52002DC0621

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET - Utkast till gemensam rapport om sysselsättningen 2002 {SEK(2002)1204}

INLEDNING

I avdelning VIII i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen anges principerna och förfarandena för utveckling av en samordnad strategi för sysselsättningen. I artikel 128 anges särskilt vad som skall göras för att utforma en sådan strategi, vilket inbegriper årliga riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik, eventuella rekommendationer till medlemsstaterna och en gemensam rapport från rådet och kommissionen till Europeiska rådet där man redogör för sysselsättningsläget i gemenskapen och genomförandet av riktlinjerna. Varje medlemsstat skall till rådet och kommissionen lämna en årsrapport om de viktigaste åtgärder som den har vidtagit för att genomföra sin sysselsättningspolitik mot bakgrund av riktlinjerna för sysselsättningen. Den europeiska sysselsättningsstrategin, som har utformats enligt ovannämnda institutionella ramar, utgör ett viktigt bidrag till EU:s mer övergripande politiska dagordning som fastställdes vid toppmötet i Lissabon och vid efterföljande möten i Europeiska rådet.

I denna gemensamma rapport ges en överblick över sysselsättningsläget och en politisk bedömning av de framsteg som medlemsstaterna har gjort i genomförandet av 2001 års riktlinjer för sysselsättningen [1]. Dessutom belyses de utmaningar som återstår för medlemsstaterna.

[1] Rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik 2002 (2002/177/EG), EGT L 60, 1.3.2002.

Den gemensamma rapporten innehåller dels en analys av de framsteg som gjorts i EU som helhet när det gäller de viktigaste överenskomna målen och riktlinjerna, dels en kort översikt för varje medlemsstat. Analysen grundar sig på gemensamma nyckelindikatorer vilka sammanfattas i bilagorna.

En mer detaljerad analys av den senare tidens utveckling inom respektive riktlinje och medlemsstat ges i ett bakgrundsdokument från kommissionen [2].

[2] SEK(2002)1204.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING

Sammanfattning

2. Genomförande av 2002 års riktlinjer och rekommendationer för sysselsättningen: Bedömning av resultaten och de politiska åtgärderna i Europeiska unionen

2.1. Den allmänna politiska ramen återspeglar de övergripande målen för 2002 års riktlinjer

2.2. Bedömning av de framsteg som gjorts inom de fyra pelarna i 2001 års riktlinjer

2.2.1. Anställbarhet

2.2.2. Företagaranda

2.2.3. Anpassningsförmåga

2.2.4. Jämställdhet

3. Genomförande av 2002 års riktlinjer och rekommendationer för sysselsättningen: Bedömning av resultaten och de politiska åtgärderna i varje medlemsstat

BELGIEN

DANMARK

TYSKLAND

GREKLAND

SPANIEN

FRANKRIKE

IRLAND

ITALIEN

LUXEMBURG

NEDERLÄNDERNA

ÖSTERRIKE

PORTUGAL

FINLAND

SVERIGE

FÖRENADE KUNGARIKET

4. Framtida utveckling

Bilaga 1: Översikt över 2001 års resultat- och nyckelindikatorer

Bilaga 2: Översikt över de gemensamma indikatorerna för förebyggande och aktivering för 2000 och 2001

BILAGA 3: Indikatorer: källor och definitioner

Sammanfattning

Efter att ha tillämpats under fem års tid står den europeiska sysselsättningsstrategin nu vid ett vägskäl. Strategin lanserades 1997 med kampen mot arbetslösheten som högsta prioritet, men med tiden har inriktningen ändrats för att stödja åtagandet i den mer övergripande Lissabonstrategin att skapa fler och bättre arbetstillfällen i ett mer integrerat samhälle. Att nå de överenskomna sysselsättningsmålen och öka arbetskraftsdeltagandet har blivit ett centralt inslag i strategin. En större utvärdering av denna första etapp har genomförts på EU-nivå, och resultaten är uppmuntrande.

EU:s sysselsättningsresultat 2001 måste ses mot bakgrund av en kraftigt försämrad ekonomi, med en BNP-tillväxt som halverats jämfört med 2000 och osäkra framtidsutsikter. Trots dessa mindre gynnsamma förutsättningar fortsatte resultaten att förbättras, både när det gäller sysselsättningen (+0,6%) och arbetslösheten (-0,6%), om än i något långsammare takt. Av utvärderingen efter fem år med den europeiska sysselsättningsstrategin framgår att strukturella förbättringar skett på EU:s arbetsmarknad, men att allvarliga brister kvarstår i fråga om arbetslöshet, arbetskraftsdeltagande och sysselsättning, könsskillnader, sysselsättningens kvalitet, produktivitetsökning och regionala skillnader. Dessa brister måste avhjälpas snarast för att göra arbetsmarknaden i EU redo för kommande utmaningar.

De nationella handlingsplanerna har överlag blivit tydligare och mer sammanhängande. Däremot förefaller bruket av nationella mål, rapporteringen om vilka effekter åtgärderna haft på arbetsmarknaden, budgetinformationen, uppgifterna om hur strukturfonderna använts för att stödja den europeiska sysselsättningsstrategin samt huvudaktörernas medverkan vara klart otillräckliga.

Svaret på de övergripande målen har förbättrats jämfört med förra året, särskilt när det gäller satsningarna på att öka sysselsättningen. Det gjordes uppmuntrande framsteg i riktning mot de mål som ställdes upp för EU i Lissabon och Stockholm, såväl överlag som för kvinnor, men för att nå det övergripande målet för 2010 krävs särskilda insatser i de medlemsstater som hittills inte bidragit tillräckligt till den allmänna förbättringen av sysselsättningen. Att man fortfarande är långt ifrån målet på 50 % sysselsättning bland äldre arbetstagare är en betydande källa till oro, och det är avgörande att man lägger större tonvikt vid jämställdhetsaspekterna på problemet med den åldrande arbetskraften. Frågan om kvalitet i arbetet behandlas fortfarande bara genom spridda insatser, och är huvudsakligen inriktad på sådana aspekter som flexibilitet, arbetsmiljö och utbildning, medan det inte tas tillräcklig hänsyn till andra aspekter såsom de enskilda arbetstillfällenas verkliga kvalitet och kvaliteten på den sociala dialogen. Utvecklingen av strategier för livslångt lärande går framåt, och samtliga medlemsstater har nu lagt grunden till övergripande strategier, även om det kommer att ta tid innan de är helt genomförda. Fortsatta framsteg, om än något långsammare, kan också skönjas när det gäller att göra de olika strategierna mer samstämda. I synnerhet frågan om hur man på bästa sätt underlättar övergången inom och mellan systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning respektive arbetsmarknaden behandlas inte på något heltäckande sätt. Allt fler medlemsstater håller på att ställa upp mål för utbildningsdeltagande och utbildningsnivå, och de ökade utgifterna för mänskliga resurser i flertalet medlemsstater vittnar om ett stärkt engagemang, även om det fortfarande saknas nationella investeringsmål. När det gäller att utnyttja möjligheterna till allmän och yrkesinriktad utbildning blir skillnaderna mellan låg- och högutbildade samt mellan äldre och yngre åldersgrupper allt större, vilket är oroväckande.

I flertalet medlemsstater har arbetsmarknadens parter spelat en viktigare roll i årets nationella handlingsplaner även om det i regel inte har gjorts några större framsteg när det gäller arbetsmarknadens parters eget genomförande av den europeiska sysselsättningsstrategin. Den sociala dialogen på europeisk nivå har givit upphov till ett antal viktiga initiativ. Bland dessa återfinns t.ex. de europeiska arbetsmarknadsparternas gemensamma förklaring till Europeiska rådet i Laeken i vilken man betonade behovet av att vidareutveckla den självständiga sociala dialogen. Andra exempel är planerna på att lägga fram ett flerårigt arbetsprogram samt arbetsmarknadsparternas gemensamma handlingsram för kompetensutveckling och utveckling av kvalifikationer som lades fram inför toppmötet i Barcelona. Trots detta måste arbetsmarknadsparternas bidrag till sysselsättningsstrategin bli mer sammanhängande och synligt.

De nationella handlingsplanerna återspeglar en förbättrad kombination av olika politiska åtgärder, där man lägger större tonvikt vid pelarna jämställdhet och företagaranda än vad som gjorts tidigare år. De regionala skillnaderna är fortfarande ett allvarligt problem. Bruket av indikatorer baserade på nationella källor är ojämnt, och särskilda brister finner man i fråga om mindre gynnade grupper, övergång mellan arbeten, vård och omsorg (indikatorer för kvalitet i arbetet), flaskhalsar och rörlighet på arbetsmarknaden samt aktiveringsåtgärdernas genomslagskraft.

Inom ramen för pelaren anställbarhet har medlemsstaterna arbetat för att befästa och förbättra åtgärdernas kvalitet och räckvidd. Förebyggande strategier finns nu i flertalet medlemsstater och de skräddarsys i allt högre grad efter individuella behov. De långtgående reformerna av arbetsförmedlingarna fortsätter, och man kan se en tydlig tendens till en blandad marknad med både offentliga och privata arbetsförmedlingar. Målet att 20 % av de arbetslösa skall få tillgång till aktiva arbetsmarknadsåtgärder har överlag överskridits med råge. Allt större vikt tycks läggas vid baskunskaper, särskilt läskunnighet hos vuxna. De främsta målen för e-lärande har i det närmaste uppnåtts. Man har fäst större uppmärksamhet vid att förebygga och motverka flaskhalsar ur ett långsiktigt perspektiv. Mer sammanhängande integrationsåtgärder är under utarbetande och samverkan mellan de nationella handlingsplanerna för sysselsättning och social integration håller på att förbättras.

Däremot har endast fem medlemsstater hittills lyckats genomföra den förebyggande strategin, dvs. avsevärt reducerat antalet nya långtidsarbetslösa. Överlag behöver också informationen om aktiveringsåtgärdernas genomslagskraft förbättras. Andelen ungdomar som avbryter sin skolgång minskar endast successivt och det är tveksamt om man kommer att kunna uppnå det gemensamma målet att halvera nivån till 2010. Endast några medlemsstater har fortsatt de genomgripande sysselsättningsfrämjande reformerna av skatte- och bidragssystemen, och samspelet mellan dessa bägge system har inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Överlag saknas nationella strategier för ett aktivt åldrande och det görs inte tillräckligt för att stimulera människors förmåga att fortsätta arbeta eller för att uppmuntra arbetsgivarna att anställa och behålla äldre arbetstagare. När det gäller den sociala integrationen tas i regel inte tillräcklig hänsyn till åtgärder på efterfrågesidan, t.ex. åtgärder mot diskriminering, och antalet medlemsstater som ställt upp nationella mål är fortsatt mycket lågt. Att flertalet medlemsstater inte har använt de gemensamma sysselsättningsindikatorerna har gjort det svårare att analysera de politiska åtgärderna.

I de flesta nationella handlingsplaner har åtgärder inom pelaren företagaranda fått större utrymme än under tidigare år, även om sysselsättningsökningen i småföretag, inom tjänstesektorn och i form av egenföretagande påverkades negativt av den allmänna ekonomiska nedgången under 2001. Särskild tonvikt har lagts vid åtgärder för att underlätta företagsregistreringen, främja egenföretagande samt att skapa en företagarkultur, framför allt bland kvinnor. Nya initiativ har tagits för att skapa arbetstillfällen inom kunskapsbaserade tjänster samt på miljöområdet. De flesta medlemsstater har genomfört eller tillkännagivit nya initiativ för att bekämpa odeklarerat arbete. Trots dessa positiva utvecklingstendenser krävs mer riktat stöd för att göra företagandet till en drivkraft för tillväxt och sysselsättning. Mer kommer förmodligen att behöva göras för att skapa bättre förutsättningar för nystartade företag, särskilt genom att ge dem bättre tillgång till finansiering. Den uppåtgående trenden när det gäller skattetrycket på arbete har vänt, men skatterna på arbete är fortfarande höga, även för lågavlönade arbetstagare, och det har inte fästs tillräcklig uppmärksamhet vid arbetsgivaravgifternas effekter på sysselsättningen.

Utvecklingen av den europeiska sysselsättningsstrategins lokala och regionala dimension håller nu på att befästas. Vid sidan av de nationella handlingsplanerna finns nu regionala handlingsplaner i fyra medlemsstater. De territoriella sysselsättningspakterna är fortfarande betydande i några av medlemsstaterna, men det finns mycket kvar att göra för att få till stånd ett nära samarbete på lokal nivå.

Inom pelaren anpassningsförmåga eftersträvas ett mer balanserat förhållningssätt mellan flexibilitet och trygghet i anställningsförhållandena i flera av medlemsstaterna. Utvecklingen mot flexiblare arbetstid och arbetsorganisation fortsätter och åtgärder vidtas för att garantera likabehandling av arbetstagare med olika arbetsvillkor. Det rapporteras också om förbättrad arbetsmiljö. Det finns en del intressanta initiativ när det gäller arbetsorganisation som förtjänar att spridas i större utsträckning. Arbetsmarknadens parter spelar en allt större roll för att främja livslångt lärande på arbetsplatsen, men deras insatser är fortfarande relativt osynliga, vilket till viss del kan bero på ostrukturerad rapportering. Vissa framsteg görs mot målet att alla arbetstagare före 2003 års utgång skall ha kunskaper i informations- och kommunikationsteknik. För att göra en mer exakt bedömning av framstegen behövs dock mer information om vad som görs för att ge arbetstagarna sådana kunskaper.

Inom pelaren jämställdhet har det gjorts uppenbara framsteg i riktning mot målet för sysselsättningen bland kvinnor, även om vissa länder fortfarande släpar efter och det krävs större insatser för att få kvinnorna att stanna kvar längre på arbetsmarknaden. Integreringen av ett jämställdhetsperspektiv har gått framåt men är ännu inte fullständigt genomförd. De initiativ som tagits för att minska löneskillnaderna mellan könen genom att angripa bakomliggande faktorer är fortfarande otillräckliga och arbetsmarknadens parter har inte visat tillräckligt engagemang i denna fråga. Man försöker fortfarande komma till rätta med könsuppdelningen, särskilt i de länder där uppdelningen är betydande, men det är svårt att bedöma vad som uppnåtts på kort sikt. Ansträngningarna för att det skall bli möjligt att förena yrkes- och familjeliv har intensifierats, men det råder fortfarande brist på tillräcklig och bra barnomsorg till rimliga kostnader innan målen från Europeiska rådets möte i Barcelona kan anses vara uppnådda. Möjligheterna till ledighet har utökats i många medlemsstater, även om det bara är i ett fåtal medlemsstater som man särskilt uppmuntrar männen att ta föräldraledigt.

Bedömningen av sysselsättningsutvecklingen och de politiska åtgärderna i medlemsstaterna 2001 bekräftar de viktigaste resultaten från utvärderingen av perioden 1997-2001, och utgör ett bra underlag för utformningen av den framtida europeiska sysselsättningsstrategin. De strukturella arbetsmarknadsreformerna har hittills givit utdelning, men det finns fortfarande betydande svagheter. Med tanke på den ekonomiska nedgången bör medlemsstaterna satsa ännu mer på strukturreformer, bland annat av arbetsmarknaderna, för att hjälpa såväl arbetstagare som företag att anpassa sig till förändringarna. Överlag är man redan ense om att en slagkraftig ny europeisk sysselsättningsstrategi bör vara inriktad på de mål som ställdes upp i Lissabon, innehålla en stabil strategi på medellång sikt och ett mindre antal riktlinjer som är mer inriktade på de resultat som skall uppnås samt bidra till förbättrad samordning med andra relevanta processer, särskilt de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Med tanke på de svagheter som kvarstår bör de framtida riktlinjerna uttryckligen innehålla de tre prioriteringarna att öka sysselsättningen och arbetskraftsdeltagandet, att förbättra kvaliteten och produktiviteten i arbetet samt att främja en arbetsmarknad som står öppen för alla. På alla dessa områden finns fortfarande mycket kvar att göra innan man har nått de övergripande målen för Lissabonstrategin.

1. Den Politiska Och Ekonomiska Bakgrunden

Europeiska sysselsättningsstrategin vid ett vägskäl efter fem år

Sedan den europeiska sysselsättningsstrategin introducerades vid det extra toppmötet om sysselsättning i Luxemburg 1997 har den genomgått ett antal förändringar för att följa med i den politiska och ekonomiska utvecklingen. Efter den översyn som gjordes efter de första tre årens genomförande förstärktes sysselsättningsstrategin vid Europeiska rådet möte i Lissabon (2000) och införlivades i en vidare politisk dagordning. Syftet var att göra Europeiska unionen till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning.

Vid Europeiska rådets möte i Lissabon kom man överens om målet att till år 2010 uppnå en genomsnittlig sysselsättningsintensitet så nära 70 % som möjligt totalt sett och över 60 % för kvinnor i EU. Man utformade dessutom en övergripande strategi med syftet att förbereda övergången till en kunskapsbaserad ekonomi, modernisera den europeiska sociala modellen och upprätthålla gynnsamma tillväxtmöjligheter.

Vid Europeiska rådets möte i Nice i december 2000 infördes kvalitet som ledstjärna i den socialpolitiska agendan och i synnerhet kvalitet i arbetet som ett viktigt mål i den europeiska sysselsättningsstrategin. Europeiska rådet betonade att frågan om kvalitet är mångfacetterad och både avser vissa aspekter av själva arbetstillfället och den mer allmänna situationen på arbetsmarknaden samt angav att kvalitet skulle främjas genom åtgärder inom alla fyra pelare.

Som en bekräftelse på Europeiska unionens och medlemsstaternas åtagande att uppnå full sysselsättning fastställde Europeiska rådet vid sitt möte i Stockholm 2001 ett sysselsättningsdelmål på 67 % totalt och 57 % för kvinnor senast 2005 samt ett sysselsättningsmål på 50 % för äldre arbetstagare (55-64 år) senast 2010. Som svar på begäran från Stockholm undersökte kommissionen och rådet gemensamt vad som skulle krävas för att öka arbetskraftsdeltagandet i EU, och lade inför Europeiska rådet i Barcelona fram förslag på hur detta skulle kunna göras [3].

[3] Öka andelen arbetstagare och främja ett aktivt åldrande, rådets dokument nr 6707 av den 8 mars 2002, antaget på grundval av KOM(2002) 9 slutlig av den 24 januari 2002.

Vid sitt möte i Göteborg kompletterade Europeiska rådet det politiska åtagandet med en strategi för hållbar utveckling och lade till en miljödimension till Lissabonstrategin, och bekräftade därmed kopplingen mellan miljö, tillväxt och sysselsättning.

Europeiska rådet i Barcelona i mars 2002 konstaterade att en aktiv politik för att uppnå full sysselsättning och fler och bättre arbetstillfällen hör till de tre områden som kräver särskilda insatser. Europeiska rådet betonade att målet om full sysselsättning inom Europeiska unionen är hörnstenen i Lissabonstrategin och det väsentliga målet för ekonomisk politik och socialpolitik. Mot bakgrund av detta manade Europeiska rådet till en förstärkning av sysselsättningsstrategin och gav riktlinjer för hur den europeiska sysselsättningsstrategin skulle se ut i framtiden. Det välkomnade kommissionens handlingsplan för kompetens och rörlighet vilken följdes upp av en rådsresolution [4].

[4] 9614/02, 3.6.2002.

I denna gemensamma rapport om sysselsättningen görs en översyn över de framsteg som gjorts under 2001 - en viktig milstolpe eftersom det är det femte året som den europeiska sysselsättningsstrategin genomförs. Kommissionen och medlemsstaterna har tillsammans gjort en utvärdering av strategins effekter mellan 1997 och 2001 [5] för att kunna förbereda för den europeiska sysselsättningsstrategins fortsatta utveckling.

[5] KOM(2002) 416, 17.7.2002.

Mindre gynnsam ekonomisk utveckling 2001 - en prövning för den europeiska sysselsättningsstrategin

I stark kontrast till det positiva klimatet under 2000 då man uppnådde den största sysselsättningsökningen på tio år, kännetecknades första halvåret 2001 av ekonomisk ovisshet, följt av en allmän nedgång efter händelserna den 11 september.

Mellan 2000 och 2001 minskade tillväxten och arbetskraftens produktivitetsökning drastiskt från 3,3 % till 1,6 % respektive från 1,6 % till 0,3 %. Mellan första och andra halvåret 2001 mattades sysselsättningsökningen av och gick från 1,5 % till 1 %. Den ekonomiska nedgången bedömdes först bli kortvarig men har hållit i sig. Den ekonomiska återhämtningen har inte lyckats ta fart och förväntas inte komma igång före 2003, och antalet omfattande uppsägningar har ökat inom euroområdet. De offentliga finanserna har förbättrats ytterligare, och flera medlemsstater har lyckats uppnå eller bibehålla sunda offentliga finanser. Under den svaga tillväxt som nu råder är emellertid budgeten åtstramad och tilltron sviktar, och vissa medlemsstater har misslyckats med att helt uppfylla budgetåtagandena i stabilitets- och tillväxtpakten. Inflationen ökade från 2,1 % under 2000 till 3,4 % i maj 2001, sjönk därefter till 2 % mot årets slut, men förväntas öka till 2,2 % under 2002.

Långsammare framsteg på sysselsättningsområdet ...

När man bedömer vilka resultat som uppnåtts måste man se till det försämrade ekonomiska läget. Även om sysselsättningen bara ökade marginellt (från 63,3 % under 2000 till 63,9 % under 2001, då det totala antalet sysselsatta ökade med 2,06 miljoner) är EU-målet fortfarande inom räckhåll, men det kommer att krävas särskilda och ihållande insatser för att nå ända fram. Den totala arbetslösheten sjönk med 0,6 % i förhållande till utgångsläget 2001, men ökade något under de första månaderna 2002 (från 7,4 % till 7,6 %). Ungdoms- och långtidsarbetslösheten sjönk överlag under 2001, Den största minskningen stod kvinnorna för.

Sedan 1997 har skillnaderna mellan kvinnors och mäns sysselsättningsnivåer minskat med närmare 2 procentenheter, vilket lett till en sysselsättningsintensitet på 54,9 % för kvinnor, dvs. inom räckhåll från EU-målet. Sysselsättningen bland äldre arbetstagare ökade till 38,5 % under 2001 (från 37,7 % under 2000), men ligger fortfarande långt ifrån EU-målet på 50 % till 2010.

... under en period med strukturella förändringar på de europeiska arbetsmarknaderna

På senare år har sysselsättningsläget i EU förbättrats påtagligt. Sedan 1997 har drygt 10 miljoner nya arbetstillfällen skapats (6 miljoner av dessa nya jobb gick till kvinnor) och det finns 4 miljoner färre arbetslösa samtidigt som befolkningen i arbetsför ålder har ökat med 5 miljoner människor. Utvärderingen av den europeiska sysselsättningsstrategin bekräftar att dessa förbättringar är strukturella till sin natur, vilket framgår av den sänkta strukturarbetslösheten, en mer sysselsättningsintensiv ekonomisk tillväxt och arbetsmarknadens förbättrade förmåga att snabbt anpassa sig till ekonomiska och sociala förändringar [6]. Genomförandet av de strukturella arbetsmarknadsreformerna banade väg för dessa förbättringar. De överlag goda resultaten under nittiotalet tyder på att ökad sysselsättning och sänkt arbetslöshet är varaktiga och strukturella till sin natur. Dessa positiva resultat kan inte förklaras enbart av en förbättrad konjunktur. Sedan 1997 har strukturarbetslösheten minskat i allt snabbare takt, samtidigt som antalet nya arbetstillfällen ökat kraftigt. Den europeiska sysselsättningsstrategin skapade de förutsättningar som krävdes för att dessa förbättringar skulle bli varaktiga genom en strävan efter att till fullo dra nytta av det potentiella arbetskraftsutbudet med hjälp av fler och bättre arbetstillfällen. Arbetsmarknadens parter bidrog också i hög grad till det förbättrade sysselsättningsläget, främst genom att verka för sysselsättningsfrämjande löneavtal.

[6] "Bedömning av de framsteg som gjorts under fem år av den europeiska sysselsättningsstrategin", KOM(2002) 416 - Employment in Europe 2002.

Kvarstående strukturella svagheter måste åtgärdas

Trots de framsteg som gjorts kvarstår ett antal väsentliga strukturella svagheter.

- Den fortsatt höga arbetslösheten och långtidsarbetslösheten måste sänkas ytterligare för att skapa en arbetsmarknad öppen för alla. Arbetsmarknaderna måste bli mer tillgängliga för samtliga, för trots de framsteg som gjorts har mindre gynnade grupper fortfarande en svag ställning på arbetsmarknaden. För detta krävs mer skräddarsydda åtgärder, övergripande strategier som inbegriper både utbud och efterfrågan, samt en närmare koppling till den bredare politiken för social integration.

- Det krävs ett fortsatt engagemang för att nå EU:s sysselsättningsmål, särskilt målet för äldre arbetstagare. I den gemensamma rapporten [7] om att öka andelen arbetstagare uppskattades att det krävs en ökning av sysselsättningen med 15,4 miljoner arbetstillfällen mellan 2002 och 2010, varav 9,6 miljoner för kvinnor och 7,4 miljoner för äldre arbetstagare.

[7] "Öka andelen arbetstagare och främja aktivt åldrande", rådets dokument nr 6707 av den 8 mars 2002, antaget på grundval av KOM(2002) 9 slutlig av den 24 januari 2002.

- Produktivitetsskillnaderna mellan USA och EU ökar fortfarande, men de är mycket mer uttalade när det gäller arbetskraftens produktivitet per anställd än för arbetskraftens produktivitet per arbetad timme. För sistnämnda förutspås till och med en knapp minskning [8]. Enligt kommissionens nyligen antagna meddelande "Produktivitet: nyckeln till konkurrenskraft för medlemsstaternas ekonomier och företag" [9] beror produktivitetstillväxt på det fysiska kapitalets kvalitet, förbättringar i arbetskraftens kvalifikationer, tekniska framsteg och nya sätt att organisera dessa produktionsfaktorer. Den positiva kopplingen mellan kvalitet i arbetet och produktivitet bör också utnyttjas för att överbrygga denna klyfta, men hittills har man inte fäst tillräcklig vikt vid sysselsättningens kvalitet. Endast i fråga om deltagandet i utbildning och skillnaderna i sysselsättning mellan könen kan man konstatera att det gjorts tydliga framsteg, medan det på andra områden finns mycket kvar att göra.

[8] Arbetskraftens produktivitet i USA (BNP i köpkraftsstandarder per anställd) var 116,1 under 1997 (EU-15 = 100) och ökade till 117,5 under 2000 (prognos för 2001: 117,7). Motsvarande siffror för arbetskraftens produktivitet i köpkraftsstandarder per arbetad timme var 102,6 under 1997 och 103,2 under 2000 (prognos för 2001: 103,0).

[9] KOM(2002) 262 slutlig.

- Regionala skillnader, såväl när det gäller sysselsättning som arbetslöshet, är fortfarande ett problem i flera medlemsstater.

Det är absolut nödvändigt att med hjälp av målmedvetna reformer ta itu med dessa svagheter så att EU:s arbetsmarknad kan stå emot de utmaningar som den demografiska utvecklingen, de framtida flaskhalsarna, den pågående ekonomiska och sociala omstruktureringen, globaliseringen och utvidgningen innebär på medellång sikt.

Figur 1: Översikt över sysselsättningen och arbetslösheten i Europeiska unionen, 1997 och 2001

>Hänvisning till>

I avsnitt 3 redovisas samma figurer för respektive medlemsstat.

2. Genomförande av 2002 års riktlinjer och rekommendationer för sysselsättningen: Bedömning av resultaten och de politiska åtgärderna i Europeiska unionen

Med tanke på den tid som behövs för att genomföra de omfattande ändringarna i 2001 års riktlinjer för sysselsättningen som gjordes till följd av översynen efter halva tiden och Europeiska rådets möte i Lissabon, och med tanke på att strategin skulle ses över till 2003 mot bakgrund av utvärderingen av erfarenheterna efter de första fem åren, beslutade man att inte ändra mer än nödvändigt i 2002 års sysselsättningsriktlinjer. Endast två nya inslag har tillkommit. Dels anpassades sysselsättningsmålen så att de skulle inbegripa de mål som ställdes upp vid Europeiska rådets möte i Stockholm, dels infördes ett nytt, övergripande mål om kvalitet i arbetet till följd av den intensiva politiska debatt som förts på europeisk nivå om de olika aspekterna på kvalitet i arbetet, som mynnade ut i antagandet av en förteckning över indikatorer vid Europeiska rådets möte i Laeken i december 2001.

2002 års nationella handlingsplaner

Presentationen av medlemsstaternas sysselsättningsåtgärder blir allt tydligare och mer uttömmande, och i och med 2002 års nationella handlingsplaner fortsätter denna trend. Dessutom innehåller handlingsplanerna en mer balanserad kombination av olika politiska åtgärder som sträcker sig över den europeiska sysselsättningsstrategins samtliga fyra pelare. De flesta medlemsstater är fortfarande motvilliga att följa uppmaningen i riktlinjerna att fastställa nationella mål. Även om medlemsstaterna har vidtagit många sysselsättningsåtgärder saknas det i regel en bedömning av vilka effekter dessa åtgärder haft. Budgetaspekterna på handlingslinjerna (särskilt bidragen från strukturfonderna) bör också tydliggöras. Även om de upplysningar som ges överlag har förbättrats framgår det fortfarande inte helt klart i vilken utsträckning medlemsstaterna har utnyttjat strukturfonderna för sin verksamhet inom de fyra pelarna. Svårigheterna ligger inte enbart i de kvantitativa aspekterna utan även i huruvida strukturfonderna har utnyttjats strategiskt till att skapa mervärde (exempelvis till att utforska nya aktiva arbetsmarknadsåtgärder vid sidan av traditionella nationella åtgärder och förfaranden). Strukturfondernas nya roll att stötta målen för den europeiska sysselsättningsstrategin som infördes vid översynen av förordningarna 1999 måste utnyttjas i mycket högre grad. Arbetsmarknadens parter medverkar i allt högre grad till att utarbeta de nationella handlingsplanerna, men vid själva genomförandet och uppföljningen har de ofta en tillbakadragen roll. Man har inte blivit bättre på att integrera andra potentiella aktörer, såsom den regionala och lokala nivån eller företrädare för det civila samhället.

I enlighet med Lissabonstrategin har frågor som rör kunskapssamhället blivit ett centralt inslag i samtliga pelare. Utöver de avsevärda satsningar som gjorts inom ramen för anställbarhetspelaren har man även kunnat konstatera att det i 2002 års nationella handlingsplaner lagts mer vikt vid informations- och kommunikationsteknik inom pelaren företagaranda.

Uppmuntrande - om än varierande - respons på rekommendationerna

Av tabellen nedan framgår att responsen på 2002 års politiska rekommendationer varierar från ett land till ett annat.

De flesta medlemsstater har infört eller meddelat att de tänker införa politiska initiativ som svar på rekommendationerna i frågor som rör aktivering och förebyggande, arbetskraftsutbudet, det livslånga lärandet, skattetrycket på arbete, den regionala obalansen och kombinationen av olika politiska åtgärder.

Rekommendationerna om äldre och migrerande arbetstagare har i regel inte medfört tillräckliga politiska förändringar.

