Accept Refuse

EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 52009AE0333

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet och om ändring av direktiven 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 2000/46/EG

OJ C 218, 11.9.2009, p. 30–35 (BG, ES, CS, DA, DE, ET, EL, EN, FR, IT, LV, LT, HU, MT, NL, PL, PT, RO, SK, SL, FI, SV)

11.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 218/30


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet och om ändring av direktiven 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 2000/46/EG”

KOM(2008) 627 slutlig – 2008/0190 (COD)

2009/C 218/06

Den 30 oktober 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 47.2 första och tredje meningen och artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet och om ändring av direktiven 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 2000/46/EG

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 3 februari 2009. Föredragande var Peter MORGAN.

Vid sin 451:a plenarsession den 25–26 februari 2009 (sammanträdet den 26 februari 2009) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 156 röster för, 1 röst emot och 10 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning och slutsatser

1.1

Till följd av den ökande användningen av elektronisk databehandlingsteknik när det gäller finansiella tjänster skulle man kunna tro att vi redan har elektroniska pengar. Checkar läses och sorteras elektroniskt och betal- och kreditkort läses elektroniskt i bankomater, betalterminaler och andra betalningsanordningar. All denna användning förutsätter att det finns kredit på ett bankkonto, och denna kan begränsas av insatt belopp eller fastställas av banken (t.ex. när det gäller kreditkort). I samtliga fall har banken företagit en undersökning för att fastställa kundens kreditvärdighet och hederlighet och därefter utfärdat checkhäften och betal- och kreditkort mot bakgrund av detta. Huruvida kunden får tillgång till elektroniska kreditsystem beror på hans eller hennes kreditvärdighet. Stora befolkningsgrupper – de som saknar eller har endast ringa tillgång till finansiella tjänster, t.ex. banker – kan inte delta.

1.2

Elektroniska pengar är något annat. Här är man inte beroende av krediter. Det fordras förskottsbetalningar. Förskottsbetalningarna omvandlas sedan till ett elektroniskt substitut för likvida pengar lagrat på ett elektroniskt medium som förvaltas av en utgivare av elektroniska pengar. Det elektroniska medium som förskottsbetalningen är lagrad på kan antingen vara portabel – oftast rör det sig om ett kontantkort – eller utgöras av ett on line-register som kan nås via internet. Elektroniska pengar möjliggör betalning av (i allmänhet) mindre summor i olika miljöer som t.ex. försäljningsställen eller on-line via mobiltelefon eller internet. Innehav av e-pengar har ingen direkt koppling till kreditvärdighet. Allt som krävs är att man kan göra en förskottsbetalning.

1.3

Det är osannolikt att elektroniska pengar kommer att kunna tillfredsställa alla de behov som pengar uppfyller. De kommer inte att ersätta femhundraeurosedlarna i madrassen, men däremot kommer de att kunna användas i transaktioner där vi annars skulle behöva bära med oss mynt och sedlar av låg valör. Trots detta har införandet hittills gått mycket långsamt. Framgångsrika initiativ har varit kopplade till utvecklingen av informationssamhället. Elektroniska pengar bör kunna göra framsteg parallellt med informationssamhället. De bör vara informationssamhällets pengar. Ökad användning beror på näringslivsinitiativ och teknisk innovation i informationssamhället. Syftet med detta direktiv är att undanröja hinder för uppfinningar och innovation. EESK stöder detta syfte.

1.4

I slutet av 1990-talet konstaterade Europeiska kommissionen att det endast var kreditinstitut som var utgivare av elektroniska pengar. Kommissionen försökte bredda utbudet av tjänster till fler företag. För att utveckla marknaden antog kommissionen direktivet om elektroniska pengar (2000/46/EC) i syfte att underlätta tillgången till e-penningmarknaden för e-penninginstitut som inte är kreditinstitut.

1.5

Syftet med direktivet om elektroniska pengar var att skapa en rättslig ordning som dels är anpassad till den risk som utgörs av de nya e-penninginstituten, dels utgör en grund för en livaktig utveckling av teknik och innovation. Resultatet är inte någon stor succé. Elektroniska pengar erbjuder fortfarande inte alla de fördelar som förväntades, och de betraktas ännu inte som ett trovärdigt alternativ till kontanter.

