30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 108/45

1.1

Liksom resten av den industrialiserade världen är Europa mycket beroende av fossila bränslen. För transporter är beroendet nästan hundraprocentigt och för energiproduktion stort och ökande vad gäller olja, kol och, alltmer, naturgas. I EU är dessa bränslens andel ca 50 % för energiproduktionen och den beräknas ha ökat till 70 % år 2020. Statsfinanserna är också hårt knutna till de fossila bränslena, främst genom höga skatter på transportbränslen.

1.1.1

Det starka beroendet av fossila bränslen skapar problem. När de fossila bränslena börjar ta slut kommer detta sannolikt att leda till att försörjningsläget i viss mån skärps. Detta innebär dock inte för närvarande att fungerande marknaders förmåga till självreglering överbelastas. De fossila bränslena står dock ständigt i fokus för världspolitiken. Större delen av olje- och gasreserverna finns i politiskt instabila områden eller är på andra sätt vid sidan av marknadens och konkurrensens normala regler. Den största utmaningen är dock för närvarande klimatförändringen eftersom fossila bränslen släpper ut koldioxid när de förbränns.

1.2

Ett viktigt inslag i EU:s energipolitik är att öka användningen av förnybara energikällor. I grönboken om trygg energiförsörjning i Europa betraktas förnybara energikällor som en av hörnstenarna i EU:s energistrategi som syftar till en hållbar utveckling.

1.3

I grönboken anges följande två viktiga målsättningar för strategin:

Samtidigt önskar man uppnå en tredje målsättning med energipolitiken, nämligen konkurrenskraft i Europa inom ramen för Lissabonstrategin.

1.4

Kommissionens viktigaste förslag om förnybara energikällor omfattar vitboken om förnybara energikällor från 1997, direktivet om att främja el från förnybara energikällor och ett direktiv om biodrivmedel.

1.4.1

EESK har antagit yttranden om vart och ett av dessa förslag och dessutom utarbetat ett yttrande på eget initiativ år 2000 om förnybara energikällor som härrör från jordbruket. I alla dessa yttranden gav kommittén sitt starka stöd till målet att öka användningen av förnybara energikällor. Även de politiska åtgärder som föreslogs stöddes i hög grad, dock med vissa utförliga kommentarer. I sitt yttrande om direktivet om främjande av el från förnybara energikällor uttryckte kommittén oro över att låta medlemsstaterna fritt bestämma hur stödet skall utformas och hur högt det skall vara, eftersom detta skulle kunna leda till snedvridningar av konkurrensen på inre marknaden.

1.5

Stödåtgärder för förnybara energikällor är nödvändiga eftersom många av energikällorna och teknikerna inte alltid är konkurrenskraftiga i förhållande till traditionell energiproduktion, men de kan ha potential att bli det. Man kan även se stödet som en kompensation för det offentliga stöd traditionella energikällor och produktionsmetoder fått under årens lopp, och för de externa kostnader som orsakats, men inte täckts, av traditionell energiproduktion och energianvändning. Många studier utgör ett stöd för dessa argument, men inte alla, åtminstone inte helt och hållet.

1.6

Syftet med initiativyttrandet är att bidra med fakta, analys och rekommendationer beträffande de livliga diskussioner som för närvarande pågår om förnybar energi, detta vid en tidpunkt då kommissionen håller på att förbereda sin översyn av direktivet om förnybara energikällor. Trots att tidsfristen för genomförandet av det här direktivet inte löper ut än på ett tag har det hänt mycket i medlemsstaterna.

2.1

På EU-nivå har mål fastställts för att öka användningen av förnybara energikällor. En definition av förnybara energikällor ges i direktivet om förnybar elproduktion. Med förnybara energikällor menas enligt direktivet icke-fossila bränslen: vind, solenergi, geotermisk energi, vågenergi, tidvatten, vattenkraft, biomassa, deponigas, gas från avloppsreningsverk och biogas. I direktivet preciseras att biomassa är den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och substanser från jordbruket (inklusive vegetariska och animaliska substanser), skogsindustrin och andra därtill kopplade sektorer samt den biologiskt nedbrytbara delen av industriavfall och kommunalt avfall.

