52009DC0538

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel, 15.10.2009

KOM(2009) 538 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EUROPEISKA SOCIALA OCH EKONOMISKA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

För en integrerad övervakning till sjöss En gemensam miljö för informationsutbyte för EU:s sjöbevakningsområde

{SEK(2009) 1341}

För en integrerad övervakning till sjöss

EN GEMENSAM MILJÖ FÖR INFORMATIONSUTBYTE FÖR EU:S SJÖBEVAKNINGSOMRÅDE

INLEDNING

I sitt meddelande om den integrerade havspolitiken för Europeiska unionen åtog sig Europeiska kommissionen att ” vidta åtgärder för ett mer driftskompatibelt övervakningssystem som för samman befintliga övervaknings- och spårningssystem som används för sjösäkerhet och sjöfartsskydd, skydd av havsmiljön, kontroll av fiske, kontroll av yttre gränser och andra insatser för att upprätthålla lag och ordning.” [1]

Den 8 oktober 2008 uppmanade rådet (allmänna frågor) kommissionen att arbeta för samverkan mellan nationella system och gemenskapssystem för att sänka kostnaderna för övervakning till sjöss. Detta steg mot ytterligare integration av övervakning till sjöss bekräftades dels i planen för utvecklingen av ett europeiskt gränsövervakningssystem (Eurosur) inom vilket det gradvis ska skapas en gemensam miljö för informationsutbyte för EU:s sjöbevakningsområde[2], dels i den nyligen genomförda uppdateringen av övervaknings- och informationssystemet för sjötrafik i gemenskapen[3].

Den integrerade övervakningen till sjöss syftar till att skapa medvetenhet om verksamhet till sjöss som påverkar sjösäkerheten och sjöfartsskyddet, gränskontroller, skyddet av den marina miljön, fiskerikontroll, handeln och Europeiska unionens ekonomiska intressen, samt upprätthållandet av lag och ordning och försvaret. Detta ska ligga till grund för goda beslut.

Medvetenhet om situationen till havs är förståelsen av verksamhet som är kopplad till sjöbevakningsområdet och som kan påverka EU:s och dess medlemsstaters sjösäkerhet och sjöfartsskydd, ekonomi eller miljö. Med tydligt definierade användarbehov och -rättigheter som grundval är den ett stöd för myndigheter som ansvarar för övervakning som syftar till att förhindra och hantera situationer, händelser och verksamhet som har att göra med EU:s sjöbevakningsområde.

EU:s sjöbevakningsområde omfattar EU:s medlemsstaters territorialvatten, exklusiva ekonomiska zoner och kontinentala plattformar enligt definitionen i FN:s havsrättskonvention från 1982 samt verksamhet kopplad till sjöfart som utförs inom det området på havsbotten, under vattenytan, på vattenytan och ovanför vattenytan. Det kan till exempel röra sig om anläggningar, last samt småbåtar och fartyg som seglar under EU-flagg, eller som ägs eller förvaltas av ett EU-land eller har sin destination inom EU. Förutom detta omfattar området även alla områden för sök- och räddningsinsatser och alla områden för EU-insatser till sjöss under civil eller militär ledning.[4]

Det finns ett klart behov av att dela informationen om övervakning till sjöss. Myndigheter inom olika områden som ansvarar för att övervaka verksamhet till sjöss samlar in uppgifter och driftsinformation för att kunna fastställa bästa möjliga bild av situationen till havs. Eftersom det brister i fråga om ömsesidigt utbyte, behöver bilden kompletteras i form av information från andra användare inom sektorn. Om man skapar förutsättningar för sådant data- och informationsutbyte borde det leda till en bättre bild av situationen till havs, som gör att medlemsstaterna kan bli effektivare och att kostnaderna sjunker.