1.6

Ett resultat av detta är att kommissionen har inlett en omfattande granskning av utvecklingen i fråga om e-pengar. Man har dragit slutsatsen att en del av bestämmelserna i direktivet om elektroniska pengar har utgjort ett hinder för utvecklingen av e-marknaden och hämmat den tekniska innovationsverksamheten. Samrådet och utvärderingsprocessen har visat på två huvudproblem. Det första problemet rör den otydliga definitionen av begreppet e-pengar samt direktivets omfattning. Det andra problemet rör den rättsliga ramen, inbegripet tillsynsreglerna och tillämpningen av bestämmelser för förhindrande av penningtvätt genom användning av e-penningtjänster. Slutsatsen blev att de flesta av bestämmelserna i direktivet om e-pengar måste ändras. Man har därför beslutat att ersätta det befintliga direktivet med ett nytt direktiv, och det är förslaget till detta som behandlas i det här yttrandet.

1.7

Syftet med detta direktiv är att göra det möjligt att utforma nya, innovativa och säkra e-penningtjänster, ge nya aktörer tillträde till marknaden och främja en genuin och effektiv konkurrens mellan samtliga marknadsaktörer. Enligt EESK kommer detta initiativ lägligt eftersom konsumenternas engagemang i informationssamhället har ökat exponentiellt sedan slutet av förra årtiondet och det nu föreligger en uppdämd och otillfredsställd efterfrågan på konsumentvänliga e-penningstjänster. Genom direktivet försöker man undanröja hindren för sådana entreprenörsinitiativ som kan tillfredsställa efterfrågan.

1.8

Införandet av nya bestämmelser inom finanssektorn utgör ett potentiellt problem med tanke på krisen inom banksystemet och den allmänna oron för den bristande effektiviteten i regleringen av bankerna. Trots dessa farhågor anser EESK att förslaget till bestämmelser är adekvat och proportionerligt: De nya bestämmelserna gäller inte banker, dvs. de institutioner som har ansvaret för kreditkrisen; sänkningen av startkapitalkravet syftar endast till att minska hindren för marknadstillträdet; kapitalreserverna i ett institut för e-pengar kommer att stå i proportion till reserverna i bankerna; medel som motsvarar användarnas fordringar kommer att skyddas särskilt i ett begränsat investeringsutbud; mängden pengar som berörs är mycket liten. Direktivet innehåller bestämmelser som gör att det kan anpassas mot bakgrund av erfarenheterna, om institut för e-pengar blir en kraft att räkna med på betalmarknaden.

1.9

EESK hyser viss oro när det gäller konsumentskydd och uppmanar kommissionen att ändra direktivet när det gäller begränsningar avseende investering av kapitalbasen, omedelbar omvandling av de insatta beloppen in till e-pengar, skydd av kapitalbasen i hybridinstitut och avskaffande av avgiften vid tidig inlösen av e-penningkontrakt.

1.10

Kontanter är anonyma. Enkla kontanttransaktioner avslöjar inte identiteten på den person som fullgör betalningen. E-penningsystem kan vara anonyma eller ge möjlighet till identifiering. Det högre gränsvärdet på 500 euro för det belopp som lagrats borde göra e-pengar till ett mer attraktivt alternativ för potentiella användare, framför allt för dem som saknar eller har endast ringa tillgång till finansiella tjänster, t.ex. banker. Medan dessa gränsvärden rimligen inte borde innebära någon oproportionerlig risk för penningtvätt, jämfört med vad som är möjligt med stora mängder kontanter, återstår vissa invändningar mot det gränsvärde som föreslås.

1.11

Mynt och sedlar har en produktionskostnad och en hanteringskostnad för banker och affärer. Det är uppenbart att allmänheten i EU håller fast vid kontanter som betalningsmedel och värdereserv. I den osäkra situation som nu råder har antalet sedlar i omlopp ökat enormt.

