EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 51999PC0690

Förslag till rådets beslut om tillstånd för Förbundsrepubliken Tyskland att tillämpa en åtgärd som avviker från artiklarna 6 och 17 i sjätte direktivet 77/388/EEG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter

/* KOM/99/0690 slutlig */

51999PC0690

Förslag till rådets beslut om tillstånd för Förbundsrepubliken Tyskland att tillämpa en åtgärd som avviker från artiklarna 6 och 17 i sjätte direktivet 77/388/EEG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter /* KOM/99/0690 slutlig */


Förslag till RÅDETS BESLUT om tillstånd för Förbundsrepubliken Tyskland att tillämpa en åtgärd som avviker från artiklarna 6 och 17 i sjätte direktivet 77/388/EEG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. På grundval av artikel 27 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter - Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund [1] har de tyska myndigheterna i skrivelser som registrerades vid kommissionens generalsekretariat den 8 januari och den 27 augusti 1999 begärt tillstånd att tillämpa åtgärder som avviker från bestämmelserna i artiklarna 6 och 17.2 i det direktivet.

[1] EGT L 145, 13.6.1977, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 99/85/EG (EGT L 277, 28.10.1999, s. 34).

2. I enlighet med ovannämnda artikel 27.3 underrättades övriga medlemsstater om Tysklands begäran i en skrivelse av den 11 oktober 1999.

3. Den första särskilda åtgärd som den tyska regeringen önskar införa syftar till att helt utesluta avdragsrätten för mervärdesskatt på utgifter som är hänförliga till varor och tjänster om den yrkesmässiga användningen understiger 10 % av den sammanlagda användningen.

4. Enligt artikel 27 får särskilda åtgärder införas som avviker från bestämmelserna i sjätte direktivet för att förenkla skatteuttaget och för att hindra vissa typer av skatteflykt eller skatteundandragande. En åtgärd som syftar till att förhindra "skattefri konsumtion" är berättigad på grundval av denna bestämmelse, eftersom den förenklar skatteförvaltningen genom att myndigheterna inte behöver övervaka tillämpningen av avdragsrätten för mervärdesskatt på utgifter som är hänförliga till varor och tjänster om den icke-yrkesmässiga användningen överstiger 90 % av den sammanlagda användningen.

5. Det andra undantaget som Tyskland önskar införa syftar till att begränsa avdraget för mervärdesskatt till 50 % vad gäller alla utgifter som är hänförliga till fordon (förvärv, hyra, driftskostnader). Åtgärden omfattar dock inte fordon som uteslutande används yrkesmässigt av skattskyldiga personer, särskilt fordon som skattskyldiga personer mot ersättning ställer till sina anställdas förfogande inom ramen för ett anställningsavtal. De tyska myndigheterna uppger att den schablonmässiga begränsningen av avdragsrätten kommer att ersätta uttag av mervärdesskatt som skall betalas för användning av fordon för andra ändamål än yrkesmässiga (huvudsakligen privat användning).

6. De tyska myndigheterna uppger att deras förvaltningar vid kontroller på plats upptäcker oriktigheter i samband med nära nog varje ärende vad gäller fastställandet av den skatt som skall betalas för den privata användningen av fordonen. Detta visar att tillämpningen av normala regler för avdragsrätt inte gör det möjligt att säkerställa en rättvis beskattning av den privata användningen av företagsfordon. De anser att en begränsning av avdragsrätten är det enda sättet att effektivt förhindra den skatteflykt och det skatteundandragande som förekommer i stor omfattning på detta område.

7. De tyska myndigheterna anser även att åtgärden är skälig eftersom det har konstaterats att företagsfordon används för privata ändamål till i genomsnitt 50 %. Åtgärden skulle därför huvudsakligen påverka skattskyldiga personer i ond tro.

8. I sitt förslag till direktiv rörande regler om avdragsrätt för mervärdesskatt, som framlades för rådet den 17 juni 1998 [2], hänvisade kommissionen till de problem som förorsakas av vissa utgifter, särskilt sådana som hänför sig till personbilar, och som även då de uppstått i samband med ett företags vanliga verksamhet, oftast innefattar viss privat konsumtion. Kommissionen påpekade att det vanligtvis inte är möjligt att i detalj kontrollera utgifternas fördelning mellan yrkesmässig och privat konsumtion, vilket medför risker för skatteundandragande och skatteflykt.

[2] EGT C 219, 15.7.1998, s. 16.

9. På grund av de svårigheter som de tyska myndigheterna anfört i samband med den nyligen genomförda ändringen av lagstiftningen på detta område, samt i avvaktan på antagandet och genomförandet av direktivet, kan denna medlemsstat endast genom ett beslut av rådet på grundval av artikel 27 i sjätte direktivet avvika från den allmänna principen om avdragsrätt i enlighet med artikel 17.2 i sjätte direktivet.

