EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 51997XG0623

Konventionen om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater - Förklarande rapport (Av rådet den 26 maj 1997 godkänd text)

OJ C 191, 23.6.1997, p. 13–26 (ES, DA, DE, EL, EN, FR, IT, NL, PT, FI, SV)

51997XG0623

Konventionen om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater - Förklarande rapport (Av rådet den 26 maj 1997 godkänd text)

Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr C 191 , 23/06/1997 s. 0013 - 0026


KONVENTIONEN om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater FÖRKLARANDE RAPPORT (Av rådet den 26 maj 1997 godkänd text) (97/C 191/03)

1. ALLMÄNNA ÖVERVÄGANDEN

a) Vid ministermötet i Limelette den 28 september 1993 enades justitieministrarna i medlemsstaterna om en förklaring som sedan antogs av rådet (rättsliga och inrikes frågor) vid dess möte den 29 och 30 november 1993, genom vilken behöriga organ inom Europeiska unionen bemyndigades att undersöka om det var tillrådligt att medlemsstaterna sinsemellan ingick en konvention om utlämning för att komplettera Europarådets konvention från 1957 och för att ändra vissa bestämmelser i denna.

I detta syfte drogs ett handlingsprogram upp där det föreskrevs att både utlämningsförfarandet och de materiella villkoren för utlämning skulle undersökas i syfte att göra dem enklare och snabbare och på detta sätt förenkla beviljandet av utlämning.

Den 10 juni 1994 beslutade rådet, mot bakgrund av det arbete som dittills utförts, att uppmärksamheten först skulle riktas mot de särskilda frågor som uppstår i samband med förfaranden då personer samtycker till att utlämnas. Konventionen om förenklat förfarande för utlämning, som rör utlämning av personer som lämnar sitt samtycke, upprättades av rådet och undertecknades av samtliga medlemsstater den 10 mars 1995 (1).

Arbetet med de återstående frågorna i det ursprungliga programmet har sedan fortsatt, på grundval av ett antal utkast till artiklar som slutligen innefattade flera bestämmelser om både förfarandet och materiella frågor. Framför allt de senare har krävt politiskt ingripande av rådet, vilket vid flera tillfällen har gett noggranna instruktioner till de organ som medverkat till textens utformning.

Den 27 september 1996 upprättades och undertecknades konventionen om utlämning mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen av alla medlemsstater (2).

Konventionen består av en ingress, tjugo artiklar och sex förklaringar i en bilaga som utgör en integrerad del av konventionen.

b) Skälen till att utarbeta konventionen framgår klart och kortfattat i ingressen.

Som framgår av den förklaring som antogs 1993 ansåg rådet - redan från början av den verksamhet som har genomförts enligt avdelning VI i fördraget för att förbättra det rättsliga samarbetet i brottmål - att utlämning spelar en avgörande roll för att underlätta medlemsstaternas utövning av sin behörighet på straffrättens område.

Samtidigt rådde enighet om att betydande likheter mellan medlemsstaternas kriminalpolitik och framför allt deras ömsesidiga förtroende för att de nationella rättssystemen fungerar på ett riktigt sätt - och i synnerhet medlemsstaternas förmåga att garantera att de skyldigheter som följer av konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna följs i brottmålsrättegångarna - motiverade en översyn av även de grundläggande aspekterna på utlämning (villkoren för utlämning, skäl att vägra utlämning, specialitetsprincipen osv.).

Den verksamhet som har genomförts inom ramen för avdelning VI i fördraget såvitt avser olika grova former av brottslighet har gjort det mer och mer tydligt att - när det gäller utlämning - endast ett avgörande ingripande som påverkar de väsentliga villkoren påtagligt kan förbättra samarbetet rörande de viktigaste straffrättsliga åtgärderna, såsom exempelvis dem som avser terroristbrott eller organiserad brottslighet.

På grundval av detta var det därför möjligt att utveckla de artiklar i konventionen - vilka rör dubbel straffbarhet, politiska brott, utlämning av egna medborgare och frågor som har samband med specialitetsprincipen - som (mer än de andra bestämmelserna, hur viktiga dessa än är) gör att det nya instrumentet verkligen är nyskapande när det gäller utlämning, helt i linje med Europeiska unionens allmänna önskan att anpassa allt rättsligt samarbete i brottmål till dagens och morgondagens behov.

Den eftersträvande anpassningen leder till förändringar som nödvändiggör ändringar av bestämmelserna i den nationella lagstiftningen och ibland även av medlemsstaternas författningar. Målet läggs fast i de olika artiklarna. Enligt vissa av dessa artiklar är det möjligt att göra reservationer. Denna möjlighet har emellertid inskränkts så långt det varit möjligt. De viktigaste reservationerna har antingen begränsad omfattning (t.ex. reservationen mot politiska brott i artikel 5) eller medger fullständiga undantag från den nya principen, varvid dock ett alternativt krav ställs på den medlemsstat som inför dem (detta gäller artikel 3 om dubbel straffbarhet), eller också är de underkastade ett särskilt system med provisorisk giltighet för att underlätta förnyad prövning av frågan från den medlemsstats sida som gjort reservationen (detta gäller reservationen mot artikel 7 om utlämning av egna medborgare). Dessutom innehåller rådets förklaring om uppföljning, som bifogas konventionen, en möjlighet till återkommande översyn av alla reservationer, även dem som inte omfattas av det nämnda systemet med provisorisk giltighet.

c) Redan i sin förklaring av år 1993 framhöll rådet att det nya instrumentet inte skulle ersätta befintliga konventioner utan komplettera dem. Den nya konventionens kompletterande karaktär framgår av artikel 1, men behandlas delvis redan i ingressen, där det anges att bestämmelserna i befintliga konventioner fortsätter att gälla såvitt avser alla de frågor som inte regleras av denna konvention. Denna konvention innehåller sålunda inte någon skyldighet att utlämna. Denna skyldighet finns i "moderkonventionerna".

Detta förhållningssätt - genom vilket texten fokuseras på aspekter som verkligen kräver ändringar - medför att det europeiska utlämningssystemet i framtiden kommer att bestå av ett nät av olika uppsättningar av fördragsregler, vilka inte är tillämpliga i alla stater, som samverkar med den nationella lagstiftningen. Bland annat av denna anledning angav rådet i förklaringen om uppföljning att det återkommande kommer att granska inte bara hur denna konvention fungerar, utan också "hur utlämningsförfarandena fungerar mellan medlemsstaterna i ett allmänt perspektiv", inbegripet de andra konventionerna och nationell praxis.

2. KOMMENTARER TILL ENSKILDA ARTIKLAR

Artikel 1 - Allmänna bestämmelser

Syftet med konventionen är att komplettera och underlätta tillämpningen av vissa internationella instrument inom utlämningsområdet, i vilka vissa eller alla medlemsstater har blivit parter, enligt bl.a. artikel 28.2 i den europeiska konventionen om utlämning mellan medlemsstaterna. Dessa instrument förtecknas i artikel 1.1 i den här konventionen.

De instrument som nämns i punkt 1 är dels "moderkonventioner" (Europeiska utlämningskonventionen och Beneluxfördraget), dels kompletterande instrument till dessa konventioner och dels instrument som kompletterar dessa konventioner (Europakonventionen om bekämpande av terrorism och tillämpningskonventionen till Schengenavtalet).

