offrens befrielse från påföljder för deltagande i olaglig verksamhet, oavsett vilka olagliga medel som använts av människosmugglarna (artikel 6).

- Bättre stöd till brottsoffer, särskilt när det gäller sjukvård (artikel 10).

- En bredare och mer bindande regel för extraterritoriell behörighet enligt vilken en medlemsstat är skyldig att åtala personer som är medborgare eller har sin vanliga vistelseort i denna medlemsstat, och som har begått människohandelsbrott utanför medlemsstatens territorium (artikel 8).

- En straffnivå som är noga anpassad till brottets svårhetsgrad (artikel 3).

- Dessutom visar integrationen i EU-lagstiftningen av bestämmelser med liknande innehåll på fördelarna i samband med att de, som en del av EU:s rättsordning, blir mer bindande, dvs. att bestämmelserna träder i kraft omedelbart och att genomförandet kan övervakas.

3.3. Rättslig grund

Artiklarna 29, 31.1 e och 34.2 b i EU-fördraget.

4. SUBSIDIARITETSPRINCIPEN

Förslagets mål kan av följande skäl inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna:

Kampen mot människohandel kräver samordnade insatser från medlemsstaterna liksom samarbete på internationell nivå för att målen ska uppnås. Skillnader i rättslig behandling mellan de olika medlemsstaterna hindrar samordnade insatser och försvårar internationell brottsbekämpning och internationellt rättsligt samarbete.

Genom att Europeiska unionen vidtar åtgärder kommer det att bli lättare att uppnå målen för förslaget och detta av följande skäl:

Förslaget innebär en större tillnärmning av medlemsstaternas straffrättsliga och straffprocessrättsliga lagstiftning på området än vad som är fallet med det nuvarande rambeslutet. Detta kommer att få positiva verkningar på internationell brottsbekämpning och internationellt rättsligt samarbete liksom på skyddet och stödet till brottsoffer. Förslaget är därför förenligt med subsidiaritetsprincipen.

5. PROPORTIONALITETSPRINCIPEN

Förslaget är förenligt med proportionalitetsprincipen eftersom det inskränker sig till det minimum som krävs för att de fastställda målen ska uppnås på europeisk nivå och inte går utöver vad som är nödvändigt för det syftet.

6. VAL AV REGLERINGSFORM

Föreslagen regleringsform: rambeslut.

Övriga regleringsformer skulle vara olämpliga. Tillnärmning av den nationella lagstiftningen på området kampen mot människohandel är möjlig endast genom ett rambeslut, och ett rambeslut är nödvändigt för att förbättra internationell brottsbekämpning och internationellt rättsligt samarbete.

7. BUDGETKONSEKVENSER

Förslaget påverkar inte gemenskapens budget.

8. ÖVRIGA UPPLYSNINGAR

Upphävande av gällande lagstiftning

Ett antagande av förslaget kommer att leda till upphävande av gällande lagstiftning.

2009/0050 (CNS)

Förslag till

RÅDETS RAMBESLUT

om förebyggande och bekämpande av människohandel samt skydd av offer för sådan verksamhet och

om upphävande av rambeslut 2002/629/RIF

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artiklarna 29, 31.1 e och 34.2 b,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande[9], och

av följande skäl:

(1) Människohandel är ett allvarligt brott, som ofta begås inom ramen för organiserad brottslighet, och en grov kränkning av mänskliga rättigheter.

(2) Europeiska unionen har åtagit sig att förebygga och bekämpa människohandel och att skydda rättigheterna för de personer som faller offer för människohandel. I detta syfte har rådets rambeslut 2002/629/RIF av 19 juli 2002 om bekämpande av människohandel[10] och EU:s plan för bästa metoder, standarder och förfaranden för att bekämpa och förhindra människohandel (2005/C 311/01)[11] antagits.

(3) I detta rambeslut antas ett integrerat och holistiskt synsätt när det gäller kampen mot människohandel. Skärpt förebyggande och lagföring och bättre skydd av offrens rättigheter är de viktigaste målen för detta rambeslut. Barn är mer utsatta och löper därför större risk att bli offer för människohandel. Alla bestämmelser i detta rambeslut bör tillämpas med hänsyn till barnets bästa i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter från 1989[12].