2.2

Vitboken för en gemenskapsstrategi och handlingsplan – ”Energi för framtiden: förnybara energikällor” syftar till att fördubbla andelen förnybara energikällor av den sammanlagda energiförsörjningen i EU. Detta innebär en ökning av användningen av förnybara energikällor till en nivå som uppgår till 12 % av Europeiska unionens slutanvändning av energi före 2010.

2.3

För att snabbt kunna inleda genomförandet av den strategi som fastställs i vitboken lanserades 1999 en startkampanj som skulle löpa ut 2003. För ett par förnybara energikällor fastställdes vägledande mål för tillägg under perioden 1999–2003.

2.4

I direktivet om främjande av el från förnybara energikällor fastställs ett övergripande mål som innebär att 22 % av den sammanlagda elkonsumtionen 2010 skall komma från förnybara energikällor. I direktivet anges vägledande mål för varje medlemsstat rörande de förnybara energikällornas andel av den totala produktionen.

2.5

Direktivet om biodrivmedel syftar till att öka konsumtionen av biodrivmedel till 2 % av konsumtionen av diesel och bensin fram till 2005 och 5,75 % fram till 2010. Parallellt med detta direktiv har direktivet om skattelättnader för biobränslen antagits, som utgör ett nyckelinstrument för medlemsstaterna i deras strävan att främja användningen av biobränslen.

2.6

Direktivet om förnybara energikällor innehåller dock inga tydliga bestämmelser om stödåtgärder för förnybar elektricitet. Det framgår emellertid att kommissionen kommer att utarbeta en översikt över genomförandet och resultaten år 2005 och därefter eventuellt besluta om en gemensam stödmetod för hela unionen.

2.7

År 2001 utarbetade kommissionen gemensamma riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd. Dessa är i princip tillämpliga på förnybara energikällor. Huvudbudskapet i riktlinjerna är att statligt stöd kan beviljas för förnybara energikällor. Stödprogram skall anmälas till kommissionen. Fyra olika alternativa typer av stöd tillåts. Stödet kan enbart täcka en bestämd, fast i vissa fall hög, andel av kostnaderna, och det får inte leda till överkompensation. Stödprogrammen måste vara begränsade i tid och stödnivån måste minska efter hand.

2.8

Vid världstoppmötet om hållbar utveckling 2002 enades man om målsättningen att öka användningen av förnybara energikällor i hela världen, men inget konkret mål fastställdes. EU har dock åtagit sig att tillsammans med likasinnade stater skapa en koalition som skall sträva mot ett internationellt mål rörande andelen förnybara energikällor i linje med EU:s mål. Kommissionen håller för närvarande på att utarbeta ett meddelande i frågan.

3.1

Främjande av effektiv energiförsörjning utgör en annan del av energipolitiken som har samma målsättning som främjande av förnybara energikällor, dvs. tryggad försörjning och bekämpning av klimatförändringar. En teknik som är av avgörande betydelse är kombinerad värme- och elproduktion. Inom kort kommer ett direktiv om kombinerad värme- och elproduktion att antas. Ytterligare åtgärder som syftar till att öka energieffektiviteten omfattar effektivitetsstandarder för apparater, märkning, ett förslag till direktiv om utformning av elektrisk utrustning och ett om förvaltning av efterfrågesidan.

3.1.1

Även medlemsstaterna har infört egna åtgärder som syftar till att främja energieffektiviteten. I vissa fall har frivilliga avtal varit framgångsrika. Den allmänna bedömningen är att området fortfarande har stor potential.

3.1.2

Åtgärder som syftar till att öka energieffektiviteten överlappar eller inkräktar vanligtvis inte på åtgärder som syftar till att främja förnybara energikällor. När det gäller kombinerad värme- och elproduktion sker emellertid en överlappning, eftersom en källa till kombinerad värme- och elproduktion är biomassa. Denna överlappning bör dock inte utgöra något problem på marknaden eller när det gäller de skyldigheter som fastställs i olika direktiv.

