51998AC0444

Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 92/49/EEG (Fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring)" () (98/C 157/02)

Den 4 november 1997 beslutade rådet i enlighet med artikel 100a i EG-fördraget att rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda förslag.

Sektionen för industri, handel, hantverk och tjänster, som fick uppdraget att förbereda kommitténs arbete i frågan, antog sitt yttrande den 4 mars 1998. Föredragande var Charles Pelletier.

Vid sin 353:e plenarsession den 25-26 mars 1998 (sammanträdet den 25 mars 1998) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 94 röster för och 2 nedlagda röster.

1. Inledning

1.1. Allt sedan den inre marknaden för försäkringar infördes har det ansetts mycket viktigt att genom gemenskapens lagstiftning förbättra ersättningen till skadelidande vid olyckshändelser med motorfordon inom Europeiska unionens område.

1.2. Denna ambition är än mer motiverad eftersom man skulle bidra till att underlätta den fria rörlighet för personer som garanteras i fördragets inledande avsnitt och till att förverkliga den inre marknaden.

1.3. Bakgrunden till detta fjärde direktiv om motorfordonsförsäkring är de europeiska medborgarnas ökade rörlighet. Det är inte ovanligt att de behöver tillbringa en kortare eller längre tid i ett annat medlemsland än det land de är bosatta i. Dessa befolkningsrörelser vars rytm ofta bestäms av semesterperioderna ökar hela tiden i omfattning och berör de olika medlemsstaterna i mycket olika grad. Från denna synpunkt kan man rätt tydligt urskilja länder som "exporterar" turister, länder som är "importörer" och medlemsstater som strömmarna passerar igenom.

1.4. Risken för en person på resa i en annan medlemsstat än hemlandet att råka ut för en trafikolycka är alltså ett statistiskt faktum, vilket de framställningar som Europaparlamentet erhåller i frågan vittnar om, även om det fortfarande är få som drabbas.

2. Bakgrund

2.1. I slutet av 40-talet infördes på initiativ av FN:s kommission för transportfrågor ett gröna kort-system som inom ramen för en standardöverenskommelse mellan nationella myndigheter hanterade skadereglering efter trafikolyckor i annat land än den skadades hemland, vilka vållats av fordon som försäkrats i ett europeiskt land.

2.2. Allt sedan det första direktivet om ansvarsförsäkring för motorfordon infördes 1972 (72/166/EEG) har Europeiska kommissionen haft målsättningen att förbättra ersättningen till offer för trafikolyckor i Europeiska unionen. Genom detta direktiv blev ansvarsförsäkring obligatoriskt i hela dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen. Det andra (84/5/EEG) och det tredje (90/232/EEG) direktivet tillkom för att ytterligare förstärka skyddet för de skadelidande.

2.3. Det andra direktivet av den 30 december 1983 var inspirerat av gröna kort-systemet. Det reglerade de fall där trafikolyckan inträffade i det land där den skadelidande var bosatt och orsakades av ett fordon som var registrerat och försäkrat i detta land eller i en annan medlemsstat.

2.4. Det tredje direktivet av den 14 maj 1990, där det fastlades hur det fria utbudet av motorfordonsförsäkringar skulle fungera, omfattade de fall där olyckan ägde rum i den skadelidandes hemland och orsakades av ett fordon som var registrerat i samma land, men som genom det fria utbudet av tjänster var försäkrat hos ett försäkringsbolag i en annan medlemsstat.

2.4.1. Framför allt gjorde det tredje direktivet det obligatoriskt för alla försäkringsgivare att ansluta sig till gröna kort-byrån och till en nationell garantifond för att få verka på en viss marknad, oavsett om de redan var etablerade där eller inte.

2.5. Direktiven för motorfordonsförsäkring gör det alltså inte möjligt att på ett någorlunda praktiskt sätt täcka in de fall där personer skadats i trafikolyckor i ett annat land än det där de är bosatta.