1.12

Direktivet kommer inte på egen hand att kunna vända denna trend. Det kommer dock att kunna undanröja hinder för företagande och teknisk innovation. Ingen myndighet kan tvinga allmänheten att använda e-pengar. Bankerna kan ta initiativet, men om man bortser från Belgien, som har sitt Proton-kort, har det inte gjorts några framsteg. Erfarenheter av färdkort, telefonkort och internethandel visar tydligt att informationssamhällets tillämpningar har en tendens att vidga användningen av e-pengar. Dessutom är e-pengar ofta en produkt av annan affärsverksamhet, och utfärdaren kan därför ofta vara ett hybridföretag som inte enbart ägnar sig åt e-pengar. Kopplingen mellan e-pengar och annan affärsverksamhet betraktas som central för utvecklingen av e-pengar. Direktivet har utarbetats med tanke på att underlätta denna utveckling och får därför EESK:s stöd.

1.13

En grundläggande fråga gäller utvecklingen av lagstiftning för att förhindra penningtvätt. EESK kan inte godta att det finns två direktiv med motstridiga gränsvärden. Detta leder till en rättslig förvirring som är oacceptabel. Om de gränsvärden som anges i detta direktiv ska gälla, måste direktivet om penningtvätt ändras.

1.14

EESK uppmanar alla medlemsstater att anta en positiv policy vid genomförandet av det nya direktivet. Det är viktigt att reglerna utformas i samarbete med företagen och att de ges en sådan utformning att de inte utgör en betungande börda varken för dem som utfärdar e-pengar eller för deras kunder, med tanke på att de penningsummor det rör sig om är minimala. I enlighet med den metod som valts har de nationella myndigheterna befogenhet att antingen stödja eller förbjuda denna helt nya näringsgren. EESK anser att denna näring bör ges stöd i alla medlemsstater.

1.15

Detta direktiv är betydelsefullt. Det har potentiellt långtgående implikationer. EESK uppmanar nuvarande och kommande aktörer på e-penningområdet att bedöma sina starka och svaga sidor och olika möjligheter och hot i ljuset av detta direktiv. Marknaden ges en andra chans.

2.   Inledning

I punkterna 2.2, 2.3 och 2.4 förklaras de viktigaste aspekterna av elektroniska pengar (e-pengar) och kopplingarna till informationssamhället.

2.1

De ges flera exempel på hur konsumenternas engagemang i informationssamhället leder till att e-pengar börjar användas.

2.2

Ett bra exempel på detta är användningen av RFID-kort (1). I RFID-kretsen kan penningvärden registreras, och en vanlig tillämpning är betalning för tillträde till transportsystem. I Hongkong infördes Octopus-kortet 1997. Det är ett uppladdningsbart kontaktlöst värdekort. Det används som betalningssystem för nästan all kollektivtrafik i Hongkong, men dessutom används det för betalning i närbutiker, stormarknader, snabbmatsrestauranger, parkeringsmätare, varuautomater osv. Kortet används av 95 % av Hongkongs befolkning i åldern 16–65 år. Detta exempel visar hur konsumenternas engagemang i en av informationssamhällets tillämpningar leder till mer omfattande utveckling av e-pengar. I London används nu det kontaktlösa RFID-kortet Oyster inom kollektivtrafiken. Brukarna förväntar sig nu att kortet snart även ska kunna användas i tidnings- och tobaksaffärer, närbutiker och snabbmatsrestauranger, som det finns många av vid lokaltrafikens knutpunkter och stationer. En sådan utveckling kommer med säkerhet att äga rum både i Storbritannien och i andra medlemsstater i takt med att RFID-kort får ökad spridning.

2.3

Ett annat ännu vanligare exempel utgörs av kontantkorten för mobiltelefoner, som redan kan användas för att betala så disparata tjänster som användarhjälp vid datorproblem, deltagande i tävlingar, välgörenhet, interaktiva spel, vuxenunderhållning samt nyhets- och informationstjänster. På samma sätt som med förbetalda resekort definieras kontantkorten som e-pengar när det värde som lagrats också accepteras av andra företag än transport- eller telefonoperatören.

