(1)

Produkter behöver lämpliga förpackningar för att skyddas och kunna flyttas lätt från den plats där de tillverkas till den plats där de används eller förbrukas. Att förebygga hinder på den inre marknaden för förpackningar är avgörande för att den inre marknaden för produkter ska fungera. Splittrade regler och vaga krav skapar osäkerhet och extra kostnader för ekonomiska aktörer.

(2)

Kommissionens (Eurostat) statistik om förpackningsavfall för perioden 2010–2021 visar att förpackningar använder stora mängder primära råvaror (nya råvaror). 40 % av all plast och 50 % av allt papper som används i EU används för förpackningar, och förpackningar står för 36 % av det kommunala avfallet. Stora och ständigt tilltagande förpackningsmängder samt låga återanvändnings- och insamlingsnivåer och dålig materialåtervinning utgör betydande hinder för att uppnå en koldioxidsnål cirkulär ekonomi. Denna förordning bör därför fastställa regler som täcker förpackningarnas hela livscykel och som bidrar till att den inre marknaden fungerar effektivt genom att harmonisera nationella åtgärder, samtidigt som förpackningarnas och förpackningsavfallets negativa påverkan på miljön och människors hälsa förebyggs och minskas. Genom att fastställa åtgärder i linje med den avfallshierarki som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG (3) (avfallshierarkin) bör denna förordning bidra till omställningen till en cirkulär ekonomi.

(3)

I Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG (4) fastställs krav på förpackningar, som rör förpackningars sammansättning och deras återanvändbarhet och återvinningsbarhet (grundläggande krav för förpackningar), samt återvinnings- och materialåtervinningsmål för medlemsstaterna.

(4)

År 2014 rekommenderade kommissionen i sin kontroll av ändamålsenligheten avseende direktiv 94/62/EG anpassningar av de grundläggande kraven för förpackningar, vilka sågs som ett viktigt verktyg för att uppnå bättre miljöprestanda för förpackningar, för att göra dessa krav mer konkreta och lättare att genomdriva och för att stärka dem.

(5)

I linje med den europeiska gröna given, fastställd i kommissionens meddelande av den 11 december 2019, åtar man sig i den nya handlingsplanen för den cirkulära ekonomin för ett renare och mer konkurrenskraftigt Europa, som fastställs i kommissionens meddelande av den 11 mars 2020, att förstärka de grundläggande kraven för förpackningar så att alla förpackningar kan återanvändas eller materialåtervinnas senast 2030, och att överväga andra åtgärder för att minska mängden onödiga förpackningar och förpackningsavfall, driva på design för återanvändning och materialåtervinning av förpackningar, minska förpackningsmaterialens komplexitet och införa krav på innehåll av återvunnet material i plastförpackningar. Handlingsplanen för den cirkulära ekonomin för ett renare och mer konkurrenskraftigt Europa belyser också behovet av att minska matsvinnet. Kommissionen åtar sig att bedöma möjligheterna att införa en EU-omfattande märkning som underlättar en korrekt sortering av förpackningsavfall vid källan.

(6)

Plast är det mest koldioxidintensiva förpackningsmaterialet och sett till användningen av fossila bränslen är materialåtervinning av plastavfall ungefär fem gånger bättre än förbränning med energiåtervinning. Såsom anges i den europeiska strategin för plast i en cirkulär ekonomi, som fastställs i kommissionens meddelande av den 16 januari 2018, åtar man sig i handlingsplanen för den cirkulära ekonomin för ett renare och mer konkurrenskraftigt Europa att öka användningen av materialåtervunnen plast och bidra till en mer hållbar användning av plast. Unionens budget och systemet för egna medel bidrar till att minska föroreningarna från plastförpackningsavfall. Den 1 januari 2021 infördes genom rådets beslut (EU, Euratom) 2020/2053 (5) ett nationellt bidrag som står i proportion till mängden plastförpackningsavfall i varje medlemsstat som inte materialåtervinns. Detta egna medel är en del av incitamenten för att minska förbrukningen av plast för engångsbruk, främja materialåtervinning och stärka den cirkulära ekonomin.

(7)

Rådet underströk i sina slutsatser En cirkulär och grön återhämtning som antogs den 11 december 2020 att översynen av direktiv 94/62/EG bör leda till uppdaterade bestämmelser som är konkretare, effektivare och enklare att genomföra och som syftar till att främja hållbara förpackningar på den inre marknaden och minimera förpackningarnas komplexitet för att främja ekonomiskt genomförbara lösningar och förbättra möjligheterna till återanvändning och materialåtervinning av förpackningar samt för att minimera potentiellt skadliga ämnen i förpackningsmaterial, särskilt i livsmedelsförpackningsmaterial. Rådet betonade också att översynen av direktiv 94/62/EG även bör innehålla bestämmelser om att förpackningar ska märkas på ett lättbegripligt sätt så att konsumenter informeras om möjligheten till materialåtervinning av förpackningar och om var förpackningsavfallet ska lämnas i syfte att underlätta materialåtervinning.

(8)

I Europaparlamentets resolution av den 10 februari 2021 om den nya handlingsplanen för den cirkulära ekonomin (6) upprepades målet att göra alla förpackningar återanvändbara eller materialåtervinningsbara på ett ekonomiskt lönsamt sätt senast 2030, och kommissionen uppmanades att lägga fram ett lagstiftningsförslag om översyn av direktiv 94/62/EG som omfattar åtgärder och mål för avfallsminskning och ambitiösa väsentliga krav för att minska onödiga förpackningar, inbegripet inom e-handeln, förbättra materialåtervinningsbarbeten och minimera förpackningarnas komplexitet, öka innehållet av återvunnet material, fasa ut farliga och skadliga ämnen och främja återanvändning.

(9)

Denna förordning kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1781 (7), där förpackningar inte behandlas som en särskild produktkategori. Det bör dock erinras om att det finns en möjlighet att i delegerade akter som antagits på grundval av förordning (EU) 2024/1781 fastställa ytterligare eller mer detaljerade krav för förpackningar för specifika produkter, särskilt när det gäller förpackningsminimering, där design och omarbetning av produkter kan resultera i förpackningar med mindre miljöpåverkan.

(10)

Denna förordning bör tillämpas på alla förpackningar som släpps ut på marknaden i unionen och på allt förpackningsavfall, oavsett förpackningstyp eller använt material. För att skapa klarhet angående rättsläget bör definitionen av förpackning enligt direktiv 94/62/EG omstruktureras utan att innehållet ändras. Konsumentförpackningar, gruppförpackningar och transportförpackningar bör definieras separat. Dubblering av terminologin bör undvikas. Enligt denna förordning motsvarar konsumentförpackningar följaktligen primära förpackningar, gruppförpackningar sekundära förpackningar och transportförpackningar tertiära förpackningar.

(11)

Muggar, livsmedelsbehållare, smörgåspåsar eller andra artiklar som kan fylla en förpackningsfunktion bör inte betraktas som förpackningar om de är utformade och avsedda att säljas tomma av den slutliga distributören. Sådana artiklar bör endast betraktas som förpackningar om de är utformade och avsedda att fyllas på försäljningsstället, i vilket fall de bör betraktas som serviceförpackningar, eller om de saluförs av den slutliga distributören med ett innehåll av mat och dryck, förutsatt att de fyller en förpackningsfunktion.

(12)

Definitionen av primärproduktionsförpackningar bör inte innebära en utvidgning av de produkter som betraktas som förpackningar enligt denna förordning. Införandet av den definitionen och dess användning i definitionen av producent bör säkerställa att den fysiska eller juridiska person som tillhandahåller den typen av förpackningar för första gången betraktas som producent enligt denna förordning och inte de företag inom primärsektorn, t.ex. jordbrukare, som använder den typen av förpackningar.

(13)

En artikel som är en integrerad del av en produkt och behövs för att innesluta, stödja eller bevara produkten under hela dess livslängd och där alla delar av den artikeln är avsedda att användas, förbrukas eller bortskaffas tillsammans bör inte betraktas som en förpackning, eftersom dess funktion är direkt kopplad till att den är en del av produkten. Med tanke på konsumenternas bortskaffningsbeteende när det gäller te- och kaffepåsar samt enportionsbehållare för te eller kaffe, som i praktiken bortskaffas tillsammans med restprodukten, vilket leder till kontaminering av komposterbara flöden och återvinningsflöden, bör dock dessa specifika artiklar behandlas som förpackningar. Detta tillvägagångssätt är i linje med målet att öka den separata insamlingen av bioavfall, i enlighet med artikel 22 i direktiv 2008/98/EG, och säkerställer samstämmighet när det gäller finansiella och operativa skyldigheter vid slutbehandlingen. Färger, tryckfärger, fernissor, lacker och bindemedel som har applicerats direkt på en produkt bör inte betraktas som förpackningar. Märkning som hängs direkt på eller fästs vid en produkt, inklusive självhäftande etiketter som fästs på frukt och grönsaker, där limmet på etiketten utgör bindemedel, bör emellertid betraktas som förpackningar, eftersom etiketten i sig inte gör det. Vidare, om ett visst material endast utgör en obetydlig del av en förpackningsenhet, och i varje fall inte mer än 5 % av förpackningsenhetens totala massa, bör en sådan förpackningsenhet inte betraktas som en kompositförpackning. Definitionen av kompositförpackningar i denna förordning bör inte undanta engångsförpackningar som delvis är tillverkade av plast, oavsett tröskelvärdesnivå, från kraven i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/904 (8).

(14)

Förpackningar bör släppas ut på marknaden endast om de uppfyller de hållbarhets- och märkningskrav som fastställs i eller i enlighet med denna förordning. En förpackning bör anses ha släppts ut på marknaden när förpackningen för första gången tillhandahålls på unionsmarknaden, vilket innebär att den levereras av tillverkaren eller importören för distribution, förbrukning eller användning inom ramen för kommersiell verksamhet, mot betalning eller kostnadsfritt. Förpackningar som redan släppts ut på unionsmarknaden före den dag då de relevanta kraven börjar tillämpas och som finns i distributörernas lager, inbegripet detaljister och grossister, bör därför inte behöva uppfylla de hållbarhets- och märkningskrav som fastställs i eller i enlighet med denna förordning.

(15)

I linje med avfallshierarkin och med livscykeltänkandet för att uppnå bästa resultat för miljön som helhet, bör åtgärderna i denna förordning syfta till att minska mängden förpackningar som släpps ut på marknaden i fråga om volym och vikt för att förebygga uppkomsten av förpackningsavfall, i synnerhet genom att minimera förpackningarna, undvika förpackningar där de inte behövs och öka återanvändningen av förpackningar. Vidare bör åtgärderna i denna förordning syfta till att öka användningen av innehåll av återvunnet material i förpackningar, framför allt i plastförpackningar där andelen återvunnet material är mycket låg, genom att stärka systemen för återvinning genom högkvalitativ materialcirkulation och därigenom öka materialåtervinningsgraden för alla förpackningar och förbättra kvaliteten på uppkomna sekundära råvaror, samtidigt som andra former av återvinning och slutligt bortskaffande minskas.

(16)

I enlighet med avfallshierarkin, som innebär att bortskaffande av avfall genom deponering utgör det minst lämpliga alternativet, bör de åtgärder som föreskrivs i denna förordning syfta till att minska mängden förpackningsavfall som deponeras.

(17)

Förpackningar bör utformas, tillverkas och saluföras på ett sätt som möjliggör återanvändning så många gånger som möjligt eller återvinning genom högkvalitativ materialcirkulation och så att deras miljöpåverkan minimeras under hela deras livscykel samt under livscykeln för de produkter som förpackningarna utformades för. För att uppnå detta mål bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) delegeras till kommissionen i fråga om fastställande av ett minsta antal rotationer för återanvändbara förpackningar för de förpackningsformat som oftast är återanvändningsbara.

(18)

I linje med målen för handlingsplanen för den cirkulära ekonomin för ett renare och mer konkurrenskraftigt Europa och kommissionens meddelande Kemikaliestrategi för hållbarhet – På väg mot en giftfri miljö (kemikaliestrategin för hållbarhet) av den 14 oktober 2020 och för att säkerställa en korrekt hantering av kemikalier under deras livscykel och omställningen till en giftfri och cirkulär ekonomi, och med tanke på förpackningarnas betydelse i vår vardag, är det nödvändigt att denna förordning tar upp förpackningars inverkan på människors hälsa, miljön och på hållbarheten i stort under hela deras livscykel, inklusive cirkularitet, till följd av förekomsten av ämnen som inger betänkligheter under förpackningarnas hela livscykel, från tillverkning till användning och slutbehandling, inbegripet avfallshantering.

(19)

Med hänsyn till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen bör förpackningar utformas och tillverkas på ett sätt som begränsar förekomsten av vissa tungmetaller och andra ämnen som inger betänkligheter i deras sammansättning. Såsom anges i kemikaliestrategin för hållbarhet ska ämnen som inger betänkligheter så långt det är möjligt minimeras och ersättas, och de skadligaste ämnena ska fasas ut från användning som inte är nödvändig för samhället, särskilt i konsumentprodukter. Följaktligen bör ämnen som inger betänkligheter som beståndsdelar i förpackningsmaterial eller förpackningsmaterialens komponenter minimeras i syfte att säkerställa att förpackningar och material som återvinns från förpackningar inte inverkar negativt på människors hälsa eller miljön under hela sin livscykel.

(20)

Per- och polyfluorerade alkylsubstanser (PFAS) är en grupp på tusentals syntetiska kemikalier som används i stor utsträckning i unionen och i resten av världen inom många olika tillämpningar. När det gäller mängden av PFAS är material och förpackningar avsedda att komma i kontakt med livsmedel en av de mest relevanta sektorerna. Alla PFAS som omfattas av denna förordning är antingen mycket långlivade i sig eller bryts ned till mycket långlivade PFAS i miljön. När man specifikt tittar på de effektmått för människors hälsa som anses vara mest oroväckande efter långvarig exponering av människor, dvs. cancerogenitet, mutagenicitet, reproduktionstoxicitet, inklusive effekter på eller via laktation, och specifik organtoxicitet, har ett stort antal PFAS en klassificering för minst ett av dessa effektmått. På grundval av PFAS fysikaliska egenskaper, särskilt deras persistens, tillsammans med de identifierade effekterna på hälsan av vissa PFAS, utgör PFAS en fara för miljön och för människors hälsa.

(21)

PFAS i material avsedda att komma i kontakt med livsmedel kommer oundvikligen att leda till att människor exponeras för PFAS. Eftersom det inte finns något tröskelvärde för de faror som är förknippade med PFAS är exponering för PFAS från material avsedda att komma i kontakt med livsmedel en oacceptabel risk för människors hälsa. PFAS bör därför begränsas i förpackningar avsedda att komma i kontakt med livsmedel. För att undvika överlappningar med begränsningar för användningen av PFAS som fastställs i andra unionsrättsakter bör kommissionen göra en utvärdering i syfte att bedöma behovet av att ändra eller upphäva den begränsning av PFAS i förpackningar avsedda att komma i kontakt med livsmedel som fastställs i denna förordning.

(22)

Bisfenol A (BPA) är en kemisk förening som används vid tillverkning av material som kommer i kontakt med livsmedel, såsom återanvändbara köksartiklar i plast eller lack inuti konservburkar, främst som skyddsskikt. Exponering för BPA, som kan uppstå genom att BPA överförs till mat och dryck och därefter förtärs av konsumenter, kan utgöra en risk för konsumenter även vid låga halter, enligt en bedömning som Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) publicerad 2023.

(23)

Mot bakgrund av det pågående förfarandet om BPA, och i enlighet med de befogenheter som kommissionen tilldelats enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1935/2004 (9) om material avsedda att komma i kontakt med livsmedel, väntas en begränsning av användningen av BPA antas före utgången av 2024. När begränsningen av användningen av BPA har antagits kommer den att tillämpas för alla livsmedelsförpackningar och för andra material som är i kontakt med livsmedel, med en allmän övergångsperiod på 18 månader.

(24)

I linje med EU:s handlingsplan Med sikte på nollförorening av luft, vatten och mark, som fastställs i kommissionens meddelande av den 12 maj 2021, bör unionens politik baseras på principen att förebyggande åtgärder bör vidtas vid källan. I kemikaliestrategin för hållbarhet understryker kommissionen att Europaparlamentets och Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1907/2006 (10) och (EG) nr 1272/2008 (11) bör stärkas som hörnstenar i regleringen av kemikalier i unionen, och kompletteras med konsekventa strategier för bedömning och hantering av kemikalier i befintlig sektorsspecifik lagstiftning. Ämnen i förpackningar och i förpackningskomponenter begränsas därför vid källan och behandlas främst i förordning (EG) nr 1907/2006 i enlighet med de regler och förfaranden som fastställs i avdelning VIII i den förordningen, i syfte att skydda människors hälsa och miljön under alla stadier av ämnets livscykel, inbegripet avfallsledet. Det bör därför erinras om att förordning (EG) nr 1907/2006 gäller antagande eller ändring av begränsningar av ämnen som tillverkas för användning eller används vid tillverkning av förpackningar eller förpackningskomponenter samt utsläppande på marknaden av ämnen som ingår i förpackningar eller förpackningskomponenter. När det gäller förpackningar som omfattas av förordning (EG) nr 1935/2004 bör det erinras om att den förordningen syftar till att säkerställa ett högt skydd för konsumenter i fråga om förpackade livsmedel. Det är också möjligt att ämnen i förpackningar, i förpackningskomponenter eller i förpackningsavfall också omfattas av begränsningar enligt andra unionsrättsakter, till exempel begränsningar och förbud avseende långlivade organiska föroreningar enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1021 (12).