2.6. Europeiska kommissionen, som noterat detta problem, lade i början av 1990 fram frågan för de båda branschorganisationer som borde vara mest lämpade att hitta en lösning, nämligen Europeiska försäkringskommittén (EIC) och Byrårådet.

2.7. Byrårådet administrerar gröna kort-systemet och har utarbetat en konvention för "olycksdrabbade besökare" i avsikt att beakta dessa fall. Det har emellertid inte varit möjligt att nå fram till något resultat på konventionella vägar, dels därför att det framgått att man inte skulle kunna få stöd från samtliga berörda organ, dels för att utvidgningen av rätten till direktanspråk - en grundpelare i ett system med representanter - inte kunde garanteras med optimala villkor vad gäller rättssäkerhet.

2.8. Mot bakgrund av dessa svårigheter på ett så känsligt område har EIC tydligt uttalat sitt stöd för ett förslag till direktiv, som det enda sättet att säkerställa en enhetlig skyddsnivå i hela Europeiska unionen och framför allt att i alla medlemsstater införa en rätt till direktanspråk gentemot den försäkringsgivare där den ansvarige tecknat ansvarsförsäkring.

2.9. Europaparlamentet tog sig an frågan 1995 efter att ha fått ta emot ett antal framställningar från skadelidande vid trafikolyckor som råkat ut för en olycka i en annan medlemsstat än den där de är bosatta och som skarpt kritiserat dröjsmålen med att betala ut ersättningar och det långsamma förfarandet. Utskottet för rättsliga frågor utsåg Willy Rothley till föredragande och han står bakom den resolution som Europaparlamentet antog den 26 oktober 1995 med stöd av artikel

138b i fördraget.

2.10. På kommissionen har man tagit fasta på det krav som Europaparlamentet fört fram. Man har utarbetat ett förslag till direktiv som vilar på följande principer:

- En rätt införs för den skadelidande att framställa ersättningskrav direkt till den ansvariges försäkringsgivare.

- Kravet att alla försäkringsbolag skall tillsätta en representant med uppgiften att omhänderta skaderegleringen i vart och ett av Europeiska unionens medlemsstater.

- Att ett informationsorgan inrättas med uppgiften att förse skadelidande med information om den ansvariges försäkringsgivare och om vem som är detta bolags skaderegleringsrepresentant i landet där den skadelidande är bosatt.

- Att man inför ett åläggande förenat med påföljder för försäkringsgivaren att komma med ett ersättningsbud inom en bestämd tidsfrist.

- I de fall försäkringsgivaren inte utsett någon representant eller inte ger något tillfredsställande ersättningsbud inom tidsfristen föreslås att man tillgriper ett skaderegleringsförfarande via ett särskilt organ i det land där den skadelidande är bosatt som i efterhand får återkräva beloppet hos sin motsvarighet i den medlemsstat där olyckan ägde rum.

3. Allmänna kommentarer

3.1. Kommittén är positiv till förslaget till direktiv, som utgör ett absolut nödvändigt steg när det gäller att förverkliga den inre marknaden till fromma för de konsumenter som kan förväntas drabbas av följande problem om de råkar ut för en olycka i utlandet:

- Språk- och kommunikationsproblem.

- Svårigheter att fastställa den ansvariges identitet och vem som är dennes försäkringsgivare.

- Skillnader i villkoren när det gäller den vållandes ansvar för olyckan.

- Olika procedur- och ersättningsregler i de olika länderna.

3.2. Kommittén hoppas att denna text skall antas så snabbt som möjligt och att kommissionen kommer att informera om den, liksom alla berörda parter i medlemsstaterna, nämligen offentliga myndigheter, försäkringsbranschens organisationer, konsumentorganisationer, personer sysselsatta inom turistnäringen...

3.3. Kommittén konstaterar emellertid också att det, bortsett från att vissa avsnitt skulle kunna formuleras på ett klarare sätt, fortfarande råder tveksamhet i berörda fackkretsar när det gäller hur vissa krav som ställs i förslaget till direktiv skall kunna uppfyllas inom givna tidsfrister, särskilt det om att inrätta ett register med uppgifter om registrerade motorfordon, om försäkringsgivaren som står bakom ansvarsförsäkringen samt om vilken representant som ansvarar för skaderegleringen.