2.4

Även internet främjar e-pengar, eftersom e-pengar kan uppfylla två viktiga behov. De flesta företag-till-konsument-tillämpningar på internet inbegriper en betalningstransaktion. De som saknar tillgång till finansiella tjänster utesluts automatiskt eftersom de inte har något kreditkort eller betalkort. De kan utnyttja de fördelar som internet erbjuder genom att använda ett e-penningkort. Det har också skett en betydande tillväxt av konsument-till-konsument-transaktioner på internet, stimulerad av sådana auktionshus som E-Bay. Det är inte möjligt att genomföra konsument-till-konsument-transaktioner med hjälp av kreditkort eller betalkort. Betalning måste ske med säkra e-pengar. Detta är orsaken till uppkomsten av sådana system som PayPal (2), som har haft ett symbiotiskt förhållande till E-Bay.

2.5

Erfarenheter med färdkort, telefonkort och internethandel visar att informationssamhällets tillämpningar ökar användningen av e-pengar. De visar också att e-pengar kan vara biprodukten av annan affärsverksamhet så att den instans som utfärdar e-pengar ofta är ett hybridföretag. Kopplingen mellan e-pengar och annan affärsverksamhet betraktas som central för utvecklingen av e-pengar, och direktivet har utarbetats med tanke på detta.

2.6

Kreditinstitut som banker har alla förutsättningar att kunna utfärda e-pengar, och deras verksamhet bedrivs i enlighet med relevant lagstiftning. I viss utsträckning har kreditinstituten tagit initiativet. Proton-kortet i Belgien är en produkt som tagits fram av ett bankkonsortium. Det handlar om ett kombinerat betal- och e-penningkort som används i mycket stor utsträckning av bankkunder i Belgien. Det finns vissa utsikter till att fler sådana kombinerade kort med en kontaktlös funktion som e-pengar baserad på RFID-teknik kommer i omlopp. Trots detta finns det tydliga intressekonflikter mellan e-pengar och andra produkttyper som kreditinstituten erbjuder, till exempel kredit- och betalkort.

2.7

Statistiken över det begränsade antalet fullständigt auktoriserade institut för elektroniska pengar (20 e-penninginstitut och 127 enheter som omfattas av undantag) och över den mycket blygsamma omsättningen på marknaden för elektroniska pengar (för närvarande uppgår den totala summan e-pengar i EU till 1 miljard euro, vilket ska jämföras med mer än 600 miljarder euro i kontanter) visar att användningen av elektroniska pengar i flertalet medlemsstater ännu inte har kommit i gång på allvar. Dessutom har mängden kontanter i omlopp stigit stadigt sedan euron infördes 2002.

2.8

Ett resultat av detta är att kommissionen har inlett en omfattande granskning av utvecklingen i fråga om e-pengar. Samrådet och utvärderingsprocessen har visat på två huvudproblem med det befintliga direktivet för elektroniska pengar. Det första problemet rör den otydliga definitionen av begreppet e-pengar samt direktivets omfattning. Det andra problemet rör den rättsliga ramen, inbegripet tillsynsreglerna och tillämpningen av bestämmelser för förhindrande av penningtvätt genom utnyttjande av e-penningtjänster.

2.9

Dessutom träder direktivet om betaltjänster 2007/64/EG i kraft i november 2009. Det direktivet är relevant eftersom det fastställer särskilda regler för betalningsinstitut som liknar de regler som ska gälla för institut för elektroniska pengar. Direktivet om betaltjänster är inte förenligt med direktivet om e-pengar, vilket innebär att den rättsliga osäkerheten kommer att öka om inte bestämmelserna om elektroniska pengar anpassas på lämpligt sätt.

2.10

Resultatet av ovanstående resonemang är att de flesta av bestämmelserna i direktivet om e-pengar måste ändras. Man har därför beslutat att ersätta det befintliga direktivet med ett nytt direktiv, och det är förslaget till detta nya direktiv som behandlas i det här yttrandet.

3.   Sammanfattning av direktivet

3.1   Syftet med direktivet är att göra det möjligt att utforma nya, innovativa och säkra tjänster för elektroniska pengar, ge nya aktörer tillträde till marknaden och främja en genuin och effektiv konkurrens mellan samtliga marknadsaktörer. Ökad innovation på betalningsmarknaden förväntas innebära konkreta fördelar för både konsumenter och företag och för EU:s samlade ekonomi. Med hjälp av kreativa lösningar kan man förkorta betalningstiden, utöka funktionerna och göra dem mer lättanvända – allt i linje med 2000-talets e-samhälle.