(25)

Utöver de begränsningar som är tillämpliga på material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel som anges i bilaga XVII till förordning (EG) nr 1907/2006, och i förordning (EG) nr 1935/2004, är det av konsekvensskäl lämpligt att behålla de befintliga begränsningarna för bly, kadmium, kvicksilver och sexvärt krom i förpackningar eller förpackningskomponenter.

(26)

Villkor för undantag som avser koncentrationerna av bly, kadmium, kvicksilver och sexvärt krom i förpackningar eller förpackningskomponenter fastställs i kommissionens beslut 2001/171/EG (13) och 2009/292/EG (14), som antagits enligt direktiv 94/62/EG, och bör behållas enligt denna förordning. För att ta hänsyn till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen när det gäller att sänka koncentrationerna av någon av dessa metaller som föreskrivs i den här förordningen eller när det gäller att bestämma under vilka villkor som summan av koncentrationerna av dessa metaller inte ska tillämpas på återvunna material eller produktcykler som befinner sig i en sluten eller kontrollerad kedja, eller på vissa förpackningstyper eller förpackningsformat. I syfte att ändra eller upphäva dessa undantag eller sänka de koncentrationer som anges i denna förordning för någon av dessa metaller för att anpassa dem till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen, På grundval av kemikaliestrategin för hållbarhet bör samma koncentrationer för farliga ämnen i princip gälla för nya och återvunna material. Det kan dock finnas exceptionella omständigheter då det kan bli nödvändigt att göra undantag från den principen. De exceptionella omständigheter som motiverar olika koncentrationer för återvunna material jämfört med primära råvaror bör baseras på en analys från fall till fall. När kommissionen ändrar de befintliga undantagen i fråga om koncentrationerna av bly, kadmium, kvicksilver och sexvärt krom bör den beakta den principen.

(27)

Utan att det påverkar begränsningen för PFAS bör denna förordning inte föreskriva en möjlighet att begränsa användningen av ämnen på grundval av kemikalie- eller livsmedelssäkerhetskäl, om det inte föreligger en oacceptabel risk för människors hälsa eller för miljön, inbegripet, men inte begränsat till, de begränsningar av bly, kadmium, kvicksilver och sexvärt krom som redan fastställts på grundval av direktiv 94/62/EG och som bör bibehållas i denna förordning, eftersom sådana begränsningar behandlas i andra unionsrättsakter. Den bör likväl, främst av andra skäl än kemikalie- eller livsmedelssäkerhet, begränsa ämnen som ingår i förpackningar och förpackningskomponenter eller som används i tillverkningen av dessa och som har en negativ inverkan på förpackningarnas hållbarhet, i synnerhet när det gäller cirkularitet, särskilt återanvändnings- eller materialåtervinningsprocesser.

(28)

Förpackningar som designats med syftet att de ska kunna materialåtervinnas, när de väl blivit förpackningsavfall, är ett av de effektivaste sätten att förbättra cirkulariteten för förpackningar och öka materialåtervinningsgraden och användningen av innehåll av återvunnet material i förpackningar. Industrin, inom ramen för frivilliga branschsystem, och vissa medlemsstater har fastställt kriterier för förpackningsdesign för materialåtervinning för ett antal förpackningsformat i syfte att anpassa avgifterna för utökat producentansvar. För att undvika hinder på den inre marknaden och för att skapa lika villkor för industrin, och med målet att främja förpackningars hållbarhet, är det viktigt att fastställa obligatoriska krav för förpackningars materialåtervinningsbarhet genom att harmonisera kriterierna och metoden för bedömning av förpackningars materialåtervinningsbarhet på grundval av en metod för design för materialåtervinning på unionsnivå. För att uppnå det mål som fastställs i handlingsplanen för den cirkulära ekonomin för ett renare och mer konkurrenskraftigt Europa om att alla förpackningar ska kunna materialåtervinnas på ett ekonomiskt lönsamt sätt senast 2030, bör materialåtervinningsbara förpackningar utformas för återvinning genom materialcirkulation och bör, när de blir avfall, kunna samlas in separat, sorteras i särskilda avfallsflöden, utan att materialåtervinningsbarheten i andra avfallsflöden påverkas, och materialåtervinnas i stor skala. Materialåtervinningsbarhet för förpackningar bör uttryckas i klasser för materialåtervinningsbarhet som fastställs på grundval av kriterier för design för materialåtervinning från 2030 och på grundval av både kriterier för design för materialåtervinning och storskalig materialåtervinning från 2035, för förpackningskategorier enligt förteckningen i bilaga II och uttryckas i klass A, B eller C. Förpackningar som tillhör dessa klasser bör betraktas som materialåtervinningsbara och följaktligen få släppas ut på marknaden. Förpackningar i en lägre klass än klass C bör betraktas som tekniskt icke-materialåtervinningsbara, och utsläppandet på marknaden av sådana förpackningar bör begränsas. Förpackningarna behöver dock inte uppfylla dessa kriterier förrän från och med den 1 januari 2030, så att de ekonomiska aktörerna får tillräckligt med tid för att anpassa sig. Från och med den 1 januari 2038 bör förpackningar åtminstone vara i klass B för att få släppas ut på marknaden.

(29)

Definitionen av återvinning genom materialcirkulation i denna förordning bör komplettera definitionerna av resursåtervinning och resursåtervinning i direktiv 2008/98/EG. Återvinning genom materialcirkulation håller resurserna i omlopp inom materialekonomin och bör därför inte omfatta biologisk behandling av avfall. Definitionen av återvinning genom materialcirkulation bör inte påverka beräkningen av de materialåtervinningsmål som fastställts för medlemsstaterna enligt denna förordning. Dessa mål och beräkningen av dem baseras på definitionen av materialåtervinning i direktiv 2008/98/EG.

(30)

Återvinning genom högkvalitativ materialcirkulation innebär att de återvunna materialen, på grundval av deras bevarade tekniska egenskaper, är av likvärdig eller högre kvalitet än det ursprungliga materialet och kan användas som ersättning för primära råvaror för förpackningar eller liknande tillämpningar. Det materialåtervunna materialet kan materialåtervinnas flera gånger. För att möjliggöra produktion av materialåtervunna råvaror av hög kvalitet är insamling av korrekt sorterat förpackningsavfall avgörande. Skillnaden mellan återvinning genom materialcirkulation och återvinning genom högkvalitativ materialcirkulation är att förpackningsmaterialet återvinns till material vid återvinning genom materialcirkulation, medan förpackningsmaterialet vid återvinning genom högkvalitativ materialcirkulation återvinns till material av sådan kvalitet att dessa material kan användas som samma kvalitetsklass till förpackningar eller andra tillämpningar där kvaliteten på det återvunna materialet bibehålls.

(31)

Det faktum att en bedömning av design för återvinning genom materialcirkulation har gjorts säkerställer inte i sig att förpackningar återvinns i praktiken. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att fastställa en enhetlig metod och en spårbarhetsmekanism som säkerställer att förpackningsavfallet faktiskt materialåtervinns i stor skala på basis av etablerade moderna processer för separat insamling och etablerade sorterings- och materialåtervinningsprocesser, som har visat sig fungera i en operativ miljö. Från och med 2035 bör därför en ny bedömning göras på grundval av mängden, dvs. vikten, av det material som faktiskt materialåtervinns från var och en av förpackningskategorierna i enlighet med den metod och de tröskelvärden som fastställs i denna förordning. Tröskelvärdena för storskalig materialåtervinning bör fastställas med beaktande av det årliga mål för mängden återvunnet material som anges i denna förordning. Senast 2030 förväntas medlemsstaterna redan ha lämnat in de första uppgifterna till kommissionen om de mängder förpackningsavfall som materialåtervunnits per förpackningskategori för övervakning. Producenterna, i de fall då skyldigheterna avseende utökat producentansvar fullgörs individuellt, de producentansvarsorganisationer som anförtrotts fullgörandet av dessa skyldigheter eller aktörerna inom hantering av förpackningsavfall, i de fall då offentliga myndigheter har ansvaret för att organisera hanteringen av förpackningsavfall, bör säkerställa att förpackningsavfallet samlas in separat, sorteras och materialåtervinns i installerad infrastruktur med hjälp av etablerade processer som har visat sig fungera i en operativ miljö, och bör förse tillverkaren med all teknisk dokumentation som visar att förpackningar materialåtervinns i stor skala.

(32)

I syfte att fastställa harmoniserade regler för förpackningsdesign för att säkerställa förpackningars materialåtervinningsbarhet bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på fastställandet av kriterier för design för materialåtervinning och klasser för materialåtervinningsbarhet, på fastställandet av hur bedömningen av materialåtervinningsbarhet ska utföras och dess resultat uttryckas, på fastställandet av en beskrivning för varje förpackningskategori av villkoren för att uppfylla respektive klass för materialåtervinningsbarhet, på fastställandet av en ram för anpassningen av de ekonomiska bidrag som producenterna ska betala för att fullgöra sina skyldigheter avseende utökat producentansvar och på ändringar av bilagorna till denna förordning.

(33)

För att stimulera innovation inom förpackningar bör förpackningar som uppvisar innovativa egenskaper som leder till betydande förbättringar av förpackningens huvudfunktion och som har påvisbara miljöfördelar få en förlängd tidsfrist för att uppfylla kraven på materialåtervinningsbarhet. De innovativa egenskaperna bör motiveras, framför allt när det gäller användningen av nya material, och det planerade införandet av en metod för materialåtervinning bör förklaras i den tekniska dokumentation som medföljer förpackningen. Denna information bör bland annat, vid behov, användas för ändring av genomförandeakterna om kriterier för design för materialåtervinning. Den ekonomiska aktören bör också underrätta kommissionen och den behöriga myndigheten innan innovativa förpackningar släpps ut på marknaden.

(34)

För att skydda människors och djurs hälsa och säkerhet bör kraven på materialåtervinningsbarhet, på grund av de förpackade produkternas art och tillhörande krav, inte vara obligatoriska för läkemedelsbehållare i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG (15) och med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/6 (16) som är i direkt kontakt med läkemedlet, eller för yttre förpackningar enligt definitionen i dessa rättsakter, om dessa förpackningar är nödvändiga för att uppfylla särskilda krav för att bevara läkemedlets kvalitet. Kraven på materialåtervinningsbarhet bör inte heller vara obligatoriska för kontaktkänsliga plastförpackningar för medicintekniska produkter som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/745 (17), kontaktkänsliga plastförpackningar för medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/746 (18), kontaktkänsliga plastförpackningar för livsmedel avsedda för spädbarn och småbarn och livsmedel för speciella medicinska ändamål som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 609/2013 (19) eller förpackningar som används för transport av farligt gods i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/68/EG (20). Konsumentförpackningar av lätt trä, kork, textil, gummi, keramiskt material eller porslin bör också undantas, eftersom dessa material släpps ut på marknaden i mycket små mängder, dvs. att varje kategori utgör mindre än 1 % av vikten på de förpackningar som släpps ut på unionsmarknaden. Skyldigheten att betala ekonomiska bidrag i enlighet med det utökade produktansvaret bör inte omfattas av detta undantag.

(35)

Vissa medlemsstater vidtar åtgärder för att främja förpackningars materialåtervinningsbarhet genom att differentiera avgifterna för utökat producentansvar. Sådana initiativ som tas på nationell nivå kan skapa rättslig osäkerhet för de ekonomiska aktörerna, särskilt för dem som levererar förpackningar i flera medlemsstater. Samtidigt är anpassningen av avgifterna för utökat producentansvar ett effektivt ekonomiskt instrument för att uppmuntra till mer hållbar förpackningsdesign, vilket leder till att förpackningar lättare kan materialåtervinnas samtidigt som den inre marknadens funktion förbättras. Det är därför nödvändigt att harmonisera kriterierna för anpassning av avgifterna för utökat producentansvar på grundval av den klass för materialåtervinningsbarhet som fastställts genom bedömningen av materialåtervinningsbarheten, utan att fastställa de faktiska beloppen för sådana avgifter. Eftersom kriterierna bör vara kopplade till kriterierna för förpackningars materialåtervinningsbarhet är det lämpligt att ge kommissionen befogenhet att anta sådana harmoniserade kriterier och samtidigt fastställa detaljerade kriterier för design för materialåtervinning per förpackningskategori.

(36)

För att säkerställa cirkularitet för förpackningar bör förpackningarna designas och tillverkas på ett sådant sätt att primära råvaror i större utsträckning kan ersättas med återvunnet material. Den ökade användningen av återvunnet material stödjer utvecklingen av den cirkulära ekonomin med välfungerande marknader för återvunnet material, minskar kostnader, beroenden och negativ miljöpåverkan i samband med användningen av primära råvaror och möjliggör en mer resurseffektiv användning av material. När det gäller de olika förpackningsmaterialen har plastförpackningar minst innehåll av återvunnet material. För att lösa detta problem på lämpligaste sätt är det nödvändigt att öka användningen av materialåtervunnen plast genom att fastställa obligatoriska mål för innehåll av återvunnet material i plastförpackningar på olika nivåer beroende på kontaktkänsligheten (21) hos olika plastförpackningar och genom att säkerställa att dessa mål blir bindande senast 2030. För att stegvis säkerställa cirkularitet för förpackningar bör höjda mål gälla från och med 2040.

(37)

Pappersmaterial som härrör från pappersmasseprocessen bör inte anses ingå i definitionen av plast enligt denna förordning.

(38)

För att säkerställa en hög skyddsnivå för människors och djurs hälsa i enlighet med unionsrätten, och för att undvika alla risker för försörjningstryggheten och säkerheten för läkemedel och medicintekniska produkter, bör vissa typer av plastförpackningar undantas från kravet på minsta innehåll av återvunnet material. Dessa typer av plastförpackningar är läkemedelsbehållare enligt definitionen i direktiv 2001/83/EG och förordning (EU) 2019/6, kontaktkänsliga plastförpackningar för medicintekniska produkter som omfattas av förordning (EU) 2017/745, kontaktkänsliga förpackningar för medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik som omfattas av förordning (EU) 2017/746, kontaktkänsliga plastförpackningar för livsmedel endast avsedda för spädbarn och småbarn och kontaktkänsliga plastförpackningar för livsmedel för speciella medicinska ändamål som omfattas av förordning (EU) nr 609/2013. Detta undantag bör också gälla humanläkemedels och veterinärmedicinska läkemedels yttre förpackning enligt definitionen i förordning (EU) 2019/6 och direktiv 2001/83/EG i de fall där förpackningen måste uppfylla särskilda krav för att läkemedlets kvalitet ska bevaras.

(39)

För att uppnå de mål för integrering av återvunnet material som fastställs i denna förordning bör kommissionen, senast tre år efter denna förordnings ikraftträdande, offentliggöra en översyn av den tekniska utvecklingen och miljöprestandan hos biobaserade plastförpackningar och när så är lämpligt lägga fram ett lagstiftningsförslag med hållbarhetskrav och -mål.

(40)

För att undvika hinder på den inre marknaden och för att säkerställa ett effektivt genomförande av denna förordning bör de ekonomiska aktörerna säkerställa att alla plastdelar i förpackningen innehåller en viss minimiandel av återvunnet material från plastavfall efter konsumentledet, per förpackningstyp och förpackningsformat i enlighet med denna förordning, beräknat som ett medelvärde per produktionsanläggning och år.

(41)

Användning av produktionsanläggningen som beräkningsgrund ger förpackningstillverkaren en viss flexibilitet när det gäller att uppnå minimiandelen innehåll av återvunnet material. Med produktionsanläggning bör endast avses en industrianläggning där förpackningar tillverkas.

(42)

Det bör finnas ett incitament för ekonomiska aktörer att öka innehållet av återvunnet material i förpackningens plastdel. Ett sätt att uppnå detta är att säkerställa att avgifterna för utökat producentansvar differentieras på grundval av andelen återvunnet innehåll i förpackningar. Avgiftsanpassningen bör i sådana fall baseras på gemensamma regler för beräkning och kontroll av innehållet av återvunnet material i sådana förpackningar. I detta sammanhang bör medlemsstaterna tillåtas att behålla befintliga system som ger rättvis tillgång i förväg till återvunnet material för att uppfylla minimimålen för återvunnet innehåll, förutsatt att de följer denna förordning. Dessutom bör prioriterad tillgång beviljas till marknadspriser för de återvunna materialen, och den mängd återvunnet material till vilken prioriterad tillgång ges bör motsvara den mängd förpackningar som den ekonomiska aktören tillhandahåller på den berörda medlemsstatens territorium inom en angiven tidsram.

