EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 52002PC0119

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om erkännande av yrkeskvalifikationer

/* KOM/2002/0119 slutlig - COD 2002/0061 */

EGT C 181E, 30.7.2002, p. 183–257 (ES, DA, DE, EL, EN, FR, IT, NL, PT, FI, SV)

52002PC0119

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om erkännande av yrkeskvalifikationer /* KOM/2002/0119 slutlig - COD 2002/0061 */

Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr 181 E , 30/07/2002 s. 0183 - 0257


Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om erkännande av yrkeskvalifikationer

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. Bakgrund

När direktiv 2001/19/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer [1] antogs i maj 2001 enades Europaparlamentet, rådet och kommissionen om att "det är viktigt att förfoga över konsoliderade versioner, som är lätt tillgängliga för var och en, av de juridiska texter som skall tillämpas på området ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer". Kommissionen meddelade samtidigt sin avsikt att gå vidare med denna insats i två etapper: "Först planerar man att fortsätta införlivandet av sektorsdirektiven inom en konsoliderad ram. Sedan skall kommissionen undersöka möjligheten att fortsätta med en konsolidering av direktiven om den generella ordningen, för att förenkla friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna, i linje med slutsatserna från toppmötet i Lissabon."

[1] Europaparlamentets och rådets direktiv av den 14 maj 2001 om ändring av rådets direktiv 89/48/EEG och 92/51/EEG om den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer och av rådets direktiv 77/452/EEG, 77/453/EEG, 78/686/EEG, 78/687/EEG, 78/1026/EEG, 78/1027/EEG, 80/154/EEG, 80/155/EEG, 85/384/EEG, 85/432/EEG, 85/433/EEG och 93/16/EEG om yrkena sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska, arkitekt, farmaceut och läkare (nedan kallat SLIM-direktivet), offentliggjort i EGT L 206, 31.7.2001, s. 1.

I februari 2001 antog kommissionen även sitt meddelande till rådet om Nya europeiska arbetsmarknader, öppna och tillgängliga för alla [2]. Särskilt när det gäller erkännande av yrkesbehörighet uppgav kommissionen följande:

[2] KOM(2001) 116.

* "Kommissionen kommer under år 2002 [...] att framlägga förslag om ett mera enhetligt, öppet och flexibelt system för erkännande av yrkesbehörighet. Förslaget kommer att utgå från det befintliga generella systemet och omfatta olika sätt att främja en ökad tillämpning av automatiskt erkännande."

* "Kommissionen kommer att prioritera en åtgärd som med utnyttjande av befintliga informations- och kommunikationsnätverk och av pågående arbete att förbättra jämförandet av kvalifikationer ger medborgarna möjlighet att få tillgång till pålitlig och mer uttömmande information och rådgivning, särskilt inriktad på deras individuella intressen och rättigheter."

Det meddelandet lades fram för Europeiska rådet vid mötet i Stockholm den 23-24 mars 2001. I ordförandeskapets slutsatser anges att "kommissionen [har] för avsikt att för Europeiska rådet våren 2002 lägga fram [...] särskilda förslag om en mera enhetlig, öppen och flexibel ordning för erkännande av kvalifikationer och studieperioder [3].

[3] Ordförandeskapets slutsatser, Europeiska rådet i Stockholm den 23 och 24 mars 2001, punkt 15.

Som också aviserades i detta meddelande inrättades en arbetsgrupp på hög nivå för kompetens och rörlighet som i december 2001 avgav en rapport där det i samband med erkännande av yrkesbehörighet angavs att EU och medlemsstaterna bör påskynda och underlätta erkännandet av yrkesbehörighet (för reglerade yrken), och skapa förutsättningar för ett mer automatiskt erkännande, samt införa en mera enhetlig, öppen och flexibel ordning för erkännande av kvalifikationer inom de reglerade yrkena senast år 2005 [4].

[4] High Level Task Force on Skills and Mobility (högnivågruppen för kompetens och rörlighet), slutrapport, 14 december 2001, s. 20.

I kommissionens handlingsplan för kompetens och rörlighet [5] anges att det system för erkännande inom reglerade yrken som för närvarande gäller inom gemenskapen i omfattande utsträckning bör förbättras, så att det blir mer lätthanterligt samt tydligare, snabbare och enklare för användarna. Vidare sägs att EU-institutionerna och medlemsstaterna bör underlätta möjligheterna till sysselsättning och tillhandahållande av tjänster genom att konsolidera de nu gällande systemen för erkännande av yrkesbehörighet inom reglerade yrken, så att en mera enhetlig, öppen och flexibel ordning kan införas. Ändringarna bör, anges det, i första hand vara inriktade på att se till att tydligare och mer automatiska villkor skapas för erkännandet som är bättre anpassade till rådande förhållanden, detta genom antagande av förslag under 2003 för genomförande före utgången av 2005.

[5] Punkt 15 i kommissionens handlingsplan för kompetens och rörlighet, KOM(2002)...

För att fullgöra uppdraget från Europeiska rådet i Lissabon antog kommissionen i slutet av år 2000 ett meddelande om En strategi för tjänster på den inre marknaden [6]. I detta meddelande fästes uppmärksamheten på betydelsen av tjänster inom den allmänna ekonomin, de nya möjligheter och den nya praxis som utvecklas med den nya informations- och kommunikationstekniken och behovet av att förbättra villkoren för tillhandahållandet av tjänster över gränserna i hela gemenskapen.

[6] KOM(2000) 888.

Detta nya direktiv om erkännande av yrkeskvalifikationer för reglerade yrken kommer att samverka med andra åtgärder som också är en uppföljning av de beslut som fattades av Europeiska rådet i Lissabon och Feira under 2000 samt kommissionens meddelande från november 2001 "Att förverkliga det Europeiska området för livslångt lärande". I det meddelandet beskrivs syftet med en strategi för att främja tydlighet och erkännande av kvalifikationer och kompetens (jfr avsnittet "Att värdesätta lärandet"). Denna strategi ligger till grund för en rad insatser från medlemsstaternas och gemenskapens sida rörande akademiska och yrkesmässiga kvalifikationer och ligger helt i linje med föreliggande förslag till direktiv.

I juni 2001 inledde kommissionen ett offentligt samråd i de viktigaste frågorna som diskuterades inför ett nytt direktiv om erkännande av yrkeskvalifikationer.

I juli 2001 publicerade kommissionen sin Vitbok om styrelseformerna i EU [7]. I denna vitbok föreslog kommissionen att den för sin del skulle förespråka användning av olika redskap, bland annat ramdirektiv och att den verkställande makten sedan får ge mer tekniska bestämmelser i tillämpningsföreskrifter. Vidare skulle den förenkla gällande EU-lagstiftning och gruppera om rättsakter, utarbeta riktlinjer för anlitande av sakkunniga och kombinera lagstiftning och åtgärder som vidtas av de närmast berörda (samreglering).

[7] KOM(2001) 428.

Europeiska unionen är slutligen engagerad i den framtida utvidgningen av Europeiska unionen. Denna utvidgning kommer att öka gemenskapsinstitutionernas ansvar när det gäller tillämpningen av gemenskapens lagstiftning och förvaltning.

2. Förslagets huvudsyften

2.1. Bidrag till flexibla arbets- och tjänstemarknader

För att säkerställa fri rörlighet krävs ett tydligt, säkert och snabbt system för erkännande av kvalifikationer inom de reglerade yrkena. Detta är viktigt för att kunna medverka till att lediga platser tillsätts med kvalificerade sökande och för att uppnå en jämn tillgång på kvalificerade tjänsteleverantörer för att möta efterfrågan på marknaden. Den fria rörligheten för kvalificerade yrkesutövare utgör ett särskilt bidrag till det kunskapsinriktade samhället. Fri rörlighet har även visat sig vara särskilt viktigt när det gäller viss brist på kvalificerad personal vid vissa tillfällen i olika medlemsstater för sådana yrken som lärare, veterinärer, läkare och sjuksköterskor.

Hittills har bestämmelserna om erkännande av yrkesbehörighet utvecklats gradvis med ett flertal parallella bestämmelser och variationer. Detaljerade variationer i, och samband mellan, olika delar av lagstiftningen har frambringat ett system som har kritiserats av både invandrare och yrkesutövare och ansetts vara alltför komplicerat för att förstå, svårt att följa, ofta otydligt och ibland långsamt att tillämpa och på platser som är inaktuella eller olämpliga för ett visst yrkes särskilda egenskaper.

För att systemet ska bli tydligare, lättare och enklare att förstå och tillämpa omarbetas i detta förslag till ett enda direktiv samtliga direktiv som gäller erkännande av behörighetsbevis. De viktigaste villkoren och garantierna behålls, men strukturen förenklas och systemets funktion förbättras. Förslaget innebär även enklare villkor för tillhandahållande av tjänster över gränserna, jämfört med dem som gäller för etableringsfriheten, för att ytterligare bidra till att göra arbets- och tjänstemarknaderna flexibla.

2.2. Konsolidering och förenkling

Kommissionen har redan åstadkommit en betydande konsolidering av de 35 övergångsdirektiven om hantverks- och handelsyrken genom det tredje direktivet om den allmänna ordningen 1999/42/EG [8]. Det påföljande antagandet av direktiv 2001/19/EG har ytterligare förenklat systemet för erkännande av yrkesbehörighet i rättsligt och förfarandemässigt hänseende. Det finns fortfarande ett dussintal huvuddirektiv som omfattar

[8] Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/42/EG av den 7 juni 1999 om införande av en ordning för erkännande av kvalifikationer för de former av yrkesverksamhet som omfattas av direktiven om liberalisering och övergångsåtgärder samt om komplettering av den allmänna ordningen för erkännande av kvalifikationer, EGT L 201, 31.7.1999, s. 77.

de sju yrkena läkare [9], sjuksköterska inom allmän hälso- och sjukvård [10], tandläkare [11], veterinär [12], barnmorska [13], farmaceut [14] och arkitekt [15] och som till största delen har antagits under en tjugoårsperiod under sjuttio- och åttiotalen plus de tre direktiven om den generella ordningen [16], som uppdaterats genom SLIM-direktivet. En konsolidering av dessa direktiv kommer att ge en enklare och tydligare uppsättning regler för de berörda yrkena.

[9] Rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis (nedan kallat läkardirektivet), EGT L 165, 7.7.1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 102, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

[10] Rådets direktiv 77/452/EEG av den 27 juni 1977 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård samt åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (nedan kallat direktivet om erkännande av sjuksköterskor), EGT L 176, 15.7.1977, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 198, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

[11] Rådets direktiv 78/686/EEG av den 25 juli 1978 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för tandläkare inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster, (nedan kallat direktivet om erkännande av tandläkare), EGT L 233, 24.8.1978, s. 1; svensk specialutgåva, område 16, volym 1, s. 33, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

[12] Rådets direktiv 78/1026/EEG av den 18 december 1978 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för veterinärer inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (nedan kallat direktivet om erkännande av veterinärer), EGT L 362, 23.12.1978, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 11, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

[13] Rådets direktiv 80/154/EEG av den 21 januari 1980 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för barnmorskor inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (nedan kallat direktivet om erkännande av barnmorskor), EGT L 33, 11.2.1980, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 45, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

[14] Rådets direktiv 85/432/EEG av den 16 september 1985 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om viss farmaceutisk verksamhet (nedan kallat samordningsdirektivet om farmaceuter), EGT L 253, 24.9.1985, s. 34; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 111, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

[15] Rådets direktiv 85/384/EEG av den 10 juni 1985 om det ömsesidiga erkännandet av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis på arkitekturområdet, däribland åtgärder för att underlätta ett effektivt utnyttjande av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (nedan kallat arkitektdirektivet), EGT L 223, 21.8.1985, s. 15; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 99, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

[16] Rådets direktiv 89/48/EEG av den 21 december 1988 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier, EGT L 19, 24.1.1989, s. 16; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 192, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

Direktiven om tillhandahållande av tjänster och etablering för advokater [17] har inte tagits med i detta sammanhang eftersom de inte rör erkännande av yrkeskvalifikationer, utan erkännande av auktorisation. Erkännandet av examensbevis för advokater regleras för närvarande genom direktiv 89/48/EEG, som omfattas av detta arbete.

[17] Rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla tjänster, EGT L 78, 26.3.1977, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 196. Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls, EGT L 77, 14.3.1998, s. 36.

Detta förslag innebär inga större förändringar av de samordnade bestämmelser som nu gäller för erkännande enligt sektorsdirektiven. Det offentliga samråd som hölls under 2001 föranledde inga mer allmänna krav i detta hänseende. Kommissionen har inte föreslagit några sådana ändringar, eftersom detta inte passar i ett ramförslag som i huvudsak är inriktat på en konsolidering och administrativa förenklingar av gällande bestämmelser för ett stort antal yrken. Detta utesluter dock inte en fortsatt dialog med berörda parter och nationella myndigheter för att klargöra frågor och ståndpunkter i syfte att eventuellt vidta särskilda åtgärder i framtiden för varje yrke. I samband med sådant arbete bör åtgärder beaktas som skall vidtas som ett led i det föreslagna programmet för gemenskapsåtgärder på folkhälsoområdet i syfte att främja kvalitet på hälsoområdet - jfr kommissionens meddelande om en hälsovårdsstrategi för Europeiska gemenskapen [18]. En översyn av de olika bestämmelserna i de olika direktiven har visat att en rationalisering av bestämmelserna i ett enda direktiv, förutom en ren konsolidering, skulle bidra till en större förenkling och ökad tydlighet, samtidigt som de garantier som nu finns bibehålls.

[18] KOM(2000) 285 slutlig.

Både förfarandena och lagtexterna behöver förenklas. Sektorsdirektiven har tidigare upprätthållits genom administrativt betungande rådgivande kommittéer, förutom kommittéer eller grupper bestående av nationella tjänstemän. Andra direktiv verkställs med stöd av en enda kommitté bestående av nationella tjänstemän, som i regel sammanträder två gånger om året (samordningsgruppen för den generella ordningen). De rådgivande kommittéerna har inriktat sig på utbildning, medan fördraget och gemenskapsåtgärderna på detta område är inriktade på fri rörlighet [19]. EU:s utvidgning kommer att medföra ett stort antal nya medlemsstater och flera språk, vilket skulle utöka denna administrationsform.

[19] Själva fördraget utesluter harmonisering inom utbildningsområdet (artiklarna 149 och 150 i kapitel 3). Samtidigt är det fortfarande tillåtet enligt artikel 47.2 att vidta åtgärder som samordnar nationella bestämmelser om upptagande och utövande av förvärvsverksamhet som egenföretagare, låt vara bara på grundval av enhälligt beslut i rådet, om "gällande principer inom yrkeslagstiftningen såvitt avser utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer" behöver ändras i någon medlemsstat.

Moderna informations- och kommunikationssystem möjliggör flexiblare förfaranden för insamling av information och för åsiktsutbyte. Yrkesrepresentanter och utbildningsrepresentanter har redan utvecklat sina möjligheter till ökat samarbete på europeisk nivå. Behoven i en utvidgad Europeisk union och en god administration kräver att enklare och flexiblare förfaranden tillämpas för att säkerställa att de villkor som ligger till grund för automatiskt erkännande övervägs av kommissionen och de nationella myndigheterna. Detta kan ske genom att hålla fortsatta regelbundna möten, som organiseras av kommissionen mellan nationella tjänstemän på gemenskapsnivå, och samtidigt vara öppnare för att ta med åsikter och synpunkter utifrån för diskussion på initiativ av kommissionen eller av någon medlemsstat. Flexibla samarbetsformer har redan fungerat inom en del områden och givit goda resultat. Konsolidering, modernisering och förenkling kan därför uppnås i de förfaranden som upprätthåller rättsakterna och i själva akterna.

Förutom de etablerade samrådsformer som bedrivs inom medlemsstaterna, anser kommissionen att garantier för tillhandahållande av information, rekommendationer och rapporter om hur gemenskapssystemet fungerar på europeisk nivå kan erhållas genom överenskommelser som ingås mellan kommissionen och de berörda representationsorganen för de yrken och utbildningsinrättningar som är föremål för automatiskt erkännande baserat på en samordning av minimikraven för utbildningarna. Dessa överenskommelser bör säkerställa att information och rådgivning lämnas regelbundet till kommissionen och medlemsstaterna. De säkerställer också att sådana bidrag tas upp på dagordningen för nästa relevanta möte som organiseras av kommissionen mellan nationella tjänstemän och som rör det aktuella yrket. Dessa överenskommelser skulle kunna bekräftas av kommissionen i lämplig form. Kommissionen avser därför att dra tillbaka sitt förslag om att upphäva besluten om inrättande av rådgivande kommittéer i anslutning till sektorsdirektiven [20] och i stället lägga fram ett nytt förslag till rådsbeslut om att avskaffa de befintliga rådgivande kommittéerna under lagstiftningsprocessen för detta förslag.

[20] Förslag till rådets beslut om att upphäva besluten 75/364/EEG, 77/454/EEG, 78/688/EEG, 78/1028/EEG, 80/156/EEG och 85/434/EEG om att inrätta rådgivande kommittéer för utbildning för sjuksköterskor, tandläkare, veterinärer, barnmorskor, farmaceuter och läkare, KOM(1999) 177 slutlig.

2.3. Bättre förvaltning, tydlighet och flexibilitet

Enligt sektorsdirektiven stöds automatiskt erkännande av direktivens samordning av minimikraven för utbildningen. Dessa grundläggande krav för automatiskt erkännande behövde fortsätta att fastställas genom medbeslutande av parlamentet och rådet. Den tekniska uppdateringen av vissa krav utförs dock bättre genom delegering. Hänsyn måste tas till den ökade takten i samhälls- och teknikutvecklingen när det gäller tillämpning av förfaranden som är avsedda att upprätthålla aktualiteten i de tekniska bestämmelserna bakom de allmänna reglerna i gemenskapsrätten. I det avseendet är sektorsdirektiven onödigt stelbenta. Huvudreglerna för erkännande av yrkesbehörighet bör fortfarande finnas med i direktivets bestämmelser, men formaliteter som rör deras tillämpning bör stå i bilagor och när så är lämpligt uppdateras genom delegering.

Den generella ordningen har under ett tiotal år med allt vidare tillämpning visat sig vara effektiv. Det verkar emellertid finnas utrymme för ytterligare öppenhet, tydlighet och garantier i den generella ordningen. Inom minimigarantierna visar färsk statistik om erkännandeprocesser redan åtskilliga tecken på att erkännande beviljas regelmässigt utan tillämpning av kompensationsåtgärder i form av lämplighetstest eller yrkesutövande under fackmans handledning. Erfarenheten varierar dock över hela EU. Inom en del yrken som omfattas av den generella ordningen har det dessutom redan lagts ner ett betydande arbete på att utveckla gemensamma plattformar som kan bidra till förståelsen och erkännandet av kvalifikationer [21].

[21] Se kommissionens svar på skriftlig fråga nr 3429/93 av Christian Rovsing. Registret över europaingenjörer. EGT C 268, 26.09.1994, s. 38.

Arbetet med frågor som rör kvalifikationerna inom de olika sektorerna understöds genom den europeiska sociala dialogen och de åtgärder på detta område som kommissionen stöder, och det kan också bidra till att erkännandet av kvalifikationer inom de reglerade yrkena underlättas.

Direktiven om den generella ordningen innehåller inte några särskilda bestämmelser om villkor för tillhandahållande av tjänster över gränserna. Etableringsrätten och rätten att tillhandahålla tjänster över gränserna är båda tillämpliga på tjänsteekonomin. Villkoren för tillhandahållande av tjänster över gränserna bör vara mindre betungande än vad som gäller för etableringsrätten. Av den anledningen föreslås en lättare ordning för tillhandahållande av tjänster över gränserna än för etablering, om än med en skyddsklausul. Även på detta sätt kan den struktur och det tillvägagångssätt som tillämpas i direktiven om den sektoriella och den generella ordningen kombineras utan att de huvudsakliga fördelarna med någotdera tillvägagångssättet förloras.

2.4. Bättre administration och förbättrad information och rådgivning till medborgarna

Förslaget innehåller även bestämmelser om ökade möjligheter till samarbete mellan nationella förvaltningar och med kommissionen för tillhandahållande av information och rådgivning till enskilda samt problemlösning. Detta ingår i ett bredare initiativ som rör den inre marknaden. Information och rådgivning till medborgarna om deras rättigheter och intresse av erkännande av yrkesbehörighet bör tillhandahållas så nära medborgarna som möjligt. Detta innebär en skyldighet för medlemsstaternas myndigheter och kontaktpunkter i ursprungsmedlemsstaten och i värdmedlemsstaten att tillhandahålla information för att hjälpa dem som är behöriga eller som söker erkännande i samband med fri rörlighet. De befintliga informations- och rådgivningssystemen behöver utvecklas för att information skall kunna utväxlas snabbt och i förtroende mellan sådana myndigheter, så att frågor som ställs i en medlemsstat om förhållanden som rör erkännande och praxis i en annan besvaras snabbt och fullständigt.

Kommissionen vill samtidigt uppmuntra större användning av informationstjänsterna Europa direkt och Dialog med medborgarna. Via Europa direkt kan medborgarna per telefon och e-post få snabba svar på frågor som rör den inre marknaden. Via Dialog med medborgarna - en länk hit finns på Europa direkt och det går också bra att kontakta tjänsten per e-post - kan man få personlig rådgivning vid mer specifika problem. Kommissionens avdelningar ger bakgrundsinformation till Europa direkt, och de båda informationstjänsterna har byggt upp en betydande erfarenhet när det gäller att ta hand om förfrågningar om erkännande av yrkesbehörighet. Detta är den snabbaste och enklaste vägen för medborgarna att få svar på detta slags förfrågningar.

2.5. Ett enklare och öppnare regleringssystem

Detta direktiv kommer att ge ramar för bättre styre på gemenskapsnivå. Det kommer att införa maximal flexibilitet samtidigt som fördragets krav respekteras. Det kommer att ge möjlighet att agera på flera olika nivåer beroende på vad som är lämpligast för ändamålet, varigenom subsidiaritetsprincipen tillämpas. Det kommer att införa förenkling för tydlighetens skull och tillgänglighet samt effektiva förfaranden i en utvidgad union. Det blir tillräckligt detaljerat för att upprätthålla rättssäkerhet och undvika osäkerhet eller alltför betungande förfaranden. Det söker gynna samarbete mellan den privata och den offentliga sektorn. Det söker även förstärka det befintliga samarbetet mellan nationella myndigheter och med kommissionen i tillhandahållandet av information och rådgivning till medborgarna och säkerställa att problem blir lösta så snabbt och effektivt som möjligt. Förslaget har föregåtts av ett offentligt samråd med medlemsstaternas myndigheter, yrkessammanslutningar och andra berörda parter, vilket har gjort det möjligt för dem som är mest direkt berörda att framföra sina synpunkter. Förslaget följer och tillämpar därmed en del av de viktigaste riktlinjerna för insatser i vitboken om styrelseformer i EU.

3. Rättslig grund

Den rättsliga grunden är densamma som i de direktiv som skall upphävas enligt förslaget. I artikel 40 i EG-fördraget anges att "de åtgärder [...] som är nödvändiga för att genomföra den fria rörligheten för arbetstagare [...]" skall antas enligt förfarandet i artikel 251. Inom ramen för etableringsrätten anges i artikel 47 i EG-fördraget att direktiv som syftar till "ömsesidigt erkännande av examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis" och till "samordning av medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra författningar om upptagande och utövande av förvärvsverksamhet som egenföretagare" skall utfärdas i enlighet med förfarandet i artikel 251. Enligt artikel 55 i EG-fördraget skall artikel 47 tillämpas på tillhandahållande av tjänster.