Målet för det här meddelandet är att fastställa vägledande principer för utvecklingen av en gemensam miljö för informationsutbyte för EU:s sjöbevakningsområde och inleda arbetet med att inrätta den. För att uppnå målet krävs ökad samordning och förbättrad samverkan mellan Europeiska kommissionen, medlemsstaterna och de samarbetsparter som europeiska försvarsgemenskapen anser bör ingå.

Problemområden

Följande problemområden har ringats när det gäller en gemensam miljö för informationsutbyte för EU:s sjöbevakningsområde:

Flera olika användare och operatörer: Både på nationell nivå och på EU-nivå samlar nationella myndigheter med ansvar för försvar, gränskontroll, tull, föroreningar till havs, fiskerikontroll, sjösäkerhet och sjöfartsskyddd, förvaltning av fartygstrafik, insatser vid olyckor och katastrofer, sök- och räddningsinsatser samt insatser för att upprätthålla lag och ordning in information för sina egna syften.

Även om det rent tekniskt går att dela informationen på ett meningsfullt sätt, samlas den information som behövs för att bygga upp medvetenhet om situationen till havs fortfarande in av olika sektorsspecifika system på nationell och internationell nivå samt på EU-nivå.

I vissa fall är de inblandade myndigheterna omedvetna om att liknande information samlas in av andra myndigheter och system, i andra fall är de medvetna om det faktumet, men kan inte dela informationen sins emellan eftersom standarder för informationsdelning samt avtal och metoder för informationsutbyte bara finns bland vissa användare.

Olika regelverk: De olika åtgärderna för övervakning till sjöss faller under var och en av de tre pelarna. Övervakningssystem har utvecklats med sektorsspecifik internationell lagstiftning och EU-lagstiftning som underlag. Oavsett EU-regelverket, finns det inget som hindrar medlemsstaterna från att integrera sin övervakning till sjöss.

Hot över gränserna: Hot mot medlemsstaterna i EU:s sjöbevakningsområde kräver ofta förbättrat samarbete mellan nationer och ibland mellan olika sektorer, framförallt när det gäller det fria havet.

Särskilda rättsliga bestämmelser: Internationella regler och EU-lagstiftningen utgör ramen för övervakning på det fria havet och i fråga om behandlingen av personuppgifter och konfidentiella och sekretessbelagda uppgifter.

Omfattning

Med tanke på de problem som anges ovan, måste samråd och samverkan ske med alla berörda användare och operatörer om en gemensam miljö för informationsutbyte ska kunna utformas och upprättas. I det sammanhanget måste man också respektera subsidiaritetsprincipen. Angränsande tredjeländer bör involveras, om det anses befogat.

De olika delarna i den gemensamma miljön för informationsutbyte ska tolkas enligt följande:

- ”Gemensam” - Eftersom informationen ska delas mellan olika användare, ska de uppgifter som ligger till grund för informationen bara samlas in en gång.

- ”Information” – Informationen måste göra det möjligt att skapa medvetenhet om situationer. Informationen, som kommer från olika användare, måste gå att identifiera, vara tillgänglig, lätt att förstå och gå att använda. Det måste finnas garantier för att det går att behandla sådan information med lämpliga säkerhetsåtgärder.

- ”Utbyte” - Innebär att alla deltagare både mottar och bidrar med information med överenskomna standarder och förfaranden som underlag.

- ”Miljö” – Avser de sammankopplade sektorsspecifika informationssystemen som gör att användarna kan skapa sig egna bilder av situationen. Med hjälp av bilderna kan de sedan följa trender och upptäcka avvikelser och hot.

Inrättandet av den gemensamma miljön för informationsutbyte bör leda till följande:

Driftskompatibilitet: Man måste hitta vägar och medel för att möjliggöra utbyte av information mellan sektorssystem. Detta gäller både de system som är i drift[5] och de som för närvarande utvecklas av EU-organ som Emsa, CFCA, Frontex och EDA.[6] För att det ska bli verklighet måste dagens och framtidens standarder, kopplingar, icke-tekniska processer och förfarande utvecklas och fastställas på ett sådant sätt att informationsdelning och skydd av den delade informationen sker med överenskomna åtkomsträttigheter som underlag. Detta borde också leda till förbättrad driftskompatibilitet mellan sektorssystemen i en medlemsstat.