Responsen på rekommendationerna om lika möjligheter varierar avsevärt mellan olika medlemsstater. I de flesta fall har de politiska besluten fattats men ännu inte genomförts. Inga politiska förändringar, eller endast marginella sådana, har skett i Tyskland, Österrike och Finland (när det gäller löneskillnader), Grekland, Spanien och Italien (integrering av jämställdhetsperspektivet) respektive Luxemburg och Portugal (könsuppdelning).

Responsen på rekommendationerna om arbetsmarknadens parter är också bristfällig överlag. I synnerhet Grekland och Portugal behöver ändra delar av sin politik, medan Österrike, Italien och Spanien bör anstränga sig för att få samarbetet med arbetsmarknadens parter att fungera igen.

Tabell 1: Medlemsstaternas respons på 2002 års rekommendationer, fördelat efter ämnesområde

>Plats för tabell>

tom ruta = ingen rekommendation; + = betydande politisk förändring +/- = påbörjad politisk förändring, inga synbara effekter ännu - = marginell eller ingen politisk förändring.

2.1. Den allmänna politiska ramen återspeglar de övergripande målen för 2002 års riktlinjer

De övergripande målen i 2002 års riktlinjer utgör den allmänna politiska ramen för genomförandet av den europeiska sysselsättningsstrategin och återspeglar strävan från toppmötet i Lissabon att uppnå full sysselsättning i ett kunskapssamhälle.

Ett steg närmare målen från Lissabon och Stockholm

I det övergripande målet A uppmanas medlemsstaterna att förbättra möjligheterna till arbete och erbjuda lämpliga stimulansåtgärder så att sysselsättningen ökar i enlighet med de mål som fastställdes i Lissabon och Stockholm. Av de nationella handlingsplanerna framgår att det görs fortsatta framsteg, trots den ekonomiska nedgången. Sysselsättningsläget skiftar mellan olika medlemsstater, men den totala sysselsättningen i EU ligger strax över tre procentenheter från målet på 67 % för 2005 och sysselsättningen bland kvinnor ligger drygt två procentenheter från målet på 57 % för 2005. Sysselsättningen bland äldre arbetstagare har ökat med en knapp procentenhet sedan 2000 men ligger trots detta över 11 procentenheter från målet på 50 % för 2010.

Fakta om sysselsättningen (se tabell 2)

* Mellan 2000 och 2001 ökade den totala sysselsättningen i EU till 63,9 % (+0,6 procentenheter), sysselsättningen bland kvinnor till 54,9 % (+0,9 procentenheter) och bland äldre arbetstagare till 38,5 % (+0,8 procentenheter).

* Det råder stora skillnader mellan olika medlemsstater i fråga om vilka nivåer som uppnåtts och hur snabba förbättringar man lyckats åstadkomma. De länder som uppvisade de bästa resultaten med en sysselsättningsintensitet över 70 % var liksom föregående år Danmark, Nederländerna, Sverige och Förenade kungariket. De lägsta nivåerna återfanns återigen i Grekland, Italien och Spanien.

* Under 2001 har sysselsättningen ökat i samtliga åldersgrupper, med 0,4 procentenheter i åldersgruppen 15-24 år och med 0,5 procentenheter i åldersgruppen 25-54 år.

* Skillnaderna mellan medlemsstaterna minskar för den aktivaste åldersgruppen, men kvarstår eller ökar de för yngre och äldre arbetstagare. Den låga sysselsättningen bland ungdomar beror på en ökad andel ungdomar inom fortbildning eller högre utbildning.

Med den nuvarande utvecklingen är målet från Lissabon med en total sysselsättning på 70 % endast inom räckhåll om de nyligen genomförda strukturförbättringarna på de europeiska arbetsmarknaderna fortsätter, och om kvinnors deltagande på arbetsmarknaden fortsätter att öka fram till år 2010, och eventuellt förbättras ytterligare. Före årtiondets slut måste sysselsättningsutvecklingen förbättras avsevärt i de medlemsstater som hittills inte gjort så bra ifrån sig. Detta gäller i synnerhet Grekland och Italien bland de länder som har en låg sysselsättningsintensitet, Belgien och Frankrike i mellangruppen samt Österrike och Tyskland bland dem som ligger över genomsnittet men under målet på 70 %.

Tabell 2: Sysselsättning

>Plats för tabell>

Källa: Eurostats kvartalsvisa arbetskraftsundersökning.

Skillnaderna i sysselsättningsintensitet inom medlemsstaterna minskar successivt. Fortfarande råder dock stora könsskillnader på arbetsmarknaden, trots att sysselsättningen bland kvinnor ökar snabbare än den totala sysselsättningen. Ser man till utvecklingen över tid (1997-2001) finner man olika orsaker till ökningen, men det är kvinnorna som har bidragit mest till den totala ökningen. Sysselsättningsökningen bland kvinnor överskrider den totala sysselsättningsökningen i samtliga medlemsstater. Emellertid är sysselsättningen bland äldre kvinnor särskilt oroväckande (28,9 %, dvs. 9,6 procentenheter lägre än den totala sysselsättningen i den åldersgruppen).

Medlemsstaterna tycks inta ett mer strategiskt förhållningssätt till utmaningen att öka sysselsättningen genom att kartlägga arbetskraftsreserver och därefter inrikta åtgärderna på de grupper som har störst potential. Att denna fråga prioriteras framgår av nya institutionella strukturer (till exempel "Equal Studies Unit" inom jämlikhetsmyndigheten i Irland, en arbetsgrupp för äldre arbetstagare i Nederländerna och Belgiens "Cellule de consolidation de l'emploi"). Endast ett fåtal medlemsstater håller på att genomföra omfattande och sysselsättningsfrämjande reformer av skatte- och bidragssystemen.

De nationella handlingsplanerna visar att alla medlemsstaterna anser att äldre arbetstagare är den främsta arbetskraftspotentialen, och det görs satsningar för att antingen försöka motverka att människor lämnar arbetsmarknaden i förtid eller uppmuntra dem att stanna kvar längre på arbetsmarknaden genom olika incitament. Försök har även gjorts att skapa ett system som genom att kombinera de bägge strategierna gör det möjligt att successivt lämna arbetslivet. Hittills har det dock inte införts några handlingslinjer för att åtgärda den särskilt låga sysselsättningen bland kvinnor i den kritiska åldersgruppen, och ännu saknas ett jämställdhetsperspektiv på åtgärderna för ett aktivt åldrande. Det är tveksamt om EU kommer att kunna nå det uppställda målet för äldre arbetstagare överlag, med tanke på den låga sysselsättningen i kombination med en måttlig sysselsättningsökning, som bara ligger strax över den totala sysselsättningsökningen.

Tabell 3: Sysselsättningsmål i 2002 års nationella handlingsplaner

>Plats för tabell>

Kvalitet i arbetet prioriteras ännu inte tillräckligt

Syftet med det övergripande målet B är att se till att medlemsstaternas åtgärder bidrar till att förbättra kvaliteten i arbetet. Även om det har gjorts framsteg avseende en rad viktiga aspekter finns det i regel inte någon helhetssyn på kvalitet i arbetet, och därmed återspeglas inte detta begrepps mångdimensionella karaktär som beskrevs i Europeiska kommissionens meddelande från juni 2001 [10]. De tio aspekterna på kvalitet i arbetet som kommissionen ställt upp, och som använts av rådet som underlag för att utforma lämpliga indikatorer, omfattas i olika hög grad av medlemsstaternas åtgärder. Responsen på detta nya mål är huvudsakligen inriktad på vilka olika fördelar som följer av olika slags avtalsförhållanden, särskilt när det gäller balansgången mellan flexibilitet och trygghet. Arbetsmiljö, utbildning och möjligheterna att förena yrkesliv och familjeliv täcks också in i relativt hög grad, medan andra aspekter, t.ex. de enskilda arbetstillfällenas verkliga kvalitet och den sociala dialogens kvalitet, ännu inte ingår i den övergripande synen på kvalitet i arbetet.

[10] Sysselsättningspolitik och socialpolitik - En ram för investeringar i kvalitet, meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén, KOM(2001) 313 slutlig. Europeiska rådet (2001), "Indicators of Quality in Work", rapport från sysselsättningskommittén till rådet, 14263/01.

I fråga om de resultat som uppnåtts kan entydigt positiva tendenser endast urskiljas på ett par områden (ökat deltagande i allmän och yrkesinriktad utbildning samt minskade könsskillnader i sysselsättningen). På andra områden finns tecken på stabilitet eller stagnation, vilket delvis är en följd av förändrade omständigheter, till exempel den ringa ökningen av arbetskraftsproduktiviteten på sistone med anledning av konjunkturnedgången under 2001. Än finns inte tillräckligt med uppgifter för att göra någon ingående och omfattande bedömning av utvecklingen över tid, särskilt inte som det saknas tidsserier för somliga indikatorer.

Tabell 4: Fakta om kvalitet i arbetet

Kvalitet i arbetet: aspekter och indikatorer // Fakta (grundat på senaste tillgängliga uppgifter)

Arbetets kvalitet

Indikatorer: övergång mellan overksamhet och sysselsättning samt mellan olika anställningsformer. // Övergången från visstidsanställning till tillsvidareanställning är inte självklar: endast 34 % av de visstidsanställda 1997 hade tillsvidareanställning 1998 medan 24 % blev arbetslösa. Däremot behöll 92 % av de tillsvidareanställda sin tillsvidareanställning. Endast 11 % av de overksamma personerna 1997 fick visstids- eller deltidsanställning under 1998. Jämfört med arbetslöshet minskar en visstidsanställning risken att efter två år vara arbetslös eller stå utanför arbetskraften med ungefär 2/3, och ger människor mer än tre gånger så stora chanser att inom två år byta till ett arbete av hög kvalitet.

Kvalifikationer, livslångt lärande och yrkesutveckling

Indikator: andel av den vuxna befolkningen som deltar i någon form av utbildning. // Andelen 25-64-åringar som deltar i någon form av utbildning har ökat avsevärt (från 5,8 % under 1997 till 8,4 % under 2001). Andelen kvinnor (9 %) är högre än andelen män (8 %) medan deltagandet bland 55-64-åringarna är mycket lågt (3 %), liksom bland personer med låg utbildnings- eller kompetensnivå (2 %). Bäst resultat hade under 2001 Förenade kungariket, Sverige, Finland, Danmark och Nederländerna.

Jämställdhet

Indikatorer: förhållandet mellan kvinnors och mäns bruttotimlön; skillnader mellan könen i fråga om sysselsättning och arbetslöshet. // Löneskillnaderna mellan könen är fortfarande stor: 16,2 procentenheter 1998 (23,7 procentenheter inom den privata sektorn). Störst var löneskillnaderna i Förenade kungariket, Österrike, Nederländerna, Tyskland och Irland.

Stora skillnader i sysselsättning mellan könen (18 procentenheter 2001). Största skillnaderna fanns i Grekland, Spanien, Italien, Luxemburg och Irland.

Skillnaderna i arbetslöshet mellan könen var 2,3 procentenheter under 2001, med betydande skillnader länderna emellan (största skillnaderna fanns i Grekland, Spanien, Italien och Frankrike).

Arbetsmiljö

Indikator: antal olycksfall i arbetet per 100 000 förvärvsarbetande. // Hög olycksfallsfrekvens: under 2001 inträffade i hela EU 4,87 miljoner olycksfall som ledde till mer än tre dagars frånvaro från arbetet. I somliga medlemsstater har olycksfallen ökat på senare år (Sverige, Danmark, Förenade kungariket, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Portugal och Spanien).

Flexibilitet och trygghet

Indikator: andel deltids- och visstidsanställda. // Deltidsanställning: EU-genomsnittet 2001 var 17,9 %, varav ca 80 % utgörs av frivilligt deltidsarbete. Största andelen deltidsanställda finns i Nederländerna, Förenade kungariket och Danmark. Den lägsta andelen fanns i Grekland, Italien och Spanien. Betydande skillnader mellan könen i fråga om andel deltidsarbetande (en tredjedel av kvinnorna mot 6 % av männen).

Under 2001 hade 13,4 % av de anställda visstidsanställning. Störst andel fanns i Spanien och Portugal.

Integrering och tillträde till arbetsmarknaden

Indikator: övergång mellan sysselsättning, arbetslöshet och overksamhet. // Relativt dåliga resultat för övergången från arbetslöshet till sysselsättning: endast 30 % av de arbetslösa 1997 fick ett arbete under 1998. Bättre resultat återfinns i Danmark, Grekland, Spanien, Portugal, Österrike och Förenade kungariket.

Arbetsorganisation och balans mellan yrkesliv och privatliv

Indikator: andel sysselsatta med respektive utan barn i åldern 0-6 år. // Föräldraskapet hade negativa effekter på sysselsättningen bland kvinnor, men positiva effekter på sysselsättningen bland män. Den genomsnittliga sysselsättningen under 2001 för kvinnor med ett barn i åldern 0-6 år låg 12,4 procentenheter under sysselsättningen bland kvinnor utan barn. Motsvarande siffra för män var 9,5 procentenheter högre bland män med barn än bland män utan.

Social dialog och arbetstagarnas medbestämmande

Indikatorer: antal förlorade dagar och andel anställda som omfattas av kollektivavtal. // Kollektivavtalsanslutningar: Störst andel (över 90 %) under 2000 i Österrike, Belgien, Frankrike och Finland och minst i Förenade kungariket. Högst antal dagar som gått förlorade på grund av strejker under 2000 återfanns i Spanien, Frankrike, Danmark och Finland och lägst antal i Österrike, Nederländerna, Luxemburg, Sverige och Tyskland.

Mångfald och icke-diskriminering

Indikatorer: sysselsättning bland 55-64-åringar. // Under 2001 var sysselsättningen bland 55-64-åringar 38,5 %. Lägst nivåer uppvisade Belgien, Luxemburg, Italien, Österrike och Frankrike. Högst nivåer hade Danmark, Portugal, Förenade kungariket och Sverige.

Övergripande arbetsresultat

Indikator: ökning av arbetskraftens produktivitet. // Den genomsnittliga ökningen av arbetskraftens produktivitet per arbetad timme minskade från 1,6 % under 2000 till 0,3 % år 2001. Den var negativ i Belgien, Finland och Frankrike.

Bättre utformade strategier för livslångt lärande

Vissa lovande framsteg har gjorts på de områden inom utbildning och livslångt lärande som omfattas av det övergripande målet C. Sedan 1997 har den andel av den vuxna befolkningen som deltar i allmän och yrkesinriktad utbildning ökat gradvis, och samtliga medlemsstater är i färd med att utforma mer integrerade utbildningssystem som skall täcka hela livscykeln. Livslångt lärande betraktas inte enbart som ett sätt att förbättra arbetstagarnas anställbarhet och anpassningsförmåga utan även som ett politiskt instrument för att öka utbudet av arbetskraft, få grupper som är underrepresenterade på arbetsmarknaden att delta i större utsträckning samt för att bekämpa social utslagning. Livslångt lärande är emellertid långt ifrån en realitet för alla, och det finns tecken som tyder på att det blir allt större skillnader i utnyttjandet av utbildningsmöjligheter mellan lågkvalificerade och högutbildade arbetstagare, liksom mellan yngre och äldre. Det måste därför tas krafttag för att förbättra tillgången och öka deltagandet, och särskilda insatser måste göras för de vuxna som är minst benägna eller som har de sämsta förutsättningarna för att utbilda sig.

De rekommendationer som riktats till flertalet medlemsstater om att ta fram strategier för livslångt lärande under de två senaste åren har resulterat i generellt förbättrade resultat. De största framstegen har gjorts i en del av de medlemsstater som tidigare hade de minst omfattande strategierna (se tabell 5). Enligt förra årets bedömning hade hälften av medlemsstaterna övergripande och sammanhängande strategier, medan det i år framgick att alla nu hade lagt grunden till övergripande strategier som omfattar hela utbildningsspektrumet från den obligatoriska skolan till utbildning på arbetsplatsen samt att man kommit ett steg närmare ett ökat erkännande och validering av icke-formellt lärande. Fortsatta framsteg kan också skönjas när det gäller att göra de olika strategierna för livslångt lärande mer samstämda, även om de är något långsammare eftersom det krävs mer långtgående reformer av systemen och metoderna. Flera medlemsstater har utformat institutionella strukturer för att förbättra samarbetet mellan olika berörda ministerier, men ännu har inte frågan om hur man på bästa sätt underlättar övergången inom och mellan systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning respektive arbetsmarknaden behandlats på något heltäckande sätt. Det livslånga lärandets kvalitet och relevans för arbetsmarknaden måste också förbättras.

Trots att medlemsstaterna inte heller denna gång ställt upp några mål för investeringar i humankapital har de offentliga utgifterna för mänskliga resurser i regel ökat, och det finns allt mer som tyder på ett delat finansieringsansvar, bland annat genom att företagen bekostar fortbildning i allt större utsträckning. En allmän ökning av offentliga och privata investeringar måste emellertid kombineras med en omfördelning av resurser över hela utbildningsspektrumet och med vidareutveckling av skatteincitament och andra slags stimulansåtgärder för utbildning. Investeringarna i allmän och yrkesinriktad utbildning måste dessutom åtföljas av en utvärdering av hur effektiva utbildningssystemen och yrkesutbildningsprogrammen är samt av eventuella åtgärder för att förbättra dem.

Den nuvarande och framtida förändringstakten kommer att kräva större insatser av både regeringarna, företagen, de enskilda individerna, arbetsmarknadens parter och kommissionen för att höja både kvaliteten och omfattningen på investeringarna i mänskliga resurser samt för att få till stånd en kulturell förändring som främjar investeringar i människor under hela livet.

Tabell 5: Medlemsstaternas ställning när det gäller att utveckla strategier för livslångt lärande

>Plats för tabell>

Kommentarer:

A Adekvat. Med adekvat avses att ett visst kriterium ges lämplig prioritet både i medlemsstatens strategi och i konkreta åtgärder.

D Delvis. Med delvis avses att kriteriet ägnas viss uppmärksamhet både i strategin och i åtgärderna eller att den ges lämplig prioritet antingen i strategin eller i åtgärderna.

O Otillräcklig. Med otillräcklig avses att det särskilda kriteriet saknas både i strategin och i åtgärderna eller att det ägnas viss uppmärksamhet antingen i strategin eller i åtgärderna.

Bokstäver i fetstil och gråmarkerade rutor anger att det skett en förändring sedan förra året.

+ anger att det skett förbättringar sedan förra året.

Stärkt roll för arbetsmarknadens parter på såväl nationell som europeisk nivå

I det övergripande målet D betonas hur viktigt det är med ett omfattande samarbete med arbetsmarknadens parter. Av 2002 års nationella handlingsplaner framgår att arbetsmarknadens parter i de flesta medlemsstater bidrar i högre grad till de nationella handlingsplanerna. Starkast är samarbetet fortfarande i Irland, Belgien, Luxemburg, Portugal, Finland och, i något mindre utsträckning, i Nederländerna, Grekland och Tyskland. I andra medlemsstater, t.ex. Danmark och Sverige, spelar arbetsmarknadens parter själva en viktig roll när det gäller att genomföra de riktlinjer som är särskilt avsedda för dem. I Italien, Österrike och Spanien har det uppstått vissa spänningar mellan regeringen och framför allt de fackliga organisationerna, vilket skapat mindre gynnsamma förutsättningar för samarbete vid utformningen av de nationella handlingsplanerna. Ändå har bilaterala avtal och trepartsavtal ingåtts, där man behandlar en rad viktiga frågor som tas upp i riktlinjerna. I Spanien har dock förbindelserna förbättrats på sistone. Bidraget från arbetsmarknadens parter gällde i första hand kvalitet i arbetet, livslångt lärande, ökat deltagande bland äldre på arbetsmarknaden samt främjande av jämställdhet. På sistnämnda område krävs dock en högre politisk prioritet och en intensivare satsning på konkreta åtgärder.

Den sociala dialogen har fått ett uppsving på europeisk nivå och har resulterat i flera initiativ som har bidragit till att föra den europeiska sysselsättningsstrategin framåt på en rad olika områden. Exempelvis kan nämnas rapporten om framtiden för arbetsmarknadsrelationerna i Europa och de europeiska arbetsmarknadsparternas gemensamma förklaring till Europeiska rådet i Laeken i vilken man betonade behovet av att vidareutveckla den självständiga sociala dialogen. Andra exempel är planer på att under hösten 2002 lägga fram ett flerårigt arbetsprogram som utarbetats av arbetsmarknadens parter, arbetsmarknadsparternas gemensamma handlingsram för kompetensutveckling och utveckling av kvalifikationer som lades fram inför toppmötet i Barcelona samt ett avtal om distansarbete som ingåtts av arbetsmarknadens parter i EU.

De politiska åtgärderna är mer balanserade men de regionala skillnaderna är fortfarande ett allvarligt problem

I det övergripande målet E uppmanas medlemsstaterna att respektera samtliga fyra pelare och riktlinjernas integrerade karaktär och lika värde samt ta vederbörlig hänsyn till den regionala dimensionen. Jämfört med tidigare år har man lagt större tonvikt vid pelarna jämställdhet och företagaranda och därmed återställt balansen något, även om den huvudsakliga tyngdpunkten fortfarande ligger på anställbarhetspelaren. Rapporteringen kring pelaren anpassningsförmåga återspeglar inte i tillräcklig utsträckning arbetsmarknadsparternas arbete. En omfördelning av de politiska åtgärderna kan framför allt skönjas i Spanien, Österrike, Luxemburg och Irland.

De största regionala skillnaderna finns i Belgien, Tyskland, Spanien, Italien och Finland. Skillnaderna är i regel mer uttalade när det gäller arbetslöshet (mätt med variationskoefficienten [11]) än sysselsättning. Situationen förvärrades i fler länder när det gäller arbetslösheten (Tyskland, Grekland, Italien, Nederländerna, Österrike och Förenade kungariket) än i fråga om sysselsättningen (Tyskland, Österrike och Finland). Tyskland och Österrike är de enda medlemsstater där skillnaderna i både sysselsättning och arbetslöshet ökar (även om det i Österrikes fall endast rör sig om mycket små försämringar). Hur prioriterad denna fråga är varierar från en medlemsstat till en annan. Samtliga medlemsstater fortsatte emellertid att fästa större uppmärksamhet vid sysselsättningspolitikens regionala dimension samt behovet att utforma handlingslinjer och instrument som är mer flexibla och lättare kan anpassas efter särskilda behov på regional - och i vissa fall även lokal - nivå.

[11] Variationskoefficienten erhålls genom att man delar standardavvikelsen med det vägda medelvärdet (det vägda genomsnittet av sysselsättningen/arbetslösheten i ett land).

Figur 2: Sysselsättningen i NUTS2-regioner under 2001 (andel 15-64-åringar i befolkningen)

>Hänvisning till>

Källa: Arbetskraftsundersökning, NUTS2-nivå, Eurostat. För DK och IRL ges NUTS3-nivåer i den nationella arbetskraftsundersökningen [12]. Bättre uppföljning men vissa nationella källor behöver vidareutvecklas

[12] För Irland är uppgifterna om sysselsättning hämtade ur Central Statistics Office Irelands kvartalsvisa nationella hushållsundersökning. (Employment from Quarterly National Household Survey), och uppgifterna om befolkning i arbetsför ålder ur uppskattningen om befolkning och migration (Population and Migration Estimates) från april 2001.

I det övergripande målet F betonas hur viktigt det är att satsa mer på att ta fram indikatorer så att framstegen inom ramen för de fyra pelarna kan utvärderas. De flesta medlemsstater har gjort betydande framsteg när det gäller att utveckla och använda gemensamma indikatorer som skall anges i de nationella handlingsplanerna, särskilt när det gäller förebyggande och aktivering.

Situationen är otillfredsställande när det gäller flera indikatorer som grundar sig på nationella källor och som behövs för att man skall kunna avgöra vilka framsteg som gjorts i fråga om kvalitet i arbetet. Bland annat saknas gemensamma indikatorer om mindre gynnade grupper (etniska minoriteter, migrerande arbetstagare och funktionshindrade), och det är bara tre medlemsstater som har tillhandahållit indikatorer om övergången mellan overksamhet och sysselsättning. Fler uppgifter har inkommit om barnomsorg liksom vissa uppgifter om övrig anhörigomsorg, men det saknas fortfarande uppgifter från många medlemsstater och i flertalet fall överensstämmer de bara delvis med de överenskomna indikatorerna.

De flesta medlemsstater har inte inkommit med tillräcklig information för att kunna bedöma vilka flaskhalsar som finns på arbetsmarknaden eller vilka effekter de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna haft när det gäller verklig integrering på arbetsmarknaden.

2.2. Bedömning av de framsteg som gjorts inom de fyra pelarna i 2001 års riktlinjer

2.2.1. Anställbarhet

Den ökade arbetslösheten och omstruktureringen av företag på senare tid visar - vid sidan av att det skapas nya flaskhalsar - hur viktigt begreppet anställbarhet är. När den europeiska sysselsättningsstrategin lanserades betraktades åtgärderna för att förbättra anställbarheten främst som ett sätt att hjälpa arbetslösa tillbaka till arbetslivet. Sedan dess har dock detta begrepp gradvis breddats till att omfatta hela livscykeln och är avgörande för att hjälpa människor att anpassa sig till förändringar. För att kunna öka sysselsättningen till de ambitiösa nivåer som fastställdes i Lissabon och Stockholm krävs inte bara åtgärder för att förebygga och bekämpa arbetslösheten, utan även för att ta till vara outnyttjad potential i syfte att öka deltagandet på arbetsmarknaden. I detta sammanhang är det särskilt viktigt att förebygga att ungdomar lämnar skolan i förtid, förbättra tillträdet till en arbetsmarknad som står öppen för alla, förbättra arbetstagarnas förmåga att stanna kvar i yrkeslivet, reformera skatte- och bidragssystemen och göra dem mer sysselsättningsfrämjande, främja fortlöpande kompetensutveckling samt att motverka flaskhalsar.

Därför är det ofta i ett sådant vidare perspektiv som medlemsstaterna har koncentrerat sig på att befästa och förbättra åtgärdernas genomslagskraft inom denna pelare under 2001.

Fakta om arbetslösheten

* Arbetslösheten minskade under 2001, både bland ungdomar och vuxna. Den totala arbetslösheten sjönk från 7,9 % under 2000 till 7,4 % under 2001, medan kvinnoarbetslösheten sjönk från 9,7 % till 8,7 %. Andelen arbetslösa ungdomar minskade från 7,4 % till 7,1 % [13]. Under de första fyra månaderna 2002 steg emellertid den totala arbetslösheten igen, till 7,6 %.

[13] Ungdomsarbetslösheten är den andel som det sammanlagda antalet arbetslösa ungdomar (15-24 år) utgör av hela befolkningen inom samma åldersgrupp.

* Den totala långtidsarbetslösheten minskade mer än den totala arbetslösheten - från att ha varit 3,7 % under 2000 gick den ned till 3,3 % under 2001. För kvinnor sjönk den med 0,5 procentenheter, från 4,4 % till 3,9 %. Det råder stora skillnader mellan olika medlemsstater, med nivåer som ligger under 1 % i Österrike, Danmark, Luxemburg och Nederländerna, men över 5 % i Grekland, Spanien och Italien.

* Andelen långtidsarbetslösa av alla arbetslösa minskade från 46 % under 2000 till 42 % under 2001.

* Andelen nya långtidsarbetslösa varierar också avsevärt, från 2,1 % i Sverige till 36,2 % i Belgien för ungdomar, och från 0,6 % i Österrike till 23 % i Nederländerna för vuxna. Andelen kvinnor som blir långtidsarbetslösa är högre än andelen män i samtliga medlemsstater, utom i Danmark, Finland, Sverige och Förenade kungariket.

Att övergå från passiva till aktiva arbetsmarknadsåtgärder och från en avhjälpande till en förebyggande strategi i kampen mot arbetslösheten har ända från början varit den europeiska sysselsättningsstrategins vägledande principer. Vid toppmötet i Luxemburg ställdes det upp två mål, nämligen a) att alla arbetslösa ungdomar senast 2002 skulle erbjudas en ny start innan de varit arbetslösa sex månader, liksom alla arbetslösa vuxna innan de varit arbetslösa i tolv månader, samt b) att minst 20 % av de arbetslösa skulle delta i aktiva åtgärder. Medlemsstaterna har uppnått dessa mål med skiftande framgång.

Aktivare arbetsmarknadsåtgärder ...

Redan år 2000 hade aktiveringsmålet på 20 % uppnåtts av samtliga medlemsstater med undantag för Förenade kungariket, och genomsnittet för de tre medlemsstater som nått längst var 51 % under 2001. Aktiveringsgraden har fortsatt att öka. Detta är det sammanlagda resultatet av ett sjunkande antal registrerade arbetslösa och ett ökat antal personer i aktiva åtgärder. Dessutom har utgifterna för aktiva åtgärder ökat i förhållande till de totala utgifterna för arbetsmarknadspolitiken, vilket vittnar om att man fortsatt att lägga tonvikt på aktiveringsåtgärder.

Utbildning är det främsta verktyget för att få in arbetslösa på arbetsmarknaden. Det ökade antalet utbildningsinitiativ står för över hälften av den allmänna ökningen av de aktiva åtgärderna. Dessa initiativ syftar till att överbrygga kompetensbrister. Dessutom har tendensen till ökat samarbete med arbetsgivarna i utformningen av åtgärderna befästs, vilket innebär att åtgärderna successivt blir allt mer efterfrågestyrda.

Fakta om aktiveringen

* Alla medlemsstater utom Förenade kungariket ligger över målet på 20 %. De tre medlemsstater som har de högsta aktiveringsnivåerna är Sverige (60 %), Belgien (50 %) och Irland (38 %).

* Jämfört med 2000 har aktiveringsgraden ökat i Österrike, Belgien, Danmark, Spanien, Irland, Italien, Luxemburg, Portugal och Sverige. Den var oförändrad i Tyskland och minskade i Finland och Nederländerna.

* Antalet deltagare i samtliga aktiva åtgärder ökade med 7 % jämfört med år 2000. I Österrike, Belgien, Danmark, Tyskland, Spanien, Irland, Italien, Luxemburg, Portugal och Sverige var ökningen 8 %. Det skedde en minskning i Finland och Nederländerna.

* Mellan 1999 och 2000 ökade utgifterna för aktiva åtgärder i förhållande till de totala utgifterna för arbetsmarknadsåtgärder i de flesta medlemsstater (med undantag för Danmark och Portugal). Störst var andelen i Irland, Sverige och Danmark, medan den minsta andelen återfanns i Förenade kungariket, Portugal och Österrike. De arbetsmarknadspolitiska utgifterna för aktiva åtgärder i förhållande till BNP minskade något under 2000, och nådde ett genomsnitt på 0,9% för hela EU. Tre länder ligger över 1 % (Danmark, Sverige och Belgien). De lägsta utgifterna återfinns i Förenade kungariket, Grekland och Portugal.

* Utbildningsåtgärderna utgör ungefär hälften av det totala antalet åtgärder och överlag har antalet deltagare i utbildningsåtgärder ökat med 4 %. I Belgien, Danmark, Tyskland, Spanien, Luxemburg, Österrike och Portugal var ökningen 6 %. I Irland, Finland och Sverige skedde en minskning.

* Bland de sju medlemsstater (Österrike, Belgien, Danmark, Finland, Sverige, Spanien och Tyskland) som gav uppgifter om aktiveringsgraden fördelad på kön uppvisade fem länder (Österrike, Belgien, Danmark, Finland och Sverige) en högre aktiveringsgrad bland kvinnor än bland män.