Denna konvention utgör en komplettering till alla dessa avtal. Den kan därför inte användas som enda rättsliga grund för utlämning. Som anges i de allmänna kommentarerna i denna förklarande rapport är en ytterligare följd av att konventionen förläggs inom ramen för den europeiska utlämningskonventionen och övriga ovannämnda instrument att bestämmelserna i dessa konventioner fortsätter att gälla med avseende på alla de frågor som inte omfattas av denna konvention. På samma sätt gäller alla reservationer och förklaringar till dessa konventioner fortfarande mellan medlemsstater som är parter i denna konvention i den utsträckning de har samband med frågor som inte regleras av denna konvention.

I detta sammanhang bör det uppmärksammas att Portugal har avgivit en förklaring som utgör en bilaga till denna konvention och som har samband med Portugals reservation till artikel 1 i Europeiska utlämningskonventionen och avser utlämning som begärs för brott som är belagt med livstidsstraff, eller frihetsberövande skyddsåtgärder på livstid. I den förklaringen anger Portugal att när det gäller sådana brott kommer utlämning att beviljas endast om Portugal anser att de försäkringar som har lämnats av den ansökande medlemsstaten ger tillräckliga garantier för att den kommer att främja tillämpning av alla strafflindringsåtgärder som den person som begärs utlämnad kan komma i åtnjutande av. Det påpekas i förklaringen att Portugal kommer att bevilja utlämning på sådana villkor och under förutsättning att de relevanta bestämmelserna i dess författning så som de tolkats av landets författningsdomstol tillämpas. Samtidigt bekräftar Portugal i förklaringen att artikel 5 i konventionen om Portugals anslutning till tillämpningskonventionen till Schengenavtalet förblir giltig.

Denna konventions kompletterande karaktär innebär även att när den behandlar frågor som också behandlas i de konventioner som nämns i punkt 1 och bestämmelserna är samtidigt tillämpliga skall bestämmelserna i den här konventionen ha företräde. Detta är fallet även när förklaringar om eller reservationer mot dessa andra konventioner har avgivits, om inte annat uttryckligen anges i denna konvention. I förekommande fall anges i denna förklarande rapport vilket förhållande som råder mellan den här konventionen och de andra konventionerna.

Det finns även, som anges i ingressen, en koppling mellan den här konventionen och konventionen om förenklade utlämningsförfaranden mellan Europeiska unionens medlemsstater, även om denna koppling inte särskilt anges i artikel 1. När båda konventionerna har trätt i kraft kommer det att uppstå situationer när båda instrumenten samtidigt är tillämpliga, eftersom vissa frågor som behandlas i den här konventionen även kan uppkomma när den eftersökta personen samtycker till utlämning.

Denna artikel i konventionen har en annan formulering än motsvarande artikel 1 i konventionen om ett förenklat utlämningsförfarande, på grund av skillnaden i innehåll och art mellan de bägge instrumenten, trots att båda kompletterar befintliga konventioner. I den här konventionen ändras i viss utsträckning villkoren för utlämning mellan medlemsstaterna genom att den befintliga rättsliga ramen för utlämning såsom den fungerar i "moderkonventionerna" ändras. Genom konventionen om ett förenklat utlämningsförfarande regleras dock frågor som gäller förfarandet i vissa utlämningsärenden som inte behandlas i "moderkonventionerna".

I punkt 2, som bör läsas tillsammans med artikel 28.3 i Europeiska utlämningskonventionen, anges att punkt 1 varken skall påverka tillämpningen av mer förmånliga bestämmelser i bilaterala eller multilaterala avtal mellan medlemsstater, överenskommelser om utlämning som ingåtts på grundval av enhetlig lagstiftning (exempelvis såsom i förhållandet mellan de nordiska länderna), eller överenskommelser om utlämning som ingåtts på grundval av motsvarande lagstiftning om verkställighet inom en medlemsstats territorium av sådana häktningsbeslut som har utfärdats inom en annan medlemsstats territorium (exempelvis såsom i förhållandet mellan Förenade kungariket och Irland).

Artikel 2 - Utlämningsbara brott

I punkt 1 anges vilka brott som är utlämningsbara. Antalet utlämningsbara brott kommer troligen att öka avsevärt när denna artikel börjar tillämpas.

I den här punkten anges att brotten måste vara straffbara enligt lagstiftningen både i den ansökande och i den anmodade medlemsstaten, och genom detta bekräftas den regel om dubbel straffbarhet som redan ryms i "moderkonventionerna" (ett särskilt undantag till den här regeln behandlas i artikel 3). Den ändrar också det minimistraff som krävs för utlämning, som är frihetsberövande eller frihetsberövande skyddsåtgärd upp till en tid av lägst tolv månader, enligt den ansökande statens lagstiftning. Detta har minskats till sex månader med avseende på den anmodade statens lagstiftning.

Ettårsgränsen är redan den normala strafftröskeln enligt Europeiska utlämningskonventionen, men den är föremål för reservationer som vissa medlemsstater avgav vid tiden för ratifikationen. Av artikel 17 i den här konventionen följer att det inte är möjligt att göra reservationer i detta avseende. Denna strafftröskel på ett år är också i linje med den lösning som antagits i artikel 61 i tillämpningskonventionen till Schengenavtalet. I artikel 2.1 i Beneluxfördraget föreskrivs en strafftröskel på sex månader med avseende på den ansökande medlemsstatens lagstiftning och den har alltså företräde framför den här konventionen på grund av att den är mera positiv till utlämning, såvitt avser utlämning mellan de medlemsstater som är parter i det fördraget.

En lägsta strafftröskel på sex månader med avseende på den anmodade medlemsstaten är en nyhet för de flesta medlemsstaterna.

När det gäller punkt 2, har vissa medlemsstater vägrat att bevilja utlämning eftersom deras nationella lagstiftning inte föreskriver frihetsberövande skyddsåtgärder av samma slag som dem som utgjorde grunden för begäran om utlämning, även om dessa medlemsstater inte har gjort någon reservation mot artikel 25 i den europeiska utlämningskonventionen. Punkt 2 formulerades i syfte att klargöra den rättsliga situationen så att utlämning inte får vägras mellan medlemsländerna av dessa skäl.

Punkt 3 behandlar så kallad accessorisk utlämning och innehåller en bestämmelse som liknar den i artikel 1 i det andra tilläggsprotokollet till Europeiska utlämningskonventionen. Enligt denna punkt skall den anmodade medlemsstaten även ha rätt att bevilja utlämning för brott som inte uppfyller villkoren för utlämning enligt punkt 1, men som är belagda med bötesstraff. Det har ansetts att skäl att vägra utlämna en person inte länge föreligger när personen skall utlämnas för ett grovt brott som uppfyller villkoren i punkt 1. I detta fall bör inte personen i fråga undgå åtal för mindre grova brott och domstolarna i den ansökande staten kommer att ha möjlighet att döma honom för samtliga brott.

En annan aspekt på frågan om icke utlämningsbara brott som är belagda med bötesstraff regleras i artikel 10.1, som behandlar sådana fall då begäran om utlämning inte omfattar sådana brott, men där den ansökande medlemsstaten kan vidta åtgärder med avseende på dem sedan personen har utlämnats.

Artikel 3 - Konspiration och sammanslutning av brottslingar

Europeiska unionen har sedan d1993, inom ramen för sina åtgärder mot de grövsta formerna av brottslighet, hävdat att de grövsta formerna av organiserad brottslighet och terrorism bör ges hög prioritet. I detta sammanhang har man funnit att det i medlemsstaternas inhemska lagar saknas enhetliga bestämmelser som kriminaliserar det förhållandet att två eller fler personer sluter sig samman i syfte att begå brott. Detta beror på skilda rättsliga traditioner men leder inte till skillnader mellan staterna i fråga om kriminalpolitiken. Dessa skillnader kan försvåra det rättsliga samarbetet.