Att förbättra medvetenheten om situationen: Den information som byggs upp bör i hög utsträckning kunna bidra till att förbättra medvetenheten om situationen inom EU och medlemsstaterna.

Effektivitet: Den gemensamma miljön bör också bidra till samordnade insatser från grupper med intressen inom havsområdet genom att man undviker att information samlas in flera gånger. Därigenom minskar man kostnaderna för alla inblandade parter. I sinom tid kan man tänka sig metoder med flera syften när man använder övervakningsverktyg och resurser från olika användargrupper.

Subsidiaritet: Den övervägande majoriteten av övervakningen till sjöss utförs på medlemsstaternas ansvar. I enlighet med subsidiaritetsprincipen ansvarar medlemsstaterna för att samordna insamlingen och verifieringen av informationen från sina organ, myndigheter och nationella operatörer. Detta ska helst ske via en enda nationell samordningsmekanism. Om det är lämpligt, kommer medlemsstaterna också att förvalta åtkomsträttigheterna för tredje part, klassificera informationen, ange datasäkerhetsnivåer samt godkänna och kontrollera mekanismerna för selektiv spridning och datasäkerhet.

Vägledande principer för utvecklingen av en gemensam miljö för informationsutbyte för EU:s sjöbevakningsområde

Princip 1: Metoder för att koppla samman alla användargrupper

Genom den gemensamma miljön för informationsutbyte kan myndigheterna i medlemsstaterna effektivisera användningen av informationen om övervakningen till sjöss. Gemensamma regler och standarder bör utvecklas på gemenskapsnivå för att informationsutbytet mellan olika användargrupper ska bli optimalt. Var och en av dessa grupper bör ges möjlighet att lämna och/eller få information på nationell nivå från internationella[7], regionala[8], gemenskaps-[9], militära[10] och interna säkerhetssystem och -mekanismer[11]baserat på gruppernas informationsbehov. Detta ska ske i enlighet med användarvillkoren och de definierade åtkomsträttigheterna så att de kan bygga upp enskilda användardefinierade situationsbilder.

Frågor som ska behandlas

1. En flexibel miljö för informationsdelning: Den gemensamma miljön för informationsutbyte måste både vara tillräckligt säker, och samtidigt så pass flexibel att den kan anpassas till nya användares behov och nya situationer. Detta gör att varje användargrupp som deltar i den gemensamma miljön måste ha tillgång till så mycket information som möjligt så att de kan sätta samman en enskild bild av situationen som uppfyller användarkraven. Ett sådant behov visade sig till exempel under Frontex gemensamma insatser för att förhindra olaglig verksamhet vid EU:s södra yttre gränser.

2. Omfattande information för bättre beslutsfattande: För ett förbättrat beslutsfattande krävs att alla grupper bidrar. Exempelvis måste informationsutbytet mellan civila myndigheter och försvarsmakten gå i bägge riktningarna, samtidigt som man följer reglerna för informationssäkerhet.

Rekommendationer

3. Ingen dubblering av uppgifter: Uppgifter om trafikövervakning bör spridas enbart en gång via systemet Safe-Sea-Net[12]. Dessa uppgifter bör sedan göras tillgängliga till alla erkända användare, även försvarsgemenskapen, i enlighet med befintligt regelverk på EU-nivå eller genom ändringar av det, beroende på vad som är lämpligt.

4. Driftskompatibilitet bland EU-användargrupper: Stöd från EU:s militärmakt till civilledda insatser i fråga om sjösäkerhet och sjöfartsskydd, inklusive insatser vid katastrofer, innebär att nationella aktörers driftskompatibilitet och samarbete måste förbättras.