(43)

Kommissionen bör tilldelas genomförandebefogenheter för att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av reglerna om beräkning och kontroll av procentandelen innehåll av återvunnet material som erhålls från återvinning av plastavfall efter konsumentledet, beräknat per förpackningstyp och förpackningsformat som ett medelvärde per produktionsanläggning och år med beaktande av materialåtervinningsprocessens miljöpåverkan, och om fastställande av formatet för teknisk dokumentation.

(44)

För att skapa en inre marknad för återvinning genom högkvalitativ materialcirkulation av plast och användning av sekundära råvaror bör alla plastdelar i förpackningar som släpps ut på marknaden innehålla en viss minimiandel återvunnet material från plastavfall efter konsumentledet per förpackningstyp och förpackningsformat i enlighet med denna förordning, beräknat som ett medelvärde per produktionsanläggning och år. Förpackningstypen bör förstås som en hänvisning till den dominerande polymer som förpackningen är tillverkad av, medan förpackningsformat bör förstås som en hänvisning till en viss förpackningsenhets storlek och form.

(45)

En hög skyddsnivå för miljön och för människors hälsa, särskilt när det gäller nivåerna för utsläpp till luft, vatten och mark är nödvändig av flera skäl. För det första är klimatförändringarna ett globalt fenomen som inte har några gränser och deras effekter har inte någon direkt koppling till källan till växthusgasutsläppen: länder med låga växthusgasutsläpp kan uppleva effekter av klimatförändringarna som inte står i proportion till deras enskilda bidrag till de globala växthusgasutsläppen. För det andra är vattensystemen sammankopplade, till exempel via havsströmmar, och tidigare erfarenheter visar att föroreningar, inbegripet från plastavfall, som uppstår i en del av världen kan få stor spridning till andra hav och kontinenter. För det tredje kan utsläpp till mark inte bara få lokala utan även gränsöverskridande effekter, särskilt när dessa utsläpp sprids till vattendragen. Främjandet av användningen av innehåll av återvunnet material i plastförpackningar bygger på antagandet att detta innehåll i sig har producerats på ett miljömässigt hållbart sätt, så att koldioxidavtrycket minskar och den cirkulära ekonomin gynnas. I detta syfte behöver vissa skyddsåtgärder införas för att säkerställa att det sätt på vilket innehållet av återvunnet material erhålls inte omintetgör miljöfördelarna med att använda sådant innehåll i efterföljande plastförpackningar. Det är därför nödvändigt att ta itu med de dithörande miljöproblemen på ett icke-diskriminerande sätt med avseende på både inhemskt tillverkade och importerade plastförpackningar. För detta ändamål bör import till unionen omfattas av likvärdiga villkor när det gäller utsläpp samt kriterier för separat insamling och hållbarhet för materialåtervinningsteknik.

(46)

Separat insamling av plastavfall är avgörande, eftersom det har en direkt positiv inverkan på insamlingsgraden, kvaliteten på det insamlade materialet och kvaliteten på det återvunna materialet. Det möjliggör återvinning genom högkvalitativ materialcirkulation och främjar användningen av sekundära råvaror av hög kvalitet. Genom att närma sig ett återvinningssamhälle bidrar man till att avfallsgenerering undviks och främjar användningen av avfall som en resurs, samtidigt som man undviker att resurser låses fast på avfallshierarkins lägre nivåer, vilket skulle innebära skadliga effekter på miljön och åsidosättande av miljöriktig avfallshantering. Genom separat insamling undviker man också att farligt och icke-farligt avfall blandas, varigenom avfallets och avfallstransporternas säkerhet säkerställs och föroreningar undviks, i enlighet med internationella regler såsom Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall (22) av den 22 mars 1989, Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 (23), konventionen om förhindrandet av havsföroreningar till följd av dumpning av avfall och annat material, upprättad i London den 29 december 1972 och dess protokoll från 1996 samt bilaga V till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg av den 2 november 1973 (Marpol), ändrad genom 1978 års protokoll.

(47)

Dessutom har diskussioner på internationell nivå vid de olika mötena i den mellanstatliga förhandlingskommittén för att utarbeta ett internationellt rättsligt bindande instrument om plastföroreningar, även i den marina miljön inom ramen för Förenta nationernas miljöprogram (mellanstatliga förhandlingskommittén för plastföroreningar), visat att man på internationell nivå behöver intensifiera åtgärderna rörande separat insamling av plast för att begränsa dess miljöpåverkan och stärka den cirkulära ekonomin, i syfte att förhindra avfallsgenerering och minska exploateringen av naturresurser. Det har också visat att de avtalsslutande parterna är villiga att vidta åtgärder i denna riktning. Enligt konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (24), upprättad i Geneve den 14 november 1979, är parterna i den konventionen skyldiga att skydda miljön mot luftföroreningar och bemöda sig om att begränsa och så långt som möjligt gradvis minska och förebygga luftföroreningar, innefattande långväga gränsöverskridande luftföroreningar. Enligt konventionen om skydd och användning av gränsöverskridande vattendrag och internationella sjöar (25), upprättad i Helsingfors den 17 mars 1992, är parterna skyldiga att vidta åtgärder för att förhindra, kontrollera och minska vattenföroreningars gränsöverskridande påverkan. I linje med Riodeklarationen från Förenta nationernas konferens om miljö och utveckling från 1992 bör förorenaren i princip bära kostnaderna för föroreningarna. Därför bör industriell verksamhet, såsom återvinning av plast, gå hand i hand med åtgärder för att förebygga och minska föroreningar.

(48)

För att man ska kunna uppnå miljömålet om att främja användningen av material som återvinns från plastavfall efter konsumentledet måste plaståtervinningen ske på ett sätt som minimerar de resulterande föroreningarna. Om detta inte sker kommer de industriella föroreningar som släpps ut under återvinningen att minska eller eliminera det miljömässiga mervärdet av att främja användningen av återvunnen plast. Hållbarhetskriterier bör utvecklas när det gäller materialåtervinningsteknik för plastavfall efter konsumentledet. De bör säkerställa en hög skyddsnivå för miljön och för människors hälsa, särskilt när det gäller nivåerna för utsläpp till luft, vatten och mark och resurseffektiviteten. I detta syfte bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på att upprätta hållbarhetskriterier för teknik för materialåtervinning av plast. Materialåtervinningen bör därför utföras på ett miljövänligt sätt, som leder till en hög kvalitet på materialåtervinningsprocesserna och de återvunna produkterna och säkerställer höga standarder för materialåtervinningssektorn. Genom att säkerställa en lämplig hållbarhetsnivå för materialåtervinningstekniken och därmed det återvunna materialet blir främjandet av användning av innehåll av återvunnet material i plastförpackningar en miljömässigt ansvarsfull åtgärd. I diskussionerna under mötena i mellanstatliga förhandlingskommittén för plastföroreningar betonades också vikten av att säkerställa att materialåtervinningstekniken fungerar på ett miljöriktigt sätt.

(49)

Metoden för bedömning, kontroll och certifiering, inbegripet genom extern granskning, av likvärdigheten för de regler som tillämpas när innehåll av återvunnet material från plastavfall efter konsumentledet materialåtervinns och samlas in i ett tredjeland bör säkerställa en hög skyddsnivå för miljön och för människors hälsa, särskilt när det gäller nivåerna för utsläpp till luft, vatten och mark, med beaktande av behovet av att säkerställa att återvinningen utförs på ett miljöriktigt sätt, möjligheten att säkerställa återvinning genom högkvalitativ materialcirkulation, nivån på kvalitetsstandarderna för materialåtervinningssektorn och resurseffektivitetsnivån. Sådana överväganden är avgörande för att uppnå resursernas cirkularitet och därmed sätta mindre press på uttömliga naturresurser. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att fastställa en metod för detta arbete.

(50)

Material som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel och som innehåller återvunnen plast måste uppfylla kraven i kommissionens förordning (EU) 2022/1616 (26), som innehåller krav på materialåtervinningsteknik. När det gäller plastförpackningar är det, utom när förpackningarna är tillverkade av polyetentereftalat (PET), lämpligt att göra en ny bedömning av tillgången till lämplig teknik för materialåtervinning av sådana plastförpackningar i tillräckligt god tid före den dag då de dithörande kraven på innehåll av återvunnet material börjar tillämpas. Denna bedömning bör också omfatta statusen för godkännande enligt relevanta unionsregler och den praktiska installationen av sådan teknik. På grundval av denna bedömning kan det bli nödvändigt att föreskriva undantag från kraven på innehåll av återvunnet material för vissa kontaktkänsliga plastförpackningar eller att ändra den lista över undantag som fastställs i denna förordning. Befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget bör därför delegeras till kommissionen.

(51)

För att ta hänsyn till riskerna i samband med en eventuell brist på specifikt plastavfall för materialåtervinning, vilket kan leda till alltför höga priser eller negativa effekter på hälsa, säkerhet och miljö, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på att justera minimiandelarna av återvunnet material från plastavfall efter konsumentledet. När kommissionen utvärderar motiveringen till en sådan delegerad akt bör den bedöma välmotiverade begäranden från fysiska och juridiska personer.

(52)

För andra material än plast, såsom glas eller aluminium, är trenden att ersätta den primära råvaran med återvunnet material tydlig och den förväntas fortsätta på grund av utvecklingen i den rättsliga och ekonomiska miljön och konsumenternas förväntningar. Kommissionen bör dock noga övervaka användningen av innehåll av återvunnet material i andra förpackningsmaterial än plast och bedöma om det är lämpligt att föreslå ytterligare åtgärder, inklusive fastställandet av mål, som syftar till att öka användningen av återvunnet material i andra förpackningar än plastförpackningar.

(53)

Det biologiska avfallsflödet är ofta förorenat med konventionell plast, och flödena vid återvinning genom materialcirkulation är ofta förorenade med komposterbar plast. Denna korskontaminering leder till resursslöseri och sekundära råvaror av lägre kvalitet och bör förhindras vid källan. Mot bakgrund av denna farhåga bör medlemsstaterna ange lämplig avfallshantering på sitt territorium för komposterbara förpackningar. Eftersom den korrekta metoden för bortskaffande av komposterbara plastförpackningar blir alltmer förvirrande för konsumenter är det motiverat och nödvändigt att fastställa tydliga och gemensamma regler för användningen av komposterbara plastförpackningar, som endast bör krävas när användningen medför tydliga fördelar för miljön eller människors hälsa. Detta gäller särskilt när användningen av komposterbara förpackningar bidrar till insamlingen eller bortskaffandet av bioavfall, till exempel för produkter där separation av innehåll och förpackning är särskilt komplex, såsom tepåsar.

(54)

För begränsade typer av förpackningar gjorda av biologiskt nedbrytbara plastpolymerer finns det en påvisbar miljöfördel med att använda komposterbara förpackningar som förs in i komposteringsanläggningar, inklusive anläggningar för anaerob nedbrytning under kontrollerade förhållanden. Om en medlemsstat tillämpar artikel 22.1 andra stycket i direktiv 2008/98/EG, och lämpliga system för insamling av avfall och infrastruktur för avfallshantering finns tillgängliga i den medlemsstaten, bör det dessutom finnas flexibilitet för den medlemsstaten när det gäller beslutet om huruvida den på sitt territorium ska tillåta tillhandahållande för första gången av komposterbara förpackningar för kaffe, te eller andra enportionsbehållare för drycker som består av andra förpackningsmaterial än metall och mycket tunna plastbärkassar, tunna plastbärkassar och tillhandahållandet för första gången av andra förpackningar som omfattades av ett krav på att de skulle vara komposterbara före tillämpningsdagen för denna förordning. För att undvika förvirring bland konsumenter om den korrekta metoden för bortskaffande och med tanke på miljöfördelarna med koldioxidcirkularitet bör alla andra förpackningar återvinnas genom materialcirkulation, och sådana förpackningars design bör säkerställa att detta inte påverkar andra avfallsflödens materialåtervinningsbarhet.

(55)

Dessutom bör biologiskt nedbrytbart avfall inte leda till förekomst av föroreningar i den kompost som produceras. Kraven i den harmoniserade standarden EN 13432:2000 Förpackningar – Krav gällande förpackningar återvinningsbara genom kompostering och biologisk nedbrytning – Provningsschema och utvärderingskriterier för slutgiltigt godkännande av förpackningar bör ses över med avseende på komposteringstider, tillåtna föroreningsnivåer och begränsningar gällande utsläpp av mikroplast för att dessa material ska kunna bearbetas i anläggningar för behandling av bioavfall på ett lämpligt sätt. Dessutom bör en liknande standard för hemkompostering fastställas i unionen.

(56)

Såsom beskrivs i EU:s politiska ram för biobaserad, biologiskt nedbrytbar och komposterbar plast, som fastställs i kommissionens meddelande av den 30 november 2022, innebär efterlevnad av standarderna för industriell kompostering inte att nedbrytning sker vid hemkompostering. Vid industriell kompostering krävs höga temperaturer och hög luftfuktighet. Vid hemkompostering, som utförs av privatpersoner, även i lokalsamhällen, beror de faktiska förhållandena i hög grad på lokala klimatförhållanden och konsumentpraxis. Därför riskerar biologisk nedbrytning i hemkompostering att gå långsammare än vid industriell kompostering eller att inte slutföras. I synnerhet bör hemkompostering för plastförpackningar endast övervägas för särskilda tillämpningar, och i samband med särskilda lokala förhållanden under de berörda myndigheternas tillsyn.

(57)

När det är motiverat och lämpligt på grund av den tekniska och rättsliga utveckling som påverkar bortskaffandet av komposterbar plast och under de särskilda villkor som säkerställer att användningen av sådana material gynnar miljön och människors hälsa, bör kommissionen när så är lämpligt lägga fram ett lagstiftningsförslag med avseende på att ändra förteckningen över förpackningar som tillåts vara komposterbara.

(58)

För att underlätta bedömningen av överensstämmelse avseende kraven på komposterbara förpackningar i denna förordning är det nödvändigt att införa bestämmelser om en presumtion om överensstämmelse för komposterbara förpackningar som är i linje med de harmoniserade standarder som har antagits i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 (27). Vid fastställandet av huruvida presumtionen ska tillämpas bör detaljerade tekniska specifikationer för dessa krav beaktas, i linje med den senaste vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Parametrarna, inklusive komposteringstider och tillåtna kontamineringsnivåer, bör återspegla de faktiska förhållandena i anläggningar för behandling av bioavfall, inbegripet processer för anaerob nedbrytning. Den nuvarande standarden för industriell kompostering kan inte användas som grund för en presumtion om överensstämmelse eftersom denna standard måste ses över och ersättas med en uppdaterad version. Fram till den tidpunkt då en ny eller uppdaterad harmoniserad standard är tillgänglig kan dock den nuvarande standarden användas som vägledning. När det gäller hemkomposterbara förpackningar bör kommissionen begära att en EN-standardisering utarbetas i enlighet med vad som är lämpligt.

(59)

Alla förpackningar avsedda att komma i kontakt med livsmedel eller förpackningar som redan är i kontakt med livsmedel, inbegripet komposterbara förpackningar, måste uppfylla de krav som fastställs i förordning (EG) nr 1935/2004. När så är lämpligt bör det vara möjligt att använda den dokumentation och information som krävs enligt unionsrättsakter om material avsedda att komma i kontakt med livsmedel som en del av den information och dokumentation som krävs enligt denna förordning.

(60)

Förpackningar bör designas på ett sådant sätt att deras volym och vikt minimeras och på ett sätt som möjliggör materialåtervinning samtidigt som förpackningsfunktionerna bibehålls. Tillverkaren bör bedöma förpackningen mot de prestandakriterier som anges i denna förordning. Med tanke på målen i denna förordning, dvs. att minska mängden förpackningar och förpackningsavfall och att förbättra cirkulariteten för förpackningar på hela den inre marknaden, är det lämpligt att ytterligare komplettera och klargöra de gällande kriterierna och göra dem strängare. Förteckningen över förpackningars prestandakriterier i den harmoniserade standarden EN 13428:2004 Förpackningar – Krav på tillverkning och sammansättning för att förebygga förpackningsavfall bör därför ändras. Fram till den tidpunkt då en ny eller uppdaterad harmoniserad standard blir tillgänglig kan dock den befintliga standarden EN 13428:2004 användas. Även om saluföringen och konsumenternas acceptans fortfarande är relevanta för förpackningsdesign bör de inte ingå i prestandakriterierna och i sig motivera extra förpackningsvikt och förpackningsvolym. Detta bör dock inte påverka produktspecifikationerna för hantverks- och industriprodukter samt livsmedel och jordbruksprodukter som är registrerade och skyddade enligt EU:s system för skydd av geografiska beteckningar, som en del av unionens mål att skydda kulturarvet och traditionella kunskaper, vilket inbegriper Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 (28) för vin och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/787 (29) för spritdrycker, eller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2411 (30) för hantverks- och industriprodukter, eller som omfattas av de kvalitetsordningar som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1143 (31). Det bör inte heller negativt påverka förpackningsdesign som är skyddad enligt EU:s eller medlemsstaternas nationella varumärkesrätt eller mönsterskyddsrätt eller internationella avtal som har verkan i någon av medlemsstaterna. Undantaget för sådana förpackningar är endast motiverat om nya regler om förpackningsminimering påverkar förpackningens form på ett sådant sätt att varumärket inte längre kan särskilja den varumärkta varan från ett annat företags varor, och formgivningen inte längre kan behålla sin nyhet och särprägel. För att undvika risken för missbruk bör undantaget endast gälla varumärkes- och mönsterrättigheter som är föremål för skydd före den 11 februari 2025. Materialåtervinningsbarhet, användning av innehåll av återvunnet material och återanvändning av förpackningar kan motivera ytterligare förpackningsvikt eller förpackningsvolym, och detta bör läggas till i prestandakriterierna. Förpackningar med dubbla väggar, falska bottnar och andra egenskaper som endast syftar till att öka den upplevda produktvolymen bör inte släppas ut på marknaden, eftersom de inte uppfyller kravet på förpackningsminimering. Samma regel bör gälla för överflödig förpackning som inte behövs för att säkerställa förpackningens funktion.