Eftersom genomförandet av detta förslag till direktiv inte innebär någon ändring i medlemsstaterna av gällande principer inom yrkeslagstiftningen såvitt avser utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer, skall rådet fatta beslut med kvalificerad majoritet, i enlighet med artikel 47.2 i EG-fördraget.

4. Subsidiaritet och proportionalitet

Avdelning III i EG-fördragets tredje del om fri rörlighet för personer, tjänster och kapital tilldelas Europeiska gemenskapen befogenheter att vidta lämpliga åtgärder inom detta område. Dessa befogenheter skall utövas i enlighet med artikel 5 i EG-fördraget, det vill säga om och i den mån målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå. Gemenskapen skall för övrigt inte vidta någon åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de avsedda målen. Detta förslag uppfyller dessa krav.

4.1. Subsidiaritet

Enligt artiklarna 149 och 150 i EG-fördraget skall medlemsstaterna själva bestämma om utbildnings- och yrkesutbildningssystemets innehåll och organisation. Medlemsstaterna är likaså behöriga att inom sina territorier fastställa kraven för kvalifikationer och andra villkor för att påbörja och utöva ett visst yrke och den verksamhet som ingår i detta yrke. Dessa nationella bestämmelser kan ge upphov till hinder för arbetstagarnas fria rörlighet, etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (artiklarna 39, 43 och 49 i EG-fördraget). För dessa friheter skall bli effektiva är det följaktligen nödvändigt att utarbeta gemensamma regler som gör det möjligt för en medborgare i gemenskapen att få sina yrkeskvalifikationer erkända i andra medlemsstater för att där kunna utöva ett reglerat yrke. Sådana bestämmelser kan bara fastställas på gemenskapsnivå.

De nya bestämmelserna i detta förslag har utarbetats under iakttagande av subsidiaritetsprincipen. Genomförandet av en högre grad av liberalisering när det gäller friheten att tillhandahålla tjänster, ett nära samarbete mellan den offentliga och privata sektorn inom ramen för yrkesvisa plattformar, ökad användning av kommittéförfaranden och en mer central roll för nationella behöriga myndigheter vid tillämpningen av direktivet är i själva verket ingenting annat än den praktiska tillämpningen av denna princip.

4.2. Proportionalitet

Gemenskapens insats skall, både till form och innehåll, begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att säkerställa att det mål som eftersträvas med förslaget uppnås och verkligen uppfylls. Det rättsliga instrumentet direktiv, som föreslås i enighet med artikel 47 i EG-fördraget, uppfyller detta krav, eftersom det är bindande för medlemsstaterna i fråga om det resultat som skall uppnås, men överlåter åt dem att välja form och lämpligaste tillvägagångssätt för att uppnå detta resultat. Dessutom innebär detta förslag en konsolidering av de befintliga rättsakterna inom området erkännande av yrkeskvalifikationer, samtidigt som systemet för erkännande förenklas och förbättras i ljuset av vunnen erfarenhet.

Principen om proportionalitet iakttas genom de nya bestämmelserna i detta förslag. De medel som förordas för att uppnå en högre grad av liberalisering när det gäller friheten att tillhandahålla tjänster, ett nära samarbete mellan den offentliga och privata sektorn inom ramen för yrkesvisa plattformar, ökad användning av kommittéförfaranden och en mer central roll för nationella behöriga myndigheter vid tillämpningen av direktivet går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de eftersträvade målen.

5. Kommentarer angående artiklarna

Avdelning I - Allmänna bestämmelser

Artiklarna 1-4

I artikel 1 uppställs principen för ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer.

I enlighet med EG-fördraget anges i artikel 2 att direktivet skall tillämpas uteslutande på medborgare i gemenskapen, när det yrke som den sökande önskar utöva är reglerat i värdmedlemsstaten och när den sökande har tillägnat sig dessa yrkeskvalifikationer i en annan medlemsstat än den han önskar utöva yrket i.

Artikel 3 bibehåller i huvudsak de definitioner som för närvarande återfinns i direktiven om den generella ordningen rörande begreppen reglerat yrke, yrkeskvalifikation, utbildningsbevis (inbegripet varje utbildningsbevis som har förvärvats i tredje land, när det har erkänts av en första medlemsstat där den sökande har utövat yrket under minst tre år).

I artikel 4 anges verkningarna av erkännandet av yrkesbehörighet och införs värdmedlemsstatens skyldighet att på sitt territorium tillåta partiellt tillträde till ett reglerat yrke som i verkligheten omfattar två skilda och autonoma yrkesverksamheter.

Avdelning II - Frihet att tillhandahålla tjänster

Artiklarna 5-9

I artikel 5 anges att medlemsstaterna inte får inskränka friheten att tillhandahålla tjänster under ursprungsmedlemsstatens yrkestitel av skäl som rör de yrkesmässiga kvalifikationerna när vederbörande är lagligen etablerad i en annan medlemsstat. Detta är direkt tillämpligt när yrket är reglerat i etableringsmedlemsstaten. I de fall där etableringsmedlemsstaten inte reglerar yrket skall den tjänsteleverantör som flyttar dessutom ha utövat verksamheten i fråga under två år i denna medlemsstat.

Med hänsyn till uppmjukningen av kraven för tillhandahållande av tjänster jämfört med etablering, och för att undvika att dessa regler skall kunna åberopas i fall som i själva verket snarare faller under etablering än under tillhandahållande av tjänster, förefaller det nödvändigt att i detta direktiv precisera själva begreppet tillhandahållande av tjänster. Det föreslås att kriterierna i domstolens rättspraxis [22] skall förstärkas genom att ett tidskriterium införs, nämligen en tidsrymd på sexton veckor.

[22] Se bl.a. dom av den 30 november 1995 (generaladvokat Légers förslag till avgörande) i mål C-55/94, Gebhard, REG 1995, s. I-4165.

Artikel 6 rör regelverket i sektorsdirektiven i fråga om dispens från auktorisation eller registrering i yrkesorganisation eller organ för social trygghet.

I artikel 7 föreskrivs krav på att lämna information till etableringsmedlemsstatens kontaktpunkt när tjänsten utförs genom att tjänsteleverantören reser till en annan medlemsstat.

Enligt artikel 8 skall värdmedlemsstatens kontroll av tjänsteleverantörens nationalitet och av att den verksamhet som denne bedriver i etableringsmedlemsstaten är laglig ske genom informationsutbyte med de behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten. Vid behov får värdmedlemsstaten också kontrollera hos etableringsmedlemsstatens kontaktpunkt om tjänsteleverantören har utövat yrket under minst två år i den medlemsstaten.

För att skydda konsumenten innehåller artikel 9 en skyldighet för den som tillhandahåller tjänster att lämna mottagaren av tjänsten viss information. Denna bestämmelse återfinns i direktiv 2000/31/EG om elektronisk handel och utsträcks således till att gälla alla former av tillhandahållande av tjänster inom de reglerade yrkena.

Avdelning III - Etableringsfrihet

I kapitel III anges villkoren för erkännande av yrkeskvalifikationer och genomförandebestämmelserna för ordningen för erkännande inom ramen för etableringsfriheten. De olika ordningar som för närvarande föreskrivs i direktiven om den generella ordningen och i sektorsdirektiven behålls i princip.

Kapitel I - Den generella ordningen för erkännande av utbildningsbevis

I detta avsnitt upprepas i allt väsentligt principerna i direktiv 89/48/EEG och 92/51/EEG. Ändringar föreslås för att förenkla den nuvarande ordningen.

Artiklarna 10-14

Tillämpningsområdet för den generella ordningen, enligt definitionen i artikel 10, är större än i direktiv 89/48/EEG och 92/51/EEG. Det utsträcks även till alla de fall som inte erkänns automatiskt på grundval av yrkeserfarenhet eller samordning av minimikraven för utbildningarna.

De gränser som för närvarande är fastställda i direktiv 89/48/EEG och 92/51/EEG för tillämpning av det ömsesidiga erkännandet anges för enkelhetens skull med hänvisning till fem utbildningsnivåer som definieras teoretiskt i artikel 11. Erkännandet beviljas på grundval av direktivet endast om den nivå som krävs i värdmedlemsstaten inte överstiger den nivå som ligger omedelbart över den som intygas genom den sökandes utbildningsbevis.

I artikel 13 upprepas i allt väsentligt artikel 3 i direktiv 89/48/EEG och 92/51/EEG.

I artikel 14 behålls värdmedlemsstatens möjlighet att som villkor för erkännande av utbildningsbevis kräva att den sökande har fullgjort en kompensationsåtgärd i form av ett lämplighetsprov eller en anpassningstid. Dock upphävs möjligheten för en medlemsstat att kräva yrkeserfarenhet istället för en kompensationsåtgärd när det finns väsentliga skillnader som avser utbildningstiden och inte utbildningens innehåll. Det föreslås dessutom att de automatiska undantagen för yrken som kräver kännedom om landets lagstiftning skall upphävas, vilket överensstämmer med de bestämmelser som reglerar erkännandet av tillstånd att utöva advokatyrket. Slutligen föreslås en förenkling av de nuvarande bestämmelserna om förfarandet vid undantag från invandrarens rätt att välja mellan lämplighetsprovet och anpassningstiden.

Begreppet "ämnen som väsentligt avviker" kan inte definieras exakt annat än från fall till fall. Det föreslås ändå att principen om åtgärdens proportionalitet skall tas med i direktivet, vilket bland annat innebär att den sökandes relevanta yrkeserfarenhet skall beaktas.

Artikel 15

I artikel 15 föreskrivs om befrielse från kompensationsåtgärder när den sökandes kvalifikationer uppfyller de kriterier som har fastställts genom ett beslut av kommittén för erkännande av yrkeskvalifikationer i enlighet med det föreskrivande kommittéförfarandet. Dessa kriterier skall i sin tur föreslås av en yrkesorganisation inom ramen för en gemensam plattform som har fastställts på europeisk nivå och som ger tillräckliga garantier med avseende på den sökandes kvalifikationsnivå.

Kapitel II - Erkännande av yrkeserfarenhet

Artiklarna 16-19

I artiklarna 16-19 upprepas i princip och med nedan angivna ändringar bestämmelserna i artikel 4 i direktiv 1999/42/EG, i vilken automatiskt erkännande av kvalifikationer på grundval av den sökandes yrkeserfarenhet föreskrivs för de verksamheter inom hantverk, industri och handel som räknas upp i bilaga A till detta direktiv. Det verkade lämpligt att förenkla systemet genom att omgruppera de befintliga kategorierna. Genom ett visst antal ändringar i sak har det varit möjligt att minska antalet olika slags yrkeserfarenheter till två, som grundas på en yrkeserfarenhet om tre eller fem år som egenföretagare eller företagsledare.

Det föreskrivande kommittéförfarandet är tillämpligt med tanke på ändringen av förteckningen över de yrkesverksamheter som anges i bilagan.

Kapitel III - Erkännande på grundval av samordningen av minimikraven för utbildningarna

I detta avsnitt upprepas de befintliga principerna i fråga om automatiskt erkännande av utbildningsbevis och de garantier som avses i de nuvarande sektorsdirektiven behålls. För enkelhetens skull har vissa aspekter varit föremål för en likriktning av ordningarna.

Artiklarna 20-45

I dessa artiklar upprepas de nuvarande bestämmelserna om samordning av minimikraven för utbildningarna, om automatiskt erkännande av utbildningsbevis (och i förekommande fall om villkoren härför), om tillträde till de berörda yrkena, om utövande av de ifrågavarande yrkesverksamheterna, om förfarandena för att införa utbildningsbevisen i bilagan och om de förvärvade rättigheterna.

Följande ändringar bör särskilt framhävas:

* Ändringen av det förfarande som för närvarande gäller för införande av utbildningsbevis för arkitekter.

* Integrering i den generella ordningen av erkännande av specialistkompetenser inom läkar- och tandläkaryrkena som är gemensamma för ett begränsat antal medlemsstater och som för närvarande erkänns automatiskt, utan att det påverkar tillämpningen av de förvärvade rättigheterna. För att förenkla systemet, i synnerhet med tanke på utvidgningen, kommer hädanefter endast de specialistkompetenser som är gemensamma och obligatoriska i alla medlemsstaterna att erkännas automatiskt.

* Upphävandet av den utbildningsväg som föreskrivs för allmänpraktiserande läkare i artikel 32 i läkardirektivet.

* Upphävandet för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård av hänvisningarna till särskilt yrkesinriktad utbildning och avlagd examen, som har blivit överflödiga med hänsyn till de nuvarande utbildningssystemen i medlemsstaterna.

* Upphävandet av möjligheten att göra undantag från de minimikrav på utbildningen som föreskrivs i artikel 2.4 a i samordningsdirektivet om farmaceuter.

* Utökandet av det automatiska erkännandet av utbildningsbevis för farmaceuter till att även omfatta inrättandet av nya apotek som är öppna för allmänheten.

* Upphävandet av de särskilda bestämmelserna för Luxemburg i direktivet om erkännande av farmaceuter (två års yrkeserfarenhet för statligt tillstånd att driva apotek som är öppna för allmänheten).

Det föreskrivande kommittéförfarandet skall tillämpas för ändring av minimitiden för specialistutbildningen för läkare, för införande av nya specialistkompetenser som är gemensamma och obligatoriska för alla medlemsstaterna och för uppdatering av kunskaper och färdigheter och den förteckning över ämnen som återfinns i bilagan, i syfte att anpassa dem till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Kapitel IV - Gemensamma bestämmelser om etablering

Artikel 46-49

Enligt artikel 46 kan de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten kräva de handlingar och examensbevis som räknas upp i bilagan, när de fattar beslut om en ansökan om tillstånd att utöva ett reglerat yrke i enlighet med bestämmelserna om etablering.

I artikel 47 förstärks de nuvarande handläggningsreglerna, bland annat genom att den tremånadersfrist som de behöriga nationella myndigheterna har på sig att fatta beslut om ansökningar om erkännande blir allmänt gällande och genom att en skyldighet införs för myndigheterna att erkänna mottagandet av ansökan och att i förekommande fall informera den sökande om varje handling som saknas.

I artikel 48 upprepas i allt väsentligt de befintliga reglerna om att värdmedlemsstatens yrkestitel skall användas och i det hänseendet specificeras vilka regler som gäller vid partiellt tillträde till yrket i enlighet med artikel 4.3 i direktivet.

Med beaktande av domstolens rättspraxis [23], kan värdmedlemsstaten enligt artikel 49 kräva att den sökande har de språkkunskaper som är nödvändiga för att han skall kunna utöva sitt yrke. Bedömningen av frågan om det uppställda kravet är förenligt med gemenskapsrätten skall grundas på om det står i proportion till yrkeskraven. När den behöriga myndigheten bedömer att den sökande inte har de erforderliga språkkunskaperna, är det värdmedlemsstaten som skall se till att den sökande kan skaffa sig de kunskaper som saknas.

[23] Se dom av den 4 juli 2000 i mål C-424/97, Salomone Haim mot Kassenzahnärztliche Vereinigung Nordrhein, REG. 2000, s. I-5123.

Avdelning IV - Villkor för utövande av yrket

Artiklarna 50 och 51

I dessa artiklar definieras de villkor för utövande av yrket som rör användning av titlar och anslutning till en socialförsäkring och som är gemensamma för tillhandahållande av tjänster och för etablering.

Avdelning V - Administrativt samarbete och genomförandebefogenheter

Artiklarna 52-54

Den allmänna skyldigheten för de behöriga myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten och i värdmedlemsstaten att ha ett nära samarbete, för att säkerställa att bestämmelserna i direktivet tillämpas på rätt sätt och för att undvika att de rättigheter som följer av direktivet missbrukas och används på bedrägligt sätt, utsträcks i artikel 52 till att omfatta hela direktivet. Medlemsstaterna skall dessutom utse en samordnare som skall främja en enhetlig tillämpning av direktivet och sammanställa användbar information om tillämpningen.

Artikel 53 syftar till att formalisera funktionen för kontaktpunkterna, de nätverk som har införts för behandling av vissa ansökningar som rent allmänt hör till den inre marknaden och, på senare tid, när det gäller erkännandet av yrkeskvalifikationer.

I artikel 54 inrättas en enda kommitté för förvaltning och uppdatering av direktivet. Denna kommitté skall ersätta alla befintliga kommittéer i det tidigare systemet. Det är en kommitté som arbetar enligt det föreskrivande kommittéförfarandet i enlighet med tillämpliga bestämmelser. Kommittén kan även behandla alla frågor som rör tillämpningen av direktivet.

Avdelning VI - Övrigt

Artiklarna 55-60

I artikel 55 föreskrivs medlemsstaternas skyldighet att vartannat år underrätta kommissionen om tillämpningen av ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer.

I artikel 56 anges att kommissionen, i händelse av större svårigheter vid tillämpningen av någon av bestämmelserna i direktivet, skall följa upp dessa i samarbete med den berörda medlemsstaten. Kommissionen skall vid behov för kommittén lägga fram lämpliga förslag med avseende på denna medlemsstat, så att undantag kan medges från tillämpningen av sådana bestämmelser på den medlemsstatens territorium under en begränsad tid. Sådana åtgärder skall antas i enlighet med det föreskrivande kommittéförfarandet.

Enligt artikel 57 skall de nuvarande direktiven om erkännande av yrkeskvalifikationer upphöra att gälla.

I artiklarna 58-60 upprepas slutbestämmelserna om genomförande, ikraftträdande och direktivets adressater.

2002/0061 (COD)

Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om erkännande av yrkeskvalifikationer

(text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 40, artiklarna 47.1 och 47.2 första och andra ledet samt artikel 55 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [24],

[24] EGT C , , s. .

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [25],

[25] EGT C , , s. .

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget, och

av följande skäl:

(1) Enligt artikel 3.1 c i fördraget är ett av gemenskapens mål att avskaffa hindren för fri rörlighet för personer och tjänster mellan medlemsstaterna. För medlemsstaternas medborgare innebär detta bland annat frihet att utöva ett yrke, som egenföretagare eller som anställd, i en annan medlemsstat än den där de har skaffat sig sina yrkeskvalifikationer. I artikel 47.1 i fördraget föreskrivs dessutom att direktiv skall utfärdas som syftar till ömsesidigt erkännande av examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis.

(2) Efter Europeiska rådet i Lissabon den 23 och 24 mars 2000 antog kommissionen ett meddelande om "En strategi för tjänster på den inre marknaden" [26] som i synnerhet har till mål att göra villkoren för friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen lika enkla som inom en medlemsstat. Till följd av kommissionens meddelande "Nya europeiska arbetsmarknader, öppna och tillgängliga för alla" [27], uppdrog Europeiska rådet i Stockholm den 23 och 24 mars 2001 åt kommissionen att "vid Europeiska rådets möte våren 2002 [...] framlägga förslag om ett mera enhetligt, öppet och flexibelt system för erkännande av kvalifikationer och utbildningsbevis [...]".

[26] KOM (2000) 888.

[27] KOM (2001) 116.

(3) Den garanti som detta direktiv ger personer som har erhållit sina yrkeskvalifikationer i en medlemsstat att utöva samma yrke i en annan medlemsstat med samma rättigheter som den som innehar ett nationellt bevis, utesluter inte att den som invandrat och utövar yrket måste följa de eventuella icke-diskriminerande villkor som uppställs av den senare staten, under förutsättning att villkoren är objektivt motiverade och proportionerliga.

(4) För att underlätta friheten att tillhandahålla tjänster bör särskilda regler föreskrivas i syfte att utvidga utövandet av yrkesverksamhet under hemlandets yrkestitel. För informationssamhällets tjänster som ges på distans gäller även Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden [28].

[28] EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.

(5) Mot bakgrund av de olika inrättade ordningarna å ena sidan för tillhandahållande av tjänster och å andra sidan för etablering är det lämpligt att fastlägga kriterierna för att skilja mellan dessa två begrepp, för det fall att den som tillhandahåller en tjänst flyttar till mottagningslandets territorium, genom att införa en enkel presumtion baserat på ett temporärt kriterium.

(6) För att underlätta etableringsfriheten, bör de principer och garantier som ligger till grund för de olika gällande ordningarna för erkännande förbättras mot bakgrund av erfarenheten. Dessutom har berörda direktiv ändrats vid flera tillfällen och en omarbetning och förenkling av bestämmelserna blir nödvändig för att skapa större enhetlighet med de tillämpliga principerna. Följaktligen skall rådets direktiv 89/48/EEG [29] och 92/51/EEG [30] samt Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/42/EG [31] om införande av en ordning för erkännande av kvalifikationer och rådets direktiv 77/452/EEG [32], 77/453/EEG [33], 78/686/EEG [34], 78/687/EEG [35], 78/1026/EEG [36], 78/1027/EEG [37], 80/154/EG [38], 80/155/EEG [39], 85/384/EEG [40], 85/432/EEG [41], 85/433/EEG [42] och 93/16/EEG [43] om yrkena sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska, arkitekt, farmaceut och läkare, senast ändrade genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/19/EG [44].

[29] EGT L 19, 24.1.89, s. 16.

[30] EGT L 209, 24.7.92, s. 25.

[31] EGT L 201, 31.7.99, s. 77.

[32] EGT L 176, 15.7.77, s. 1.

[33] EGT L 176, 15.7.77, s. 8.

[34] EGT L 233, 24.8.78, s. 1.

[35] EGT L 233, 24.8.78, s. 10.

[36] EGT L 362, 23.12.78, s. 1.

[37] EGT L 362, 23.12.78, s. 7.

[38] EGT L 33, 11.2.80, s. 1.

[39] EGT L 33, 11.2.80, s. 8.

[40] EGT L 223, 21.8.85, s. 15.

[41] EGT L 253, 24.9.85, s. 34.

[42] EGT L 253, 24.9.85, s. 37.

[43] EGT L 165, 7.7.93, s. 1.

[44] EGT L 206, 31.7.2001, s. 1.

(7) För de yrken som omfattas av den generella ordningen för erkännande av utbildningsbevis, nedan kallad "den generella ordningen", skall medlemsstaterna behålla möjligheten att fastställa en lägsta kvalifikationsnivå i syfte att garantera kvaliteten på de tjänster som produceras inom deras territorier. Enligt artiklarna 10, 39 och 43 i EG-fördraget kan de ändå inte ålägga en medborgare från en medlemsstat att skaffa sig kvalifikationer som de fastställer generellt endast genom att hänvisa till de utbildningsbevis som utställs inom ramen för deras eget undervisningssystem, när den berörda personen redan har skaffat sig alla eller en del av dessa kvalifikationer i en annan medlemsstat. Varje värdmedlemsstat i vilken ett yrke är reglerat bör följaktligen vara skyldig att ta hänsyn till de kvalifikationer som har förvärvats i en annan medlemsstat och att bedöma om dessa motsvarar de kvalifikationer den kräver.