Det föreföll som om särskilt de skilda förhållningssätten till olika former av sammanslutning av brottslingar i medlemsstaternas straffrättsliga lagstiftning och de skillnader som finns mellan olika former av konspiration - och i ännu högre grad skillnaden mellan brottslig sammanslutning å ena sidan och konspiration å andra sidan - var särskilt känsliga när det gäller utlämning, eftersom utlämning till följd av avsaknaden av den nödvändiga dubbla straffbarheten kan bli omöjlig för brott som är av betydelse för kampen mot den organiserade brottsligheten.

Artikel 3 syftar till att avhjälpa denna svårighet därigenom att den innehåller ett undantag från regeln om dubbel straffbarhet, som innebär avvikelse från artikel 2.1 i den här konventionen och från motsvarande artikel 2 i Europeiska utlämningskonventionen och artikel 2 i Beneluxfördraget. Därför anges i punkt 1 att när det brott för vilket utlämning begärs i den ansökande medlemsstatens lagstiftning rubriceras som sammanslutning av brottslingar eller konspiration, får utlämning inte vägras endast därför att detta beteende inte är brottsligt enligt den anmodade medlemsstatens lastiftning. Det är självklart att andra grunder för vägran i den här konventionen eller andra tillämpliga konventioner fortsätter att gälla.

Denna viktiga bestämmelse rymmer två villkor som båda anges i punkt 1. Det första är att brottet, enligt den ansökande statens lagstiftning, måste kunna bestraffas med frihetsberövande eller en frihetsberövande skyddsåtgärd upp till en tid av lägst tolv månader. För större tydlighet bekräftas den strafftröskel som uttryckligen anges redan i artikel 2.

Den andra är att sammanslutningens eller konspirationens syfte måste vara att begå:

a) "ett eller flera av de brott som avses i artiklarna 1 eller 2 i Europakonventionen om bekämpande av terrorism"; eller

b) "varje annat brott som är belagt med frihetsstraff eller frihetsberövande skyddsåtgärd upp till en tid av lägst tolv månader när det gäller narkotikabrott och andra former av organiserad brottslighet eller andra våldshandlingar som är riktade mot en persons liv, fysiska integritet eller frihet, eller som skapar allmän fara." I punkt 2 anges den dokumentation som utgör underlaget på vilket den anmodade medlemsstaten skall besluta om detta andra krav är uppfyllt.

Villkoren visar att det är berättigat att i undantagsfall göra undantag från kravet på dubbel straffbarhet och gäller endast särskilt grova fall av sammanslutning eller konspiration och att en bedömning av deras grovhet måste utgå från arten av de brott som de personer som konspirerar, inrättar eller deltar i en brottslig sammanslutning syftar till att begå. De brott som i detta sammanhang i konventionen anses som grova är av tre slag: terroristbrott, brott som har samband med organiserad brottslighet, inbegripet narkotikabrott och våldsbrott.

I punkt 1, däremot, finns det ingen definition av brottslig sammanslutning eller konspiration; det är tillräckligt att det brott på vilket en begäran om utlämning grundas rubriceras som brottslig sammanslutning eller konspiration enligt den ansökande statens lagstiftning.

Eftersom principen om dubbel straffbarhet är en etablerad princip för utlämningslagstiftningen i många medlemsstater, ansågs det emellertid lämpligt att tillhandahålla en alternativ lösning till punkt 1. I detta syfte föreskrivs i punkterna 3 och 4 en kombination av en reservation mot punkt 1 och en skyldighet att göra det beteende som beskrivs i punkt 4 utlämningsbart enligt artikel 2.1.

Enligt punkt 3 kan en medlemsstat förbehålla sig rätten att inte tillämpa punkt 1, eller att tillämpa den under vissa villkor som skall anges i reservationen. Den medlemsstat som gör en reservation kan besluta om innehållet i sådana villkor.

När en reservation har gjorts - med eller utan villkor - skall punkt 4 tillämpas. I denna punkt beskrivs de beteenden som medlemsstaterna skall göra utlämningsbara enligt sin nationella lagstiftning. I detta syfte används, utan att begrepp som sammanslutning eller konspiration används, en rad objektiva beskrivande omständigheter:

- Det måste vara beteenden som bidrar till att en grupp personer med gemensamt syfte begår ett eller flera brott av de slag som nämns i punkt 4.

- Detta bidrag kan vara av vilket slag som helst, och det skall i varje enskilt fall göras en objektiv bedömning av om beteendet bidrar till att ett eller flera brott begås. Som anges i detta stycke, behöver beteendet inte nödvändigtvis bestå av deltagande i det faktiska utförandet av det eller de berörda brotten. Bidraget kan i själva verket vara av mer underordnad art, (enbart materiell förberedelse; hjälp med förflyttningar, eller inhysande av personer och liknande beteenden). I punkten föreskrivs inte att den person som bidrar till att begå ett brott måste vara "medlem" i gruppen. Om därför en person som inte är medlem i en fast organiserad grupp bidrar till gruppens brottsliga handlingar - antingen vid ett enstaka tillfälle eller ständigt - skall även detta slag av bidrag omfattas av bestämmelsen i fråga, under förutsättning att de andra elementen som ingår i bidraget enligt vad som anges i punkt 4 uppfylls.

- Som framgår av punkten skall "bidraget skall ha varit avsiktligt och getts med kännedom antingen om syftet och gruppens allmänna brottsliga verksamhet eller om gruppens avsikt att begå det eller de berörda brotten." I denna text beskrivs bidraget på två sätt: för det första måste bidraget vara avsiktligt, och därför utesluts icke-avsiktliga bidrag. För det andra varierar de brottsliga gruppernas natur och de omständigheter under vilka bidraget ges och därför krävs viss kännedom. I detta avseende anges i texten att denna kännedom skall vara grundad antingen på kännedom om gruppens syfte och brottsliga avsikter i allmänhet eller på kännedom av gruppens avsikt att begå ett eller flera av de berörda brotten.

- De brott som en grupp begår, och som en person bidrar till, är samma brott som de som anges i punkterna 1a och 1b. Även i detta fall blir det särskilda kravet i bestämmelsen i fråga berättigat mot bakgrund av den allvarliga arten av de brott som begås eller planeras av gruppen.

Artikel 4 - Beslut om frihetsberövande med placering på annan plats än kriminalvårdsanstalt

I artikel 12 i Europeiska utlämningskonventionen föreskrivs det att en begäran om utlämning skall vara grundad på en fällande dom som innebär frihetsberövande, på en frihetsberövande skyddsåtgärd, eller - när det gäller utlämning i syfte att väcka åtal - häktningsorder eller ett beslut med samma innebörd. Enligt sådana beslut frihetsberövas en person vanligen och placeras på en kriminalvårdsanstalt.

Nya slag av åtgärder för att inskränka den personliga friheten med anledning av rättegång eller t.o.m. ersätta avtjänande av straff har emellertid utvecklats, eller kommer med all sannolikhet att utvecklas i framtiden. I vissa medlemsstater tillåter lagstiftningen de rättsliga myndigheterna att tillgripa husarrest, eller, oberoende av vad åtgärden kallas, att frihetsberöva en person med placering på annan plats än kriminalvårdsanstalt.

Eftersom frihetsberövande med placering på annan plats än kriminalvårdsanstalt enligt dessa lagstiftningar med avseende på syftet och den rättsliga ordningen jämställs med frihetsberövande med placering i kriminalvårdsanstalt och eftersom den enda skillnaden utgörs av platsen där personen hålls i förvar, har det ansetts att detta annorlunda förfarande inte bör ha någon negativ effekt på utlämning.