(61)

För att uppfylla kraven på förpackningsminimering bör särskild uppmärksamhet ägnas åt att begränsa tomrummet i gruppförpackningar och transportförpackningar, inklusive e-handelsförpackningar.

(62)

För att underlätta bedömningen av överensstämmelse avseende kraven på förpackningsminimering enligt denna förordning är det nödvändigt att fastställa bestämmelser om presumtion om överensstämmelse för förpackningar som överensstämmer med harmoniserade standarder som antagits i enlighet med förordning (EU) nr 1025/2012 i syfte att ange detaljerade tekniska specifikationer för dessa krav och specificera mätbara designkriterier, inklusive, i tillämpliga fall, gränsvärden för högsta vikt eller tomrum för specifika förpackningsformat samt standardiserade förpackningsutformningar som uppfyller kraven på förpackningsminimering.

(63)

För att främja cirkularitet och hållbar användning av förpackningar bör återanvändbara förpackningar och system för återanvändning uppmuntras. För detta ändamål är det nödvändigt att klargöra begreppet återanvändbar förpackning och säkerställa att det inte bara är kopplat till förpackningsdesignen, utan även till inrättandet av system för återanvändning som uppfyller de minimikrav som fastställs i denna förordning. Förpackningsdesignen bör möjliggöra högsta möjliga antal rotationer och upprätthålla säkerhets-, kvalitets- och hygienkraven vid tömning, lossning, påfyllning eller lastning på nytt. För att underlätta bedömningen av överensstämmelse avseende kraven på återanvändbara förpackningar enligt denna förordning är det nödvändigt att införa bestämmelser om presumtion om överensstämmelse för förpackningar som överensstämmer med harmoniserade standarder som antagits i enlighet med förordning (EU) nr 1025/2012 i syfte att ange detaljerade tekniska specifikationer enligt den förordningen och fastställa kriterier och format för återanvändbara förpackningar, inklusive minsta antal resor och rotationer, standardiserad design och krav för system för återanvändning, inbegripet hygienkrav.

(64)

Konsumenterna måste informeras och få möjlighet att göra sig av med förpackningsavfall på ett lämpligt sätt. Därför är det lämpligt att inrätta ett harmoniserat märkningssystem baserat på förpackningars materialsammansättning för sortering av avfall och kombinerat med motsvarande märkning på avfallsbehållare. Att ett sådant harmoniserat märkningssystem behöver kännas igen av alla medborgare, oavsett omständigheter, såsom ålder och språkkunskaper, bör vara en vägledande faktor i utformningen av märkningen. Ett sådant system kan uppnås genom användning av piktogram med minimalt språkbruk. Sådana designer skulle också bidra till att minimera de översättningskostnader som annars skulle uppstå.

(65)

Sortering är ett viktigt steg för att säkerställa större cirkularitet för förpackningar. Förbättrad sorteringskapacitet, särskilt genom tekniska innovationer, bör uppmuntras för att möjliggöra mer effektiv sortering, och därmed en bättre kvalitet på de råvaror som går till materialåtervinning.

(66)

För att göra det lättare för konsumenterna att sortera och bortskaffa förpackningsavfall bör det införas ett system med harmoniserade symboler som måste placeras både på förpackningar och på avfallsbehållare, så att symbolerna kan matchas vid bortskaffandet. Symbolerna bör möjliggöra lämplig avfallshantering eftersom de bör ge konsumenterna information om förpackningarnas komposteringsegenskaper Sådan information bör vara särskilt tydlig när det gäller att undvika förvirring hos konsumenterna i fråga om komposterbara förpackningar som inte är lämpliga för hemkompostering, utan endast är komposterbara under industriellt kontrollerade förhållanden. Sådan information bör därför förhindra att komposterbara förpackningar kastas i naturen. Detta tillvägagångssätt kommer att förbättra den separata insamlingen av förpackningsavfall, vilket leder till en högre kvalitet på materialåtervinningen av förpackningsavfall, och avser införande av en harmoniseringsnivå för systemen för insamling av förpackningsavfall på den inre marknaden. Det är också nödvändigt att harmonisera symbolerna för de obligatoriska retursystem som inrättats efter denna förordnings ikraftträdande. Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att kräva användning av sådana harmoniserade märkningar på förpackningar under förutsättning att retursystemen inrättats i enlighet med nationell rätt innan denna förordning träder i kraft. Eftersom transportförpackningar inte samlas in genom kommunala avfallsinsamlingssystem bör användningen av dessa symboler inte vara obligatorisk för transportförpackningar, med undantag för e-handelsförpackningar.

(67)

Märkningen av innehållet av återvunnet material i förpackningar bör inte vara obligatorisk, eftersom denna information inte är avgörande för att säkerställa en korrekt slutbehandling av förpackningar. Tillverkarna kommer dock att vara skyldiga att uppfylla målen för innehåll av återvunnet material enligt denna förordning och kan vilja visa denna information på sina förpackningar för att informera konsumenterna om innehållet av återvunnet material i förpackningen. För att säkerställa att denna information förmedlas på ett harmoniserat sätt i hela unionen bör en märkning som anger innehållet av återvunnet material harmoniseras.

(68)

Märkning av biobaserad plast i förpackningar bör inte heller vara obligatorisk, eftersom det finns ett antal villkor som biobaserad plast måste uppfylla för att säkerställa hållbarhet, och mer vetenskapliga belägg krävs för att säkerställa att användningen av biobaserad plast under hela dess livscykel överensstämmer med de principer för en cirkulär ekonomi som fastställs i kommissionens meddelande av den 30 november 2022 om unionens politiska ram för biobaserad, biologiskt nedbrytbar och komposterbar plast. Tillverkarna kan dock vilja visa denna information på sina förpackningar för att informera konsumenterna om innehållet av biobaserad plast i förpackningen. För att säkerställa att denna information förmedlas på ett harmoniserat sätt i hela unionen bör en märkning som anger innehållet av biobaserad plast harmoniseras.

(69)

För att informera slutanvändarna om återanvändning, tillgången till system för återanvändning och var insamlingskanaler finns när det gäller återanvändbara förpackningar, bör förpackningar avsedda för återanvändning vara försedda med en QR-kod eller annan standardiserad, öppen, digital databärare som tillhandahåller sådan information. QR-koden eller databäraren bör innehålla information som underlättar spårning och beräkning av antalet resor och rotationer, eller en genomsnittlig uppskattning om sådana beräkningar inte är möjliga. Denna märkning bör vara frivillig för öppna system som inte har någon systemansvarig. Dessutom bör återanvändbara konsumentförpackningar tydligt identifieras på försäljningsstället.

(70)

Det bör inte förekomma dubbla märkningar på en förpackning. För att undvika detta bör, i de fall då andra unionsrättsakter kräver att information om den förpackade produkten ska finnas tillgänglig digitalt via en databärare, den information som enligt denna förordning krävs för förpackningen och för den förpackade produkten därför vara tillgänglig via samma databärare. Denna databärare bör uppfylla kraven i denna förordning eller annan tillämplig unionsrätt. Särskilt när den förpackade produkten omfattas av förordning (EU) 2024/1781 eller annan unionsrätt som kräver ett digitalt produktpass bör det digitala produktpasset också användas för att tillhandahålla relevant information enligt den här förordningen. Om förpackningar innehåller ämnen som inger betänkligheter bör de märkas med hjälp av en standardiserad, öppen, digital märkningsteknik i enlighet med genomförandeakter som antagits av kommissionen. Denna information bör säkerställa att avfallsaktörer har tillgång till relevant information om förpackningarnas kemiska sammansättning för att fastställa det lämpligaste avfallshanteringsalternativet, i linje med avfallshierarkin, och därigenom främja cirkularitet för förpackningar.

(71)

För att målen i denna förordning ska kunna uppnås bör konsumenterna skyddas från vilseledande och förvirrande information om förpackningarnas egenskaper och lämpliga slutbehandling, för vilka harmoniserade märkningar har fastställts enligt denna förordning. Det bör vara möjligt att identifiera förpackningar som ingår i systemet för utökat producentansvar med hjälp av en motsvarande symbol inom hela det systemets territorium för att visa att producenten fullgör sina skyldigheter avseende utökat producentansvar. Sådan identifikation bör uppnås endast med hjälp av en QR-kod eller annan standardiserad, öppen, digital märkningsteknik. Denna symbol bör vara tydlig och entydig för konsumenterna när det gäller förpackningarnas materialåtervinningsbarhet.

(72)

Förpackningar som omfattas av de obligatoriska retursystemen bör vara försedda med en märkning som informerar konsumenterna om att förpackningarna omfattas av detta system och att de därför bör samlas in genom särskilda insamlingskanaler som har godkänts för detta ändamål av de nationella myndigheterna. Denna märkning bör vara en harmoniserad EU-märkning som fastställs av kommissionen. Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att kräva att en sådan harmoniserad märkning används på förpackningar som omfattas av retursystem som har inrättats i enlighet med nationell rätt innan denna förordning träder i kraft.

(73)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG (32) fungerar som ett skyddsnät som säkerställer en hög konsumentskyddsnivå inom alla sektorer och kompletterar mer detaljerade krav i sektorsspecifik eller produktspecifik unionsrätt, utom i händelse av konflikt mellan det direktivet och andra unionsregler som rör specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder, då de senare bör ha företräde i förhållande till dessa specifika aspekter. I Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/825 (33) föreskrivs att uppvisande av en frivillig hållbarhetsmärkning som inte uppfyller vissa krav utgör en otillbörlig affärsmetod.

(74)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av märkningskraven bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på att ytterligare förbättra avfallssorteringen, fastställa metoden för identifiering av förpackningars materialsammansättning och för identifiering av ämnen som inger betänkligheter med hjälp av standardiserad, öppen och digital teknik och fastställa en harmoniserad märkning samt specifikationer och format för de märkningskrav för förpackningar och avfallsbehållare som fastställs i denna förordning. Vid utarbetandet av dessa specifikationer bör kommissionen begränsa de språkliga inslagen till ett minimum och beakta vetenskapliga eller andra tillgängliga tekniska uppgifter, inbegripet relevanta internationella standarder. Förekomsten av skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller den pant som debiteras bör beaktas vid utformningen av den harmoniserade märkningen av förpackningar som omfattas av ett retursystem. Mot bakgrund av det nya systemet bör kommissionens beslut 97/129/EG (34) upphöra att gälla från och med den 12 augusti 2028 och dess innehåll införlivas i genomförandeakten.

(75)

De ekonomiska aktörerna bör säkerställa att förpackningarna uppfyller kraven i denna förordning. De bör vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa sådan efterlevnad i förhållande till deras respektive roller i leveranskedjan för att säkerställa fri rörlighet för förpackningar på den inre marknaden och förbättra förpackningars hållbarhet.

(76)

Tillverkaren, som besitter detaljkunskap om design- och tillverkningsprocessen, är den som bäst kan genomföra den bedömning av överensstämmelse som föreskrivs i denna förordning. Bedömningen av överensstämmelse enligt denna förordning bör därför även i fortsättningen endast vara tillverkarens skyldighet.

(77)

Det bör säkerställas att leverantörer av förpackningar eller förpackningsmaterial förser tillverkaren med all information och dokumentation som tillverkaren behöver för att visa att förpackningen och förpackningsmaterialet överensstämmer med kraven. Denna information och dokumentation ska lämnas i pappersform eller i elektronisk form.

(78)

För att säkerställa att den inre marknaden fungerar är det nödvändigt att säkerställa att förpackningar från tredjeländer som förs in på unionsmarknaden uppfyller kraven i denna förordning, oavsett om de importeras som fristående förpackningar eller tillsammans med en förpackad produkt. Det är särskilt nödvändigt att säkerställa att tillverkarna har genomfört lämpliga förfaranden för bedömning av överensstämmelse avseende förpackningen. Importörerna bör därför säkerställa att de förpackningar som de släpper ut på marknaden uppfyller dessa krav och att den dokumentation som upprättas av tillverkarna finns tillgänglig för att kontrolleras av de behöriga nationella myndigheterna.

(79)

När en förpackning släpps ut på marknaden bör varje importör på förpackningen ange sitt namn, registrerade firmanamn eller registrerade varumärke, sin postadress samt elektroniska kommunikationsmedel genom vilka de kan kontaktas, om sådana finns tillgängliga. Undantag bör göras i de fall det inte är möjligt att ange sådana uppgifter på förpackningen.

(80)

Eftersom distributörerna tillhandahåller förpackningar på marknaden efter att de har släppts ut där av tillverkaren eller importören bör dessa iaktta vederbörlig omsorg när det gäller de tillämpliga kraven i denna förordning. Distributören bör också säkerställa att hanteringen av förpackningen inte inverkar negativt på förpackningens överensstämmelse med dessa krav.

(81)

Eftersom distributörer och importörer verkar nära marknaden och spelar en viktig roll när det gäller att säkerställa förpackningarnas överensstämmelse bör de vara involverade i de behöriga nationella myndigheternas marknadskontroll, och de bör vara beredda att delta aktivt genom att förse dessa myndigheter med all nödvändig information om den berörda förpackningen.

(82)

Varje importör eller distributör som släpper ut en förpackning under sitt eget namn eller varumärke på marknaden, eller som ändrar en förpackning som redan släppts ut på marknaden på ett sätt som skulle kunna påverka efterlevnaden av denna förordning, bör anses vara tillverkare och bör ta på sig ansvaret för tillverkarens skyldigheter.

(83)

Genom att säkerställa en förpacknings spårbarhet längs med hela leveranskedjan underlättas marknadskontrollmyndigheternas uppgift att spåra ekonomiska aktörer som släppt ut eller tillhandahållit förpackningar på marknaden som inte uppfyller kraven. De ekonomiska aktörerna bör därför vara skyldiga att bevara information om sina transaktioner under en viss tidsperiod.

(84)

Problemet med en överdriven generering av förpackningsavfall kan inte lösas fullt ut genom att fastställa skyldigheter avseende förpackningsdesign. För vissa förpackningstyper bör en skyldighet att minska tomrumskvoten åläggas ekonomiska aktörer som fyller eller på annat sätt använder sådana förpackningar. När det gäller gruppförpackningar, transportförpackningar och e-handelsförpackningar som används för leverans av produkter till slutliga distributörer eller slutanvändare bör tomrumskvoten vara högst 50 %. Denna skyldighet bör inte gälla för återanvändbara förpackningar. I linje med avfallshierarkin och för att främja förpackningsinnovation i syfte att minska förpackningsavfallet bör det vara möjligt för ekonomiska aktörer som använder konsumentförpackningar som e-handelsförpackningar att undantas från denna skyldighet. För att säkerställa enhetliga villkor för beräkning av tomrumskvoten bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att fastställa beräkningsmetoden.

(85)

För att säkerställa en hög miljöskyddsnivå på den inre marknaden och en hög nivå när det gäller livsmedelssäkerhet och livsmedelshygien och för att underlätta uppnåendet av målen för förebyggande av förpackningsavfall, bör onödiga förpackningar eller förpackningar som kan undvikas inte släppas ut på marknaden. Förteckningen över sådana förpackningsformat finns i den här förordningen. Kommissionen bör offentliggöra riktlinjer för att mer i detalj förklara den förteckningen, inbegripet genom att tillhandahålla exempel på förpackningar och vägledning om undantagen från begränsningarna.

(86)

För att främja cirkularitet och hållbar användning av förpackningar är det nödvändigt att begränsa risken för att förpackningar som saluförs som återanvändbara inte återanvänds i praktiken och säkerställa att konsumenterna returnerar återanvändbara förpackningar. Det lämpligaste sättet att uppnå detta är att ålägga ekonomiska aktörer som använder återanvändbara förpackningar att säkerställa att ett system för återanvändning införs så att sådana förpackningar kan cirkulera, rotera och användas flera gånger. För att maximera nyttan av sådana system bör minimikrav fastställas för slutna och öppna system. Bekräftelse av att återanvändbara förpackningar överensstämmer med ett system för återanvändning bör också ingå i den tekniska dokumentationen för sådana förpackningar. System för återanvändning kan variera i storlek och geografisk täckning och gå från mindre lokala system till större system som kan sträcka sig över en eller flera medlemsstaters territorier.