(4) Tilläggsprotokollet om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet[13] från 2000 och Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel[14] från 2005 är avgörande steg för att stärka det internationella samarbetet i kampen mot människohandel. I syfte att öka tillnärmningen av lagstiftning antas i detta rambeslut den breda definition av brottet som fastställs i de ovannämnda instrumenten från FN och Europarådet. Definitionen omfattar också människohandel i syfte att avlägsna organ, vilket kan kopplas samman med organhandel och utgör en allvarlig kränkning av den mänskliga värdigheten och den fysiska integriteten.

(5) Påföljder bör vara effektiva och avskräckande samt stå i proportion till brottets svårhetsgrad, och syfta till att effektivisera utredningar och lagföring samt förbättra internationell brottsbekämpning och internationellt rättsligt samarbete. Vid försvårande omständigheter bör behovet av att skydda särskilt utsatta offer beaktas, däribland alla barnoffer och vuxna som är sårbara på grund av personliga omständigheter, eller brottets fysiska eller psykiska konsekvenser.

(6) Brottsoffer bör efter beslut av den behöriga myndigheten skyddas från lagföring och bestraffning för olaglig verksamhet som de varit inblandade i som en direkt följd av att ha omfattats av en människosmugglares brottsliga handlingar, t.ex. överträdelse av invandringslagstiftning, användning av falska handlingar eller brott som avses i prostitutionslagstiftning. Ett ytterligare syfte med sådant skydd är att uppmuntra dem att träda fram som vittnen i straffrättsliga förfaranden.

(7) I rådets rambeslut av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden (2001/220/RIF)[15] fastställs visserligen en rad rättigheter för offer i straffrättsliga förfaranden, däribland rätten till skydd och ersättning, men offer för människohandel är sårbara och det behövs därför särskilda åtgärder för dessa. Brottsoffer som drabbats av konsekvenserna av brottslig verksamhet knuten till människohandel, däribland avlägsnande av organ, bör skyddas från hot och sekundär viktimisering, dvs. ytterligare viktimisering eller trauma som härrör från det sätt på vilket de straffrättsliga förfarandena genomförs. Dessutom bör särskilda åtgärder för att säkerställa effektivt skydd och ersättning fastställas.

(8) Brottsoffer bör ha möjlighet att utöva sina rättigheter i praktiken. Därför bör lämpligt stöd finnas tillgängligt för offer både före, under och efter straffrättsliga förfaranden. I detta rambeslut fastställs en skyldighet för medlemsstaterna att ge alla offer tillräckligt stöd för att de ska kunna återhämta sig.

(9) Medan direktiv 2004/81/EG behandlar utfärdandet av uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som fallit offer för människohandel och direktiv 2004/38/EG reglerar unionsmedborgares och deras familjemedlemmars utövande av rätten att röra sig fritt och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, däribland skyddet mot utvisning, fastställs i detta rambeslut särskilda skyddsåtgärder för människohandelsoffer; villkoren för deras vistelse i medlemsstaterna eller andra frågor som faller inom gemenskapens behörighetsområde omfattas dock inte.

(10) Utöver de åtgärder som är tillgängliga för vuxna bör alla medlemsstater sörja för särskilda skyddsåtgärder för barn som är offer för människohandel.

(11) Alla medlemsstater bör fastställa och/eller stärka sina strategier för att förebygga människohandel, däribland åtgärder för att minska den efterfrågan som ligger till grund för alla former av utnyttjande, genom forskning, information, kampanjer för att öka medvetenheten samt utbildning. I sådana initiativ bör medlemsstaterna inta ett jämställdhetsperspektiv och anta en strategi som värnar om barnets rättigheter.

(12) I [Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/.../EG av den … om minimistandarder för sanktioner mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU] föreskrivs påföljder för arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU, som visserligen inte har åtalats eller dömts för människohandel men som utnyttjar arbete eller tjänster från en person med vetskap om att hon eller han är offer för människohandel. Dessutom bör medlemsstaterna överväga möjligheten att införa påföljder för dem som använder tjänster från en person med vetskap om att hon eller han är offer för människohandel. Denna ytterligare kriminalisering skulle kunna inbegripa arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas lagligt i EU och EU-medborgare, liksom personer som köper sexuella tjänster från en person som är offer för människohandel, oavsett deras nationalitet.