3.2

Det EU-system för handel med utsläppsrättigheter som har utformats i det nyligen antagna direktivet täcker energiproduktion som orsakar koldioxidutsläpp. Direktivet täcker inte uttryckligen förnybar energi eller andra utsläppsfria energikällor såsom kärnkraft. Detta innebär att det enligt systemet inte ges något stöd för att minska CO2-utsläppen genom investeringar i utsläppsfri produktion. Systemet med utsläppstak och handel med utsläppsrätter utgör emellertid ett mycket effektivt instrument och kommer indirekt att leda till att förnybar energi främjas eftersom systemet innebär att energipriserna och kostnaderna för användning av fossila bränslen ökar, vilket gör utsläppsfria källor mer konkurrenskraftiga.

3.2.1

Direktivet om handel med utsläppsrätter och direktiven om förnybara energikällor överlappar varandra och är förmodligen delvis inkonsekventa sinsemellan. Direktivet om handel med utsläppsrättigheter kan också sägas täcka den klimatförändringsaspekt som främjandet av förnybara energikällor har. Frågan är om målsättningen att minska koldioxidutsläppen bör eftersträvas enbart genom handel med utsläppsrätter. Eventuellt bör man omforma de åtgärder som är kopplade till förnybara energikällor på ett sådant sätt att de har som enda målsättning att trygga energiförsörjningen. Enligt flera olika undersökningar kommer handeln med utsläppsrätter inom EU att leda till en betydande höjning av marknadspriserna för el (beräkningarna varierar mellan 20 % och upp till över 100 %). Är det ekonomiskt och politiskt försvarbart att öka på denna kostnadsbörda genom att dessutom införa direktstödsåtgärder för förnybar energi som skulle göra att konsumenternas elräkningar blir ännu högre?

3.3

EU:s jordbrukspolitik har mycket stort inflytande på utbudet av biomassa till energianvändning. Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken medför här vissa ändringar. Energigrödor kan nu odlas och ges stöd även på normal odlingsmark, där stödet uppgår till 45 euro/ha.

3.4

I juni 2003 antogs programmet ”Intelligent energi för Europa”, som är gemenskapens stödprogram för insatser av icke-teknisk natur för att främja energieffektiviteten och förnybara energikällor. Programmets löptid är 2003–2006, och stöd skall ges till projekt som har till syfte att undanröja marknadshinder för energieffektivitet och förnybara energikällor. Programmet är uppdelat på fyra delområden, där Altener omfattar nya och förnybara energikällor. De andra delområdena omfattas av programmen Save (energieffektivitet), Steer (energifrågor i samband med transporter) och Coopener (samarbete med utvecklingsländer).

3.5

Forskning och utveckling är en förutsättning för både utvecklingen av nya energikällor och finjusteringen av den teknik som redan är eller snart kommer att bli tillgänglig på marknaden. Faktum är att vissa av de energikällor som omfattas av definitionen av förnybara energikällor i direktivet fortfarande befinner sig i en tidig fas i utvecklingen och kommer att kräva omfattande forsknings- och utvecklingsinsatser innan deras potential kan utnyttjas till fullo.

3.5.1

Väteteknik är ett område som man fäster stor vikt vid och har höga förväntningar på. När det gäller vissa av tillämpningarna kan denna teknik sannolikt snart släppas ut på marknaden. När denna källa används som transportbränsle och i bränsleceller ligger dess stora potential i att den inte orsakar utsläpp av växthusgaser och att den kan utnyttjas för att lagra elektricitet och ersätta olja. Vätgas utvinns antingen från naturgas (den primära fossila energikällan) eller från vatten genom energiförbrukning med hjälp av elektricitet eller från biomassa. Dessa källor (eller åtminstone någon av dem) måste finnas tillgänglig i tillräcklig utsträckning. Eftersom de kända naturgastillgångarna är begränsade vore det bäst att använda dem som transportbränsle. Kärnkraft, och i framtiden förhoppningsvis även solkraft, är de bäst lämpade källorna för att producera den el som behövs för att utvinna vätgas ur vatten. Produktionstekniken måste vidareutvecklas för att kostnaderna skall kunna sänkas. Detta gäller även teknik för att hantera detta högexplosiva bränsle på ett säkert sätt.