För att undvika att en snäv tolkning av ovannämnda artikel i Europeiska utlämningskonventionen eller motsvarande artikel 11 i Beneluxfördraget hindrar utlämning, fastslås det i artikel 4 att utlämning inte kan vägras enbart därför att det i det beslut på vilken begäran om utlämning grundas föreskrivs frihetsberövande med placering på annan plats än kriminalvårdsanstalt.

I denna bestämmelse ställs inte något krav på att nationella regler om gripande och frihetsberövande ändras, inte ens i fråga om utlämning; inte heller ändrar den de andra villkoren för att bevilja eller vägra utlämning.

När utlämning begärs kan det ligga i den ansökande statens intresse att förklara tillämpningsområdet för och den rättsliga karaktär hos ett beslut om husarrest, eller någon liknande åtgärd som begäran grundas på, särskilt när det inte finns regler om frihetsberövande med placering på annan plats än kriminalvårdsanstalt i den anmodade medlemsstaten.

Artikel 5 - Politiska brott

Medlemsstaternas allmänna åtagande att hindra och bekämpa terrorism, som ofta framhävs av Europeiska rådet, och det därav följande behovet att förbättra det rättsliga samarbetet i syfte att undanröja risken för att ett sådant beteende undgår bestraffning, har lett till en förnyad granskning av frågan om politiska brott i förhållande till utlämning.

Med tanke på likheten mellan medlemsstaternas politiska begrepp och det grundläggande förtroendet för straffrättssystemens funktionsrätt i medlemsstaterna, var det logiskt att på nytt överväga frågan huruvida undantaget för politiska brott även i fortsättningen skall utgöra en grund för att vägra utlämning mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen. Artikel 5 är resultatet av denna granskning.

De väsentliga förändringar som har införts genom de nya bestämmelserna skall läsas tillsammans med medlemsstaternas gemensamma förklaring som bifogas konventionen om asylrätt (1951 års konvention om flyktningars rättsliga ställning, ändrad genom 1967 års New York-protokoll) och innehåller en redogörelse för förhållandet mellan den här konventionen och bestämmelserna om asyl i vissa medlemsstaters författningar och de relevanta internationella instrumenten.

I artikel 5 återspeglas ett dubbelt tillvägagångssätt: å ena sidan föreskrivs i punkt 1 att vid utlämning inget brott får betraktas som ett politiskt brott; när det å andra sidan i punkt 2 medgas att en avvikelse från denna princip får göras genom en reservation, anges det särskilt att en reservation inte kan göras när det gäller terroristbrott. Den tidigare nämnda principen påverkas alltså inte inom detta område.

Genom artikel 3 i Europeiska utlämningskonventionen och artikel 3 i Beneluxfördraget utesluts utlämning för politiska brott. Europakonventionen om bekämpande av terrorism innehåller i artikel 1 ett undantag från dessa regler därigenom att det föreskrivs att de brott som finns i den artikeln inte kan betraktas som ett politiskt brott, eller som ett brott som har samband med ett sådant brott eller som ett brott som är inspirerat av politiska motiv. Dessutom får enligt artikel 2 i den sistnämnda konventionen en stat som är part besluta att inte betrakta några grova brott som innefattar våldshandlingar, utom sådana som omfattas av artikel 1, mot en persons liv, fysiska integritet eller frihet, eller några grova brott som innefattar handlingar som riktas mot egendom, om handlingen skapar allmän fara för personer, som politiska brott, och samma sak gäller försök att begå något av de ovannämnda brotten och deltagande som medgärningsman till en person som begår eller försöker begå sådana brott.

Punkt 1 i denna artikel syftar till att helt avskaffa möjligheten att åberopa undantaget för politiska brott.

I punkt 1 återges formuleringen i artikel 1 i Europakonventionen om bekämpande av terrorism, men bestämmelsen är inte längre begränsad till att innehålla en förteckning över brott. Punkt 1 i denna konvention har alltså företräde framför artikel 3.1 i Europeiska utlämningskonventionen och artikel 3.1 i Beneluxfördraget, liksom framför artiklarna 1 och 2 i Europakonventionen om bekämpande av terrorism.

Som anges i punkt 3, innebär punkt 1 i denna artikel inga som helst ändringar i bestämmelserna i artikel 3.2 i Europeiska utlämningskonventionen eller i artikel 5 i Europakonventionen om bekämpande av terrorism. Enligt dessa bestämmelser, som därför kan tillämpas fullt ut, får den anmodade medlemsstaten fortsätta att vägra utlämning om sådan har begärts i syfte att lagföra eller straffa en person på grund av dennes ras, relgion, nationelitet eller politiska åsikt, eller om den personens ställning påverkas menligt på grund av något av dessa skäl.

Möjligheten att dessa omständigheter kommer att åberopas mellan Europeiska unionens medlemsstater under ett utlämningsförfarande är förmodligen teoretisk. Eftersom emellertid respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna är en av Europeiska unionens orubbliga principer som, vilket redan har nämnts, ligger till grund för de framsteg som unionen avser att åvägabringa genom denna konvention, ansågs det att texten inte borde avvika från den ovannämnda traditionella regel som innebär att människor skall skyddas mot brottmålsrättegångar som påverkas av politisk diskriminering, och att denna regels giltighet uttryckligen måste betonas.

Punkt 3 nämns också i den förklaring som bifogas konventionen i vilken Republiken Grekland anger att det med utgångspunkt i bestämmelserna i den punkten är möjligt att tolka hela artikeln i enlighet med den grekiska författningen.

I punkt 2 föreskrivs - såsom ovan anges - att varje medlemsstat kan göra en reservation som begränsar tillämpningen av punkt 1 till följande två kategorier av brott:

a) De som anges i artiklarna 1 och 2 i Europakonventionen om bekämpande av terrorism (vilken omfattar de allvarligaste brotten såsom tagande av gisslan, bruk av skjutvapen och sprängämnen, våldshandlingar som är riktade mot en persons liv eller frihet eller som bedöms vara allmänfarliga).

b) Brott som konspiration eller brottslig sammanslutning för att begå ett eller flera av de brott som anges i ovannnämnda punkt a.

I fråga om dessa sist nämnda kategorier av brott, är denna konventions tillämpningsområde vidare än det i artikel 1f i Europakonventionen om bekämpande av terrorism vilket tillämpningsområde är begränsat till försök att begå något av brotten i artikel 1 eller deltagande som medgärningsman till en person som begår eller försöker att begå dem.

I motsats till artikel 3.1 i denna konvention, beaktas konspiration och sammanslutning i punkt 2b i denna artikel endast i den mån de utgör beteenden som motsvarar den beskrivning som finns i artikel 3.4.

Artikelns bestämmelser avslutas med punkt 4, där det föreskrivs att de reservationer som gjorts enligt artikel 13 i Europakonventionen om bekämpande av terrorism inte längre skall tillämpas. Punkt 4 gäller både de medlemsstater som fullt ut tillämpar den princip som anges i punkt 1 och de som avger en förklaring enligt punkt 2.

Artikel 6 - Fiskaliska brott

I artikel 5 i Europeiska utlämningskonventionen och artikel 4 i Beneluxfördraget föreskrivs att utlämning för fiskaliska brott skall beviljas endast om de stater som är parter har beslutat härom med avseende på varje sådant brott eller kategori av brott. I artikel 2 i andra tilläggsprotokollet till Europeiska utlämningskonventionen upphävs den inskränkning som framgår av artikel 5 i den konventionen, men protokollet har inte ratificerats av alla medlemsstater och tillämpas inte mellan medlemsstater för vilka andra mekanismer för utlämning än Europeiska utlämningskonventionen gäller. Genom artikel 63 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet upphävs delvis den begränsning som rör fiskaliska brott.