(8) I avsaknad av harmonisering av minimikraven för utbildningarna för tillträde till de yrken som regleras genom den generella ordningen är det nödvändigt att se till att värdmedlemsstaterna får möjlighet att kräva en kompensationsåtgärd. Denna åtgärd bör vara proportionerlig och bland annat ta hänsyn till den sökandes yrkeserfarenhet. Erfarenheten visar att kravet på ett lämplighetsprov eller en anpassningstid, enligt invandrarens val, ger tillräckliga garantier i fråga om den sökandes kvalifikationsnivå, vilket innebär att varje undantag från denna rätt i varje enskilt fall borde vara motiverad av tvingande hänsyn till allmänintresset.

(9) För att gynna den fria rörligheten för arbetstagare, etableringsfriheten och fritt tillhandahållande av tjänster och samtidigt garantera en tillräcklig kvalifikationsnivå har yrkessammanslutningar och yrkesorganisationer skapat gemensamma europeiska plattformar, enligt vilka de yrkesutövare som uppfyller ett antal kriterier i fråga om yrkeskvalifikationer ges rätt att använda den yrkestitel som dessa sammanslutningar och organisationer har utställt. Det finns anledning att på vissa villkor och med beaktande av gemenskapsrätten, i synnerhet gemenskapens konkurrensrätt, ta hänsyn till sådana initiativ i direktivet och härvid främja att erkännandena under den generella ordningen sker mer med automatik.

(10) För att samtliga situationer för vilka det tidigare inte har funnits någon bestämmelse om erkännande av yrkeskvalifikationer skall beaktas, bör den generella ordningen utsträckas till de fall som inte täcks av någon särskild ordning, både när yrket inte omfattas av någon av dessa ordningar och när den sökande, trots att yrket omfattas av en särskild ordning, inte uppfyller kraven för att omfattas av den.

(11) Det finns skäl till att förenkla reglerna för att starta vissa industri-, handels- och hantverksverksamheter i de medlemsstater som har regler för att starta dessa verksamheter att medborgaren utövat verksamheten i fråga i en annan medlemsstat under en skälig tidsperiod som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden. Samtidigt finns för dessa verksamheter en ordning om automatiskt erkännande grundat på yrkeserfarenhet.

(12) Den fria rörligheten och det ömsesidiga erkännandet av utbildningsbevisen för läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska, farmaceut och arkitekt skall baseras på den grundläggande principen om automatiskt erkännande av utbildningsbevis på grundval av en samordning av minimikraven för utbildningarna. Man måste inneha ett visst utbildningsbevis för att få arbeta i medlemsländerna som läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska och farmaceut, vilket är en garanti för att den berörda personen har fullgjort en utbildning som uppfyller de fastställda minimikraven. Denna ordning skall kompletteras med en rad förvärvade rättigheter som de kvalificerade yrkesutövarna åtnjuter på vissa villkor.

(13) För yrkesverksamhet som allmänpraktiserande läkare gäller en särskild ordning, som skiljer sig från ordningarna för läkare som arbetar med grundläggande sjukvård och för läkare med specialistkompetens. Medlemsstaterna kan följaktligen inte ha en specialistkompetens med samma verksamhetsområde som allmänpraktiserande läkare.

(14) För att förenkla systemet, i synnerhet med tanke på utvidgningen, skall principen om ett automatiskt erkännande enbart avse de specialistkompetenser som är gemensamma och obligatoriska för alla medlemsstaterna. Specialistkompetenser för läkare och tandläkare som är gemensamma för ett begränsat antal medlemsstater skall integreras i den generella ordningen för erkännande, utan att det påverkar tillämpningen av redan förvärvade rättigheter. Verkningarna av denna ändring bör i praktiken bli begränsade för invandraren, eftersom dessa situationer inte torde bli föremål för kompensationsåtgärder. Detta direktiv innebär inte att inte medlemsstaterna sinsemellan kan inrätta ett automatiskt erkännande, enligt sina egna bestämmelser, för vissa specialistkompetenser för läkare och tandläkare som är gemensamma för dem.

(15) Alla medlemsstaterna skall hålla tandläkaryrket som ett särskilt yrke skilt från läkaryrket, oavsett om det är specialiserat i odontostomatologi. Medlemsstaterna skall se till att utbildningen av tandläkare ger dem de färdigheter som krävs för att utöva alla former av verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behandling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och omkringliggande vävnader. Tandläkaryrket bör utövas av personer som innehar ett utbildningsbevis för tandläkare som anges i detta direktiv.

(16) Det har inte framstått som önskvärt att föreskriva en utbildningsväg för barnmorskor som är enhetlig för alla medlemsstaterna. De bör tvärtom ges största möjliga frihet att organisera sin egen utbildning.

(17) För att förenkla är det lämpligt om hänvisning sker till beteckningen "farmaceut" för att därmed avgränsa tillämpningsområdet för bestämmelserna om automatiskt erkännande av utbildningsbevis, utan att det påverkar tillämpningen av de specifika nationella bestämmelser som reglerar dessa verksamheter.

(18) Personer som innehar ett utbildningsbevis i farmaci är specialister på läkemedelsprodukter och skall i princip i alla medlemsstater ha tillgång till ett avgränsat verksamhetsområde. Även om det i detta direktiv fastställs ett sådant avgränsat verksamhetsområde innebär det varken någon begränsning av de former av verksamhet som farmaceuter har tillgång till i medlemsstaterna, särskilt när det gäller biomedicinska analyser, eller något monopol på dessa former av verksamhet, eftersom införandet av ett eventuellt monopol fortfarande är medlemsstaternas ensak. Bestämmelserna i detta direktiv förmenar inte medlemsstaterna möjligheten att kräva ytterligare utbildning som villkor för tillträde till de former av verksamhet som inte ingår i det avgränsade verksamhetsområde som fastställts vid samordningen. Ett värdland som ställer sådana villkor måste därför kunna kräva att de medborgare från medlemsstaterna som innehar något av de utbildningsbevis som erkänns automatiskt enligt detta direktiv uppfyller dessa.

(19) Detta direktiv innebär inte heller någon garanti för en samordning av samtliga villkor för att få tillträde till och utöva farmaceutisk verksamhet. Särskilt den geografiska fördelningen av apotek och frågan om monopol på utlämning av läkemedel är fortfarande medlemsstaternas ensak. Detta direktiv förändrar inte medlemsstaternas lagar och andra författningar som förbjuder eller uppställer vissa villkor för företagens utövande av viss farmaceutisk verksamhet.

(20) Arkitekturen, byggnadernas kvalitet, det sätt på vilket dessa smälter in i omgivningen, respekt för naturen och stadsmiljön samt det kollektiva och individuella kulturarvet är angelägenheter av allmänt intresse. Därför bör det ömsesidiga erkännandet av utbildningsbevis grundas på kvalitativa och kvantitativa rättesnören, som garanterar att innehavarna av erkända utbildningsbevis kan förstå och ge praktiska uttryck åt enskilda personers, sociala gruppers och samhällens behov i fråga om markplanering, projektering och uppförande av byggnader, bevarande och förbättrande av det arkitektoniska arvet och bevarande av den naturliga balansen.

(21) De nationella bestämmelserna på arkitekturområdet och om tillträde till och utövande av yrkesverksamhet som arkitekt har en mycket varierad räckvidd. I de flesta medlemsstater utövas verksamheten på arkitekturområdet enligt lag eller i realiteten av personer som har fått titeln arkitekt, antingen enbart eller tillsammans med en annan titel. Dessa personer har inte monopol på att utöva denna verksamhet, utom när det föreskrivs i lag. Den verksamheten eller en del av denna kan också utövas av andra yrkeskategorier, särskilt av ingenjörer som fått särskild utbildning i ingenjörskonst eller byggnation. För enkelhetens skull är det lämpligt att hänvisa till beteckningen "arkitekt" för att därmed avgränsa tillämpningsområdet för bestämmelserna om automatiskt erkännande av utbildningsbevisen, utan att det påverkar de specifika nationella bestämmelser som reglerar dessa verksamheter.

(22) För att garantera att ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer blir effektiv bör det fastställas enhetliga formföreskrifter och handläggningsregler för genomförandet samt vissa närmare bestämmelser för utövandet av yrket.

(23) Det är lämpligt att medlemsstaterna samarbetar sinsemellan och med kommissionen för att underlätta genomförandet av detta direktiv och uppfyllandet av de skyldigheter det medför. Närmare bestämmelser bör fastställas för ett sådant samarbete.

(24) Förvaltningen av de olika ordningar för erkännande som har införts genom sektorsdirektiven och den generella ordningen har visat sig vara tung och komplicerad. Förvaltningen och uppdateringen av detta direktiv bör därför förenklas, i synnerhet för att beakta de vetenskapliga och tekniska framstegen, när minimikraven för utbildningarna samordnas med tanke på det automatiska erkännandet av utbildningsbevisen. En enda kommitté för erkännande av yrkeskvalifikationer, skall inrättas för detta ändamål.

(25) Enligt artikel 2 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter [45] skall nödvändiga åtgärder vidtas för genomförande av detta direktiv enligt förfarandet i enlighet med artikel 5 i detta beslut.

[45] EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(26) Genom en periodisk rapport om genomförandet av detta direktiv, som innehåller statistiska uppgifter och som utarbetas av medlemsstaterna, blir det möjligt att avgöra inverkan av ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer.

(27) Det bör föreskrivas ett lämpligt förfarande för att anta tillfälliga åtgärder, om tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv skulle innebära större svårigheter i en medlemsstat.

(28) Bestämmelserna i detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas rätt att själva utforma sina nationella socialförsäkringssystem och att bestämma vilken verksamhet som skall bedrivas inom ramen för dessa system.

(29) Livslångt lärande har blivit särskilt viktigt för ett stort antal yrken i och med de snabba tekniska och vetenskapliga framstegen. I detta sammanhang ankommer det på medlemsstaterna att se till att yrkesutövarna genom lämplig fortbildning håller sig underrättade om de tekniska och vetenskapliga framstegen.

(30) Direktiv är förenligt med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna i artikel 5 i EG-fördraget. Målen i detta direktiv, att rationalisera, förenkla och förbättra reglerna om erkännande av yrkeskvalifikationer, kan inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna och de kan därför bättre uppnås på gemenskapsnivå. Denna förordning går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(31) Detta direktiv påverkar varken tillämpningen av artikel 39.4 och artikel 45 i fördraget eller av de åtgärder som är nödvändiga för att garantera en hög hälso- och konsumentskyddsnivå.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Avdelning I Allmänt

Artikel 1 Syfte

I detta direktiv föreskrivs de regler enligt vilka en medlemsstat som kräver bestämda yrkesmässiga kvalifikationer för utövandet av ett reglerat yrke inom sitt territorium (nedan kallad värdmedlemsstat) som en tillräcklig förutsättning för att utöva detta yrke skall godta sådana yrkesmässiga kvalifikationer som förvärvats i en eller flera andra medlemsstater (nedan kallad ursprungsmedlemsstat) och som ger innehavaren av dessa kvalifikationer rätt att där utöva yrket.

Artikel 2 Räckvidd

1. Detta direktiv skall gälla för alla medborgare i en medlemsstat som vill utöva ett reglerat yrke, antingen som egen företagare eller anställd, i en annan medlemsstat än den där de har förvärvat sina yrkesmässiga kvalifikationer.

2. Varje medlemsstat kan inom sitt territorium, enligt sin egen lagstiftning, tillåta innehavare av utbildningsbevis som inte erhållits i en medlemsstat att utöva reglerad yrkesverksamhet. För de yrken som omfattas av avdelning III, kapitel III, skall detta första erkännande ske i överensstämmelse med de minimikrav på utbildning som anges i det kapitlet.

Artikel 3 Definitioner

1. I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a) reglerat yrke: en eller flera former av yrkesverksamhet för vars utövande, eller en form därav, bestämda yrkesmässiga kvalifikationer direkt eller indirekt krävs genom lagar och andra författningar.

b) yrkesmässiga kvalifikationer: kvalifikationer som intygas i ett utbildningsbevis, ett kompetensbevis som avses i artikel 11.2 a och/eller yrkeserfarenhet.

c) utbildningsbevis: utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för en yrkesutbildning som huvudsakligen ägt rum i gemenskapen och som utfärdats av en myndighet i en medlemsstat.

2. Ett yrke som utövas av medlemmarna i en sammanslutning eller organisation som anges i bilaga I, skall betraktas som ett reglerat yrke.

När en medlemsstat erkänner en sammanslutning eller organisation som åsyftas i första stycket, skall den underrätta kommissionen om detta och denna skall offentliggöra informationen i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

3. Som utbildningsbevis skall också betraktas varje utbildningsbevis som utfärdats i tredje land, om innehavaren har tre års yrkeserfarenhet som intygats av den medlemsstat där utbildningsbeviset erkändes i enlighet med artikel 2.2.

Artikel 4 Verkan av erkännandet

1. Värdmedlemsstatens erkännande av yrkeskvalifikationer ger förmånstagaren samma rättigheter som värdmedlemsstatens egna medborgare att i denna medlemsstat utöva det yrke som personen i fråga är kvalificerad för i ursprungsmedlemsstaten.

2. I detta direktiv är det yrke som sökande önskar utöva i värdmedlemsstaten det samma som det de är kvalificerade för i ursprungsmedlemsstaten, om det rör sig om liknande verksamheter.

3. Om det yrke som den sökande är kvalificerad för i ursprungsmedlemsstaten utgör en självständig verksamhetsdel av ett yrke som i värdmedlemsstaten täcker ett bredare verksamhetsfält och om denna skillnad inte kan kompenseras genom en sådan kompletteringsåtgärd som avses i artikel 14, ger erkännandet av sökandens kvalifikationer denne endast rätt att utöva denna verksamhetsdel i värdmedlemsstaten.

Avdelning II Frihet att tillhandahålla tjänster

Artikel 5 Principen om friheten att tillhandahålla tjänster

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 6 andra stycket får medlemsstaterna inte av skäl som rör de yrkesmässiga kvalifikationerna, inskränka friheten att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat

a) om tjänsteleverantören är lagligen etablerad i en medlemsstat för att där utöva samma yrkesverksamhet, och

b) om tjänsteleverantören då denne reser till en annan medlemsstat, har utövat verksamheten under minst två år i etableringsmedlemsstaten, om yrket inte är reglerat där.

2. Om tjänsteleverantören reser till värdmedlemsstaten, avses i detta direktiv med "tillhandahållande av tjänster" utövande av en yrkesverksamhet under färre än sexton veckor per år i en medlemsstat, av en yrkesman som är etablerad i en annan medlemsstat.

Det antagande som avses i första stycket utesluter inte att det kan göras en bedömning av konkreta fall, bl.a. på grundval av tjänstens varaktighet, frekvens, periodicitet och kontinuitet.

3. Tjänsten skall utföras under den yrkestitel som används i den medlemsstat där tjänsteleverantören är lagligen etablerad om det i denna medlemsstat finns en sådan reglerad titel för yrkesverksamheten i fråga.

Denna titel skall anges på (ett av) etableringsmedlemsstatens officiella språk på ett sätt som gör att varje förväxling med yrkestiteln i värdmedlemsstaten undviks.

Artikel 6 Dispens

I enlighet med artikel 5.1 skall värdmedlemsstaten ge tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat dispens bl.a. i fråga om de krav som ställs på yrkesmän som är etablerade inom värdmedlemsstatens territorium

a) tillstånd, registrering eller medlemskap i en yrkesorganisation eller motsvarande organ,

b) anslutning till socialförsäkringssystemet, i syfte att med ett försäkringsorgan göra avräkningar för tjänster som tillhandahållits personer som är försäkrade inom ramen för ett socialförsäkringssystem.

Tjänsteleverantören skall emellertid på förhand eller, i brådskande fall, efteråt lämna upplysningar till det organ som avses i första stycket b om de tjänster som tillhandahålls.

Artikel 7 Uppgifter som på förhand skall lämnas om tjänsteleverantören reser till annan medlemsstat

Om tjänsteleverantören reser till en annan medlemsstat för att tillhandahålla tjänsten, skall denne på förhand underrätta den kontaktpunkt i värdmedlemsstaten som avses i artikel 53. I brådskande fall skall tjänsteleverantören underrätta kontaktpunkten i denna medlemsstat så snart som möjligt efter det att tjänsten har tillhandahållits.

Artikel 8 Administrativt samarbete

De behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten får av de behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten begära ett intyg om tjänsteleverantörens medborgarskap samt ett intyg som visar att denne lagligen utövar verksamheten i fråga i denna medlemsstat. De behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten skall vidarebefordra dessa uppgifter i enlighet med artikel 52.

I de fall som avses i artikel 5.1 b får de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten av den kontaktpunkt i etableringsmedlemsstaten som avses i artikel 53, kräva ett bevis på att tjänsteleverantören har utövat verksamheten i fråga under minst två år i etableringsmedlemsstaten. Detta bevis kan läggas fram på olika sätt.

Artikel 9 Uppgifter som skall lämnas till tjänstemottagarna

Medlemsstaterna skall sörja för att tjänsteleverantören, utöver andra informationskrav som fastställs i gemenskapsrätten, meddelar tjänstemottagaren följande uppgifter:

a) Om tjänsteleverantören är upptagen i ett handelsregister eller annat liknande offentligt register, vilket register det gäller samt registreringsnummer eller motsvarande identifikationsuppgifter som finns i detta register.

b) Om verksamheten omfattas av ett tillståndssystem i etableringsmedlemsstaten, namn och adress till den behöriga övervakningsmyndigheten.

c) Yrkesorganisation eller liknande sammanslutning i vilken tjänsteleverantören är medlem.

d) Yrkestiteln och medlemsstaten i vilken tjänsteleverantören tilldelades denna titel.

e) En hänvisning till bestämmelser som gäller för yrket i etaberingsmedlemsstaten och hur man får tillgång till dessa.

f) Om tjänsteleverantören utövar en momspliktig verksamhet, det registreringsnummer som avses i artikel 22.1 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG [46].

[46] EGT L 145, 13.6.1977, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 1999/85/EG (EGT L 277, 28.10.1999, s. 34).

Avdelning III Etableringsfrihet

Kapitel I Den generella ordningen för erkännande av utbildningsbevis

Artikel 10 Räckvidd

Detta kapitel gäller för alla yrken som inte omfattas av kapitel II och III i denna avdelning och i fall där den sökande inte uppfyller de villkor som fastställs i dessa kapitel.

Artikel 11 Kvalifikationsnivåer

1. För tillämpningen av artikel 13 har följande fem nivåer för yrkeskvalifikationer fastställts:

a) Nivå 1 kompetensbevis.

b) Nivå 2 bevis på gymnasiegrundad yrkesutbildning.

c) Nivå 3 examensbevis för en kort utbildning.

d) Nivå 4 examensbevis för utbildning på mellannivå.

e) Nivå 5 examensbevis för högre utbildning.

2. Nivå 1 motsvarar

a) ett kompetensbevis utfärdat av behörig myndighet i ursprungsmedlemsstaten för en mycket kort utbildning, ett särskilt prov som inte föregås av någon utbildning, eller efter det att sökanden utövat yrket på heltid under tre år i följd eller på deltid under motsvarande längd under de senaste tio åren,

b) en allmän utbildning på grundskole- eller gymnasienivå som visar att innehavaren besitter allmänna kunskaper.

3. Nivå 2 motsvarar gymnasieutbildning, yrkesinriktad eller allmän, som kompletterats med en yrkesutbildning.

4. Nivå 3 motsvarar en postgymnasial utbildning på minst ett och högst tre år.

Med utbildningar på nivå 3 jämställs

a) utbildningar med särskild struktur som ger jämförbar nivå av yrkesskicklighet och förbereder den studerande för motsvarande ansvar och verksamhet; som sådana betraktas bl.a. utbildningarna som omfattas av bilaga II,

b) reglerade utbildningar, som direkt utformats för ett bestämt yrke och omfattar fullständig utbildning som vid behov kan kompletteras med en yrkesutbildning, praktiktjänstgöring eller yrkespraktik, och som har den utformning och nivå som fastställts i medlemsstatens lagar och andra författningar, eller som övervakas eller godkänns av den för ändamålet utsedda myndigheten; som sådana betraktas bl.a. de reglerade utbildningar som omfattas av bilaga III.

5. Nivå 4 motsvarar utbildning från universitet eller högskola om minst tre och högst fyra år.

Med utbildning på nivå 4 jämställs reglerad utbildning som direkt utformats för ett bestämt yrke och som omfattar tre års postgymnasiala studier eller postgymnasiala studier på deltid motsvarande tre års heltidsstudier på universitet eller högskola, och eventuellt en yrkesutbildning, praktiktjänstgöring eller yrkespraktik som krävs utöver den postgymnasiala utbildningen.

Utformningen och nivån på yrkesutbildningen, praktikanttjänstgöringen eller yrkespraktiken skall fastställas i den berörda medlemsstatens lagar och andra författningar, eller övervakas eller godkännas av den för ändamålet utsedda myndigheten.

6. Nivå 5 motsvarar utbildning en högre utbildning som omfattar minst fyra års studier.

Med utbildning på nivå 5 jämställs reglerad utbildning som direkt utformats för ett bestämt yrke och som består av minst fyra års postgymnasiala studier eller postgymnasiala studier på deltid motsvarande fyra års heltidsstudier på universitet eller högskola, och eventuellt en yrkesutbildning, praktiktjänstgöring eller yrkespraktik som krävs utöver den postgymnasiala utbildningen.

Utformningen och nivån på yrkesutbildningen, praktikanttjänstgöringen eller yrkespraktiken skall fastställas i den berörda medlemsstatens lagar och andra författningar, eller övervakas eller godkännas av den för ändamålet utsedda myndigheten.

Artikel 12 Jämställda utbildningar

Om ett utbildningsbevis enligt artikel 11 har utfärdats för en utbildning som förvärvats i gemenskapen och som av utfärdandestaten anses ligga på likvärdig nivå skall det vara jämställt, även vad beträffar nivån, med varje annat utbildningsbevis eller annan uppsättning utbildningsbevis som utfärdats av en behörig myndighet i någon medlemsstat samt ge samma rätt att utöva yrket.

Enligt samma villkor som anges i första stycket skall även varje yrkeskvalifikation som, även om den inte uppfyller de krav som fastställts i ursprungsmedlemsstatens lagar och författningar för tillträde till ett yrke eller dess utövning i kraft av dessa bestämmelser, jämställas med sådana krav.

Artikel 13 Villkor för erkännande

1. När det i en värdmedlemsstat krävs bestämda yrkeskvalifikationer för att utöva ett reglerat yrke, skall den behöriga myndigheten i denna medlemsstat ge sökande rätt att utöva yrket på samma villkor som de som gäller för landets egna medborgare, om de sökande innehar det kompetens- eller utbildningsbevis som krävs av en annan medlemsstat för att få utöva yrket inom dess territorium.

Kompetens- och utbildningsbevisen skall uppfylla följande krav:

a) De skall ha erhållits i en medlemsstat.

b) De skall visa att innehavarens yrkeskvalifikationer minst motsvarar den nivå som ligger omedelbart under den som värdmedlemsstaten kräver, enligt artikel 11.

2. Tillträde till yrket som avses i punkt 1 skall också beviljas om den sökande utövat yrket som avses i den punkten på heltid under minst två år under de senaste tio åren i en medlemsstat som inte reglerar detta yrke och om personen i fråga har ett eller flera kompetens- eller utbildningsbevis.

