51997IR0112

Yttrande från Regionkommittén om "Förslag till rådets direktiv om deponering av avfall"

(97/C 244/03)

BAKGRUND

- Kommissionens förslag till rådet [KOM(97) 105 slutlig - 97/0085 (SYN)] ().

- Kommissionens beslut av den 10 mars 1997 att remittera ärendet till Ekonomiska och sociala kommittén.

- Beslutet av den 11 juni 1997, i enlighet med artikel 198c, tredje stycket, i EG-fördraget, att avge ett yttrande och att ge underutskott 5 i uppdrag att svara för det förberedande arbetet.

- Utkastet till Regionkommitténs yttrande (CdR 112/97 rev.) som underutskott 5 antog den 6 maj 1997. Föredragande var Jens Kramer Mikkelsen.

- Regionkommitténs yttrande, antaget den 16 januari 1997, om kommissionens meddelande om revidering av gemenskapens strategi för avfallshantering ().

Vid sin 18:e plenarsessionen den 11-12 juni 1997 (sammanträdet den 11 juni) antog Regionkommittén detta yttrande.

Inledning

1. Mot bakgrund av rådets resolution av den 7 maj 1990, där rådet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag till reglering av avfallsdeponeringen, presenterade kommissionen den 22 juli 1991 ett förslag till rådets direktiv om avfallsdeponering. Efter långvariga förhandlingar och många ändringar förkastades direktivförslaget av Europaparlamentet den 22 maj 1996. Mot denna bakgrund har kommissionen lagt fram föreliggande reviderade direktivförslag.

2. Direktivförslaget, som på ett antal punkter stämmer överens med det tidigare förslaget, drar upp riktlinjer för etablering, drift och efterbehandling av avfallsdeponier. Vidare slår man fast riktlinjer för redan befintliga anläggningar. Det nya direktivförslaget innehåller emellertid ett antal bestämmelser som höjer miljöskyddsnivån, i enlighet med vad som föreskrivits bland annat av Europaparlamentet.

Kommentarer till direktivförslaget

3. Regionkommittén anser att förslaget till nytt avfallsdeponeringsdirektiv täpper igen ett hål i den nuvarande EU-lagstiftningen på avfallsområdet. ReK välkomnar därför kommissionens direktiv. Det nya reviderade förslaget är, enligt kommitténs uppfattning, ett uttryck för erkännandet av att de problem som avfallsdeponeringen orsakar måste tas på allvar, eftersom de innebär stora risker för såväl människor som miljö.

4. De lokala och regionala myndigheterna ansvarar i stor utsträckning för både myndighetsutövning, övervaknings- och driftsuppgifter vid deponeringsanläggningarna. Det föreliggande förslaget är därför mycket betydelsefullt för de lokala och regionala myndigheterna.

5. Regionkommittén har med tillfredsställelse konstaterat att fördragets artikel 130s ligger till grund för direktivförslaget. Det är ReK:s uppfattning att reglerna i enlighet med den rättsliga grund som valts bör slås fast som minimiföreskrifter, för att tillgodose de enskilda regionernas skilda utgångspunkter. Samtidigt bör tillräckliga ekonomiska medel ställas till förfogande för att se till att alla regioner kan uppnå den gemensamma miniminivån.

6. Regionkommittén stöder kommissionen målsättning att alla avfallsdeponier bör underkastas samma lägsta miljöskyddsnivå. ReK stöder också kommissionens uppfattning att det i sammanhanget bör vara möjligt att begränsa incitamenten att transportera avfall långa avstånd.