I punkterna 1 och 2 föreskrivs att alla medlemsstater skall ha samma rättsliga ordning som det som framgår av andra protokollet till Europakonventionen, och denna har sålunda företräde framför de tidigare angivna artiklarna i Europakonventionen och Beneluxfördraget och konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

I punkt 1 anges principen att utlämning även skall beviljas för fiskaliska brott som enligt den anmodade medlemstatens lagstiftning motsvarar ett liknande brott.

Eftersom lagarna i medlemsstaterna kan skilja sig åt med avseende på rekvisiten för brott rörande skatter, avgifter, tullar och valutatransaktioner, har det ansetts lämpligt att lämna stort utrymme för den anmodade medlemsstaten att bedöma om det enligt dess lagstiftning finns ett brott som motsvarar det brott för vilket utlämning begärs. För att kravet på dubbel straffbarhet skall vara uppfyllt är det alltså tillräckligt om ett brott anses vara "av liknande beskaffenhet" (3*).

I punkt 2 finns en regel som liknar den som framgår av andra protokollet (4**) enligt vilket utlämning inte får vägras på den grunden att det i den anmodade statens lagstiftning inte meddelas föreskrifter om samma slag av skatter som i den ansökande statens lagstiftning. Återigen är den grundläggande tanken att de centrala rekvisiten för brottet skall vara avgörande för bedömningen av om dubbel straffbarhet föreligger.

I punkt 3 lämnas utrymme för en reservation när det gäller brott som inte rör punktskatter, mervärdesskatt eller tullar, och som kan undantas från konventionens tillämpningsområde. När det däremot gäller brott som rör punktskatter, mervärdesskatt eller tullar är det inte möjligt att avvika från punkt 1 i artikeln genom att använda sig av möjligheten till reservation. Om en reservation har gjorts har den även konsekvenser i förhållande till artikel 10, jämför punkt 4 i den artikeln.

De medlemsstater som är parter i det andra protokollet får inte meddela föreskrifter om ett systesm för utlämning i samband med fiskaliska brott som är mer restriktivt än det de har godkänt enligt det andra protokollet. Av denna princip följer att medlemsstater som är parter i det andra protokollet och som inte gjorde en reservation med avseende på artikel 2 i nämnda protokoll inte kan avge en förklaring enligt punkt 3.

Artikel 7 - Utlämning av egna medborgare

Den här artikeln bör läsas tillsammans med rådets förklaring om begreppet medborgare och Danmarks, Finlands och Sveriges förklaring rörande artikel 7 i denna konvention.

Få medlemsstater utlämnar sina egna medborgare. I artikel 6 i Europeiska utlämningskonventionen ges en möjlighet att skönsmässigt vägra utlämning på grundval av medborgerskap och i artikel 5 i Beneluxfördraget utesluts uttryckligen utlämning av egna medborgare. Vissa medlemsstater har konstitutionella hinder för utlämning av egna medborgare och andra har ett förbud i lagstiftningen.

I punkt 1 fastställs principen att utlämning inte får vägras på den grunden att den person som begärs utlämnad är medborgare i den anmodade medlemsstaten i den mening som detta begrep har i artikel 6 i Europeiska utlämningskonventionens mening. Detta är ett viktigt steg mot att avlägsna ett av de traditionella hinder som finns för utlämning mellan medlemsstaterna. Orsakerna till denna förändring, som redan har betonats i den allmänna delen av den förklarande rapporten, står att finna i att Europeiska unionens medlemsstater har gemensamma värderingar, gemensamma rättsliga traditioner och förtroende för varandras straffrättssystem.

I artikeln definieras inte begreppet "medborgare" i en medlemsstat men det görs en hänvisning till artikel 6 i Europeiska utlämningskonventionen. I den artikeln anges att varje part, genom en förklaring, får definiera begreppet "medborgare".

Förklaringar i detta hänseende har gjorts av flera medlemsstater, bl.a. Danmark, Finland och Sverige. Dessa tre medlemsstater har definierat medborgare som medborgare i de nordiska staterna (Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige) och utlänningar som är bosatta inom någon av dessa staters territorium. Dessa förklaringar har ansetts alltför långtgående. Inom denna konventions tillämpningsområde bekräfter sålunda Danmark, Finland och Sverige genom förklaringen i bilagan till konventionen, att de i förhållande till andra medlemsstater som garanterar lika behandling, inte kommer att åberopa den definition av medborgare som de gjort inom ramen för Europeiska konventionen som grund för att vägra utlämning av i dessa länder bosatta personer från icke-nordiska stater.

I punkt 2 ges en möjlighet att avvika från den allmänna principen i punkt 1. Möjligheten till reservationer i detta avseende ansågs lämplig eftersom förbud mot utlämning av egna medborgare är förankrat i statsrättslig lagstiftning eller i nationella lagar som är grundade på gamla rättsliga traditioner som det är svårt att ändra. I punkt 3 lämnas emellertid föreskrifter om ett sytem som kommer att främja en granskning av de reservationer som gjorts.

Enligt punkt 2 görs reservationen genom en förklaring att utlämning av egna medborgare inte kommer att beviljas, eller endast bevijas under vissa förutsättningar, vilkas innehåll lämnas till varje medlemsstats skönsmässiga bedömning. Medlemsstaten kan t.ex. ange att den inte kommer att utlämna sina egna medborgare för verkställighet av domar och att den endast kommer att utlämna dem för lagföring om den utlämnade personen, för det fall han blir dömd, återförs till hemlandet för att avtjäna straffet. En medlemsstat kan dessutom ange att den vid utlämning av sina egna medborgare alltid kommer att tillämpa principen om dubbel straffbarhet, specialitetsprincipen och förbudet mot vidareutlämning till en annan medlemsstat.

I detta sammanhang bör det erinras om rådets förklaring rörande begreppet "medborgare". Enligt den förklaringen kommer inte begreppet "medborgare" som det används i den här konventionen att påverka några andra definitioner som används eller har lämnats enligt Europarådets konvention av den 21 mars 1983 om överförande av dömda personer. Denna förklaring påverkar inte någon reservation som gjorts i den här konventionen.

I punkt 3 anges att reservationen gäller i fem år och kan förnyas för ytterligare perioder av samma längd. Under denna period kan varje medlemsstat, när som helst, återta hela eller delar av den reservation som den har gjort. I punkten meddelas föreskrifter om förfaranden som garanterar att reservationer inte automatiskt förfaller utan att medlemsstaten vederbörligen har underrättats två gånger av konventionens depositarie.

Detta förfarande har följande gång. Tolv månader före utgången av varje femårsperiod skall depositarien informera den berörda medlemsstaten om att reservationen kommer att förfalla vid en viss tidpunkt. Senast tre månader före denna tidpunkt skall medlemsstaten enligt tredje stycket i punkt 3 underrätta depositarien om sina avsikter. Om medlemsstaten har underrättat depositarien att den vidhåller sin reservation, förnyas reservationen för en femårsperiod räknat från dagen efter den tidpunkt då reservationen förföll.

Om medlemsstaten inte lämnar uppgift om sina avsikter enligt det angivna förfarandet, anses reservationen automatiskt förlängd för en period av sex månader, vilken räknas från första dagen efter femårsperioden. Depositarien skall meddela medlemsstaten om denna automatiska förlängning och som den slutliga tidpunkt då reservationen förfaller definitivt. Depositarien skall i sitt meddelande påminna medlemsstaten om bestämmelserna i fjärde stycket i punkt 3.