10. Vid flera tillfällen har domstolen fastslagit att nationella undantagsbestämmelser i syfte att förhindra skatteflykt eller skatteundandragande skall tolkas restriktivt och omfattas av proportionalitetsprincipen. Sådana åtgärder kan endast avvika från bestämmelserna i sjätte direktivet i den utsträckning det är absolut nödvändigt för att uppnå detta syfte. I sin dom av den 29 maj 1997 i mål C-63/96 [3] fastslog domstolen att en bestämmelse som företer en viss grad av allmängiltighet eller abstraktion, och som följaktligen inte utesluter fall när det av objektiva fakta framgår att den skattskyldiga personen har förfarit korrekt, inte omfattas av artikel 27, eftersom den inte är begränsad till undantag som är absolut nödvändiga för att förhindra skatteflykt eller skatteundandragande.

[3] REG 1997, s. I 2847.

11. De tyska myndigheterna har själva i sin begäran inskränkt tillämpningen av den schablonmässiga begränsningen av avdragsrätten till 50 % till vissa fall och angivit att åtgärden inte skall vara tillämplig på fordon som uteslutande används för yrkesmässigt bruk av den skattskyldiga personen, och särskilt inte på fordon som den skattskyldiga personen mot ersättning ställer till en anställds förfogande inom ramen för ett anställningsavtal.

12. För att uppfylla kraven enligt proportionalitetsprincipen anser kommissionen att det är nödvändigt att de situationer, där den schablonmässiga begränsningen av avdragsrätten till 50 % inte skall gälla, noga definieras, nämligen när fordonet utgör grunden för den skattskyldiga personens yrkesmässiga verksamhet och när fordonet är strikt nödvändigt för den skattskyldiga personens yrkesverksamhet. Med hänsyn till rättspraxisen på detta område anser kommissionen dessutom att den schablonmässiga begränsningen av avdragsrätten till 50 % inte heller bör tillämpas när en skattskyldig person kan visa att den yrkesmässiga användningen överstiger 50 % av den totala användningen av fordonet. I sådana fall skall de normala reglerna i artikel 17.2 i sjätte direktivet rörande avdragsrätt fortsätta att tillämpas.

13. Då de båda särskilda åtgärderna rör begränsningar av avdragsrätten (som omfattas av förslaget till ovannämnda direktiv rörande regler om avdragsrätt för mervärdesskatt, vilket lades fram för rådet den 17 juni 1998 och för närvarande diskuteras), bör de aktuella tillstånden i fråga om undantag upphöra att gälla den dag då nämnda direktiv börjar tillämpas, dock senast den 31 december 2001. Denna längsta tidsfrist gör det möjligt att vid den tidpunkten utvärdera huruvida undantaget är lämpligt mot bakgrund av diskussionerna i rådet om förslaget till direktiv, om förslaget inte har antagits.

Förslag till

RÅDETS BESLUT

om tillstånd för Förbundsrepubliken Tyskland att tillämpa en åtgärd som avviker från artiklarna 6 och 17 i sjätte direktivet 77/388/EEG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets sjätte direktiv (77/388/EEG) av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter [4] - Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund, särskilt artikel 27 i detta,

[4] EGT L 145, 13.6.1977, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 99/85/EG (EGT L 277, 28.10.1999, s. 34).

med beaktande av kommissionens förslag [5], och

[5] EGT C, , s..

av följande skäl:

(1) På grundval av artikel 27 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter - Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund, har de tyska myndigheterna i skrivelser som registrerades vid kommissionens generalsekretariat den 8 januari samt den 27 augusti 1999 begärt tillstånd att tillämpa två åtgärder som avviker från bestämmelserna i artiklarna 6 och 17 i sjätte direktivet.

(2) Enligt artikel 27.1 i sjätte momsdirektivet får rådet enhälligt på kommissionens förslag bemyndiga varje medlemsstat att genomföra särskilda åtgärder som avviker från bestämmelserna i det direktivet för att förenkla skatteuttaget eller för att hindra vissa typer av skatteflykt eller skatteundandragande.

(3) I enlighet med artikel 27.3 i sjätte direktivet underrättades övriga medlemsstater om de tyska myndigheternas begäran i en skrivelse av den 11 oktober 1999.

(4) Det första undantaget syftar till att helt utesluta avdragsrätten för mervärdesskatt på utgifter som är hänförliga till varor och tjänster när dessa varor och tjänster utnyttjas för den skattskyldiga personens privata bruk eller för en anställds bruk, eller allmänt för icke-yrkesmässiga ändamål, i en omfattning som överstiger 90 % av den sammanlagda användningen. Detta undantag från bestämmelserna i artikel 17 motiveras med att det är nödvändigt att förenkla uttaget av mervärdesskatt.