7. ReK instämmer i att priset för användning av avfallsdeponier bör sättas så att det täcker alla direkta och indirekta kostnader för driften av demonin, inbegripet kostnaderna för avslutning och efterbehandling av platsen. Kommittén anser följaktligen att man bör kräva en nödvändig finansiell säkerhet för både nya och befintliga deponeringsställen. Däremot anser ReK inte att målet om rättvis konkurrens säkras med de åtgärder som föreslås i direktivförslaget. Både ekonomiska, sociala och geologiska faktorer kommer att göra att det också i fortsättningen finns välgrundade skäl till olika prissättning på avfallsdeponering i gemenskapens regioner. Både närhets- och självförsörjningsprincipen bör därför poängteras i samband med avfallsdeponering och man bör se till att lämpliga styrmedel skapas för att garantera en konsekvent tillämpning av principerna och för att styra transporter till demonier i enlighet med närhetsprincipen.

8. Erfarenheten visar att det ofta är de lokala och regionala myndigheterna som har fått ta ansvaret för övergivna deponeringsställen och för de kostnader som är förbundna med en efterbehandling och en eventuell sanering efter en miljöskadlig avfallsdeponi. ReK anser att det är viktigt att den säkerhet som krävs fastställs så att den täcker hela den period när efterbehandling krävs. Kommittén anser dock att deponier bör utformas och drivas så att efterbehandlingsperioden inte blir längre än en generation eller 30 år. Regionkommittén betonar samtidigt att det är nödvändigt att ta fram lösningar på de problem som förorsakas av redan slutna deponeringar.

9. Regionkommittén håller med om att det finns behov av nya, mer strikta bestämmelser för hanteringen, driften och återställandet av deponeringsplatserna för att uppnå ett bättre och mer enhetligt skydd för miljön. Det föreslagna direktivet innehåller emellertid vaga och generella påståenden som inte gör det lättare att uppnå detta mål. Regionkommittén anser att direktivet bör innehålla konkreta instruktioner för utformningen och skötseln av deponeringsplatser och att det bör ange åtgärder för att minimera störningar och risker samt gränsvärden för förorenande utsläpp, bullernivåer och den fysiska och kemiska försämringen av miljön (av exempelvis jorden, vattnet etc.). Regionkommittén anser också att man bör minska det antal undantag som godkänns i direktivets bestämmelser och bilagor. ReK vill dock understryka att inte ens de bästa hanterings- och förvaringsmetoder varar för evigt. Därför bör man understryka den antagna prioriteringen i fråga om bortskaffningsmetoder, enligt vilken deponering i möjligaste mån skall undvikas. Samtidigt talar detta för att man bör lägga större vikt vid en stabiliseringsstrategi för deponering än för en förvaringsstrategi.

10. Regionkommittén har med tillfredsställelse noterat kommissionens avsikt att vidta effektiva åtgärder mot produktionen av växthusgaser vid avfallsdeponier, och är därför direkt positiv till förslagen om deponigas och om en begränsning av deponeringen av biologiskt nedbrytbart avfall. ReK har redan i sitt yttrande om revidering av gemenskapens strategi för avfallshantering påpekat att fastställandet av kvalitetskriterier för det deponerade avfallet kommer att vara en förutsättning för att mängden deponerat avfall skall kunna minskas.

11. Uppsamling och förbränning av gas från avfallsdeponier kan enligt Regionkommitténs uppfattning i många fall vara ett effektivt sätt att begränsa växthusgaser från avfallsdeponier som tar emot biologiskt nedbrytbart avfall. ReK anser dock att ett mer hållbart och hänsynsfullt sätt att lösa problemen är att begränsa den mängd biologiskt nedbrytbart avfall som deponeras. En sådan begränsning skulle få direkta och mätbara effekter på den miljöbelastning som är förbunden med avfallsdeponering.

12. Det är kommitténs uppfattning att kravet på uppsamling och behandling av gaser på de redan existerande deponierna är mycket ambitiöst och att det kan bli mycket kostnadskrävande. Därför är det viktigt att en utvärdering av gasproduktionen genomförs på den enskilda deponin innan en sådan investering görs.