3.4. Frågan om att införa en särskild tidsfrist för att genomföra denna speciella bestämmelse i direktivet bör följaktligen diskuteras, eftersom det behövs rimlig tid för att införa ett sådant register, som för närvarande inte finns i många av medlemsstaterna, för att man skall kunna få fram de tekniska och ekonomiska medel som krävs för att det skall fungera väl.

3.5. De som berörs har i allmänna termer ifrågasatt kostnaderna för att genomföra detta förslag till direktiv. Kommittén skulle vilja veta om kommissionen har försökt att skatta kostnaden för detta lagstiftningsinitiativ med hjälp av gängse formulär för kostnadsberäkning.

3.6. För kommittén tycks det uppenbart att ytterligare åtgärder kommer att behöva vidtas när väl detta direktiv antagits.

3.6.1. Även om det är fråga om ett mer allmänt problem bör kommissionen undersöka vilka möjligheter det finns att påskynda och underlätta de skadelidandes tillgång till bevisregler, särskilt när det gäller att erhålla eller få ta del av polisprotokoll eller liknande.

3.6.2. Det verkar även eftersträvansvärt att på sikt tillnärma bestämmelserna om rätt till ersättning och skadestånd på europeisk nivå även om förutsättningarna för en verklig konvergens inte tycks föreligga för närvarande.

3.6.3. När det gäller att på ett konkret sätt underlätta skadereglering i utlandet har EIC bidragit genom att utarbeta en modell för en "europeisk rapport", vilken används i många medlemsstater.

Rätten till direktanspråk

3.7. Införandet i alla medlemsstaters lagstiftning av rätten till direktanspråk innebär onekligen ett väsentligt steg i riktning mot att förbättra de skadelidandes situation när de söker gottgörelse. Det innebär en nyhet i Storbritannien och Irland.

3.8. Kommittén konstaterar att rätten till direktanspråk endast gäller för skadelidande som uppfyller kriterierna i artikel 1, det vill säga skadelidande i olyckor som inträffat i en annan medlemsstat än den där den skadelidande är bosatt, och som orsakats av ett fordon som är registrerat i en annan medlemsstat och försäkrat i ett försäkringsbolag som är etablerat i en annan medlemsstat.

3.9. Kommittén frågar sig varför man infört en sådan begränsning och menar för sin del att detta direktivförslag hade utgjort ett lägligt tillfälle för att göra denna möjlighet till en rättighet som omfattar alla skadelidande i trafiken inom Europeiska unionens territorium.

Utseende av skaderegleringsrepresentant

3.10. Medlemsstaterna måste vidta nödvändiga åtgärder så att de auktoriserade försäkringsbolagen som idkar försäkringsverksamhet enligt klass 10 i varje medlemsstat utser en representant som ansvarar för reglering av skador. Denna nya skyldighet som åläggs företagen är avsedd att underlätta åtgärder från de skadelidandes sida. Den skall läggas till listan på krav som måste uppfyllas för att erhålla auktorisation.

3.10.1. Utseende av en sådan representant blir också ett av villkoren för att erhålla ett Europapass.

3.11. Kommittén välkomnar den metod som valts men frågar sig hur kontrollmyndigheterna skall tillämpa den. Dessa kommer i praktiken att få lov att kräva av redan auktoriserade bolag att de utser en representant samt övervaka att ansökningshandlingarna kompletteras. De europeiska försäkringsbolagen bör upplysa sina respektive kontrollmyndigheter om betydelsen av denna nya uppgift och se till att en tilläggsbestämmelse om detta förs in i protokollet om samarbete mellan försäkringsmyndigheterna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdets medlemsländer, ändrat i oktober 1997.