... men mer tonvikt behöver läggas vid de förebyggande åtgärderna ...

Resultaten när det gäller målen för förebyggande är mindre tillfredsställande. De överenskomna indikatorerna för att mäta vilka framsteg som gjorts gäller såväl genomförandet av insatser på ett tidigt stadium (i vilken utsträckning ungdomar och vuxna får individuella handlingsplaner innan de har varit arbetslösa i sex respektive tolv månader) som uppnådda resultat (i vilken utsträckning man lyckas förhindra att fler blir långtidsarbetslösa). Även om flertalet medlemsstater har antagit förebyggande strategier lyckas de inte alltid, vilket framgår av att de inte i tillräcklig utsträckning når ut till de delar av befolkningen som befinner sig i riskzonen för arbetslöshet (se indikatorn för insats i bilaga 2), eller av att nivåerna är höga för indikatorn för andel som inte uppfyller målen (se bilaga 2). Därför kan endast fem medlemsstater - Österrike, Sverige, Finland, Förenade kungariket och Nederländerna (för arbetslösa ungdomar) - anses uppfylla målet helt och hållet. Att arbetslösheten på sistone ökat kraftigt gör det ännu viktigare att förbättra resultaten i fråga om de förebyggande åtgärderna.

Fakta om förebyggandet

* Österrike, Sverige, Finland, Förenade kungariket och Nederländerna (endast ungdomar i det sistnämnda fallet, inte vuxna) har tillfredsställande resultat både när det gäller tidiga insatser och minskat antal nya långtidsarbetslösa.

* Italien och Grekland är fortfarande i färd med att anpassa sina strukturer för att kunna ingripa i tid och systematiskt erbjuda individuella handlingsplaner.

* Danmark, Irland, Spanien och Frankrike har lyckats minska antalet nya långtidsarbetslösa (eftersom deras arbetsmarknader är tillräckligt starka för att majoriteten av de arbetslösa skall kunna finna ett arbete på eget initiativ under de första arbetslösa månaderna), men många av de arbetslösa har ännu inte fått ta del av några insatser i ett tidigt skede.

* I Tyskland, Luxemburg, Portugal och Belgien har antalet arbetslösa som omfattas av de förebyggande åtgärderna ökat, men trots detta har antalet nya långtidsarbetslösa inte minskat i någon större utsträckning.

... och vid effektiviteten

Överlag vet man inte tillräckligt om vilken genomslagskraft aktiveringsåtgärderna verkligen har, eller hur effektiva de är, när det gäller att skapa varaktig integration genom reguljära arbetstillfällen. De kvalitativa aspekterna måste uppmärksammas mer, i synnerhet genom att man följer upp den varaktiga integrationen på den reguljära arbetsmarknaden. Samma sju länder som förra året (Österrike, Danmark, Tyskland, Spanien, Finland, Sverige och Förenade kungariket) ger uppgifter om hur många som återvänder till arbetslösheten respektive hur många som får anställning efter att ha deltagit i en aktiv åtgärd. Den andel som på nytt blir arbetslösa tycks variera mellan 19 % och 45 % (efter tre månader) samt mellan 29 % och 61 % (efter sex månader). Den andel som får anställning efter att ha deltagit i en åtgärd sträcker sig från 50 % (efter sex månader) till 67 % (efter ett år). Av de uppgifter som finns att tillgå [14] framgår att utbildning i kombination med andra åtgärder såsom arbetslivserfarenhet ger störst möjligheter att lyckas. Även om åtgärderna får olika genomslag i olika situationer har erfarenheterna även visat att individanpassade aktiva åtgärder är avgörande. Kraven på aktivering måste vara inriktade på resultat snarare än på antalet stödmottagare i de vanligaste åtgärderna och ta hänsyn till såväl individens speciella egenskaper som till arbetsmarknadsförhållandena.

[14] I synnerhet utvärderingen av den europeiska sysselsättningsstrategin som slutfördes under 2002 - se http://europa.eu.int/comm/employment_social/empl&esf/ees.

De nuvarande indikatorerna för förebyggande återspeglar inte eventuella kvalitetsskillnader i de strategier som använts. Av utvärderingen av sysselsättningsstrategins effekter framgår att medlemsstaterna har tolkat begreppet "en ny start" på många olika sätt - alltifrån en anställningsintervju och individuella handlingsplaner av skiftande djup och kvalitet till en specifik aktiv arbetsmarknadsåtgärd. Förebyggande ses ofta som tidig aktivering av arbetssökande snarare än som ett tidigt konstaterande av vad som krävs för att förhindra att en person blir långtidsarbetslös, vilket gör det svårt att göra någon tydlig åtskillnad mellan förebyggande och aktivering. Det är också svårt att göra några jämförelser mellan länder på grund av att avbrott i arbetslöshetsperioden för att delta i en aktiv åtgärd behandlas på olika sätt.

Den tydliga fokuseringen på kvantitativa mål i uppföljningen av såväl aktivering som förebyggande har varit verkningsfull när det gäller att omorientera prioriteringarna enligt riktlinjerna, men den kan oavsiktligt ha bidragit till att man tagit relativt liten hänsyn till hur slagkraftiga och effektiva åtgärderna är. Enligt utvärderingen av den europeiska sysselsättningsstrategin är det avgörande att man ger rätt erbjudande till rätt person vid rätt tidpunkt genom att i ett tidigt skede fastställa vilka behov som finns.

Arbetsförmedlingarnas centrala roll

Genomslagskraften beror till stor del på den nationella och ekonomiska situationen, och i synnerhet på hur effektiva arbetsförmedlingarna är. I utvärderingen av sysselsättningsstrategins effekter bekräftades att strategin för förebyggande och aktivering har satt igång en omfattande omdaning av de offentliga arbetsförmedlingarnas verksamhet. Utvecklingen fortsätter i riktning mot ökat samarbete, där de offentliga arbetsförmedlingarna i allt större utsträckning antar rollen som förenande kraft i ett vidare system där såväl privata som offentliga aktörer tillhandahåller tjänster. Under 2001 kan man i flera av medlemsstaterna (Italien, Österrike, Tyskland, Belgien, Danmark och Nederländerna) urskilja en tydlig tendens att gå mot en blandad marknad med både offentliga och privata arbetsförmedlingar. Flera medlemsstater går ytterligare ett steg längre när det gäller att liberalisera lagstiftningen om privata arbetsförmedlingar, inklusive bemanningsföretag (Italien, Österrike, Tyskland och Belgien). Andra (Tyskland, Danmark och Nederländerna) håller på att införa förfaranden som gör det möjligt för privata arbetsförmedlingar att medverka i tillhandahållandet av offentliga arbetsmarknadsprogram, medan somliga investerar allt mer i fler och bättre företagstjänster (Förenade kungariket, Finland och Nederländerna). Så gott som alla medlemsstater använder informations- och kommunikationsteknik för att avsevärt förbättra möjligheterna till elektronisk självbetjäning, och många medlemsstater fortsätter att utveckla tjänsterna på regional eller lokal nivå (Frankrike, Spanien, Grekland och Italien). Arbetet med att förändra de institutionella strukturerna för genomförande av den aktiva arbetsmarknadspolitiken och översyn av de komplexa rutinerna vid arbetsförmedling måste emellertid fortgå. Skattesänkningar och förbättrat samspel mellan skatter och bidrag

Under 2001 sänkte de flesta medlemsstater ytterligare skatten på arbetsinkomster (inkomstskatter för fysiska personer och arbetstagares sociala avgifter), i synnerhet för låginkomsttagarna, även om skattesänkningarna inte alltid varit inriktade på just lågavlönad arbetskraft. Andra har genomfört skattereformer genom blygsamma generella skattesänkningar. Ett mindre, om än växande, antal medlemsstater (Belgien, Frankrike, Nederländerna, Förenade kungariket och Danmark) behandlar samspelet mellan skatte- och bidragssystemen. Att bidragen upphör så snart en person får en förvärvsinkomst anses nu allmänt vara en viktig orsak till att arbetssökande drar sig för att söka arbete, och medlemsstaterna har vidtagit ett antal olika åtgärder för att ta itu med detta problem. Det krävs emellertid en mer effektiv kontroll av att kriterierna för att vara berättigad till arbetslöshetsersättning är uppfyllda, liksom ett bättre samspel med de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna samtidigt som man lägger större vikt vid hur bidragssystemen förvaltas. Detta skulle begränsa de negativa effekterna på arbetssökandet samtidigt som man behåller ett fullgott socialt skydd för de arbetslösa.

Incitamenten att ta ett arbete har förbättrats genom att man i allt större utsträckning tillämpar förmåner som är villkorade med arbete. Flera medlemsstater (Förenade kungariket, Irland, Finland, Frankrike, Belgien, Italien och Nederländerna) tillämpar i allt högre grad skattelättnader vid arbete. Vissa medlemsstater har vidtagit riktade åtgärder som innebär ändrade minimilöner och barnbidrag (Förenade kungariket, Irland, Österrike och Sverige) eller där man kombinerar bidrag med deltidsarbete och utbildning (Sverige, Danmark, Portugal och Österrike). Medlemsstaterna nämner dock inte vilka eventuella effekter reformen av skatte- och bidragssystemen fått på jämställdheten.

Aktivt åldrande: en övergripande strategi behövs

Vid sidan av det mål som ställdes upp i Stockholm om att öka sysselsättningen bland äldre arbetstagare till 50 % senast 2010 konstaterade Europeiska rådet i Barcelona att den faktiska genomsnittsålder vid vilken människor upphör att arbeta successivt bör höjas med cirka fem år till år 2010.

Fakta om äldre arbetstagare

* Sysselsättningen i åldersgruppen 55-64 år var 38,5 % under 2001, vilket kan jämföras med 74,7 % för 45-54-åringarna, 77,1 % för 25-54-åringarna och 40,7 % för 15-24-åringarna.

* Den lagstadgade pensionsåldern har höjts i Finland, Danmark och Sverige och pensionsåldern för kvinnor har blivit densamma som för män i Belgien, Tyskland, Förenade kungariket och Portugal. Den faktiska genomsnittsålder vid vilken människor upphör att arbeta i EU är fortfarande låg, med undantag för ett par länder där den har blivit högre, t.ex. Finland.

* Andelen 55-64-åringar som deltog i någon form av allmän eller yrkesinriktad utbildning var 3 % under 2001, vilket kan jämföras med 8,4 % för vuxna i arbetsför ålder. Sverige, Förenade kungariket, Danmark och Finland är de länder som har bäst resultat, med ett deltagande bland äldre arbetstagare som ligger på 10,9 %.

Samtliga medlemsstater har lyft fram frågan om äldre arbetstagare under 2001 och håller på att genomföra en rad olika handlingslinjer.

Ett fåtal medlemsstater (Finland, Danmark, Förenade kungariket och Sverige) har utformat kompletta nationella strategier för ett aktivt åldrande. De flesta främjar utbildning och omskolning av äldre arbetstagare eller arbetslösa. Flera medlemsstater verkar för flexiblare arbetsvillkor och bättre arbetsmiljö, bland annat genom hälsoinsatser på arbetsplatsen. Vissa genomför informationskampanjer för att ge arbetsgivarna en mer positiv inställning till den potential som äldre arbetstagare utgör, men attitydförändringar av detta slag kräver långvariga insatser.

Ansträngningar görs för att försöka förhindra att människor lämnar arbetsmarknaden i förtid eller för att ge ekonomiska och andra incitament åt dem som stannar kvar på arbetsmarknaden. Flexiblare arbetsformer där man kombinerar gradvis pensionering med deltidsarbete uppmärksammas dock inte i särskilt hög grad. Överlag inriktar sig medlemsstaterna på att ändra reglerna för bidrag och fäster mindre vikt vid att förbättra arbetsvillkoren eller vid att ge arbetsgivarna verkliga incitament att behålla eller anställa äldre arbetstagare. Det finns en tendens att täcka in en vidare åldersgrupp än 55-64-åringarna och att fokusera på äldre arbetstagare som redan har ett arbete snarare än på dem som är arbetslösa (med undantag för Förenade kungariket, Danmark, Grekland, Österrike och Belgien).

Den fortsatt låga sysselsättningen bland äldre arbetstagare och den märkbara tendensen att fortsätta förtidspensioneringarna i vissa medlemsstater, är en verklig källa till oro. Det finns också risk för att det uppstår substitutionseffekter mellan olika delar av de sociala trygghetssystemen, t.ex. mellan pension och invaliditet.

Med den nuvarande sysselsättningsutvecklingen kommer EU:s sysselsättningsmål för äldre arbetstagare att förbli utom räckhåll såvida inte medlemsstaterna utformar och tillämpar övergripande strategier för aktivt åldrande. I kommissionens rapport "Öka andelen arbetstagare och främja ett aktivt åldrande" [15] ges huvuddragen för hur en sådan övergripande strategi skulle kunna utformas utifrån ett livscykelorienterat angreppssätt. Inom ramen för fyra mål (skapa fler arbeten och ökad kvalitet i arbetet, göra arbete lönsamt, ge fördjupade och anpassningsbara kunskaper i arbetslivet samt göra arbete till ett verkligt alternativ för alla) fastställdes fem prioriterade åtgärder, nämligen att behålla arbetstagare i arbetslivet under längre tid, se över skatte- och bidragssystemen, ta itu med könsskillnaderna i fråga om löner och möjligheten att ta sig ut på arbetsmarknaden, förbättra arbetsmöjligheter för personer med vårdansvar samt minska avhoppen från skolan. När de olika handlingslinjerna utformas och genomförs måste man dessutom i större utsträckning behandla jämställdhetsaspekterna på det aktiva åldrandet. För att handlingslinjerna skall bli framgångsrika krävs arbetsmarknadsparternas aktiva stöd och medverkan.

[15] KOM(2002) 9 slutlig, 24 januari 2002.

Stora framsteg för åtgärderna för livslångt lärande

Fakta om livslångt lärande

* Utbildningsnivån ökar i långsammare takt. Andelen vuxna (25-64 år) med gymnasieutbildning eller mer ökade endast med 0,2 % under 2001, till 63,8 %, vilket kan jämföras med den ökning på 1,2 % som ägde rum under år 2000. Andelen kvinnor med denna utbildningsnivå har överlag ökat snabbare än andelen män och könsskillnaderna har därmed minskat till drygt fem procentenheter.

* Andelen vuxna som deltar i allmän och yrkesinriktad utbildning är fortfarande låg, och ligger kvar på 8,4 %. Deltagandet skiljer sig avsevärt mellan olika åldersgrupper och utbildningsnivåer. Det är nästan fem gånger fler 25-34-åringar som deltar i utbildning än 55-64-åringar, medan sannolikheten att lågkvalificerade deltar är mer än sex gånger mindre än för de högkvalificerade. Kvinnor utbildar sig mer än män (9 % mot 7,9 %).

* Andelen ungdomar som lämnar skolan i förtid [16] (18-24-åringar som slutar skolan redan efter grundskolan eller dessförinnan) sjönk endast marginellt från 19,7 % under 2000 till 19,4 % under 2001. Framför allt i Portugal är andelen fortfarande hög (över 45 %), liksom i Spanien och Italien (över 25 %). EU-genomsnittet för män är betydligt högre än för kvinnor (21,9 % jämfört med 16,8 %).

[16] EU-genomsnittet omfattar inte Förenade kungariket eftersom det saknas jämförbara uppgifter. För Irland har uppgifter från 1997 använts även för efterföljande år. De svenska uppgifterna för 2000 och 2001 är ojämförbara på grund av att undersökningen gjorts på olika sätt. När det gäller Frankrike har uppgifter endast samlats in om utbildningen pågick då undersökningen gjordes.

* E-lärande: EU-genomsnittet för Internet-tillgång på samtliga utbildningsnivåer var 93 % under 2002 mot 89 % under 2001. Under samma period steg nivån för sekundärskolor från 96 % till 98 %, och från 84 % till 90 % för primärskolor. Antalet elever per dator med Internetuppkoppling sjönk från 15 under 2000 till 10 under 2002. Under 2002 använder 74 % av de lärare i primärskolan respektive 65 % av de lärare i sekundärskolan som undervisar i andra ämnen än datakunskap datorer regelbundet i undervisningen, men 40 % av primärskolelärarna och 47 % av sekundärskolelärarna hade inte fått någon utbildning i informations- och kommunikationsteknik.

Nya flaskhalsar och kompetensbrister har understrukit vikten av kompetensutveckling under hela livscykeln, något som har stimulerat medlemsstaterna att intensifiera åtgärderna för livslångt lärande. Man ägnar större uppmärksamhet åt baskunskaper, och förbättrad läskunnighet bland vuxna har fått särskilt hög prioritet i vissa medlemsstater. I samtliga medlemsstater spelar arbetsmarknadens parter en allt större och mångfacetterad roll i det livslånga lärandet. Det har vidtagits många olika åtgärder för att få till stånd en bättre matchning mellan utbudet av allmänna och yrkesinriktade utbildningar och efterfrågan på arbetsmarknaden, bland annat genom att göra grundutbildningen mer yrkesinriktad, utvidga och omorganisera lärlingsutbildningen samt i några medlemsstater genom att utforma mekanismer för att bättre förutse kompetensbehov. Överlag är dock de utbildningar som erbjuds fortfarande utbudsstyrda och systemen måste bli mer anpassbara till förändringar, samtidigt som man måste ta större hänsyn till frågor kring rörlighet.

En förstärkt regional dimension i det livslånga lärandet kan urskiljas i flertalet medlemsstater (genom regionala utvecklingsstrategier, utbildningssamarbete och - i vissa fall - genom en ökad budget för de regionala myndigheterna). I flera länder har man även öppnat lokala lärcentrum för att ge människor större möjligheter till inlärning. De flesta medlemsstaterna har förbättrat sina informations-, rådgivnings- och vägledningstjänster samt håller på att ta fram ekonomiska incitament som riktar sig både till företag och enskilda i syfte att uppmuntra människor att utnyttja de utbildningsmöjligheter som erbjuds. Deltagandet i allmän och yrkesinriktad utbildning är fortfarande lågt och kompetenshöjningen sker i en långsammare takt, vilket visar att det krävs fortlöpande åtgärder. Två tredjedelar av medlemsstaterna har nu ställt upp nationella mål för deltagande och utbildningsnivå. Det finns emellertid en tendens att koncentrera sig mer på de yngre åldersgrupperna, vilket i och för sig är viktigt, men man måste även fundera över hur man bättre kan nå ut till äldre åldersgrupper, lågkvalificerade och utsatta, anställda i små och medelstora företag samt arbetstagare med atypiska anställningsformer. Mer uppmärksamhet behöver även riktas mot hur man skall främja en kultur där man värdesätter lärande.

Även om det gjorts påtagliga framsteg när det gäller att ta fram nationella strategier för livslångt lärande måste större tonvikt läggas vid arbetsplatsutbildning och icke-formell utbildning, mindre gynnade grupper, övervakningssystem och mer samordnade vägledningstjänster.

Andelen ungdomar som lämnar skolan i förtid har minskat successivt men utvecklingstakten gör att man kan ifrågasätta möjligheterna att uppnå det gemensamma målet att halvera nivån till år 2010. Vid sidan av ett starkare stöd krävs mer individanpassade åtgärder och insatser i ett tidigare skede. Problemet är särskilt svårhanterligt i fråga om manliga elever och det krävs en noggrann analys av situationen och en utvärdering av åtgärdernas genomslagskraft.

Medlemsstaterna har satsat mer på att främja ökade kunskaper i informations- och kommunikationsteknik i allmänhet samt e-lärande i synnerhet. Särskilda insatser görs för att ge vissa prioriterade grupper, t.ex. äldre arbetstagare och arbetslösa, grundläggande IT-kunskaper för att förhindra att det skapas en digital klyfta. Informations- och kommunikationsteknikens stora betydelse för inlärning och undervisning har stärkts ytterligare. E-lärande används inte enbart för att förbättra möjligheterna till utbildning utan också för att förbättra kvaliteten på inlärningsprocessen. När det gäller de gemensamma målen för e-lärande har de flesta medlemsstater nästan uppnått en Internet-tillgång på 100 %, även om utvecklingen i primärskolorna släpar efter något. Antalet elever per uppkopplad dator förbättras ständigt, men det är bekymmersamt att drygt hälften av alla sekundärskolelärare ännu inte har fått någon utbildning i informations- och kommunikationsteknik, detta trots att datoranvändningen ökar stadigt bland lärare. Överlag uppmärksammas inte jämställdhetsaspekterna på det livslånga lärandet i särskilt hög grad, framför allt inte när det gäller e-lärande.

Ökad fokusering på att motverka flaskhalsar

Fakta om rörligheten mellan olika yrken

* Mellan 1997 och 2001 förändrades yrkesstrukturen (som används som ett mått på rörligheten mellan yrken) i hela EU från 1,9 % till 2,9 % [17]. Förändringen var mer omfattande i Danmark, Grekland, Italien, Österrike, Sverige och Förenade kungariket.

[17] Procentandelen får man fram genom att lägga ihop alla absoluta värden för förändringarna i yrkesstrukturen i medlemsstaterna, t.ex. 3 % fler kontorsanställda, 2 % färre enkla yrken osv. För Sverige finns endast uppgifter för perioden 1998-2000 och för Finland endast för 1998-2001.

Fakta om den geografiska rörligheten

* Under 2001 flyttade 15,2 % av den befolkning som flyttade inom EU (även inom en och samma stad) av yrkesmässiga skäl [18]. Över genomsnittet befinner sig Österrike (18,3 %), Tyskland (19,3 %), Frankrike (21,1 %) och Grekland (17,1 %). Långt under genomsnittet ligger Belgien (9,3 %), Irland (10,9 %), Nederländerna (8,5 %) och Portugal (8,9 %).

[18] Grundat på resultaten från Eurobarometer 54.2, februari 2001.

* Andelen människor som flyttade mellan olika regioner (inom en och samma medlemsstat eller till en annan medlemsstat) i EU som helhet ökade från 1,2 % till 1,4 % mellan 1997 och 2001. Den största ökningen ägde rum i Frankrike och Österrike. Den största minskningen skedde i Italien (från 1,1 % till 0,6 %) och Belgien (från 1,2 % till 0,1 %). Ökningen var något större bland män (0,2 %) än bland kvinnor (0,1 %).

Trots att det förändrade ekonomiska läget har resulterat i att antalet kortsiktiga spänningar på arbetsmarknaden har minskat, har medlemsstaterna fäst större uppmärksamhet vid att motverka flaskhalsar än tidigare. De flesta medlemsstater är medvetna om att den ekonomiska tillväxten kommer att bli allt mer beroende av en aktiv förvaltning av arbetskraftsutbudet och drivas på av demografiska förändringar. Därför har de flesta medlemsstater betonat att man måste utveckla övervakningssystem för att bättre kunna kartlägga och analysera utvecklingen på arbetsmarknaden i syfte att förhindra att det skapas nya flaskhalsar. De understryker även att man måste vidta intensifierade arbetsmarknadsåtgärder (särskilt för mindre gynnade grupper) samt utbildningsåtgärder.

I samtliga medlemsstater utgör yrkesutbildningen för såväl anställda som arbetslösa en viktig del av strävan efter att minska antalet flaskhalsar inom vissa sektorer (särskilt inom informations- och kommunikationsteknik samt vård, omsorg och utbildning) eller yrken (högutbildade tekniker). De medlemsstater som förutser att flaskhalsarna kommer att fortsätta att existera, eller till och med förvärras, under de närmaste åren försöker utforma förebyggande utbildningsprogram, som i många fall utformas vid sidan av ett övergripande system för livslångt lärande. Man är medveten om att det krävs mer än rekrytering och utbildning för att lösa problemet med flaskhalsar, och man antar åtgärder som syftar till att locka folk till den offentliga sektorn och minska frånvaron. Det är dock bara ett enda land (Danmark) som ser minskad könsuppdelning som en lösning på problemet med flaskhalsar.

Åtgärder för att främja geografisk rörlighet har också lyfts fram i årets handlingsplaner. Vissa av åtgärderna avser rörlighet mellan regioner inom den nationella arbetsmarknaden, vilket medlemsstaterna uppmuntrar med hjälp av olika stimulansåtgärder (exempelvis i Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien och Belgien). Åtskilliga medlemsstater föreslår arbetskraftsinvandring som ett sätt att lösa problemet med bristen på arbetskraft, vilket innebär att de inser hur viktigt det är med en mer integrerad arbetsmarknad i EU. Många medlemsstater har vidtagit åtgärder för att förbättra arbetsförmedlingarnas förmåga att bättre matcha utbud och efterfrågan. De flesta håller på att utveckla elektroniska databaser över lediga platser och meritförteckningar, sammanlänkade genom EURES.

Mer sammanhängande integrationsåtgärder men än behövs kraftigare åtgärder på efterfrågesidan

Liksom tidigare år anser flertalet medlemsstater att det bästa sättet att få till stånd social integration är att få ut människor på arbetsmarknaden. Man blir emellertid allt mer medveten om att detta inte är något omedelbart alternativ för många mindre gynnade och därför finns ett antal olika kompletterande åtgärder som syftar till att skapa social integration (åtgärder i fråga om bostäder, hälso- och sjukvård samt förnyelse av stads- och landsbygdsregioner). Integrationsprocessen har haft ett uppenbart inflytande på utformningen av denna mer övergripande strategi, och hälften av medlemsstaterna hänvisar i detta sammanhang uttryckligen till sina nationella handlingsplaner för social integration.

Klyftan är fortfarande stor mellan å ena sidan den totala sysselsättningen och arbetslösheten och å andra sidan sysselsättningen och arbetslösheten för vissa grupper där mindre gynnade människor såsom funktionshindrade, etniska minoriteter eller invandrare är överrepresenterade, trots att de flesta medlemsstater har intensifierat de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna. Detta understryker det faktum att det inte enbart räcker att öka anställbarheten och tillgodose mer allmänna behov av social integration, utan att även marknadens efterfrågesida måste bearbetas för att bekämpa diskriminering av de mindre gynnade. Att utvecklingen går åt rätt håll framgår av att vissa medlemsstater har rapporterat om initiativ där man kombinerar anställbarhetsåtgärder för mindre gynnade personer med ökad tonvikt vid att främja anställning (information och åtgärder mot diskriminering i allmänhet). Dessa åtgärder bör fortsätta och utvidgas ytterligare. Införlivandet i den nationella lagstiftningen av de direktiv mot diskriminering som bygger på artikel 13 bekräftar dessa ansträngningar.

Utvärderingen av hur effektiva åtgärderna varit när det gäller att integrera mindre gynnade människor på arbetsmarknaden och att förhindra diskriminering försvåras avsevärt av att definitionerna av grupperna skiljer sig åt och av att det saknas statistiska uppgifter.

2.2.2. Företagaranda

Att förbättra villkoren för företagande är avgörande om man vill få en hållbar tillväxt och nya arbetstillfällen. Pelaren företagaranda handlar om att skapa förutsättningar som främjar tillkomsten av nya arbetstillfällen. Den syftar till att främja ett klimat som gynnar nyföretagande och företagstillväxt och där kunskapssamhällets och tjänstesektorns hela sysselsättningspotential verkligen kommer till användning. I pelaren betonas sysselsättningsfrämjande beskattning som, tillsammans med bättre tillgång till kapital för nystartade företag och under den tidiga tillväxtfasen, är grundläggande för att skapa gynnsamma förutsättningar för företagande. Pelaren syftar också till att främja åtgärder för sysselsättning på regional och lokal nivå.

Det behövs mer riktade åtgärder för att göra företagandet till en drivkraft för tillväxt och sysselsättning

Det krävs mer långtgående insatser för att minska de administrativa bördor som läggs på företagen. Åtgärderna är inriktade på de komplexa och tidskrävande förfarandena för företagsregistrering. Viss betoning ligger på att förenkla registreringsförfarandena, framför allt genom att använda informations- och kommunikationsteknik. Vissa medlemsstater har ställt upp kvantitativa mål [19], t.ex. att halvera tiden och kostnaderna för att starta ett företag (Spanien och Portugal) eller att minska den samlade administrativa bördan med 25 % före mandatperiodens slut (Belgien och Portugal). Bedömningen av vilka effekter lagstiftningen har på företagandet görs endast med utgångspunkt i befintlig lagstiftning. De flesta medlemsstater gör således inte någon förhandsutvärdering av ny lagstiftning (med undantag för Förenade kungariket, Sverige, Luxemburg och Danmark). Vid sidan av de gemensamma kontaktpunkter (s.k. one-stop shops) som vuxit upp över hela EU vidtas lagstiftningsåtgärder för att underlätta för nystartade företag, men i vissa medlemsstater finns utrymme för förbättringar. Tillgång till kapital - en avgörande faktor för hur företagen lyckas - och i synnerhet tillgången på riskkapital för nystartade företag och under den första tiden i företagens livscykel har inte ägnats särskilt mycket uppmärksamhet.

[19] KOM(2002) 610.

Alla medlemsstater medger att egenföretagandet spelar en stor roll för skapandet av nya arbetstillfällen. Sverige har till och med ställt upp ett särskilt mål för antalet egenföretagare. Det krävs emellertid mer riktat stöd för att utnyttja den potential som finns för egenföretagande genom att man uppmuntrar såväl förvärvsarbetande som arbetslösa att starta eget. Andelen egenföretagare av det totala antalet sysselsatta minskade från 14,9 % under 1997 till 14 % under 2001. Minskningen var kraftigare bland män än bland kvinnor. Denna utveckling kan helt enkelt vara resultatet av en successiv strukturomvandling, dvs. att traditionella näringar där egenföretagandet utgör en relativt stor del lämnar plats åt nya näringar där egenföretagande är mindre vanligt. Kulturella orsaker och förhållandevis stora faktiska och upplevda svårigheter att starta ett företag verkar få människor att avstå från att starta eget i flera medlemsstater. Beskattningen av egenföretagare och småföretag tycks sjunka och åtgärder har vidtagits för att lätta skattetrycket för potentiella egenföretagare. Flera medlemsstater gör samordnade och fortlöpande insatser för att främja företagande bland kvinnor.

Den positiva utvecklingen av företagarutbildning måste intensifieras. De flesta medlemsstater har tagit en rad olika initiativ för att utbilda potentiella och existerande företagare. Att främja företagaranda inom ramen för utbildningsväsendet är ett viktigt steg mot att övervinna kulturellt motstånd mot och negativa attityder till egenföretagande, men insatserna måste intensifieras och struktureras, och tonvikt måste läggas vid utbildning av lärare. Medlemsstaterna erbjuder ett brett spektrum av möjliga utbildningar för företagare och potentiella företagare utanför och - i varierande omfattning - inom utbildningssystemet. Dessa möjligheter har skapats av olika institutioner, stödorganisationer för företag och yrkessammanslutningar, men de behöver inriktas mer på användarnas behov, i synnerhet när det gäller källor till ekonomiskt stöd, samtidigt som mer uppmärksamhet bör ägnas åt utbildningsmöjligheter för kvinnor och ungdomar.