(13) Nationella övervakningssystem, t.ex. nationella rapportörer eller motsvarande mekanismer bör inrättas i syfte att samla in uppgifter och bedöma hur människohandeln utvecklas, mäta resultaten av politiken för att bekämpa denna människohandel och ge råd till regeringar och parlament om utvecklingen av åtgärder för att bekämpa människohandel. Sådana mekanismer och åtgärder är av avgörande betydelse för att utarbeta en effektiv politik för att bekämpa människohandel.

(14) Eftersom målet för detta rambeslut, nämligen att bekämpa människohandel, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna på egen hand och därför, på grund av åtgärdernas omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen och artikel 5 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i den sistnämnda artikeln går detta rambeslut inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(15) Detta rambeslut tar hänsyn till de grundläggande rättigheterna och beaktar de principer som erkänns i synnerhet i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt principen om människans värdighet, förbudet mot slaveri, tvångsarbete och människohandel, tortyr och annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, barnets rättigheter, rätten till frihet och säkerhet, yttrandefrihet och informationsfrihet, skydd av personuppgifter, rätten till ett effektivt rättsmedel och en opartisk domstol samt principerna om laglighet och proportionalitet i fråga om brott och straff. Syftet med detta rambeslut är framför allt att sörja för att dessa rättigheter och principer respekteras fullt ut.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Brott har samband med människohandel

1. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sörja för att följande handlingar är straffbelagda:

Rekrytering, transport, överföring, hysande eller mottagande av personer genom hot om eller våld eller andra former av tvång, bortförande, bedrägeri, vilseledande, maktmissbruk eller missbruk av en persons utsatta belägenhet eller givande eller mottagande av betalning eller förmåner för att erhålla samtycke från en person som har kontroll över en annan person i syfte att utnyttja denna person.

2. En utsatt situation föreligger när personen inte har något verkligt eller godtagbart alternativ till att underkasta sig utnyttjandet.

3. Utnyttjande ska innebära åtminstone utnyttjande av andras prostitution eller andra former av sexuellt utnyttjande, tvångsarbete eller tvångstjänst, slaveri eller med slaveri jämförbara bruk eller sedvänjor, träldom, utnyttjande av verksamhet i samband med tiggeri eller av olaglig verksamhet, eller avlägsnande av organ.

4. Samtycke från den som är offer för människohandel till det avsedda eller faktiska utnyttjandet ska sakna betydelse, om något av de medel som anges i punkt 1 har använts.

5. När en handling som avses i punkt 1 involverar ett barn ska det vara ett straffbelagt människohandelsbrott, även om inget av de medel som anges i punkt 1 har använts.

6. I detta rambeslut avses med barn en person som är under 18 år.

Artikel 2

Anstiftan, medhjälp och försök

Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sörja för att anstiftan av samt medhjälp eller försök till ett brott som avses i artikel 1 är straffbelagda.

Artikel 3

Påföljder och försvårande omständigheter

1. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sörja för att ett brott som avses i artiklarna 1 och 2 är belagt med ett maximistraff på minst sex års fängelse.

2. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sörja för att ett brott som avses i artikel 1 är belagt med ett maximistraff på minst tio års fängelse, om brottet har begåtts under någon av följande omständigheter:

a) Brottet har begåtts av en tjänsteman under tjänsteutövning.

b) Brottet har begåtts mot ett offer som var särskilt utsatt.

c) Brotten har begåtts inom ramen för en kriminell organisation i den mening som avses i rambeslut 2008/841/RIF[16].

3. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sörja för att ett brott som avses i artikel 1 är belagt med maximistraff på minst tolv års fängelse, om brottet har begåtts under någon av följande omständigheter:

a) Brottet har inneburit fara för brottsoffrens liv.

b) Brottet har begåtts med användande av grovt våld eller vållade brottsoffret särskilt allvarlig skada.

Artikel 4

Juridiska personers ansvar

1. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sörja för att juridiska personer kan ställas till ansvar för ett av de brott som avses i artiklarna 1 och 2 och som begås till deras förmån av en person som agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska personens organisation och har en ledande ställning inom den juridiska personen, grundad på någon av följande befogenheter:

a) Befogenhet att företräda den juridiska personen.

b) Befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar.

c) Befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.