Kompetens- och utbildningsbevisen skall uppfylla följande krav:

a) De skall ha utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat och utformats i enlighet med denna stats lagar och andra författningar.

b) De skall intyga att innehavarens yrkeskvalifikationer minst motsvarar den nivå som ligger omedelbart under den som värdmedlemsstaten kräver, enligt artikel 11.

c) De skall visa att innehavaren förberetts för att utöva yrket.

Sådan yrkeserfarenhet som avses i första stycket får dock inte krävas när det eller de utbildningsbevis som den sökande har, och som avses i nämnda stycke, gäller bevis på den reglerade utbildning som avses i artikel 11.4 b, 11.5 andra stycket och 11.6 andra stycket.

Artikel 14 Kompletteringsåtgärder

1. Trots bestämmelserna i artikel 13 får värdmedlemsstaten kräva av den sökande att denne slutför en anpassningstid som inte överskrider tre år eller genomgår ett lämplighetsprov i ett av följande fall:

a) När omfattningen av den utbildning som åberopas som stöd för ansökan i enlighet med artikel 13.1 eller 13.2 är minst ett år kortare än den som krävs i värdmedlemsstaten.

b) När de ämnen som omfattas av sökandens utbildning väsentligt skiljer sig från dem som omfattas av det utbildningsbevis som krävs i värdmedlemsstaten.

c) När det i värdmedlemsstaten reglerade yrket omfattar en eller flera yrkesaktiviteter som inte ingår i motsvarande yrke i sökandens ursprungsmedlemsstat, i enlighet med artikel 4.2, och denna skillnad motsvarar en särskild utbildning som krävs i värdmedlemsstaten och omfattar ämnen som väsentligt skiljer sig från dem som omfattas av det kompetens- eller utbildningsbevis som den sökande stöder sig på.

2. Om värdmedlemsstaten använder sig av möjligheten som avses i punkt 1, måste den ge den sökande rätt att välja mellan en anpassningstid eller ett lämplighetsprov.

Om en medlemsstat anser att det för ett bestämt yrke är nödvändigt att avvika från kravet på att ge invandraren rätt att välja mellan anpassningstid eller lämplighetsprov enligt första stycket, skall den i förväg underrätta de andra medlemsstaterna och kommissionen om detta och lägga fram dokument som visar att detta undantag är berättigat.

Om kommissionen efter att ha mottagit alla nödvändiga uppgifter anser att avvikelsen som avses i andra stycket inte är berättigad eller strider mot gemenskapslagstiftningen, skall den inom tre månader anmoda medlemsstaten att inte vidta den planerade åtgärden. Har kommissionen inte reagerat inom denna tidsfrist får avvikelsen tillämpas.

3. För tillämpning av punkt 1 b och c, avses med "ämnen som väsentligt avviker", ämnen som är av största vikt för utövandet av yrket och som i invandrarens utbildning uppvisar väsentliga avvikelser när det gäller längd eller innehåll i förhållande till den utbildning som krävs i värdmedlemsstaten.

4. Punkt 1 skall tillämpas med hänsyn till proportionalitetsprincipen. Om värdmedlemsstaten ämnar kräva att den sökande slutför en anpassningstid eller genomgår ett lämplighetsprov, skall värdmedlemsstaten först kontrollera om de kunskaper som den sökande har tillägnat sig genom sin yrkesverksamhet, i en medlemsstat eller i tredje land, är sådana att de helt eller delvis täcker den väsentliga avvikelse som avses i punkt 3.

Artikel 15 Befrielse från kompletteringsåtgärder på grundval av gemensamma plattformar

1. Yrkesorganisationerna kan meddela kommissionen vilka gemensamma plattformar som de etablerar på europeisk nivå. I denna artikel avses med gemensamma plattformar ett antal kriterier i fråga om bestämda yrkeskvalifikationer som garanterar tillräcklig kompetensnivå för utövandet av ett bestämt yrke och som dessa organisationer grundar sig på när de utvärderar kvalifikationer som förvärvats i medlemsstaterna.

Om kommissionen anser att en bestämd plattform kan underlätta ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer skall den underrätta medlemsstaterna om detta och fatta beslut enligt det förfarande som avses i artikel 54.2.

2. Om en sökandes kvalifikationer motsvarar de kriterier som fastställts genom ett beslut i enlighet med punkt 1, skall värdmedlemsstaten avstå från att tillämpa artikel 14.

3. Om en medlemsstat anser att en gemensam plattform inte längre ger tillräckliga garantier för de yrkesmässiga kvalifikationerna, skall den underrätta kommissionen som, i förekommande fall, fattar beslut enligt förfarandet som avses i artikel 54.2.

Kapitel II Erkännande av yrkeserfarenhet

Artikel 16 Krav när det gäller yrkeserfarenhet

Om det i en medlemsstat krävs kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för att etablera eller utöva någon av de verksamheter som anges i bilaga IV, skall denna medlemsstat som tillräckligt bevis för att sådan kunskap och förmåga förvärvats godta faktiskt utövande av denna verksamhet i en annan medlemsstat. Detta skall ske i enlighet med artiklarna 17 och 18.

Artikel 17 Verksamhetsformer som nämns i förteckning I i bilaga IV

1. När det gäller de verksamhetsformer som finns i förteckning I i bilaga i IV skall det tidigare utövandet av verksamheten ha skett

a) antingen under fem på varandra följande år i oberoende eller företagsledande ställning,

b) eller under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga har genomgått en utbildning på minst tre år som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation,

c) eller under fyra år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst två år som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation,

d) eller under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som anställd under minst fem år,

e) eller under fem år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst tre år och som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation,

f) eller under sex år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst två år som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation.

2. I de fall som avses i a och d får verksamheten inte ha upphört tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnades in hos den behöriga myndighet som avses i artikel 52.

Artikel 18 Verksamhetsformer som nämns i förteckning II i bilaga IV

1. När det gäller de verksamhetsformer som finns i förteckning II i bilaga i IV skall det tidigare utövandet av verksamheten ha skett

a) antingen under tre på varandra följande år i oberoende eller företagsledande ställning,

b) eller under två år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation,

c) eller under två år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som anställd under minst tre år,

d) eller under tre år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation.

2. I de fall som avses i a och c får verksamheten inte ha upphört tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnades in hos den behöriga myndighet som avses i artikel 52.

Artikel 19 Ändringar i förteckningen över verksamhetsformer som anges i bilaga IV

Förteckningarna över verksamhetsformer som anges i bilaga IV och som omfattas av ett erkännande av yrkeserfarenhet enligt artikel 16 får ändras enligt det förfarande som avses i artikel 54.2.

Kapitel III Erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning

Avsnitt 1 Allmänt

Artikel 20 Principen om automatiskt erkännande

1. Varje medlemsstat skall erkänna de utbildningsbevis för läkare som ger tillgång till yrkesverksamhet som allmänpraktiserande läkare och specialistläkare, för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, för tandläkare, veterinärer, farmaceuter och arkitekter, som omfattas av bilaga V punkterna 5.1.2, 5.1.3, 5.2.3, 5.3.3, 5.4.3, 5.6.4 och 5.7.2, och som uppfyller minimikraven för utbildning som avses i artiklarna 22, 23, 29, 32, 35 40 och 42, genom att ge innehavarna av dessa utbildningsbevis samma rätt att utöva yrket som innehavare av utbildningsbevis som utfärdats i denna medlemsstat.

Utbildningsbevisen skall vara utfärdade av medlemsstaternas behöriga myndigheter och vid behov skall de bevis som avses i bilaga V punkterna 5.1.2, 5.1.3, 5.2.3, 5.3.3, 5.4.3, 5.6.4 och 5.7.2 bifogas.

Bestämmelserna i första och andra stycket berör inte de rättigheter som avses i artiklarna 21, 25, 31, 34 och 45.

2. Varje medlemsstat skall inom ramen för sitt eget socialförsäkringssystem, när det gäller rätten att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare erkänna de utbildningsbevis som avses i bilaga V punkt 5.1.5 och som utfärdats till medlemsstaternas medborgare av övriga medlemsstater i enlighet med de minimikrav för utbildning som avses i artikel 26.

Bestämmelserna i första stycket berör inte de rättigheter som avses i artikel 28.

3. Varje medlemsstat skall erkänna de utbildningsbevis för barnmorskor enligt bilaga V punkt 5.5.4 som utfärdats för gemenskapsmedborgare från någon annan medlemsstat som uppfyller de minimikrav på utbildning som avses i artikel 36 samt motsvarar de krav som avses i artikel 37, genom att ge innehavare av dessa utbildningsbevis samma rätt att utöva yrket som innehavare av utbildningsbevis som utfärdats av medlemsstaten. Denna bestämmelse berör inte de rättigheter som avses i artiklarna 21 och 39.

4. De utbildningsbevis för arkitekter enligt bilaga V punkt 5.7.2 som erkänns automatiskt i enlighet med punkt 1 skall styrka en utbildning som påbörjats tidigast under det referensläsår som avses i nämnda bilaga.

5. Varje medlemsstat skall ge rätt att utöva verksamhet som läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska och farmaceut till personer som har något av de utbildningsbevis som avses i bilaga V punkterna 5.1.2, 5.1.3, 5.1.5, 5.2.3, 5.3.3, 5.4.3, 5.5.4 och 5.6.4 och som garanterar att personen i fråga under hela sin utbildning har förvärvat de kunskaper och färdigheter som avses i bilaga V punkterna 5.1.1, 5.2.1, 5.3.1, 5.4.1, 5.5.1 och 5.6.1.

De kunskaper och färdigheter som anges i bilaga V punkterna 5.1.1, 5.2.1, 5.3.1, 5.4.1, 5.5.1 och 5.6.1 får ändras enligt det förfarande som avses i artikel 54.2, i syfte att anpassa dem till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Denna uppdatering får inte medföra att någon medlemsstat måste ändra gällande principer inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.

6. Medlemsstaterna skall till kommissionen anmäla de lagar och andra författningar som de antar när det gäller utfärdande av utbildningsbevis på det område som omfattas av detta kapitel.

Kommissionen skall offentliggöra ett meddelande om detta i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, med uppgift om de benämningar som medlemsstaterna antagit för utbildningsbevisen och, i förekommande fall, det organ som utfärdar utbildningsbeviset, det behörighetsbevis som medföljer nämnda utbildningsbevis och den motsvarande yrkestitel, som nämns i bilaga V punkterna 5.1.2, 5.1.3, 5.1.5, 5.2.3, 5.3.3, 5.4.3, 5.5.4, 5.6.4 och 5.7.2.

Artikel 21 Förvärvade rättigheter

1. När de utbildningsbevis för läkare som ger tillgång till verksamhet som allmänpraktiserande läkare och specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, farmaceut och arkitekt, som medlemsstaternas medborgare har, inte uppfyller alla de utbildningskrav som avses i artiklarna 22, 23, 29, 32, 35, 36 och 40, skall varje medlemsstat - utan att detta berör de förvärvade rättigheterna för dessa yrken - som tillräckligt bevis för dessa rättigheter erkänna de utbildningsbevis som utfärdats av dessa medlemsstater om de avser utbildning som påbörjats före de referensdatum som finns i bilaga V punkterna 5.1.2, 5.1.3, 5.2.3, 5.3.3, 5.4.3, 5.5.4 och 5.6.4, och om de åtföljs av ett intyg som visar att innehavarna av dessa utbildningsbevis under den femårsperiod som följt efter intygets utfärdande, faktiskt och författningsenligt utövat verksamheten i fråga under minst tre år i följd.

2. Samma bestämmelser gäller för utbildningsbevis för allmänpraktiserande läkare och specialistläkare, för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, för tandläkare, veterinärer, barnmorskor och farmaceuter som utfärdats inom f.d. Tyska demokratiska republikens territorium, även om de inte uppfyller de minimikrav för utbildning som avses i artiklarna 22, 23, 29, 32, 35, 36 och 40, när det gäller en utbildning som påbörjats före

a) den 3 oktober 1989 när det gäller allmänpraktiserande läkare, sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinärer, barnmorskor, farmaceuter och

b) den 3 april 1992 när det gäller speciallistläkare.

Utbildningsbevisen som avses i första stycket ger rätt att utöva yrkesverksamhet inom Tysklands hela territorium enligt samma villkor som de utbildningsbevis som utfärdats av de behöriga tyska myndigheter som avses i bilaga V punkterna 5.1.2, 5.1.3, 5.2.3, 5.3.3, 5.4.3, 5.5.4 och 5.6.4.

3. Varje medlemsstat skall, när det gäller medborgare i de medlemsstater som har utbildningsbevis för läkare, sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, för tandläkare, veterinärer, barnmorskor och farmaceuter som inte motsvarar de benämningar som gäller för denna medlemsstat enligt bilaga V punkterna 5.1.2, 5.1.3, 5.1.4, 5.1.5, 5.2.3, 5.3.3, 5.4.3, 5.5.4 och 5.6.4, erkänna de utbildningsbevis som dessa medlemsstater utfärdat och som åtföljs av ett intyg utfärdat av behöriga myndigheter eller organ.

Av intyget som avses i första stycket skall framgå att dessa utbildningsbevis utfärdats som bevis på en utbildning i enlighet med artiklarna 22, 23, 26, 29, 32, 35, 36 och 40 och att den medlemsstat som utfärdat dem jämställer dem med dem som nämns i bilaga V punkterna 5.1.2, 5.1.3, 5.1.4, 5.1.5, 5.2.3, 5.3.3, 5.4.3, 5.5.4 och 5.6.4.

Avsnitt 2 Läkare

Artikel 22 Medicinsk grundutbildning

1. För tillträde till den medicinska grundutbildningen krävs en betygshandling som ger tillträde till universitet eller högskola på motsvarande nivå i en medlemsstat.

2. Den medicinska grundutbildningen skall sammanlagt omfatta minst sex års studier eller 5 500 timmars teoretisk eller praktisk undervisning vid ett universitet eller under tillsyn av ett universitet.

Om studierna påbörjades före den 1 januari 1972 kan den utbildning som avses i första stycket omfatta en sexmånaders praktisk heltidsutbildning på universitetsnivå under tillsyn av de behöriga myndigheterna.

3. Genom fortbildning skall säkerställas på varje medlemsstats egna villkor att de som har avslutat sina studier kan hålla sig ajour med de framsteg som görs inom medicinen.

Artikel 23 Specialistutbildning

1. För tillträde till specialistutbildningen krävs sex års fullgjorda studier med godkända resultat inom den utbildning som avses i artikel 22, där den studerande skall ha förvärvat de nödvändiga grundkunskaperna i medicin.

2. Specialistutbildningen skall omfatta teoretisk och praktisk utbildning vid universitet, universitetssjukhus eller annan vårdinrättning som godkänts av de behöriga myndigheterna i detta syfte.

Medlemsstaterna skall tillse att utbildningstiden för sådan specialistutbildning som avses i bilaga V punkt 5.1.4 inte är kortare än vad som avses i denna punkt. Utbildningen skall ske under de behöriga myndigheternas kontroll. Den förutsätter personlig medverkan och ansvarstagande av den blivande specialistläkaren i verksamheten på avdelningen i fråga.

3. Utbildningen skall ske på heltid och vara knuten till särskilda tjänster som godkänts av de behöriga myndigheterna. Den förutsätter medverkan i all medicinsk verksamhet på den avdelning där utbildningen äger rum, inkl. jourtjänstgöring, så att den blivande specialistläkaren ägnar all sin yrkesverksamhet åt denna praktiska och teoretiska utbildning under hela arbetsveckan och under hela året på de villkor som fastställs av de behöriga myndigheterna. Dessa tjänster skall följaktligen avlönas med ett lämpligt belopp.

Avbrott i studierna kan göras på grund av militärtjänst, forskningsuppdrag, graviditet eller sjukdom. Avbrottet får inte minska utbildningstidens totala längd.

4. I undantagsfall kan medlemsstaterna tillåta specialistutbildning på deltid, på de villkor som de behöriga nationella myndigheten godkänner, då en utbildning på heltid av motiverade personliga skäl inte vore möjlig att genomföra. De behöriga myndigheterna skall tillse att den totala utbildningstiden liksom utbildningens kvalitet inte blir lägre än för heltidsutbildningen. Nivån får inte sänkas vare sig av att det är en utbildning på deltid eller av att utövandet av ett yrke ersätts privat.

Specialistutbildningen på deltid skall uppfylla samma krav som heltidsutbildningen och skiljer sig från denna endast genom möjligheten att begränsa medverkan i medicinsk verksamhet till att omfatta minst hälften av den tid som gäller för utbildning på heltid.

Ersättning för deltidsutbildningen skall följaktligen utgå med ett lämpligt belopp.

5. För att medlemsstaterna skall utfärda ett utbildningsbevis för specialistläkare krävs ett utbildningsbevis som avser medicinsk grundutbildning enligt bilaga V, punkt 5.1.2.

6. De i bilaga V punkt 5.1.4 angivna minimikraven på utbildningens omfattning får ändras i enlighet med förfarandet som avses i artikel 54.2.

Artikel 24 Förteckning över benämningar på specialistutbildningar

Benämningarna på specialistutbildningar i artikel 20 har utfärdats av de behöriga myndigheterna i bilaga V punkt 5.1.3 och motsvarar för specialistutbildningen i fråga de aktuella benämningarna som förekommer i de olika medlemsstaterna och som framgår av bilaga V punkt 5.1.4.

Nya medicinska specialiseringar som är gemensamma för samtliga medlemsstater får läggas till i bilaga V punkt 5.1.4 i enlighet med förfarandet i artikel 54.2.

Artikel 25 Förvärvade rättigheter för läkare med specialistutbildning

1. Av specialister vars utbildning på deltid reglerades av de lagar och andra bestämmelser som gällde den 20 juni 1975 och som påbörjade sin specialistutbildning senast den 31 december1983 kan värdmedlemsstaten kräva att deras utbildningsbevis skall kompletteras med ett intyg av vilket det framgår att de de facto har ägnat sig legalt åt verksamheten i fråga under minst tre på varandra följande år under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.

2. Varje medlemsstat skall erkänna titeln som specialist då den utfärdats i Spanien och gäller läkare som har fullgjort en specialistutbildning före den 1 januari 1995 vilken inte motsvarar kraven på den minimiutbildning som avses i artikel 23, om utbildningsbeviset åtföljs av ett intyg utfärdat av de behöriga spanska myndigheterna och av vilket det framgår att personen i fråga har blivit godkänd i de prov gällande särskild yrkeskompetens som anordnats inom ramen för de extraordinära regulariseringsåtgärderna i den kungliga förordningen 1497/99 i syfte att fastställa att den berörde har samma kunskapsnivå och kompetens som de läkare som innehar sådant utbildningsbevis för specialister som för Spaniens del framgår av bilaga V punkterna 5.1.3 och 5.1.4.

3. Varje medlemsstat som har lagstiftat på området skall som bevis godta de utbildningsbevis för specialistutbildningar som utfärdats av de övriga medlemsstaterna och som motsvarar för specialistutbildningen i fråga utbildningsbevisen i bilaga VI punkt 6.1, när de godkänner en utbildning som har påbörjats före referensdatum i bilaga V punkt 5.1.3, om de åtföljs av ett intyg av vilket det framgår att innehavarna de facto har ägnat sig legalt åt verksamheten i fråga under minst tre på varandra följande år under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.

Samma bestämmelser skall gälla för specialistutbildningar i f.d. Tyska demokratiska republiken när de godkänner en utbildning som påbörjades före den 3 april 1992 och som ger rätt att utöva yrkesverksamhet i hela Tyskland enligt samma bestämmelser i de utbildningsbevis som utfärdats av de behöriga tyska myndigheterna i bilaga VI, punkt 6.1.

4. Varje medlemsstat som lagstiftat på området skall som bevis godta de benämningar på specialistutbildningar som utfärdats av de övriga medlemsstaterna och som motsvarar för specialistutbildningen i fråga benämningarna i bilaga VI, punkt 6.1, vilka utfärdats av de medlemsstater som omnämns där och som godkänner en utbildning som påbörjades efter referensdatum i bilaga V, punkt 5.1.3 och före utgången av den tidsgräns som nämns i artikel 58, varigenom de får samma verkan på deras territorium som de utbildningsbevis som de utfärdar för tillträde till och utövande av verksamheten som specialist.

5. Varje medlemsstat som har upphävt lagar och andra förordningar om utfärdande av utbildningsbevis för specialister enligt bilaga VI, punkt 6.1 och som har vidtagit åtgärder om förvärvade rättigheter för sina medborgare skall tillerkänna medborgarna i de övriga medlemsstaterna rätten att utnyttja samma åtgärder, om utbildningsbevisen har utfärdats före det datum då värdmedlemsstaten upphörde att utfärda utbildningsbevis för den berörda specialistutbildningen.

De tidpunkter då bestämmelserna upphävdes anges i bilaga VI, punkt 6.1.

Artikel 26 Utbildning till allmänpraktiserande läkare

1. För tillträde till utbildning som allmänpraktiserande läkare krävs avslutade och godkända studier under sex år inom den utbildningsgång som avses i artikel 22.

2. Den utbildning till allmänpraktiserande läkare för vilken utbildningsbevis utfärdas före den 1 januari 2006 skall omfatta minst två års heltidsstudier. Utbildningsbevis som utfärdas efter detta datum skall omfatta minst tre års heltidsstudier.

När den utbildning som avses i artikel 22 omfattar praktik vid ett godkänt sjukhus med utrustning och avdelningar för allmänmedicin, hos en godkänd allmänpraktiserande läkare eller vid en vårdcentral för primärvård, får denna praktik inräknas, dock högst ett år, i den utbildningstid som avses i första stycket för utbildningsbevis som utfärdas från och med den 1 januari 2006.

Möjligheten som avses i andra stycket står bara öppen för de medlemsstater där utbildningstiden för allmänpraktiserande läkare var två år den 1 januari 2001.

3. Utbildningen till allmänpraktiserande läkare skall ske på heltid under tillsyn av de behöriga myndigheterna eller organen. Den är snarare praktisk än teoretisk.

Den praktiska utbildningen förmedlas dels under minst sex månader vid ett godkänt sjukhus med utrustning och avdelningar för allmänmedicin, dels under sex månader hos en godkänd allmänpraktiserande läkare eller vid en vårdcentral för primärvård.

Den sker tillsammans med andra vårdinrättningar för allmänmedicin. Utan att de tidsperioder som nämns i andra stycket påverkas kan den praktiska utbildningen dock ges under högst sex månader vid andra godkända vårdinrättningar för allmänmedicin.

Utbildningen förutsätter den blivande allmänläkarens personliga medverkan i verksamheten och ansvar för de uppgifter som åvilar dem som han arbetar tillsammans med.

4. I undantagsfall kan medlemsstaterna godkänna att en särskild utbildning i allmänmedicin sker på deltid, på en nivå vars kvalitet motsvarar utbildningen på heltid, om följande villkor uppfylls:

a) Den totala utbildningstiden får inte avkortas därför att utbildningen sker på deltid.

b) Utbildningstidens längd per vecka får inte vara kortare än hälften av utbildningen på heltid.

c) Utbildningen på deltid skall under vissa perioder ske på heltid, både den del som äger rum på sjukhus och den del som äger rum hos en godkänd allmänpraktiserande läkare eller på vårdinrättning för primärvård. De perioder då utbildningen sker på heltid skall till antal och omfattning ge en tillfredsställande förberedelse för den faktiska verksamheten som allmänpraktiserande läkare.