4.1

I medlemsstaterna arbetar man fortfarande med att i den egna lagstiftningen införliva direktiven om användning av förnybara energikällor och biodrivmedel. Det är för tidigt att säga om alla medlemsstater kommer att vara färdiga vid utsatt tidpunkt, men det troliga är att alla inte kommer att vara det. Alla medlemsstater har redan angivit sina nationella mål.

4.2

De flesta medlemsstater har infört nationella stödprogram för förnybara energikällor. Vissa har intensifierat program som inrättades redan före gemenskapens policydeklarationer. Stödsystemen i olika medlemsstater skiljer sig mycket åt och det gäller också nivån på kompensationen.

4.2.1

Man kan urskilja fem huvudsakliga stödmetoder:

4.2.2

Inmatningstariffer används åtminstone i Frankrike, Grekland, Tyskland och Österrike. System som bygger på certifikat används i Belgien, Danmark, Nederländerna, Storbritannien och Sverige, samt planeras i Italien. En stödmekanism är inbyggd i energi- och koldioxidskatterna i Finland, Storbritannien och Nederländerna.

4.2.3

Den tyska lagen om förnybara energikällor är ett exempel på ett system med inmatningstariffer och återköp. Systemet innebär garanterade inmatningstariffer i 20 år för elproducenter som utnyttjar förnybara energikällor. Det finns olika tariffgrupper för olika tekniska system och olika effektivitetsnivåer inom en grupp, normalt över 80 euro/MWh. Tarifferna är vanligen fasta under ett par år och faller sedan gradvis. Kostnaderna fördelas på alla konsumenter enligt samma taxa. Det har prövats om den tyska lagen är förenlig med fördragets regel om statligt stöd, och utfallet är att det inte är fråga om statligt stöd eftersom statliga medel inte utnyttjas.

4.2.4

Ett exempel på ett system som är inbyggt i skattesystemet är Nederländernas skattesystem för energireglering. Man beskattar ström som inte produceras från förnybara energikällor för att stödja produktionen av ”grön” el. Elkonsumenter inom industrin är i stor utsträckning befriade från skatten genom ett alternativt instrument som inrättats för företagen: ett åtagande att uppfylla världens mest krävande energieffektivitetsmål.

4.2.5

I Storbritannien utgör förordningen om kravet att utnyttja förnybara energikällor (Renewables Obligation Order) ett exempel på ett system som bygger på certifikat och krav. Producenterna är ålagda att uppnå en andel på 3 % år 2002 och 10,4 % år 2010. Kostnaderna för detta, inklusive en eventuell straffavgift på ca 45 euro/MWh, läggs på konsumenterna.

4.3

Systemen är i allmänhet rent nationella och berör vanligen inte importerad energi. Trots detta kan operatörer i vissa fall få dubbla bidrag. Ett exempel på det är vindenergi som produceras i Tyskland och exporteras till Nederländerna. Denna kan dels få det garanterade inmatningstariffpriset i Tyskland, dels stöd i Nederländerna.

4.4

Vindenergin väntas bidra mest till de övergripande målen, och stödprogrammen har utformats i enlighet med detta. Ersättningen för vindkraft är för närvarande över 100 euro/MWh i Italien och Belgien, och över 50 euro i Frankrike, Portugal, Tyskland, Storbritannien och Österrike. I vissa medlemsstater kommer ersättningsnivåerna att minska efter 5–15 år.

5.1

Endast i tre av de tio nya medlemsstaterna var de förnybara energikällornas andel i elproduktionen år 1997 högre än genomsnittet i EU, som då var 12,9 %. Dessa tre länder var:

Dessa tre länder utnyttjar i huvudsak vattenkraft eftersom tillgången är god. I övriga sju länder är de förnybara energikällornas andel låg, ca 2 % i genomsnitt.