2. Medlemsstaterna ska också vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sörja för att en juridisk person kan ställas till ansvar i de fall, där bristande övervakning eller kontroll från en person som avses i punkt 1 har gjort det möjligt för en person under dennes ansvar att begå något av de brott som avses i artiklarna 1 och 2 till förmån för den juridiska personen.

3. Den juridiska personens ansvar enligt punkterna 1 och 2 ska inte utesluta straffrättsliga förfaranden mot fysiska personer som är gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare till något av de brott som avses i artiklarna 1 och 2.

4. I detta rambeslut avses med juridisk person varje enhet som har denna juridiska ställning enligt tillämplig lagstiftning, med undantag av stater eller offentliga organ vid utövandet av de befogenheter som de har i egenskap av statsmakter samt offentliga internationella organisationer.

Artikel 5

Påföljder för juridiska personer

1. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sörja för att en juridisk person som har ställts till ansvar i enlighet med artikel 4.1 kan bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder, som ska innefatta bötesstraff eller administrativa avgifter och som får innefatta andra påföljder, såsom

a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,

b) tillfälligt eller permanent näringsförbud,

c) rättslig övervakning,

d) rättsligt beslut om upplösning av verksamheten,

e) tillfällig eller permanent stängning av inrättningar som har utnyttjats för att begå brottet.

Artikel 6

Offrets befrielse från påföljder

Varje medlemsstat ska sörja för att det finns möjlighet att avstå från att åtala eller straffa människohandelsoffer för deras deltagande i olaglig verksamhet, när detta deltagande varit en direkt följd av att de utsatts för sådana brott som avses i artiklarna 1 och 2.

Artikel 7

Utredning och lagföring

1. Varje medlemsstat ska sörja för att utredning eller lagföring av brott som avses i artiklarna 1 och 2 inte är beroende av att offret inger en anmälan eller en anklagelse och att straffrättsliga förfaranden kan fortsätta även om offret har tagit tillbaka sina uppgifter.

2. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att möjliggöra lagföring av ett brott som avses i artiklarna 1 och 2 under en tillräckligt lång tidsperiod efter det att offret har uppnått myndighetsålder och i en omfattning som motsvarar det berörda brottets svårhetsgrad.

3. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sörja för att de personer, enheter eller avdelningar som ansvarar för att utreda eller lagföra de brott som avses i artiklarna 1 och 2 har lämplig utbildning.

4. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sörja för att utredningsverktyg som används vid utredningar av organiserad brottslighet, t.ex. telefonavlyssning, elektronisk övervakning och ekonomiska utredningar finns tillgängliga för de personer, enheter eller avdelningar som ansvarar för att utreda eller lagföra brott som avses i artiklarna 1 och 2.

Artikel 8

Behörighet och samordning av åtal

1. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fastställa sin behörighet när det gäller något av de brott som avses i artiklarna 1 och 2 när

a) brottet helt eller delvis har begåtts inom medlemsstatens territorium, eller

b) gärningsmannen är medborgare i den medlemsstaten eller har sin fasta hemvist på dess territorium, eller

c) gärningen har begåtts mot en medborgare i den medlemsstaten eller en person som har sin fasta hemvist på dess territorium, eller

d) gärningen har begåtts till förmån för en juridisk person som är etablerad inom den medlemsstatens territorium.

2. Vid lagföringen av något av de brott som avses i artiklarna 1 och 2 ska varje medlemsstat, om brottet begåtts utanför den berörda medlemsstatens territorium enligt punkt 1 b, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sörja för att dess behörighet inte är beroende av att gärningarna är straffbelagda på den plats där de begicks

3. Vid lagföringen av något av de brott som avses i artiklarna 1 och 2 ska varje medlemsstat, om brottet begåtts utanför den berörda medlemsstatens territorium enligt punkt 1 b, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sörja för att dess behörighet inte är beroende av eventuella villkor om att åtal endast får väckas på grundval av en anmälan från offret på den plats där brottet begicks, eller en formell underrättelse från den stat där brottet begicks.