13. Regionkommittén har noterat att kraven på en minskning av den mängd biologiskt nedbrytbart avfall som deponeras bara gäller kommunalt avfall, se direktivförslagets artikel 5. ReK anser att detta är oacceptabelt eftersom det innebär att kostnaderna för en minskning av växthusgaserna ensidigt läggs på medborgarna och de lokala och regionala myndigheterna. Regionkommittén föreslår därför att kraven på minskning av mängden biologiskt nedbrytbart avfall skall utsträckas till att omfatta alla avfallskällor.

14. Regionkommittén påpekar att det föreliggande direktivförslaget inte ger några anvisningar om hur den minskning som krävs skall uppnås. ReK anser att en minskning av den mängd biologiskt nedbrytbart avfall som deponeras kräver en medveten prioritering av det totala avfallssystemet, inklusive en sammanhängande avfallsplanering och att man ser till att de lokala och regionala myndigheterna ges tillräckliga styrmedel.

15. Eftersom avfallsdeponering skall betraktas som en sista utväg och eftersom avfallsdeponierna därmed skall begränsas i möjligaste mån, vill Regionkommittén poängtera att driften av deponier enligt marknadsekonomiska principer motverkar dessa samhällsekonomiska hänsyn. Därför måste man vänta sig att deponierna ofta inte kommer att ha incitament att begränsa avfallstillförseln.

16. ReK anser att man, för att kunna garantera den uppställda avfallsklassificeringen, i stor utsträckning måste föra över ansvaret för avfallsdeponierna på de lokala och regionala myndigheterna, som därmed skulle kunna inordna dem i avfallsplaneringen och ta de samhällsekonomiska hänsyn som krävs.

17. Regionkommittén stöder den breda definition av förbehandling som används i direktivförslaget (se artikel 6). Kommittén konstaterar emellertid att det är mindre vanligt i vissa medlemsstater att förbehandla det avfall som skall deponeras, och att det därför kan bli nödvändigt med ekonomiska stödinsatser, åtminstone på kort sikt, för att undvika att kommunala instanser belastas med alltför höga kostnader. Det är kommitténs uppfattning att man genom att stimulera sortering, inbegripet källsortering, kan se till att de avfallslösningar som valts kommer att motsvara målsättningarna i den strategi för avfallshantering som antogs 1996. Dessutom kan man se till att reglerna om förbehandling kan tillämpas med flexibilitet. ReK anser dock att reglerna om kravet på förbehandling inte bör utvidgas till att omfatta sådant homogent avfall som inte kan återvinnas.

18. ReK har noterat att kommissionen vill införa ett förbud mot deponering av bildäck (direktivförslagets artikel 5). Kommittén stöder tanken bakom förslaget, men vill påpeka att man inte bör ålägga de lokala och regionala myndigheterna att kontrollera efterlevnaden av ett sådant förbud innan de nödvändiga styrmedlen och behandlingsresurserna säkrats. Det är dock ReK:s uppfattning att det kommer att finnas ett fortsatt behov av att deponera bildäck tills dess att den nödvändiga behandlingskapaciteten skapats. I syfte att se till att de däck som deponeras under mellantiden kan återanvändas, bör de deponeras på för ändamålet särskilt avsedda deponeringsplatser.

19. Regionkommittén stöder de föreslagna avgifter som skall tas ut i samband med avfallsdeponering, och även att kostnaderna för avslutning och efterbehandling av deponin bör täckas av de avgifter som tas ut. Därför stöder kommittén också förslaget om att man skall kräva en finansiell säkerhet för efterbehandlingen av deponin.

20. Regionkommittén instämmer i att deponering av olika typer av avfall på samma ställe bör förbjudas. Kommittén bedömer att den fysiska och kemiska miljön på en deponeringsanläggning inte kan förutsägas på ett sätt som är tillräckligt för att man skall kunna utesluta att denna typ av blandning medför avsevärda risker för människor och natur.