5.2

De nya medlemsstaternas mål är att till år 2010 fördubbla de förnybara energikällornas andel i elproduktionen jämfört med 1997. Med denna ökningstakt har man satt upp nästan samma mål som medlemsstaterna. Ett av problemen är att dessa 10 länder inte har stor potential vad gäller vindkraft. Vindkraft är för deras del ingen lovande väg till effektiv elproduktion. Därför tycks utnyttjande av biomassa få en allt större betydelse i merparten av de nya medlemsstaterna.

5.3

För uppvärmning är täckningen god i de nya medlemsstaterna, med omfattande lokala nätverk som emellertid delvis lider av eftersatt underhåll. Det kan finnas en betydande potential för användning av biomassa och kombinerad värme- och elproduktion för lokal uppvärmning, men inga närmare detaljer är kända.

5.4

Det tycks finnas en stor potential för ökad energieffektivitet i de nya medlemsstaterna, avsevärt större än i EU. Detta måste utnyttjas parallellt med användning av förnybara energikällor. Informationskampanjer för allmänheten bör lanseras för att upplysa om hur man kan spara energi hemma.

5.5

Det kan vara en fördel att dessa länder har börjat utnyttja förnybara energikällor i ett senare skede. De kan därigenom dra nytta av EU:s erfarenheter av lyckade och misslyckade försök. För att alla, både nya och gamla, medlemsstater skall kunna göra detta bör man varje år noga granska de positiva och negativa resultat som uppnåtts vid användning av förnybara energikällor. På så sätt kan lyckade försök förbättras ytterligare samtidigt som misstagen kan undvikas. Kostnaderna för produktionen kan optimeras.

5.6

Det är mycket viktigt att stödja de nya medlemsstaterna i detta avseende eftersom deras erfarenhet av förnybara energikällor för elproduktion enligt statistiken tycks vara begränsad och främst bygga på vattenkraft.

5.7

En ytterligare aspekt i detta sammanhang är kostnaderna för el från förnybara energikällor. Alla de nya medlemsstaterna har bristande finansiella resurser. Därför utgör all teknik som kräver mycket kapital och endast lite arbetskraft en tung börda som minskar de nya medlemsstaternas möjligheter att nå EU:s nivåer inom ett visst antal år. Dyr energiförbrukning kan leda till minskad tillväxttakt och dålig konkurrenskraft.

5.8

Därför är utvecklingen av konkurrenskraftiga priser för elproduktion från förnybara energikällor av avgörande betydelse särskilt för den här gruppen av länder, eftersom de snart kommer att bli tvungna att acceptera samma krav och mål som de nuvarande medlemsstaterna.

6.1

De förnybara energikällorna har stor potential, som dock i de flesta fall ännu så länge är begränsad, även om man bortser från kostnaderna. Potentialen skiljer sig åt mellan olika energikällor och framför allt över tiden. De energikällor som har den största potentialen i ett kort och medellångt perspektiv (främst vindkraft, vattenkraft och biomassa) har också uppenbara begränsningar. Andra former som solkraft och tidvatten är ännu mycket outvecklade och kommer att visa sin potential först om 20–30 år, kanske ännu senare. Dessa energislag kräver fortfarande mycket forskning och utveckling. Detta innebär helt andra angreppssätt och lösningar än när det gäller att utveckla effektiviteten hos nästan fullt utvecklad teknik och göra den fullt konkurrenskraftig.

6.2

Användningen av vindkraft begränsas av behovet av reservkraft och nätkapacitet. Produktionen av biomassa främjas genom åtgärder inom jord- och skogsbrukspolitiken. Utnyttjandet av biomassa för energiproduktion påverkas dock av andra användningsmöjligheter som medför ett högre mervärde. Det faktum att marknaden föredrar dessa torde leda till att produktionen av biomassa får en konkurrensnackdel. Naturskyddshänsyn gör det svårt att bygga ut vattenkraften i Europa. Till och med planer på små framtidsinriktade anläggningar stöter på motstånd.