5. Nationell samordning: Ökad styrning av övervakning till sjöss bör i första hand ske på nationell nivå. Det rekommenderas därför att myndigheter som redan utsetts till knutpunkt för sektorsinformation ska vara gränssnitt i den gemensamma miljön för informationsutbyte.

6. Internationellt och regionalt samarbete: Vid utarbetandet av gränssnitt mellan olika system för övervakning till sjöss inom EU, bör man uppmärksamma följderna av att dela viss information med tredjeländer. Man bör även ta itu med frågor som rör säkerheten och ömsesidigheten av sådan information. De regionala havsområdena (Östersjön, Nordsjön, Atlanten, Medelhavet och Svarta havet) och de yttersta randområdena täcker vart och ett stora områden med speciella hotbilder. Det behövs ytterligare åtgärder för att kunna möta de hoten på rätt sätt.

Princip 2: Att skapa ett tekniskt ramverk för driftskompatibilitet och framtida integration

Den ”gemensamma miljön för informationsutbyte” för EU:s sjöbevakningsområde skapas bäst via ett icke-hierarkiskt tekniskt ramverk för systemen för övervakning till sjöss. För att det ska förbättra de användardefinierade bilderna, bör ramverket utformas så att de olika informationsdelarna samverkar på ett kostnadseffektivt sätt. Ramverket måste göra det möjligt att samla in, slå ihop, analysera, sprida och förvalta uppgifter med lagom grad av decentralisering, beroende på vilken säkerhetsnivå som krävs (t.ex. för underrättelseverksamhet). Arbetet ska ske i enlighet med dataskyddslagar, internationella regler och funktionskrav. Befintliga system ska användas på bästa tänkbara sätt.

Frågor som ska behandlas

7. Driftskompatibilitet och sammankoppling av system: I stället för att samla all information i en enda databas, bör de enskilda användargrupperna göra sina uppgifter tillgängliga för andra användargrupper som har behov av dem och som är godkända att ta emot dem. Användargrupperna blir på så vis både utgivare av sin egen information och prenumerant på den information som offentliggörs av andra användargrupper. Systemen ska göra informationen tillgänglig via gemensamma standarder, så att användarna kan lita på den information de får, samtidigt som bara godkända användare har åtkomst till den.

8. Användning av ett gemenskapsbaserat system: I fråga om vissa informationskategorier är det lättare och billigare om insamlingen och spridningen av uppgifterna sköts centralt. Gemenskapssystemet SafeSeaNet bör användas av alla berörda användargrupper och utvecklas ytterligare så att det kan fungera som huvudplattform för informationsutbyte inom EU:s sjöbevakningsområde när det gäller meddelanden om ankomst till och avgång från hamnar, meddelanden om farligt gods, meddelanden om sjösäkerhet, information om olyckor och incidenter, automatiska identifieringssystem (AIS), långdistansidentifiering och -spårning av fartyg (LRIT) och övervakning av utsläpp. Kommissionen sköter förvaltningen och utvecklingen av det här systemet, med hjälp av högnivåstyrgruppen för SafeSeaNet, enligt definitionen i direktiv 2002/59/EG.

9. Användning av sektorssystem för delning av sekretessbelagda uppgifter: I fråga om vissa informationskategorier, som sekretessbelagda, säkerhetskänsliga uppgifter (t.ex. information som rör ett rikes inre säkerhet eller försvar), behövs sektorsövergripande insatser för att tillgodose säkerhetsintressena hos berörda användargrupper eller mottagare av informationen. I princip ska utbyte av sådan information bara ske inom relevant användargrupp när det verkligen är nödvändigt. Vid behov, och om det är lämpligt, kan informationen delas med andra användargrupper eller mottagare på nationell nivå i enlighet med lagstiftningen, samt med andra medlemsstater som använder gemenskapsbaserade system.

10. Regionala tillvägagångssätt: Medlemsstater bör överväga att utveckla resurser för att skapa en gemensam medvetenhet om olika situationer när det gäller laglig och olaglig verksamhet till sjöss. Detta skulle kunna bidra till förbättrad förmåga att ingripa regionalt.