5. För att medlemsstaterna skall utfärda ett utbildningsbevis för specialistläkare krävs ett utbildningsbevis som avser medicinsk grundutbildning enligt bilaga V, punkt 5.1.2.

6. Medlemsstaterna får utfärda de utbildningsbevis som avses i bilaga V, punkt 5.1.5 till en läkare som inte har fullgjort utbildningen enligt denna artikel men som innehar en annan kompletterande utbildning för vilken de behöriga myndigheterna i en medlemsstat har utfärdat utbildningsbevis. De får emellertid utfärda utbildningsbeviset bara om kunskapsnivån motsvarar den utbildning som föreskrivs i denna artikel.

Medlemsstaterna skall avgöra bl.a. i vilken mån som den sökandes kompletterande utbildning och yrkeserfarenhet kan beaktas i stället för den utbildning som föreskrivs i denna artikel.

Medlemsstaterna får utfärda utbildningsbeviset enligt bilaga V, punkt 5.1.5 bara om den sökande har skaffat sig en erfarenhet i allmänmedicin på minst sex månader hos en allmänpraktiserande läkare eller på en vårdinrättning för primärvård enligt punkt 3 i denna artikel.

Artikel 27 Yrkesutövning som allmänpraktiserande läkare

Med förbehåll för bestämmelserna om förvärvade rättigheter skall varje medlemsstat för yrkesutövningen som allmänpraktiserande läkare inom ramen för medlemsstatens socialförsäkringssystem kräva ett utbildningsbevis enligt bilaga V, punkt 5.1.5.

Medlemsstaterna kan från detta villkor undanta dem som genomgår särskild utbildning i allmänmedicin.

Artikel 28 Förvärvade rättigheter för allmänpraktiserande läkare

1. Varje medlemsstat skall fastställa de förvärvade rättigheterna. Som förvärvad rättighet skall dock betraktas rätten att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare inom ramen för det nationella socialförsäkringssystemet, utan det utbildningsbevis som föreskrivs i bilaga V punkt 5.1.5, om läkaren åtnjuter denna rättighet vid det referensdatum som anges i den punkten i kraft av de på läkaryrket tillämpliga bestämmelser som ger tillträde till yrkesverksamhet på grundval av medicinsk grundutbildning och om han vid denna tidpunkt är etablerad i medlemsstaten med stöd av artiklarna 20 eller 21.

De behöriga myndigheterna i varje medlemsstat skall på begäran utfärda ett certifikat av vilket framgår läkarens rätt att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare inom ramen för det nationella socialförsäkringssystemet, utan det utbildningsbevis som föreskrivs i bilaga V punkt 5.1.5, om läkaren åtnjuter de i första stycket förvärvade rättigheterna.

2. Varje medlemsstat skall erkänna certifikaten enligt punkt 1 andra stycket vilka de övriga medlemsstaterna utfärdat till medborgarna i medlemsstaterna och ge certifikaten samma verkan på sitt territorium som de utbildningsbevis som medlemsstaten utfärdar och som ger rätt att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare inom ramen för det egna socialförsäkringssystemet.

Avsnitt 3 Sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

Artikel 29 Utbildning till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

1. För att bli antagen till utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård krävs tio års allmän skolutbildning styrkt genom examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis utfärdat av de behöriga myndigheterna eller organen i en medlemsstat, eller ett bevis på godkänt inträdesprov på samma nivå till sjuksköterskeskolor.

2. 2. Utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård skall ske på heltid och skall omfatta minst den utbildningsplan som anges i bilaga V punkt 5.2.2.

De i bilaga V punkt 5.2.2 angivna ämnena får ändras i enlighet med förfarandet som avses i artikel 54.2, i syfte att anpassa dessa till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Denna uppdatering får inte medföra att någon medlemsstat måste ändra gällande principer inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.

3. Utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård skall omfatta minst tre års utbildning eller 4 600 timmars teoretisk och praktisk undervisning, varav den teoretiska undervisningen skall utgöra minst en tredjedel och den kliniska undervisningen minst hälften av den föreskrivna minimitiden för utbildningen. Medlemsstaterna får ge delvis dispens för personer som genomgått en del av denna utbildning inom ramen för annan utbildning på minst motsvarande nivå.

Medlemsstaterna skall se till att den institution som utbildar sjuksköterskor är ansvarig för samordningen av den teoretiska och kliniska undervisningen under hela utbildningen.

I undantagsfall får medlemsstaterna tillåta utbildning på deltid på de villkor som godkänts av de behöriga nationella myndigheterna. Den samlade utbildningen på deltid får inte vara kortare än utbildningen på heltid, och utbildningsnivån får inte vara lägre på grund av att den sker på deltid.

4. Med den teoretiska undervisningen avses den del av sjuksköterskeutbildningen där den studerande tillägnar sig de kunskaper, den insikt och de yrkesmässiga färdigheter och attityder som krävs för att planera, utföra och bedöma allmän hälso- och sjukvård. Denna utbildning skall äga rum på sjuksköterskeskolor och andra utbildningsinrättningar som utbildningsinstutionen utser och ges av den personal som undervisar i sjukvård och andra härför kompetenta personer.

5. Med den kliniska undervisningen avses den del av sjuksköterskeutbildningen där den studerande, som medlem i ett arbetslag och i direkt kontakt med friska eller sjuka personer och/eller grupper, lär sig att planera, utföra och bedöma en sjuksköterskas samlade omvårdnad på grundval av förvärvade kunskaper och färdigheter. De sjuksköterskestuderande lär sig inte bara att vara medlemmar i ett arbetslag, utan även att leda ett arbetslag och organisera en sjuksköterskas samlade omvårdnad, inklusive undervisning i hälsovård för enskilda personer och mindre grupper vid vårdinrättningar eller ute i samhället.

Denna utbildning skall äga rum på sjukhus och vid andra vårdinrättningar samt ute i samhället under de undervisande sjuksköterskornas ansvar och i samarbete med samt med stöd av andra kvalificerade sjuksköterskor. Även annan kvalificerad personal kan medverka i denna undervisning.

De sjuksköterskestuderande skall delta i verksamheten på avdelningarna i fråga i den mån denna bidrar till deras utbildning och gör att de kan ta på sig det ansvar som är förbundet med en sjuksköterskas omvårdnad.

Artikel 30 Utövande av yrkesverksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

I detta direktiv skall yrkesverksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård innebära verksamhet som utövas av personer med de yrkestitlar som anges i bilaga V punkt 5.2.3.

Artikel 31 Förvärvade rättigheter för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

För att de allmänna bestämmelserna om förvärvade rättigheter skall vara tillämpliga på sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, skall den verksamhet som avses i artikel 21 ha omfattat fullt ansvar för planering, organisation och utförande av patientvården.

Avsnitt 4 Tandläkare

Artikel 32 Tandläkarutbildning

1. För att bli antagen till tandläkarutbildningen skall den sökande inneha ett examens- eller utbildningsbevis som berättigar honom att bli antagen till den aktuella utbildningen vid universitet eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställning i en medlemsstat.

2. 2. Den samlade utbildningen för tandläkare skall omfatta minst fem års studier på heltid med teoretisk och praktisk undervisning, som skall omfatta minst den utbildningsplan som anges i bilaga V punkt 5.3.2, vid ett universitet, en högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet.

De i bilaga V punkt 5.3.2 angivna ämnena får ändras i enlighet med förfarandet som avses i artikel 54.2, i syfte att anpassa dessa till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Denna uppdatering får inte medföra att någon medlemsstat måste ändra gällande principer inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.

Artikel 33 Utövande av yrkesverksamhet som tandläkare

1. I detta direktiv skall yrkesverksamhet som tandläkare innebära sådan verksamhet som definieras i punkt 3 och som utövas av personer med de yrkestitlar som anges i bilaga V punkt 5.3.3.

2. Tandläkaryrket grundar sig på den tandläkarutbildning som avses i artikel 32 och är ett särskilt yrke skilt från yrket som läkare och specialistläkare. Utövande av yrkesverksamhet som tandläkare förutsätter innehav av något av de utbildningsbevis som anges i bilaga V punkt 5.3.3. Personer som omfattas av artikel 21 eller 34 skall likställas med innehavare av ett sådant utbildningsbevis.

3. Medlemsstaterna skall se till att tandläkare i allmänhet skall ha rätt att påbörja och utöva verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behandling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och omkringliggande vävnader i enlighet med de i lag fastställda bestämmelserna och de yrkesetiska reglerna för yrket på de referensdatum som anges i bilaga V punkt 5.3.3.

Artikel 34 Förvärvade rättigheter för tandläkare

1. Varje medlemsstat skall, för utövandet av yrkesverksamhet som tandläkare under de yrkestitlar som anges i bilaga V, punkt 5.3.3, erkänna de utbildningsbevis för läkare som utfärdats i Italien, Spanien och Österrike för personer som påbörjat sin utbildning senast det referensdatum som anges i den bilagan för den aktuella medlemsstaten, om dessa utbildningsbevis åtföljs av ett intyg utfärdat av de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten.

Detta intyg skall bekräfta att följande två villkor uppfyllts:

a) Att dessa personer i den medlemsstaten faktiskt, på föreskrivet sätt och huvudsakligen har utövat den verksamhet som avses i artikel 33 under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår dagen för utfärdandet av intyget.

b) Att dessa personer är behöriga att utöva denna verksamhet på samma villkor som innehavare av de utbildningsbevis som anges för denna medlemsstat i bilaga V punkt 5.3.3.

Personer som framgångsrikt har fullföljt studier som omfattar minst tre år och som av de behöriga myndigheternas i den aktuella medlemsstaten intygats vara likvärdiga med den utbildning som avses i artikel 32, skall undantas från kravet på tre års yrkespraktik enligt a andra stycket.

2. Varje medlemsstat skall erkänna sådana utbildningsbevis för läkare som utfärdats i Italien för personer som påbörjat sin läkarutbildning på universitetsnivå mellan den 28 januari 1980 och den 31 december 1984, om dessa bevis åtföljs av ett intyg utfärdat av de behöriga italienska myndigheterna.

Detta intyg skall bekräfta att följande tre villkor uppfyllts:

a) Att dessa personer har godkänts i det särskilda lämplighetsprov som har anordnats av behöriga italienska myndigheter för att säkerställa att de sökande har motsvarande kunskaps- och färdighetsnivå som innehavare av det utbildningsbevis som anges för Italien i bilaga V punkt 5.3.3.

b) Att dessa personer i Italien faktiskt, på föreskrivet sätt och huvudsakligen har utövat den verksamhet som anges i artikel 33 under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår dagen för utfärdandet av intyget.

c) Att de är behöriga att utöva eller att de faktiskt, på föreskrivet sätt och huvudsakligen utövar den verksamhet som anges i artikel 33 på samma villkor som innehavare av de utbildningsbevis som anges för Italien i bilaga V punkt 5.3.3.

Personer som framgångsrikt har fullföljt studier som omfattar minst tre år och som enligt de behöriga myndigheternas intygande motsvarar den utbildning som avses i artikel 32, skall undantas från skyldigheten att avlägga ett sådant lämplighetsprov som avses i a andra stycket.

3. Varje medlemsstat, där det finns bestämmelser i lagar och andra författningar inom detta område, skall som tillräckligt bevis erkänna de utbildningsbevis för specialisttandläkare som utfärdats av övriga medlemsstater och som anges i bilaga VI punkt 6.2, när dessa styrker en utbildning som börjat före det referensdatum som anges i den bilagan och om de åtföljs av ett intyg som visar att innehavaren faktiskt och på föreskrivet sätt har utövat verksamheten under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår dagen för utfärdandet av intyget.

Samma bestämmelser är tillämpliga på sådana utbildningsbevis för specialisttandläkare som förvärvats inom f.d. Tyska demokratiska republikens territorium när de styrker en utbildning som påbörjats före den 3 oktober 1989 och ger rätt att utöva yrkesverksamhet inom hela Tysklands territorium på samma villkor som de utbildningsbevis som utfärdats av behöriga tyska myndigheter och som finns förtecknade i bilaga VI punkt 6.2.

4. Varje medlemsstat, där det finns bestämmelser i lagar och andra författningar inom detta område, skall erkänna de utbildningsbevis för specialisttandläkare som anges i bilaga VI punkt 6.2 och som utfärdats av de där förtecknade medlemsstaterna för en utbildning som påbörjats efter det referensdatum som anges i den bilagan och före den tidsfrist som anges i artikel 58, genom att ge dessa bevis samma giltighet inom sitt territorium som de utbildningsbevis som medlemsstaten själv utfärdar med avseende på rätten att påbörja och utöva yrkesverksamhet som specialisttandläkare.

Avsnitt 5 Veterinär

Artikel 35 Veterinärutbildning

1. Den samlade utbildningen för veterinärer skall omfatta minst fem års studier på heltid med teoretisk och praktisk undervisning, som skall omfatta minst den utbildningsplan som anges i bilaga V punkt 5.4.2, vid ett universitet, en högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet.

De i bilaga V punkt 5.4.2 angivna ämnena får ändras i enlighet med förfarandet som avses i artikel 54.2, i syfte att anpassa dessa till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Denna uppdatering får inte medföra att någon medlemsstat måste ändra gällande principer inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.

2. För att bli antagen till veterinärutbildningen måste den sökande inneha ett examensbevis eller utbildningsbevis som berättigar honom att bli antagen till den aktuella utbildningen vid universitet eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställning i en medlemsstat.

Avsnitt 6 Barnmorska

Artikel 36 Barnmorskeutbildning

1. Barnmorskeutbildningen skall omfatta minst en av följande utbildningar:

a) En barnmorskeutbildning på heltid som omfattar minst tre års praktiska och teoretiska studier (utbildningsväg I) och minst den utbildningsplan som anges i bilaga V punkt 5.5.2.

b) En barnmorskeutbildning på heltid som varar minst 18 månader (utbildningsväg II) och omfattar minst den utbildningsplan som anges bilaga V punkt 5.5.2 och som inte utgjort del av likvärdig undervisning inom utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.

Medlemsstaterna skall se till att den institution som utbildar barnmorskor är ansvarig för samordningen av teori och praktik under hela utbildningen.

De i bilaga V punkt 5.5.2 angivna ämnena får ändras i enlighet med förfarandet som avses i artikel 54.2, i syfte att anpassa dessa till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Denna uppdatering får inte medföra att någon medlemsstat måste ändra gällande principer inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.

2. För att bli antagen till barnmorskeutbildningen krävs att ett av följande villkor uppfylls:

a) Minst tio års fullföljd allmän skolutbildning för utbildningsväg I.

b) Innehav av ett utbildningsbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt förteckningen i bilaga V punkt 5.2.3 för utbildningsväg II.

3. I undantagsfall får medlemsstaterna tillåta utbildning på deltid på de villkor som godkänts av de behöriga nationella myndigheterna. Den samlade utbildningen på deltid får inte vara kortare än utbildningen på heltid, och utbildningsnivån får inte vara lägre på grund av att den sker på deltid.

Artikel 37 Villkor för erkännande av utbildningsbevis för barnmorskor

1. De utbildningsbevis för barnmorskor som anges i bilaga V punkt 5.5.4 skall erkännas automatiskt i enlighet med artikel 20 om de uppfyller något av följande villkor:

a) Utbildning till barnmorska på heltid under minst tre år, som

i) antingen förutsätter innehav av ett examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis som innebär rätt att bli antagen till studier vid universitet eller högskolor eller, i annat fall, som styrker motsvarande kunskapsnivå,

ii) eller åtföljs av en tvåårig yrkespraktik, för vilken ett intyg som anges i punkt 2 utfärdats.

b) Utbildning till barnmorska på heltid under minst två år eller 3 600 timmar som förutsätter innehav av ett utbildningsbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt förteckningen i bilaga V punkt 5.2.3.

c) Utbildning till barnmorska på heltid under minst 18 månader eller 3 000 timmar som förutsätter innehav av ett utbildningsbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt förteckningen i bilaga V punkt 5.2.3 och som åtföljs av en ettårig yrkespraktik, för vilken ett intyg i enlighet med punkt 2 utfärdats.

2. Det intyg som avses i punkt 1 skall vara utfärdat av de behöriga myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten. Intyget skall styrka att personen ifråga, efter att ha förvärvat utbildningsbeviset som barnmorska, på ett tillfredsställande sätt har utfört en barnmorskas alla arbetsuppgifter på sjukhus eller annan vårdinrättning som erkänts för detta ändamål under perioden i fråga.

Artikel 38 Utövande av yrkesverksamhet som barnmorska

1. Bestämmelserna i detta avsnitt skall, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2, tillämpas på verksamhet som barnmorska så som den definieras av varje medlemsstat och som utövas under de yrkestitlar som anges i bilaga V punkt 5.5.4.

2. Medlemsstaterna skall se till att barnmorskorna åtminstone är berättigade att påbörja och utöva den verksamhet som förtecknas i bilaga V punkt 5.5.3.

Artikel 39 Förvärvade rättigheter för barnmorskor

1. När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildningsbevis uppfyller alla de minimikrav för utbildningen som fastställts i artikel 36, men som med stöd av artikel 37 behöver erkännas endast om de åtföljs av det intyg om yrkespraktik som avses i nämnda artikel 37.2, skall varje medlemsstat som tillräckligt bevis erkänna de utbildningsbevis för barnmorskor som utfärdats av dessa medlemsstater före det referensdatum som anges i bilaga V punkt 5.5.4 när de åtföljs av ett intyg som visar att dessa medborgare faktiskt och på föreskrivet sätt utövat verksamheten i fråga under minst två år i följd under den femårsperiod som föregår dagen för utfärdandet av intyget.

2. Bestämmelserna i punkt 1 gäller för medborgare i medlemsstaterna vars utbildningsbevis för barnmorskor styrker en utbildning som erhållits inom f.d. Tyska demokratiska republikens territorium och som uppfyller alla de minimikrav som fastställs för utbildningen i artikel 36, men som med stöd av artikel 37 behöver erkännas endast om de åtföljs av det intyg om yrkespraktik som avses i nämnda artikel 37.2, när de styrker en utbildning som påbörjats före den 3 oktober 1989.

Avsnitt 7 Farmaceut

Artikel 40 Farmaceututbildning

1. För att bli antagen till veterinärutbildningen måste den sökande inneha ett examensbevis eller utbildningsbevis som berättigar honom att bli antagen till den aktuella utbildningen vid universitet eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställning i en medlemsstat.

2. Av utbildningsbeviset för farmaceuter skall det framgå att minst fem års utbildning genomgåtts, som omfattar minst

a) fyra års teoretisk och praktisk undervisning på heltid vid ett universitet, en högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet,

b) sex månaders praktikantutbildning på ett apotek som är öppet för allmänheten eller på ett sjukhus under tillsyn av sjukhusets farmaceutiska avdelning.

Utbildningen skall omfatta minst den utbildningsplan som anges i bilaga V punkt 5.6.2.

De i bilaga V punkt 5.6.2 angivna ämnena får ändras i enlighet med förfarandet som avses i artikel 54.2, i syfte att anpassa dessa till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Denna uppdatering får inte medföra att någon medlemsstat måste ändra gällande principer inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.

Artikel 41 Utövande av yrkesverksamhet som farmaceut

1. I detta direktiv avses med verksamhet som farmaceut sådan verksamhet som, när det gäller rätten att påbörja och utöva den, i en eller flera medlemsstater är underkastad villkor som rör yrkeskompetensen, och som står öppen för de personer som innehar något av de utbildningsbevis som anges i bilaga V punkt 5.6.4.

2. Medlemsstaterna skall se till att innehavare av ett utbildningsbevis i farmaci som utfärdats av ett universitet eller motsvarande institution och som uppfyller villkoren i artikel 40 får rätt att åtminstone få påbörja och utöva den verksamhet som anges i bilaga V punkt 5.6.3, förutsatt att ett eventuellt krav på kompletterande yrkeserfarenhet är uppfyllt.

3. Om det i en medlemsstat inte bara krävs ett utbildningsbevis enligt förteckningen i bilaga V punkt 5.6.4 för att påbörja eller utöva någon form av verksamhet som farmaceut, utan även kompletterande yrkeserfarenhet, skall den medlemsstaten som tillräckligt bevis godta ett intyg utfärdat av de behöriga myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten som styrker att personen i fråga har utövat nämnda former av verksamhet under motsvarande period i ursprungsmedlemsstaten.

4. Om det den 16 september 1985 i en medlemsstat fanns ett urvalssystem för att bland de farmaceuter som avses i punkt 1 välja ut dem som skall leda de nya apotek som kommer att öppnas inom ramen för ett nationellt geografiskt distributionssystem, får denna medlemsstat, trots vad som sägs i punkt 1, fortsätta med detta urvalssystem och ge medborgare i medlemsstaterna som innehar något av de utbildningsbevis som anges i bilaga V punkt 5.6.4 eller omfattas av bestämmelserna i artikel 21 tillträde till detta.

Avsnitt 8 Arkitekt

Artikel 42 Arkitektutbildning

1. Arkitektutbildningen skall omfatta antingen minst fyra års studier på heltid, eller sex års studier, varav minst tre år på heltid vid ett universitet eller jämförlig läroanstalt. Denna utbildning skall avslutas med en godkänd examen på universitetsnivå.

Undervisningen, som skall ges på universitetsnivå och i huvudsak omfatta arkitektur, skall i lämpligt mått bestå av teoretisk och praktisk arkitektutbildning och skall säkerställa att de studerande tillägnar sig de kunskaper och färdigheter som förtecknas i bilaga V punkt 5.7.1.

2. De i bilaga V punkt 5.7.1 angivna kunskaper och färdigheter får ändras i enlighet med förfarandet som avses i artikel 54.2, i syfte att anpassa dessa till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Denna uppdatering får inte medföra att någon medlemsstat måste ändra gällande principer inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.

Artikel 43 Undantag från kraven för arkitektutbildningen

1. Genom undantag från artikel 42 skall också erkännas enligt artikel 20 den utbildning som lämnas under tre år vid "Fachhochschulen" i Förbundsrepubliken Tyskland i den form denna hade den 5 augusti 1985, och i den mån den uppfyller de krav som fastställs i artikel 42 och ger rätt att påbörja den verksamhet som avses i artikel 44 i denna medlemsstat med yrkesbeteckningen arkitekt, under förutsättning att utbildningen har kompletterats med fyra års yrkeserfarenhet i Förbundsrepubliken Tyskland och styrks av ett intyg som utfärdats av den yrkesorganisation, där den arkitekt som önskar dra nytta av bestämmelserna i detta direktiv är registrerad.

Organisationen skall i förväg ha fastställt att det arbete som arkitekten i fråga utfört på arkitekturområdet utgör avgörande bevis på att alla kunskaper och färdigheter som avses i bilaga V, punkt 5.7.1 har kommit till praktisk användning. Intyget skall utfärdas med samma förfarande som gäller för registrering i arkitektförteckningen.

2. Genom undantag från artikel 42 skall också erkännas enligt artikel 20, den utbildning som ingår i en social reformplan eller en universitetskurs på deltid och motsvarar kraven i artikel 42 samt leder till att personer som varit anställda på arkitekturområdet minst sju år under överinseende av en arkitekt eller arkitektfirma avlägger en godkänd examen i arkitektur. Denna examen skall vara på universitetsnivå och vara likvärdig den examen som avses i artikel 42.1 första stycket.

Artikel 44 Utövande av yrkesverksamhet som arkitekt

1. Med yrkesverksamhet som arkitekt avses i detta direktiv de verksamheter som vanligtvis utövas under yrkestiteln arkitekt.