(87)

Återanvändbara förpackningar måste vara säkra för användarna. Ekonomiska aktörer som erbjuder sina produkter i återanvändbara förpackningar bör därför säkerställa att förpackningen genomgår en rekonditioneringsprocess, för vilken det bör fastställas krav, innan den används igen.

(88)

Återanvändbara förpackningar blir avfall, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2008/98/EG, när innehavaren gör sig av med dem, avser att göra sig av med dem eller är skyldig att göra sig av med dem. Återanvändbara förpackningar i en rekonditioneringsprocess betraktas normalt inte som avfall.

(89)

För att uppmuntra till förebyggande av avfall bör det nya begreppet påfyllning införas. Påfyllning bör förstås som en särskild avfallsförebyggande åtgärd som bidrar till och är nödvändig för uppnåendet av de mål för förebyggande som fastställs i denna förordning.

(90)

Om ekonomiska aktörer erbjuder möjligheten att köpa produkter genom påfyllning bör de säkerställa att deras påfyllningsstationer uppfyller vissa krav för att trygga konsumenternas hälsa och säkerhet. Om konsumenterna i detta sammanhang använder sina egna behållare bör de ekonomiska aktörerna tillhandahålla information om villkoren för säker påfyllning och användning av dessa behållare. För att uppmuntra till påfyllning bör de ekonomiska aktörerna inte tillhandahålla gratis förpackningar eller förpackningar som inte är en del av ett retursystem vid påfyllningsstationerna. De ekonomiska aktörerna bör vara befriade från ansvar vid livsmedelssäkerhetsproblem som kan uppstå på grund av användning av behållare som tillhandahålls av konsumenter.

(91)

För att minska den ökande andelen engångsförpackningar och den ökande mängden förpackningsavfall som genereras är det nödvändigt att fastställa kvantitativa återanvändningsmål för förpackningar i sektorer som har bedömts ha störst potential att minska mängden förpackningsavfall, nämligen mat och dryck för avhämtning, vitvaror och transportförpackningar. Detta bedömdes på grundval av faktorer som befintliga system för återanvändning, nödvändigheten av att använda förpackningar och möjligheten att uppfylla funktionskraven i fråga om inneslutning, renlighet, hälsa, hygien och säkerhet. Skillnaderna mellan produkterna och deras produktions- och distributionssystem beaktades också. Vid genomförandet av sådana mål bör hänsyn tas till de miljöfördelar som uppnåtts under en produkts hela livscykel. Fastställandet av målen förväntas stödja innovation och ökaandelen återanvändbara förpackningar och påfyllningslösningar. Engångsplastförpackningar för mat och dryck som fylls och förbrukas inom hotell-, restaurang- och cafe/cateringsektorn bör inte tillåtas. Konsumenterna bör alltid ha möjlighet att köpa livsmedel och drycker för avhämtning i återanvändbara behållare eller egna behållare på villkor som inte är mindre gynnsamma än de villkor som är tillämpliga på de livsmedel och drycker som erbjuds i engångsförpackningar. Ekonomiska aktörer som säljer livsmedel eller drycker för avhämtning bör erbjuda konsumenterna möjligheten att köpa livsmedel eller drycker i sina egna behållare och möjligheten att köpa livsmedel och drycker i återanvändbara förpackningar.

(92)

På vissa villkor bör medlemsstaterna kunna undanta ekonomiska aktörer från återanvändningsskyldigheter under en förnybar period på fem år. Dessa villkor bör baseras på höga grader av materialåtervinning och gällande procentsatser för avfallsförebyggande i den medlemsstat som beviljar undantag, inbegripet en första mellanliggande grad av avfallsförebyggande på 3 % senast 2028, och till de ekonomiska aktörernas antagande av en företagsplan för avfallsförebyggande och materialåtervinning.

(93)

Utsläppande på marknaden av förpackningar som omfattas av användningsbegränsningarna för vissa förpackningsformat enligt denna förordning för transportmedel som används över gränserna, där cateringtjänster finns tillgängliga ombord, såsom luftfartyg, flygplan, tåg, kryssningsfartyg, färjor, yachter och båtar, bör tolkas som resande med denna förpackning till eller inom unionen. Resande inom unionen bör förstås som en situation där transportmedlet avgår från och anländer till en destination i unionen.

(94)

För att göra återanvändningsmålen mer verkningsfulla och säkerställa likabehandling av ekonomiska aktörer bör ansvaret för målen ligga på de ekonomiska aktörerna. När det gäller återanvändningsmål för drycker bör ansvaret för dessa återanvändningsmål ligga på slutliga distributörer som gör tillhandahåller drycker i konsumentförpackningar till konsumenter. Vissa drycker som anses vara lättfördärvliga eftersom de är känsliga för mikrobiologisk nedbrytning orsakad av bakterier eller jäst, behöver särskild aseptisk teknik för att skydda dem från att förstöras samtidigt som de behåller en lång hållbarhetstid. Mjölk och andra lättfördärvliga drycker bör därför undantas från skyldigheten att uppfylla återanvändningsmålen för förpackningar. Målen bör beräknas som en procentandel av försäljningen, såld volym eller vikt av återanvändbara förpackningar inom ett system för återanvändning eller, när det gäller transportförpackningar, som en procentandel av antalet användningar. Målen bör vara materialneutrala. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av återanvändningsmålen bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på metoden för beräkning av dem.

(95)

I vissa fall är användning av transportförpackningar för engångsbruk inte nödvändig, eftersom det finns ett stort antal välfungerande återanvändbara alternativ. För att säkerställa att sådana alternativ används på ett effektivt sätt är det lämpligt att kräva att ekonomiska aktörer, när de transporterar produkter mellan olika anläggningar som tillhör samma ekonomiska aktör eller mellan den ekonomiska aktören och de anknutna företagen eller partnerföretagen, endast använder återanvändbara transportförpackningar när det gäller förpackningsformat såsom lastpallar, vikbara plastlådor, plastbackar, IBC-behållare, både hårda och flexibla, eller tunnor. Samma skyldighet bör av samma skäl gälla för ekonomiska aktörer som transporterar produkter inom en medlemsstat. För vissa typer av transport- eller konsumentförpackningar är det inte möjligt att använda återanvändbara alternativ. Detta gäller pappkartonger, där antalet rotationer är mycket lågt, och förpackningar som används för vissa kontaktkänsliga produkter, som kräver särskild tvätt mellan användning. Därför bör sådana förpackningar undantas från skyldigheten att uppfylla återanvändningsmålen för transportförpackningar och konsumentförpackningar som används för att transportera varor.

(96)

Det kan vara svårt för mindre ekonomiska aktörer att uppnå återanvändnings- och påfyllningsmålen. Vissa ekonomiska aktörer bör därför undantas från skyldigheten att uppfylla återanvändningsmålen för förpackningar om de släpper ut mindre än en viss mängd förpackningar på marknaden och uppfyller definitionen av mikroföretag enligt kommissionens rekommendation 2003/361/EG (35) i dess lydelse den 11 februari 2025 eller om den slutliga distributören har en försäljningsyta som understiger en viss yta. För dessa ändamål bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på ändringar av tröskelvärdet för försäljningsytan, fastställande och specificering av detaljerande villkor och rapporteringskrav som ska tillämpas på slutdistributörers poolningsarrangemang, ändring av tröskelvärdet för storleken på undantagna ekonomiska aktörer och fastställande av ytterligare undantag för vissa andra ekonomiska aktörer eller särskilda förpackningsformat som omfattas av återanvändnings- eller påfyllningsmålen i händelse av särskilda ekonomiska begränsningar, allvarliga problem som rör hygien, livsmedelssäkerhet eller miljön och som hindrar uppnåendet av dessa mål.

(97)

För att kunna kontrollera efterlevnaden av återanvändningsmålen är det nödvändigt att de ekonomiska aktörerna rapporterar till de behöriga myndigheterna. De ekonomiska aktörerna bör rapportera relevanta uppgifter för varje kalenderår, med början från kalenderåret 2030. Medlemsstaterna bör offentliggöra dessa uppgifter.

(98)

Eftersom ekonomiska aktörer kan ha flera olika förpackningsformat bör uppnåendet av återanvändningsmålen beräknas på grundval av den totala mängden livsmedel eller drycker som tillhandahålls på marknaden genom hänvisning till det totala antalet försäljningsenheter eller till vikten av livsmedel eller volymen av drycker, beroende på vad som är tillämpligt.

(99)

Med tanke på den fortsatt höga förbrukningen av plastbärkassar, ineffektiv resursanvändning och risken för att plastbärkassar kasseras som skräp, är det lämpligt att behålla bestämmelser som syftar till att uppnå en varaktig minskning av förbrukningen av plastbärkassar, vilket redan har fastställts genom direktiv 94/62/EG, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/720 (36). Med tanke på de nuvarande olika tillvägagångssätten och de begränsade rapporteringskraven rörande plastbärkassar är det svårt att bedöma om de åtgärder för att minska förbrukningen som medlemsstaterna vidtagit har uppnått målet att varaktigt minska förbrukningen av sådana kassar och även om de inte har ökat förbrukningen av andra typer av plastbärkassar. Det är därför nödvändigt att harmonisera definitionen av en varaktig minskning av förbrukningen av plastbärkassar och att fastställa ett gemensamt mål samt införa nya rapporteringskrav.

(100)

Mot bakgrund av resultaten av utvärderingen från 2021 avseende plastbärkassar, med titeln Scoping study to assess the feasibility of further EU measures on waste prevention and implementation of the Plastic Bags Directive, Part II, Implementation of the Plastic Bags Directive, behöver ytterligare åtgärder vidtas för att minska förbrukningen av tunna plastbärkassar och bedöma eventuella substitutionseffekter med mycket tunna plastbärkassar och tjockare plastbärkassar över 50 mikrometer.

(101)

Eftersom mycket tunna plastbärkassar, under 15 mikrometer, med stor sannolikhet blir avfall och bidrar till havsföroreningar, bör åtgärder vidtas för att begränsa utsläppandet av dessa på marknaden, med undantag för strikt nödvändiga användningsområden. Dessa plastkassar bör inte släppas ut på marknaden som förpackningar för livsmedel i bulk, utom av hygieniska skäl eller för förpackning av våta livsmedel i bulk såsom rått kött, fisk och mejeriprodukter.

(102)

För att uppnå en varaktig minskning av förbrukningen av tunna plastbärkassar på deras territorium bör medlemsstaterna kunna anta åtgärder som inbegriper förbud av dessa typer av plastbärkassar, genomförande av nationella minskningsmål, bibehållande eller införande av ekonomiska styrmedel samt andra saluföringsbegränsningar, förutsatt att dessa åtgärder är proportionella och icke-diskriminerande. Sådana åtgärder kan variera på grundval av de tunna plastbärkassarnas miljöpåverkan när de återvinns eller bortskaffas, deras komposteringsegenskaper, livslängd eller specifika avsedda användningsområde. Under förutsättning att målen för plastbärkassar i denna förordning uppnås bör det vara möjligt för medlemsstaterna att genomföra bestämmelserna om dessa kassar genom avtal mellan de behöriga myndigheterna och de berörda ekonomiska sektorerna.

(103)

En minskad användning av plastbärkassar bör inte leda till att de ersätts med bärkassar i andra förpackningsmaterial. Kommissionen bör övervaka användningen av andra förpackningsmaterial och föreslå ett mål och vid behov åtgärder för att minska förbrukningen av sådana förpackningsmaterial.

(104)

För att säkerställa en effektiv och harmoniserad tillämpning av de hållbarhetskrav som fastställs i eller i enlighet med denna förordning bör efterlevnaden av dessa krav mätas med tillförlitliga, exakta och reproducerbara metoder som tar hänsyn till de allmänt vedertagna senaste metoderna.

(105)

För att säkerställa att det inte finns några handelshinder på den inre marknaden bör kraven på hållbarhet för förpackningar, inbegripet avseende ämnen som inger betänkligheter i förpackningar, komposterbara förpackningar, förpackningsminimering, återanvändbara förpackningar och system för återanvändning, harmoniseras på unionsnivå. För att underlätta bedömningen av överensstämmelse när det gäller sådana krav, inbegripet metoder för provningar, mätningar och beräkningar, är det nödvändigt att införa bestämmelser om presumtion om överensstämmelse för förpackningar och förpackade produkter som överensstämmer med harmoniserade standarder som antagits i enlighet med förordning (EU) nr 1025/2012 i syfte att ange detaljerade tekniska specifikationer för dessa krav.

(106)

I avsaknad av harmoniserade standarder bör gemensamma specifikationer användas som en reservlösning för att underlätta för tillverkarna när det gäller deras skyldighet att uppfylla hållbarhetskraven, till exempel när fastställandet av en harmoniserad standard försenas i onödan. Dessutom bör det vara möjligt att använda gemensamma specifikationer om kommissionen har begränsat eller dragit tillbaka hänvisningarna till relevanta harmoniserade standarder i enlighet med artikel 11.5 i förordning (EU) nr 1025/2012. Överensstämmelsen med gemensamma specifikationer som antagits av kommissionen genom genomförandeakter bör också leda till en presumtion om överensstämmelse.

(107)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av gemensamma specifikationer bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på att fastställa, ändra eller upphäva gemensammaspecifikationer för kraven på hållbarhet, märkning och system för återanvändning samt att anta metoder för provning, mätning eller beräkning. Kommissionen bör ta hänsyn till synpunkter från relevanta organ och expertgrupper och bör samråda med alla berörda parter vid utarbetandet av utkasten till genomförandeakter.

(108)

För att säkerställa överensstämmelse med annan unionsrätt bör förfarandet för bedömning av överensstämmelse vara den modul för intern tillverkningskontroll som ingår i denna förordning och som baseras på de moduler som ingår i Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG (37).

(109)

CE-märkning på förpackningar bör inte ange att förpackningen uppfyller kraven i denna förordning, utan endast i förekommande fall ange att den förpackade produkten överensstämmer med tillämplig unionsrätt på produktområdet. Unionsrätten på produktområdet kräver vanligtvis att CE-märkningen för produkten anbringas antingen på själva produkten eller på dess förpackning. Att kräva CE-märkning på förpackningen för att visa att kraven i denna förordning är uppfyllda skulle kunna leda till förvirring och missförstånd i fråga om huruvida märkningen avser själva förpackningen eller den förpackade produkten och i slutändan till osäkerhet om de berörda förpackade produkternas faktiska säkerhet och överensstämmelse med kraven.

(110)

Själva produktförpackningens överensstämmelse med kraven i denna förordning bör påvisas genom EU-försäkran om överensstämmelse.

(111)

Tillverkarna bör upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse som innehåller information om förpackningens överensstämmelse med denna förordning. Tillverkarna kan också vara skyldiga att upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse enligt annan unionsrätt. För att säkerställa tillgång till information för marknadskontrolländamål bör en enda EU-försäkran om överensstämmelse upprättas i fråga om alla relevanta unionsrättsakter. För att minska den administrativa bördan för ekonomiska aktörer bör denna enda EU-försäkran om överensstämmelse kunna bestå av dokumentation om enskilda relevanta försäkringar om överensstämmelse.

(112)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 (38) utgör en ram för marknadskontroll av produkter och för kontroll av produkter från tredjeländer. Den förordningen bör vara tillämplig på de förpackningar som omfattas av den här förordningen för att säkerställa att förpackningar som omfattas av den fria rörligheten för varor inom unionen uppfyller krav som ger en hög skyddsnivå för allmänintressen, såsom människors hälsa, säkerhet och miljön.

(113)

Avfallshanteringen i unionen bör förbättras, i syfte att skydda, bevara och förbättra miljön, skydda människors hälsa, säkerställa att naturresurser utnyttjas varsamt, effektivt och rationellt, främja principen om den cirkulära ekonomin, förbättra användningen av förnybar energi, öka energieffektiviteten, minska unionens beroende av importerade resurser, åstadkomma nya ekonomiska möjligheter och bidra till konkurrenskraft på lång sikt. En effektivare resursanvändning skulle också innebära betydande nettobesparingar för företag, offentliga myndigheter och konsumenter i unionen och samtidigt minska de sammanlagda årliga växthusgasutsläppen.

(114)

Trots de krav för förpackningsminimering och de mål som fastställs i direktiv 94/62/EG har mängden förpackningsavfall ökat i absoluta termer och per capita, och trenderna tyder på en ytterligare kraftig minskning av återanvändning och påfyllning av förpackningar som förstärks av ökad konsumtion i farten och e-handel. Allteftersom produkter, material och förbrukningsmönster har utvecklats har användningen av engångsförpackningar ökat betydligt, särskilt plastprodukter för engångsbruk. Detta är kopplat till detaljhandelsmiljön, med större distributionsnät samt tillverkning och förpackning av produkter på snabba packningslinjer, som utövar ett kombinerat nedåtriktat tryck på marknaden för återanvändning och påfyllning.

(115)

För att övervaka och kontrollera att producenter och producentansvarsorganisationer fullgör sina skyldigheter avseende utökat producentansvar när det gäller insamling och behandling av avfall från deras produkter måste medlemsstaterna utse en eller flera behöriga myndigheter.