3.2   Definitionen av elektroniska pengar har förtydligats: ett penningvärde i form av en fordran på utgivaren som lagras elektroniskt och som ges ut mot erhållande av medel (artikel 2.2). Det ska inte tillämpas på förskottsbetalade betalningsinstrument med ett begränsat användningsområde och ett begränsat syfte (artiklarna 1.3 och 1.4).

3.3   Genom det nya direktivets omfattning underlättas marknadstillträde eftersom det tillämpas på utgivare av elektroniska säkerheter som är öppna och kan användas i många sammanhang, t.ex. i RFID-kort och mobiltelefonkort, och det omfattar också serverbaserade e-pengar.

3.4   E-penninginstitutens verksamhet definieras i stora drag i artiklarna 8 och 9. Det finns två dimensioner: Dels kan ett bredare utbud av betaltjänster (som definieras i bilagan till direktivet om betaltjänster) erbjudas, inbegripet beviljande av kredit, tillhandahållande av sidotjänster och drift av betalningssystem. Dels tillåts att utgivare av e-pengar ägnar sig åt annan verksamhet, t.ex. detaljhandel eller telekom, som en del av affärsverksamheten. I de senare fallen behöver man inte längre skapa ett separat institut för e-pengar. Vad som däremot krävs är att de medel som finns i form av e-pengar skyddas i enlighet med bestämmelserna i direktivet om betaltjänster. Att godkänna sådana hybridinstitut för e-pengar borde bidra till ökat utgivande av e-pengar.

3.5   Rätt till inlösen ingår i konsumentskyddet. Dessa rättigheter förtydligas i artikel 5: Medlemsstaterna ska säkerställa att utgivare av elektroniska pengar på begäran av en innehavare när som helst och till det nominella beloppet löser in det penningvärde som motsvarar innehavet av elektroniska pengar. Denna bestämmelse har orsakat problem för mobiltelefonoperatörer där förbetalningen var avsedd för telefontjänster men skulle kunna användas även i detaljhandeln. De omfattas nu av bestämmelserna i artikel 5.

3.6   Tillsynsreglerna följer i allmänhet bestämmelserna i motsvarande artiklar i direktivet om betaltjänster. Det finns emellertid särskilda bestämmelser för att göra systemet proportionellt i förhållande till riskerna. Det finns ett antal aspekter.

3.6.1

Enligt det tidigare direktivet för e-pengar krävdes ett startkapital på 1 miljon euro för institut för e-pengar. Detta betraktas nu som alltför mycket i förhållande till risken, och som ett hinder för bildandet av innovativa småföretag i e-penningbranschen. I det nya förslaget sänks de inledande kapitalkraven till 125 000 euro.

3.6.2

Utöver kravet på startkapital ska institut för elektroniska pengar vid varje tidpunkt ha en kapitalbas (egna medel) som utgör en andel av de utestående skulderna. I direktivet om e-pengar låg nivån på 2 %. Nu krävs 5 % (en siffra som minskar i takt med att volymen växer) av mängden utestående elektroniska pengar (om den siffran är störst) eller den månatliga betalningsvolymen (om den siffran är störst).

3.6.3

Det finns begränsningar när det gäller investeringar av den del av kapitalbasen som består av det utestående elektroniska värdet, men endast när utfärdaren ägnar sig åt annan verksamhet än betaltjänster (artikel 9).

3.6.4

Den föreslagna ändringen av bestämmelserna i tredje direktivet om penningtvätt ligger i linje med företagens behov och branschens praxis. Begränsningen av hur mycket e-pengar som får accepteras i stället för kontanter vid ett och samma tillfälle höjs från 150 euro till 500 euro (artikel 16).