Rekommendationer

11. Tekniskt ramverk: En sådan struktur måste utformas som en kostnadseffektiv sammankoppling av olika informationsskikt och baseras på driftskompatibilitet och gemensamma standarder, varvid full hänsyn tas till de nationella myndigheternas behörighet enligt nationell lagstiftning och gemenskapsrätten. Genom sådana informationsskikt bör användaren få tillgång till den bästa tekniska lösningen för informationstillträde, kraftfull datautvinning, sammankopplingsprocesser och harmoniserade kriterier för detektion av normala och onormala mönster. Därför är det viktigt att enas om driftskompatibla datamodeller och -standarder för datahantering och det måste upprättas säkra kommunikationslinjer mellan berörda dataanvändare på grundval av fördefinierade åtkomsträttigheter.

Exempel på informationsskikt (icke-hierarkiska):

[pic]

Insamling, sammanslagning, analys och spridning av information kan ske på följande vis:

- Insamling: Om alla använder samma verktyg (markbaserade, satellitburna, sensorer) går det att undvika att samma information samlas in flera gånger t.ex. av militära och civila myndigheter.

- Sammanslagning: Sammanslagning av data kan fylla informationsluckor och minska osäkerhetsgraden i information som inkommit från olika källor.

- Analys: Säkerhetskänslig analys bör göras separat.

- Spridning: Rätt information bör flyttas till rätt beslutsfattare i rätt ögonblick. Åtkomst till information kräver lämpliga tillstånd.

- Driftskompatibilitet och gemensamma standarder: Strukturen kräver också bästa tekniska lösning för tjänstesynkronisering, datakvalitet samt standardmetoder för uppbyggnad av vokabulär och datautbyte på grundval av bästa praxis. Detta är av största vikt om det ska gå att skapa överensstämmelse mellan EU:s åtgärder och de åtgärder som vidtas av våra grannar, särskilt i gemensamma regionala vatten.

- EU-organ: Berörda EU-organ har en viktig stöd- och samordningsfunktion inom sina respektive användargrupper. De skulle också kunna fungera som knutpunkter för informationsutbyte.

Princip 3: Informationsutbyte mellan civila och militära myndigheter

Övervakningsinformation bör, för att vara kostnadseffektiv, delas mellan civila och militära myndigheter. På så sätt kan även dubbelarbete undvikas. För ett informationsutbyte i båda riktningar krävs gemensamma standarder och förfaranden för tillträde till och användning av relevant information. Här måste hänsyn tas till informationens exakta syften samt underliggande mandat.

Frågor som ska behandlas

12. Stödet från medlemsstaternas militärmakt till civilledda uppdrag för sjösäkerhet och inre säkerhet är viktigt för att nationella, regionala eller internationella myndigheter ska kunna utöva sina respektive uppdrag och sin behörighet enligt nationell lagstiftning och gemenskapsrätten. Driftskompatibiliteten och sammankopplingar mellan alla relevanta aktörer måste därför stärkas. På samma sätt kan civilt genererad information vara till stöd för militära operationer.

13. Om det ska gå att se till att nationell lagstiftning och gemenskapsrätten verkligen efterlevs krävs det särskilda regler och resurser för kontroll på det fria havet. Teknik för insamling och analys av högupplösta satellitbilder, luftpatrullering, drift av obemannade plattformar, detektion och analys av undervattensljud har hittills varit en typisk försvarsresurs som har kommit att i allt högre utsträckning betraktas som värdefull även i civilt avseende. I gengäld kan civila användargrupper hjälpa försvaret att göra sig en bild av den rådande situationen vad gäller havsfrågor genom att tillhandahålla en stor mängd information från den gemensamma miljön för informationsutbyte.