(5) Den andra begäran om undantag från bestämmelserna i artikel 17.2 och i artikel 6 i sjätte direktivet syftar dels till att för de skattskyldiga personer som anges i artikel 17.2 i sjätte direktivet begränsa avdragsrätten för mervärdesskatt till 50 % av de sammanlagda utgifterna för fordon som inte uteslutande används yrkesmässigt, och dels till att inte ta ut den mervärdesskatt som skall betalas för privat bruk av personbilar. Begränsningen av avdragsrätten motiveras med att det fastslagits att det för denna typ av egendom är svårt att i detalj kontrollera utgifternas fördelning mellan yrkesmässig och privat konsumtion och det därigenom föreligger risk för skatteflykt eller skatteundandragande.

(6) Begränsningen av avdragsrätten bör dock inte tillämpas på utgifter som hänför sig till fordon som utgör grunden för den skattskyldiga personens verksamhet, eller som är strikt nödvändiga för den skattskyldiga personens yrkesverksamhet. Den schablonmässiga begränsningen skall inte heller tillämpas när en skattskyldig person kan visa att den yrkesmässiga användningen överstiger 50 % av den sammanlagda användningen av fordonet. I sådana fall skall de normala reglerna om avdragsrätt i artikel 17.2 fortsätta att tillämpas.

(7) Dessa bestämmelser säkerställer att undantaget från principen om en skattskyldig persons rätt att göra avdrag för den totala ingående mervärdesskatt som betalats i samband med dennes skattepliktiga transaktioner inte avviker mer än vad som är nödvändigt för att förhindra skatteflykt eller skatteundandragande, i enlighet med domstolens rättspraxis när det gäller tolkningen av artikel 27 i sjätte direktivet [6].

[6] Se dom av den 29 maj 1997, Werner Skripalle (63/96, REG 1997, s. I 2847.

(8) Kommissionen framlade den 17 juni 1998 ett förslag till rådets direktiv [7] om ändring av sjätte direktivet vad gäller reglerna om avdragsrätt för mervärdesskatt i syfte att åstadkomma en definitiv harmonisering av en del av de olika regler om begränsning av avdragsrätten som idag tillämpas av medlemsstaterna, och som kan medföra snedvridning av konkurrensen i samband med internationell handel, i den mån som skillnaderna återspeglas i priserna på varor och tjänster.

[7] EGT C 219, 15.7.1998, s. 16.

(9) De aktuella tillstånden att tillämpa undantagen bör därför upphöra att gälla den dag då ovannämnda direktiv träder i kraft, dock senast den 31 december 2001 om direktivet ännu inte trätt i kraft detta datum. Denna längsta tidsfrist gör det möjligt att vid den tidpunkten utvärdera huruvida undantaget är lämpligt med hänsyn till läget i diskussionerna i rådet.

(10) Undantaget har ingen negativ inverkan på Europeiska gemenskapernas egna medel från mervärdesskatt.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Utan hinder av bestämmelserna i artikel 17.2 i direktiv 77/388/EEG, såsom den ändrats genom artikel 28 f i det direktivet, beviljas Tyskland tillstånd att från rätten att dra av mervärdesskatt undanta utgifter som är hänförliga till varor och tjänster när dessa varor och tjänster utnyttjas för den skattskyldiga personens privata bruk eller för en anställds bruk, eller allmänt för icke-yrkesmässiga ändamål, i en omfattning som överstiger 90 % av den sammanlagda användningen.

Artikel 2

Utan hinder av bestämmelserna i artikel 17.2 i direktiv 77/388/EEG, såsom den ändrats genom artikel 28 f i det direktivet, samt bestämmelserna i artikel 6.2 a i samma direktiv, beviljas Tyskland tillstånd att begränsa avdragsrätten för mervärdesskatt till 50 % av de sammanlagda utgifter som är hänförliga till fordon som inte uteslutande används yrkesmässigt, samt att inte likställa användning för privat bruk av fordon som tillhör en skattskyldig persons företag med tjänster som utförs mot betalning.

Bestämmelserna i föregående stycke skall inte tillämpas när fordonet utgör grunden för den skattskyldiga personens yrkesmässiga verksamhet, eller är strikt nödvändigt för den skattskyldiga personens yrkesverksamhet, eller när den skattskyldiga personen kan visa att den yrkesmässiga användningen av fordonet överstiger 50 % av den sammanlagda användningen av fordonet.

Artikel 3

Detta beslut skall upphöra att gälla den dag då direktivet om utgifter som inte medför rätt till avdrag för mervärdesskatt börjar tillämpas, dock senast den 31 december 2001.

Artikel 4

Detta beslut riktar sig till Förbundsrepubliken Tyskland.

Utfärdat i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande

Top