6.3

Ett växande allvarligt hinder för ökad användning utgörs av allmänhetens motstånd. Motståndet kan bero på bristande insikt om vikten av att öka utnyttjandet av förnybara energikällor, liksom på felaktig information om teknikens egenskaper. För att hantera detta bör man genomföra informations- och upplysningskampanjer. Man bör t.ex. ta upp betydelsen av de förnybara energikällorna och deras egenskaper i skolornas läroplaner. Vid lokaliseringsbeslut måste man naturligtvis alltid ta hänsyn till lokalbefolkningens inställning. Den tekniska utvecklingen kan också bidra till bra lösningar, t.ex. vindenergi som genereras ute till havs i stället för i landbaserade anläggningar.

6.3.1

Tekniken för utnyttjande av dessa energikällor lockar många kreativa personer och entreprenörer. Detta bör uppmuntras och främjas. Man bör också stödja möjligheterna till engagemang och investeringar på lokal nivå. Trots de ibland generösa stödsystemen bör man emellertid inte ignorera de risker som finns.

6.4

Komplicerade och långdragna tillståndsförfaranden gör att investeringar i förnybar energi ofta blir alltför riskabla och kostsamma. En tidsgräns för handläggning av ärendena borde införas som myndigheterna måste respektera. Samtidigt kan en överklagan av myndigheternas beslut leda till en förlängning av tillståndsprocessen på obestämd tid, ibland t.o.m. med flera år.

6.5

I många fall kräver ett utökat bruk av förnybara energikällor att det utvecklas infrastruktur, vilket kan ta tid. Dessutom leder ett ökat utnyttjande av dessa energikällor till ytterligare krav på, och ibland problem för, nätverken. Detta gäller särskilt om man inte noga har beaktat lokaliseringsaspekten. Därför kan ökningstakten i användningen bli lite lägre än vad målen anger och kostnaderna kan bli högre.

6.6

Syftet med stödet till förnybara energikällor är att ersätta de fossila bränslena, eftersom dessa ger upphov till växthusgaser och i stor utsträckning importeras från tredje land. Om man ser till effektivitetsgraden för bruket av primärenergi är det bäst att ersätta fossila bränslen med direkt elproduktion från förnybara energikällor som t.ex. vindkraft. Det är mindre effektivt att ersätta primära fossila bränslen med förnybara bränslen. Kombinerad värme- och elproduktion från biomassa gör detta skifte betydligt effektivare. Kommissionen beaktade ersättningsprincipen i sin övergripande planering, men har ofta inte tagit hänsyn till den när man har utformat stödåtgärder och beräknat resultat.

6.7

Det finns stora förväntningar på de förnybara energikällorna. Men med hänsyn till de ovannämnda begränsningarna och den långa tid som krävs i vissa fall är det uppenbart att dessa bränslen inte kommer att lösa Europas alla energiproblem. De kan dock ge ett viktigt bidrag till att täcka den ökade efterfrågan. På kort eller medellång sikt kan de inte ersätta kol eller kärnkraft, och än mindre bägge, ens i det mest positiva men fortfarande realistiska scenariot. I ett långsiktigare perspektiv måste scenarier och visioner utarbetas för att man redan på ett tidigt stadium skall kunna inspirera till och styra forsknings- och utvecklingsinsatser.

7.1

Effektiviteten hos de instrument som skall öka användningen av dessa energikällor beror till stor del på deras detaljutformning. Det förefaller dock som om system med inmatningstariffer är särskilt effektiva. Man måste emellertid också beakta kostnadseffektiviteten, eventuella negativa effekter på marknaderna och andra konsekvenser som systemen kan ha.

7.2

I de flesta stödprogram finns ingen konkurrens mellan olika former av förnybara energikällor eller mellan dem och traditionella energikällor. De flesta program saknar också incitament för att driva på utvecklingen av teknik och effektivitet. Ofta saknas också spärrar mot överkompensation.