Även om sysselsättningen inom tjänstesektorn ökar i en långsammare takt måste dess fulla potential utnyttjas, särskilt när det gäller kunskapsbaserade tjänster. Sysselsättningen inom tjänstesektorn fortsatte att öka under 2001, men i långsammare takt. Genomsnittet för EU var 1 %, vilket ligger under den totala sysselsättningsökningen (1,2 %). Ökningen var större för kvinnor än för män i de flesta medlemsstater. Sett över hela perioden 1997-2001 ökade sysselsättningen inom tjänstesektorn med knappt 4 procentenheter, till 44,4 % år 2001. Nivån var något högre för kvinnor (45,6 %) än för män (43 %). Endast ett fåtal medlemsstater har i detalj redogjort för vilka åtgärder de vidtagit för att avlägsna hindren för tillhandahållande av tjänster (Danmark och Tyskland), medan de flesta har inriktat sig på investeringar i kunskapsbaserade tjänster. Det gäller inte enbart stöd under företagsetableringen utan även stöd till befintliga företag i syfte att utveckla deras verksamhet, främja innovation och skapa nya arbetstillfällen. En rad nya initiativ i flera medlemsstater syftar till att skapa arbetstillfällen inom kunskapsbaserade tjänster och på miljöområdet. Somliga medlemsstater har intensifierat sina ansträngningar att öka sysselsättningen inom miljösektorn (Österrike, Belgien, Danmark och Tyskland).

Vissa framsteg har gjorts när det gäller att bekämpa odeklarerat arbete, men det krävs ytterligare insatser samtidigt som uppföljningen och rapporteringen av genomförandet måste förbättras. Medlemsstaterna försöker ta itu med det odeklarerade arbetet genom allmänna arbetsmarknadsreformer. Deras insatser är inriktade på att förenkla förfarandena för att deklarera nya arbetstillfällen och öka antalet kontroller, kombinera incitament för arbete med påföljder, inbegripet åtgärder för att bekämpa skattebedrägerier och bedrägerier i fråga om sociala avgifter, sänka momsen på arbetsintensiva tjänster så att de skall kunna konkurrera på mer lika villkor med de tjänster av samma slag som erbjuds via den informella ekonomin samt utarbeta lagstiftning för att kontrollera odeklarerat eller illegalt arbete som utförs av invandrare. De flesta medlemsstater har genomfört eller kommer att genomföra nya initiativ på dessa områden (Förenade kungariket, Portugal, Italien, Tyskland, Frankrike, Österrike, Belgien, Spanien, Nederländerna och Grekland). Mer måste dock göras i form av samordnade insatser mellan alla berörda tjänster i nära samarbete med arbetsmarknadens parter.

Trots skattesänkningar är skattetrycket på arbete fortfarande högt

Fakta om skatterna i EU

* Det totala skattetrycket i EU, mätt som de totala skatteintäkterna i procent av BNP, ökade från 41,5 % under 1996 till 41,9 % under 1999, men sjönk under 2001 strax under 1996 års nivå (41,3 %).

* Den justerade implicita skattesatsen [20] för arbetskraft som är kopplad till utvecklingen av det totala inkomstskattetrycket i EU nådde sin kulmen på nära 37,8 % under 1998 men sänktes därefter med 1 procentenhet till omkring 36,8 % under 2001.

[20] Den justerade implicita skattesatsen definieras som summan av de direkta och indirekta skatterna på arbetsinkomster (skatt på fysiska personers förvärvsinkomster samt löneavgifter) plus egenavgifter och arbetsgivaravgifter, uttryckt i procent av den totala arbetskostnaden, inbegripet allmänna löneavgifter. Det är ett empiriskt mått som återspeglar den faktiska beskattningen av arbetsinkomster och som underlag för detta används således de insamlade aggregerade uppgifterna om skatteintäkter och skatteinkomster.

* Sänkningen av skattetrycket på lågavlönad arbetskraft tycks vara mer omfattande. Den genomsnittliga skattesänkningen i EU uppgick till 3 procentenheter under perioden 1997-2001, vilket resulterade i ett skattetryck på 37,8 % under 2001. I samtliga medlemsstater förekom skattesänkningar men i varierande omfattning.

Skattesystemet bör gynna företagande och uppmuntra risktagande. Det totala skattetrycket ökade under perioden 1996-1999. Därefter vände trenden i många medlemsstater. I flera av länderna (Sverige, Danmark, Belgien, Finland, Frankrike och Österrike) är skatten emellertid fortfarande hög och överskrider 45 % av BNP.

En positiv utveckling när det gäller att minska skattetrycket på arbete noteras i samtliga medlemsstater. De flesta medlemsstater har föresatt sig att sänka skattetrycket på arbete men har inte ställt upp några nationella mål. Skattetrycket på arbete i EU, mätt med den justerade implicita skattesatsen för arbetskraft, sjönk [21] med 1 procentenhet mellan 1996 och 2001, till 36,8 % under 2001, vilket huvudsakligen skedde genom sänkta sociala avgifter. Den sänkta skatten på arbete är tydligast bland låginkomsttagarna (ca 3 procentenheter), mätt genom skattekilen på arbete för en ensamstående arbetstagare som tjänar 67 % av genomsnittslönen inom tillverkningsindustrin.

[21] Siffrorna för den implicita skatten grundar sig på nationalräkenskaper och på andra beräkningar som gjorts av medlemsstaterna (källa: Europeiska kommissionen, GD Skatter och tullar). "Skattekilen" på arbete anger skillnaden mellan arbetsgivarens lönekostnader och den anställdes nettolön för en ensamstående arbetstagare som tjänar 67 % av genomsnittslönen inom tillverkningsindustrin (källa: OECD i samarbete med medlemsstaterna). Uppgifterna baseras på skatteindex som skapats för hypotetiska hushåll.

Figur 3: Justerad implicit skattesats för sysselsatt arbetskraft

>Hänvisning till>

Källa: Eurostat "The structures of the taxation systems in the EU", uppdaterad av kommissionens GD Skatter och tullar.

De enskilda medlemsstaternas resultat är mycket ojämna i och med att skattekilen på arbete har förändrats avsevärt under de senaste åren. Irland och Italien redovisade de mest omfattande minskningarna av den totala skattekilen, tätt följt av Förenade kungariket, Finland och Frankrike. Under perioden 1997-2001 minskade de flesta medlemsstater skattekilen på arbete för låg- och/eller medelinkomsttagare.

De flesta medlemsstater rapporterar om avsevärda sänkningar av inkomstskatterna för fysiska personer och av de sociala avgifterna under 2001-2002, som en del i skattereformerna för att sänka skattetrycket på arbete (Frankrike, Nederländerna, Irland, Danmark, Finland, Sverige, Tyskland, Förenade kungariket, Luxemburg och Belgien). Ett viktigt verktyg för detta har varit att sänka inkomstskattesatserna. Flera medlemsstater har samtidigt höjt gränsen för skattebefrielse. De flesta medlemsstater har prioriterat sänkta skatter för låginkomsttagare - bland annat har särskilda skattelättnader eller minskat skatteunderlag införts för arbete i många medlemsstater (Belgien, Frankrike, Finland, Sverige, Irland, Förenade kungariket och Nederländerna [22]). Dessa instrument fungerar på så sätt att skattesänkningarna normalt är mer betydande för låginkomsttagare och sedan minskar successivt ju högre inkomsten är. Riktade sänkningar av de sociala avgifterna (framför allt arbetsgivaravgifterna) har också införts, i synnerhet för låginkomsttagare, för nyanställningar och för långtidsarbetslösa, för äldre arbetstagare så att de kan stanna kvar i yrkeslivet samt för ungdomar som just gått ut skolan (Belgien, Grekland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Sverige, Danmark och Portugal).

[22] Skattelättnaderna minskar ju högre inkomsterna är, utom i undantagsfallet Nederländerna.

Figur 4: Skattesatsen för en ensamstående person som tjänar 67 % av genomsnittslönen inom tillverkningsindustrin

>Hänvisning till>

Källa: OECD. "Taxing wages - taxes on wages and salaries, social security contributions for employees and their employers, child benefits", beräkning gjord av kommissionen på grundval av OECD:s databas 1996-2001.

Eftersom skattetrycket på arbete har ökat stadigt sedan början på sjuttiotalet i de flesta medlemsstater är det ett betydande framsteg att de flesta medlemsstater på senare tid har lyckats vända denna trend. Även om utvecklingen har varit positiv är skatten på arbete fortfarande hög i många medlemsstater, särskilt om man jämför med USA och Japan. Detta vittnar om att det krävs intensifierade ansträngningar för att sänka skattetrycket för låginkomsttagarna och för att skapa jämvikt mellan de olika skatteåtgärderna samtidigt som man tar hänsyn till arbetsmarknadens specifika karaktär.

Skatteincitamenten för att öka investeringarna i mänskliga resurser måste förbättras. Medlemsstaternas skattereformer syftar inte enbart till att skapa nya arbetstillfällen utan även till att avlägsna ekonomiska hinder för såväl företagets som den enskilde arbetstagarens utbildning. Ett allt större antal medlemsstater gynnar investeringar i humankapital genom skatteincitament för företag som främjar utbildning (Spanien, Österrike, Nederländerna, Sverige och Förenade kungariket). Vissa medlemsstater satsar på åtgärder som inte är skatterelaterade för att uppmuntra utbildning för enskilda eller för företaget, grön skatteväxling där skatteintäkterna avsätts till individuell kompetensutveckling eller innovativa finansieringsmekanismer inriktade på individen, t.ex. kompetenspremier kopplade till kompetenssparkonton (Sverige) samt skattelättnader (Förenade kungariket). Att arbetstagarna blir allt mer geografiskt rörliga och att de tenderar att byta arbetsgivare allt oftare gör emellertid företagen mindre benägna att vilja satsa på utbildning.

Det görs endast små framsteg när det gäller skatteväxling från arbetsinkomst till alternativa källor. Vissa medlemsstater (Danmark, Tyskland, Nederländerna, Sverige och Förenade kungariket) har infört eller höjt de gröna skatterna, i synnerhet energiskatterna, för att uppnå miljömålen snarare än för att uppväga de sänkta skatterna på arbete. Flera medlemsstater fortsätter att vidta skatteåtgärder som syftar till att avlägsna det (indirekta) skattetrycket från arbetsintensiva tjänster genom att sänka momsen på sådana tjänster (Belgien, Spanien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal och Förenade kungariket). Denna satsning, som inleddes 2000 för en period på tre år, kommer att förlängas med ytterligare ett år - till 2003 - för att ge kommissionen möjlighet att utifrån nationella rapporter bedöma vilka effekter satsningen haft och för att det skall kunna beslutas om åtgärderna skall spridas till andra medlemsstater eller avbrytas.

Utvecklingen av den europeiska sysselsättningsstrategins lokala och regionala dimension håller nu på att befästas

Lokala sysselsättningsstrategier måste ta hänsyn till de särskilda omständigheter som råder i närområdet. Medlemsstaterna har fortsatt att genomföra de åtgärder och politiska förändringar som påbörjats redan tidigare, och endast ett fåtal har infört nya åtgärder i form av lokala och regionala sysselsättningssatsningar. Det finns en ökad tendens att decentralisera sysselsättningsåtgärderna, vilket i många fall är influerat av den europeiska sysselsättningsstrategin och strukturfonderna. Medlemsstaterna är införstådda med att det krävs ett mer strategiskt tillvägagångssätt när det gäller att utveckla sysselsättningen på lokal nivå, vilket också återspeglas i allt högre grad i de nationella handlingsplanerna. För ett sådant tillvägagångssätt krävs att de lokala och regionala sysselsättningsåtgärderna blir mer enhetliga, får en striktare utformning samt utvärderas noggrannare.

De regionala handlingsplanerna har vidareutvecklats och de är redan genomförda i fyra medlemsstater (Belgien, Portugal, Spanien och Förenade kungariket). I Finland kommer de regionala planerna från och med 2002 att införlivas i de nationella handlingsplanerna, och ministerierna och de regionala ansvariga organen kommer att förhandla fram årliga mål och resurser för regionerna. De territoriella sysselsättningspakterna är fortfarande viktiga redskap för att genomföra sysselsättningsåtgärderna på lokal och regional nivå i vissa medlemsstater (Italien, Portugal och Österrike).

Samarbetet måste förbättras. De lokala och regionala myndigheternas medverkan i de nationella handlingsplanerna är i de flesta medlemsstater endast begränsad till själva genomförandet. De nationella handlingsplanerna utformas i första hand av centralförvaltningen i samråd med - men sällan i samarbete med - andra aktörer. Det finns ett ökat intresse i medlemsstaterna för regionalt och lokalt förankrade, integrerade strategier, liksom för samarbete som ett redskap för aktiv arbetsmarknadspolitik. Strategiskt samarbete på lokal nivå är något som ofta nämns, men någon ingående beskrivning görs sällan, och ofta är det samarbete som nämns kopplat till strukturfondsprogram. Den pågående decentraliseringen av de offentliga arbetsförmedlingarna vittnar om ökad flexibilitet på lokal nivå och autonomi såtillvida att de i större utsträckning kan välja sådana åtgärder och instrument som det beslutats om på nationell eller regional nivå och som passar de lokala behoven. Vilken roll arbetsmarknadens parter har i skapandet av arbetstillfällen på lokal nivå behandlas inte särskilt utförligt, och andra potentiella aktörer nämns ännu mer kortfattat, huvudsakligen i samband med den sociala ekonomin.

2.2.3. Anpassningsförmåga

Åtgärderna inom denna pelare i den europeiska sysselsättningsstrategin är inriktade på regeringarnas och arbetsmarknadsparternas gemensamma insatser att genom samarbete öka sysselsättningen och dess kvalitet genom att anpassa arbetsorganisationen och genomföra strategier för livslångt lärande på företagsnivå. Syftet med dessa åtgärder är att höja arbetsmarknadens och dess aktörers förmåga att anpassa sig till strukturförändringar, i synnerhet genom att göra företagen anpassbara, reducera antalet hinder för sysselsättningen samt skapa rätt balans mellan flexibilitet och trygghet. Förutom att man utvidgat 2001 års sysselsättningsriktlinjer till att omfatta arbetsmiljö och det mål för informationskompetens som skall uppnås senast 2003, är 2002 års riktlinjer särskilt inriktade på kvalitet i arbetet genom en modernisering av arbetsorganisationen.

Steg mot bättre balans mellan flexibilitet och trygghet

Flexibilitet och trygghet i samverkan

I och med att begreppen flexibilitet och trygghet själva utvecklas för att återspegla förändringar i samhället måste balansen dem emellan - vilken är avgörande inom pelaren anpassningsförmåga - utforskas bättre.

* Flexibilitet, dvs. företagens förmåga att anpassa sig efter efterfrågan på marknaden, kan ta sig olika uttryck i fråga om sysselsättning. Yttre flexibilitet, dvs. möjligheten att anställa och avskeda personal (vilket omfattar bruket av tillfälliga anställningar eller visstidsanställningar) är en kortsiktig lösning som gör det möjligt för företag att anpassa sig efter oväntade omständigheter och förändringar såsom ändrad efterfrågan eller nya kompetenskrav. Det gör det även möjligt för företag att snabbt anpassa sin produktion. Inre flexibilitet, vilket innebär att man omorganiserar den befintliga arbetskraften (arbetstid, arbetsmetoder, utbildning, rörlighet), är ett mer långsiktigt sätt att ta itu med förändringar samt utveckla kompetens och kvalifikationer och har tydliga fördelar i fråga om produktivitet och anpassningsförmåga. Dessa bägge typer av flexibilitet kompletterar varandra och medför var och en på sitt sätt fördelar respektive kostnader för de enskilda individerna, företagen och samhället.

* Trygghet, i ett statiskt perspektiv, handlar om stabilitet i arbetsförhållandena och tillgången till ett skyddsnät om man förlorar sitt arbete. I ett mer dynamiskt perspektiv innebär trygghet även att det inte råder någon diskriminering mellan olika typer av anställningskontrakt och arbetsarrangemang, samt att man kan förvärva och upprätthålla anställbarhet för att lättare kunna anpassa sig till förändringar och bli mer rörlig inom och mellan arbeten. Mot denna bakgrund är tillgången till utbildning och yrkesutveckling väsentliga aspekter på anställningstryggheten.

Flexibilitet och trygghet kan utformas så att de ömsesidigt förstärker varandra. Om de är i balans blir det lättare för människor att acceptera nyskapande och förändring, liksom mångfald på arbetsmarknaden. Det är en viktig del av kvalitet i arbetet. Det tjänar såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas intressen.

Samtidigt som det skedde en måttlig ökning av deltidsarbete och visstidsanställningar (se faktarutan nedan) fortsatte den långvariga tendensen till mer flexibla arbetstidsarrangemang under 2001. I Tyskland, Grekland, Österrike, Italien, Luxemburg och Belgien har man i många kollektivavtal infört "arbetstidskorridorer" och längre perioder för beräkning av genomsnittsarbetstiden. Luxemburg, Belgien, Tyskland, Grekland och Österrike använder lagstiftning och kollektiva åtgärder för att minska övertidsarbetet. Den arbetstidsförkortning som inleddes i Frankrike och Belgien har fortsatt, men genom lämpliga avtal har den anpassats mer efter de olika behov som finns. Därigenom medför avtalen ofta ökad flexibilitet.

För att tillgodose arbetsmarknadens särskilda behov försöker flera medlemsstater ändra de rådande förhållandena mellan olika slags anställningsavtal och arbetstidsarrangemang. Spanien försöker exempelvis minska andelen visstidsanställningar, medan Grekland strävar efter att göra deltidsanställning mer attraktivt och Sverige uppmuntrar heltidsarbete. Dessa satsningar kan leda till att arbetsmönstren i EU:s medlemsstater successivt närmar sig varandra.

Flexibilitet i arbetet

* Deltidsarbetet ökade måttligt men konstant under perioden 1997-2001. Andelen deltidsanställda av samtliga anställda ökade från 17,7 % till 17,9 %. I medlemsstater med en hög andel deltidsanställda, t.ex. Danmark och Sverige, kan man konstatera en minskning över tid. Lägst andel deltidsanställda återfinns fortfarande i Portugal och Grekland, mellan 4,8 % och 3,5 %.

* Andelen visstidsanställda ökade från 12,2 % under 1997 till 13,2 % under 2001. Spanien har den högsta andelen - över 31 % - men trenden har börjat vända nedåt på senare år. En låg andel visstidsanställda har Irland, där andelen också minskar kraftigt, och Luxemburg, där den istället ökar något.

* Medan deltidsarbete är ett frivilligt val för ungefär 80 % av de tillfrågade är visstidsarbete i de flesta fall ofrivilligt (också 80 %).

Som motvikt till denna tendens till ökad flexibilitet har man i flera medlemsstater gjort viktiga framsteg för att garantera likabehandling, till stor del med utgångspunkt i EU:s direktiv om deltidsarbete och visstidsanställningar (Italien, Grekland, Portugal, Luxemburg, Spanien, Tyskland och Belgien). I Irland, Tyskland, Sverige, Luxemburg och Danmark har deltidsanställda fått större rättigheter. I Portugal, Grekland, Nederländerna och Spanien har åtgärder vidtagits för att göra deltidsarbete mer attraktivt och i Frankrike har ofrivilligt deltidsarbete minskat till följd av arbetstidsförkortningen. I fråga om visstidsanställningar har åtgärder vidtagits bland annat i Grekland, Portugal, Förenade kungariket, Finland, Italien, Sverige, Tyskland och Spanien för att förbättra arbetsvillkoren och/eller motverka korttidsanställningar. För att minska antalet otrygga anställningar har Frankrike och Tyskland infört vissa begränsningar för visstidsanställningar.

Samtliga medlemsstater rapporterar om att arbetsmiljön förbättrats genom lagstiftning och kollektivavtal, och den ses som en nyckelfaktor för förbättrad kvalitet i arbetet. I flera fall pågår reformer för att förbättra de förebyggande åtgärderna, göra dem mer heltäckande samt sprida goda lösningar. Arbetsmarknadsparternas delaktighet (särskilt i Finland, Italien, Frankrike, Sverige, Spanien, Österrike och Portugal) har ökat, vilket deras medverkan till att utarbeta och genomföra åtgärderna vittnar om. En omfattande översyn av befintlig lagstiftning planeras i Irland och Danmark, med inriktning på att kartlägga nya risker. I Nederländerna har man ingått så kallade branschavtal, och fler väntas under året, för att förbättra skyddet vid exponering för större risker. När det gäller olycksfall i arbetet (under perioden 1994-99) tyder förhållandevis höga olyckstal på att det krävs mer förebyggande åtgärder, i synnerhet i Sverige, Danmark, Spanien, Belgien, Grekland och Irland.

På EU-nivå har två branschavtal (inom handel respektive telekommunikationer) samt ett viktigt branschövergripande avtal om distansarbete ingåtts mellan arbetsmarknadens parter. Genomförandet av dessa avtal på nationell nivå banar väg för en socialt ansvarsfull behandling av denna arbetsform. Distansarbete har tagits upp av arbetsmarknadens parter i Österrike, Italien, Förenade kungariket och Portugal.

Initiativen för att modernisera arbetsorganisationen bör spridas

Moderniseringen av arbetsorganisationen omfattar långt mer än bara flexibla anställningsformer och arbetstidsarrangemang. Den täcker in en stor samling olika arbetsplatsrelaterade initiativ som syftar till att utnyttja resurser och kompetens på bästa sätt. En modern arbetsorganisation kan spela en viktig roll när det gäller att främja kvalitet i arbetet, produktivitet och företagens konkurrenskraft. Rent allmänt kan den även göra det avsevärt mycket enklare för såväl enskilda individer som organisationer att anpassa sig till förändringar.

Medlemsstaterna har tagit ett antal intressanta initiativ för att uppmuntra innovation och spridning av goda lösningar på området. Finland har antagit en helhetssyn i detta avseende, bland annat genom sina program för arbetsplatsutveckling och nationell produktivitet. Andra beaktansvärda initiativ, som ofta inbegriper lokala aktörer eller arbetsmarknadens parter, har tagits av Förenade kungariket (t.ex. brittiska industriförbundets projekt), Portugal och Spanien (regeringsinitiativ som syftar till att främja tillämpning och spridning av goda lösningar), Irland ("National Center for Partnership and Performance") och Tyskland (lagen om medbestämmande i arbetslivet och Insti-programmet).

Trots dessa initiativ är framgångsrika och innovativa organisationsformer fortfarande inte särskilt vanliga inom EU. Detta kan antas bero på ett antal faktorer som ömsesidigt förstärker varandra, t.ex. bristande kännedom om innovativa metoder och deras fördelar, bristande tillgång till väl underbyggda metoder och resurser som kan ligga till grund för inlärning och innovation inom organisationen, samt utbildningssystemens oförmåga att ge människor de kunskaper och den kompetens som krävs för nya arbetsorganisationsformer.

Personalutbildning ägnas större uppmärksamhet ...

I så gott som samtliga medlemsstater finns branschövergripande eller branschspecifika avtal om yrkesinriktad utbildning, och ofta innehåller kollektivavtalen en ram för fortbildningsåtgärder. Allt fler medlemsstater experimenterar med olika slags ekonomiska incitament för kompetensutveckling, bland annat individuella utbildningskonton, utbildningskuponger, utbildningsavgifter och skattereformer. Initiativ som kopplar samman arbetstid och utbildning (exempelvis arbetstidskonton, ledighet för utbildning samt jobbrotationssystem) fortsätter att tas. Satsningarna på att ta fram system för erkännande av icke-formell utbildning går vidare. Det finns tecken som tyder på att man går mot en mer långsiktig och strategisk syn på arbetskraftens utveckling och främjande av mer sammanhängande åtgärdspaket som gynnar livslångt lärande, men överlag har det inte fästs någon större uppmärksamhet vid att främja en kultur där man värdesätter lärande på arbetsplatsen. Att arbetstagare får individuella utbildningsplaner blir allt vanligare (Belgien, Danmark, Nederländerna, Finland, Sverige och Förenade kungariket) och i vissa fall har man infört rätten till ett lägsta antal utbildningstimmar per år (Portugal och Finland). Än är det dock alltför tidigt att se några resultat. En konkret uppföljning av dessa system bör göras för att de skall bli så effektiva som möjligt.

Endast ett fåtal medlemsstater anger hur många arbetstagare som omfattas av avtal (Belgien, Tyskland, Irland, Spanien och Förenade kungariket). I framtiden måste mer systematiska uppgifter lämnas om omfattningen och budgeten för avtalen när det gäller livslångt lärande. Den handlingsram för kompetensutveckling och utveckling av kvalifikationer som utarbetats av arbetsmarknadens parter på EU-nivå och som nyligen antogs skulle kunna bidra till att komma till rätta med några av de nuvarande bristerna i rapporteringen.

Vissa medlemsstater anger att företagens utgifter för personalutbildning ökat (t.ex. Irland, Belgien och Förenade kungariket) och europeiska uppgifter visar att detta är en generell tendens [23]. Vissa medlemsstater påpekar även att de offentliga utgifterna ökat och överlag kan en uppåtgående trend skönjas när det gäller utgifterna, samtidigt som kostnadsdelning blir allt vanligare mellan alla berörda parter. Europeiska socialfonden spelar ofta en viktig roll när det gäller att stödja fortbildning.

[23] Uppgifter från personalutbildningsstatistik, CVTS (Continuing Vocational Training Surveys 1 & 2) för referensåren 1993 och 1999 visar att företagen investererar allt mer i personalutbildning men att nivåerna överlag fortfarande är låga - från drygt 1 % av samtliga företags arbetskostnader i Portugal till 3 % i Danmark.

... men målet att alla arbetstagare skall ha kunskaper i informations- och kommunikationsteknik kan inte uppnås om man inte fördubblar sina ansträngningar

Trots att alltfler arbetstagare använder datorer i arbetet fäster medlemsstaterna fortfarande inte tillräckligt stor vikt vid målet att senast 2003 ge alla arbetstagare informationskompetens. I många medlemsstater tycks detta ingå i mer övergripande åtgärder som syftar till att ge samtliga medborgare möjlighet att skaffa sig informationskompetens (Belgien, Finland, Luxemburg och Sverige). Andra länder, t.ex. Förenade kungariket, Portugal, Grekland och Irland, rapporterar om mer specifika initiativ som riktar sig till arbetstagare.

Av europeiska uppgifter [24] framgår att det gjorts vissa framsteg i riktning mot målet, i och med att drygt 29 % av den totala arbetskraften hade genomgått grundläggande utbildning i informations- och kommunikationsteknik 2001 (jämfört med knappa 23 % år 2000). Utbildningssatsningarna är emellertid starkt inriktade på företagsledning och tjänstemän, medan den stora majoriteten arbetstagare som utför manuellt arbete fortfarande är undantagna från kompetensutveckling i informations- och kommunikationsteknik. Arbetstagare i småföretag och mikroföretag har också mycket små möjligheter till utbildning. Ansträngningarna måste intensifieras med det snaraste om målet att ge alla arbetstagare möjlighet till utbildning senast 2003 skall kunna uppnås.

[24] Eurobarometerundersökning om informations- och kommunikationsteknik samt sysselsättning, åren 2000 och 2001.

2.2.4. Jämställdhet

För att bidra till att höja arbetskraftsdeltagandet och uppnå de sysselsättningsmål för 2010 som ställdes upp vid Europeiska rådets möten i Lissabon och Stockholm uppmanas regeringarna och arbetsmarknadens parter att intensifiera åtgärderna för att skapa lika möjligheter för kvinnor och män på arbetsmarknaden. Detta görs genom en strategi för att integrera ett jämställdhetsperspektiv inom samtliga pelare i syfte att minska könsskillnaderna i fråga om arbetslöshet och sysselsättning, ta itu med könsuppdelning och löneskillnader samt verka för politiska insatser i syfte att förena yrkesliv och familjeliv, bland annat genom förbättrad barnomsorg.

Utvecklingen på detta område bör granskas mot bakgrund av kommissionens och rådets gemensamma rapport om åtgärder för att öka arbetskraftsdeltagandet [25], där man efterlyser krafttag för att minska könsskillnaderna i såväl den offentliga som den privata sektorn. Exempel på åtgärder kan vara att ta itu med löneskillnaderna mellan kvinnor och män och att förbättra tillträdet till arbetsmarknaden genom att bland annat se över begränsningar för kvinnors och mäns val på arbetsmarknaden, yrkesklassificeringen och lönebildningen.

[25] "Öka andelen arbetstagare och främja ett aktivt åldrande", gemensam rapport från kommissionen och rådet.

Fakta om klyftan mellan könen: den minskar, men det går långsamt

* Under 2001 ökade sysselsättningen bland kvinnor i samtliga medlemsstater utom Belgien och Grekland, och skillnaderna i sysselsättning mellan könen minskade något. Andelen sysselsatta kvinnor i EU (54,9 %) är dock fortfarande 18 procentenheter lägre än sysselsättningen bland män (73 %). Skillnaderna mellan könen när det gäller sysselsättning är minst i Sverige, Finland och Danmark. Störst är skillnaderna i Grekland, Spanien, Italien, Luxemburg och Irland, där de är över 20 procentenheter.

* I de flesta medlemsstater är arbetslösheten fortfarande högre bland kvinnor än bland män (med undantag för Förenade kungariket, Sverige och Irland). Under 2001 minskade skillnaden i arbetslöshet mellan könen till 2,3 procentenheter. De största skillnaderna mellan könen finns i Grekland, Spanien, Italien och Frankrike.

* Den genomsnittliga bruttotimlönen för kvinnor (anställda som arbetar minst 15 timmar i veckan) under 1998 var 83,8 % av männens (dvs. ett löneklyfta på 16,2 procentenheter) [26]. Löneskillnaderna mellan könen var högre inom den privata sektorn (23,7 procentenheter) än inom den offentliga sektorn (10,7 procentenheter). Minst löneskillnader hade under 1998 Portugal, Italien och Belgien. Störst var löneskillnaderna i Förenade kungariket, Österrike, Nederländerna, Tyskland och Irland.

[26] Förra året var indikatorn för löneskillnader mellan könen baserad på nettolön. Eftersom det är svårt att jämföra nettolöner mellan olika länder på grund av de olika skattesystemen är indikatorn i år baserad på bruttolön. Därför är det inte möjligt att göra någon jämförelse med tidigare år. Inga uppgifter finns för Finland, Luxemburg och Sverige.

* Könsuppdelningen mellan enskilda sektorer och yrken är tämligen oförändrad jämfört med föregående år (17,7 % inom sektorer och 25,2 % inom yrken) [27]. Räknat per sektor har Finland, Sverige, Portugal, Irland och Österrike den största uppdelningen med mer än 20 %. Per yrke betraktat har Finland, Sverige, Österrike och Danmark den största uppdelningen med mellan 27 och 30 %.

[27] Könsuppdelning inom sektorer och yrken mäts genom att man utgår från kvinnors och mäns genomsnittliga andel av den nationella sysselsättningen för varje sektor respektive yrke. Skillnaderna läggs sedan samman för att få fram en total siffra för obalansen mellan könen. Denna siffra redovisas som en andel av den totala sysselsättningen.

* Eventuella barn påverkar kvinnors och mäns möjligheter att delta på arbetsmarknaden på olika sätt. Enligt uppgifter [28] för 2001 minskar kvinnors sysselsättning med i genomsnitt 12 procentenheter i EU om det finns barn (0-6 år) i familjen, medan männens sysselsättning ökar med 9 procentenheter. Man ser särskilt tydligt i Tyskland, Förenade kungariket och Spanien (mer än 20 procentenheter) att föräldraskapet påverkar sysselsättningen bland kvinnor negativt [29].

[28] Inga uppgifter finns för Danmark, Finland, Irland och Sverige.

[29] Föräldraskapets effekter på sysselsättningen mäts genom att man jämför andelen sysselsatta män och kvinnor (20-50 år) med respektive utan barn (0-6 år).