Om medlemsstaten lämnar en underrättelse om att den vidhåller sin reservation enligt punkt 2 i artikeln, skall den nya perioden för reservationen under alla omständigheter anses löpa från första dagen efter förfallodagen för den femårsperiod under vilken reservationen gällde.

I det fall då medlemsstaten vidhåller sin reservation, får den ändra den för att mildra villkoren för utlämning. Medlemsstaten kan under inga omständigheter ändra reservationen på ett sådant sätt att villkoren för utlämning blir hårdare, t.ex. genom att lägga till nya villkor.

Artikel 8 - Preskription

Enligt artikel 10 i Europeiska utlämningskonventionen och artikel 9 i Beneluxfördraget skall utlämning inte beviljas när brottet, enligt den ansökande eller den anmodade statens lag har preskriberats eller straffet förfallit.

I punkt 1 i den här artikeln anges att en begäran om utlämning inte får avslås på den grunden att brottet eller verkställigheten av straffet preskriberats enligt den anmodade medlemsstatens lagstiftning. Detta kommer att underlätta utlämning mellan medlemsstaterna.

Enligt punkt 2 är tillämpningen av artikeln fakultativ för att hänsyn skall kunna tas till den anmodade statens lagstiftning i de fall brottet är sådant att den staten är behörig att åtala eller verkställa straff. Artikel 9 innehåller en regel som grundar sig på liknande överväganden.

Artikel 9 - Amnesti

Denna artikel är ny i förhållandet till Europeiska utlämningskonventionen och Beneluxfördraget men den innehåller den regel som redan finns i artikel 4 i andra tilläggsprotokollet till Europeiska utlämningskonventionen. Den är i linje med artikel 62.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

I denna artikel föreskrivs att utlämning inte skall beviljas om beslut om amnesti meddelats i den anmodade medlemsstaten och denna stat var behörig att åtala brottet enligt sin egen strafflag.

Det bör påpekas att det förhållande att amnesti hindrar utlämning endast i sådana fall då brottet omfattas av den anmodade statens behörighet ger uttryck för samma slag av överväganden som i artikel 8.2

Artikel 10 - Andra brott än de som har legat till grund för utlämning

Artikel 10 bör jämföras med artikel 14 i Europeiska utlämningskonventionen och motsvarande artikel 13 i Beneluxfördraget. Artikel 10 innehåller nya bestämmelser enligt vilka en medlemsstat, som har fått en person utlämnad, lättare kan utöva sin straffrättsliga behörighet (när det gäller förfaranden, rättegång och verkställighet av straff) beträffande andra brott än de som har legat till grund för begäran om utlämning och som begåtts före överlämnandet. På grundval av artikel 10 kan en ansökande medlemsstat agera i detta syfte utan att dessförinnan behöva fråga och få samtycke av den medlemsstat som beviljade utlämningen.

Detta förenklade tillvägagångssätt tillämpas i de fyra fall som nämns i punkt 1. Punkterna a-c gäller fall då utlämning inte nödvändigtvis hade kunnat begäras. De fall som avses i punkt d gäller däremot även brott för vilka utlämning hade kunnat begäras och beviljas.

Enligt artikel 10.1 a kan en ansökande stat påbörja eller fortsätta åtal eller döma en person för brott som inte är belagda med frihetsinskränkande påföljd.

Enligt artikel 10.1 b kan en ansökande stat påbörja eller fortsätta åtal eller rättsligt pröva en person för ett brott även när detta är belagt med frihetsinskränkande påföljd så länge personen inte, vare sig under rättegången eller som en följd av detta, får sin personliga frihet inskränkt. Detta innebär att om en person döms till straff eller åtgärd som innefattar frihetsberövande kan domen endast verkställas om den ansökande staten erhåller samtycke från antingen den berörda personen enligt artikel 10.1 d eller från den anmodade staten enligt artikel 14 i Europeiska utlämningskonventionen. Artikel 10.1 b omfattar även fall då brottet är belagt med fängelse- eller bötesstraff. När en person har dömts till böter krävs det emellertid inget samtycke för att verkställa straffet.

Enligt artikel 10.1 c kan en ansökande medlemsstat verkställa en lagakraftvunnen dom som innebär ett straff eller en åtgärd som inte innebär ett frihetsberövande. Det betonas att denna punkt tillåter en stat att verkställa inte enbart böter utan även åtgärder som träder i stället för dessa, även om en sådan åtgärd innefattar inskränkning av den personliga friheten. Med beaktande av ordalydelsen av den här bestämmelsen får med en åtgärd som träder i stället för böter endast förstås en åtgärd som enligt nationell lag kan tillämpas när beloppet inte betalas. Denna bestämmelse omfattar därför inte sådana frihetsinskränkingar som beslutas till följd av återtagande av ett beslut om villkorlig frigivning eller någon annan liknande åtgärd.

Enligt artikel 10.1 d kan en ansökande medlemsstat åtala eller rättsligt pröva en person som har utlämnats eller verkställa straff som ådömts denne utan att det krävs samtycke av den andra staten om personen i fråga, efter överlämnandet, uttryckligen har avstått från den skydd specialitetsprincipen ger med avseende på särskilda brott. Punkten kan även omfatta situationer då utlämning - på grundval av brottet, straffet och de åtgärder som kan tillämpas i detta sammanhang - hade kunnat begäras och om den anmodade statens samtycke hade krävts, den staten kunde ha varit skyldig att ge sitt samtycke enligt artikel 14.1 a andra meningen i Europeiska utlämningskonventionen.

Att artikel 10.1 d har tagits med förklaras av att den utlämnade personens intressen i utlämningsärenden mellan medlemsstaterna anses bli tillvaratagna i tillräcklig utsträckning genom samtyckesförfarandet. Bestämmelsen liknar de överväganden som ligger till grund för artikel 9 i konventionen om ett förenklat förfarande för utlämning och gör de möjligt att beakta de fall då en person avstår från att åberopa specialitetsprincipen efter överlämnandet.

På samma sätt upprepas i punkterna 2 och 3 bestämmelser som liknar bestämmelserna i den konventionen och syftar till att fastställa ett lämpligt förfarande för att ge uttryck för avstående från att åberopa specialitetsprincipen för att säkerställa att avståendet är frivilligt och görs i fullt medvetande om följderna.

I punkt 2 anges att ett avstående från att åberopa specialitetsprincipen måste uttryckas med hänvisning till "närmare angivna brott". Detta innebär att ett generellt avstående avseende alla faktiska omständigheter för överlämnandet, eller ett avstående avseende vissa kategorier av faktiska omständigheter, inte kommer att vara giltigt. Denna bestämmelse, som på denna punkt avviker från artikel 9 i konventionen om ett förenklat förfarande, innebär ytterligare en garanti för att personen i fråga är medveten om följderna av ett avstående.

Punkt 4 har samband med artikel 6 och anger att samtycke från den anmodade staten måste begäras och erhållas i samband med tillämpningen av artikel 10.1 a-c när de nya faktiska omständigheterna rör fiskaliska brott med avseende på vilka den anmodade staten i kraft av en sådan förklaring som anges i artikel 6.3 inte tillåter utlämning.

Artikel 11 - Presumtion om samtycke från den anmodade medlemsstaten

De medlemsstater som så önskar kan - genom förklaringar och på grundval av reciprocitet - enligt artikel 11 införa ytterligare en mekanism, som skiljer sig från den som framgår av artikel 10, i syfte att underlätta utövandet av straffrättslig behörighet i den ansökande medlemsstaten när det gäller andra brott än de för vilka utlämning har beviljats. En sådan mekanism innebär en avvikelse från bestämmelserna om specialitetsprincipen i "moderkonventionerna".