Rekommendationer

14. Ökad samordning: För att uppnå det ovan nämnda målet att skapa en gemensam miljö för informationsutbyte bör det upprättas ett nära samarbete mellan Europeiska kommissionen, medlemsstaterna och de samarbetsparter som Europas försvarsgemenskap kan komma att utse i detta syfte. Överföringen av den ökade samordningen till de politiska riktlinjerna kommer att ske med full hänsyn till den rättsliga ramen för varje användargrupp.

15. Bättre utnyttjande av övervakningsverktygen i alla användargrupper : Behöriga civila och militära användare bör kunna begära och ta emot data från EU:s övervakningsverktyg när det gäller övervakning till sjöss. Tekniskt sett krävs det gemensamma regler för att informationen ska kunna delas, kompileras och presenteras för de enskilda användarna.

16. Data från rymdbaserade system: EU har åtagit sig att utveckla en oberoende jordobservationskapacitet genom programmet global övervakning för miljö och säkerhet (GMES). Rymdresurserna kan användas för att öka medvetenheten om den rådande havssituationen och fungera som stöd vid de civila och militära myndigheternas insatser, som t.ex. övervakning av sjötrafik, havsföroreningar och kampen mot olaglig verksamhet till havs. Redan idag utgör rymdobservation som ett led i övervakningen av föroreningar till havs en del av Europeiska sjösäkerhetsbyråns system CleanSeaNet. Dessa frågor behandlas även inom ramen för GMES, med målet att utarbeta säkerhetstillämpningar på områdena övervakning av EU:s yttre havsgränser och stöd till EU:s externa åtgärder.

Princip 4: Särskilda bestämmelser

Eventuella hinder för utbyte av kontroll- och övervakningsdata med syftet att inrätta en gemensam miljö för informationsutbyte bör anges i EU:s lagstiftning och i nationell lagstiftning. När dessa hinder avlägsnas måste vederbörlig hänsyn tas bland annat till datakonfidentialitet, immaterialrättsliga frågor och skyddet av personuppgifter samt äganderätten till uppgifter i enlighet med nationell och internationell lagstiftning.

Frågor som ska behandlas

17. Behandling av personuppgifter: De olika typer av verksamhet som anges ovan kan omfatta behandling av personuppgifter. Principerna för den dataskyddslag som är tillämplig i Europeiska unionen måste beaktas inom ramen för den gemensamma miljön för informationsutbyte[13]. Personuppgifter bör samlas in för ett berättigat ändamål samt användas och överföras för ett ändamål som är förenligt med det syfte för vilket de samlades in från början.

18. Konfidentialitetskrav: Det framstår som att en betydande mängd maritima rapporterings- och övervakningsdata kan klassificeras som och/eller måste behandlas som (kommersiellt) konfidentiella. Det främsta hindret vad avser konfidentialitet är just konfidentialitetsbestämmelsernas mycket explicita utformning i vissa av de rättsakter som är centrala för kontroll och övervakning. Därför måste det i samband med behandling och påföljande överföring av denna typ av data kunna garanteras att mottagarna är bundna av samma konfidentialitet och yrkessekretess som för närvarande gäller för LRIT-uppgifter.

19. Utbyte av civila/militära data: Med sikte på ett eventuellt informations- och datautbyte mellan olika myndigheter (däribland militära myndigheter måste det undersökas ytterligare hur dataintegritet ska kunna garanteras för konfidentiell information, hemliga affärsdata, information rörande brottsutredningar samt skydd av personuppgifter.

Rekommendationer:

20. För att skapa ett entydigt rättsläge för alla inblandade aktörer föreslås att samtliga mekanismer som avser gränsöverskridande utbyte av data från olika befintliga databaser ska omfattas av en tydlig rättslig ram enligt principen tillgång efter behovsprövning. Denna ram ska minst definiera vilken typ av data som berörs, dataleverantörernas kapacitet, syftena (och metoderna) för utbyte och de potentiella mottagarna samt omfatta nödvändiga säkerhetsföreskrifter med avseende på konfidentialitet och säkerhet för (vissa data) samt skydd av personuppgifter.