På god väg mot sysselsättningsmålen, men fortfarande krävs åtgärder för äldre kvinnor

Trots att det gjordes framsteg under 2001 när det gäller sysselsättningen bland kvinnor och trots att somliga medlemsstater (Österrike, Danmark, Nederländerna, Finland, Portugal, Sverige och Förenade kungariket) redan har överskridit sysselsättningsmålet för kvinnor på 60 % till 2010, ligger sysselsättningen inom hela EU fortfarande 5,1 procentenheter under målet och 2,1 procentenheter ifrån delmålet på 57 % för 2005. Att sysselsättningen bland kvinnor ökar ytterligare är dessutom avgörande dels för att man skall uppnå målet att öka den totala sysselsättningen till 70 %, dels för att man skall få sysselsättningen bland äldre arbetstagare att överskrida 50 % till år 2010 (se även avsnitt 2.1).

Åtgärderna skiljer sig åt mellan olika medlemsstater, men i regel kombineras olika insatser för att minska arbetslösheten bland kvinnor med åtgärder för att uppmuntra det kvinnliga arbetskraftsdeltagandet. Exempel på initiativ kan vara utbildning av kvinnor som återvänder till arbetsmarknaden (Irland, Österrike, Nederländerna och Luxemburg), åtgärder för ett aktivt åldrande (Sverige), översyn av skatte-, bidrags- och pensionssystemen (Belgien, Irland, Sverige och Nederländerna), främjande av företagaranda (Grekland, Sverige och Luxemburg) samt bättre omsorg för barn och andra anhöriga (t.ex. Irland, Grekland, Italien, Luxemburg och Förenade kungariket). Vissa specifika åtgärder förekommer också, t.ex. sänkta arbetsgivaravgifter för fast anställning av kvinnor (Spanien), kampanjer (Österrike) och ökad jämställdhet inom företagen (Frankrike).

Fem länder (Belgien, Finland, Frankrike, Italien och Nederländerna) har fastställt nationella mål för att öka andelen sysselsatta kvinnor [30] (se tabell 3 i avsnitt 2.1). Det är första gången som Belgien (Vallonien), Italien och Finland ställer upp mål för sysselsättningen. Sysselsättningsmålen tycks vara inom räckhåll, men det krävs mer specifika och målinriktade strategier i de länder där sysselsättningen bland kvinnor är låg, dvs. Italien, Spanien och Grekland. Dessutom behöver särskild uppmärksamhet ägnas åt att uppmuntra kvinnorna att stanna kvar längre på arbetsmarknaden.

[30] Förenade kungariket har också ställt upp ett mål för att öka sysselsättningen bland ensamstående föräldrar (varav 95 % är kvinnor). Portugal strävar efter att behålla samma nivå på sysselsättningen under 2002 som under 2001.

Integrering av jämställdhetsperspektivet: från politiska uttalanden till konkreta åtgärder, men än är genomförandet bristfälligt

Det är uppenbart att integreringen av jämställdhetsperspektivet har gått framåt, men än är det inte helt genomfört. De flesta medlemsstater har inriktat sig på en viss aspekt eller ett visst politikområde och har inte infört någon övergripande strategi [31]. Österrike, Belgien, Frankrike och Tyskland, som inte har någon lång tradition av att integrera ett jämställdhetsperspektiv i sina åtgärder, har tagit intressanta och samstämda initiativ, särskilt när det gäller samordning, utbildning och andra verktyg. Irland, Finland, Sverige, Danmark och Förenade kungariket har vidareutvecklat sina befintliga initiativ något. Vissa smärre, men icke desto mindre positiva, förändringar kan konstateras i Spanien och Grekland, men de flesta initiativen är enstaka och man har inte kommit särskilt långt i genomförandet. Italien och till viss del även Luxemburg har inte fäst särskilt stor vikt vid att integrera ett jämställdhetsperspektiv i sina åtgärder. Överlag är det emellertid svårt att på kort sikt bedöma vilken genomslagskraft jämställdhetsinitiativen har haft och huruvida de är helt integrerade i det politiska beslutsfattandet.

[31] För att integreringen av jämställdhetsperspektivet i sysselsättningsåtgärderna skall bli framgångsrik krävs samordnade åtgärder som vidtas genom interinstitutionellt samarbete (t.ex. jämställdhetsorgan), förfaranden för att bedöma vilka effekter nya förslag kan få för jämställdheten, utarbetande av lämpliga indikatorer och statistik samt ökad medvetenhet genom information, utbildning och undersökningar.

Hur långt medlemsstaterna har sträckt sig för att integrera jämställdhetsperspektivet i de tre första pelarnas politikområden varierar avsevärt. Det tycks ha skett en utveckling av åtgärderna för förebyggande och aktivering (Sverige och Nederländerna), översynen av skatte- och bidragssystemen (Tyskland, Irland, Nederländerna och Förenade kungariket), reformen av de offentliga arbetsförmedlingarna (Österrike, Danmark, Italien och Tyskland), företagarandan (Irland, Spanien, Finland, Tyskland, Belgien, Luxemburg, Sverige och Grekland) samt arbetstidsarrangemangen (Tyskland, Irland, Danmark och Nederländerna), medan jämställdhetsperspektivet knappt har integrerats alls i andra viktiga politikområden, t.ex. det aktiva åldrandet, kampen mot flaskhalsar samt utvecklingen av e-lärande och livslångt lärande.

Mer beslutsamhet krävs för att minska löneskillnaderna mellan könen

Löneskillnaderna mellan könen är fortfarande stora i EU (16,2 %) och det finns även betydande löneskillnader mellan olika åldersgrupper och utbildningsnivåer. Löneskillnaderna mellan könen är större bland äldre arbetstagare (30,6 %) och högutbildade (20,8 %). Det finns en ökad medvetenhet om att löneklyftan mellan könen inte minskar automatiskt i och med att kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden ökar, eftersom skillnaderna är knutna till strukturella orättvisor mellan könen på arbetsmarknaden. Resultaten behöver dessutom följas upp och bedömas på medellång och lång sikt samt mot bakgrund av könsuppdelningen.

Det har visserligen tagits vissa nya initiativ, men dessa tenderar att vara mer inriktade på forskning och analys än konkreta och målinriktade åtgärder. Förenade kungariket, Danmark och Sverige har ändrat sin lagstiftning eller helt genomfört nya rättsregler för att förbättra öppenheten. Informationskampanjer är också en populär metod för att ta itu med löneskillnader (Danmark, Nederländerna och Förenade kungariket). Även om arbetsmarknadens parter i vissa länder har börjat arbeta för att minska löneskillnaderna mellan könen (Danmark, Irland och Spanien) prioriteras denna fråga i regel inte av arbetsmarknadsparterna i medlemsstaterna.

Könsuppdelningen åtgärdas, men inga resultat är synliga på kort sikt

I regel tenderar länder med hög sysselsättning bland kvinnor att ha en kraftigt uppdelad arbetsmarknad, medan det motsatta kan konstateras för länder med låg sysselsättning bland kvinnor. Ett av de främsta målen från toppmötet i Lissabon var att öka sysselsättningen bland kvinnor, men könsuppdelningen är fortfarande ett strukturellt problem på arbetsmarknaden. Könsuppdelningen har en negativ inverkan på arbetsmarknadens funktion genom att den medför att många lämpade och kvalificerade människor utesluts från arbete i sektorer och yrken där de skulle vara mer produktiva. Att minska uppdelningen skulle kunna bidra till att lösa andra problem på arbetsmarknaden, till exempel flaskhalsar och löneskillnader mellan könen. Det är många faktorer som bidrar till könsuppdelningen, exempelvis utbildningsval, stereotyper, vissa sektorers dragningskraft på män respektive kvinnor, liksom möjligheterna att förena yrkesliv och familjeliv. Dessa faktorer - och därmed också graden av uppdelning på arbetsmarknaden - tar tid att påverka.

De länder som har en kraftigt uppdelad arbetsmarknad fortsätter att vidta - och förstärka - sina integrerade åtgärder för att minska könsuppdelningen (Danmark och Sverige). Resultaten kan dock förväntas bli synliga först på medellång och lång sikt. Finlands strategi syftar både till att påverka mäns och kvinnors utbildningsval, arbetsplatskulturen och rutinerna inom de offentliga arbetsförmedlingarna. I Danmark visar resultaten från förra årets rapport om åtgärder som skulle vidtas mot könsuppdelningen att de jämställdhetsprojekt som inletts inom de offentliga arbetsförmedlingarna kan bidra avsevärt till att motverka uppdelningen på arbetsmarknaden och till att förebygga flaskhalsar. Positivt är att det nu finns många intressanta exempel på nya åtgärder för att öka antalet kvinnor inom beslutsfattandet, bland annat genom rekryteringsmål, positiv särbehandling och andra åtgärder för att ge lika tillträde till befattningar med ansvar (Tyskland, Nederländerna, Frankrike, Italien, Danmark, Sverige och Förenade kungariket).

Barnomsorgen har förbättrats men är ännu långt ifrån Barcelonamålen

Vid Europeiska rådets möte i Barcelona enades medlemsstaterna om mål för barnomsorgen. Senast 2010 skall det finnas barnomsorg för minst 90 % av barnen mellan tre år och den obligatoriska skolåldern och för minst 33 % av barnen under tre år. Även om allt fler medlemsstater vidtagit nya åtgärder är de kvantitativa målen och tidsfristerna för att förbättra barnomsorgen och tillhandahålla bra tjänster till rimliga kostnader inte tillräckliga för att tillgodose efterfrågan eller uppnå de nya Barcelonamålen (se tabell 6). Dessutom är det svårt att bedöma vilka effekter initiativen haft eftersom det saknas lämpliga eller jämförbara uppgifter. En förbättrad omsorg om andra anhöriga har liksom föregående år uppmärksammats mycket litet.

Tabell 6: Barn- och äldreomsorg - uppgifter och mål i 2002 års nationella handlingsplaner

>Plats för tabell>

Källa: Nationella uppgifter. Uppgifterna är inte jämförbara länderna emellan.

Fortsatt förbättrade åtgärder för att förena yrkesliv och familjeliv

Att bättre lyckas förena arbetstiden med familjelivet leder till bättre kvalitet i arbetet och högre sysselsättning. På detta område har det rapporterats om många olika insatser. I Belgien, Irland, Grekland och Förenade kungariket har möjligheter till ledighet för vård av barn och andra närstående, förkortad arbetstid av familjeskäl samt uppehåll i karriären införts eller utvidgats, samtidigt som anställningen tryggas. I Österrike, Sverige och Finland är arbetsmarknadens parter aktiva när det gäller att se till att jämställdhetsperspektivet integreras i alla åtgärder och att det råder bättre balans mellan yrkes- och familjeliv i kollektivavtalen. Framför allt Nederländerna fortsätter att utveckla en heltäckande strategi på detta område (exempel på viktig lagstiftning är lagen om arbete och omsorg samt arbetstidslagen).

Många medlemsstater utökar möjligheterna till tjänstledighet (Danmark, Frankrike, Finland, Spanien, Sverige, Förenade kungariket, Irland, Österrike och Nederländerna). Samtidigt som detta är en positiv utveckling, med tanke på den obalans som råder mellan könen när det gäller vård, eftersom ansvaret fortfarande i första hand faller på kvinnorna, finns det risk för att långa perioder av tjänstledighet kan inverka negativt på kvinnornas arbetskraftsdeltagande, öka löneskillnaderna mellan könen samt öka könsuppdelningen. Endast ett fåtal länder har infört initiativ för att uppmuntra männen att utnyttja möjligheterna till föräldraledighet (Finland, Frankrike, Sverige, Danmark och Luxemburg). Å andra sidan är det positivt att alltfler länder nu uppmuntrar männen att ta större ansvar för hushållsgöromål (Belgien, Luxemburg, Tyskland, Förenade kungariket, Spanien, Portugal och Österrike).

3. Genomförande av 2002 års riktlinjer och rekommendationer för sysselsättningen: Bedömning av resultaten och de politiska åtgärderna i varje medlemsstat

BELGIEN

Huvudresultat under 2001: Den ekonomiska nedgången under 2001 fick fördröjda effekter på arbetsmarknaden. Sysselsättningsökningen var icke desto mindre 1,2 % och arbetslösheten minskade något till 6,6 %, men den positiva utveckling som pågått sedan 1997 bröts. Långtidsarbetslösheten fortsatte att sjunka, men den belgiska arbetsmarknaden kännetecknas fortfarande av ett stort antal nya långtidsarbetslösa, en låg förvärvsfrekvens särskilt bland kvinnor och äldre, avsevärda geografiska skillnader och höga skatter och andra bördor på arbete.

Allmän bedömning av sysselsättningspolitiken: Belgiens handlingsplan för sysselsättningen 2002 är en fortsättning på den tidigare handlingsplanen. Den ger en bra och sammanhängande översikt av de politiska åtgärder som vidtagits av olika belgiska myndigheter till följd av den europeiska sysselsättningsstrategin. Man har tagit olika initiativ för att harmonisera det stora antalet federala aktiveringsåtgärder, men de federala och regionala arbetsmarknadsåtgärderna måste integreras i ännu högre grad. I rapporten fastställs inga nationella mål, men däremot anges regionala mål för sysselsättningen utifrån de olika utgångslägena. Den övergripande sysselsättningsstrategin består huvudsakligen i att man försöker minska arbetskostnaderna samtidigt som man vidtar aktiva arbetsmarknadsåtgärder som särskilt inriktas på att öka sysselsättningen bland äldre personer. Kvaliteten i arbetet är en av de viktigaste frågorna och den beaktas i många avseenden. Man har också vidtagit åtgärder för att minska arbetstiden och det har skett framsteg när det gäller att utforma regionala strategier för livslångt lärande. Genom initiativ för att integrera ett jämställdhetsperspektiv angrips de faktorer som ligger bakom löneskillnaderna mellan könen. Flera åtgärder har vidtagits för att garantera att flexibilitet inte uppnås på bekostnad av kvalitet i arbetet och anställningstrygghet. Initiativen för att minska regionala skillnader är fortfarande begränsade till sin omfattning. Arbetsmarknadens parter har en nyckelroll i utvecklingen och genomförandet av sysselsättningspolitiken i Belgien och de har aktivt varit med och utarbetat den nationella handlingsplanen. Trots att politiken till sin natur är integrerande och väl tillgodoser behoven hos grupper som har en svag position på arbetsmarknaden saknas det en koppling till integrationsprocessen i den nationella handlingsplanen.

Svar på rekommendationerna: Den förebyggande strategin har förstärkts, men den innehåller fortfarande inga allsidiga eller systematiska åtgärder för arbetslösa vuxna. I den nationella handlingsplanen anges att aktivt åldrande är en av de främsta prioriteringarna och att positiva åtgärder måste vidtas så att äldre arbetstagare har bättre möjligheter att stanna kvar i arbetslivet eller så att deras återintegration underlättas. Det återstår emellertid att se om dessa åtgärder är tillräckliga för att avsevärt höja sysselsättningen bland äldre arbetstagare under den ekonomiska nedgången. Den omfattande skattereform som beslutades tidigare skall genomföras gradvis från 2002 till 2005 och den borde, tillsammans med sänkta arbetsgivaravgifter, leda till att det sammanlagda skattetrycket på arbete minskar. De reella arbetsenhetskostnaderna ökade dock kraftigt 2001, vilket kan minska de positiva effekterna. En gemensam syn på livslångt lärande börjar framträda hos samtliga myndigheter. De handlingsplaner som utarbetats regionalt bör vidareutvecklas till enhetliga och allsidiga strategier för livslångt lärande. I den nationella handlingsplanen finns inga uppgifter om nya initiativ för att skapa större flexibilitet på arbetsmarknaden. Trots ihållande regionala skillnader är åtgärderna för att öka arbetskraftens rörlighet begränsade och samordningen mellan regionala arbetsmarknadsåtgärder skulle kunna förbättras.

Nyckelfrågor i framtiden: Det är viktigt att Belgien genomför skattereformen och inför en måttlig löneutveckling för att höja den totala sysselsättningen, följer upp effekterna av de åtgärder som nyligen vidtagits i syfte att begränsa de negativa effekterna på arbetssökandet och utarbetar effektivare strategier för att höja förvärvsfrekvensen bland kvinnor och äldre personer. På den senare punkten verkar det behövas ytterligare åtgärder för att hindra förtidspensioneringar. Man skulle också kunna satsa mer på åtgärder som förhindrar att vuxna arbetssökande går in i långtidsarbetslöshet. Det verkar behövas åtgärder för att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden utan att äventyra anställningstryggheten. Med tanke på de stora regionala och lokala skillnaderna i fråga om arbetsmarknadens utveckling kan det behövas bättre samordning och samarbete mellan de regionala offentliga arbets förmedlingarna och mer integrerade federala och regionala åtgärder. När det gäller utvecklingen av en övergripande strategi för livslångt lärande kan det behövas större politiska insatser.

>Hänvisning till>

DANMARK

Huvudresultat under 2001: Den ekonomiska nedgången under 2001 ledde till att BNP-tillväxten som enligt prognosen skulle vara 1,5 % endast uppgick till 1 %, jämfört med 3 % under 2000. Den makroekonomiska situationen är dock fortsättningsvis gynnsam och sysselsättningen i Danmark ligger fortfarande gott och väl över EU-målen (76,2 % totalt, 72 % bland kvinnor och 58 % för 55-64-åringar). Sysselsättningen ökade endast 0,2 %, men sysselsättningen bland äldre arbetstagare höjdes med 2,3 %. Arbetslösheten har varit oförändrad och är 4,3 %, vilket är relativt lågt.

Allmän bedömning av sysselsättningspolitiken: Den politiska dagordningen är inriktad på de långsiktiga utmaningarna för det danska samhället, t.ex. det faktum att befolkningen blir allt äldre, den potentiella bristen på arbetskraft, de etniska minoriteternas svårigheter på arbetsmarknaden, antalet personer som mottar transfereringar, den relativt höga skattenivån och behovet av att höja kvalifikationerna i enlighet med utvecklingen internationellt. De nya politiska åtgärderna hör i de flesta fall till pelaren anställbarhet, bland annat ökningen av arbetskraften och ett skattestopp, men regeringen har också lagt fram ett konkurrenspaket som är avsett att förbättra förutsättningarna för företag. För att tillgodose behovet av arbetskraft har man ställt som mål att öka antalet arbetstagare med 67 000 personer före 2010. Detta skall ske främst genom bättre integration av invandrare och tidigare inträde på arbetsmarknaden för ungdomar. När det gäller att se till att alla arbetslösa erbjuds en ny start före sex eller tolv månaders arbetslöshet har man ännu inte uppnått målen. Åtgärderna för att främja ökad integration på arbetsmarknaden, både inom den privata och den offentliga sektorn, utvecklas kontinuerligt genom att befintliga avtal anpassas och nya avtal sluts mellan arbetsmarknadens parter. Processen för social integration nämns överhuvudtaget inte i den nationella handlingsplanen. Regeringen har ett nära samarbete med arbetsmarknadens parter inom samtliga pelare för att garantera kvalitet i arbetet, även om man förhåller sig tveksam till indikatorerna. Inga indikatorer anges. En del tidigare initiativ som genomförts av de offentliga arbetsförmedlingarna i syfte att minska könsuppdelningen börjar ge resultat.

Svar på rekommendationerna: De två rekommendationerna till Danmark hör nära samman med de två viktigaste punkterna i den nationella sysselsättningspolitiken. Resten av skattereformen från 1999 skall genomföras 2002 och innebär bland annat att skatteunderlaget breddas och marginalskatterna sänks. Det skattestopp som infördes av den nya regeringen borde betyda att de senaste minskningarna inte kommer att utjämnas av höjda kommunalskatter, som under tidigare år. Avsikten är att sänka beskattningen av löneinkomster från 2004 om de övriga åtgärderna visar sig vara effektiva, särskilt när det gäller att öka antalet sysselsatta. Reformerna av systemen för förtidspension har burit frukt, men kommer inte att vara tillräckliga. Nya reformer syftar till att höja antalet invandrare som arbetar och att uppmuntra personer under 30 år att gå med i arbetskraften tidigare. Man har slutit avtal med arbetsmarknadens parter om bättre integration av invandrare, främst genom arbetsplatsen, och man utreder också olika sätt att förkorta studietiden inom den högre utbildningen. När det gäller problemet med incitament att arbeta och förmåner har man valt ett selektivt angreppssätt: ett nytt "startbidrag" - mycket lägre än det nuvarande socialbidraget - har införts för nyinflyttade till landet. Regeringen har för avsikt att utvidga ungdomsprogrammet till personer mellan 25 och 29 år. Den allmänna bidragsnivån kommer inte att ändras eftersom den anses ge en trygghet som uppväger den stora flexibilitet som finns på den danska arbetsmarknaden.

Nyckelfrågor i framtiden: Med tanke på att befolkningen blir allt äldre kan det hända att Danmark borde försöka se till att utbudet på arbetskraft räcker till, så att tillväxtpotentialen och det välfärdssamhälle som byggts upp under årtionden inte äventyras. En löpande utvärdering av effekterna av de pågående reformerna, särskilt skattereformen, verkar behövas. Det verkar vara viktigt att man noggrant övervakar de nya initiativ som tagits för att bättre integrera invandrare på arbetsmarknaden och att man följer med hur nedskärningarna av förmånerna påverkar inkomstnivåerna för att se till att det blir en bra balans mellan införandet av fler ekonomiska incitament och motverkandet av social utslagning. Det finns också en viss risk för att det på lång sikt uppstår flaskhalsar inom vissa sektorer. Detta gäller särskilt hälso- och sjukvårdssektorn och den sociala sektorn där de anställda över 50 år är överrepresenterade. De statistiska uppgifterna om antalet arbetslösa är inte fullständiga utan uppgifter om antalet personer som inte omfattas av arbetslöshetsförsäkring.

>Hänvisning till>

TYSKLAND

Huvudresultat under 2001: Den globala ekonomiska nedgången under 2001 ledde till att den reella BNP-tillväxten sjönk till 0,6 %, vilket är den lägsta siffran sedan 1993. Sysselsättningsökningen var också obetydlig (0,2 %). Arbetslösheten (7,9 %) är oförändrad och förväntas inte börja sjunka förrän 2003. Antalet arbetstillfällen minskade i landets östra delar, där arbetslösheten fortfarande är hög. Långtidsarbetslösheten (3,9 %) minskar successivt men är fortfarande högre än genomsnittet i EU. Den totala sysselsättningen har ökat med 2 procentenheter sedan 1997. För kvinnor har ökningen varit ännu snabbare (+3,5 procentenheter) vilket innebär att sysselsättningen bland kvinnor nu är högre än det delmål som ställts upp tills 2005. Trots att sysselsättningen bland äldre arbetstagare (55-64 år) närmar sig genomsnittet i EU är den fortfarande lägre än den mycket låga utgångsnivån 1997.

Allmän bedömning av sysselsättningspolitiken: Den totala sysselsättningen närmar sig det mål som EU fastställt för 2005. Sysselsättningen bland äldre arbetstagare utgör fortfarande ett problem. Förbundsregeringens ekonomiska strategi utgörs av en kombination av en makroekonomisk, inflationshämmande politik som främjar tillväxt och sysselsättning och mikroekonomiska strukturreformer som minskar hinder på arbetsmarknaden och ökar anpassningsförmågan. Samarbetet mellan arbetsmarknadens parter genom trepartsdialogen inom sysselsättningsalliansen förlorade i styrka under 2002 och måste därför återinitieras. Åtgärderna inom ramen för pelaren anställbarhet har förstärkts efter hand, men behöver en tydligare målinriktning samt större enhetlighet och genomslagskraft. Det krävs en större satsning på åtgärder för att lösa de strukturella problemen i de östra delstaterna, likaså måste man förbättra konsekvensen mellan sysselsättningspolitiken och integrationspolitiken. När det gäller att förbättra kvaliteten i arbetet inriktades åtgärderna på arbetsmiljön och på ökad anställningstrygghet för deltidsarbetande. Genom att uppmuntra den regionala dimensionen, stödja den förebyggande strategin och främja ett jämställdhetsperspektiv har man gett de insatser som delfinansierats av Europeiska socialfonden större vikt och mervärde.

Svar på rekommendationerna: Genom den nya lagen Job-Aqtiv vill man stärka den förebyggande strategin och minska långtidsarbetslösheten. Hur effektiv lagen är när det gäller att hjälpa ungdomar och vuxna, särskilt i de östra delstaterna, samt invandrare (även andra och tredje generationens invandrare) kommer att följas upp och utvärderas noggrant. Den pågående reformen av de offentliga arbetsförmedlingarna ger möjligheter att stärka vägledningens och platsförmedlingens roll och att ta bättre hänsyn till regionala behov. ESF:s åtgärder har bidragit avsevärt till att man utvecklat en mer förebyggande politik bestående av aktiva arbetsmarknadsåtgärder.

Pensionsåldern för kvinnor och vissa andra grupper har höjts, eller kommer att höjas. För öka äldre arbetstagares anställbarhet kommer det att behövas ännu fler skräddarsydda åtgärder.

När det gäller fortbildning och livslångt lärande har det skett påtagliga förbättringar, som ytterligare borde främjas. Åtgärderna kräver ett kraftfullt genomförande, med samarbete mellan förbundsregeringen, delstaterna, aktörerna inom utbildning och arbetsmarknadens parter. Man bör å ena sidan ägna särskild uppmärksamhet åt att införa övergripande system för officiellt erkännande av formell och icke-formell utbildning och utarbeta gemensamma kvalitetsnormer för leverantörer, och å andra sidan se till att allt fler lågutbildade personer och arbetstagare i små och medelstora företag deltar i fortbildning.

Syftet med den s.k. Mainzmodellen är att förbättra sysselsättningsmöjligheterna för låginkomsttagare. Åtgärderna för att sänka skatterna och de indirekta arbetskrafts kostnaderna måste analyseras omsorgsfullt.

Tyskland har föresatt sig att bygga ut heldagsbarnomsorgen i de västra delstaterna till att omfatta 30 % av barnen före 2010. En rapport om kvinnors och mäns yrkesställning och inkomster har offentliggjorts och de slutsatser som drogs i den måste omsättas i konkreta handlingar i vilka arbetsmarknadens parter på den privata sektorn aktivt medverkar.

Nyckelfrågor i framtiden: En stor brist på arbete kvarstår särskilt i landets östra del. De regionala skillnaderna på arbetsmarknaden kan bli ännu större. För att stödja skapandet av arbetstillfällen och minska långtidsarbetslösheten verkar det behövas en allsidig strategi i de östra delstaterna med inslag av regionpolitik, arbetsmarknadspolitik och strukturpolitik. Reformen av de offentliga arbetsförmedlingarna erbjuder möjlighet att öka de aktiva arbetsmarknadsåtgärdernas effektivitet genom bättre uppföljning och utvärdering. I den förebyggande strategin måste man ägna särskild uppmärksamhet åt personer som hotas av utslagning. Bättre sysselsättningsmöjligheter för låginkomsttagare skulle kunna bidra till att det skapas en arbetsmarknad som står öppen för alla, men samverkan mellan skatter och bidrag måste vara sådan att det finns tillräckliga incitament att ta ett arbete. Lämpliga kvalitativa och kvantitativa mål för livslångt lärande verkar vara nödvändiga, särskilt när det gäller lågkvalificerade grupper och arbetstagare i små och medelstora företag. Bristen på barnomsorg och heldagsskolor utgör fortfarande ett hinder för kvinnors deltagande på arbetsmarknaden, särskilt i västra Tyskland. Andra viktiga frågor som kvarstår när det gäller att öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden är att bygga ut omsorg till rimliga kostnader och inrätta fler heldagsskolor, sänka skatter och indirekta arbetskostnader som motverkar sysselsättningen och eliminera löneskillnaderna.

>Hänvisning till>

GREKLAND

Huvudresultat under 2001: Trots den globala ekonomiska nedgången under andra hälften av 2001 upplevde den grekiska ekonomin en tillväxt på 4,1 % samtidigt som arbetskraftens produktivitet förbättrades. Den totala sysselsättningen minskade emellertid med 0,3 %. De stora strukturella problemen på den grekiska arbetsmarknaden kvarstår: den låga sysselsättningen på 55,4 % är betydligt lägre än EU-genomsnittet på 63,9 %. Arbetslösheten minskade från toppnivån på 11,9 % under 1999 till 10,5 % under 2001 men ligger icke desto mindre fortfarande över EU-genomsnittet på 7,4 %. Arbetslösheten bland kvinnor är 15,6 %, vilket är mer än dubbelt så högt som för män. Det finns fortfarande stora skillnader mellan könen både i fråga om sysselsättning och arbetslöshet. Långtidsarbetslösheten minskade till 5,4 %, men är fortfarande högre än EU-genomsnittet på 3,3 %.

Allmän bedömning av sysselsättningspolitiken: Grekland ligger fortfarande långt ifrån de kvantitativa mål som fastställdes i Lissabon och Stockholm, och sysselsättningsökningen är fortsättningsvis trög. Syftet med de nyaste arbetsmarknadsåtgärderna är att höja sysselsättningen, sänka arbetslösheten och motverka hinder på arbetsmarknaden. Man måste påskynda och övervaka genomförandet av dessa åtgärder om man skall kunna förvänta sig konkreta och ändamålsenliga resultat. Pensionssystemet reformeras för närvarande och det har antagits ny lagstiftning som rationaliserar bestämmelserna och syftar till att göra pensionssystemet ekonomiskt genomförbart. Ur ekonomisk synpunkt är anställbarheten den viktigaste pelaren och ESF är den källa som bidrar mest med resurser till genomförandet av de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna. Man har börjat genomföra en förebyggande och individanpassad strategi men man måste göra mer för att påskynda reformen av de offentliga arbetsförmedlingarna. Många av de åtgärder som vidtagits för att förbättra företagarandan är ett steg i rätt riktning, exempelvis skatteincitament, förenklad administration, stöd till nystartade företag och kvinnliga företagare. I den nationella handlingsplanen för sysselsättning diskuteras frågan om kvalitet i arbetet och man har förvisso ansträngt sig på detta område. Det finns dock ännu gott om utrymme att öka de vidtagna åtgärdernas genomslagskraft. Arbetsmarknadens parter har varit med och utvecklat och genomfört politiken, vilket kan leda till att utbildningssystemet anpassas till arbetsmarknadens behov. Åtskilliga åtgärder inriktade på livslångt lärande och yrkesinriktad utbildning, kunskapssamhället och informationssamhället samt företagande och lika möjligheter genomförs inom gemenskapens stödram. Slutligen konstateras att man i den nationella handlingsplanen för sysselsättning 2002 tar hänsyn till handlingsplanen för integration och att det finns tydliga synergieffekter mellan de bägge handlingsplanerna.

Svar på rekommendationerna: Det har gjorts märkbara framsteg mot mer alltomfattande och strategiska politiska arbetsmetoder och de åtgärder som föreslås är bättre inriktade på sysselsättningsriktlinjerna. Däremot måste man fortfarande skapa ett fungerande system för uppföljning av åtgärderna.

Reformen av de offentliga arbetsförmedlingarna har inletts men man måste sätta in ännu fler krafter för att komma över ett antal hinder (av administrativ, teknisk eller kulturell natur) och se till att den förebyggande och individanpassade strategin genomförs fullt ut. Åtgärder borde med det snaraste vidtas för att förbättra statistiken och utveckla och genomföra ett alltomfattande statistiskt övervakningssystem.

Skattereformerna för att uppmuntra deltagandet på arbetsmarknaden är steg i rätt riktning, men de nya bestämmelserna förväntas inte ha några betydande effekter på sysselsättningen.