(116)

För att säkerställa att medlemsstaterna fullgör målen för förebyggande av avfall och materialåtervinningsmålen på ett bättre, punktligare och enhetligare sätt och för att föregripa brister i genomförandet bör ett system med rapporter för tidig varning upprätthållas så att brister kan upptäckas och åtgärdas innan tidsfristerna för att uppfylla målen går ut. En utvidgning av detta system, som enligt direktiv 94/62/EG omfattade uppnåendet av materialåtervinningsmålen, bör även omfatta mål för minskning av förpackningsavfall som medlemsstaterna måste uppnå senast 2030, 2035 och 2040.

(117)

Eftersom hanteringen av förpackningar och förpackningsavfall är en viktig del av avfallshanteringen i allmänhet bör medlemsstaterna ägna ett särskilt kapitel åt denna fråga i sina avfallsplaner som utarbetas för fullgörandet av den skyldighet som fastställs i direktiv 2008/98/EG. Åtgärderna för avfallsförebyggande och återanvändning bör ingå i de avfallsförebyggande program som krävs enligt direktiv 2008/98/EG. Dessa kapitel bör ingå i avfallsplanerna och de avfallsförebyggande programmen som en del av deras nästa regelbundna utvärdering som krävs enligt direktiv 2008/98/EG, eller tidigare.

(118)

Denna förordning bygger på de regler för avfallshantering och allmänna principer som fastställs i direktiv 2008/98/EG.

(119)

Förebyggande av avfall är det effektivaste sättet att förbättra resurseffektiviteten och minska miljöpåverkan från avfall. Det är därför viktigt att de ekonomiska aktörerna vidtar lämpliga åtgärder för att minska avfallsgenereringen genom att eliminera onödiga förpackningar och användningen av vissa förpackningsformat, förlänga förpackningarnas livslängd, ge ny utformning åt produkter eller försäljningsstrategier så att förpackningar inte behövs eller att mindre förpackningsmaterial kan användas, inklusive bulkförsäljning, och övergå från engångsförpackningar till återanvändbara förpackningar.

(120)

För att uppnå en ambitiös och varaktig minskning av den totala genereringen av förpackningsavfall bör mål för förebyggande av avfall fastställas för att minska mängden förpackningsavfall per capita senast 2030. Att uppnå ett mål om en minskning av förpackningsavfallet med 5 % senast 2030 jämfört med 2018 bör innebära en övergripande absolut minskning med omkring 19 % i genomsnitt i hela unionen 2030 jämfört med referensscenariot för 2030. För att säkerställa att minskningsåtgärderna fortsätter efter 2030 bör det för 2035 fastställas ett minskningsmål på 10 % jämfört med 2018. Detta beräknas minska mängden förpackningsavfall med 29 % jämfört med referensscenariot för 2035. Ett ytterligare minskningsmål på 15 % jämfört med 2018 bör också fastställas för 2040. Detta beräknas minska mängden förpackningsavfall med 37 % jämfört med referensscenariot för 2040. För att hjälpa medlemsstaterna att uppnå målen för förebyggande av förpackningsavfall bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att fastställa en korrigeringsfaktor som tar hänsyn till ökningen eller minskningen av turismen i förhållande till referensåret 2018. Eftersom uppkomsten av förpackningsavfall från handel och industri inte är kopplad till hushållens konsumtion kan målen för förebyggande av avfall per capita i sig inte tillämpas på förpackningsavfall från handel och industri. De medlemsstater som har inrättat separata system för hantering av förpackningsavfall från hushåll, å ena sidan, och förpackningsavfall från industri- och affärssektorer, å andra sidan, bör kunna behålla detta särdrag.

(121)

Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att uppnå målen för förebyggande av avfall genom ekonomiska styrmedel och andra åtgärder för att ge incitament till tillämpning av avfallshierarkin, inbegripet åtgärder som genomförs genom system för utökat producentansvar, genom att främja inrättandet och den effektiva driften av system för återanvändning och genom att uppmuntra de ekonomiska aktörerna att erbjuda slutanvändarna ytterligare påfyllningsmöjligheter. Sådana åtgärder bör antas parallellt och utöver andra åtgärder enligt denna förordning som syftar till att minska mängden förpackningar och förpackningsavfall, såsom krav på förpackningsminimering, återanvändningsmål och påfyllningsskyldigheter, volymgränser och åtgärder för att uppnå en varaktig minskning av förbrukningen av tunna plastbärkassar. Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att anta bestämmelser som går utöver de minimimål för förebyggande av avfall som fastställs i denna förordning, samtidigt som de allmänna reglerna i EUF-fördraget iakttas och medlemsstaterna agerar i enlighet med denna förordning. När medlemsstaterna genomför sådana åtgärder bör de vara medvetna om risken för en övergång från tyngre till lättare förpackningsmaterial och prioritera åtgärder som minimerar denna risk.

(122)

För att genomföra principen om att förorenaren betalar, som kommer till uttryck i artikel 191.2 i EUF-fördraget, är det lämpligt att lägga skyldigheterna för hanteringen av förpackningsavfall på producenterna. I detta syfte bygger denna förordning på de krav på utökat producentansvar som fastställs i direktiv 2008/98/EG för att säkerställa att systemet med utökat producentansvar täcker hela kostnaderna för avfallshantering av förpackningar och för att underlätta de behöriga myndigheternas adekvata kontroller. Syftet med denna förordning är att tydligt identifiera en producent per förpackningsenhet, oavsett om det gäller tomma förpackningar eller förpackningar som innehåller produkter. Som en allmän regel bör producenten vara den ekonomiska aktör som, i egenskap av tillverkare, importör eller distributör som är etablerad i en medlemsstat, för första gången tillhandahåller förpackade produkter från den medlemsstatens territorium och på samma territorium. Detta inbegriper alla erbjudanden om distribution, förbrukning eller användning som skulle kunna leda till faktiska leveranser. Om ett företag således köper en förpackad produkt från en annan medlemsstat än den där företaget är beläget eller från ett tredjeland, och levererar denna förpackade produkt i den medlemsstat där det är beläget, bör detta företag anses vara producenten, eftersom det är det första företag som tillhandahåller den förpackade produkten på den medlemsstatens territorium. När det gäller onlineplattformar bör det inledande erbjudandet av en produkt anses vara tillhandahållande i den mening som avses i definitionen av producent. För att minimera onödiga administrativa bördor för småföretag som fyller transportförpackningar, primärproduktionsförpackningar eller serviceförpackningar, oavsett om dessa är engångsförpackningar eller återanvändbara förpackningar, på försäljningsstället bör producenten dock vara den tillverkare, distributör eller importör av sådana förpackningar som tillhandahåller förpackningen för första gången från medlemsstatens territorium, eftersom den ekonomiska aktören är bäst lämpad att fullgöra skyldigheterna avseende utökat producentansvar.

(123)

Å andra sidan, när förpackningen eller den förpackade produkten tillhandahålls genom distansavtal direkt till slutanvändaren, kan producenten också vara etablerad i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland. I sådana fall bör producenten, om denne är etablerad i en annan medlemsstat, utse ett behörigt ombud för utökat producentansvar i den medlemsstat där slutanvändaren är belägen. I de fall då producenten är etablerad i ett tredjeland bör det också vara möjligt för medlemsstaterna att föreskriva att det också är obligatoriskt att utse ett behörigt ombud för utökat producentansvar för att undvika risken för att skyldigheterna avseende utökat producentansvar kringgås. För att säkerställa respekt för principen om att förorenaren betalar och när det gäller efterlevnaden av utökat producentansvar är det nödvändigt att säkerställa visshet om vilken typ av producent som är ansvarig för förpackningsavfall, särskilt när det gäller logistikföretag. Logistikföretag är företag som tar emot importerade varor från tredjeländer och utför hanteringsåtgärder med avseende på de importerade varorna (t.ex. uppackning och ompackning i mindre format eller mängder för att tillmötesgå kundernas önskemål) innan de skickar varorna till kunderna, oavsett om de befinner sig i samma eller i en annan medlemsstat, med hela, delar av eller utan den ursprungliga transportförpackningen. I sådana fall bör en producent identifieras för de ursprungliga transportförpackningar från ett tredjeland som blir kvar hos logistikföretaget och som blir avfall i unionen. Logistikföretaget äger vanligtvis inte varorna, men bör anses vara producent av den förpackning som kommer från ett tredjeland och som företaget hanterar i sin verksamhet.

(124)

Utöver de kostnader som åläggs producenter i enlighet med denna förordning och i enlighet med direktiv 2008/98/EG behåller medlemsstaterna möjligheten att täcka de nödvändiga kostnaderna för uppstädning, inbegripet transport och efterföljande behandling av förpackningsavfall i skräp som en del av de totala kostnaderna för avfallshantering av förpackningar som bör omfattas av det utökade producentansvaret. Dessa kostnader bör inte överstiga de kostnader som krävs för att tillhandahålla dessa tjänster på ett kostnadseffektivt sätt och bör fastställas på ett öppet och icke-diskriminerande sätt mellan de berörda aktörerna.

(125)

För att kunna övervaka att producenterna fullgör sina ekonomiska och organisatoriska skyldigheter att säkerställa hanteringen av avfall från de förpackningar som de för första gången tillhandahåller på en medlemsstats territorium, eller packar upp förpackade produkter utan att vara slutanvändare, måste ett producentregister upprättas och förvaltas av den behöriga myndigheten i varje medlemsstat och producenterna vara skyldiga att registrera sig.

(126)

Producentregistreringskraven bör i största möjliga utsträckning harmoniseras i hela unionen för att underlätta registreringen, särskilt med tanke på att producenterna tillhandahåller förpackningar i olika medlemsstater. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av registreringskraven bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att fastställa formatet för registrering i och rapportering till registret, med specifikation av detaljnivån för de uppgifter som ska tillhandahållas och de förpackningstyper och materialkategorier som ska omfattas av den information som lämnas.

(127)

I enlighet med principen om att förorenaren betalar är det mycket viktigt att de producenter, inbegripet e-handelsaktörer, som släpper ut förpackningar och förpackade produkter på unionsmarknaden eller packar upp förpackade produkter utan att vara slutanvändare, tar ansvar för slutbehandlingen av dessa förpackningar och dessa förpackade produkter. System för utökat producentansvar måste inrättas, enligt direktiv 94/62/EG, senast den 31 december 2024, eftersom de är det lämpligaste sättet att uppnå detta och kan ha en positiv miljöpåverkan genom att minska genereringen och öka insamlingen och materialåtervinningen av förpackningsavfall. Det finns stora skillnader i hur systemen för utökat producentansvar är inrättade, hur effektiva de är och hur långt producenternas ansvar sträcker sig. De regler om utökat producentansvar som fastställs i direktiv 2008/98/EG bör därför i allmänhet tillämpas på system för utökat producentansvar för producenter i denna förordning och kompletteras med ytterligare särskilda bestämmelser när detta är nödvändigt och lämpligt. För att underlätta separat insamling av förpackningsavfall bör producenterna till exempel finansiera märkningen av avfallsbehållare. En sådan skyldighet skulle vara förenlig med principen om att förorenaren betalar och de allmänna minimikraven för system för utökat producentansvar som fastställs i direktiv 2008/98/EG.

(128)

När det gäller skyldigheterna avseende utökat producentansvar utgör denna förordning lex specialis i förhållande till direktiv 2008/98/EG. Det innebär att bestämmelserna om utökat producentansvar i denna förordning bör ha företräde framför eventuella motstridiga bestämmelser i det direktivet. Denna princip gäller till exempel krav på producentregistrering, anpassning av avgifter för utökat producentansvar och rapportering.

(129)

Utöver det harmoniserade krav på materialåtervinningsbarhet för anpassning av producenternas ekonomiska bidrag som ska fastställas i delegerade akter som antas i enlighet med denna förordning, bör medlemsstaterna tillåtas att använda andra kriterier, såsom innehåll av återvunnet material, återanvändbarhet, förekomst av farliga ämnen eller andra kriterier i enlighet med direktiv 2008/98/EG.

(130)

Producenterna bör kunna fullgöra skyldigheterna avseende utökat producentansvar kollektivt genom att producentansvarsorganisationer tar på sig ansvaret för deras räkning. Det bör krävas ett godkännande av producenter och producentansvarsorganisationer från medlemsstaterna och de bör bland annat dokumentera att de har de ekonomiska medel som krävs för att täcka de kostnader som det utökade producentansvaret medför. När medlemsstaterna fastställer administrativa regler och förfaranderegler för godkännande av producenter för enskild efterlevnad och producentansvarsorganisationer för kollektiv efterlevnad fastställs bör de ha möjlighet att differentiera processerna för enskilda producenter och producentansvarsorganisationer för att begränsa den administrativa bördan för enskilda producenter. Medlemsstaterna kan tillåta flera producentansvarsorganisationer, eftersom konkurrens dem emellan kan leda till större fördelar för konsumenterna. Den behöriga myndigheten bör kunna ta ut kostnadsbaserade och proportionella avgifter från producenterna eller de producentansvarsorganisationer som anförtrotts fullgörandet av skyldigheterna avseende utökat producentansvar för godkännandeförfarandet vad gäller fullgörandet av dessa skyldigheter.

(131)

I fall då den avgift för utökat producentansvar som tas ut av en producentansvarsorganisation kategoriseras som offentliga intäkter, som i fallet med en statligt driven producentansvarsorganisation, och för att följa de budgetregler som kräver att de offentliga intäkterna ska baseras på korrekta uppgifter, bör det vara möjligt för medlemsstaten att kräva att informationen för rapportering till den behöriga myndighet som ansvarar för registret lämnas in av producenten oftare än en gång om året. Eftersom statligt drivna producentansvarsorganisationer inte har fullmakt för en företrädd producent bör de krav som föreskrivs i denna förordning avseende sådana fullmakter inte tillämpas.

(132)

I denna förordning bör det anges hur spårbarheten för näringsidkares skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 (39), inbegripet artikel 30.2 och 30.3 i den förordningen, ska tillämpas på leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med producenter som erbjuder förpackningar till konsumenter i unionen med avseende på de register över producenter som upprättas i enlighet med denna förordning. Vid tillämpning av denna förordning bör alla producenter, oavsett om de är etablerade i en medlemsstat eller ett tredjeland, som erbjuder förpackningar genom distansavtal direkt till konsumenter i en medlemsstat anses omfattas av definitionen av näringsidkare enligt förordning (EU) 2022/2065. För att förhindra fripassagerare när det gäller skyldigheterna avseende utökat producentansvar bör det anges hur leverantörerna bör uppfylla dessa skyldigheter med avseende på de register över förpackningsproducenter som upprättas i enlighet med denna förordning. I detta sammanhang bör leverantörer av onlineplattformar som omfattas av tillämpningsområdet för avsnitt 4 i kapitel III i förordning (EU) 2022/2065 och som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med producenter, i enlighet med förordning (EU) 2022/2065 och innan producenterna får använda deras tjänster, erhålla information från dessa producenter om deras efterlevnad av de skyldigheter avseende utökat producentansvar som fastställs i den här förordningen. Reglerna om spårbarhet för näringsidkare som säljer förpackningar online omfattas av reglerna för verkställighet i förordning (EU) 2022/2065.

(133)

Liknande oönskade situationer med friåkare skulle kunna uppstå i förhållande till leverantörer av distributionstjänster. Denna förordning syftar till att förhindra sådana fripassagerare med hjälp av en strategi som liknar den i förordning (EU) 2022/2065 vad gäller leverantörer av onlineplattformar.

(134)

Det producentregister som upprättats i enlighet med den här förordningen ska betraktas som ett offentligt register vid tillämpning av förordning (EU) 2022/2065. Leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med producenter bör därför göra sitt bästa för att bedöma om den information som tillhandahålls av de berörda producenterna är tillförlitlig och fullständig, särskilt genom att använda eller kontrollera fritt tillgängliga officiella onlinedatabaser och onlinegränssnitt eller genom att begära att de berörda näringsidkarna tillhandahåller tillförlitliga styrkande handlingar, i enlighet med förordning (EU) 2022/2065. När det gäller allmänt tillgängliga data i producentregistret kräver göra sitt bästa i den mening som avses i artikel 30.2 första stycket i förordning (EU) 2022/2065 normalt att den information som producenten lämnat med allmänt tillgängliga data i producentregistret kontrolleras. Detta gäller särskilt om en medlemsstat har inrättat ett onlinegränssnitt för automatisk dataavstämning i enlighet med den här förordningen.

(135)

Ekonomiska bidrag som åläggs producenter enligt denna förordning utöver de kostnader som avses i artikel 8a.4 a i direktiv 2008/98/EC bör inte påverka eventuella frivilliga avtal mellan e-marknadsplatser och producenter om e-marknadsplatsen för producentens räkning genom en skriftlig fullmakt samtycker till att godta alla eller delar av dessa kostnader.