3.12. Detta nya krav förefaller inte innebära en alltför tung börda för bolagen, eftersom listan över de fysiska eller juridiska personer som kan tänkas fullgöra denna uppgift är öppen. Kommissionen uppger i motiveringen till artikel 3 att avsikten är "att företagen skall få mycket stor handlingsfrihet". Företagen kan således utnyttja befintliga strukturer: dotterbolag, filialer, representanter, kontor för skadereglering m m, eller fysiska personer som är advokater, ombud, skatteombud eller även en representant för bolag som tillhandahåller tjänster i enlighet med artikel 6 i direktiv 90/618/EEG.

3.13. Att en representant utses hindrar förstås inte bolaget från att ta kontakt direkt med den eller de skadelidande. Flexibiliteten som gör tillgången till en skaderegleringsrepresentant till en av flera alternativa handlingsvägar är särskilt viktig, eftersom den tar hänsyn till att ett flertal olika situationer kan uppstå, särskilt när den skadelidande tagit ut en rättsskyddsförsäkring.

3.14. De befogenheter som bolagets representant tilldelas måste vara lika flexibla - det alternativet har valts i artikel 3.5 - så att företagen inte tvingas ändra avtalsförhållandena med tredje person eller sättet att organisera sig på utländska marknader.

3.15. När det gäller de nödvändiga kvalifikationerna för en skaderegleringsrepresentant förefaller det önskvärt att uttryckligen framhålla att denne skall meddela sig med den skadelidande på det officiella språket eller de officiella språken i den medlemsstat, där den skadelidande är bosatt. Språksvårigheter utgör faktiskt en av en största hindren för ett effektivt ersättningsförfarande.

Skyldighet att erbjuda skadeersättning

3.16. Enligt artikel 3.6 skall ett bud om skadeersättning lämnas inom tre månader. Så skall ske under straffansvar "om ansvaret har fastställts och skadan beräknats". Det rör sig om en central bestämmelse i direktivet, vilken till stor del ensam avgör hur effektivt direktivet skall bli och som bör leda till att skadeersättningsorganet som beskrivs i artikel 5 endast i undantagsfall träder in.

3.17. Denna skyldighet finns redan på den franska marknaden sedan lagen trädde i kraft den 5 juli 1985. Systemet, som föreskriver penningstraff om bud inte lämnas eller om budet är otillfredsställande, fungerar till försäkringsgivares och försäkringstagares belåtenhet sedan mer än 10 år tillbaka.

3.18. Man kan för övrigt konstatera, i ljuset av de franska erfarenheterna, att förutsättningen för att skyldigheten att lämna ersättningsbud skall fungera är att det föreligger en realistisk uppfattning om förfarandena för värdering av person- och sakskador. Det är därför som man i den franska försäkringslagen hänvisar till begreppet "slutgiltigt fastställande av den skadelidandes tillstånd" (consolidation de l'état de la victime).

3.19. En sådan hänvisning, som för övrigt motsvaras av en mekanism som används på andra marknader inom EU (Belgien, Spanien, Portugal, Italien m.fl.) bor undersökas närmare, eftersom den skulle kunna säkerställa att bestämmelsen blir mer effektiv för såväl försäkringsgivare som skadelidande.

3.20. Kommittén undrar om det skulle gå att komma överens om att lägga in en sådan hänvisning i slutet av första strecksatsen i artikel 3.6 enligt följande: "och särskilt 'ett slutgiltigt fastställande av den skadelidandes tillstånd'". En sådan ändring tjänar dock ingenting till om hänvisningen inte kommer att användas generellt i medlemsstaterna.

3.21. I samma strävan efter realism bör det fastslås att ansökan om skadeersättning som lämnas in av den skadelidande själv eller av dennes representant skall vara motiverad och innehålla de uppgifter som behövs för att värdera person- och sakskador.

Inrättande av register

3.22. Det informationsorgan som beskrivs i artikel 4.1 har huvudsakligen till uppgift att "föra register över motorfordon som är registrerade inom dess territorium, över försäkringsbolag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för dessa fordon och över de skaderegleringsrepresentanter ..." för att göra det lättare att identifiera det ansvariga försäkringsbolaget så att förfarandet med skadereglering kan påbörjas.