21. Behandling av personuppgifter för verkställighetsåtgärder på det militära och straffrättsliga området eller i frågor som rör statens säkerhet omfattas för närvarande inte av den rättsliga ramen för dataskydd. Åtgärder avseende dataskyddet kan dock vidtas från fall till fall både på gemenskapnivå och nationellt, och då i särskilda rättsakter på dessa områden[14]. Det kommer därför att krävas kompletterande säkerhetsåtgärder om man bestämmer sig för att personuppgifter ska kunna utväxlas mellan myndigheter som omfattas av den befintliga rättsliga ramen för dataskydd (t.ex. fiskerimyndigheter) och myndigheter som (för närvarande) inte omfattas (t.ex. militära myndigheter, myndigheter på området statens säkerhet).

FRAMTIDSUTSIKTER

De vägledande principer för utvecklingen av en gemensam miljö för informationsutbyte för EU:s sjöbevakningsområde som beskrivs ovan förväntas utlösa en reflektionsprocess i EU som helhet och i medlemsstaterna. Detta arbete måste inbegripa alla användargrupper så att deras behov (och den politik som krävs för att uppfylla behoven) kan ringas in ordentligt. Kommissionens avdelningar samarbetar med Europeiska försvarsbyråns expertgrupp inom ramen för dess mandat att utarbeta en rapport om övervakning till havs.

Det föreslås att det inrättas ett permanent och strukturerat samarbete mellan olika EU-aktörer på det civila och militära området i medlemsstaterna som ska gå ut på att finna innovativa lösningar mot bakgrund av den givna rättsliga ramen. En sådan samordning kan bidra till att förbättra driftskompatibiliteten och sammankopplingar mellan befintliga civila och militära system.

Förslaget är att arbetet mot en gemensam miljö för informationsutbyte ska ske inom ramen för kommissionens expertgrupp för integrerad övervakning till havs som är sammansatt av ledamöter från medlemsstaterna. Arbetet kommer att ske i överensstämmelse med det pågående arbetet i andra sektorsinriktade grupper och kommittéer inom deras respektive kompetensområden. Gruppen kommer framför allt att ta sig an frågan om systemstrukturen för informationsutbytet mellan olika sektorsinriktade system, mot bakgrund av det befintliga regelverket och kommer att granska de administrativa och tekniska hindren för informationsutbyte.

Uppbyggnaden av en gemensam miljö för informationsutbyte får inte på något sätt hindra redan existerande och planerade sektoriella informationssystem från att utvecklas, så länge som hänsyn tas till behovet av driftskompatibiliteten som möjliggör utbyte med andra relevanta system.

De vägledande principerna kan granskas enligt en iterativ metod, framför allt mot bakgrund av resultaten av nedanstående tre projekt som kommer att utvärdera förmågan hos användare från olika medlemsstater och användargrupper att utbyta information:

22. Pilotprojekt om integrerad övervakning till sjöss i Medelhavet och näraliggande områden i Atlanten[15]. Syftet med detta tvååriga projekt är att testa kapaciteten hos sex medlemsstater i regionen att utbyta övervakningsinformation rörande gränskontroll, kamp mot narkotikahandel, bekämpning av terrorism, kamp mot smuggling av illegala varor och förhindrande av havsföroreningar. Projektet förväntas starta i slutet av 2009.

23. Pilotprojekt om integrerad övervakning av de nordeuropeiska havsområdena[16] med likvärdiga mål och tidsperspektiv som ovannämnda projekt i Medelhavet.