(136)

Medlemsstaterna bör föreskriva åtgärder för genomförande av utökat producentansvar, regler om separat insamling av förpackningsavfall och regler om märkning av avfallsbehållare om denna förordning inte föreskriver en fullständig harmonisering av dessa åtgärder och regler. Dessutom bör det vara möjligt för medlemsstaterna att föreskriva ytterligare krav för genomförandet av utökat producentansvar, i enlighet med direktiv 2008/98/EG och denna förordning, förutsatt att sådana åtgärder inte skapar hinder på den inre marknaden. Denna förordning reglerar inte vilken aktör som är ansvarig för insamling av förpackningsavfall och andra nationella avtalsarrangemang för insamling av förpackningsavfall.

(137)

Medlemsstaterna bör inrätta retur- och insamlingssystem för förpackningsavfall, så att förpackningsavfall återförs till det lämpligaste alternativet för avfallshantering i linje med avfallshierarkin. Systemen bör vara öppet för medverkan för alla berörda parter, särskilt för ekonomiska aktörer och offentliga myndigheter. Systemen bör inrättas med beaktande av miljön och konsumenternas hälsa, säkerhet och hygien. Retur- och insamlingssystemen bör också vara tillgängliga och tillämpliga på förpackningar för importerade produkter enligt icke-diskriminerande bestämmelser.

(138)

Vissa medlemsstater kan redan ha inrättat separata system för avfallsinsamling och återvinning, som ligger till grund för relevanta nationella tillstånd och avtalsarrangemang, vid införlivandet av artikel 7 i direktiv 94/62/EG med nationell rätt. Det bör vara möjligt för dessa medlemsstater att fortsätta att använda dessa system förutsatt att de på ett korrekt sätt fullgör skyldigheterna enligt denna förordning.

(139)

Medlemsstaterna bör också vidta åtgärder för att främja materialåtervinning som uppfyller kvalitetsnormerna för användning av återvunnet material inom relevanta sektorer. Denna skyldighet är särskilt relevant med tanke på den minimiandel som fastställts för innehållet av återvunnet material i plastförpackningar.

(140)

Insamlingen av förpackningar är ett avgörande steg för att säkerställa cirkularitet och säkerställa en stark marknad för sekundära råvaror. Inrättandet av en obligatorisk insamlingsgrad är ett incitament för att utveckla effektiva och riktade insamlingssystem på nationell nivå och är avsett att öka mängden avfall som sorteras och potentiellt materialåtervinns.

(141)

Det har visat sig att välfungerande retursystem säkerställer en mycket hög insamlingsgrad och återvinning genom högkvalitativ materialcirkulation, särskilt för dryckesflaskor och dryckesburkar. För att stödja arbetet mot det mål för separat insamling av dryckesflaskor av plast för engångsbruk som fastställs i direktiv (EU) 2019/904 och på så vis ytterligare driva upp insamlingsgrader och uppnå återvinning genom högkvalitativ materialcirkulation för dryckesbehållare av metall är det lämpligt att medlemsstaterna inrättar retursystem. Dessa system kommer att bidra till att öka tillgången på sekundära råvaror av hög kvalitet som lämpar sig för sluten återvinning och minska nedskräpningen i form av dryckesbehållare.

(142)

Retursystem bör vara obligatoriska för dryckesflaskor av plast för engångsbruk och dryckesbehållare av metall. Medlemsstaterna kan också besluta att inkludera andra förpackningar för andra produkter eller förpackningar som är tillverkade av andra material i dessa system, särskilt glasflaskor för engångsbruk. Medlemsstaterna bör säkerställa att retursystemen för engångsförpackningar, särskilt för glasdryckesflaskor för engångsbruk, är tillgängliga även för återanvändbara förpackningar när detta är tekniskt och ekonomiskt genomförbart. De bör överväga att inrätta retursystem även för återanvändbara förpackningar. Medlemsstaterna bör, under iakttagande av de allmänna reglerna i EUF-fördraget och i enlighet med denna förordning, få anta bestämmelser som går utöver de minimikrav som fastställs i denna förordning, t.ex. att ta ut en pantavgift vid försäljningsstället vid konsumtion i hotell- och restauranglokaler, eller skyldigheten för alla slutliga distributörer att godta pantförpackningar oavsett förpackningsmaterial och förpackningsformat som de distribuerar eller deras försäljningsyta.

(143)

Denna förordning bör ta hänsyn till de många olika retursystem som finns i unionen och säkerställa att den tekniska utvecklingen i dessa system inte hindras så länge de uppfyller kraven och kriterierna för att öka insamlingsgraden och säkerställa materialåtervinning av bättre kvalitet.

(144)

Med tanke på produkternas karaktär och skillnaderna i produktions- och distributionssystem bör det dock inte vara obligatoriskt med retursystem för förpackningar för vin, aromatiserade vinprodukter och vinliknande produkter, spritdrycker eller mjölk och mjölkprodukter som förtecknas i del XVI i bilaga I till förordning (EU) nr 1308/2013. Medlemsstaterna får dock inrätta retursystem som omfattar sådana dryckesförpackningar och även andra dryckes- och icke-dryckesförpackningar.

(145)

Senast den 1 januari 2029 bör alla retursystem för dryckesflaskor av plast för engångsbruk och dryckesbehållare av metall för engångsbruk uppfylla de allmänna minimikrav som fastställs i denna förordning, med undantag för retursystem som inrättats innan denna förordning träder i kraft, vilka uppnår målet på 90 % separat insamling senast den 1 januari 2029. Dessa krav kommer att bidra till ökad konsekvens och en högre grad av returer i medlemsstaterna. De har fastställts på grundval av berörda parters synpunkter, expertanalyser och bästa praxis från de befintliga retursystemen. Kraven är utformade för att möjliggöra innovation och samtidigt erbjuda en viss flexibilitet för anpassning till lokala förhållanden.

(146)

Medlemsstater med regioner med hög gränsöverskridande verksamhet bör säkerställa att retursystemen gör det möjligt att samla in förpackningar från retursystem i de berörda medlemsstaterna vid särskilda insamlingsplatser och bör sträva efter att möjliggöra återlämning av panten.

(147)

Det bör vara möjligt för de medlemsstater som uppnår en insamlingsgrad på 80 % för de berörda förpackningstyperna utan ett retursystem 2026 att begära att inte inrätta ett retursystem.

(148)

Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att välja att genomföra retursystemet på subnationell nivå, med beaktande av relevanta nationella administrativa indelningar och de utomeuropeiska territoriernas särskilda situation, förutsatt att de visar ett sådant systems miljöprestanda och ekonomiska resultat och att det fullständigt överensstämmer med den insamlingsnivå på 90 % för dryckesflaskor av plast för engångsbruk och dryckesbehållare av metall för engångsbruk som fastställs i denna förordning.

(149)

Som en särskild åtgärd för att förhindra avfallsgenerering bör medlemsstaterna aktivt uppmuntra lösningar för återanvändning och påfyllning. De bör stödja inrättandet av system för återanvändning och påfyllning och övervaka hur de fungerar och uppfyller hygienstandarderna. Medlemsstaterna uppmuntras att även vidta andra åtgärder, såsom att inrätta retursystem som omfattar återanvändbara förpackningsformat, använda ekonomiska incitament eller fastställa krav för slutliga distributörer att tillhandahålla en viss andel av andra produkter än de som omfattas av återanvändningsmål och påfyllningsskyldigheter i återanvändbara förpackningar eller genom påfyllning, förutsatt att dessa krav inte leder till att den inre marknaden fragmenteras och handelshinder skapas.

(150)

Kraven på insamling, sortering, omfördelning till fyllare och rengöring skiljer sig helt åt för retursystem för engångsbruk och för pantbaserade system för återanvändning. Därför bör minimikraven för retursystem inte tillämpas på pantbaserade system för återanvändning. I stället bör särskilda krav gälla för system för återanvändning.

(151)

Direktiv 94/62/EG ändrades genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/852 (40) om fastställande av materialåtervinningsmål som medlemsstaterna ska uppnå senast 2025 och 2030. Dessa mål och reglerna för beräkningen av dem bör behållas. Samtidigt som det erkänns att varje medlemsstat har sin egen utgångspunkt när det gäller materialåtervinningsmål, och även om åtgärder som underlättar uppnåendet av dessa mål föreslås i denna förordning, bör det fortfarande vara möjligt att på vissa villkor senarelägga tidsfristerna för att uppnå materialåtervinningsmålen för 2030. Kommissionen bör dock ges befogenhet att avvisa en reviderad genomförandeplan som lämnats in av en medlemsstat.

(152)

Enligt direktiv 94/62/EG ska kommissionen se över materialåtervinningsmålen för förpackningar för 2030 i syfte att bibehålla eller, om så är lämpligt, höja dem. Det är dock ännu inte lämpligt att ändra de mål som fastställts för 2030 eftersom uppgifter visar att vissa medlemsstater fortfarande har svårt att uppnå de befintliga målen. Därför bör åtgärder vidtas för att uppmuntra tillverkarna att släppa ut mer materialåtervinningsbara förpackningar på marknaden och på så sätt hjälpa medlemsstaterna att uppnå materialåtervinningsmålen. I framtiden bör mer detaljerade data om återvinningsflöden av förpackningar och förpackningsavfall rapporteras till kommissionen. Rapporteringen av dessa data kommer att göra det möjligt för kommissionen att se över målen med möjlighet att bibehålla eller höja dem. För att ta hänsyn till effekterna av de åtgärder som syftar till att förbättra förpackningars materialåtervinningsbarhet bör översynen inte äga rum tidigare än den planerade allmänna utvärderingen av denna förordning, dvs. sju år efter dess ikraftträdande. I samband med den översynen bör man också överväga möjligheten att införa nya mål på en mer detaljerad grund än de nuvarande målen.

(153)

Beräkningen av materialåtervinningsmålen bör baseras på vikten av det förpackningsavfall som genomgår materialåtervinning. Medlemsstaterna bör säkerställa att de data som samlas in om materialåtervunnet förpackningsavfall är tillförlitliga och korrekta. Som allmän regel bör vikten av det förpackningsavfall som ska räknas som materialåtervunnet fastställas vid den punkt där förpackningsavfallet går in i materialåtervinningsförfarandet. För att begränsa administrativa bördor bör dock medlemsstaterna, på strikta villkor, och genom undantag från den allmänna regeln, tillåtas att fastställa vikten av det materialåtervunna förpackningsavfallet genom att mäta den utgående mängden från ett sorteringsförfarande, som korrigeras med beaktande av de genomsnittliga förlusttalen innan avfallet går in i materialåtervinningsförfarandet. Förluster av material som sker innan avfallet går in i materialåtervinningsförfarandet, exempelvis på grund av sortering eller annat förberedande förfarande, bör inte räknas in i de avfallsmängder som anges som materialåtervunna. Dessa förluster kan fastställas på grundval av elektroniska register, tekniska specifikationer, detaljerade regler om beräkningen av genomsnittliga förlusttal för olika avfallsflöden eller andra motsvarande åtgärder. Medlemsstaterna bör inkludera information om sådana åtgärder i de kvalitetskontrollrapporter som åtföljer de data som de lämnar in till kommissionen om materialåtervinning av avfall. De genomsnittliga förlusttalen bör helst fastställas vid de enskilda sorteringsanläggningarna och bör kopplas till de olika huvudsakliga avfallskategorierna, olika källor (såsom hushåll eller handel), olika insamlingssystem och olika typer av sorteringsförfaranden. Genomsnittliga förlusttal bör endast användas om det inte finns några andra tillförlitliga data, i synnerhet i samband med transport och export av avfall. Viktförluster av material eller ämnen på grund av fysiska eller kemiska omvandlingsprocesser som ingår i det materialåtervinningsförfarande genom vilket förpackningsavfallet faktiskt bearbetas till produkter, material eller ämnen bör inte dras av från vikten av det avfall som rapporteras som materialåtervunnet.

(154)

Om beräkningen av materialåtervinningsgraden tillämpas på aerob eller anaerob behandling av biologiskt nedbrytbart förpackningsavfall kan de avfallsmängder som går in i en aerob eller anaerob behandling räknas som materialåtervunna om behandlingen ger ett resultat som kommer att användas som en materialåtervunnen produkt, ett materialåtervunnet material eller ett materialåtervunnet ämne. Resultatet av sådan behandling är oftast kompost eller rötrester, men andra resultat skulle också kunna beaktas om det innehåller jämförbara mängder innehåll av återvunnet material i förhållande till mängden behandlat biologiskt nedbrytbart förpackningsavfall. I andra fall, och i linje med definitionen av materialåtervinning, bör bearbetning av biologiskt nedbrytbart förpackningsavfall till material som kommer att användas som bränsle eller annan energikälla, som bortskaffas, eller som kommer att användas i ett förfarande som har samma ändamål som återvinning av avfall men som inte är materialåtervinning, inte medräknas när det gäller uppnåendet av materialåtervinningsmålen.

(155)

Förpackningsavfall som upphör att vara avfall till följd av ett förberedande förfarande innan det faktiskt bearbetas bör räknas som materialåtervunnet om det är avsett att senare bearbetas till produkter, material eller ämnen, antingen för det ursprungliga ändamålet eller för andra ändamål. Material som upphört att vara avfall och som kommer att användas som bränsle eller annan energikälla, som används som återfyllnad eller bortskaffas, eller som kommer att användas i ett förfarande som har samma ändamål som återvinning av avfall men som inte är materialåtervinning, bör inte medräknas när det gäller uppnåendet av materialåtervinningsmålen.

(156)

När kommissionen fastställer metoden för beräkning och kontroll av andelen återvunnet material bör den bedöma tillgänglig materialåtervinningsteknik med beaktande av dess ekonomiska resultat och miljöprestanda, inbegripet produktionskvaliteten, tillgången till avfall, den energi som behövs och växthusgasutsläppen samt annan relevant miljöpåverkan. Kommissionen bör också beakta risken för att sådan teknik används för vilseledande miljöpåståenden.

(157)

Påståenden om förpackningsegenskaper för vilka rättsliga krav fastställs i denna förordning, såsom materialåtervinningsbarhet, innehåll av återvunnet material och återanvändbarhet, bör endast göras i förhållande till förpackningsegenskaper som går utöver de tillämpliga minimikraven i denna förordning och i enlighet med de metoder och regler som fastställs i denna förordning. Det ska också anges om sådana påståenden avser förpackningsenheten, en del av förpackningsenheten eller alla förpackningar som släpps ut på marknaden av den ekonomiska aktören.

(158)

Medlemsstaterna bör ha rätt att räkna in materialåtervinningen av metaller som sorterats ut efter förbränning av avfall, i förhållande till andelen förpackningsavfall som förbränts, under förutsättning att de materialåtervunna metallerna uppfyller vissa kvalitetskriterier som fastställs i kommissionens genomförandebeslut (EU) 2019/1004 (41).

(159)

Vid export av förpackningsavfall från unionen för materialåtervinning är Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1013/2006 (42) och (EU) 2024/1157 (43) tillämpliga.

(160)

Eftersom återanvändning innebär att inga nya förpackningar släpps ut på marknaden bör återanvändbara konsumentförpackningar som släpps ut på marknaden och träförpackningar som repareras för återanvändning medräknas när det gäller uppnåendet av de olika materialåtervinningsmålen för förpackningar. Medlemsstaterna bör kunna använda denna möjlighet för att beräkna den justerade nivån på materialåtervinningsmålen genom att medräkna högst 5 procentenheter av den genomsnittliga andelen, under de föregående tre åren, av återanvändbara konsumentförpackningar som släppts ut på marknaden för första gången och återanvänts inom ett system för återanvändning.

(161)

Producenter och producentansvarsorganisationer bör delta aktivt i tillhandahållandet av information till slutanvändare, särskilt konsumenter, om förebyggande och hantering av förpackningsavfall. Denna information bör omfatta tillgång till arrangemang för återanvändning av förpackningar, innebörden av märkning på förpackningar och andra instruktioner om kassering av förpackningsavfall. Producenter och producentansvarsorganisationer bör också informera konsumenterna om att förpackningar märkta som komposterbara innebär att förpackningen är komposterbar under industriellt kontrollerade förhållanden i anläggningar för behandling av bioavfall och inte lämpar sig för hemkompostering. Förpackningar bör inte kasseras som skräp. Producenterna bör också informera om att slutanvändarna har en viktig roll när det gäller att säkerställa en miljömässigt optimal hantering av förpackningsavfall. Modern informationsteknik bör användas för att sprida information till slutanvändare och för att rapportera om förpackningar. Informationen bör spridas antingen med klassiska metoder, med hjälp av affischer både inomhus och utomhus och kampanjer i sociala medier, eller genom mer innovativa metoder, såsom elektronisk tillgång till webbplatser via QR-koder som anbringas på förpackningen.

(162)

Separat insamling utanför hemmet är ett viktigt inslag när det gäller att öka graden av förpackningsinsamling och förbättra cirkulariteten. Medlemsstaterna och de ekonomiska aktörerna bör kunna vidta särskilda åtgärder för separat insamling utanför hemmet, som är anpassad till var konsumenterna befinner sig och till deras vanor.