Genom detta tillvägagångssätt anses det samtycke från den anmodade staten som krävs enligt artikel 14.1a i Europeiska utlämningskonventionen och artikel 13.1 a i Beneluxfördraget ha lämnats. En sådan presumtion gör det möjligt för den ansökande medlemsstaten att åtala, döma samt verkställa straff eller beslut om frihetsberövande skyddsåtgärder med avseende på den utlämnade personen för varje annat brott än de för vilka utlämning beviljades och som har begåtts före överlämnandet.

Det har emellertid ansetts tillrådligt att ge en medlemsstat som avgivit förklaringen möjlighet att upphäva det "presumerade samtycket" med avseende på en särskild begäran om utlämning på grundval av ett beslut som beaktar de särskilda omständigheterna i ärendet. Den anmodade medlemsstaten skall, för att åstadkomma detta, tillkännage sin önskan om detta för den ansökande staten i samband med att utlämning beviljas. Medlemsstaterna kan, när de lämnar en sådan förklaring, om de så önskar, ange i vilka slag av fall de kommer att upphäva det "presumerade samtycket".

När ordningen med presumerat samtycke används skall artikel 10 inte tillämpas. Som ovan anges omfattas alla fall enligt artikel 10 fullt ut av presumtionen om samtycke. Om emellertid en anmodad stat i ett visst fall har tillkännagivit sin avsikt att inte låta presumtionen om samtycke gälla skall artikel 10 återigen tillämpas. Denna interaktion mellan de båda artiklarna anges i artikel 11 andra stycket.

Artikel 12 - Vidareutlämning till en annan medlemsstat

Enligt artikel 15 i Europeiska utlämningskonventionen och artikel 14.1 i Beneluxfördraget får den ansökande staten inte överlämna en person till en tredje stat utan samtycke av den stat som har beviljat utlämning av personen.

Enligt punkt 1 i denna artikel skall den regeln inte längre tillämpas och den medlemsstat som har mottagit en begäran om vidareutlämning behöver inte begära samtycke från den medlemsstat som beviljade utlämning.

Som uttryckligen angivits gäller denna nya bestämmelse endast vidareutlämning från en medlemsstat till en annan medlemsstat. Dessutom är den tillämplig endast när den stat som enligt artikel 15 i Europeiska utlämningskonventionen skulle behöva lämna sitt samtycke är en medlemsstat.

Varje medlemsstat kan avvika från regeln i punkt 1 genom en förklaring enligt punkt 2. Förklaringen kommer att få till följd att artikel 15 i Europeiska utlämningskonventionen och artikel 14 i Beneluxfördraget fortsätter att tillämpas, vilket innebär att samtycke från den staten behövs för vidareutlämning.

På grundval av samma överväganden som de utgör grundvalen för artikel 10.1 d ansågs det dock att en avvikelse från huvudregeln in punkt 1 i denna artikel inte vore lämplig när personen samtycker till utlämning. Det får antas att de förfaranden för samtycke som anges i artikel 10.2 och 10.3 kommer att användas även i det här sammanhanget.

Det ansågs vidare att den avvikelse som avses i punkt 1 i denna artikel inte skall tillämpas om någonting annat framgår av artikel 13 i konventionen om ett förenklat förfarande för utlämning. Detta är fallet när personen i fråga har samtyckt till utlämning samt i de fall då specialitetsprincipen inte är tillämplig till följd av en förklaring som har lämnats av den berörda medlemsstaten enligt artikel 9 i den konventionen. I punkt 2 anges därför att en förklaring som avges enligt denna punkt inte har någon verkan i dessa två fall.

Artikel 13 - Centralmyndighet och överföring av dokument per telefax

Denna artikel följer i stort avtalet av den 26 maj 1989 om förenkling och modernisering av förfarandena för översändande av utlämningsansökningar (San Sebastianavtalet, som utarbetades inom ramen för det europeiska politiska samarbetet).

Enligt punkt 1 skall varje medlemsstat utse en centralmyndighet. Om den konstitutionella ordningen, såsom i Tyskland, är sådan att vissa uppgifter, som i andra stater skulle utföras av en centralmyndighet, utförs av regionalt behöriga myndigheter kan fler än en centralmyndighet utses.

Centralmyndigheten skall vara medelpunkten för överföring och mottagande av framställningar om utlämning och erforderliga handlingar till stöd för dessa. Denna myndighet torde i ett antal medlemmsstater normalt vara justitieministeriet.

Punkt 1 tillämpas emellertid inte när andra sätt för överföring och mottagande uttryckligen anvisas i konventionen, såsom i artikel 14.

Enligt punkt 3 har centralmyndigheten möjlighet att överföra framställningar om utlämning och andra handlingar per telefax. I punkt 4 anges hur överföring per telefax skall ske. Genom att på detta sätt använda den krypteringsutrustning som anges i artikeln garanteras överföringens ursprung och att överföringen är konfidentiell.

Den ansökande medlemsstaten måste ha full visshet om att utlämningshandlingarna är äkta, dvs. att de har utfärdats av en myndighet som enligt den nationella lagstiftningen har befogenhet att göra detta samt att de inte är förfalskade. Detta är särskilt nödvändigt när det gäller häktningsbeslut eller liknande handlingar som kan ligga till grund för sådana åtgärder från den ansökande statens sida som inkräktar på enskildas rättigheter. Om den anmodade medlemsstatens myndigheter ifrågasätter utlämningshandlingarnas äkthet har dess centralmyndighet rätt att kräva att den ansökande medlemsstaten företer originalhandlingarna eller en bestyrkt kopia av dessa på det sätt som anges i punkt 5. I artikeln föreskrivs inte någon rätt för den berörda personen att begära att handlingen skall överföras på sedvanligt sätt.

För att kunna se till att denna artikel fungerar på ett riktigt sätt kan det bli nödvändigt att medlemsstaterna rådgör med varandra om de praktiska arrangemangen för att tillämpa artikeln.

Denna artikel utesluter inte framtida arrangemang, utanför ramen för denna konvention, mellan medlemsstaterna för överföring av handlingar med hjälp av andra moderna telekommunikationsmedel än telefax.

Artikel 14 - Ytterligare upplysningar

I artikeln föreskrivs en rätt att genom ömsesidiga förklaringar skapa möjligheter att direkt begära ytterligare upplysningar. En begäran om ytterligare upplysningar kan ofta röra frågor som endast kan besvaras av en rättslig eller annan behörig myndighet. En begäran om ytterligare upplysningar kan därför göras direkt för att påskynda förfarandet.

Det framgår indirekt av punkt 2 i den artikeln att den myndighet som har mottagit en begäran om ytterligare upplysningar också kan svara den ansökande myndigheten direkt.

I denna artikel anges att förfarandet för ytterligare upplysningar kommer att överensstämma med artikel 13 i Europeiska utlämningskonventionen eller artikel 12 i Beneluxfördraget. Därför kan myndigheterna i den medlemsstat som begär ytterligare upplsyningar även i fall av direkt begäran enligt denna artikel bestämma en frist för mottagandet av dessa.

Artikel 15 - Bestyrkande av äkthet

Denna artikel syftar till att förenkla formaliteterna för de handlingar som krävs för utlämning. I artikeln anges därför som allmän princip att varje handling eller kopia av handling som har överförts i ett utlämningsärende skall undantas från krav på bestyrkande av äkthet och andra formaliteter.