7.3

Marknadsstrukturerna ser helt olika ut för bränslen som skall användas för produktion av värme eller el eller som drivmedel för fordon. Marknaden för värmeproduktion är lokal men kan byggas ut till fjärrvärmenät. Marknaderna för fordonsbränsle präglas av konkurrens som i viss mån snedvrids av beskattningsskillnader inom EU. Elmarknaderna börjar öppnas men det finns fortfarande många hinder för handel över gränserna. Att öppna upp infrastrukturen och säkerställa tillträde för tredje part är nyckelfaktorer i detta sammanhang.

7.3.1

Alla åtgärder som syftar till att främja användning av förnybara energikällor för produktion av el eller fordonsbränsle måste utformas så att de inte snedvrider konkurrensen på inre marknaden. Ett centralt mål bör vara lika villkor för alla inom EU, något som för närvarande inte är fallet.

7.3.2

När man planerar stödåtgärder för elproduktion måste man se till att naturtillgångar och klimatförhållanden samt existerande nätkapacitet inom hela EU utnyttjas på ett optimalt sätt. Annars kommer lösningarna att bli allt annat än kostnadseffektiva, vilket leder till att samma slutresultat innebär mycket högre kostnader för investeringar och drift. Ett exempel är lokaliseringen av vindkraftsparker, som måste vara optimal i förhållande till dels vindförhållandena, dels nätkapacitet och nätutnyttjande. Så är det inte i dag när målen är nationella.

7.4

I direktivet om förnybara energikällor fastställs kriterierna för de nationella stödprogrammen. Programmen måste stämma överens med inre marknadens krav, beakta de förnybara energikällornas olika egenskaper, vara effektiva och enkla samt innehålla sådana övergångsbestämmelser att investerarnas förtroende upprätthålls. I yttrandet om kommissionens direktiv om förnybara energikällor föreslog EESK ytterligare principer som skall beaktas, bl.a. överkomliga kostnader för användarna och de offentliga finansiärerna, sjunkande kompensationsnivåer, inget stöd som läggs fast för långa tidsperioder, full insyn samt, så långt det är möjligt, att det slutgiltiga beslutet skall ligga hos marknaden, inbegripet normala marknadsrisker.

7.4.1

Dessa principer gäller fortfarande fullt ut. Tyvärr tycks det finnas många nationella stödprogram som står i konflikt med dem – ofta på flera punkter. Vid en jämförelse med dessa principer verkar inmatningstariff- och återköpssystemet gå stick i stäv mot flera av dem.

7.5

Det har redan gjorts en del studier om hur stödsystemen har fungerat, och man har gjort prognoser för ökad produktion och användning av förnybara energikällor. En del av studierna tar hänsyn till att de flesta av EU:s instrument ännu inte har trätt i kraft. En del inkluderar effekterna av den politik och de instrument som skall börja tillämpas under den närmaste framtiden. Resultaten varierar kraftigt, men det förefaller som om de flesta medlemsstater kommer att ha svårt att nå sina mål för ökat utnyttjande av förnybara energikällor till 2010. Detta gäller också EU i stort.

7.6

I vissa fall har man dock uppnått en kraftig ökning för de förnybara energikällorna. De främsta exemplen är utnyttjandet av vindkraft i Danmark, Tyskland och Spanien. Detta visar att det är möjligt med en ökning även i områden där de naturliga förutsättningarna är mindre goda, t.ex. för vindkraft i Tysklands inland. Om alla medlemsstater skulle följa de mest framgångsrika ländernas exempel skulle man kunna nå EU:s totala mål.

7.7

Det är sålunda inte omöjligt att nå EU:s mål. Frågan är om politiker och väljare är villiga att anslå de resurser som krävs. Kostnaderna måste kunna tolereras av konsumenterna, och den europeiska industrins internationella konkurrenskraft får inte hotas.

7.8

Många medlemsstater, och framför allt de tre ovannämnda, har valt att ha höga ersättningsnivåer för förnybara energikällor. Att bedöma vilka kostnader som kan accepteras för att målen skall nås utgör ett politiskt beslut. Det förefaller dock som om kostnadsnivåerna är mycket höga när man jämför ersättningar på upp till över 100 euro per MWh med det nuvarande marknadspriset för el (exklusive distribution och skatter) som i genomsnitt ligger på 25–30 euro per MWh.