(163)

För varje kalenderår bör medlemsstaterna förse kommissionen med information om uppnåendet av materialåtervinningsmålen. För att utvärdera effektiviteten hos de åtgärder som syftar till att minska förbrukningen av tunna plastbärkassar bör uppgifter om förbrukningen av mycket tunna plastbärkassar, tunna plastbärkassar, tjocka plastbärkassar och mycket tjocka plastbärkassar också rapporteras för att möjliggöra en bedömning av huruvida förbrukningen av dessa kassar har ökat till följd av minskningsåtgärderna inriktade på tunna plastbärkassar. För att det ska vara möjligt att bedöma om de obligatoriska retursystem som medlemsstaterna inrättar är effektiva, eller om medlemsstaternas undantag från skyldigheten att inrätta dessa system är motiverade, är det viktigt att genom medlemsstaternas rapportering få information om graden av separat insamling för förpackningar som omfattas av skyldigheten att inrätta retursystem.

(164)

För att fastställa metoden för bedömning av storskalig materialåtervinning bör medlemsstaterna också årligen rapportera uppgifter om mängden materialåtervunnet förpackningsavfall per förpackningskategori och mängden förpackningar som för första gången tillhandahålls på medlemsstatens territorium, eller packas upp av en producent som inte är slutanvändare, per förpackningskategori. Kommissionen bör aggregera dessa uppgifter och offentliggöra dem för att övervaka den årliga utvecklingen av det storskaligt materialåtervunna förpackningsavfallet.

(165)

Medlemsstaterna bör rapportera uppgifterna till kommissionen på elektronisk väg och tillhandahålla en kvalitetskontrollrapport. Dessutom bör uppgifterna om materialåtervinningsmålen åtföljas av en rapport som beskriver de åtgärder som vidtagits för att inrätta ett effektivt system för kvalitetskontroll och spårbarhet av förpackningsavfall.

(166)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av rapporteringsskyldigheterna bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att fastställa regler för beräkning och kontroll av uppgifter om uppnåendet av materialåtervinningsmålen, graden av separat insamling för förpackningar som omfattas av retursystemet samt uppgifter som är nödvändiga för att fastställa metoden för bedömning av storskalig materialåtervinning. Den genomförandeakten bör också innehålla metoder för fastställande av mängden förpackningsavfall som genererats och fastställa formatet för inlämning av uppgifter. Den bör också fastställa metoden för beräkning av den årliga förbrukningen av tunna plastbärkassar per capita och formatet för inlämning av dessa uppgifter, eftersom uppgifterna krävs för att stödja övervakningen och det fullständiga genomförandet av de materiella kraven för plastbärkassar, särskilt för att säkerställa disaggregerade och obligatoriska uppgifter om olika kategorier av plastbärkassar. Den genomförandeakten bör ersätta kommissionens beslut 2005/270/EC (44) och kommissionens genomförandebeslut (EU) 2018/896 (45).

(167)

För att bidra till att göra det möjligt för medlemsstaterna och kommissionen att övervaka genomförandet av de mål som fastställs i denna förordning bör medlemsstaterna upprätta förpackningsdatabaser och säkerställa att dessa databaser fungerar väl.

(168)

En effektiv tillämpning av hållbarhetskraven är avgörande för att säkerställa lika konkurrens och för att säkerställa att denna förordnings förväntade fördelar och bidrag till unionens klimat-, energi- och cirkularitetsmål uppnås. Därför bör de behöriga myndigheterna sträva efter att varje år genomföra kontroller av korrektheten i åtminstone delar av EU-försäkringarna om överensstämmelse. Förordning (EU) 2019/1020 som fastställer en övergripande ram för marknadskontroll och kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden bör tillämpas på förpackningar för vilka hållbarhetskrav fastställs i enlighet med denna förordning. De mekanismer för marknadskontroll som fastställs i förordning (EU) 2019/1020 anger kraven för marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och föreskriver skyddsmekanismer för att kontrollera efterlevnaden av denna förordning när det gäller utsläppande av förpackningar på marknaden.

(169)

Förpackningar bör endast släppas ut på marknaden om de inte utgör en känd risk för miljön och människors hälsa. För rikta in marknadskontrollinsatserna bör en förpackning som utgör en risk, med avseende på tillämpning av denna förordning, definieras som en förpackning som, genom att inte uppfylla ett hållbarhetskrav eller på grund av att en ansvarig ekonomisk aktör inte uppfyller ett hållbarhetskrav, negativt kan påverka miljön eller de andra allmänna intressen som skyddas genom de relevanta kraven.

(170)

Det bör inrättas ett förfarande enligt vilket berörda parter informeras om åtgärder som planeras för förpackningar som utgör en risk. Förfarandet bör även ge marknadskontrollmyndigheterna möjlighet att, i samarbete med de berörda ekonomiska aktörerna, ingripa i ett tidigt skede mot sådana förpackningar. I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på fastställandet av huruvida de nationella åtgärder som vidtas avseende produkter som inte uppfyller kraven är motiverade eller inte. Kommissionen ska, om det är nödvändigt av tvingande skäl till skyndsamhet med avseende på skyddet av miljön eller människors hälsa, anta genomförandeakter med omedelbar verkan.

(171)

Marknadskontrollmyndigheterna bör ha rätt att kräva att ekonomiska aktörer vidtar korrigerande åtgärder när det konstateras att en förpackning inte uppfyller hållbarhets- och märkningskraven eller att den ekonomiska aktören har brutit mot andra bestämmelser om utsläppande eller tillhandahållande på marknaden av förpackningar. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av kravet på att ekonomiska aktörer ska vidta korrigerande åtgärder bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på beslut om huruvida en nationell åtgärd är berättigad.

(172)

Vid oro för människors hälsa bör marknadskontrollmyndigheten inte bedöma en risk för människors eller djurs hälsa som härrör från förpackningsmaterialet om det överförs till förpackningens innehåll, utan underrätta de myndigheter som är behöriga att genomföra kontroller av denna risk och som utsetts enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 (46), förordningarna (EU) 2017/745, (EU) 2017/746 och (EU) 2019/6 eller direktiv 2001/83/EG.

(173)

Offentlig upphandling står för 14 % av unionens BNP. För att bidra till målen att uppnå klimatneutralitet, förbättra energi- och resurseffektiviteten och övergå till en cirkulär ekonomi som skyddar folkhälsan och den biologiska mångfalden, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att, när så är lämpligt, kräva att upphandlande myndigheter och enheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU (47) och 2014/25/EU (48), anpassar sin offentliga upphandling till särskilda obligatoriska minimikrav för grön offentlig upphandling, som ska fastställas i de genomförandeakter som antas i enlighet med denna förordning. Jämfört med en frivillig strategi bör obligatoriska krav maximera de offentliga utgifternas hävstångseffekt för att öka efterfrågan på förpackningar med bättre prestanda. Kraven bör vara öppna, objektiva och icke-diskriminerande. Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att vid offentlig upphandling hänvisa till tekniska specifikationer, urvalskriterier eller villkor för fullgörande av kontrakt i sina krav, och det bör inte vara nödvändigt att dessa krav är kumulativa. Upphandlande myndigheter och enheter bör, med iakttagande av de allmänna reglerna i EUF-fördraget och i enlighet med denna förordning, kunna anta bestämmelser som går utöver de minimikrav för grön offentlig upphandling som fastställs i denna förordning.

(174)

För att säkerställa att den inre marknaden fungerar och för att skapa likvärdiga förutsättningar är det nödvändigt att säkerställa att förpackningar från tredjeländer som förs in på unionsmarknaden uppfyller kraven i denna förordning, oavsett om de importeras som fristående förpackningar eller tillsammans med en förpackad produkt. Det är särskilt nödvändigt att säkerställa att tillverkarna har genomfört lämpliga förfaranden för bedömning av överensstämmelse avseende den förpackningen. Samarbete på marknaden mellan marknadskontrollmyndigheter och ekonomiska aktörer bör prioriteras. Åtgärder som vidtas av myndigheter utsedda i enlighet med artikel 25.1 i förordning (EU) 2019/1020, och som kan beröra alla förpackningar som förs in på unionsmarknaden, bör därför främst inriktas på förpackningar som omfattas av förbudsåtgärder vidtagna av marknadskontrollmyndigheter. Om marknadskontrollmyndigheterna vidtar sådana förbudsåtgärder, och förbudsåtgärderna inte är begränsade till det nationella territoriet, bör de meddela de myndigheter som utsetts för kontroll av förpackningar som förs in på unionsmarknaden de uppgifter som är nödvändiga för att identifiera sådana förpackningar som inte uppfyller kraven vid gränserna, inbegripet information om de förpackade produkterna och de ekonomiska aktörerna, för att möjliggöra en riskbaserad strategi för produkter som förs in på unionsmarknaden. I sådana fall kommer tullmyndigheterna att försöka identifiera och stoppa dessa förpackningar vid gränserna.

(175)

För att optimera och avlasta kontrollen vid unionens yttre gränser är det nödvändigt att möjliggöra automatisk uppgiftsöverföring mellan informations- och kommunikationssystemet för marknadskontroll (ICSMS) och tullsystemen. Man bör skilja mellan två olika uppgiftsöverföringar med hänsyn till deras respektive syften. För det första bör uppgifter om förbudsåtgärder som beslutats av marknadskontrollmyndigheterna till följd av att förpackningar som inte uppfyller kraven identifierats överföras från ICSMS till tullmyndigheterna; dessa bör användas av myndigheter som utsetts för att genomföra kontroller vid de yttre gränserna för att identifiera förpackningar på vilka en sådan förbudsåtgärd bör tillämpas. För dessa första uppgiftsöverföringar bör det elektroniska systemet för riskhantering och tullkontroller enligt artikel 36 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2447 (49) användas, utan att det påverkar framtida utveckling av tullmyndigheternas riskhanteringsmiljö. För det andra, om tullmyndigheterna identifierar förpackningar som inte uppfyller kraven, är det nödvändigt att använda ett ärendehanteringssystem för att bland annat överföra underrättelsen om avbrytandet, marknadskontrollmyndigheternas slutsatser och resultaten av tullmyndigheternas åtgärder. EU:s gemensamma kontaktpunkt för tullfrågor stöder dessa andra uppgiftsöverföringar mellan ICSMS och nationella tullsystem.

(176)

För att säkerställa enhetliga villkor för införandet av förbindelsen för kommunikation mellan marknadskontrollmyndigheterna och tullmyndigheterna bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på specificering av förfarandereglerna och de närmare bestämmelserna för genomförandet, inbegripet funktioner, dataelement och databehandling, samt reglerna för behandling av personuppgifter, konfidentialitet och ansvar för denna förbindelse.

(177)

När kommissionen antar delegerade akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget är det särskilt viktigt att den genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (50). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter. Vid utarbetandet av dessa delegerade akter bör kommissionen beakta vetenskapliga eller andra tillgängliga tekniska uppgifter, inbegripet relevanta internationella standarder.

(178)

De genomförandebefogenheter som kommissionen tilldelas genom denna förordning bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (51).

(179)

För att säkerställa att produktkraven i direktiv (EU) 2019/904 kan övervakas och verkställas och att de omfattas av lämplig marknadskontroll bör förordning (EU) 2019/1020 ändras så att direktiv (EU) 2019/904 införlivas i dess tillämpningsområde. Bestämmelserna om kraven avseende andelen innehåll av återvunnen plast i dryckesflaskor av plast från och med den 1 januari 2030 och motsvarande rapporteringsskyldigheter bör utgå i direktiv (EU) 2019/904, eftersom denna fråga enbart regleras genom denna förordning.

(180)

I denna förordning fastställs allmänna regler som är tillämpliga på alla förpackningar. Vissa plastprodukter för engångsbruk som omfattas av direktiv (EU) 2019/904, såsom plastbärkassar, muggar och livsmedels- och dryckesbehållare, inklusive flaskor, anses dock vara förpackningar. Direktiv (EU) 2019/904 utgör lex specialis i förhållande till denna förordning. I händelse av en konflikt mellan direktiv (EU) 2019/904 och denna förordning bör direktiv (EU) 2019/904 ha företräde inom dess tillämpningsområde. Enligt direktiv (EU) 2019/904 ska medlemsstaterna vidta åtgärder för att minska förbrukningen av vissa plastartiklar för engångsbruk, inbegripet marknadsbegränsningar. Sådana marknadsbegränsningar bör gälla och ha företräde framför eventuella motstridiga bestämmelser i denna förordning. I denna förordning föreskrivs en begränsning av utsläppandet på marknaden av de plastprodukter som förtecknas i punkt 3 i bilaga V till denna förordning, medan direktiv (EU) 2019/904 gör det möjligt för medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att minska förbrukningen av dessa plastartiklar för engångsbruk. Eftersom nationella genomförandeåtgärder enligt direktiv (EU) 2019/904 kan vara mindre restriktiva än ett förbud mot utsläppande på marknaden bör denna förordning ha företräde framför direktiv (EU) 2019/904 när det gäller sådana produkter som omfattas av definitionen av förpackningar, i syfte att främja minskningen av plastförpackningar för engångsbruk och minska mängden plastförpackningar för engångsbruk i miljön. Därför bör det inte vara möjligt för medlemsstaterna att anta ett undantag från förbudet i direktiv (EU) 2019/904 mot utsläppande på marknaden av förpackningar av expanderad polystyren. För att återspegla detta bör direktiv (EU) 2019/904 ändras i enlighet med detta.

(181)

Eftersom denna förordning inte reglerar innehållet av återvunnet material i någon plastdel i förpackningar före den 1 januari 2030 bör bestämmelser om krav på återvunnet material för plastflaskor i direktiv (EU) 2019/904 fortsätta att gälla fram till det datumet.

(182)

För att öka allmänhetens förtroende för förpackningar som släpps ut på marknaden, särskilt när det gäller överensstämmelse med hållbarhetskraven, bör ekonomiska aktörer som släpper ut förpackningar som inte uppfyller kraven på marknaden, eller som inte fullgör sina skyldigheter, bli föremål för sanktioner. Det är därför nödvändigt att medlemsstaterna fastställer effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner i nationell rätt för överträdelse av denna förordning.

(183)

Enligt artikel 19.1 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) ska medlemsstaterna tillhandahålla rättsmedel som är tillräckliga för att säkerställa ett effektivt rättsligt skydd på de områden som omfattas av unionsrätten, inbegripet medlemsstaternas domstolar. I detta avseende bör medlemsstaterna säkerställa att berörda personer, såsom fysiska eller juridiska personer som har klagat över eller rapporterat att förpackningar, oavsett om de är fristående eller tillsammans med en förpackad produkt, inte uppfyller kraven i denna förordning, har tillgång till rättslig prövning i enlighet med de skyldigheter som medlemsstaterna har enats om såsom parter i konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (52) upprättad i Århus den 25 juni 1998 (Århuskonventionen).

(184)

Kommissionen bör utföra en utvärdering av denna förordning. I enlighet med punkt 22 i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning bör denna utvärdering baseras på de fem kriterierna effektivitet, ändamålsenlighet, relevans, konsekvens och EU-mervärde, vilka också bör ligga till grund för konsekvensbedömningar av eventuella ytterligare åtgärder. Kommissionen bör till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén överlämna en rapport om genomförandet av denna förordning och dess inverkan på förpackningarnas miljöhållbarhet och den inre marknadens funktion.

(185)

Det är nödvändigt att ge ekonomiska aktörer tillräckligt med tid för att anpassa sina förfaranden för att fullgöra sina skyldigheter och uppfylla kraven enligt denna förordning. På samma sätt är det nödvändigt att ge tillräckligt med tid för medlemsstaterna att anta administrativa åtgärder när det gäller de behöriga myndigheternas organisation av godkännandeförfarandena samtidigt som kontinuiteten för de ekonomiska aktörerna bibehålls, och för att upprätta den administrativa infrastruktur som behövs för att tillämpa förordningen. Tillämpningen av denna förordning bör därför skjutas fram till ett datum när dessa förberedelser rimligen kan vara avslutade. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att underlätta för mikroföretag och små och medelstora företag att uppfylla sina skyldigheter och kraven enligt denna förordning, bland annat genom vägledning från kommissionen för att underlätta ekonomiska aktörers efterlevnad, med fokus på små och medelstora företag.

(186)

För att uppfylla dessa åtaganden och upprätta ett ambitiöst men ändå harmoniserat ramverk för förpackningar är det nödvändigt att anta en förordning som fastställer krav på förpackningar under hela deras livscykel. Direktiv 94/62/EG bör därför upphävas.

(187)

Direktiv 94/62/EG bör upphöra att gälla med verkan från och med den dag då denna förordning börjar tillämpas. För att säkerställa en smidig övergång och kontinuitet fram till dess att nya regler antas av kommissionen enligt denna förordning, och för att skapa kontinuitet i tillämpningen av systemet för unionens egna medel när det gäller egna medel baserade på icke-materialåtervunnet plastförpackningsavfall, bör vissa skyldigheter enligt det direktivet avseende märkning, materialåtervinningsmål och överföring av uppgifter till kommissionen förbli i kraft under en viss period.

(188)

Eftersom målen med denna förordning, nämligen att förbättra förpackningarnas miljömässiga hållbarhet och säkerställa förpackningarnas fria rörlighet på den inre marknaden, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.