3.23. Kommittén kan inte annat än stödja att man inrättar en sådan struktur för att hjälpa de skadelidande och som dessutom kan hjälpa till i kampen mot underlåtenhet att försäkra. Kommittén frågar sig dock om åtgärderna kan vidtas inom den tidsram som anges i förslaget till direktiv.

3.24. I själva verket föreligger ett antal svårigheter:

- I flera medlemsstater har försäkringsbolagen som tillhandahåller ansvarsförsäkring för motorfordon inga systematiska uppgifter om registreringsnummer för varje fordon.

- Det är för närvarande inte möjligt att i varje medlemsstat identifiera försäkringsgivaren med utgångspunkt från registreringsnumret. Ett sådant system finns i Tyskland och Österrike. I Frankrike och Italien finns det däremot en koppling mellan registreringsnumret och försäkringstagaren.

- De befintliga registren, som mer eller mindre motsvarar innehållet i artikel 4, förs av en eller flera organ (myndigheter, yrkesföreningar, enskilda organisationer m.fl.), som behöver tid på sig för att organisera ett samarbete så att ett enda "informationsställe" kan skapas.

3.25. Kommittén framhåller med emfas att ytterligare tid bör ges, till exempel 30 månader i stället för 24 månader. En sådan tidsfrist förefaller realistisk och ger alla medlemsstater möjlighet att, med beaktande av nationella och gemenskapliga regler om skyddet för personliga uppgifter, inrätta ett organ som under betryggande former och, om möjligt, enligt gemensamma standarder kan samla in all denna information. Denna "adress" skulle, beroende på situationen, endera byggas upp från grunden eller sättas ihop med hjälp av existerande men utspridda register.

3.26. En sådan tidsfrist skulle också göra det möjligt att ta del av de mest intressanta nationella erfarenheterna när det gäller register. Det kan härvid nämnas att ett väl fungerande register finns på den spanska marknaden sedan mars 1996. Från och med detta datum meddelar försäkringsgivarna, utan att ha stött på några större svårigheter, sin garantifond följande uppgifter om de fordon som de försäkrar: registreringsnummer, namn, adress och typ av avtal (årligt, tillfälligt m.m.), giltighetstid, uppgifter om märke samt registreringsnummer för bolaget hos kontrollmyndigheten.

Villkoren för skadeersättningsorganets inträde

3.27. I förslaget till direktiv beskrivs i detalj villkoren för att skadeersättningsorganen skall ersätta skadelidande i de fall då bolagen inte iakttagit bestämmelserna i artikel 3.

3.27.1. Artikel 5 utgör ett skyddsnät och, som kommissionen själv anför i sin motivering, "kommer att tillämpas mycket sällan".

3.28. Skadeersättningsorganet i fråga kommer sannolikt att bli endera garantifonden eller Gröna kort-byrån, beroende på medlemsstat. Hursomhelst bör man i samband med genomförandet se till att medlemsstaterna vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå de två mål som anges i artikeln:

- Ge materiella och finansiella resurser åt de befintliga strukturerna så att dessa kan ersätta skadelidande för ibland mycket omfattande skador.

- Se till att systemet för avräkning mellan ersättningsorganen fungerar väl, eftersom dessa enligt motiveringen skall fullgöra likadana uppgifter men mycket väl kan ha en sinsemellan annorlunda struktur, till exempel i de fall då en garantifond i medlemsstaten där den skadelidande är bosatt har att ersätta en Gröna kort-byrå i den medlemsstat där olyckan ägde rum.

3.29. I den utsträckning två befintliga strukturer kan utöva denna funktion, skulle det underlätta om det i en bilaga till direktivet infördes en förteckning över varje medlemsstats skadeersättningsorgan enligt artikel 5. Denna lista kunde uppdateras regelbundet och skulle innebära ökad rättssäkerhet.

3.30. Man bör likaså undersöka en lösning som innebär att man gör ett tillägg till de konventioner som finns mellan byråer och garantifonder så att tidsfristen på två månader för ersättningsprocessen respekteras.