7.9

Så länge den mängd förnybar energi som får stöd är ganska liten är också totalkostnaden liten. När summorna ökar i enlighet med målen börjar dock kostnaderna få effekt på konsumenternas ekonomi. Detta kan skapa reaktioner bland väljarna, som i Danmark, eller påverka konkurrenskraften för framför allt företag med hög energiförbrukning, något som knappast är i överensstämmelse med målen för Lissabonstrategin och andra ekonomiska mål.

8.1

För närvarande ser det ut som om de flesta medlemsstaterna, och EU som helhet, inte kommer att nå de uppsatta målen för ökat utnyttjande av förnybara energikällor till år 2010. Framstegen i vissa medlemsstater visar dock att det inte är omöjligt att nå målen. Men det är osäkert huruvida den politiska viljan och de resurser som krävs kan mobiliseras fullt ut.

8.2

Eftersom det inte finns EU-riktlinjer för stöd till förnybara energikällor har medlemsstaterna infört nationella system som uppvisar en stor variation i inriktning, utformning och intensitet. Det verkar som om många av de nuvarande stödsystemen bl.a. skulle behöva granskas kritiskt med avseende på kostnadseffektivitet.

8.3

Den nuvarande situationen, där systemen är nationella och importen undantagen, skapar hinder på inre marknaden. Domstolen anser dock att detta inte är fallet beträffande elkraften eftersom den inre marknaden för el inte öppnas fullt ut förrän år 2007. Elhandel över gränserna är dock vanlig och ökar i hela EU.

8.4

Aktörerna möter också olika villkor på olika håll inom EU. Det finns olika skäl till detta, till exempel den dom från EG-domstolen (1) enligt vilken det tyska systemet med inmatningstariffer inte utgör statligt stöd eftersom statliga medel inte utnyttjas. Samhällsekonomiskt spelar det knappast någon roll om stödet kommer direkt från konsumenterna eller indirekt från skattebetalarna via stadsbudgeten.

8.5

Bland de olika stödsystemen finns inget som helt uppfyller kraven på att det skall vara effektivt, att det inte skall snedvrida marknaden och att det skall främja konkurrens och innovation. För inmatningssystem är det myndigheterna som sätter priserna och marknaden som bestämmer kvantiteterna. För certifikat är förhållandet det omvända. Inmatningssystem kan ta hänsyn till effektiviteten om de används på rätt sätt. Certifikat ger inte alltid tillräcklig investeringssäkerhet då priserna kan vara instabila.

8.6

Kostnaderna för stödet till förnybara energikällor är i vissa fall redan nu mycket höga. Detta börjar skapa oro och kan leda till ett politiskt bakslag för målet och principerna för ökat utnyttjande av förnybara energikällor.

8.7

År 2005 skall kommissionen enligt direktivet om el från förnybara energikällor lägga fram en rapport om hur användningen av el från dessa källor har utvecklats. Kommissionen kan då föreslå ett gemensamt stödsystem. Full harmonisering kommer inte att uppnås förrän år 2012. Man kan vänta sig att de flesta medlemsstater kommer att göra starkt motstånd mot att ändra system som de har haft i många år.

8.8

Det är inte många som anser att ett gemensamt stödsystem för förnybara energikällor behövs på detta stadium. Det finns inte heller något system som vore det uppenbara valet. Kommitténs inställning är att ett gemensamt system bör utformas och införas i framtiden, och att varje tendens till ytterligare fragmentering av de nationella systemen bör motarbetas redan nu. Ett gemensamt system bör vara utformat så att det i synnerhet främjar nytänkandet och konkurrenskraften.

8.9

Kommissionen har ansvar för genomförandet av den politik som den föreslår. Även om genomförandet av politiken för förnybar energi befinner sig på ett tidigt stadium måste kommissionen på allvar uppmärksamma de ovannämnda problemen innan de förvärras.

8.10

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén rekommenderar att generaldirektoratet för energi och transport