2. De medborgare i en medlemsstat som har tillstånd att använda yrkestiteln arkitekt i enlighet med en lag som ger den behöriga myndigheten i en medlemsstat möjlighet att ge denna titel åt medborgare som utmärkt sig särskilt genom sina insatser på arkitekturområdet, skall anses uppfylla de krav som fastställts för att få utöva arkitektverksamhet under yrkestiteln arkitekt. Ifrågavarande personers arkitektstatus skall intygas genom ett bevis utfärdat av deras ursprungsmedlemsstat.

Artikel 45 Förvärvade rättigheter för arkitekter

1. Varje medlemsstat skall erkänna de utbildningsbevis som anges i bilaga VI, punkt 6.3 och som utfärdas av övriga medlemsstater avseende en utbildning som påbörjats senast under det tredje referensläsåret enligt bilagan, även om dessa inte uppfyller minimikraven enligt artikel 42, genom att, vad beträffar rätten att påbörja och utöva yrkesverksamhet som arkitekt, ge dem samma giltighet inom landet som de utbildningsbevis som medlemsstaten själv utfärdar för arkitekter.

På samma villkor skall de intyg från de behöriga myndigheterna i Förbundsrepubliken Tyskland erkännas som visar att utbildningsbevis som utfärdats efter den 8 maj 1945 av de behöriga myndigheterna i f.d. Tyska demokratiska republiken är likvärdiga med dem som avses i ovannämnda bilaga.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, skall varje medlemsstat erkänna intyg som utfärdas för medlemsstaternas medborgare av en annan medlemsstat, genom att ge innehavarna av dessa utbildningsbevis samma rätt att utöva arkitektyrket som innehavare av utbildningsbevis som utfärdats i denna medlemsstat där det fanns en reglering av rätten att påbörja och utöva verksamhet som arkitekt vid följande datum:

a) Den 1 januari 1995 för Österrike, Finland och Sverige.

b) Den 5 augusti 1987 för övriga medlemsstater.

Genom att ge intygen som avses i första stycket samma giltighet inom sitt territorium som de utbildningsbevis som medlemsstaten själv utfärdar vad beträffar rätten att påbörja och utöva yrkesverksamhet som arkitekt med yrkestiteln arkitekt. Dessa intyg skall ange att innehavaren har fått tillstånd att bära yrkestiteln arkitekt senast detta datum och har varit aktivt verksam på området enligt dessa bestämmelser under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.

Kapitel IV Gemensamma bestämmelser om etablering

Artikel 46 Handlingar och formföreskrifter

1. När de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten fattar beslut om en ansökan om tillstånd att utöva ett reglerat yrke genom tillämpning av denna avdelning, kan de begära de handlingar och utbildningsbevis som nämns i bilagan VII.

De dokument som avses i punkt 1 i bilaga VII får inte vara äldre än tre månader då de fogas till ansökan.

Medlemsstater, institutioner och andra juridiska personer skall behandla överlämnade uppgifter konfidentiellt.

2. Om värdmedlemsstaten får kännedom om allvarliga och konkreta förhållanden som före vederbörandes etablering i denna stat inträffat utanför dess territorium och dessa förhållanden kan få konsekvenser för utövandet av verksamheten i fråga kan värdmedlemsstaten informera ursprungsmedlemsstaten om detta.

Ursprungsmedlemsstaten skall kontrollera om förhållandena är riktiga och dess myndigheter avgöra typ och omfattning av de undersökningar som skall göras och meddela värdmedlemsstaten vilka konsekvenser landet drar av de lämnade uppgifterna.

3. Om en värdmedlemsstat av sina medborgare kräver edsavläggelse eller en högtidlig försäkran för tillträde till ett reglerat yrke och ordalydelsen i denna ed eller förklaring inte kan användas av medborgarna i de andra medlemsstaterna, skall medlemsstaten sörja för att den berörde kan använda passande och likvärdiga formuleringar.

Artikel 47 Förfarande för erkännande av yrkeskvalifikationer

1. Den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten skall bekräfta mottagandet av ansökan inom en månad från och med mottagandet och underrätta den sökande om handlingar eventuellt saknas.

2. En ansökan om att få utöva ett reglerat yrke skall behandlas snarast möjligt och ett vederbörligen motiverat beslut fattas av värdmedlemsstatens behöriga myndighet senast tre månader efter det att ansökan inkom.

3. Beslutet eller underlåtenhet att meddela beslut inom föreskriven tid kan överklagas hos domstol enligt nationell rätt.

Artikel 48 Yrkestitel

1. Om yrkestiteln för en av yrkesverksamheterna i fråga är reglerad i en värdmedlemsstat, skall de övriga medlemsstaternas medborgare vilka har tillstånd att utöva ett reglerat yrke med stöd av avdelning III bära den yrkestitel som i värdmedlemsstaten motsvarar detta yrke och använda eventuell förkortning.

Om emellertid tillträdet till ett yrke i värdmedlemsstaten med tillämpning av artikel 4.3 bara är partiellt, kan denna medlemsstat till yrkestiteln göra ett passande tillägg.

2. Om ett yrke är reglerat i värdmedlemsstaten genom en förening eller organisation som nämns i bilaga I, får medlemsstaternas medborgare använda den yrkestitel eller den förkortning som föreningen eller organisationen fastställt bara om de kan visa att de tillhör föreningen eller organisationen.

Om medlemskapet i föreningen eller organisationen är förenat med vissa kvalifikationer, kan detta krav då det gäller de övriga medlemsstaternas medborgare som innehar yrkeskvalifikationer bara göras gällande på de villkor som föreskrivs i detta direktiv.

Artikel 49 Språkkunskaper

1. De som får sina yrkeskvalifikationer erkända skall ha nödvändiga språkkunskaper för att utöva yrkesverksamheten i värdmedlemsstaten.

2. Medlemsstaterna skall sörja för att vederbörande får de språkkunskaper som behövs för att kunna utöva yrkesverksamheten i värdmedlemsstaten.

Avdelning IV Villkor för utövande av yrket

Artikel 50 Användning av akademisk titel

Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 5.3 och 48 skall värdmedlemsstaten se till att de berörda har rätt att använda den akademiska titeln från ursprungsmedlemsstaten, och den eventuella förkortningen av denna, på det landets språk. Värdmedlemsstaten får kräva att denna titel följs av namn och plats för den institution eller examensnämnd som utfärdat den.

Om den akademiska titel som används i ursprungsmedlemsstaten kan förväxlas med en titel som i värdmedlemsstaten kräver kompletterande utbildning, som personen i fråga inte har genomgått, får denna medlemsstat kräva att vederbörande använder titeln från ursprungsmedlemsstaten i en lämplig form som värdmedlemsstaten anger.

Artikel 51 Anslutning till försäkringskassa

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.1 och 5.6 första stycket b, skall de medlemsstater som kräver att personer som förvärvat sina yrkeskvalifikationer på deras territorium har fullgjort en förberedande praktiktjänstgöring och/eller har yrkeserfarenhet för att de skall kunna anslutas till en försäkringskassa, ge innehavare av yrkeskvalifikationer som förvärvats i en annan medlemsstat dispens från detta krav.

Avdelning V Administrativt samarbete och genomförandebefogenheter

Artikel 52 Behöriga myndigheter

1. De behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten och ursprungsmedlemsstaten skall ha ett nära samarbete och ge varandra ömsesidigt bistånd för att underlätta tillämpningen av detta direktiv. De skall garantera att de upplysningar som utväxlas behandlas konfidentiellt.

2. Inom den tidsfrist som fastställs i artikel 58 skall varje medlemsstat utse de behöriga myndigheter och organ som är bemyndigade att utfärda eller ta emot utbildningsbevis och andra handlingar eller upplysningar, samt de behöriga myndigheter och organ som är bemyndigade att motta ansökningarna och fatta de beslut som avses i detta direktiv, och de skall genast underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om detta.

3. Varje medlemsstat skall utse en samordnare för verksamheten för de myndigheter som avses i punkt 1 och underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om detta.

Samordnarna skall ha följande uppgifter:

a) Att främja enhetlig tillämpning av det här direktivet.

b) Att inhämta alla uppgifter av betydelse för tillämpningen av direktivet, bl.a. uppgifter om tillträdesvillkor för reglerade yrken i medlemsstaterna.

För att utföra det som avses i b andra stycket, kan samordnarna vända sig till de kontaktpunkter som avses i artikel 53.

Artikel 53 Kontaktpunkter

Varje medlemsstat skall inom den tidfrist som fastställs i artikel 58 utse en kontaktpunkt som skall ha följande uppgifter:

a) Att ge medborgarna och kontaktpunkterna i övriga medlemsstater all användbar information om erkännandet av yrkeskvalifikationer enligt detta direktiv, i synnerhet information om nationell lagstiftning som reglerar dessa yrken och utövandet av dessa, inklusive sociallagstiftning och eventuella yrkesetiska regler.

b) Att bistå medborgarna med att utöva sina rättigheter enligt detta direktiv, vid behov i samarbete med övriga kontaktpunkter och behöriga myndigheter i värdmedlemsstaten.

Kontaktpunkterna skall underrätta kommissionen om ärenden som de handlagt i enlighet med b första stycket senast två månader efter det att de mottagits.

Artikel 54 Kommittén för erkännande av yrkeskvalifikationer

1. Kommissionen skall bistås av en kommitté för erkännande av yrkeskvalifikationer, nedan kallad "kommittén", som skall bestå av företrädare för medlemsstaterna med en företrädare för kommissionen som ordförande.

2. När det hänvisas till denna punkt, skall artiklarna 5 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i beslutet.

Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara två månader.

3. Alla andra frågor som berör genomförandet av detta direktiv kan lämnas till kommittén för yttrande.

4. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.

Avdelning VI Andra bestämmelser

Artikel 55 Rapportering

När tidsfristen som fastställs i artikel 58 löper ut, skall medlemsstaterna vartannat år lämna en rapport till kommissionen över tillämpningen av det inrättade systemet. Utöver allmänna kommentarer skall rapporten innehålla en statistisk översikt över de beslut som fattats samt en beskrivning av de viktigaste problemen som tillämpningen av direktivet fört med sig.

Artikel 56 Undantagsklausul

Om större svårigheter på något visst område skulle uppstå för en viss medlemsstat vid tillämpningen av det här direktivet, skall kommissionen undersöka dessa svårigheter i samarbete med medlemsstaten i fråga.

I förekommande fall skall kommissionen enligt det förfarande som avses i artikel 54.2 medge undantag för medlemsstaten i fråga från tillämpningen av bestämmelsen under en begränsad tidsperiod.

Artikel 57 Upphävande

Direktiven 77/452/EEG, 77/453/EEG, 78/686/EEG, 78/687/EEG, 78/1026/EEG, 78/1027/EEG, 80/154/EEG, 80/155/EEG, 85/384/EEG, 85/432/EEG, 85/433/EEG, 89/48/EEG, 92/51/EEG, 93/16/EEG och 1999/42/GE skall upphöra att gälla från och med det datum som anges i artikel 58.

Hänvisningar till de upphävda direktiven gäller som hänvisningar till detta direktiv.

Artikel 58 Genomförande

Medlemsstaterna skall senast [två år efter offentliggörandet i EGT] sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. Medlemsstaterna skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 59 Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 60 Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

BILAGA I Förteckning över yrkessammanslutningar eller -organisationer som uppfyller villkoren i artikel 3.2

IRLAND [47]

[47] Irländska medborgare är även medlemmar i följande sammanslutningar eller organisationer i Förenade kungariket:

1. The Institute of Chartered Accountants in Ireland [48] 2. The Institute of Certified Public Accountants in Ireland48 3. The Association of Certified Accountants48 4. Institution of Engineers of Ireland 5. Irish Planning Institute

[48] Endast för revisionsverksamhet.

FÖRENADE KUNGARIKET

>Plats för tabell>

BILAGA II Förteckning över utbildningar med sådan särskild uppläggning som avses i artikel 11.4 andra strecksatsen punkt a

1. Utbildning i paramedicin och barnomsorg

Utbildning till:

I Tyskland:

- Barnsjuksköterska ("Kinderkrankenschwester/Kinderkrankenpfleger").

- Sjukgymnast ("Krankengymnast(in)/Physiotherapeut(in)") [49].

[49] Från och med den 1 juni 1994 ersätts yrkestiteln "Krankengymnast(in)" med "Physiotherapeut(in)". De utövare av yrket som fick sin examen före detta datum kan dock, om de så önskar, fortsätta att använda sig av den tidigare titeln "Krankengymnast(in)".

- Arbetsterapeut ("Beschaeftigungs- und Arbeitstherapeut(in)").

- Logoped ("Logopaede/Logopaedin").

- Ortoptist ("Orthoptist(in)").

- Godkänd barnpedagog ("Staatlich anerkannte(r) Erzieher(in)").

- Godkänd speciallärare ("Staatlich anerkannte(r) Heilpaedagoge(-in)").

- Medicinsk laboratorieassisten ("medizinisch-technische(r) Laboratoriums- Assistent(in)").

- Röntgentekniker ("medizinisch-technische(r) Radiologie-Assistent(in)").

- Teknisk assistent - funktionsdiagnostik ("medizinisch-technische(r) Assistent(in) fuer Funktionsdiagnostik").

- Veterinärtekniker ("veterinaermedizinisch-technische(r) Assistent(in)").

- Dietist ("Diaetassistent(in)").

- Apotekstekniker ("Pharmazieingenieur") med examen före den 31 mars 1994 i f.d. DDR eller i de nya tyska delstaterna.

- Mentalskötare ("Psychiatrische(r) Krankenschwester/Krankenpfleger").

- Talpedagog ("Sprachtherapeut(in)").

I Italien:

- Tandtekniker ("odontotecnico").

- Optiker ("ottico").

- Pedikyrist ("podologo").

I Luxemburg:

- Röntgentekniker ("assistant(e) technique médical(e) en radiologie").

- Medicinsk laboratorieassistent ("assistant(e) technique médical(e) de laboratoire").

- Mentalskötare ("infirmier/ière psychiatrique").

- Sjukhustekniker - kirurgi ("assistant(e) technique médical(e) en chirurgie").

- Barnsjuksköterska ("infirmier/ière puériculteur/trice").

- Narkossköterska ("infirmier/ière anesthésiste").

- Examinerad massör/massös ("masseur/euse diplômé(e)").

- Barnpedagog ("éducateur/trice").

I Nederländerna:

- Veterinärassistent ("dierenartassistent").

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst tretton år, bestående av:

i) minst 3 års yrkesutbildning i specialskola med avslutande examen, i vissa fall kompletterad med 1 eller 2 års specialiserad utbildning avslutad med examen, eller

ii) minst 2,5 års yrkesutbildning i specialskola med avslutande examen, kompletterad med minst 6 månaders yrkespraktik eller minst 6 månaders praktikanttjänstgöring i godkänd inrättning, eller

iii) minst 2 års yrkesutbildning i specialskola med avslutande examen, kompletterad med minst 1 års yrkespraktik eller minst ett års praktikanttjänstgöring i godkänd inrättning, eller

iv) för veterinärassistent ("dierenartassisten") i Nederländerna: 3 års yrkesutbildning i specialskola ("MBO"-program) eller alternativt 3 års yrkesutbildning inom lärlingssystemet ("LLW"), båda avslutade med examen.

I Österrike:

- Särskild grundutbildning för sköterskor i barn- och ungdomsvård ("spezielle Grundausbildung in der Kinder- und Jugendlichenpflege").

- Särskild grundutbildning för sköterskor i psykiatrisk sjuk- och hälsovård ("spezielle Grundausbildung in der psychiatrischen Gesundheits- und Krankenpflege").

- Kontaktlinsoptiker ("Kontaktlinsenoptiker").

- Pedikyrist ("Fusspfleger").

- Tekniker för hörselhjälpmedel ("Hoergeraeteakustiker").

- Försäljare av medicinska och kemiska produkter ("Drogist").

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 14 år, varav minst 5 år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning med minst 3 års praktikantutbildning dels vid en yrkesskola, dels på en arbetsplats med praktisk yrkesverksamhet som avslutas med en yrkesexamen som ger behörighet att utöva yrket och utbilda praktikanter.

- massör ("Masseur").

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 14 år, varav minst 5 år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning med minst 2 års praktikantutbildning, 2 års praktisk yrkesverksamhet och en ettårig utbildning som avslutas med en yrkesexamen som ger behörighet att utöva yrket och utbilda praktikanter.

- Förskollärare ("Kindergaertner/in").

- Barnskötare ("Erzieher").

Var och en av dess utbildningar omfattar sammanlagt 13 år, varav 5 års yrkesutbildning vid en yrkesskola, och avslutas med en examen.

2. Under rubriken hantverksmästare ("Mester/Meister/Maître") med en annan utbildning än den som omfattas av avdelning III, kapitel II i detta direktiv

Utbildning till:

I Danmark:

- Optiker ("optometrist").

Denna utbildning omfattar sammanlagt 14 år, varav 5 års yrkesutbildning fördelad på 2,5 års teoretisk utbildning vid en yrkesutbildningsanstalt och 2,5 års praktik på en arbetsplats och avslutas med en examen som ger behörighet att använda titeln "Mester".

- Ortopedtekniker ("ortopaedimekaniker").

Denna utbildning omfattar sammanlagt 12,5 år, varav 3,5 års yrkesutbildning fördelad på sex månaders teoretisk utbildning vid en yrkesutbildningsanstalt och 3 års praktik på en arbetsplats och avslutas med en examen som ger behörighet att använda titeln "Mester".

- Ortopedskomakare ("orthopaediskomager").

Denna utbildning omfattar sammanlagt 13,5 år, varav 4,5 års yrkesutbildning fördelad på 2 års teoretisk utbildning vid en yrkesutbildningsanstalt och 2,5 års praktik på en arbetsplats och avslutas med en examen som ger behörighet att använda titeln "Mester".

I Tyskland:

- Optiker ("Augenoptiker").

- Tandtekniker ("Zahntechniker").

- Bandagist ("Bandagist").

- Tekniker för hörselhjälpmedel ("Hoergeraeteakustiker").

- Ortopedtekniker ("Orthopaediemechaniker").

- Ortopedskomakare ("Orthopaedieschuhmacher").

I Luxemburg:

- Optiker ("opticien").

- Tandtekniker ("mécanicien dentaire").

- Tekniker för hörselhjälpmedel ("audioprothésiste").

- Ortopedtekniker/bandagist ("mécanicien orthopédiste/bandagiste").

- Ortopedskomakare ("orthopédiste-cordonnier").

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt 14 år, varav minst 5 år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning dels på en arbetsplats, dels vid en yrkesskola och avslutas med en examen som ger behörighet att utöva någon som kvalificerad betraktad verksamhet i yrket antingen som självständig yrkesutövare eller som anställd på motsvarande ansvarsnivå.

I Österrike:

- Bandagist ("Bandagist").

- Korsettmakare ("Miederwarenerzeuger").

- Optiker ("Optiker").

- Ortopedskomakare ("Orthopaedieschuhmacher").

- Ortopedtekniker ("Orthopaedietechniker").

- Tandtekniker ("Zahntechniker").

- Trädgårdsmästare ("Gaertner").

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 14 år, varav minst 5 år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning med minst 3 års praktiktjänstgöring dels på en arbetsplats, dels vid en yrkesskola och med minst 2 års praktisk yrkesverksamhet som avslutas med en mästarexamen som ger behörighet att utöva yrket, utbilda praktikanter och använda titeln "Meister".

Följande utbildningar till mästare inom jord- och skogsbruk:

- Lantmästare ("Meister in der Landwirtschaft").

- Mästare i lanthushållning ("Meister in der laendlichen Hauswirtschaft").

- Mästare i trädgårdsodling ("Meister im Gartenbau").

- Mästare i grönsaksodling ("Meister im Feldgemüsebau").

- Mästare i fruktodling och framställning av fruktprodukter ("Meister im Obstbau und in der Obstverwertung").

- Mästare i vinodling och vinframställning ("Meister im Weinbau und in der Kellerwirtschaft").

- Mejerimästare ("Meister in der Molkerei- und Kaesereiwirtschaft").

- Mästare i hästhållning ("Meister in der Pferdewirtschaft").

- Fiskerimästare ("Meister in der Fischereiwirtschaft").

- Mästare i fjäderfähållning ("Meister in der Geflügelwirtschaft").

- Mästare i biodling ("Meister in der Bienenwirtschaft").

- Skogmästare ("Meister in der Forstwirtschaft").

- Mästare i skogsplantering och skogsvård ("Meister in der Forstgarten- und Forstpflegewirtschaft").

- Mästare i lagring av jordbruksprodukter ("Meister in der landwirtschaftlichen Lagerhaltung").

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 15 år, varav minst 6 år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning med minst 3 års praktiktjänstgöring dels på en arbetsplats, dels vid en yrkesskola och med 3 års praktisk yrkesverksamhet och avslutas med en mästarexamen som ger behörighet att utbilda praktikanter och använda titeln "Meister".

3. Utbildning i sjömansyrken

a) Sjöfart

Utbildning till:

I Danmark:

- Skeppare ("skibsfoerer").

- Förstestyrman ("overstyrmand").

- Kvartermästare, däcksbefäl ("enestyrmand, vagthavende styrmand").

- Däcksbefäl ("vagthavende styrmand").

- Maskinchef ("maskinchef").

- Förste maskinchef ("l. maskinmester").

- Förste maskinchef/vakthavande maskinchef ("l. maskinmester/vagthavende maskinmester").

I Tyskland:

- Kustskeppare, större fartyg ("Kapitaen AM").

- Kustskeppare, mindre fartyg ("Kapitaen AK").

- Däcksbefäl, större kustfartyg ("Nautischer Schiffsoffizier AMW").

- Däcksbefäl, mindre kustfartyg ("Nautischer Schiffsoffizier AKW").

- Maskinchef, grad C ("Schiffsbetriebstechniker CT - Leiter von Maschinenanlagen").

- Maskinist, grad C ("Schiffsmaschinist CMa -Leiter von Maschinenanlagen").

- Skeppstekniker, grad C ("Schiffsbetriebstechniker CTW").

- Maskintekniker, grad C - ensammaskinist ("Schiffsmaschinist CMaW - Technischer Alleinoffizier").

I Italien:

- Däcksbefäl ("ufficiale di coperta").

- Maskinbefäl ("ufficiale di macchina").

I Nederländerna:

- Förstestyrman på kustfartyg (med kompletterande utbildning) ("stuurman kleine handelsvaart (met aanvulling)").

- Examinerad maskinist på kustfartyg ("diploma motordrijver").

- VTS-funktionär ("VTS-functionaris").

Detta motsvarar följande utbildningar:

- I Danmark: 9 års grundskola följd av grundutbildning och/eller tjänstgöring ombord mellan 17 och 36 månader, kompletterad med:

- i) ettårig specialiserad yrkesutbildning för däcksbefäl,

- ii) treårig specialiserad yrkesutbildning för övriga.

- I Tyskland: Mellan 14 och 18 års sammanlagd utbildning, varav 3 års grundläggande yrkesutbildning och 1 års ombordtjänstgöring, följd av 1 eller 2 års specialiserad yrkesutbildning, vid behov kompletterad med 2 års yrkeserfarenhet av navigering.