Denna princip gäller inte om det enligt Europeiska utlämningskonventionen (artikel 12.2 a), Beneluxfördraget (artikel 11.2 a) eller den här konventionen (artikel 13.5) krävs bestyrkande eller andra formaliteter.

Även i dessa fall innebär artikeln dock en avsevärd lättnad i fråga om de formella krav som har uppstått under vissa omständigheter, i synnerhet när det gäller de särskilda formaliteter som vissa stater har krävt genom att avge förklaringar till Europeiska utlämningskonventionen. I överensstämmelse med denna artikel kommer det under alla omständigheter att vara tillräckligt att kopiornas äkthet har intygats av den rättsliga myndighet som utfärdade originalet i överensstämmelse med reglerna i den medlemsstat där handlingen utfärdades eller av den centralmyndighet som avses i artikel 13. Det syftar till att säkerställa handlingens äkthet om denna ifrågasätts, antingen av den anmodade myndigheten eller av den berörda personen.

Artikel 16 - Transitering

Artikeln syftar till att förenkla det transiteringsförfarande som skall tillämpas enligt artikel 21 i Europeiska utlämningskonventionen och artikel 21 i Beneluxfördraget.

Som framgår av punkt a begränsas den information som skall tillhandahållas den anmodade medlemsstaten. Med avvikelse från artikel 21.3 i Europeiska utlämningskonventionen och artikel 21.2 i Beneluxfördraget behöver sådana handlingar som t.ex. en kopia av häktningsbeslutet inte längre tillhandahållas. De upplysningar till vilka hänvisning sker i punkt a är samma som skall tillhandahållas när provisoriskt anhållande av en person begärs. Dessa upplysningar är också till viss del identiska med delar av de upplysningar som krävs enligt artikel 4.1 i konventionen om ett förenklat förfarande för utlämning och bör tolkas i enlighet med de två konventionerna.

Mot bakgrund av artikel 7 har det ansetts viktigt att i det här sammanhanget betona att upplysningar om en persons identitet alltid skall innefatta en uppgift om den sökta personens nationalitet.

Eftersom det ansågs viktigt att möjliggöra snabba kommunikationssätt tillhandahålls enligt punkt b ett val av kommunikationsmedel. Den enda begränsningen är att begäran måste dokumenteras skriftligen. Alla moderna kommunikationsmedel som uppfyller detta krav omfattas därför av den bestämmelsen.

Med avvikelse från artikel 21.4 i Europeiska utlämningskonventionen och artikel 21.3 i Beneluxfördraget följer av punkt c att när transiteringen sker med flyg direkt från den anmodade medlemsstaten till den begärande medlemsstaten behöver ingen begäran om transitering göras till den medlemsstat vars territorium överflygs. Skulle emellertid en icke planerad landning göras under en sådan transport skall transiteringsmedlemsstaten snarast möjligt förses med de upplysningar som anges i punkt a. I sådana fall kan punkt b tillämpas.

Punkt d behandlar artikel 21.1, 21.2, 21.5 och 21.6 i Europeiska utlämningskonventionen. Där tillhandahålls en möjlighet att vägra transitering i vissa närmare angivna fall. Punkt 1 i den artikeln, som rör brott av politisk eller rent militär natur, liksom punkt 6, som rör diskriminerande rättsliga åtgärder, kommer att fortsätta att tillämpas om inte tillämpningen inskränks genom artiklarna 3 och 5 i den här konventionen. Punkt 2 behandlar på samma sätt egna medborgare och kommer att fortsätta att tillämpas, med hänsyn till inskränkningarna i artikel 7 i denna konvention. Punkt 5 är på samma sätt knuten till artikel 6 i denna konvention. Dessutom omfattar punkt 5 andra fall där transitering fortfarande kan vägras på grund av en förklaring som har lämnats av en medlemsstat enligt punkt 5 på grundval av vilken transitering inte beviljats annat än på något eller alla villkor på vilka samma stat beviljar utlämning.

Artikel 17 - Reservationer

I artikeln anges att konventionen inte kan bli föremål för några andra reservationer än de som uttryckligen anges. Föreskrifter om sådana reservationer meddelas i artiklarna 3.3, 5.2, 6.3, 7.2 och 12.2.

Ovannämnda reservationer skall göras genom en förklaring i samband med att underrättelse enligt artikel 18.2 lämnas. De kan inte göras vid någon annan tidpunkt.

Artikel 18 - Ikraftträdande

Artikeln reglerar konventionens ikraftträdande, i enlighet med de regler som fastställs av Europeiska unionens råd. Konvention träder i kraft 90 dagar efter det att det sista antagandeinstrumentet deponerats av en stat som var medlem i Europeiska unionen när rådet antog den akt genom vilken konventionen upprättades, dvs. 15 medlemsstater. Rådet antog akten den 27 september 1996.

För att konventionen skall kunna börja tillämpas så snart som möjligt mellan de medlemsstater som är närmast berörda erbjuds emellertid genom punkt 3 en möjlighet - liksom i tidigare avtal om rättsligt samarbete som slutits mellan medlemsstaterna - genom vilken en medlemsstat vid tidpunkten för antagandet eller vid varje annan senare tidpunkt kan utfärda en förklaring som gör konventionen tillämplig i förväg gentemot varje annan medlemsstat som har avgivit en likadan förklaring. Förklaringen skall börja gälla 90 dagar efter det att den har deponerats.

Artikel 19 - Nya medlemsstaters anslutning

I denna artikel anges att konventionen skall vara öppen för anslutning för varje stat som blir medlem i Europeiska unionen och meddelas föreskrifter om hur en sådan anslutning skall ske. En stat som inte är medlemsstat får inte ansluta sig till konventionen.

Om konventionen redan trätt i kraft när en ny medlemsstat ansluter sig kommer den att träda i kraft i förhållande till den medlemsstaten 90 dagar efter det att staten har deponerat sitt anslutningsinstrument. Om konventionen ännu inte har trätt i kraft 90 dagar efter det att staten anslutit sig kommer den att träda i kraft i förhållande till den staten vid tiden för ikraftträdandet enligt artikel 18.3. Den anslutande staten kan i detta fall också avge en förklaring om förtida tillämpning i enlighet med artikel 18.4.

Det kan påpekas att om en stat blir medlem av Europeiska unionen innan konventionen träder i kraft och staten inte ansluter sig till konventionen kommer denna ändå, som en följd av artikel 18.3, att träda i kraft när alla de stater som var medlemmar vid tiden för undertecknandet har deponerat sina antagandeinstrument.

Mot bakgrund av denna konventions kompletterande karaktär är i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 1 i konventionen, ratifikation av Europarådets Europeiska utlämningskonvention från 1957 en nödvändig förutsättning för anslutning.

Artikel 20 - Depositarie

I artikeln anges att rådets generalsekreterare är depositarie för konventionen. Generalsekreteraren skall så snart som möjligt informera medlemsstaterna om underrättelser rörande konventionen som mottas från medlemsstaterna. Dessa underrättelser skall, i likhet med upplysningar som rör utvecklingen såvitt avser antaganden, anslutningar, förklaringar och reservationer, offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, C-serien.

(1) EGT nr C 78, 30.3.1995, s. 1.

(2) EGT nr C 313, 23.6.1996, s. 11.

(3*) Det förhållandet att det andra protokollet använder uttrycket "an offence of the same nature" i den autentiska engelska versionen och inte "similar offence" som i denna konvention är inte avsett åstadkomma någon skillnad mellan de system som är grundade på de två instrumenten utan har enbart tekniska orsaker.

(4**) Det förhållandet att den engelska texten i konventionen inte är exakt densamma som i det andra protokollet har tekniska orsaker.

Top