24. Inom sjunde ramprogrammet (år 2010) för forskning och utveckling (temat Säkerhet) har en inbjudan att lämna förslag offentliggjorts för ett demonstrationsprogram rörande storskalig integrering, validering och demonstration av en flersystemlösning för maritim gränsövervakning. Bland de huvudfrågor som täcks ingår detektering av små fartyg, sammanslagning av information i syfte att upptäcka anomalier, driftskompatibilitet och kostnadseffektiva lösningar. Denna flersystemlösning ska testas i ett utvalt område vid den yttre sjögränsen och – ur teknisk synpunkt – visa vägen för utvecklingen av den gemensamma miljön för informationsutbyte för EU:s sjöbevakningsområde. Vidare har en inbjudan att lämna förslag om en för-operativ nivå för GMES-tjänster för övervakning till sjöss offentliggjorts, och den ska ingå i sjunde ramprogrammets rymdforskningstema.

I det arbetsdokument från kommissionens avdelningar som bifogas meddelandet finns en förteckning över andra EU-initiativ som är relevanta för en integrerad övervakning till sjöss.

SLUTSATSER

En integrerad strategi för övervakning till sjöss bör öka effektiviteten inom de myndigheter som har ansvar för olika havsverksamheter, eftersom de får tillgång till fler verktyg och mer information till stöd i sitt arbete. Detta bör leda till effektivare insatser och lägre insatskostnader. De potentiella besparingarna på EU-nivå skulle vara betydande med tanke på det växande behovet av att upptäcka, identifiera och spåra bland annat illegal migration och illegalt fiske, samt att förhindra olyckor till sjöss, skydda miljön och underlätta handeln. De fördelar som kommer att uppstå kommer att få en positiv inverkan på nationell säkerhet, sjösäkerhet och sjöfartsskydd, skyddet av havsmiljön, gränskontroll och i mer allmänna termer upprätthållandet av lag och ordning.

Kommissionen uppmanar därför rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén att

- ställa sig bakom de mål som persenteras i meddelandet;

- stödja den föreslagna strategin inom sina respektive ansvarsområden.

[1] KOM (2007) 575 slutlig, 10.10.2007.

[2] KOM(2008) 68 slutlig, 13.2.2008, s. 9.

[3] Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/17/EG om ändring av direktiv 2002/59/EG om inrättande av ett övervaknings- och informationssystem för sjötrafik i gemenskapen, EUT L131, 28.5.2009, s. 101, lika relevant är förordning (EG) nr 725/2004 av den 31 mars 2004 om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar, EUT L 129, 29.4.2009, s. 6.

[4] Även om alla områden som ingår i ”EU:s sjöbevakningsområde” direkt eller indirekt påverkar EU:s politik och intressen, täcks inte alla av dem av EU:s behörighet.

[5] T.ex. SafeSeaNet, CleanseaNet, EU LRIT-datacenter som drivs av EMSA.

[6] En uppställning över termer och akronymer finns i kommissionens arbetsdokument som bifogas det här meddelandet.

[7] T.ex. AIS, LRIT.

[8] T.ex. BSRBCC, BSBC.

[9] T.ex. SafeSeaNet, EU LRIT-datacenter, CleanSeaNet, VMS, Eurosur.

[10] T.ex. MSSIS, VR-MTC, SUCBAS.

[11] T.ex. MAOC-N, CeCLAD, FRONTEX Information System.

[12] Rådets direktiv 2002/59/EG, ändrat genom artikel 22a i direktiv 2009/17/EG.

[13] Diektiv 96/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT l, 23.11.1995, s. 31) och nationella tillämpningsföreskrifter; förordning (EG) nr 45/2001 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter, (EGT L 8, 1.1.2001, s. 1); Europarådets konvention om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter av den 28 januari 1981 (ETS 108). Konventionen kompletteras med tilläggsprotokollet till konventionen beträffande tillsynsmyndigheter och internationella flöden av uppgifter (ETS 181, 8 november 2001) och Europarådets rekommendation R(87) 15 av den 17 september 1987 om polisens användning av personuppgifter.

[14] Rådets rambeslut 2008/977/RIF om skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete som är strikt nödvändiga, EUT L 350, 31.12.2008, s. 60.

[15] Inbjudan att lämna förslag MARE/2008/13

[16] Inbjudan att lämna förslag MARE/2009/41