- I Italien: Sammanlagt 13 års utbildning, varav minst 5 års yrkesutbildning med avslutande examen, vid behov kompletterad med praktik.

- I Nederländerna:

i) För förstestyrman på kustfartyg (med kompletterande utbildning) ("stuurman kleine handelsvaart (met aanvulling)") och examinerad maskinist på kustfartyg ("diploma motordrijver"): 14 års utbildning, varav minst 2 år vid specialiserad yrkesutbildningsanstalt, kompletterad med 12 månaders praktik.

ii) För VTS-funktionär ("VTS-functionaris"): sammanlagt minst 15 års utbildning, varav minst 3 års högre yrkesutbildning ("HBO") eller yrkesutbildning ("MBO") följd av nationella och regionala specialistkurser, var och en bestående av minst 12 veckors teoriutbildning och avslutad med en examen.

Dessa utbildningar har erkänts enligt den internationella STCW-konventionen (International Convention on Standards of Training, Certification and Watchkeeping for Seafarers, 1978).

b) Fiske:

I Tyskland:

- Skeppare, djuphavsfiske ("Kapitaen BG/Fischerei").

- Skeppare, kustfiske ("Kapitaen BLK/Fischerei").

- Däcksbefäl, djuphavsfiske ("Nautischer Schiffsoffizier BGW/Fischerei").

- Däcksbefäl, kustfiske ("Nautischer Schiffsoffizier BK/Fischerei").

- I Nederländerna:

- Förstestyrman/maskinist ("stuurman werktuigkundige V").

- Maskinist (fiskefartyg) ("werktuigkundige IV visvaart").

- Förstestyrman (fiskefartyg) ("stuurman IV visvaart").

- Förstestyrman/maskinist ("stuurman werktuigkundige VI").

Detta motsvarar följande utbildningar:

- I Tyskland: Mellan 14 och 18 års utbildning, varav 3 års grundläggande yrkesutbildning och 1 års ombordtjänstgöring följd av 1 eller 2 års specialiserad yrkesutbildning, vid behov kompletterad med 2 års yrkeserfarenhet av navigering.

- I Nederländerna: Mellan 13 och 15 års utbildning, varav minst 2 år vid specialiserad yrkesutbildningsanstalt, kompletterad med 12 månaders yrkespraktik.

Dessa utbildningar är erkända enligt Torremolinoskonventionen (1977 års internationella konvention om säkerhet för fiskefartyg).

4. Teknikyrken

Utbildning till:

I Italien:

- Byggnadsingenjör ("geometra").

- Lantmätare ("perito agrario").

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 års teknisk utbildning, varav minst 8 års grundskola följd av 5 års gymnasieskola vari ingår 3 års yrkesutbildning med avslutande teknisk studentexamen, kompletterad med:

i) för byggnadsingenjör, minst 2 års praktik på en byrå med professionell kompetens eller 5 års yrkespraktik,

ii) för lantmätare, minst 2 års praktik,

samt därefter statsexamen.

I Nederländerna:

- utmätningsman ("gerechtsdeurwaarder"),

- protestekniker ("tandprotheticus"),

som omfattar

i) för utmätningsman ("gerechtsdeurwaarder") sammanlagt 19 års utbildning, varav 8 års grundskola följd av 8 års gymnasieskola, vari ingår 4 års yrkesutbildning med avslutande statsexamen och kompletterad med 3 års teoretisk och praktisk yrkesutbildning ,

ii) för protestekniker ("tandprotheticus") sammanlagt minst 15 års utbildning på heltid och 3 års utbildning på deltid, varav 8 års grundskola, 4 års gymnasieutbildning, 3 års teoretisk och praktisk yrkesutbildning som tandtekniker, kompletterad med 3 års deltidsutbildning som protestekniker och avslutas med en examen.

I Österrike:

- Skogvaktare ("Foerster").

- Teknisk rådgivare ("Technisches Buero").

- Uthyrare av arbetskraft ("UEberlassung von Arbeitskraeften - Arbeitsleihe").

- Arbetsförmedlare ("Arbeitsvermittlung").

- Ekonomisk rådgivare ("Vermoegensberater").

- Privatdetektiv ("Berufsdetektiv").

- Väktare ("Bewachungsgewerbe").

- Fastighetsmäklare ("Immobilienmakler").

- Fastighetsförvaltare ("Immobilienverwalter").

- Förmedlare av annonser och reklam ("Werbeagentur").

- Byggprojektadministratör ("Bautraeger, Bauorganisator, Baubetreuer").

- Inkassoagent ("Inkassoinstitut").

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 15 år, varav 8 års grundskoleutbildning, minst 5 års gymnasieutbildning med teknisk eller ekonomisk examen och därefter minst 2 års praktik, och avslutas med en yrkesexamen.

- Försäkringskonsulent ("Berater in Versicherungsangelegenheiten").

Denna utbildning omfattar sammanlagt 15 år, varav 6 år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning med 3 års praktikanttjänstgöring och 3 års praktisk yrkesverksamhet och avslutas med en examen.

- Byggmästare ("Planender Baumeister").

- Mästare i träbyggande ("Planender Zimmermeister").

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 18 år, varav minst 9 års yrkesutbildning uppdelad på 4 års tekniska studier på gymnasienivå och 5 års praktik och avslutas med en yrkesexamen som ger behörighet att utöva yrket, utbilda lärlingar i konsten att planera byggen, göra tekniska beräkningar och övervaka byggnadsarbeten (det s.k. Maria Theresia-privilegiet).

5. Utbildning i Förenade kungariket som ger nationell yrkeskompetens eller skotsk yrkeskompetens

- Gruvelektroingenjör ("mine electrical engineer").

- Gruvmaskiningenjör ("mine mechanical engineer").

- Tandterapeut ("dental therapist").

- Tandhygienist ("dental hygienist").

- Optiker ("dispensing optician").

- Gruvförman ("mine deputy").

- Konkursförvaltare ("insolvency practitioner").

- Mäklare ("licensed conveyancer").

- Förstestyrman på last- och passagerarfartyg - utan inskränkning ("first mate - freight/passenger ships - unrestricted").

- Andrestyrman på last- och passagerarfartyg - utan inskränkning ("second mate - freight/passenger ships - unrestricted").

- Tredjestyrman på last- och passagerarfartyg - utan inskränkning ("third mate - freight passenger ships unrestricted").

- Däcksbefäl på last- och passagerarfartyg - utan inskränkning ("deck officer - freight/passenger ships - unrestricted").

- Maskinbefäl på last- och passagerarfartyg - utan inskränkning ("engineer officer - freight/passenger ships - unlimited trading area").

- Auktoriserad driftsledare för avfallshantering ("certified technically competent person in waste management").

Utbildningen ger kompetens som av Nationella rådet för yrkeskompetens räknas som National Vocational Qualifications (NVQs) och i Skottland räknas som Scottish Vocational Qualifications, på nivå 3 eller 4 enligt Förenade kungarikets National Framework of Vocational Qualifications.

Dessa nivåer definieras på följande sätt:

- Nivå 3: Förmåga att utföra ett stort antal olika arbetsuppgifter i en mångfald olika situationer, varav flertalet komplexa och icke rutinbetonade. Verksamheten kräver avsevärt ansvar och avsevärd självständighet och ofta handledning och övervakning av andra.

- Nivå 4: Förmåga att utföra ett stort antal komplexa, tekniska eller professionella arbetsuppgifter i en mångfald olika situationer och med en hög grad av personligt ansvar och självständighet. Ansvar för andras arbete och fördelning av resurser ingår ofta.

BILAGA III Förteckning över utbildningar med sådan särskild uppläggning som avses i artikel 11.4 andra strecksatsen punkten b

I Förenade kungariket:

Reglerade utbildningar som ger kompetens som National Vocational Qualifications (NVQs) och i Skottland räknas som Scottish Vocational Qualifications, på nivå 3 eller 4 enligt Förenade kungarikets National Framework of Vocational Qualifications.

Dessa nivåer definieras på följande sätt:

- Nivå 3: Förmåga att utföra ett stort antal olika arbetsuppgifter i en mångfald olika situationer, varav flertalet komplexa och icke rutinbetonade. Verksamheten kräver avsevärt ansvar och avsevärd självständighet och ofta handledning och övervakning av andra.

- Nivå 4: Förmåga att utföra ett stort antal komplexa, tekniska eller professionella arbetsuppgifter i en mångfald olika situationer och med en hög grad av personligt ansvar och självständighet. Ansvar för andras arbete och fördelning av resurser ingår ofta.

I Tyskland:

Följande reglerade utbildningar:

- Reglerad utbildning som ger yrkesbehörighet som teknisk assistent ("technische(r) Assistent(in)"), affärsassistent ("kaufmännische(r) Assistent(in)"), yrken inom sociala sektorn ("soziale Berufe") och statligt godkänd andnings-, tal- och röstpedagog ("staatlich geprüfte(r) Atem-, Sprech- und Stimmlehrer(in)"). Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 års utbildning, vari ingår gymnasieutbildning ("mittlerer Bildungsabschluss") och omfattar

i) minst 3 års [50] praktik vid en yrkesskola ("Fachschule") avslutad med examen och vid behov kompletterad med 1 eller 2 års specialkurs också avslutad med examen, eller

[50] Utbildningstiden kan minskas från 3 till 2 år om den berörda personen har de kvalifikationer som krävs för universitetsstudier ("Abitur"), dvs. 13 års utbildning, eller de kvalifikationer som krävs för en yrkeshögskola ("Fachhochschulreife"), dvs. 12 års utbildning och praktik.

ii) minst 2,5 års utbildning vid en yrkesskola ("Fachschule") avslutad med examen, kompletterad med minst 6 månaders yrkespraktik eller minst 6 månaders praktikanttjänstgöring i godkänd inrättning, eller

iii) minst 2 års utbildning vid en yrkesskola ("Fachschule") avslutad med examen och kompletterad med minst 1 års yrkespraktik eller minst 1 års praktikanttjänstgöring i godkänd inrättning.

- Reglerad utbildning som ger yrkesbehörighet som statligt godkänd ("staatlich geprüfte(r)") tekniker ("Techniker(in)"), affärsekonom ("Betriebswirt(in)"), formgivare ("Gestalter(in)") och familjerådgivare ("Familienpfleger(in)") under sammanlagt minst 16 år som omfattar grundskoleutbildning eller motsvarande 9 års utbildning och minst 3 års utbildning vid en yrkesskola ("Berufsschule") och som efter minst 2 års yrkespraktik omfattar heltidsundervisning under minst 2 år eller deltidsundervisning under motsvarande tid.

- Reglerad utbildning eller internutbildning omfattande sammanlagt minst 15 års utbildning som generellt kräver fullgjord grundskoleutbildning (omfattande minst 9 år) och yrkesutbildning (normalt 3 år) och som vanligtvis omfattar minst 2 års yrkespraktik (i de flesta fall 3 år) och en examen i samband med internutbildningen som normalt består av en utbildning som antingen sker parallellt med yrkespraktiken (minst 1 000 timmar) eller på heltid (under minst 1 år).

De tyska myndigheterna skall sända kommissionen och de övriga medlemsstaterna en lista över de utbildningar som omfattas av denna bilaga.

I Nederländerna:

- Reglerad utbildning under sammanlagt minst 15 år, varav 8 års grundskola plus 4 års gymnasieutbildning ("MAVO") eller förberedande yrkesutbildning ("VBO") eller högre gymnasial utbildning omfattande 3 eller 4 års utbildning vid en yrkesmedelskola ("MBO") avslutad med examen.

- Reglerad utbildning under sammanlagt minst 16 år, varav 8 års grundskola plus 4 år av åtminstone förberedande yrkesutbildning ("VBO") eller högre gymnasial utbildning omfattande minst 4 års praktikanttjänstgöring med minst en dags teoretisk utbildning vid en skola varje vecka och praktik vid yrkesutbildningsanstalt eller på arbetsplats under veckans övriga dagar, avslutad med examen på medel eller högre nivå.

De nederländska myndigheterna skall sända kommissionen och de övriga medlemsstaterna en lista över de utbildningar som omfattas av denna bilaga.

I Österrike :

- Utbildning vid högre yrkeshögskolor ("Berufsbildende Höhere Schulen") och högre utbildningsanstalt för jordbruk och skogsbruk ("Höhere Land- und Forstwirtschaftliche Lehranstalten") inklusive specialutbildningar ("einschließlich der Sonderformen") vilkas uppläggning och utbildningsnivå fastställs genom lagar och andra författningar.

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 år, varav 5 års yrkesutbildning med avslutande examen som bevis på yrkesbehörighet.

- Utbildning vid en hantverksmästarskola ("Meisterschulen"), mästarutbildning ("Meisterklassen"), verkmästarskola ("Werkmeisterschulen") eller byggnadssnickeriskola ("Bauhandwerkerschulen"), vilkas uppläggning och utbildningsnivå fastställs genom lagar och andra författningar.

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 år, varav 9 års grundskola följd av antingen minst 3 års yrkesutbildning i specialskola eller minst 3 års praktik på en arbetsplats parallellt med utbildning vid en yrkesskola ("Berufsschule") och vilka båda avslutas med en examen och kompletteras med minst 1 års yrkesutbildning vid en hantverksmästarskola ("Meisterschule"), mästarutbildning ("Meisterklassen"), verkmästarskola ("Werkmeisterschule") eller byggnadssnickeriskola ("Bauhandwerkerschule"). I de flesta fall är den sammanlagda utbildningstiden minst 15 år vari ingår praktikperioder som antingen sker före utbildningen vid dessa utbildningsanstalter eller samtidigt med en deltidsutbildning (minst 960 timmar).

De österrikiska myndigheterna skall sända kommissionen och de övriga medlemsstaterna en lista över de utbildningar som omfattas av denna bilaga.

BILAGA IV Verksamheter med anknytning till de slag av yrkeserfarenhet som avses i artiklarna 17 och 18

Förteckning I

Huvudgrupperna omfattas av direktiv 64/427/EEG, ändrat genom direktiv 69/77/EEG, och av direktiven

68/366/EEG, 75/368/EEG, 75/369/EEG, 82/470/EEG och 82/489/EEG

1

Direktiv 64/427/EEG

(Liberaliseringsdirektiv: 64/429/ EEG)

NICE-nomenklaturen (motsvarande ISIC-nomenklaturens huvudgrupper 23-40)

Huvudgrupp 23 Tillverkning av textilier

232 Tillverkning och beredning av textilmaterial på maskiner för ull

233 Tillverkning och bearbetning av textila material på maskiner för bomull

234 Tillverkning och bearbetning av textila material på maskiner för silke

235 Tillverkning och bearbetning av textila material på maskiner för lin och hampa

236 Andra textilfibrer (jute, hårda fibrer m.m.), repslagning

237 Tillverkning av stickade och virkade varor

238 Slutbehandling av textilier

239 Andra textilindustrier

Huvudgrupp 24 Tillverkning av fotbeklädnad och annan beklädnad samt bäddutrustning

241 Maskintillverkning av fotbeklädnad (utom av gummi eller trä)

242 Handtillverkning av skor och skoreparationer

243 Tillverkning av klädesplagg (utom pälsverk)

244 Tillverkning av madrasser och bäddutrustning

245 Skinn- och pälsindustri

Huvudgrupp 25 Trä- och korkindustri (utom möbeltillverkning)

251 Sågning och övrig träindustri

252 Tillverkning av halvfabrikat av trä

253 Serietillverkning av byggnadsdelar av trä inklusive golvbeklädnad

254 Tillverkning av träbehållare

255 Tillverkning av andra produkter av trä (utom möbler)

259 Tillverkning av strå, kork, korgarbeten, flätverk och rottingartiklar; borsttillverkning

Huvudgrupp 26 260 Tillverkning av trämöbler

Huvudgrupp 27 Pappersindustri och tillverkning av pappersprodukter

271 Tillverkning av pappersmassa, papper och papp

272 Bearbetning av papper och papp och tillverkning av pappersmasseprodukter

Huvudgrupp 28 280 Tryckerier, förlagsverksamhet och liknande verksamhet

Huvudgrupp 29 Läderindustri

291 Färgning och garvning

292 Tillverkning av lädervaror

Ex huvudgrupp 30 Tillverkning av gummi-, plast-, konstfiber- och stärkelseprodukter

301 Bearbetning av gummi och asbest

302 Bearbetning av plast

303 Tillverkning av konstfibrer

Ex huvudgrupp 31 Kemisk industri

311 Tillverkning av kemiska basämnen och vidarebearbetning av sådana ämnen

312 Specialiserad tillverkning av kemiska produkter huvudsakligen för industriella ändamål och jordbruksändamål (gäller även tillverkning av vegetabiliska och animaliska industriella fetter och oljor som ingår i ISIC-grupp 312)

313 Specialiserad tillverkning av kemiska produkter huvudsakligen för privat konsumtion och förvaltning [här utgår tillverkning av läkemedel (ex ISIC-grupp 319)]

Huvudgrupp 32 320 Petroleumindustri

Huvudgrupp 33 Tillverkning av icke-metalliska mineraliska produkter

331 Tillverkning av byggnadssten

332 Tillverkning av glas och glasprodukter

333 Tillverkning av keramik, porslin, stengods och eldfasta keramiska produkter

334 Tillverkning av cement, kalk och puts

335 Tillverkning av byggnadsmaterial av betong, cement och puts

339 Stenbearbetning och tillverkning av andra icke-metalliska mineraliska produkter

Huvudgrupp 34 Produktion och primärreduktion av järnhaltig och icke-järnhaltig metall

341 Järn- och stålindustrin (såsom den anges i EKSG-avtalet, inklusive integrerade stålverksägda koksverk)

342 Tillverkning av stålrör

343 Tråddragning, kalldragning, kallvalsning av band, kallformning

344 Produktion och primäromvandling av icke-järnmetaller

345 Gjuterier för järn och icke-järnmetaller

Huvudgrupp 35 Tillverkning av metallvaror utom maskiner och transportutrustning

351 Smide, hejarsmide och excenterpressning

352 Tungt smide, sänksmide och hejarsmide; excenterpressning och dragning, sekundärreduktion och ytbehandling

353 Tillverkning och montering av konstruktioner av järn eller metall

354 Panntillverkning, tillverkning av rör för industrin

355 Tillverkning av verktyg och utrustning och färdiga föremål av järn och metall (utom elektrisk installationsmateriel)

359 Binäringar till mekaniska verkstäder

Huvudgrupp 36 Tillverkning av maskiner utom elektriska maskiner

361 Tillverkning av jordbruksmaskiner och traktorer

362 Tillverkning av kontorsmaskiner

363 Tillverkning av metallbearbetningsmaskiner och andra maskinverktyg och tillbehör och tillsatser till sådana och till andra kraftverktyg

364 Tillverkning av textilmaskiner och tillbehör; tillverkning av symaskiner

365 Tillverkning av maskiner och utrustning för livsmedelsindustrin och för kemisk och liknande industri

366 Tillverkning av anläggningar och utrustning för gruvor, järn- och stålverk och gjuterier och för byggnadsindustrin

367 Tillverkning av kraftöverföringsutrustning

368 Tillverkning av maskiner för annat angivet industriellt ändamål

369 Tillverkning av andra icke-elektriska maskiner och utrustningar

Huvudgrupp 37 Elektrisk utrustning

371 Tillverkning av elektrisk ledning och kabel

372 Tillverkning av motorer, generatorer, transformatorer, omkopplare och annan liknande utrustning för att tillhandahålla elektrisk kraft

373 Tillverkning av elektrisk utrustning för direkt nyttjade i industrin

374 Tillverkning av telekommunikationsutrustning, mätare, annan mätutrustning och elektromedicinsk utrustning

375 Tillverkning av elektronisk utrustning, ljudutrustning, radio- och televisionsmottagare

376 Tillverkning av elektriska hushållsapparater

377 Tillverkning av lampor och belysningsutrustning

378 Tillverkning av batterier och ackumulatorer

379 Reparation, montering och specialinstallation av elektrisk utrustning

Ex huvudgrupp 38 Tillverkning av transportutrustning

383 Tillverkning av motorfordon och reservdelar

384 Reparation av motorfordon, motorcyklar eller cyklar

385 Tillverkning av cyklar och motorcyklar och delar till dessa

389 Tillverkning av transportutrustning som inte hänförs till annat ställe

Huvudgrupp 39 Diverse tillverkningsindustri

391 Tillverkning av precisionsinstrument samt mät- och kontrollinstrument

392 Tillverkning av medicinsk utrustning och instrument och ortopediska apparater (utom ortopediska fotbeklädnader)

393 Tillverkning av fotografisk och optisk utrustning

394 Tillverkning och reparation av klockor och ur

395 Guldsmeder och ädelmetalltillverkning

396 Tillverkning och reparation av musikinstrument

397 Tillverkning av spel, leksaker samt sport- och idrottsartiklar

399 Annan tillverkningsindustri

Huvudgrupp 40 Byggande

400 Byggande (ej specialiserat); rivning

401 Uppförande av byggnader (bostäder eller andra hus)

402 Anläggningsarbete; väg-, bro- och järnvägsbyggande m.m.

403 Installationsarbete

404 Utsmyckning och slutförande

2

Direktiv 68/366/EEG

(Liberaliseringsdirektiv: 68/365/EEG)

NICE-nomenklaturen

Huvudgrupp 20A 200 Industri för produktion av animaliska och vegetabiliska oljor och fetter

20B Livsmedelsindustri (förutom dryckesvaruindustrin)

201 Slaktberedning och köttkonservering

202 Mjölk- och mjölkproduktindustri

203 Inläggning och konservering av frukt och grönsaker

204 Inläggning och konservering av fisk och andra havsprodukter

205 Tillverkning av kvarnprodukter

206 Tillverkning av bageriprodukter, kakor, skorpor och kex

207 Sockerindustri

208 Tillverkning av kakao, choklad och sockerkonfektyr

209 Tillverkning av diverse livsmedel

Huvudgrupp 21 Dryckesvaruindustri

211 Produktion av etylalkohol genom jäsning, produktion av jäst och sprit

212 Tillverkning av vin och andra omältade alkoholdrycker

213 Bryggning och mältning

214 Tillverkning av hälsodrycker och källvatten

Ex 30 Tillverkning av gummi-, plast-, konstfiber- och stärkelseprodukter

304 Tillverkning av stärkelseprodukter

3

Direktiv 75/368/EEG (verksamheter som avses i artikel 5.1)

ISIC-nomenklaturen

Ex 04 Fiske

043 Inlandsfiske

Ex.38 Tillverkning av transportutrustning

381 Skeppsbyggnad, reparation och underhåll av fartyg

382 Tillverkning av järnvägsutrustning

386 Tillverkning och reparation av luftfartyg

Ex 71 Verksamhet relaterad till transporter och andra verksamheter än transporter inom följande grupper

Ex 711 Drift av sovvagnar och restaurangvagnar; underhåll av järnvägsutrustning i reparationsverkstad; rengöring av järnvägsvagnar

Ex 712 Underhåll av utrustning för stads-, linje- och turisttrafik

Ex 713 Underhåll av övrig utrustning för vägtransporter (såsom bilar, bussar och taxibilar)

Ex 714 Drift och underhåll av tillhörande anläggningar i samband med vägtransporter (såsom vägar, tunnlar och s avgiftsbelagda vägbroar, busstationer, parkeringsplatser, buss- och spårvagnsgarage)

Ex 716 Övrig verksamhet i samband med inlandssjöfart (såsom drift och underhåll av vattenvägar, hamnar och andra redskap för inlandssjöfart; bogsering och lotsning i hamnar, utsättning av sjömärken, lastning och lossning av fartyg och övriga liknande verksamheter, såsom räddning av fartyg, bogsering, drift av förvaringsplatser för båtar)

73 Kommunikation: post och telekommunikation

Ex 85 Servicetjänster

854 Tvätt, kemtvätt, strykning och färgning

Ex 856 Fotograftjänster: porträttfotografi och kommersiell fotografi, utom nyhetsfotografi

Ex 859 Servicetjänster som inte hänförs till annat ställe (endast underhållning och städning av byggnader eller lokaler)

4

Direktiv 75/369/EEG (artikel 6: om verksamheten betraktas som industriell verksamhet eller hantverksrörelse)

ISIC-nomenklaturen

Följande former av ambulerande verksamhet:

a) Köp och försäljning av varor

- genom handelsresande och hemförsäljare (ex ISIC-grupp 612), samt

- på övertäckta marknadsplatser utan fasta stånd och på utomhusmarknader.

b) De verksamhetsformer som omfattas av redan vidtagna övergångsåtgärder i vilka utövandet av dessa former av verksamhet som handelsresande och hemförsäljare uttryckligen undantas eller inte omnämns.