21. Regionkommittén har noterat att det framdeles kommer att ställas krav på avfallsanläggningarnas avstånd till rekreationsområden, vattenområden och jordbruk. Kommittén instämmer i att sådana anläggningar i framtiden inte bör få etableras så att de medför en väsentlig varaktig negativ inverkan på omgivningen. Kommittén anser emellertid att det är oacceptabelt att fastställa en snävare gräns för avstånden till rekreationsområden, vattenområden och jordbruk. De förslagna kraven kommer ofta att omöjliggöra fysisk planering och en hänsynsfull användning av deponierna sedan de fyllts ut. Regionkommittén vill påpeka att avfallsdeponier bör lokaliseras så att de efter avslutad utfyllnad kan ingå som en värdefull och naturlig del av det omkringliggande landskapet. Därför bör man använda tekniska lösningar för att avhjälpa eventuella direkta problem i nämnda områden medan deponin är i bruk.

22. Regionkommittén har konstaterat att en omfattande procedur har föreslagits för mottagande av avfall på deponier (se direktivförslagets artikel 11). Kommittén håller med om att det är viktigt att se till att det deponerade avfallet hamnar på rätt typ av deponeringsställe. ReK anser dock att det är viktigt att begränsa bedömningsprocedurens omfattning, samt poängterar att den föreslagna proceduren kan leda till ett mycket omfattande analysarbete. Mot denna bakgrund vill kommittén också föreslå att man som ett led i det förestående standardiseringsarbetet utarbetar ett antal avfallskategorier, enligt vilka avfallet klassificeras efter ursprung, känd sammansättning och egenskaper.

23. ReK stöder att även befintliga deponier skall underkastas krav på att platsens miljöpåverkan skall minskas (se direktivförslagets artikel 14). Därmed begränsas också skillnaderna i deponeringsavgifter. Kommittén påpekar dock att det kommer att bli mycket kostsamt för många befintliga deponier att uppnå en miljöskyddsnivå som är jämförbar med den nivå som krävs av nya deponier. För att undvika att dessa kostnader i orimligt stor utsträckning läggs på de lokala och regionala myndigheterna, måste man se till att tillräckliga ekonomiska medel görs tillgängliga för att kompensera för utgifterna.

24. ReK har konstaterat att en väsentlig del av den kritik som parlamentet riktat mot det tidigare direktivförslaget har beaktats. Detta stöder kommittén, inbegripet begränsningarna av möjliga undantag från direktivets omfattning (se direktivförslagets artikel 3). Regionkommittén vill påminna om att en begränsning av möjligheterna att få dispens från direktivets tillämpningsområde är en förutsättning för en mer enhetlig skyddsnivå. Regionkommittén vill dock erinra om att en rad perifera regioner under den närmaste framtiden kommer att få stora problem att uppfylla direktivets krav. Därför måste man ge dessa regioner rimliga villkor när det gäller att genomföra direktivet. Vi måste också ännu en gång understryka att det är nödvändigt att skyndsamt skapa finansieringsinstrument för att uppfylla dessa regioners behov. Kommittén påpekar dock att ett antal icke-organiska restprodukter idag återanvänds på ett miljöanpassat sätt som inte skadar den omgivande miljön. ReK anser att en miljömässigt försvarlig återanvändning inte bör hindras av det föreliggande direktivförslaget, så att återanvändbara produkter deponeras.

25. Kommittén har noterat att ett antal förhållanden, när det gäller det slutgiltiga fastställandet av krav för etablering av deponier, underställs de kommittéförfaranden som behandlas i artiklarna 16 och 17 i direktivförslaget. Med hänvisning till direktivförslagets stora betydelse för de lokala och regionala myndigheterna, anser ReK att dessa myndigheter bör representeras i den aktuella kommittén. Därmed skulle man också se till att de lokala och regionala myndigheternas erfarenheter av hanteringen av konkreta problemställningar på området kommer kommittén till godo.

Bryssel den 11 juni 1997.

Regionkommitténs ordförande

Pasqual MARAGALL i MIRA

() EGT C 156, 24.5.1997, s. 10.

() EGT C 116, 14.4.1997, s. 74.