Enligt uppgift kommer det att vidtas åtgärder för att samordna systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning och sysselsättning. Man har redan börjat utarbeta en omfattande och enhetlig strategi för livslångt lärande, vilket är ett steg i rätt riktning, men det finns fortfarande mycket att göra för att arbetsmarknadens behov skall matchas bättre.

Partnerskapstänkandet har blivit bättre genom att man engagerat arbetsmarknadens parter i det politiska utvecklingsarbetet, översynen av den befintliga lagstiftningen och finansieringen av utbildningsprogram för anställda i småföretag. Deras medverkan kommer också att resultera i en modernisering av arbetsorganisationer och i mindre strukturell obalans på arbetsmarknaden.

Jämställdhetsperspektivet håller på att integreras i institutionerna även om man inte gjort särskilt stora framsteg när det gäller att minska den så kallade jämställdhetsbristen. Kvinnor skall ges bättre möjligheter att delta på arbetsmarknaden tack vare förslag om att skapa möjligheter att arbeta deltid och genom att erbjuda incitament att träda ut på arbetsmarknaden. Det har också skett framsteg när det gäller att erbjuda omsorg både för barn och andra anhöriga.

Nyckelfrågor i framtiden: Trots de framsteg man gjort när det gäller att utforma politiken och förbättra lagstiftningen är den största prioriteten fortfarande att öka sysselsättningen. Det verkar som om man borde vidta åtgärder som syftar till att sänka de indirekta arbetskostnaderna (särskilt för låginkomsttagare), erbjuda fler incitament som uppmuntrar deltidsarbete och slutföra reformen av de offentliga arbetsförmedlingarna. Sysselsättningen, i synnerhet bland kvinnor och ungdomar, skulle kunna ökas genom att man påskyndar genomförandet av förebyggande och individanpassade strategier och stärker de aktiva åtgärderna. Sysselsättningen bland äldre skulle kunna höjas genom åtgärder som främjar aktivt åldrande. En ständig förbättring av det statistiska övervakningssystemet skulle prioriteras. Det tycks också behövas fler åtgärder för att öka incitamenten att arbeta. Den allmänna och yrkesinriktade utbildningens ekonomiska betydelse skulle kunna förbättras genom en starkare koppling till arbetsmarknadens behov. Det är viktigt att man fortsätter att utveckla och genomföra en övergripande strategi för livslångt lärande i vilken man främjar aktivt åldrande. Arbetsmarknadsreformerna måste förmodligen genomföras till fullo och deras konsekvenser övervakas för att se till att arbetsorganisationen moderniseras så att man säkerställer en god balans mellan flexibilitet och trygghet. Kvinnors sysselsättning måste förbättras avsevärt, både ur kvantitativ och kvalitativ synpunkt, för att skillnaderna mellan könen skall minska. Detta gäller särskilt segrering på arbetsmarknaden och löneskillnader mellan könen.

>Hänvisning till>

SPANIEN

Huvudresultat under 2001: Den spanska ekonomin har påverkats av den internationella ekonomiska nedgången, men inte i lika hög grad som de andra EU-länderna. Tillväxten sjönk till 2,8 % under 2001 jämfört med 4,1 % under 2000. Arbetskraftens produktivitetsökning var bara 0,3 %. Sysselsättningsökningen minskade till 2,5 % under 2001 jämfört med 3,1 % under 2000, vilket ändå är dubbelt så högt som genomsnittet i EU. Sysselsättningen gick upp med 1,5 procentenheter till 56,3 % medan arbetslösheten sjönk till 10,6 %. Minskningen var större bland kvinnor och långtidsarbetslösa. En stor andel visstidsanställda och en låg andel deltidsanställda - klart under genomsnittet i EU - utgör fortfarande oroväckande kännetecken för den spanska arbetsmarknaden. I fråga om arbetslöshet finns det stora skillnader mellan olika regioner samtidigt som det råder brist på arbetskraft inom vissa sektorer och yrken.

Allmän bedömning av sysselsättningspolitiken: Den spanska regeringen har uttryckligen antagit målet att skapa full sysselsättning, men i den nationella handlingsplanen fastställs inget delmål för att bidra till uppnåendet av det övergripande europeiska målet. Man har antagit en förebyggande strategi som successivt följts i de nationella handlingsplanerna och som innebär att man infört fler åtgärder för att förbättra arbetslösas anställbarhet innan de går in i långtidsarbetslöshet. Frågan om hur man bibehåller och förbättrar kvaliteten i arbetet har behandlats ur fyra olika synvinklar: utbildning (lagen om yrkesinriktad utbildning som beskrevs i förra årets handlingsplan antogs i juni 2002), varaktiga anställningar (de åtgärder som vidtagits under tidigare år har endast delvis minskat antalet visstidsanställningar), arbetsmiljö (har inte utvecklats fullt ut i handlingsplanen) och jämställdhet (jämfört med tidigare år har kraftigare insatser gjorts i handlingsplanen för 2002). Förhållandet mellan regeringen och arbetsmarknadens parter har varit mycket gott under senare år. Trots att förhållandet försämrades på grund av oenigheten mellan regeringen och fackliga organisationer om den nyligen godkända arbetsmarknadsreformen, har det nu börjat förbättras igen. De politiska åtgärderna: Sedan 1997 har den spanska sysselsättningsstrategin främst inriktats på pelarna I och II och främjat anställbarhet och varaktiga anställningar samt underlättat startande av företag. Regeringen och arbetsmarknadens parter har tydligt låtit förstå att man är allt mer angelägen om pelare IV, och man har vidtagit åtgärder för att gynna anställning av kvinnor och socialt utslagna personer. I den nationella handlingsplanen redogör man för en grupp åtgärder som kompletterar de åtgärder som anges i handlingsplanen för social integration 2001.

Svar på rekommendationerna:

I handlingsplanen för 2001 anges inga uttryckliga kvantifierade delmål, även om man har fastställt att målet är full sysselsättning. När det gäller att slutföra moderniseringen av de offentliga arbetsförmedlingarna anges det att man infört informationssystemet "SISPE" och att genomförandet av de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna kommer att decentraliseras ännu mer.

De åtgärder som vidtagits för att minska skillnaderna mellan könen handlar främst om att förbättra möjligheterna att förena yrkesliv och familjeliv (integrerad plan för stöd till familjer 2001-2004). Principen om lika lön har fått en ny och tydligare formulering i arbetstagarlagen.

Den aviserade lagen om yrkesinriktad utbildning har nyligen antagits. I den integreras de tre underordnade yrkesutbildningssystemen. De varaktiga anställningarna har ökat snabbare än visstidsanställningarna. Andelen visstidsanställningar ligger dock fortfarande högt på cirka 31 %, medan deltidsanställningarna inte ökat märkbart.

Inga andra nya åtgärder har vidtagits i syfte att minska de regionala skillnaderna beträffande sysselsättning och arbetslöshet. Även om det har skett en förbättring i detta avseende är de regionala skillnaderna fortfarande bland de största i EU, och med tanke på detta krävs det en större satsning.

Nyckelfrågor i framtiden: Det krävs fler insatser för att arbetslösheten skall minska och sysselsättningen öka. Sysselsättningstalen är fortfarande betydligt lägre än genomsnittet i EU, trots att de framsteg man gjort under senare år är imponerande. Det är viktigt att moderniseringen av de offentliga arbetsförmedlingarna slutförs och att samordningen mellan regionala arbetsförmedlingar ökar. En lämplig balans mellan regional utveckling och funktionell och geografisk rörlighet verkar behövas. Man måste minska arbetslösheten bland kvinnor, eftersom denna fortfarande är dubbelt så hög som bland män, och det måste göras framsteg när det gäller att förena yrkesliv och familjeliv, särskilt genom att se till att det finns möjligheter till omsorg för barn och andra anhöriga. Trots de insatser som redan gjorts, förblir en minskad användning av tidsbestämda anställningsavtal och en ökad användning av deltidsavtal stora utmaningar. Det verkar därför viktigt att den sociala dialogen får ny drivkraft. Antagandet av den nya lagen om yrkesinriktad utbildning ingår i en övergripande strategi för livslångt lärande som helst bör genomföras i syfte att öka samstämmigheten med utbildningspolitiken och icke-formellt lärande på alla nivåer.

>Hänvisning till>

FRANKRIKE

Huvudresultat under 2001: Trots att den ekonomiska tillväxten minskade till 1,8 % ökade sysselsättningen med 1,9 %. Arbetslösheten sjönk till 8,6 % under 2001, men överskred 9 % i slutet av året. Sedan Luxemburgprocessen inleddes 1997 har andelen sysselsatta stigit från 59,5 % till 63,1 %, med totalt 2 miljoner fler arbetstillfällen. Sysselsättningen bland kvinnor ökade från 52,4 % till 56,1 %, vilket är högre än genomsnittet i EU. Sysselsättningen bland äldre personer är oförändrad på cirka 30 % (31 % under 2001). Även om arbetslösheten har sjunkit betydligt under de fem senaste åren (900 000 personer färre) är den fortfarande högre än genomsnittet i EU. Arbetskraftens produktivitet var negativ under 2001 (-0,4 %) och ökningen av arbetsenhetskostnaderna (1,3 %) är över genomsnittet i EU (0,6 %).

Allmän bedömning av sysselsättningspolitiken: Luxemburgprocessen har uppmuntrat till en strukturerad syn på sysselsättningspolitik och åtgärder som motverkar arbetslöshet och fungerar delvis som en referensram. Tyngdpunkten har förskjutits från en klassisk till en förebyggande strategi, vilket bland annat tagit sig uttryck i en mer utbredd tillämpning av initiativet "nouveau départ" (en ny start, juli 2001) och större utnyttjande av den sociala dialogen (under 2001 undertecknades 933 avtal). Man har också sänkt avgifter och tagit ett flertal nya initiativ för att hjälpa lågutbildade personer och ungdomar att få arbete igen eller att komma in på arbetsmarknaden. Frankrike strävar efter de gemensamma målen men har samtidigt följt en egen linje och infört en lag om en 35-timmars arbetsvecka. När det gäller de gemensamma målen har inriktningen på en politik för aktivt åldrande och bekämpning av arbetslösheten i de värst drabbade områdena ännu inte gett tillräckligt goda resultat. Det finns vissa beröringspunkter med den nationella handlingsplanen för social integration, särskilt när det gäller förebyggande och aktiverande åtgärder. EU:s mål att förbättra kvaliteten i arbetet intar en viktig plats i handlingsplanen för sysselsättning och det är i första hand arbetsmarknadens parter som skall se till att detta mål genomförs.

Svar på rekommendationerna: Tack vare den mer utbredda tillämpningen av initiativet "nouveau départ" (en ny start) började man 2001 vidta både skräddarsydda åtgärder till förmån för arbetslösa (såväl ungdomar som vuxna) och förebyggande åtgärder. Bestämmelserna om sänkta avgifter för låginkomsttagare och åtgärderna för att främja ungdomars sysselsättningsmöjligheter har bidragit till att antalet arbetstillfällen ökat avsevärt, att arbetskostnaderna inom lågkvalificerade sektorer eller för personer med liten erfarenhet har minskat märkbart och till att "arbetslöshetsfällorna" blivit färre. Den sociala dialogen har fått ett uppsving mycket tack vare avtalen om 35-timmarsveckan, men har ännu inte satts i system. Den sociala dialogen skulle emellertid kunna vara av värde när det gäller lönepolitik, kvalitet i arbetet och livslångt lärande, särskilt i små och medelstora företag och för att gynna lågutbildade eller äldre arbetstagare. Sysselsättningen bland äldre arbetstagare är fortsättningsvis låg och den genomsnittliga pensionsåldern är 58 år. Trots denna påtagligt bristande överensstämmelse med de gemensamma målen har man inte fört några nämnvärda diskussioner eller vidtagit åtgärder för att begränsa antalet förtidspensioneringar.

Nyckelfrågor i framtiden: För att kunna införa den planerade arbetstidsförkortningen i 1,3 miljoner småföretag kan det behövas lämpliga åtföljande åtgärder för att garantera att den nödvändiga flexibiliteten bibehålls. Den sociala dialogen skulle kunna prioriteras när det gäller frågor som arbetstidsorganisation, livslångt lärande samt början och slutet på arbetslivet. Arbetskraftskostnaderna skulle kunna sänkas ytterligare men man bör också undvika att skapa snedvridningar på arbetsmarknaden mellan olika kategorier av arbetstagare. Rekryteringsproblemet har inte lösts och det är akut inom vissa yrken. Andra problem som måste lösas är ungdomar som inte avslutar sin utbildning och områden där arbetslösheten envist lever kvar och blir allt värre. Slutligen skulle man kunna vidta kraftfulla åtgärder för att öka förvärvsfrekvensen bland äldre personer. Trots vissa positiva tecken har en sammanhängande strategi för livslångt lärande ännu inte utvecklats.

>Hänvisning till>

IRLAND

Huvudresultat under 2001: Under andra hälften av 2001 försvagades den ekonomiska tillväxten i Irland kraftigt. Trots detta uppnådde Irland anmärkningsvärt goda sysselsättningsresultat, främst tack vare kvardröjande effekter av de goda resultaten från året innan. Den totala sysselsättningen (65,7 %) ökade med 2,9 %, medan arbetslösheten minskade till endast 3,8 % och långtidsarbetslösheten till 1,3 %. Sysselsättningen ökade mest bland kvinnor och äldre arbetstagare, och arbetslösheten är nu högre bland män än bland kvinnor i samtliga kategorier. Trots denna förbättring för kvinnornas del är skillnaderna mellan andelen sysselsatta kvinnor och män fortfarande avsevärda (18 %).

Allmän bedömning av sysselsättningspolitiken: Man gör stadigt framsteg när det gäller att nå de mål som fastställdes i Lissabon. Irland har för första gången fastställt konkreta mål för långtidsarbetslöshet och sysselsättning för utsatta grupper och har skapat flera goda beröringspunkter med handlingsplanen för social integration. Arbetsmarknadens parter har stor del i den framgångsrika sysselsättningsutvecklingen i Irland, och denna ställning skulle kunna förstärkas ytterligare genom att man ökar den regionala och lokala dimensionen. De nyligen framlagda lagförslagen om deltidsanställda och anhörigvårdare torde uppmuntra kvinnor att stanna kvar i arbetskraften och göra det lättare att förena yrkesliv och familjeliv. Tyngdpunkten i fråga om kvalitet i arbetet ligger främst på lön och arbetstid, men i den nationella handlingsplanen anges också nya nationella partnerskap och ny lagstiftning som skall göra det lättare att förena yrkesliv och familjeliv.

Svar på rekommendationerna: Irlands framgångsrika bekämpning av arbetslösheten betyder att de som fortfarande är arbetslösa hör till de minst gynnade i samhället. Genom ett nytt "högstödssystem" och genom att bredda programmen för personer med funktionshinder skall de som är mest utsatta få mer stöd. Inom ramen för det nationella partnerskapsavtalet har arbetet med en övergripande bedömning av de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna framskridit väl. Fortsatta skattereformer och höjd nationell minimilön fungerar som incitament för arbetslösa och låginkomsttagare att stanna kvar i eller söka sig ut i arbetskraften. Det har inte skett några märkbara förbättringar i fråga om löneskillnaderna mellan könen eller könsuppdelningen mellan olika yrken. När det gäller barnomsorg har man gjort framsteg i fråga om utbudet, medan avgifterna fortfarande utgör ett stort problem.

Dröjsmålet med att slutgiltigt godkänna en övergripande strategisk ram för livslångt lärande är en besvikelse med tanke på den vikt som tidigare lades vid denna fråga. Det har dock gjorts avsevärda satsningar för att åtgärda de läs- och räknesvårigheter som var fjärde person i befolkningen lider av. Likaså saknas målmedvetna satsningar på området företagsintern utbildning, särskilt då trenderna pekar på att sysselsättningens utveckling inom olika yrkeskategorier verkar gynna de mest välutbildade.

Dröjsmålet med att slutgiltigt godkänna den nationella strategin för regional utveckling innebär att en fullständig bedömning inte låter sig göras. Även om det är känt att de åtgärder som vidtagits har lett till minskade regionala skillnader är det en besvikelse att notera att nedgången i den ekonomiska tillväxten och den därav följande ökningen av arbetslösheten har haft de största konsekvenserna i regionen Border, Midland och West, som är den fattigare av de bägge irländska regionerna.

Nyckelfrågor i framtiden: De nuvarande strategierna har visat sig vara framgångsrika när det gäller att öka utbudet på arbetskraft, men det kan vara viktigt att man ser till att programmen verkligen riktas till de personer som är mest missgynnade. Tyngdpunkten bör ligga på framtida anställbarhet. När det gäller frågor som låg utbildningsnivå och arbetskraftens låga kompetens verkar det som om regeringen och arbetsmarknadens parter borde påskynda utformandet och genomförandet av den emotsedda strategin för livslångt lärande och dessutom satsa mer på att främja företagsintern utbildning, särskilt för äldre arbetstagare. Löneskillnaderna mellan könen kräver mer aktiva och framåtsyftande åtgärder vars effekter kan mätas under en längre tid. När det gäller barnomsorg, särskilt bristen på barnomsorg till rimliga kostnader, krävs det ytterligare åtgärder eftersom det utgör ett stort hinder för förvärvsarbetande mödrar. Slutligen antas det att den snart klara nationella strategin för regional utveckling kommer att innehålla förslag till åtgärder mot problemet med regionala skillnader.

>Hänvisning till>

ITALIEN

Huvudresultat under 2001: Till följd av den globala ekonomiska nedgången blev den reella BNP-tillväxten nästan 1 % mindre under 2001 än under 2000. Sysselsättningsökningen (1,6 %) påverkades endast marginellt eftersom antalet fasta anställningar och förvärvsarbetande kvinnor ökad, medan sysselsättningen bland äldre personer bara ökade med 0,3 %. Detta ledde till att arbetslösheten sjönk till 9,5 %, Trots att sysselsättningen utvecklats i positiv riktning sedan 1997 är den stora klyftan till de andra EU-länderna i stort sett oförändrad. Den totala sysselsättningsintensiteten motsvarar 54,8 %. För kvinnor är siffran 41,1 % och för äldre personer 28 %. Andelen arbetslösa kvinnor och ungdomar samt långtidsarbetslösa är fortfarande hög. Den största utmaningen är den geografiska splittringen. I den södra delen av landet är arbetslösheten över 19 %, jämfört med 5 % i de centrala och norra delarna.

Allmän bedömning av sysselsättningspolitiken: I den nationella handlingsplanen presenteras omfattande förslag till reformer av arbetsmarknadslagstiftningen, medan de insatser som redan har genomförts ägnas mindre uppmärksamhet. Eftersom handlingsplanen till största delen består av omfattande förslag som inte utformats i detalj än, är det inte möjligt att göra en ändamålsenlig utvärdering förrän förslagen omsatts i konkreta handlingar. Regionerna bidrog för första gången och uppgav att ESF varit det viktigaste finansieringsinstrumentet för de regionala aktiva åtgärderna. Det politiska programmet beskrivs väl och bygger på lagstiftning mot odeklarerat arbete, en reform av systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning (förlängning av den obligatoriska utbildningen, större flexibilitet, betoning på IT och språk, fler och lättillgängligare lärlingsprogram m.m.) samt flexibilitet på arbetsmarknaden. De politiska åtgärderna koncentreras till anställbarhet och anpassningsförmåga men förväntas även påverka jämställdheten genom att det skall bli lättare att arbeta deltid. Åtgärderna förväntas också höja kvaliteten i arbetet genom att minska odeklarerat arbete och skillnaderna mellan skyddat och flexibelt arbete. Anställningstrygghet och andra kvalitetsaspekter analyseras dock inte. När det gäller pelaren företagaranda anges inga innovativa åtgärder. Allmänt sett verkar de åtgärder som föreslås i den nationella handlingsplanen inte vara tillräckliga för att lösa de problem som konstaterats i den södra delen av landet, även om det s.k. Patto per l'Italia-avtalet, som slöts efter den nationella handlingsplanen, delvis kompenserar detta, särskilt i fråga om investeringar för landets södra del. Det återstår att se om alla de åtgärder som anges i avtalet kommer att genomföras, med tanke på de budgetbegränsningar som landet står inför just nu. Regeringens främsta mål är att öka sysselsättningen, i enlighet med Lissabonstrategin. I den nationella handlingsplanen anges därför kvantitativa sysselsättningsmål för kvinnor (46 %) och äldre personer (40 %) för 2005. I den beskrivs också en ny grund för samarbetet med arbetsmarknadens parter med målsättningen att gå från de traditionella inkomstpolitiska trepartsavtalen till specifika avtal. Tack vare den sociala dialogen har en del direktiv kunnat införlivas. Regeringens förslag att revidera artikel 18 i arbetstagarlagen utmynnade i ett trepartsavtal om arbetspolitik, till vilket majoriteten av de fackliga organisationerna och arbetsgivarorganisationerna anslöt sig. I den nationella handlingsplanen för sysselsättning hänvisar man till den nationella handlingsplanen för social integration, och man betonar gemenskapsinitiativet Equal och dess betydelse, liksom regionernas och kommunernas roll, också inom ESF.

Svar på rekommendationerna: I den nationella handlingsplanen presenteras omfattande förslag som borde öka sysselsättningen främst bland kvinnor och äldre personer, men de politiska åtgärderna verkar ensidiga och det är tveksamt huruvida reformerna kommer att förbättra arbetsmarknaden i den södra delen av landet om inte kompletterande åtgärder sätts in vad gäller utbudet. Detta föreskrevs visserligen i "Patto per l'Italia". Regeringen uppgav sysselsättningsmålen för kvinnor och äldre personer för 2005. Det senare är minst sagt ambitiöst. För att kunna uppnå det måste regeringen också genomföra ett nytt förslag till reform av pensionssystemet, men tidsplanen för detta är inte fastställd. Vissa åtgärder skall vidtas för att motverka den odeklarerade ekonomin, men dessa beskrivs inte närmare och, mot bakgrund av resultaten av "hundradagarslagen" är deras bidrag kontroversiellt och kommer att leda till nya förhandlingar mellan regeringen och arbetsmarknadens parter.

Det centrala i strategin är att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden (flexibla avtal - deltidsavtal och tillfälliga avtal - och uppluckring av reglerna om uppsägning av enskilda personer). Det ges inga närmare uppgifter om hur flexibiliteten och tryggheten skall kombineras och åtgärderna kan eventuellt leda till marginalisering dels av "mindre gynnade" grupper, dels allmänt i den södra delen av landet. Detta har också att göra med beroendet av skattelättnader, som inte verkar gynna de arbetslösa i området. Regeringen föreslog en reform av bidragssystemet med målet att garantera en bredare täckning och se till att olika kategorier inte behandlas olika. Om "Patto per l'Italia" förverkligas borde finansieringslagen för 2003 göra det möjligt att finansiera utvidgningen av arbetslöshetsförmånernas antal och längd. Vad pensionssystemet beträffar lade regeringen fram ett förslag som syftade till att förlänga arbetstagarnas arbetsliv. I "Patto per l'Italia" åtog sig regeringen också att skära ner skatterna för låginkomsttagare med 5 500 miljoner euro under 2003.

Trots att det skett förbättringar när det gäller inrättande av arbetsförmedlingar, som i huvudsak finansierats genom ESF, kommer målen för 2002 förmodligen att uppnås i de centrala och norra delarna men antagligen inte i den södra delen av landet. Genom en ny lag om arbetsförmedlingssystemet skall personer som inte tar emot ett rimligt erbjudande om arbete eller utbildning kunna strykas ur registret, och i en "legge delega" föreslås ökad konkurrens mellan privata och offentliga förmedlingar och en helt ny roll för bemanningsföretag. Förhållandet mellan tidigare och pågående reformer analyseras dock inte. Ett informationssystem om arbetsmarknadsfrågor saknas fortfarande och inga indikatorer för input eller output anges. Handlingsplanen innehåller inga nya åtgärder mot arbetslöshet, men underförstått förlitar man sig på de planerade reformerna - dock utan att närmare ange hur dessa skall kunna påverka den ihållande ungdoms- och långtidsarbetslösheten i den södra delen av landet.

Genom mer deltidsarbete skulle man kunna öka sysselsättningen bland kvinnor. För att bygga ut barnomsorgen nämndes en nationell plan för daghem, men fullständiga uppgifter om detta ges inte i handlingsplanen. I handlingsplanen nämns också att det anslagits medel till barnomsorg för ensamstående föräldrar. Inga mål fastställdes dock i detta avseende och de föreslagna åtgärderna kommer sannolikt bara att ha begränsade effekter.

I den nationella handlingsplanen har livslångt lärande och åtgärder på detta område nu fått ett större utrymme. Regionala och nationella reformer av utbildningssystemet samt universiteten genomfördes delvis genom ESF och visar att utvecklingen går mot mer flexibel och öppen undervisning. Arbetsmarknadsparternas utbud av utbildning förbättrades dock inte nämnvärt. Genom lagen "Tremonti bis" anslås medel för utbildning, men arbetsmarknadens parter bidrar vanligen inte till utbildningsutbudet inom företag och fonderna för fortbildning är ännu inte operativa.

Nyckelfrågor i framtiden: För att höja den fortsättningsvis låga sysselsättningsintensiteten kunde Italien utnyttja det utbud av arbetskraft som finns bland äldre personer och kvinnor samt försöka lösa problemen med regionala skillnader och odeklarerat arbete. Särskilt den positiva utvecklingen i fråga om kvinnors sysselsättning skulle kunna påskyndas om man förbättrade utbudet av omsorg för barn och anhöriga. När det gäller äldre arbetstagare verkar det behövas fler, målmedvetna åtgärder (till exempel utbildningsprogram) för att man skall lyckas höja den faktiska pensionsåldern. Efter det att de föreslagna flexibilitetsåtgärderna har genomförts verkar det som om man borde ägna särskild uppmärksamhet åt frågor som gäller trygghet och kvalitet, för att undvika att långtidsarbetslösa och kvinnor riskerar att marginaliseras, särskilt i den södra delen av landet. Till de centrala frågorna hör fortfarande ett minskat skattetryck på arbete, särskilt för låginkomsttagare, de regionala offentliga arbetsförmedlingarnas roll när det gäller att erbjuda aktiva och förebyggande åtgärder samt det absolut nödvändiga datainsamlingssystemet. Det återstår ännu för Italien att till fullo genomföra en strategi för livslångt lärande, både på nationell och regional nivå. Detta gäller särskilt den fortbildning som erbjuds av arbetsmarknadens parter.

>Hänvisning till>

LUXEMBURG

Huvudresultat under 2001: På grund av den ekonomiska nedgången blev tillväxten inte så stor som under 2000 (3,5 % jämfört med 7,5 %) men den var ändå högre än gemenskapens BN-tillväxt (1,6 %). Den totala sysselsättningen ökade följaktligen med 5,6 %. En stor andel av de arbetstillfällen som skapades (65 %) gick dock till gränsarbetare och den inhemska sysselsättningsintensiteten förbättrades bara lite (0,2 %), vilket ligger under genomsnittet i EU (62,9 % jämfört med 63,9 %). Sysselsättningen bland kvinnor ökar stadigt (i genomsnitt 1,4 procentenheter per år sedan 1997). Den redan låga sysselsättningen bland arbetstagare över 55 år har minskat ytterligare (24,4 %). Arbetslösheten (2,0 %) är fortfarande den lägsta i EU, även om den ökade mot slutet av året.

Allmän bedömning av sysselsättningspolitiken: Luxemburgprocessen fungerar som referensram för sysselsättningspolitiken, vilket har resulterat i att de olika ministerierna ställt sig bakom en gemensam strategi och engagerat arbetsmarknadens parter i arbetet. Den allmänna sysselsättningen håller på att öka till följd av en ökad förvärvsfrekvens bland kvinnor, vilket är ett steg i rätt riktning med tanke på de mål som ställdes upp för 2005 i Stockholm. Trots fler satsningar ökar antalet personer som blir långtidsarbetslösa, särskilt bland ungdomar (en av orsakerna till detta tycks dock vara att ett allt större antal personer som deltar i utbildning fortfarande är registrerade som arbetslösa). När det gäller äldre arbetstagare har det visat sig att de vidtagna åtgärderna inte lett till högre sysselsättning och det är tveksamt huruvida de åtgärder som utstakas i den nationella handlingsplanen för sysselsättning kommer att vara tillräckliga för att motverka förtidspensioneringar bland arbetstagarna. När det gäller livslångt lärande måste de olika berörda parterna nå enighet för att den föreslagna reformen skall lyckas. Tydliga beröringspunkter har skapats med den nationella handlingsplanen för social integration, särskilt vad gäller förebyggande och aktivering. Målet att förbättra kvaliteten i arbetet har en central plats i den nationella handlingsplanen för sysselsättning. Det är främst arbetsmarknadens parter som har ansvaret för att genomföra detta mål.

Svar på rekommendationerna: Med de åtgärder som riktas till äldre arbetstagare vill man främja en kombination av arbete och pensionering, antingen genom att erbjuda personer som inte kunnat arbeta möjlighet att återuppta sin yrkesverksamhet eller genom att omvärdera pensionsrättigheterna ifall personerna i fråga fortsätter att arbeta. I juni 2002 godkändes två lagförslag som skall främja dels möjligheterna att stanna kvar i arbetslivet längre, dels återintegration av arbetsoförmögna personer. Man har för avsikt att göra en bedömning under 2002 innan eventuella nya åtgärder vidtas. Kvinnors möjligheter att komma in på arbetsmarknaden har underlättats med hjälp av olika stöd- och integrationsåtgärder, barnomsorg och föräldraledighet. De här åtgärderna är dock ofullständiga. När det gäller allmän och yrkesinriktad utbildning har man gjort framsteg, främst på de tre prioriterade områden som anges i rekommendationerna, nämligen att effektivt tillämpa ramlagstiftningen om yrkesinriktad fortbildning (under 2001 ökade ansökningarna om godkännande och statlig medfinansiering med 50 %), att motverka att ungdomar avbryter sin skolgång med hjälp av olika åtgärder som stöd, program och certifiering, samt att se över lärlingsutbildningen och den yrkesinriktade utbildningen genom att införa livslångt lärande som ett allmänt begrepp, genom validering och certifiering av färdigheter, genom förlängning av den grundläggande yrkesinriktade utbildningen och genom yrkesmässig återintegrering. Eftersom det inte finns några statistiska uppgifter är det dock omöjligt att mäta effekterna av de viktigaste beslut som fattats eller som planeras.

Nyckelfrågor i framtiden: Sysselsättningen bland äldre arbetstagare bör höjas avsevärt. Det finns en risk för att de framsteg som gjorts när det gäller att höja sysselsättningen bland kvinnor kan bromsas upp i och med att arbetsmarknaden inte är så dynamisk. Problemet med ungdomar utan yrkeskvalifikationer måste också lösas. Både i fråga om dessa aspekter (ungdomar, kvinnor och den äldre befolkningen) och om andra, som kvalitet i arbetet eller löneskillnaderna mellan könen, borde det finnas lämpliga indikatorer så att man kan kontrollera effekterna av de åtgärder och reformer som införts sedan den första nationella handlingsplanen för sysselsättning.