5

Direktiv 82/470/EEG (artikel 6.1 och 6.3)

Grupperna 718 och 720 i ISIC-nomenklaturen.

Dessa verksamheter omfattar särskilt

- att direkt eller i egenskap av ombud arrangera, saluföra och sälja en resa eller en vistelse i form av paket eller i delar (transport, inkvartering, uppehälle, utflykter etc.) oavsett orsak bakom förflyttningen (artikel 2 B a).

- Förmedling mellan olika typer av transportföretag och människor som expedierar eller mottar varor och som utövar följande former av därmed besläktad verksamhet:

aa) Att för uppdragsgivarens räkning sluta avtal med transportföretag.

bb) Att åt uppdragsgivaren göra en bedömning av och välja bäst lämpade transportslag, transportföretag och färdväg.

cc) Att organisera transporten ur praktisk synvinkel (exempelvis nödvändig transportförpackning); att vidta olika åtgärder som hänger samman med transporten (exempelvis leverera is till kylvagnarna).

dd) Att ta ansvar för formaliteter förbundna med transporten, exempelvis upprätta fraktsedlar; att gruppera och dela upp sändningar.

ee) Att samordna olika delar av en transport genom att sörja för transitering, vidarebefordran, omlastning och andra åtgärder när varorna når slutlig destination.

ff) Att dels förse transportföretagen med frakt, dels människor som expedierar eller mottar varor med transportmöjligheter.

- Beräkning av transportkostnaden och kontroll av räkningen.

- Utförande av vissa uppgifter tillfälligt eller permanent i en redares eller en befraktares namn eller för dennes räkning (gentemot hamnmyndigheten, företag som utrustar fartyg etc.).

(Verksamheter i artikel 2 A a, 2 A b och 2 A d).

6

Direktiv 82/489/EEG

ISIC-nomenklaturen

Ex 855 Frisersalonger (utom pedikyrverksamhet och yrkesskolor för skönhetsvård)

Förteckning II

Direktiven 64/222/EEG, 68/364/EEG, 68/368/EEG, 75/368/EEG, 75/369/ EEG, 70/523/ EEG och 82/470/ EEG

1

Direktiv 64/222/ EEG

(Liberaliseringsdirektiv: 64/423/ EEG och 64/224/ EEG)

1. Tillhandahållande av tjänster som egenföretagare inom partihandel med, utom läkemedel, giftiga ämnen och sjukdomsalstrande ämnen och kol (ex grupp 611).

2. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken för en eller flera uppdragsgivare förhandlar om och genomför handelstransaktioner i dessa personers namn och för deras räkning.

3. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken, utan att ha ett stadigvarande uppdrag, för samman personer som önskar sluta direkta avtal med varandra, förbereda deras handelstransaktioner eller hjälpa till att genomföra dem.

4. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken i eget namn genomför handelstransaktioner för annans räkning.

5. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken för annans räkning sköter försäljning på auktion av varupartier.

6. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken knackar dörr för att ta upp beställningar.

7. Tillhandahållande av tjänster när det sker yrkesmässigt och sköts av en förmedlare som är i tjänst hos ett eller flera företag med verksamhet inom handel, industri eller hantverk.

2

Direktiv 68/364/EEG

(Liberaliseringsdirektiv: 68/363/EEG)

ex ISIC-grupp 612: Detaljhandel

Verksamheter som inte omfattas:

012 Hyra av jordbruksmaskiner

640 Fastigheter, hyra

713 Hyra av bilar, vagnar och hästar

718 Hyra av bilar och järnvägsvagnar

839 Hyra av maskiner för handelshus

841 Hyra av biografer och hyra av film

842 Hyra av teatrar och hyra av teaterrelatead utrustning

843 Hyra av båtar, cyklar och spelautomater

853 Hyra av möblerade rum

854 Hyra av linne

859 Hyra av kläder

3

Direktiv 68/368/EEG

(Liberaliseringsdirektiv: 68/367/EEG)

ISIC-nomenklaturen

ex ISIC-huvudgrupp 85

1. Restauranger, kaféer, krogar och andra ställen där man äter och dricker (ISIC-grupp 852).

2. Hotell, pensionat, campingplatser och andra slag av husrum (ISIC-grupp 853).

4

Direktiv 75/368/EEG (artikel 7)

Alla verksamheter som anges i bilagan till direktiv 75/368/EEG utom de som avses i artikel 5 i det direktivet (förteckning 1,

nr 3 i den här bilagan).

ISIC-nomenklaturen

Ex 62 Banker och andra finansiella institut

Ex 620 Patentbyråer och företag för distribution av royalties

Ex 71 Transport

Ex 713 Persontransport på väg, utom transport i bil

Ex 719 Drift av direktledningar för transport av flytande kolväten och andra flytande kemiska produkter

Ex 82 Samhällstjänster

827 Bibliotek, muséer, botaniska trädgårdar och djurparker

Ex 84 Rekreationstjänster

843 Rekreationstjänster som inte hänförs till annat ställe:

- Idrottsaktiviteter (idrottsplatser, idrottsföreningar etc.), utom åskådaraktiviteter

- Spelverksamhet (kapplöpningsstall, lekplatser, kapplöpningsbanor etc.)

- Andra rekreationsaktiviteter (cirkus, nöjesparker, andra nöjen etc.)

Ex 85 Servicetjänster

Ex 851 Hushållstjänster

Ex 855 Skönhetsinstitut och manikyrverksamhet, utom pedikyr, yrkesskolor för skönhetsvård och frisörskolor

Ex 859 Servicetjänster som inte hänförs till annat ställe, utom idrottsmassage och paramedicinsk massage och bergsguider, enligt följande indelning:

- desinficering och bekämpning av skadedjur

- hyra av kläder och övervakning av persedlar

- äktenskapsbyråer och liknande tjänster

- astrologtjänster och liknande verksamheter som bygger på spekulationer

- hygieniska tjänster och tillhörande verksamheter

- begravning och underhåll av grav

- guide- och tolktjänster i turismsammanhang

5

Direktiv 75/369/EEG (artikel 5)

Följande ambulerande verksamheter:

a) Köp och försäljning av varor:

- genom handelsresande och hemförsäljare (ex ISIC-grupp 612), samt

- på övertäckta marknadsplatser utan fasta stånd och på utomhusmarknader.

b) De verksamhetsformer som omfattas av redan vidtagna övergångsåtgärder i vilka utövandet av dessa former av verksamhet som handelsresande och hemförsäljare uttryckligen undantas eller inte omnämns.

6

Direktiv 70/523/EEG

Egenföretagare inom partihandel med kol och agenturverksamhet inom kolhandel (ex ISIC-grupp 6112)

7

Direktiv 82/470/EEG (artikel 6.2)

(Verksamheter som anges i artikel 2 A c, 2 A e, 2 B b, 2 C och 2 D)

Dessa verksamheter omfattar särskilt att

- hyra ut järnvägsvagnar för befordran av personer eller gods,

- förmedla köp, försäljning eller hyra av fartyg,

- förbereda, förhandla fram och sluta avtal om transport av emigranter,

- åta sig magasinering av alla slags föremål för deponents räkning, enligt tullförfarande eller inte, i lagerhus, allmänna depåer, möbelmagasin, kylhus, silor etc.,

- lämna en handling till deponenten som bevis på att föremålet eller varan magasinerats,

- tillhandahålla utrymmen, foder och plats för saluföring av boskap som hålls tillfälligt i förvar i väntan på försäljnng eller som transporteras till eller från marknaden,

- utföra teknisk kontroll av motorfordon,

- mäta eller väga varor.

BILAGA V Erkännande på grundval av samordningen av minimikrav för utbildningar Bilaga V.1: Läkare

5.1.1 Kunskaper och färdigheter

Den grundläggande läkarutbildningen skall garantera att den blivande läkaren har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

>Plats för tabell>

5.1.2 Benämningar på examensbevis för grundläggande läkarutbildning

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

5.1.3 Förteckning över benämningar på specialistutbildningar

>Plats för tabell>

5.1.4 Förteckning över benämningar på specialistutbildningar

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

5.1.5 Förteckning över benämningar på utbildningar för allmänpraktik

>Plats för tabell>

Bilaga V.2: Sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

5.2.1 Kunskaper och färdigheter

Utbildningen av sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård skall garantera att den blivande sjuksköterskan har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

>Plats för tabell>

5.2.2 Utbildningsplan för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

>Plats för tabell>

5.2.3 Förteckning över benämningar på examensbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

Bilaga V.3: Tandläkare

5.3.1 Kunskaper och färdigheter

Utbildningen skall garantera att den blivande tandläkaren har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

>Plats för tabell>

5.3.2. Utbildningsplan för tandläkare

>Plats för tabell>

5.3.3. Förteckning över benämningar på examensbevis för tandläkare

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

Bilaga V.4: Veterinär

5.4.1 Kunskaper och färdigheter

Utbildningen skall garantera att den blivande veterinären har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

>Plats för tabell>

5.4.2 Utbildningsplan för veterinärer

>Plats för tabell>

5.4.3 Förteckning över benämningar på examensbevis för veterinärer

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

Bilaga V.5: Barnmorska

5.5.1 Kunskaper och färdigheter (utbildning I och II)

Utbildningen skall garantera att den blivande barnmorskan har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

>Plats för tabell>

5.5.2 Utbildningsplan för barnmorskor (utbildning I och II)

>Plats för tabell>

Den teoretiska och tekniska utbildningen (del A i utbildningsplanen) skall avpassas till och samordnas med den kliniska utbildningen (del B i utbildningsplanen), så att de kunskaper och erfarenheter som avses i denna bilaga kan förvärvas på lämpligt sätt.

Den kliniska barnmorskeutbildningen (del B i utbildningsplanen) skall ha formen av handledd praktik på sjukhusavdelningar eller andra vårdinrättningar som godkänts av de behöriga myndigheterna eller organen. Under denna utbildning skall barnmorskeeleverna ta del i verksamheten på avdelningarna i fråga i den mån den bidrar till deras utbildning. De skall informeras om det ansvar som gäller för verksamhet som barnmorska.

5.5.3 Verksamhet som barnmorska enligt artikel 38.2

>Plats för tabell>

5.5.4 Förteckning över benämningar på examensbevis för barnmorskor

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

Bilaga V.6: Farmaceut

5.6.1 Kunskaper och färdigheter

Utbildningen skall garantera att den blivande farmaceuten har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

>Plats för tabell>

5.6.2 Utbildningsplan för farmaceuter

>Plats för tabell>

5.6.3 Verksamhet som farmaceut enligt artikel 41.2

>Plats för tabell>

5.6.4 Förteckning över benämningar på examensbevis för farmaceuter

>Plats för tabell>

Bilaga V.7: Arkitekt

5.7.1 Kunskaper och färdigheter

Utbildningen skall garantera att den blivande arkitekten har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

>Plats för tabell>

5.7.2 Förteckning över benämningar på examensbevis för arkitekter som erkänts i enlighet med artikel 17.1

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

BILAGA VI Förvärvade rättigheter som gäller de yrken som erkänns på grundval av samordning av minimikraven för utbildning

6.1 Förvärvade rättigheter för läkare med specialistutbildning

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

6.2 Förvärvade rättigheter för tandläkare med specialistutbildning

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

6.3 Förteckning över benämningar på examensbevis för arkitekter som omfattas av de förvärvade rättigheter som avses i artikel 45.1

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

BILAGA VII Handlingar och intyg som krävs enligt artikel 46.1

1. Handlingar

a) Intyg om medborgarskap.

b) Kopia på de kompetens- eller examensbevis som ger rätt att utöva yrket i fråga samt, i förekommande fall, ett intyg om vederbörandes yrkeserfarenhet.

c) Ett intyg om verksamhetens karaktär och varaktighet, i de fall som avses i artikel 16, utfärdat av behörig myndighet eller behörigt organ i den ursprungliga medlemsstaten.

d) När en värdmedlemsstats behöriga myndighet kräver bevis av personer som vill påbörja ett reglerat yrke för att de har gott namn och rykte eller att de inte försatts i konkurs eller temporärt upphäver eller förbjuder utövandet av yrket i fall av grav yrkesmässig försummelse eller brottslig handling, skall denna stat vad gäller andra medlemsstaters medborgare som vill utöva yrket inom landet som tillräcklig bevisning godta uppvisande av handlingar som utfärdats av behöriga myndigheter i sökandens ursprungsstat och som utvisar att dessa krav är uppfyllda. Dessa myndigheter måste ge tillgång till de begärda handlingarna inom två månader.

När de behöriga myndigheterna i sökandens ursprungsstat inte utfärdar sådana handlingar som åsyftas i första stycket, skall dessa handlingar ersättas av en försäkran under ed - eller i stater där någon bestämmelse om försäkran under ed inte finns av en försäkran på heder och samvete - som lämnas av den berörda personen inför en behörig rättslig eller administrativ myndighet eller, där så är lämpligt, av en notarie eller behörigt fackligt organ i personens ursprungsstat. Denna myndighet eller notarie skall utfärda ett intyg som styrker äktheten av den försäkran som lämnats.

e) När en värdmedlemsstat kräver bevis på fysisk och psykisk hälsa av medborgare som vill utöva ett reglerat yrke, skall myndigheten som bevis på detta godta att det dokument uppvisas som krävs i den utländske medborgarens ursprungsstat. När det i ursprungsstaten inte ställs några krav av denna art, skall värdmedlemsstaten godta ett intyg utfärdat av en behörig myndighet i denna stat. I sådana fall måste de behöriga myndigheterna i ursprungsstaten ge tillgång till de begärda handlingarna inom två månader.

f) När en värdmedlemsstat av medborgare som vill utöva ett reglerat yrke kräver

- intyg angående den berörda personens ekonomiska ställning,

- bevis för att den berörda personen är försäkrad mot ekonomiska risker som är förenade med deras yrkesansvar i enlighet med gällande lagar och bestämmelser i värdmedlemsstaten om försäkringsskyddets villkor och omfattning,

skall denna stat godta intyg utfärdade av banker och försäkringsföretag i andra medlemsstater.

2. Intyg

a) För att underlätta tillämpningen av avsnitt III kapitel III i detta direktiv får en medlemsstat föreskriva att den person som uppfyller utbildningsvillkoren samtidigt med de formella utbildningsbevisen skall förete ett intyg från de behöriga myndigheterna i ursprungsstaten som visar att dessa examensbevis är de som avses i direktivet.

b) Om det finns skälig grund för tvivel får värdlandet kräva att de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat styrker äktheten av de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som utfärdats i den andra medlemsstaten, samt intygar att personen i fråga, för de yrken som avses i avsnitt III kapitel III i detta direktiv, har uppfyllt de minimikrav på utbildning som avses i artiklarna 22, 23, 26, 29, 32, 35, 36, 40 och 42.

FINANSIERINGSÖVERSIKT FÖR RÄTTSAKT

>Plats för tabell>

1. BERÖRDA BUDGETPOSTER

A-1, A-7 0 3 1 Utgifter för samråd med kommittéer

2. ALLMÄNNA UPPGIFTER

2.1 Sammanlagda anslag för åtgärden (avsnitt B): miljoner euro i åtagandebemyndiganden

Ej tillämpligt.

2.2 Tillämpningsperiod:

(Ange det första och sista året som åtgärden omfattar)

2005-[...]

2.3 Flerårig total utgiftsberäkning:

a) Förfalloplan för åtagandebemyndiganden/betalningsbemyndiganden (finansiellt stöd) (se punkt 6.1.1

Ej tillämpligt.

Miljoner euro (avrundat till tre decimaler)

>Plats för tabell>

b) Tekniskt och administrativt stöd och stödutgifter (se punkt 6.1.2)

Ej tillämpligt.

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

c) Total budgetkonsekvens i form av personalutgifter och övriga administrativa utgifter (se punkterna 7.2 och 7.3) *

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

* De beräknade utgifterna omfattar inte kostnader för tolkning, vilka för närvarande inte faktureras av den gemensamma tjänsten för tolkning och konferenser (SCIC). Om SCIC senare skulle börja fakturera utgifterna skall dessa läggas till den angivna summan.

2.4 Förenlighet med den ekonomiska planeringen och budgetplanen

[X] Förslaget är förenligt med gällande ekonomisk planering.

Förslaget kräver omfördelningar under den berörda rubriken i budgetplanen.

Det kan innebära att bestämmelserna i det interinstitutionella avtalet måste tillämpas.

2.5 Påverkan på inkomsterna [51]

[51] Ytterligare upplysningar finns i det separata förklarande dokumentet.

[X] Inkomsterna påverkas inte (gäller tekniska aspekter på genomförandet av en åtgärd).

ELLER

Budgetpåverkan - följderna för inkomsterna blir som följer:

Anmärkning: den metod som använts för att beräkna påverkan på inkomsterna skall redovisas närmare på ett separat blad som bifogas denna finansieringsöversikt.

Miljoner euro (avrundat till en decimal)

>Plats för tabell>

(Ange här varje berörd budgetrubrik och lägg i tabellen till lämpligt antal ytterligare linjer om åtgärden gäller flera budgetrubriker.)

3. BUDGETSPECIFIKATIONER

>Plats för tabell>

4. RÄTTSLIG GRUND

(Ange endast den huvudsakliga rättsliga grunden )

Artiklarna 40, 47 och 55 i EG-fördraget.

5. BESKRIVNING AV ÅTGÄRDEN OCH SKÄL FÖR ÅTGÄRDEN

5.1 Behovet av gemenskapsåtgärder [52]

[52] Ytterligare upplysningar finns i det separata förklarande dokumentet.

5.1.1 Mål

De beräknade utgifterna skall användas till finansiering av mötena i kommittén för erkännande av yrkeskvalifikationer, vilken föreslås inrättas i avdelning V i förslaget till direktiv .

Denna kommitté skall arbeta inom ramen för beslutet om kommittéförfarandet. Det föreskrivande förfarandet skall tillämpas vid uppdatering av vissa tekniska aspekter i direktivet, vilka ligger till grund för erkännandet av yrkeskvalifikationer, samt vid antagandet av beslut som rör plattformar för yrkeskvalifikationer och vid användning av undantagsbestämmelsen.

5.1.2 Åtgärder att vidta i samband med en förhandsutvärdering

(Här skall följande anges:

a) Hur och när en förhandsutvärdering har skett (vem som genomfört den, vid vilken tidpunkt, vilken eller vilka rapporter som finns tillgängliga från utvärderingen eller på vilket sätt uppgifterna som ligger till grund för den samlats in [53].

[53] I dokument SEK(2000) 1051 anges vilka uppgifter som minst måste redovisas vid nya lagstiftningsinitiativ.

Ej tillämpligt.

b) En kortfattad beskrivning av resultaten och slutsatserna av förhandsutvärderingen.

Ej tillämpligt.

5.1.3 Åtgärder att vidta i samband med en utvärdering i efterhand

Ej tillämpligt.

5.2 Planerad verksamhet och villkor för finansiering via budgeten

Ej tillämpligt.

5.3 Genomförandebestämmelser

Ej tillämpligt.

6. BUDGETKONSEKVENSER

6.1 Totala budgetkonsekvenser för avsnitt B (för hela programperioden)

Ej tillämpligt. Inga finansiella konsekvenser för avsnitt B i budgeten.

6.1.1 Finansiellt stöd

Åtagandebemyndiganden, miljoner euro (avrundat till tre decimaler)

>Plats för tabell>

6.2 Kostnadsberäkning per åtgärd för avsnitt B (för hela programperioden) [54]

[54] Ytterligare upplysningar finns i det separata förklarande dokumentet.

Ej tillämpligt. Inga finansiella konsekvenser för avsnitt B i budgeten.

Åtagandebemyndiganden, miljoner euro (avrundat till tre decimaler)

>Plats för tabell>

(Redogör vid behov för beräkningsmetoderna.)

7. EFFEKTER PÅ ANTALET ANSTÄLLDA OCH ADMINISTRATIVA UTGIFTER

7.1 Personalbehov för åtgärden

>Plats för tabell>

7.2 Total budgetkonsekvens av ytterligare personalbehov

>Plats för tabell>

Beloppen avser totala utgifter för 12 månader.

7.3 Övriga administrativa utgifter till följd av åtgärden

>Plats för tabell>

*) De beräknade utgifterna omfattar inte kostnader för tolkning, vilka för närvarande inte faktureras av den gemensamma tjänsten för tolkning och konferenser (SCIC). Om SCIC senare skulle börja fakturera utgifterna skall dessa läggas till den angivna summan.

Behovet av personal- och administrationsresurser skall täckas av det anslag som tilldelas det administrerande generaldirektoratet inom ramen för det årliga tilldelningsförfarandet.

Beloppen avser totala utgifter för 12 månader.

1) Ange vilken typ av kommitté samt vilken av de två kategorierna den tillhör.

>Plats för tabell>

±. UPPFÖLJNING OCH UTVÄRDERING

8.1 Metod för uppföljning

(Från och med att en åtgärd inleds skall alla uppgifter som är nödvändiga för uppföljningen samlas in och bevaras: detta gäller ippgifter om anslag och andra resurser som tagits i anspråk, insatser som genomförts och resultat som uppnåtts. Detta innebär (i) att indikatorer måste anges för att mäta användningen av anslag och resurser, samt vad som genomförts och vilka resultat åtgärden gett, och (ii) att rutiner för att samla in nödvändiga data måste införas)

Ej tillämpligt.

8.2 Planerad form och tidsplan för utvärderingar

(Ange när interims- och efterhandsutvärderingar planeras samt i vilka former de skall genomföras; syftet med utvärderingarna skall vara att bedöma om målet med åtgärden har uppfyllts. Fleråriga program bör utvärderas grundligt minst en gång under det att de pågår. Övriga åtgärder bör minst utvärderas en gång efter halva tiden eller en gång efteråt, och det får aldrig gå mera än 6 år mellan utvärderingarna).

Ej tillämpligt.

9. BESTÄMMELSER OM BEDRÄGERIBEKÄMPNING

(Jfr. artikel 3.4 i budgetförordningen: "Kommissionen skall i redovisningen informera om gällande eller planerade åtgärder för att förebygga och skydda mot risker för bedrägerier och oegentligheter")

Ej tillämpligt. [46]

Top