3.30.1. En sådan lösning skulle dessutom göra det möjligt att på bilateral basis anordna informationsutbyte om skadebeloppets beräknade storlek i syfte att undvika äventyrliga värderingar.

3.31. Artikel 6 avser de fall då det inte gått att fastställa försäkringsgivare, varvid det föreskrivs att den skadelidande skall ersättas av garantifonden i sitt hemland. Det skulle vara värdefullt om kommissionen kunde precisera sig så att man med säkerhet vet vilka situationer som avses.

3.31.1. Följande situationer kan nämligen föreligga:

- Informationsorganet som avses i artikel 4 har inte fullgjort sin uppgift och har inte, av en eller annan anledning, kunnat lämna uppgifter om försäkringsgivaren eller dennes representant.

- På grund av objektiva skäl går det inte att fastställa försäkringsgivarens identitet: smitning från olycksplatsen utan att registreringsnumret kunnat noteras, ogiltigt försäkringsavtal m.m.

4. Särskilda kommentarer

Artikel 1

4.1. Enligt artikeln utgörs det geografiska territoriet enbart av Europeiska unionen. Kommittén frågar sig om det skulle vara möjligt och lämpligt att utsträcka giltigheten till att avse andra länder.

4.2. Det finns flera olika situationer:

- I enlighet med EES-avtalet bör medlemsländerna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (Island, Norge, Liechtenstein) omfattas av gemenskapsdirektivet när det antagits.

- Schweiz, som gränsar till flera medlemsstater, utgör ett särskilt problem på grund av att landet inte är medlem av EES. Bilaterala förhandlingar pågår mellan EU och Schweiz men dessa har nyligen kört fast på frågan om transitering för vägtransporter. Kommittén frågor sig om det finns juridiska möjligheter att till skydd för de skadelidande utsträcka direktivets förmåner till gemenskapsmedborgare som lidit skada i en trafikolycka på schweiziskt territorium. En lösning som utformas enligt samma modell som den multilaterala garantiöverenskommelsen skulle kunna genomföras på kort sikt.

- Länderna i Öst- och Centraleuropa har gemensam gräns med ett flertal medlemsstater och upplever en ökad motorfordonstrafik. De skall bli medlemmar i Europeiska unionen och för några av dem kommer utvidgningsförhandlingarna att börja den 31 mars 1998. De har anslutit sig till systemet med grönt kort och till den multilaterala garantiöverenskommelsen. Man bör därför undersöka alternativet med överenskommelse i avvaktan på utvidgningen.

- Situationen i de andra länderna är mer känslig på det juridiska planet. Man kan dock undra över ett fall som inte täcks in av artikel 1, nämligen en olycka orsakad av ett fordon som inte är registrerat inom EU och som körs av en amerikansk ägare, som omfattas av en gränsförsäkringsgaranti utfärdad av en försäkringsgivare med säte i EU.

4.2.1. Enligt artikel 1 är fordonsregistreringen oupplösligt knuten till försäkringen. Emellertid verkar det finnas situationer, där dessa två kumulativa villkor inte är uppfyllda.

4.3. Kommittén konstaterar för övrigt att det råder stora skillnader mellan registreringssystemen i EU vad beträffar myndigheterna som lämnar ut registreringsskyltar, de uppgifter som fordras, de tidsgränser som gäller för att ändra dem m.m. Motorfordonsdirektiven berör inte dessa frågor.

4.3.1. Denna fråga bör tas upp mot bakgrund av att man konstaterat ett antal fall av otillåtet tillhandahållande av tjänster beträffande motorfordon.

Artikel 2

4.4. Kommittén förordar att rätten till direktanspråk skall gälla alla skadelidande enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 72/166/EEG. Den föreslår därför att den nuvarande lydelsen byts ut mot följande:

"Varje medlemsstat skall övervaka att skadelidande enligt artikel 1.2 i direktiv 72/166/EEG har rätt att framställa ersättningskrav direkt till den ansvariges försäkringsgivare."