>Hänvisning till>

NEDERLÄNDERNA

Huvudresultat under 2001: Den globala ekonomiska nedgången under 2001 ledde till långsam tillväxt i Nederländerna (1,1 %) och - för första gången på flera år - ökad arbetslöshet under första kvartalet 2002. Arbetskraftens produktivitet var negativ under 2001 (-0,9 %). Den totala sysselsättningen var 74,1 % och sysselsättningen bland kvinnor 65,2 % vilket betyder att Lissabonmålen fortfarande överskreds gott och väl. Sysselsättningen bland äldre arbetstagare har förbättrats avsevärt. År 1997 var andelen 31,8 % vilket var långt under genomsnittet i EU medan den 2001 var 39,6 %, vilket är något högre än genomsnittet. Den stora efterfrågan på arbetsmarknaden och kraftfulla politiska insatser ledde till att arbetslösheten bland etniska minoriteter minskade betydligt. Arbetslösheten är dock tre gånger högre bland dessa grupper än bland personer med nederländsk bakgrund.

Allmän bedömning av sysselsättningspolitiken: Trots att deltagandet på arbetsmarknaden ökat och bristsituationen på arbetsmarknaden håller i sig är en ansenlig del av befolkningen i arbetsför ålder (lågutbildade, delvis funktionshindrade, äldre arbetstagare och etniska minoriteter) fortfarande beroende av socialbidrag, särskilt invaliditetsförmåner. Enligt nationella uppskattningar har cirka en fjärdedel av de overksamma personerna en realistisk möjlighet att på kort sikt komma in på arbetsmarknaden igen. Mot bakgrund av detta konstateras det att åtgärderna för livslångt lärande ännu inte i tillräckligt hög grad utjämnar skillnaderna mellan utbudet och efterfrågan på arbetsmarknaden. Lissabonmålet att senast 2010 halvera antalet personer som lämnar skolan i förtid kommer sannolikt inte att uppnås ännu. Tillämpningen av ett övergripande tillvägagångssätt i fråga om vuxna har varit oroväckande svagt i Nederländerna (66 % uppfyller inte målen och 23 % går in i långtidsarbetslöshet). Tyngdpunkten i politiken för ett aktivt åldrande ligger på begränsande åtgärder som avskräcker äldre arbetstagare från att lämna arbetsmarknaden. Under 2002 satsades ungefär 5 800 miljoner euro på aktiva arbetsmarknadsåtgärder, vilket var 37 % mer än under 1997. Genom ESF finansieras främst projekt som bidrar till förverkligandet av de första riktlinjerna i den europeiska sysselsättningsstrategin. Regeringen har inte gjort tillräckliga insatser för att minska den administrativa bördan för företag under de senaste åren. Löneskillnaderna mellan könen hör till de största i EU. De åtgärder som handlar om kvalitet har utarbetats i nära samråd med arbetsmarknadens parter och är i allmänhet väl uppbyggda. Tyngdpunkten ligger på att hitta en balans mellan lagstiftning, självreglering, skattelättnader och andra incitament vars syfte är att skapa bättre förutsättning att förena arbete och vårdansvar. Man har lyckats förkorta väntelistorna till barnomsorg något och en strukturell lösning nås förhoppningsvis 2004, då en privat marknad för barnomsorg kommer att öppnas. För närvarande håller man på och utvecklar modeller som bygger på ett livscykeltänkande. Sysselsättningspolitiken och integrationspolitiken i Nederländerna är förenliga med varandra, men fattigdomsfällan är ännu ett problem man måste försöka lösa.

Svar på rekommendationerna: Trots att de avtal som nyligen slutits om reformer av invaliditetsförmånerna är en positiv utveckling, är synvinkeln något ensidig då man endast ser till inflödet. Flödet in och ut ur förmånssystemet beror också på hur kriterierna för läkarundersökning tillämpas i praktiken samt på hur väl återintegreringsplanerna genomförs. Siffrorna om antalet personer som uppbär invaliditetsförmåner och som deltar i återintegreringsprogram gör att man allvarligt kan ifrågasätta programmens ändamålsenlighet och effektivitet. Det faktum att kvinnor, ungdomar och etniska minoriteter dessutom är överrepresenterade vad gäller förmånerna kräver också mer specifika åtgärder. Man har vidtagit avsevärda åtgärder för att lösa problemet med fattigdomsfällan men de sannolika effekterna varierar betydligt beroende på hushållstyp. Bristen på insyn och (möjliga) avskräckande faktorer, som härrör från det faktum att det ackumulerade inkomststödet fastställs på olika regeringsnivåer, utgör fortfarande ett hinder när det gäller att göra arbete lönsamt för alla slags hushåll.

Nyckelfrågor i framtiden: Funktionshindrade personers förvärvsfrekvens måste höjas betydligt, i enlighet med deras återstående arbetsförmåga, eftersom detta skulle vara en hjälp mot vissa flaskhalsar på arbetsmarknaden. Reformen av invaliditetsförmånssystemet måste följas upp noggrant. Dessutom finns det fortfarande ett stort outnyttjat utbud av arbetskraft och detta skulle kunna lösas genom att man fullt ut tillämpar det förebyggande (övergripande) tillvägagångssättet för vuxna och undanröjer kvarvarande fattigdomsfällor. Löneskillnaderna mellan könen är fortfarande för stora. På utbildningsområdet skulle man inom ramen för politiken för livslångt lärande kunna stärka sambandet mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft i samarbete med arbetsmarknadens parter. Det behövs också åtgärder för att förebygga avbruten skolgång, särskilt bland etniska minoriteter.

>Hänvisning till>

ÖSTERRIKE

Huvudresultat under 2001: Den ekonomiska tillväxten minskade till 1 % under 2001, varmed sysselsättningen endast ökade med 0,2 %. Sysselsättningen förblev alltså oförändrad och är 68,4 %. Bland kvinnorna ökade sysselsättningen till strax över 60 %, medan männens sysselsättning minskade till 76,7 %. Den låga sysselsättningen bland äldre arbetstagare minskade ytterligare, till 28,6 %, och är därmed fortfarande en av de lägsta inom EU. Arbetslösheten minskade från 3,7 % under 2000 till 3,6 % under 2001, men började stiga från mitten av 2001. Långtidsarbetslöshetens minskning fortsatte, däremot ökade andelen arbetslösa ungdomar från 2,9 % under 2000 till 3,2 % under 2001.

Allmän bedömning av sysselsättningspolitiken: En låg tillväxt under 2002 förväntas få negativa följder på arbetsmarknaden. Den totala sysselsättningsintensiteten väntas minska med 0,4 %. Österrike kommer kanske inte att nå det nationella arbetslöshetsmålet 3,5 % under 2002, och inte heller det nationella sysselsättningsmålet. Detta beror bland annat på ogynnsamma ekonomiska förutsättningar. Sysselsättningsnivåerna närmar sig redan Lissabonmålen och inga ytterligare åtgärder har vidtagits. Kvalitet i arbetet kopplas till övervägande del ihop med möjligheter att skaffa sig fler och bättre kvalifikationer. Även om det inte finns någon övergripande strategi har man inlett många enskilda initiativ. Arbetsmarknadens parter har inte deltagit lika intensivt som förr i arbetet med den nationella handlingsplanen men man lyckades efter långa förhandlingar nå ett kollektivavtal för personer som är anställda av bemanningsföretag. De politiska åtgärderna har inte ändrats under 2001. Även om de aktiva arbetsmarknadsåtgärder som vidtas inom ramen för pelaren anställbarhet har fått en tydligare inriktning, har de skurits ner för ungdomar. Inom ramen för pelaren företagaranda har man arbetat med ett flertal framgångsrika initiativ, bland annat de territoriella sysselsättningspakterna, som verkar ha frigjort den regionala tillväxtpotentialen. När det gäller åtgärder inom ramen för pelaren anpassningsförmåga har man gjort vissa framsteg, exempelvis kollektivavtalen om flexibla arbetsformer. Insatserna inom ramen för pelaren jämställdhet begränsas till några innovativa projekt. Löneskillnaderna mellan könen har inte minskat. I den nationella handlingsplanen anges ett flertal enskilda åtgärder av olika slag men det är svårt att se en övergripande strategisk handlingsplan. Man har heller inte gjort någon koppling till handlingsplanen för social integration.

Svar på rekommendationerna:

De aktiva arbetsmarknadsåtgärderna och åtgärderna för att minska kompetensbrister har utvecklats under 2001, och man har också tagit hänsyn till personer med funktionshinder. Skatter och bidrag måste reformeras ännu mer för att förvärvsfrekvensen bland äldre arbetstagare, lågutbildade och etniska minoriteter skall öka. Det finns inga tecken på att den väldigt låga sysselsättningen bland äldre arbetstagare skulle förbättras. Det verkar inte som om de nuvarande åtgärderna, till exempel deltidspensionering för äldre arbetstagare, skulle leda till de förväntade resultaten.

När det gäller lika möjligheter och integrering av ett jämställdhetsperspektiv har man inte gjort mycket annat än infört ett bidrag för barnomsorg. I handlingsplanen nämns inga andra åtgärder som behövs för att bygga ut barnomsorgen. Det nya barnomsorgsbidraget kan i själva verket minska incitamenten för kvinnor att arbeta. Det är för tidigt att bedöma huruvida det finns ekonomiska möjligheter att genomföra fler kompletterande åtgärder efter denna åtgärd. De stora löneskillnaderna mellan könen har inte minskat. Man har börjat genomföra en övergripande och enhetlig strategi för livslångt lärande, men de begärda indikatorerna och kvantitativa målen när det gäller ekonomiska resurser och deltagande saknas fortfarande.

Nyckelfrågor i framtiden: De viktigaste politiska insatserna bör vara att lösa bristsituationen på arbetsmarknaden, påskynda jämställdhetsarbetet och fastställa nationella sysselsättningsmål på medellång sikt. Det tycks finnas behov av en strategi på medellång sikt för att märkbart höja sysselsättningen bland äldre arbetstagare samt förvärvsfrekvensen för lågutbildade arbetstagare. Kvalitet i arbetet är en fråga som kunde behandlas ur ett mer mångsidigt perspektiv och underbyggas med relevanta indikatorer. Större betoning kunde läggas vid utveckling och genomförande av en enhetlig och övergripande strategi och vid fastställande av kvantitativa och kvalitativa mål för livslångt lärande, särskilt inom vuxenutbildningen och fortbildningen. Det verkar krävas en mer strukturerad strategi för att skillnaderna mellan könen skall kunna minskas och barnomsorgen byggas ut i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådets möte i Barcelona.

>Hänvisning till>

PORTUGAL

Huvudresultat under 2001: Trots att de allmänna ekonomiska indikatorerna försämrades under 2001 fortsatte sysselsättningen att öka. Ökningen gäller båda könen, men har varit särskilt märkbar bland kvinnor. Sysselsättningen ökade inom alla åldersgrupper under 2001, med undantag för 55-64-åringarna (-0,7 procentenheter). Den totala arbetslösheten är fortfarande en av de lägsta i EU, men under 2001 ökade ungdomsarbetslösheten med 0,4 procentenheter för båda könen, vilket inte följer tendensen sedan 1997. En fortsatt positiv indikator är den minskade långtidsarbetslösheten för båda könen. När det gäller 55-64-åringarna har emellertid de långtidsarbetslösas andel av alla arbetslösa ökat mellan 1997 och 2001 och utgör nu mer än 63 %. Arbetskraftens produktivitet är fortfarande den lägsta i EU. Nivån stagnerade dessutom under 2001 varmed klyftan till genomsnittet i EU ökade ännu mer. Detta hotar utsikterna till konvergens.

Allmän bedömning av sysselsättningspolitiken: Det har gjorts mycket goda framsteg när det gäller att nå de mål som fastställdes vid toppmötena i Lissabon och Stockholm. Det är bara målet för den totala sysselsättningen (70 %) för 2010 som ännu inte uppnåtts (fortfarande 68,9 % under 2001, vilket icke desto mindre är mer än målet på 67 % för 2005). Regeringen försöker höja kvaliteten i arbetet genom att uppmana arbetsmarknadens parter till förhandlingar, förbättra den kvalificerade sysselsättningen och bekämpa olika former av olagligt arbete. Enligt den nationella handlingsplanen lider det portugisiska sysselsättningssystemet av flera strukturella brister. För att åtgärda dessa brister har åtgärderna inriktats på tre strategiska prioriteringar: (i) en hållbar anställbarhet genom den nationella strategin för livslångt lärande, (ii) integrering på arbetsmarknaden av personer som är eller riskerar att bli socialt utslagna genom den nationella handlingsplanen för integration, (iii) frågor som gäller sysselsättningens kvalitet genom att förbättra dels utbildnings- och kvalifikationsnivåerna, dels arbetsförhållandena och relationerna på arbetsmarknaden. Nästan 66 % av de medel som anslås till åtgärder inom ramen för den nationella handlingsplanen 2002 kommer att tillhandahållas av ESF och ERUF.

Svar på rekommendationerna: En övergripande strategi fastställdes 2001. Resultaten av denna strategi kommer att märkas först på lång sikt. Under det senaste årtiondet har det gjorts framsteg särskilt bland ungdomar i skolåldern. Arbetskraften i Portugal har dock fortfarande svåra brister i fråga om kvalifikationer. Satsningarna på IT-utbildning och certifiering av kunskaper på detta område måste följas upp noggrant för att kompensera det försenade genomförandet. Under 2001 undertecknades tre trepartsavtal så att man kunde genomföra en strategi baserad på partnerskap och stöd för de åtaganden som arbetsmarknadens parter gjort. Dessa avtal förväntas ha en avgörande roll när det gäller att åtgärda de strukturella bristerna i Portugal. Arbetsmarknadens parter har successivt integrerat en del av de frågor som omfattas av den europeiska sysselsättningsstrategin i kollektivavtalsförhandlingarna. De pågående diskussionerna om undertecknande av ett avtal om lönepolitik och produktivitet samt om reformerna av arbetslagstiftningen bör dock stadigt föras vidare. Dessa är strategiska områden som skulle bidra till bättre kvalitet på sysselsättningen, större konkurrenskraft och produktivitet, ökad anställningstrygghet och bättre anpassningsförmåga för företagen. Trots att det skett en avsevärd förbättring när det gäller att engagera arbetsmarknadens parter i sysselsättningsarbetet är man fortfarande mycket beroende av regeringens centrala roll. För att fullfölja arbetet med att förena yrkesliv och familjeliv har regeringen prioriterat en förbättring av utbudet av stödtjänster till familjer och barnomsorg. Man har bland annat utvidgat utbudet av omsorg för små barn och successivt infört allmän tillgång till förskoleundervisning. För att minska skillnaderna mellan könen inom olika sektorer har regeringen koncentrerat sig på utbildningsinsatser vars mål är att förändra de traditionella attityderna i samhället. Dessa insatser syftar dock till att förändra kulturella uppfattningar och kommer inte att ge resultat förrän på mycket lång sikt. Indexet för könsuppdelningen mellan olika sektorer i Portugal är fortfarande högre än det europeiska genomsnittet. Fastän de totala löneskillnaderna mellan könen i Portugal hör till de lägsta i EU (5,9 % under 1998) är kvinnornas genomsnittliga bruttoinkomster inom den privata sektorn knappt 77 % av männens.

Nyckelfrågor i framtiden: För att den strategi för livslångt lärande som antogs 2001 skall kunna genomföras med framgång är det viktigt att man gör något åt de låga utbildningsnivåerna, det stora antalet ungdomar som avbryter sin skolgång och åt bristerna i fråga om arbetskraftens kvalifikationer. De avtal som slutits mellan regeringen och arbetsmarknadens parter kräver ett starkt engagemang från samtliga avtalsparter vid genomförandet och övervakningen av de operativa åtgärderna. I fråga om möjligheterna att förena yrkesliv och familjeliv, löneskillnaderna mellan könen inom den privata sektorn och könsuppdelningen mellan olika sektorer ser det ut att krävas ytterligare insatser. För att skillnaderna i sysselsättning mellan olika regioner skall minska måste de offentliga arbetsförmedlingarna även i fortsättningen sätta in ändamålsenliga åtgärder. Behovet av att höja produktiviteten och kvaliteten i arbetet är fortfarande stort. Att förena detta behov med regeringens målsättning att bibehålla ökad sysselsättning och låg arbetslöshet samtidigt som både ekonomin och den offentliga förvaltningen omstruktureras kommer att utgöra en stor utmaning i en tid av ekonomisk nedgång.

>Hänvisning till>

FINLAND

Huvudresultat under 2001. Den globala ekonomiska nedgången under 2001 hade svåra följder för den finska ekonomin. BNP-tillväxten minskade till 0,7 % efter att ha varit 5,6 % under 2000. Sysselsättningen ökade dock något till 68,1 % totalt, 70,9 % för män och 65,4 % för kvinnor. Sysselsättningen bland 55-64-åringarna nådde 45,7 %. Arbetslösheten minskade till 9,1 %, vilket fortfarande är högre än genomsnittet i EU. Arbetsmarknaden kännetecknas ännu av en hög strukturarbetslöshet, rekryteringsproblem och stora regionala variationer.

Allmän bedömning av sysselsättningspolitiken: Finlands nationella handlingsplaner har blivit allt mer strategiska och inriktade på långsiktig planering. Detta är ett led i den ekonomiska politik som förts av regeringen sedan 1998. Målet är att höja den totala sysselsättningen till 70 %, sysselsättningen bland kvinnor till 68 % och sysselsättningen för 55-64-åringar till 55 % före 2010. På grund av en mindre gynnsam ekonomisk situation har man i Finland varit realistiska och gjort avkall på den tidigare målsättningen som var att höja sysselsättningen till 70 % före 2005. Delmålet för total sysselsättning och Lissabonmålen för kvinnor har överskridits. Samtliga pelare är väl representerade, även om tyngdpunkten ligger på den första. Pelare IV har fått en mer jämbördig ställning under årens lopp men integreringen av ett jämställdhetsperspektiv är fortfarande bristfällig. Finland är en av de medlemsstater som är mest utsatta för följderna av att befolkningen blir allt äldre. Därför betonas det inom samtliga pelare att en av förutsättningarna för att sysselsättningsmålen skall uppnås är att man ser till att det finns tillräckligt med arbetskraft. Detta tar sig uttryck i att man främjar utsatta gruppers anställbarhet, vilket är en utmaning då två tredjedelar av alla arbetslösa anses vara svårplacerade. De nationella handlingsplanerna för sysselsättning och social integration är överensstämmande. Kvaliteten i arbetet utvecklas i samarbete med arbetsmarknadens parter. Detta sker främst genom program för arbetslivsutveckling och reformer av arbetslagstiftningen, i vilka aspekterna flexibilitet och trygghet kombineras. Finlands strategi för livslångt lärande är lika mångsidig som förr, men det ställs inga nationella mål för investeringar i mänskliga resurser. För att de regionala åtgärderna skall bli mer effektiva håller Finland på att införa ny lagstiftning och andra praktiska verktyg, och effekterna av dessa måste övervakas. Man har inlett en mängd olika åtgärder för att främja företagaranda under senare år men tröskeln för att starta nya företag verkar fortfarande vara ganska hög. Arbetsmarknadens parter har en väletablerad roll i utformandet av sysselsättningspolitiken och tendensen är att berörda aktörer på samtliga nivåer deltar aktivare i arbetet med den nationella handlingsplanen. Den regionala och lokala dimensionen i detta arbete måste dock befästas. De flesta av de gemensamma indikatorerna och några av kvalitetsindikatorerna anges i den nationella handlingsplanen. De ekonomiska uppgifterna är bristfälliga. ESF:s program utnyttjas vid genomförandet av samtliga pelare.

Svar på rekommendationerna: När det gäller skattetrycket på arbete har Finland överskridit den nuvarande regeringens mål för skattesänkningar och man kommer att utreda om nästa regering måste införa ytterligare ändringar av beskattningen. Problemen i fråga om låginkomsttagare lever kvar och ytterligare åtgärder måste inriktas på dessa. När det gäller bidragssystemen enades man 2001 inom ramen för ett trepartssamarbete om en vittgående reform av pensionssystemet. Syftet är att öka flexibiliteten både när det gäller pensionsåldern och incitamenten att stanna kvar i arbetskraften längre. Den långsamma avvecklingen (2007-2014) av det befintliga arbetslöshetspensionssystemet kan leda till att en högre faktisk pensionsålder inte uppnås så snabbt som tänkt. I samband med att man förbättrat de aktiva arbetsmarknadsprogrammens effektivitet har flera experiment och åtgärder införts i syfte att skapa effektivare sysselsättningsåtgärder. Resultaten av detta märks ännu inte. När det gäller könsuppdelning och löneskillnader kan ingen positiv utveckling ännu konstateras. Diverse insatser pågår och några nya initiativ har införts. Minskade löneskillnader mellan könen kräver ett mer strategiskt handlande.

Nyckelfrågor i framtiden: Den höga strukturarbetslösheten måste minskas ytterligare och utbudet av arbetskraft likaså höjas, särskilt när det gäller äldre arbetstagare eftersom befolkningen blir allt äldre. Den relativt höga andelen visstidsavtal på arbetsmarknaden kunde också ägnas större uppmärksamhet. De stora regionala variationerna samt obalansen och skillnaderna mellan könen kräver fler insatser. Skatte- och bidragssystemen måste ägnas uppmärksamhet, särskilt med tanke på låginkomsttagare.

>Hänvisning till>

SVERIGE

Huvudresultat under 2001: Den svenska ekonomin upplevde en kraftig nedgång under 2001 och den reella BNP-tillväxten bromsades till 1,2 % jämfört med 3,6 % under 2001. Den globala ekonomiska nedgången och särskilt svackan inom IKT-sektorn var en viktig bidragande orsak. Sysselsättningsökningen har varit stadig under senare år och var fortfarande 1,9 % under 2001. Den ökade sysselsättningen resulterade i att arbetslösheten minskade till 5,1 % förra året. Den ekonomiska nedgången kommer dock att betyda att arbetslösheten i viss mån kommer att öka detta år. Nästa år förväntas arbetslösheten åter sjunka när ekonomin får ny drivkraft.

Allmän bedömning av sysselsättningspolitiken: För att skapa fler och bättre arbetstillfällen betonar den svenska regeringen vikten av en avvägd kombination av åtgärder och samarbete mellan olika politiska områden. De politiska områden som är viktiga för att detta skall uppnås är att man för en aktiv arbetsmarknadspolitik, fastställer nationella mål för sysselsättningen, skapar bättre incitament att ta emot arbete, inför reformer som skall ge äldre arbetstagare möjlighet att fortsätta arbeta längre samt tar initiativ till bättre kvalitet i arbetet och till livslångt lärande. Arbetsmarknadens parter har aktivt varit med och utarbetat årets nationella handlingsplan och deras bidrag syns tydligt. Utvärderingen av den europeiska sysselsättningsstrategin visar dock att arbetsmarknadens parter inte har fått ett större inflytande över politiken under de senaste fem åren. Man har visserligen vidtagit åtgärder till förmån för personer med funktionshinder och för invandrare men den nationella handlingsplanen innehåller inga kopplingar till handlingsplanen för social integration. Man ägnar också stor uppmärksamhet åt behovet av att öka arbetskraftsdeltagandet, främst genom att uppmuntra ungdomar, äldre arbetstagare, kvinnor och invandrare till ett ökat deltagande. Med tanke på den nuvarande situationen på den svenska arbetsmarknaden, med ett akut behov av mer arbetskraft, borde en av prioriteringarna vara att uppmuntra invandrare, ungdomar och äldre personer till ökat arbetskraftsdeltagande. Den snabba ökningen av långtidssjukskrivningar skall motverkas med hjälp av det nya s.k. 11-punktsprogrammet med tre övergripande prioriteringar: åtgärder för att förbättra arbetsmiljön och för att ge arbetsgivarna ett tydligare ansvar, åtgärder för att främja att arbetstagarna snabbt återvänder till arbetsmarknaden efter en sjukskrivningsperiod och slutligen forskning. Det återstår att se om dessa åtgärder är tillräckliga.

Svar på rekommendationerna: När det gäller rekommendationen att minska skattetrycket på arbete finns det en del nya initiativ, men det totala skattetrycket på arbete är fortfarande högt. Ett tredje steg har nu tagits i den skattereform som inleddes för två år sedan. Avsikten är att minska marginalskatterna för låg- och medelinkomsttagare med cirka 1,5 procentenheter. Vad skatte- och bidragssystemen beträffar kommer deltagande i arbetsmarknadspolitiska program inte längre att innebära kvalificering till en ny ersättningsperiod med arbetslöshetsersättning, och ersättning kommer att beviljas för maximalt 600 ersättnings dagar. Rekommendationen om könsuppdelning på arbetsmarknaden har följts upp väl. Den svenska regeringen är medveten om problemet och har vidtagit några nya åtgärder för att minska obalansen. AMS tilldelades särskilda medel för det s.k. BRYT-projekt som syftar till att bryta könsuppdelningen på arbetsmarknaden. De åtgärder som har vidtagits till följd av den tredje rekommendation om att säkerställa de arbetsmarknadspolitiska programmens effektivitet är tillfredsställande. De arbetsmarknadspolitiska programmen följs kontinuerligt upp och utvärderas av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. De arbetsmarknadspolitiska programmens effektivitet säkerställs också genom att regeringen fastställer kvantitativa mål och kontinuerligt följer upp AMS verksamhet genom att skärpa kravet på återrapportering av de arbetsmarknadspolitiska programmens effektivitet.

Nyckelfrågor i framtiden: De förändringar som gjorts i skatte- och förmånssystemen har resulterat i lägre marginaleffekter, men skattetrycket på arbete är fortfarande högt. En del av förmånssystemen är förhållandevis generösa men villkoren för att få del av dem är stränga. Behovet av att öka arbetskraften kommer sannolikt att bli en av de största utmaningarna för Sverige i framtiden. En av de viktigaste utmaningarna för regeringen och arbetsmarknadens parter torde därför vara att se till att den snabbt ökande sjukfrånvaron, särskilt långtidssjukskrivningarna, minskar. Att främja invandrarnas arbetskraftsdeltagande kunde också hjälpa.

>Hänvisning till>

FÖRENADE KUNGARIKET

Huvudresultat under 2001: Den globala ekonomiska nedgången har tillsvidare inte haft nämnvärda effekter på arbetsmarknaden i Förenade kungariket. Sysselsättningen ökade för femte året i rad. Ytterligare 1,5 miljoner personer har börjat arbeta sedan 1997. Ökningen omfattade flera kategorier och resulterade i en ökad total sysselsättningsintensitet på 71,7 % och högre sysselsättning bland män, kvinnor och äldre arbetstagare. Trots detta kvarstår vissa strukturella problem. Antalet personer som uppbär sjuk- och invaliditetsförmåner fortsatte att öka till nästan 3 miljoner, varav 2,5 miljoner har uppburit förmåner i över ett år. Trots att arbetslösheten har sjunkit i samtliga regioner ökar de regionala skillnaderna. Antalet overksamma personer är fortfarande högst i eftersatta områden, inom hushåll utan arbetsinkomster och vissa mindre gynnade grupper (ensamstående föräldrar, en del etniska minoriteter, äldre manliga arbetstagare och funktionshindrade). Av de personer som uppbär förmåner har 40 % läs- och räknesvårigheter.

Allmän bedömning av sysselsättningspolitiken: I Förenade kungariket överskrids de kvantitativa mål som fastställdes i Lissabon. Politiken har blivit mer ambitiös sedan sysselsättningsstrategins början och målet är att uppnå full sysselsättning. Åtgärderna för företagaranda och anställbarhet syftar till att främja social integration, och genom lokala initiativ försöker man utjämna geografiska variationer vad gäller skapandet av arbetstillfällen. Beröringspunkterna med den nationella handlingsplanen för social integration är inte särskilt tydligt angivna. Åtgärderna för anpassningsförmåga handlar främst om att främja flexibla arbetsformer samt att införa en miniminivå av trygghet. De åtgärder som nyligen vidtagits borde förbättra balansen mellan yrkesliv och familjeliv, och i den nationella handlingsplanen belyses hur man på ett bättre sätt har integrerat jämställdhetsperspektivet i allt politiskt utvecklingsarbete. Förenade kungarikets strategi för att höja kvaliteten i arbetet handlar främst om bredda utbudet av tillgängliga arbetstillfällen. I handlingsplanen noteras de fördelar som följer av att arbetsgivarna försöker hitta sätt att höja kvaliteten i arbetet, och det konstateras att detta kan höja produktiviteten, men det framgår inte tydligt hur arbetsgivarna skall uppmuntras till att göra detta. Utsikterna för personer som är anställda av bemanningsföretag har blivit bättre men dessa personer är fortfarande mer utsatta än andra arbetstagare.

Svar på rekommendationerna: Såväl inom företagen som lokalt, regionalt och nationellt har arbetsmarknadens parter aktivt engagerats i genomförandet av politiken sedan 1997. På nationell nivå samråder regeringen med arbetsmarknadens parter "i tillämpliga fall" och det finns inga allmänna ramar för hur de skall involveras i arbetet. Arbetsmarknadsparternas gemensamma produktivitetsrapport är ett viktigt bidrag till arbetet med arbetskraftens kompetens. Ett antal åtgärder för att modernisera arbetsorganisationen har genomförts efter att arbetsmarknadens parter involverats och dessa bör bidra till att höja kvaliteten i arbetet.

Förenade kungarikets regering medger att löneskillnaderna mellan könen är oacceptabelt stora. Myndigheterna skall utarbeta handlingsplaner för hur skillnaderna skall minskas. Det bedrivs också forskning för att man skall få bättre kunskaper om problemet. Antalet deltidsarbetande kvinnor (ofta låginkomsttagare) är en av de stora bidragande faktorerna till löneskillnaderna och dessa kvinnors utvecklingsmöjligheter beror ofta på om de kan skaffa sig nya färdigheter. Satsningarna på att öka utbudet av barnomsorg till rimliga kostnader har gett resultat. Klyftan mellan utbud och efterfrågan är emellertid fortfarande stor och arbetet bör därför fortsätta.

Enligt den gemensamma definitionen av indikatorn för riktlinje 2 deltog 14,2 % av de arbetslösa i en aktiv åtgärd under 2001. I handlingsplanen sägs det att det aktiva förmånssystemet och den dynamiska arbetsmarknaden i Förenade kungariket innebär att det inte är ändamålsenligt att fastställa ett mål för utbildning. Flödet in i långtidsarbetslöshet (9,1 %) minskade än en gång men är ändå högre än i de medlemsstater som har de bästa resultaten på detta område. För att uppväga betoningen på aktivt arbetssökande, och eftersom de som når gränsen för att ta del av den nya given (New Deal) är de personer som är svårast att hjälpa, är det mycket viktigt att man sätter in åtgärder för att fastställa de grundläggande kompetensbristerna så att man kan råda bot på dem.

De engelska fortbildnings- och kompetensråden (Learning and Skills Councils) och motsvarande organ i Skottland, Wales och Nordirland har det centrala ansvaret för arbetskraftens utveckling, men de viktigaste åtgärderna tas på lokal nivå. Fortbildnings- och kompetensråden ansvarar för det nya pilotprojekt ("Employer Training Pilots") som skall erbjuda lågutbildade arbetstagare möjligheter att utbilda sig och arbetsgivarna stöd om deras anställda tar ledigt för att utbilda sig. Den forskning regeringen gjort visar att lågutbildade, deltidsanställda och äldre arbetstagare hör till de grupper som har svårast att få vidareutbildning på arbetsplatsen. De införda åtgärderna skulle kunna kompletteras av att man erbjuder ytterligare incitament åt de personer vars behov är störst och åt de arbetsgivare som har de sämsta möjligheterna att betala för utbildningen (små och medelstora företag).