4. När ett brott omfattas av fler än en medlemsstats behörighet och vilken som helst av dessa medlemsstater har faktisk möjlighet att lagföra på grundval av samma omständigheter, ska de berörda medlemsstaterna samarbeta för att komma fram till vilken av dem som ska lagföra gärningsmännen för att om möjligt centralisera förfarandena till en enda medlemsstat. I detta syfte får medlemsstaterna anlita Eurojust eller något annat organ eller annan mekanism som inrättats inom Europeiska unionen för att underlätta samarbetet mellan deras rättsliga myndigheter och samordningen av deras verksamhet. När beslut fattas om vilken medlemsstat som ska lagföra gärningsmännen ska särskild hänsyn tas till följande faktorer:

- På vilken medlemsstats territorium gärningen begicks.

- I vilken medlemsstat gärningsmannen är medborgare eller bosatt.

- Vilken medlemsstat som är offrets ursprungsstat.

- På vilken medlemsstats territorium gärningsmannen anträffades.

Artikel 9

Skydd av utsatta människohandelsoffer i straffrättsliga förfaranden

1. Barn som är offer för ett brott som avses i artiklarna 1 och 2 ska anses vara särskilt utsatta brottsoffer i enlighet med artiklarna 2.2, 8.4 och 14.1 i rambeslut 2001/220/RIF.

2. Vuxna som är offer för ett brott som avses i artiklarna 1 och 2 ska anses vara särskilt utsatta brottsoffer i enlighet med artiklarna 2.2, 8.4 och 14.1 i rådets rambeslut 2001/220/RIF, på grundval av en bedömning som görs i varje enskilt fall av de behöriga myndigheterna med hänsyn till brottsoffrets ålder, mognad, hälsa, graviditet, funktionsnedsättning, andra personliga eller sociala förhållanden samt de fysiska eller psykiska konsekvenserna av det brott som han eller hon utsatts för.

3. Utan att det påverkar rätten till försvar ska varje medlemsstat säkerställa att särskilt utsatta offer, utöver de rättigheter som fastställs i rambeslut 2001/220/RIF, har rätt till särskild behandling som syftar till att förebygga sekundär viktimisering genom att, i möjligaste mån och i enlighet med nationell lagstiftning, följande undviks:

a) Visuell kontakt mellan brottsoffer och gärningsmän, även under avläggande av vittnesmål som vid intervjuer och förhör, med hjälp av lämpliga hjälpmedel, t.ex. audiovisuell utrustning.

b) Frågor om privatlivet som inte är absolut nödvändiga för att styrka de uppgifter som åtalet bygger på.

c) Avläggande av vittnesmål vid öppen förhandling.

d) Onödig upprepning av intervjuer under utredning, åtal och rättegång.

4. Varje medlemsstat ska i tillämpliga fall tillåta att ett vittnes identitet inte avslöjas, när vittnet är ett särskilt utsatt offer.

5. Varje medlemsstat ska säkerställa att offer för människohandel får lämpligt skydd på grundval av en individuell riskbedömning, och att de vid behov har tillgång till vittnesskyddsprogram, i enlighet med nationell lagstiftning.

6. Varje medlemsstat ska säkerställa att särskilt utsatta brottsoffer under de straffrättsliga förfarandena har tillgång till kostnadsfri juridisk rådgivning samt till rättegångsbiträde enligt samma villkor som den tilltalade enligt nationell lagstiftning, också när det gäller att söka ersättning för skada. Denna punkt ska inte påverka tillämpningen av artikel 11 när offret är underårigt.

Artikel 10

Stöd till brottsoffer

1. Varje medlemsstat ska säkerställa att brottsoffer får stöd före, under och efter straffrättsliga förfaranden så att de kan utöva de rättigheter som fastställs i rambeslut 2001/220/RIF av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden och i det här rambeslutet.

2. En person ska behandlas som ett brottsoffer så snart de behöriga myndigheterna får en indikation på att personen i fråga kan ha varit utsatt för ett brott som avses i artiklarna 1 och 2.

3. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att på nationell och lokal nivå inrätta lämpliga mekanismer som gör det möjligt att i ett tidigt skede upptäcka och stödja offer, i samarbete med relevanta stödorganisationer.

4. Medlemsstaterna ska inom ramen för de straffrättsliga förfarandena bevilja brottsoffer bistånd och stöd som ger dessa möjlighet att återhämta sig och komma över gärningsmännens inflytande, bland annat genom att tillhandahålla säker bostad och materiellt bistånd, nödvändig sjukvård – däribland psykologisk vård, rådgivning och information, tillräckligt stöd för att deras rättigheter och intressen ska kunna läggas fram och beaktas i straffrättsliga förfaranden samt, vid behov, översättning och tolkning. Medlemsstaterna ska tillgodose de mest utsatta brottsoffrens särskilda behov.