3.6.5

Genom direktivet för e-pengar kunde medlemsstaterna avstå från mycket av tillståndskraven, och därmed underlättades nya aktörers marknadstillträde och innovation. Undantagen tillämpades emellertid olika av medlemsstaterna, vilket innebar orättvisa konkurrensvillkor för marknadsaktörerna. De nya bestämmelserna innehåller också undantag (artikel 10), men e-penninginstitut som lyder under sådana undantag får inte bedriva verksamhet över medlemsstatens gränser, i enlighet med relevanta artiklar i direktivet för betaltjänster. Inget ”pass” för undantagen alltså.

4.   Det ekonomiska och sociala perspektivet

4.1   Kommittén är mycket angelägen om framsteg i riktning mot målen för Lissabondagordningen. Det här direktivet förtjänar kommitténs stöd eftersom det befrämjar Lissabonmålen om tillväxt och sysselsättning, mål som ska uppnås genom bl.a. teknisk innovation, företagarinitiativ, kreativitet på internet och skapande av småföretag som leder till utvecklingen av 2000-talets e-samhälle.

4.2   Införandet av nya bestämmelser inom finanssektorn utgör ett potentiellt problem med tanke på krisen inom banksystemet och den allmänna oron för den bristande effektiviteten i regleringen av bankerna. Trots dessa farhågor anser EESK av följande skäl att förslaget till bestämmelser är adekvat och proportionerligt:

Bestämmelserna är utformade med hänsyn till innovativa småföretag på betaltjänstområdet. Den aktuella bankkrisen uppstod genom bankernas kreditexponeringar. Institut för e-pengar kommer inte att få utfärda kredit baserad på användarnas tillgångar, varför denna risk inte uppstår.

Kraven i fråga om egna medel (se punkterna 3.6.1 och 3.6.2 ovan) innebär att startkapitalet på 125 000 euro ökar proportionellt i förhållande till kapitalbasens värde. Sänkningen av startkapitalkravet syftar endast till att minska hindren för marknadstillträde. I direktivet fastställs betydande kapitalkrav när kapitalbasen ökar.

Kapitalreserverna i ett institut för e-pengar kommer att stå i proportion till reserverna i bankerna, och medel som motsvarar användarnas fordringar kommer att skyddas särskilt i ett begränsat investeringsutbud.

Mängden pengar som berörs är mycket liten. Om institut för e-pengar blir en kraft att räkna med på betalmarknaden innehåller direktivet bestämmelser som bör anpassas mot bakgrund av erfarenheterna.

4.3   EESK hyser viss oro när det gäller konsumentskydd och uppmanar kommissionen att ändra direktivet på följande sätt:

4.3.1

Begränsningar avseende investering av kapitalbasen gäller för tillfället endast hybridinstitut för e-pengar. För att öka kundernas trygghet bör dessa bestämmelser gälla alla institut för e-pengar.

4.3.2

Institut för e-pengar får inte ta emot insättningar från kunder. Pengar som tas emot måste omedelbart omvandlas till e-pengar. Detta skyddskrav uttrycks inte tydligt i direktivet.

4.3.3

Artikel 9 bör ändras så att det tydligt framgår att kapitalbasen när det gäller utestående skulder i e-pengar ska ges särskilt skydd av hybridinstitut.

4.3.4

I artikel 5.4 fastställs att ingen avgift får tas ut i samband med inlösen då avtalet upphör att gälla, men i artikel 5.5 anges att utgivaren får ta ut en avgift om inlösen sker innan avtalet upphör att gälla. Den senare bestämmelsen bör avlägsnas eftersom det inte finns någon skillnad mellan inlösen under eller i slutet av avtalsperioden. Den nuvarande skrivningen kommer troligtvis att resultera i ett mönster där kontrakt avslutas ofta, vilket kan inverka negativt på tillsynskravet om kundidentifiering.

4.4   Inställningen till kontanter varierar mellan Europas olika kulturer, liksom inställningen till teknik. Penetrationen i fråga om e-post och internet kan ge viss ledning när det gäller acceptansen i fråga om e-pengar. En annan faktor är åldersstrukturen i detaljhandels- och tjänstesektorn. Stora företag är mer benägna att acceptera e-pengar tidigt. Av dessa och andra skäl som har att göra med medlemsstatens ”personlighet” vore det oklokt att förvänta sig att e-pengar ska accepteras i samma takt i hela EU.