Nyckelfrågor i framtiden: Att antalet personer som uppbär sjuk- och invaliditetsförmåner fortsätter att öka kan potentiellt begränsa en ytterligare ökning av utbudet av arbetskraft. Till utmaningarna hör de ökande regionala skillnaderna och klyftorna mellan olika mindre gynnade grupper och den övriga befolkningen när det gäller sysselsättning. Genom att sätta in åtgärder för fler arbetslösa på ett tidigare stadium skulle man komplettera den förebyggande strategi vars tyngdpunkt är aktivt arbetssökande. För att lösa problemen med arbetskraftens kompetensbrister och låg produktivitet skulle regeringen och arbets marknadens parter kunna uppmuntra utbildning på arbetsplatsen (särskilt inom små företag). Genom att uppmuntra arbetstagarna att utbilda kvinnor i lågavlönade deltidsarbeten kunde man eventuellt åtgärda de oacceptabelt stora löneskillnaderna mellan könen. På nationell nivå är det viktigt att man tar fasta på den allt viktigare roll som arbetsmarknadens parter har vid genomförandet av politiken, särskilt när det gäller att höja kvaliteten i arbetet.

>Hänvisning till>

4. Framtida utveckling

Den översikt som ges i denna rapport av hur sysselsättningspolitiken utvecklats i medlemsstaterna under 2001 och av de resultat som uppnåtts kompletterar och bekräftar i stort erfarenheterna av utvärderingen av de första åren av den europeiska sysselsättningsstrategin. Det finns nu en stark grund utifrån vilken den europeiska sysselsättningsstrategin kan utvecklas i framtiden, i enlighet med det krav på en stärkt sysselsättningsstrategi som fördes fram vid Europeiska rådets möte i Barcelona.

Strukturreformerna på arbetsmarknaderna måste fortsätta

De politiska åtgärder som medlemsstaterna vidtagit för att förbättra arbetsmarknadens funktion har gett utdelning, såsom konstateras i utvärderingsrapporten. Men med beaktande av att EU som helhet har en relativt svag ställning när det gäller sysselsättning och arbetskraftsdeltagande, arbetslöshet och produktivitet per arbetstagare kan det konstateras att stora brister fortfarande kvarstår. Dessutom är skillnaderna fortfarande stora på arbetsmarknaden, vare sig det gäller kön, ålder, mindre gynnade personer eller olika regioner i medlemsstaterna. Skillnaderna mellan de olika medlemsstaterna är också avsevärda när det gäller vilka resultat som uppnåtts och hur snabbt strukturreformerna genomdrivits.

Det är därför mycket viktigt att fortsätta med reformerna så att EU:s ställning förstärks inför de nya utmaningar som väntar. Som exempel kan nämnas att arbetskraften dels kommer att bli allt äldre, dels kommer att minska, att kvaliteten i arbetet ännu inte har utvecklats och arbetsmarknaderna inte integrerats i tillräckligt hög grad, att världsekonomin har globaliserats, att den ekonomiska och sociala omstruktureringen går allt fortare och att flaskhalsar uppstår inom vissa sektorer och regioner. I kandidatländerna, som snart kommer att ansluta sig till EU, pågår fortfarande omfattande ekonomiska omstruktureringar och de står inför stora utmaningar vad sysselsättningen och arbetsmarknadens funktion beträffar.

Med tanke på den pågående ekonomiska nedgången borde medlemsstaterna satsa ännu mer på strukturreformer, bland annat på arbetsmarknaderna, för att hjälpa både företag och arbetstagare att anpassa sig till förändringar. Med hjälp av en väl genomförd europeisk sysselsättningsstrategi kan man bidra till att stabilisera förväntningarna och begränsa den växande arbetslösheten och långtidsarbetslösheten medan arbetskraften förbereds inför nästa uppsving. De reformer som genomförs på arbetsmarknaden måste följas av andra strukturreformer, särskilt inom produkt-, kapital- och tjänstemarknaderna, eftersom dessa i många avseenden är beroende av varandra.

Bred enighet om huvuddragen i en effektiv ny sysselsättningsstrategi

I kommissionens meddelande "Bedömning av de framsteg som gjorts under fem år av den Europeiska sysselsättningsstrategin" [32] fastställdes vissa viktiga frågor som måste tas upp i diskussionen om den europeiska sysselsättningsstrategins framtid. Detta meddelande och ett kompletterande meddelande om rationalisering av den årliga samordningen av den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken [33] har utgjort grunden för en aktiv diskussion som förts på alla nivåer. Europaparlamentet antog en resolution i september [34] och rådet diskuterade ärendet för första gången i oktober. På grundval av ovan nämnda och en del andra element kan man säga att det råder allmän enighet om vilka huvuddragen i en förstärkt europeisk sysselsättningsstrategi bör vara.

[32] KOM(2002) 416 slutlig, 17.7.2002.

[33] KOM(2002) 487 slutlig, 3.9.2002.

[34] Riktlinjerna för sysselsättning - utvärdering av de första fem åren, PE 316.370, 25.9.2002.

* Den europeiska sysselsättningsstrategin bör inriktas på att uppnå Lissabonmålen, dvs. att skapa fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning som ett led i den större strävan efter en kunskapsbaserad ekonomi med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt. Dessa mål hör nära samman och kompletterar varandra.

* Den europeiska sysselsättningsstrategin bör utformas på medellång sikt med 2010 som slutmål och en deltidsutvärdering 2006. Man bör undvika att ändra på sysselsättnings riktlinjerna under de mellanliggande åren.

* Sysselsättningsriktlinjerna bör omfatta ett brett spektrum av sysselsättningspolitiska frågor och behandla dem ur ett integrerat perspektiv. De bör ge prioritet år vissa centrala frågor som underbyggs av lämpliga mål. De bör också vara mer resultatinriktade.

* Man bör också i fortsättningen göra en översikt varje år av vilka framsteg som gjorts i förhållande till de överenskomna målen. De nationella handlingsplanerna för sysselsättning skall vara utgångspunkten för denna översikt, som skall bygga på effektiva indikatorer.

* De olika processer som bidrar till att förverkliga den dagordning som fastställdes i Lissabon bör rationaliseras. Man bör särskilt se till att samordningen av sysselsättningspolitiken sammanfaller med de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik och sträva efter bättre överensstämmelse och komplementaritet mellan dem, med hänsyn till deras olika uppgifter.

* Den europeiska sysselsättningsstrategin bör stödjas av bättre styrelseformer.

Framtida prioriteringar

Framgångsrika sysselsättningsåtgärder som motsvarar de ramvillkor som anges ovan är en förutsättning för att målen för Lissabonstrategin, dvs. en hållbar ekonomisk utveckling, full sysselsättning, konkurrenskraft och starkare social sammanhållning, skall kunna nås.

Den europeiska sysselsättningsstrategin har hittills med framgång främjat en bättre samverkan mellan olika åtgärder som bidrar till sysselsättning och stimulerat till konvergens i fråga om medlemsstaternas sysselsättningsåtgärder mot de åtaganden som gjorts i sysselsättningsriktlinjerna (se kommissionens meddelande "Bedömning av de framsteg som gjorts under fem år av den europeiska sysselsättningsstrategin"). Den framtida sysselsättningsstrategin måste bygga på dessa erfarenheter och se till att strukturreformerna fortsätter med samma kraft. På detta sätt kommer sysselsättningsstrategin också i framtiden att vara en strategi som bidrar till att främja och hantera förändring så att man kan underlätta och anpassa sig till de djupgående ekonomiska och sociala omvandlingar som sker i såväl de nuvarande som de nya medlemsstaterna.

En förstärkt sysselsättningsstrategi skulle alltså sträva efter tre mål som ömsesidigt förstärker varandra, nämligen att öka sysselsättningen och arbetskraftsdeltagandet, att förbättra kvaliteten och produktiviteten i arbetet samt att främja en arbetsmarknad som står öppen för alla. Sätten att genomföra sysselsättningsstrategin måste också ägnas större uppmärksamhet om man vill förbättra styrelseformerna.

Investeringar i mänskligt kapital, kompetensutveckling och livslångt lärande är avgörande för att möta dessa utmaningar. Integreringen av ett jämställdhetsperspektiv är en annan viktig dimension, som vid behov måste genomföras med hjälp av specifika åtgärder.

De politiska satsningarna på en förbättrad europeisk sysselsättningsstrategi måste stödjas av målmedvetna åtaganden från medlemsstaternas sida. Här avses såväl administrativa som ekonomiska resurser, och i vissa fall omfördelning av de offentliga utgifterna.

Att öka sysselsättningen och arbetskraftsdeltagandet

Det är absolut nödvändigt att de sysselsättningsmål som fastställdes vid Europeiska rådets möten i Lissabon och Stockholm uppnås, både för den ekonomiska tillväxten i EU och för våra sociala trygghetssystems hållbarhet.

Huruvida man lyckas med detta beror på de olika åtgärder för att öka arbetskraftsdeltagandet som beskrivs i den gemensamma rapport som kommissionen och rådet överlämnade till Europeiska rådet i Barcelona [35]. Särskilt viktigt är att man genom den makroekonomiska politiken och en lämplig löneutveckling fortsätter att stödja investering, tillväxt och sysselsättning och att näringslivsvillkoren är gynnsamma för företagande och skapande av arbetstillfällen. Det är viktigt att upprätthålla - och i vissa länder att påskynda - den ökade sysselsättningen bland kvinnor. Den låga förvärvsfrekvensen bland äldre arbetstagare kräver mångsidiga och kraftfulla politiska åtgärder. Man bör också i framtiden vidta verkningsfulla och effektiva, aktiva och förebyggande åtgärder för arbetslösa och overksamma, och reformerna av skatte- och bidragssystemen bör fortsätta för att det skall bli lönsamt att arbeta. Man får dock inte ge avkall på en tillräcklig social trygghetsnivå. Kampen mot odeklarerat arbete bör trappas upp med målet att ersätta detta med reguljär sysselsättning. Med tanke på eventuella framtida flaskhalsar vid rekrytering bör rörlighet underlättas, och en välhanterad invandring från länder utanför EU kunde betraktas som en bra källa till ytterligare arbetskraft. Bestående regionala skillnader vad gäller sysselsättning och arbetslöshet kräver också lämpliga reaktioner.

[35] Öka andelen arbetstagare och främja ett aktivt åldrande, KOM(2002) 9 slutlig, 24.1.2002. Rådets dokument nr 6707, 8.3.2002.

Att utnyttja synergieffekterna mellan produktivitet och kvalitet i arbetet

Att kvalitet i arbetet är ett mångdimensionellt begrepp konstaterades av Europeiska rådet vid mötet i Laeken i december 2001, där man enades om vissa indikatorer för övervakningen av de framsteg medlemsstaterna gjort i detta avseende. Erfarenheterna hittills visar att medlemsstaterna har börjat beakta kvalitetsdimensionen i sysselsättningspolitiken, även om detta i de flesta fall fortfarande endast görs delvis. Ytterligare framsteg måste göras, med tanke på att en av förutsättningarna för att man varaktigt skall kunna öka sysselsättningen och ytterligare höja arbetskraftens produktivitet är att kvaliteten i arbetet förbättras.

Olika mönster för anställningsförhållanden och innovativa sätt att se på arbetsorganisation måste uppmuntras även i framtiden för att både företagens och arbetstagarnas behov skall kunna tillgodoses. Det är därför viktigt att man försöker förhindra en segmentering av arbetsmarknaden och uppnå en god balans mellan flexibilitet och anställningstrygghet genom att se till att arbetstagare med olika anställningsavtal och arbetstidsarrangemang har lika möjligheter till anställningstrygghet, yrkesutveckling och utbildning. Att öka investeringarna i mänskligt kapital är en av de viktigaste prioriteringarna och det är absolut nödvändigt att man erbjuder tillräckliga incitament för genomförande av strategier för livslångt lärande. För att få fler personer att stanna kvar i arbetskraften längre måste man garantera kvalitet på arbetsplatserna, bland annat genom att förbättra arbetsmiljön. Åtgärder som vidtas för att förbättra kvaliteten i arbetet är vidare av särskild betydelse när det gäller att öka kvinnors och äldre arbetstagares arbetskraftsdeltagande.

Förutsättningarna för att man skall kunna göra det lättare för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden och att utvecklas i arbetslivet genom kvalitativ sysselsättning måste ägnas särskild uppmärksamhet. Den sociala dialogens kvalitet i allmänhet och de kollektivavtal som förhandlas fram är mycket viktiga när det gäller att verka för kvalitet i arbetet inom ramen för dessa olika aspekter.

Att främja en arbetsmarknad öppen för alla

Sysselsättningen är en av huvudfaktorerna för social sammanhållning och integration. Den europeiska sysselsättningen spelar därför en viktig roll när det gäller att främja Lissabonmålet att skapa ett mer integrerat samhälle. Man bör framför allt sträva efter att minska de stora skillnader som fortfarande finns på arbetsmarknaderna, mellan kvinnor och män, mellan icke-funktionshindrade och funktionshindrade personer och mellan ländernas egna och utländska medborgare. Skillnaderna förekommer både i fråga om långtidsarbetslöshet - som för med sig en hög risk för utträde från arbetsmarknaden och social utslagning - och om overksamhet. Problemen förvärras i många fall av en stark regional koncentration, liksom av en koncentration i vissa städer och vissa delar av landsbygden.

Tidigare erfarenheter visar att det krävs en mångsidig strategi för att man framgångsrikt skall kunna integrera mindre gynnade grupper på arbetsmarknaden. Denna strategi skall byggas på förutseende och förebyggande av behov och den skall omfatta följande:

* Målinriktade aktiva och förebyggande arbetsmarknadsåtgärder som ökar anställbarheten, med hänsyn till de berörda personernas särdrag.

* Åtgärder som främjar skapandet av ändamålsenliga arbetstillfällen, information och rekryteringsincitament för arbetsgivare samt lagstiftning och åtgärder mot diskriminering. Möjligheterna att skapa arbetstillfällen inom den sociala ekonomin eller i sektorer som uppstår på grund av nya behov bör utredas.

* Stöd från ett större utbud kompletterande åtgärder, så att förvärvsarbete kan bli ett verkligt alternativ för de berörda personerna. I detta avseende är det särskilt viktigt att det finns möjligheter till omsorg för barn och andra anhöriga.

Bättre styrelseformer

I kommissionens meddelande och vid utvärderingen av den europeiska sysselsättningsstrategin har man redan konstaterat att en av huvudfrågorna i framtiden är bättre styrelseformer för den europeiska sysselsättningsstrategin. Man underströk framförallt att arbetsmarknadens parter och andra relevanta aktörer måste engageras mer, att sysselsättningsstrategin måste ges en territoriell dimension och att det är viktigt med samarbete mellan olika myndigheter både nationellt och på EU-nivå.

I Europaparlamentets resolution av den 25 september 2002 [36] lades det stor vikt vid att den europeiska sysselsättningsstrategin och det nationella politiska beslutsfattandet måste gå hand i hand. Kommissionen är i synnerhet mycket positiv till förslaget om att de nationella parlamenten i större utsträckning skulle vara med och utarbeta de nationella handlingsplanerna för sysselsättning. I några medlemsstater deltar de nationella parlamenten redan i detta arbete, och ett deltagande av detta slag skulle säkert ge den europeiska sysselsättningsstrategin ytterligare mervärde och öka dess effekt. Man bör också göra en insats för att uppmärksamma såväl intressegrupperna som allmänheten på den europeiska sysselsättningsstrategin.

[36] Riktlinjerna för sysselsättning - utvärdering av de första fem åren, PE 316.370, 25.9.2002.

Arbetsmarknadens parter måste uppmuntras till ett aktivare deltagande och deras bidrag till den europeiska sysselsättningsstrategin måste ges större uppmärksamhet, med utgångspunkt i deras gemensamma förklaring till toppmötet i Laeken och i deras gemensamma arbetsprogram på EU-nivå. Inom ramen för arbetsmarknadsparternas handlingsram för kompetensutveckling och utveckling av kvalifikationer som lades fram inför toppmötet i Barcelona har arbetsmarknadens parter redan förbundit sig att regelbundet följa upp händelseutvecklingen på samtliga nivåer och att göra en utvärdering 2006. I meddelandet "Den sociala dialogen i EU - en drivkraft för modernisering och förändringar" [37] betonas det att arbetsmarknadens parter bidragit till framgångarna med Lissabonstrategin. Samordnade åtgärder mellan arbetsmarknadens parter kommer att stärkas genom ett beslut från rådet om inrättande av ett "trepartstoppmöte för tillväxt och sysselsättning". Mötet skall äga rum dagen före Europeiska rådets vårmöte.

[37] KOM(2002) 341.

Även utvecklingen och genomförandet av strategin gynnas av nära samverkan mellan regionala och lokala aktörer samt företrädare för det civila samhället.

Genom att engagera dessa intressegrupper skulle det sociala kapitalet öka - med socialt kapital avses det stöd institutioner, tjänstenäringar och informella nätverk kan ge till arbetslösa som vill hitta ett arbete.

Uppföljning

Under de kommande månaderna kommer man att kunna diskutera förslagen om den europeiska sysselsättningsstrategins framtid närmare. I januari 2003 kommer kommissionen att lägga fram ett meddelande med en beskrivning av den omarbetade strategin, med konkreta kvalitativa och kvantitativa mål. Efter Europeiska rådets vårmöte kommer kommissionen att i april 2003 lägga fram ett formellt förslag till riktlinjer för och rekommendationer om sysselsättningen. Dessa förväntas antas av rådet i slutet av första halvåret 2003.

Bilaga 1: Översikt över 2001 års resultat- och nyckelindikatorer [38]

[38] Se bilaga 3 för en utförligare förklaring av indikatorerna.

>Plats för tabell>

Bilaga 2: Översikt över de gemensamma indikatorerna för förebyggande och aktivering för 2000 och 2001 [39]

[39] Se bilaga 3 för en utförligare förklaring av indikatorerna.

Tabell A: Gemensamma indikatorer för förebyggande. Arbetslösa ungdomar.

>Plats för tabell>

Tabell B: Gemensamma indikatorer för förebyggande. Arbetslösa vuxna.

>Plats för tabell>

Kommentarer till bilaga 2 för varje land

Belgien (B): Uppgifterna för 2000 avser perioden juli 1999 till juni 2000 för ungdomar och januari till december 2000 för vuxna. Uppgifterna för 2001 avser perioden juli 2000 till juni 2001 för ungdomar. Det finns inga uppgifter om vuxna för 2001.

Danmark (DK): Bara personer med arbetslöshetsförsäkring. Uppgifterna för 2000 avser andra halvåret 1999 till andra halvåret 2000, och uppgifterna för 2001 avser andra halvåret 2000 till andra halvåret 2001 för ungdomar.

Tyskland (D): Uppgifterna om vuxna omfattar samtliga arbetslösa.

Grekland (EL): Det finns inga indikatorer.

Spanien (ES): Uppgifterna för 2001 avser perioden 1 april 2001 - 31 mars 2002.

Frankrike (F): På grund av vissa ändringar i metoder och genomförande i och med att de nya personliga handlingsplanerna för en ny start (PAP/ND) började genomföras den 1 juli har insatsindikatorerna delats upp på två perioder: (a) första halvåret 2001 och (b) andra halvåret 2001.

Nederländerna (NL): Indikatorerna för förebyggande grundar sig enbart på nya arbetslösa. Uppgifterna om arbetslösa ungdomar grundar sig på situationen 12 månader efter registrering.

Portugal (P): År 2001 gäller uppgifterna för första gången hela territoriet.

BILAGA 3: Indikatorer: källor och definitioner

Uppgifterna i denna rapport härrör i huvudsak från Europeiska gemenskapernas statistikkontor (Eurostat). En del uppgifter har också hämtats från de nationella handlingsplanerna för sysselsättning. Eurostats främsta informationskällor är:

- Europeiska gemenskapens arbetskraftsundersökning

- Eurostats kvartalsvisa arbetskraftsstatistikserie

- Den europeiska harmoniserade arbetslöshetsstatistiken

- Europeiska gemenskapens hushållsundersökning

Europeiska gemenskapens arbetskraftsundersökning är EU:s harmoniserade undersökning av arbetsmarknadsutvecklingen. En del medlemsstater lämnar kvartalsvisa uppgifter från en löpande arbetskraftsundersökning medan andra gör en enda årlig undersökning på våren.

Eurostats kvartalsvisa arbetskraftsstatistikserie är en harmoniserad serie med kvartalsvisa statistiska uppgifter om sysselsättningen som hämtas ur arbetskraftsundersökningen och i tillämpliga fall ur nationella källor. Den kvartalsvisa arbetskraftsstatistiken indelas i två kvartalsvisa serier: 1) Befolkning, sysselsättning och arbetslöshet efter kön och ålder, huvudsakligen grundad på resultaten av gemenskapens arbetskraftsundersökning och 2) sysselsättning efter näringsverksamhet och sysselsättningsstatus (framförallt på grundval av europeiska nationalräkenskapssystemets sysselsättningsstatistik (ESA-1995)), som sedan fördelas efter kön och vissa aspekter på arbetet.

Europeiska gemenskapens hushållspanel är en årlig longitudinell undersökning av ett representativt urval av hushåll. Den utfördes första gången 1994 och omfattar levnadsförhållanden, sysselsättningsstatus, hälsa, utbildning och inkomster. När denna rapport publicerades fanns det uppgifter om de första fyra omgångarna av undersökningen (1994-1998). Undersökningen grundar sig på ett harmoniserat frågeformulär som utarbetas av Eurostat och anpassas av de nationella organen.

Resultatindikatorer

EMP1/EMP2/EMPc2 Sysselsättningsintensitet efter åldersgrupp (15-64, 15-24, 25-54, 55-64) och kön

Definition: Anställda personer som andel av den totala befolkningen av samma kön och ålder.

Källa: Eurostats kvartalsvisa arbetskraftsstatistik

EMPc3 Sysselsättningsintensitet omräknat i heltidsekvivalenter efter kön i åldersgruppen 15-64

Definition: Sysselsättningen omräknat i heltidsekvivalenter som andel av den totala befolkningen av samma kön och ålder (sysselsättning i heltidsekvivalenter definieras som det totala antalet arbetade timmar delat med det genomsnittliga årliga antalet arbetstimmar för ett heltidsarbete).

Källa: Arbetskraftsundersökningen

UNEMP1 Arbetslöshet efter kön

Definition: Antalet arbetslösa personer som andel av den aktiva befolkningen av samma kön och ålder.

Källa: Eurostats harmoniserade arbetslöshetsstatistik

UNEMPc1 Ungdomsarbetslöshet efter kön

Definition: Antalet arbetslösa i åldersgruppen 15-24 år som andel av den totala befolkningen av samma kön och ålder.

Källa: Eurostats harmoniserade arbetslöshetsstatistik

UNEMP2 Långtidsarbetslöshet efter kön

Definition: Antalet långtidsarbetslösa personer (dvs. personer som varit arbetslösa i minst 12 månader) som andel av den aktiva befolkningen av samma kön.

Källa: Eurostats kvartalsvisa arbetskraftsstatistik

EMPc1 Sysselsättningsökning

Definition: Den årliga förändringen av den andel av befolkningen som är anställd av inhemska produktionsenheter.

Källa: Den kvartalsvisa arbetskraftsstatistiken

ECON1, ECONc1, ECONc2 Övriga ekonomiska sysselsättningsindikatorer (reell BNP-tillväxt, arbetskraftens produktivitetsökning, reella arbetsenhetskostnader) lämnas av GD Ekonomi och finans (databasen AMECO) på grundval av nationella räkenskaper (definitioner enligt ESA-95) och vårprognoser. Uppgifterna anger genomsnittliga årliga förändringar jämfört med föregående år (i procent).

Nyckelindikatorer

PREV1 Förebyggande: Indikator för insats

Definition: Andelen arbetslösa ungdomar och vuxna som blir arbetslösa i månad X och som har inlett en individuell handlingsplan innan de har varit arbetslösa i 6 respektive 12 månader (efter kön).

Källa: De nationella handlingsplanerna

PREV2 Förebyggande: Indikator för andel som inte uppfyller målen

Definition: Andelen arbetslösa ungdomar och vuxna som blir arbetslösa i månad X, som fortfarande är arbetslösa i månad X+6 respektive X+12, och som inte har inlett en individuell handlingsplan (efter kön).

Källa: De nationella handlingsplanerna

PREV3 Förebyggande: Outputindikator: Andelen arbetslösa som blir långtidsarbetslösa

Definition: Andelen arbetslösa ungdomar och vuxna som fortfarande är arbetslösa i slutet av månad X+6 respektive X+12 utan avbrott (efter kön).

Källa: De nationella handlingsplanerna

ACT1 Aktiveringsåtgärder: Aktiveringsgrad

Definition: Antalet personer som deltar i utbildningsåtgärder eller liknande åtgärder och som tidigare var registrerade arbetslösa, i förhållande till antalet registrerade arbetslösa (inklusive personer som omfattas av åtgärder) (årsgenomsnitt). Uppgifterna är uppdelade efter typ av åtgärd och efter kön.

Källa: De nationella handlingsplanerna

ACT2 (ACT3) Aktiveringsåtgärdernas genomslagskraft: Andel som åter börjar förvärvsarbeta (eller som åter blir arbetslösa)

Definition: Andel som börjar förvärvsarbeta igen (eller som blir arbetslösa på nytt) efter att ha deltagit i en aktiveringsåtgärd.

Källa: De nationella handlingsplanerna

LLL1 Utgifter för investering i utbildning/BNP

Definition: De sammanlagda offentliga utgifterna för utbildning, i procent av BNP.

Källa: Årsstatistik från Unesco/OECD/Eurostat.

LLL2 Deltagande i allmän och yrkesinriktad utbildning

Definition: Procentandel av befolkningen i arbetsför ålder som deltar i allmän eller yrkesinriktad utbildning.

Källa: Arbetskraftsundersökningen

LLL3 Andel ungdomar som lämnar skolan i förtid

Definition: Andel personer i åldersgruppen 18-24 år som har högst grundskoleutbildning (nivå 2 i ISCED) och inte deltar i ytterligare utbildning eller yrkesutbildning, efter sysselsättningsstatus.

Källa: Arbetskraftsundersökningen

LLL4 Internetanslutna skolor

Definition: Procentandelen skolor som har Internetanslutning efter utbildningsnivå och utbildningsområde (primär, sekundär, yrkesinriktad eller teknisk - nivåerna 1 och 2-3 i INSED).

Källa: Eurobarometer Flash 102 och 119

LLL5 Andel lärare med IT-kunskaper

Definition: Procentandelen lärare som skaffat sig digital kompetens (dvs. utbildning i hur man använder datorer och Internet) eller som använder dator (off-line/on-line) efter skolnivå och utbildningsområde (primär, sekundär, yrkesinriktad eller teknisk - nivåerna 1 och 2-3 i INSED).

Källa: Eurobarometer Flash 102 och 119

ENTR3 Andel egenföretagare

Definition: Antalet egenföretagare i procent av antalet sysselsatta.

Källa: Arbetskraftsundersökningen

ENTR4 Sysselsättning inom tjänstenäringarna

Definition: Antalet sysselsatta 15-64-åringar inom tjänstenäringarna (huvudsyssla) i procent av befolkningen i åldern 15-64 år.

Källa: Eurostats kvartalsvisa arbetskraftsstatistik

TAX1 Justerad implicit skattesats för sysselsatt arbetskraft

Definition: De totala skatterna på sysselsatt arbetskraft (skatt på inkomst av arbete, egenavgifter, arbetsgivaravgifter, inbegripet löneavgifter) delat med den totala ersättningen till arbetstagarna och de löneavgifter som betalas av arbetsgivarna.

Källa: Eurostat "The structures of the taxation systems in the EU", uppdaterad av kommissionens GD Skatter och tullar, 2002.

TAX2 Skattesatsen för låginkomsttagare

Definition: Skatt på inkomst av arbete, egenavgifter och arbetsgivaravgifter inbegripet löneavgifter, kontantförmåner borträknade, delat med arbetskostnaderna för en låginkomsttagare (ensamstående utan barn som tjänar 67 procent av genomsnittslönen inom tillverkningsindustrin).

Källa: OECD. "Taxing wages - taxes on wages and salaries, social security contributions for employees and their employers, child benefits", beräkning gjord av kommissionen på grundval av OECD:s databas 1996-2001.

HSW1 Olycksfall i arbetet

Definition: Olycksfallsfrekvensens utveckling, definierat som antalet olycksfall i arbetet per 100 000 anställda.

Källa: Europeisk statistik över olycksfall i arbetet (ESAW)

NFW1 Nya arbetsformer (Atypiska anställningsformer)

Definitioner: Antalet deltidsanställda arbetstagare (frivilligt eller ofrivilligt) i procent av det totala antalet arbetstagare respektive antalet visstidsanställda arbetstagare (frivilligt eller ofrivilligt) i procent av det totala antalet arbetstagare.

Källa: Arbetskraftsundersökningen

EO1 Absoluta skillnader i arbetslöshet

Definition: Skillnaden mellan andelen arbetslösa män och kvinnor i absoluta tal (procentenheter).

Källa: Eurostats harmoniserade arbetslöshetsstatistik

EO2 Absoluta skillnader i sysselsättning

Definition: Skillnaden mellan andelen sysselsatta män och kvinnor i absoluta tal (procentenheter).

Källa: Eurostats kvartalsvisa arbetskraftsstatistik

EO3 Index för könsuppdelningen inom yrken

Definition: Kvinnors och mäns genomsnittliga andel av den nationella sysselsättningen för varje yrke. Skillnaderna läggs sedan samman för att få fram en total siffra för obalansen mellan könen. Denna siffra redovisas som en andel av den totala sysselsättningen.

Källa: Arbetskraftsundersökningen

EO4 Index för könsuppdelningen inom sektorer

Definition: Kvinnors och mäns genomsnittliga andel av den nationella sysselsättningen inom varje sektor. Skillnaderna läggs sedan samman för att få fram en total siffra för obalansen mellan könen. Denna siffra redovisas som en andel av den totala sysselsättningen.

Källa: Arbetskraftsundersökningen

EO5 Löneskillnader mellan könen

Definition: Kvinnors bruttotimlön i förhållande till mäns avseende anställda som arbetar minst 15 timmar i veckan. Fördelning efter den privata och den offentliga sektorn.

Källa: Europeiska gemenskapens hushållsundersökning.

EO6 Könsskillnader i fråga om hur föräldraskap påverkar sysselsättningen

Definition: Sysselsättningen bland män, med eller utan barn, i förhållande till sysselsättningen bland kvinnor, med eller utan barn, i åldersgruppen 20-50 år. Siffrorna avser föräldrar till barn mellan 0-6 år. (Mc/Mnc)/(Wc/Wnc), där Mc = män med barn, Wc = kvinnor med barn, Mnc = män utan barn, Wnc = kvinnor utan barn. Ju närmare 1 värdet är, desto mer liknande effekter har föräldraskap på män och kvinnor. Värden över 1 visar att föräldraskap har större effekter för kvinnor än för män.

Källa: Arbetskraftsundersökningen

EO7 Hur föräldraskap påverkar sysselsättningen

Definition: Den absoluta skillnaden i sysselsättning mellan personer som inte har några barn och personer som har barn mellan 0 och 6 år (i åldersgruppen 20-50 år), efter kön.

Källa: Arbetskraftsundersökningen