Artikel 11

Särskilda skyddsåtgärder för barn

Varje medlemsstat ska tillämpa artiklarna 14 och 15 i rambeslutet om bekämpning av sexuella övergrepp mot barn, sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi samt om upphävande av rambeslut 2004/68/RIF.

Artikel 12

Förebyggande

1. Varje medlemsstat ska sträva efter att minska den efterfrågan som ligger till grund för alla former av utnyttjande.

2. Varje medlemsstat ska främja regelbunden vidareutbildning för tjänstemän som sannolikt kommer i kontakt med brottsoffer och potentiella brottsoffer, däribland polismän ute på fältet, så att de kan identifiera brottsoffer och potentiella brottsoffer och hantera de särskilt utsatta brottsoffer som avses i artikel 9.1 och 9.2 i detta rambeslut.

3. Utan att det påverkar tillämpningen av gemenskapslagstiftningen ska varje medlemsstat överväga att vidta åtgärder för att straffbelägga användning av tjänster som omfattas av någon av de former av utnyttjande som avses i artiklarna 1 och 2, när denna användning sker med vetskap om att personen i fråga är offer för ett brott som avses i artiklarna 1 och 2.

Artikel 13

Övervakning

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att inrätta nationella rapportörer eller andra motsvarande mekanismer. Arbetsuppgifterna för dessa mekanismer ska åtminstone omfatta övervakning av genomförandet av de åtgärder som föreskrivs i detta rambeslut.

Artikel 14

Territoriell tillämpning

Detta rambeslut ska tillämpas på Gibraltar.

Artikel 15

Upphävande av rambeslut 2002/629/RIF

Rambeslut 2002/629/RIF om bekämpande av människohandel ska upphöra att gälla.

Artikel 16

Genomförande

1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta rambeslut senast den [två år efter antagandet].

2. Medlemsstaterna ska senast [två år efter antagandet] till rådets generalsekretariat och till kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras nationella lagstiftning. Rådet ska, senast [fyra år efter antagandet], på grundval av en rapport upprättad med stöd av denna information och en skriftlig rapport från kommissionen bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta rambeslut.

Artikel 17

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning .

Utfärdat i Bryssel den […]

På rådets vägnar

Ordförande

[1] Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – En färdplan för jämställdhet 2006–2010 {SEK(2006) 275}, KOM(2006) 92 slutlig.

[2] Meddelande från kommissionen – Mot en EU-strategi för barnets rättigheter {SEK(2006) 888}, {SEK(2006) 889}, KOM(2006) 367 slutlig.

[3] Rådets rambeslut av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden (2001/220/RIF), EGT L 82, 22.3.2001, s. 1.

[4] Rådets direktiv 2004/81/EG av den 29 april 2004 om uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för människohandel eller som har fått hjälp till olaglig invandring och vilka samarbetar med de behöriga myndigheterna, EUT L 261, 6.8.2004, s. 85.

[5] Rådets direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004 om ersättning till brottsoffer, EUT L 261, 6.8.2004, s. 15.

[6] EUT L 300, 11.11.2008, s. 42.

[7] Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, EGT L 190, 18.7.2002.

[8] Förslag till rådets rambeslut om förebyggande och lösning av jurisdiktionstvister i straffrättsliga förfaranden, framlagt den 20 januari 2009 av Tjeckien, Polen, Slovenien, Slovakien och Sverige. Rådets dokument nr 5208/09.

[9] EUT C […], […], s. […].

[10] EGT L 203, 1.8.2002, s. 1.

[11] EUT C 311, 9.12.2005, s. 1.

[12] FN:s konvention om barnets rättigheter, antagen och öppnad för undertecknande, ratifikation och anslutning genom generalförsamlingens resolution 44/25 av den 20 november 1989.

[13] Förenta nationernas tilläggsprotokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, antagen i Palermo 2000.

[14] Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel, antagen i Warszawa den 16 maj 2005, Council of Europe Treaty Series N. 197 .

[15] EGT L 82, 22.3.2001, s. 1.

[16] EUT L 300, 11.11.2008, s. 42.

Top