Artikel 3

4.5. Det förefaller lämpligt att införa en hänvisning till skyldigheten för representanten som ansvarar för skaderegleringen att meddela sig med den skadelidande på dennes språk. Ett sådant förtydligande kan fogas till slutet av punkt 4 enligt följande:

"Han skall meddela sig med den skadelidande på det officiella språket eller de officiella språken i den medlemsstat i vilken denne är bosatt."

4.6. Punkten 6, vars avfattning är mycket viktig för att säkerställa att skyldigheten att lämna ersättningsbud iakttas till förmån för de skadelidande, bör kompletteras i tre avseenden.

4.7. För det första bör man ha beredskap för de fall då den skadelidandes begäran om ersättning avvisas av försäkringsgivaren på grund av att den inte är rimlig. Försäkringsgivaren bör inom tre månader motivera sin vägran.

4.7.1. Uttrycket "ersättningsbud" omfattar säkerligen också ett nollbud men det förefaller enligt kommittén klokare att lägga till en särskild föreskift i likhet med den som finns i artikel 5.1 andra strecksatsen, där uttrycket "motiverat svar" används.

4.7.2. Efter uttrycket "ersättningsbud" kunde således följande skrivning infogas: "eller tydligt anger skälen till varför han avvisar ersättningsansökan."

4.8. Samma förtydligande bör göras beträffande formen för ersättningsansökan. Med hänsyn till det straffansvar som följer med ett uteblivet eller otillfredsställande svar bör ett svar vara så fullständigt och välmotiverat som möjligt.

4.8.1. Adjektivet "motiverad" bör därför läggas till före uttrycket "skadeersättningsansökan" i första stycket i punkt 6.

4.9. Formuleringen i den andra strecksatsen som täcker fallet då försäkringsgivaren skall "lämna ett lämpligt svar" i stället för "lämnar ett ersättningsbud" bör förtydligas i den franska versionen. De två villkoren kan således vara både kumulativa och alternativa. Ordet "och" bör därför ersättas med uttrycket "och/eller".

Artikel 4

4.10. Det kunde vara på sin plats att i artikel 4 ta in en hänvisning till garantifonden. Följande skrivning kunde således läggas till i slutet av den sista meningen i punkt 3: "samt namn och adress för det organ som avses i artikel 4.1 i direktiv 84/5/EEG."

4.11. I denna artikel anger man i detalj innehållet i den information som är av intresse för att underlätta skaderegleringen och fastställer skyldigheterna som gäller i informationsutbytet mellan försäkringsbolagen och medlemsstaterna. Tyvärr hänvisas det inte till någon skyldighet för skadeersättningsorganen i medlemsstaterna att utbyta sådan information sinsemellan. I motiveringen vidgår kommissionen att "samarbetet mellan informationskontoren [är] oundgängligt för att det skall gå att få registreringsnumret på fordonet och namnet på försäkringsgivaren i den skadelidandes bosättningsland, eftersom dessa upplysningar endast finns registrerade i det land där fordonet är inregistrerat".

4.11.1. Kommittén anser att en uttrycklig hänvisning bör göras till detta samarbete i artikel 4. En sådan skrivning kunde läggas till som en ny punkt 4 enligt följande:

"4. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att underlätta utbytet av information mellan informationsorganen som inrättas enligt punkt 1."

Artikel 6

4.12. Det vore värdefullt att undanröja varje missförstånd om de fall som avses i denna artikel genom att ersätta skrivningen:

"Om det inte är möjligt att identifiera försäkringsgivaren" i första meningen med följande, mer tydliga skrivning: "När ett skadeersättningsorgan inte har lyckats identifiera försäkringsgivaren för ett fordon som är inregistrerat i det egna territoriet ..."

Artikel 7

4.13. Med tanke på de praktiska svårigheterna att inrätta det i artikel 4 beskrivna registret föreslår kommittén att förlänga den i punkt 1 angivna tiden för genomförande förlängs från 24 till 30 månader.

Bryssel den 25 mars 1998.

Ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Tom JENKINS

() EGT C 343, 13.11.1997, s. 11.