4.5   Av de ca 20 institut för e-pengar som auktoriserats hittills har ungefär 15 auktoriserats i Storbritannien. Den positiva policy som den brittiska myndigheten för finanstjänster har antagit har bidragit till detta resultat. Den brittiska myndigheten för finanstjänster genomförde också ett samråd med branschen för att se till att de brittiska bestämmelserna skulle fungera i praktiken. I det avseendet var man framgångsrik. EESK uppmanar alla medlemsstater att anta en liknande, positiv policy i arbetet med det nya direktivet. Det skulle bidra till att öka acceptansen för e-pengar i hela EU.

4.6   En grundläggande fråga gäller utvecklingen av lagstiftningen för att förhindra penningtvätt. I det tredje direktivet om penningtvätt finns en artikel som ger medlemsstaterna möjligheter att inte tillämpa reglerna för kundkontroll, att senarelägga tillämpningen, när det gäller e-pengar (förenklad kundkontroll) om belopp som lagras elektroniskt i produkten inte överstiger 150 euro i en produkt som inte kan laddas, eller högst 2 500 euro per kalenderår om produkten kan laddas. Motsvarande belopp i både direktivet för betaltjänster och direktivet om e-pengar är 500 euro och 3 000 euro. EESK kan inte godta att det finns två direktiv med motstridiga gränsvärden. Detta leder till en rättslig förvirring som är oacceptabel. Om de gränsvärden som anges i detta direktiv ska gälla, måste direktivet om penningtvätt ändras.

4.7   Kontanter är anonyma. Enkla kontanttransaktioner avslöjar inte identiteten på den person som fullgör betalningen. E-penningsystem kan vara anonyma eller ge möjlighet till identifiering. Ett problem med medlemsstaternas genomförande av direktivet om e-pengar var att de ofta gick till ytterligheter när det gäller att identifiera kunden (KYC – know your client). Många användare vill vara anonyma när det gäller transaktioner som rör små belopp. Ett inslag i Storbritanniens genomförande av direktivet om e-pengar var att åtgärder för att identifiera kunden inte blir aktuella förrän kunden har utvecklat en viss aktivitetsnivå. Det högre gränsvärdet på 500 euro för det belopp som lagrats borde göra e-pengar till ett mer attraktivt alternativ för potentiella användare, framför allt för dem som saknar eller har endast ringa tillgång till finansiella tjänster, t.ex. banker. Medan dessa gränsvärden rimligen inte borde innebära någon oproportionerlig risk för penningtvätt, jämfört med vad som är möjligt med stora mängder kontanter, återstår vissa invändningar mot det gränsvärde som föreslås.

4.8   Finansiell integrering underlättas genom e-pengar. I ett samhälle där man alltmer förväntar sig att folk betalar med betalkort eller kreditkort är möjligheten att få ett kontantkort som kan användas för kredit- och betalkortstransaktioner potentiellt mycket lockande. Vissa samhällsgrupper kan ha särskild nytta av denna möjlighet. Dit hör invandrare, folk som saknar eller har endast ringa tillgång till finansiella tjänster, och i vissa sammanhang ungdomar och funktionshindrade. EESK anser att dessa grupper ur konsumentskyddssynpunkt också är de mest utsatta. Medlemsstaterna bör ta hänsyn till denna utsatthet när de genomför direktivet.

Bryssel den 26 februari 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

Mario SEPI

Ordförande


(1)  Vid RFID – radiofrekvensbaserad identifiering – används en elektronisk krets som kan införlivas i olika medier, t.ex. i taggar för identifiering av varor och i personliga ID-kort. Denna krets avläses via en trådlös läsare, och kortet behöver bara vidröra läsaren. Denna tillämpning beskrivs som ”kontaktlös”. De passerkort som används t.ex. i EESK:s byggnader är RFID-kort.

(2)  PayPal startade som institut för e-pengar under tillsyn av den brittiska myndigheten för finanstjänster. Det har därefter omvandlats till ett kreditinstitut som nu har sitt säte i Luxemburg.


Top