(1)

Rådets direktiv 91/271/EEG (4) har ändrats väsentligt flera gånger (5). Eftersom ytterligare ändringar ska göras, bör det direktivet av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

Vatten är en grundläggande resurs som tillhör och är till för alla. Som en naturresurs som är nödvändig, oersättlig och oumbärlig för allt liv måste den beaktas och integreras i fråga om sina tre dimensioner: den sociala, den ekonomiska och den miljömässiga.

(3)

I direktiv 91/271/EEG fastställs den rättsliga ramen för uppsamling, rening och utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse (nedan även kallat avloppsvatten) och för utsläpp av biologiskt nedbrytbart avloppsvatten från vissa industrisektorer. Avloppsvatten kan bestå av olika blandningar av hushållsspillvatten, dagvatten från tätbebyggelse och icke-hushållsspillvatten av annat ursprung. Spillvatten från serviceinrättningar och institutioner såsom kontor, skolor eller kök med livsmedelsberedning vilket till övervägande del härrör från människans metabolism klassificeras som hushållsspillvatten. Målet med direktiv 91/271/EEG är att skydda miljön från skadlig inverkan till följd av utsläpp av otillräckligt renat avloppsvatten. Det har bidragit till att uppnå de mål som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (6) och annan relevant unionsrätt. Det här direktivet bör även fortsättningsvis eftersträva samma mål och samtidigt bidra till skyddet av folkhälsan i linje med One health-modellen, som syftar till att på ett hållbart sätt balansera och optimera människors, djurs och ekosystems hälsa, till exempel när avloppsvatten släpps ut i badvatten eller i vattenförekomster som används för uttag av dricksvatten, eller när avloppsvatten används som indikator för parametrar som är relevanta för folkhälsan. Genom det här direktivet bör också tillgången till sanitet och viktig information om styrningen av uppsamling och rening av avloppsvatten säkerställas. Det här direktivet bör också syfta till att öka synergierna med åtgärder för anpassning till klimatförändringar och återställande av urbana ekosystem, särskilt genom integrerad planering av förvaltningen av avloppsvatten från tätbebyggelse, samtidigt som digitaliseringen utnyttjas optimalt. Slutligen bör det här direktivet bidra till en gradvis minskning av växthusgasutsläppen från uppsamlingen och reningen av avloppsvatten, särskilt genom att kväveutsläppen minskas ytterligare men också genom att energieffektivitet och produktion av förnybar energi främjas, och det bör på så sätt bidra till det klimatneutralitetsmål för 2050 som fastställts enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 (7). I enlighet med artikel 193 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) kan medlemsstaterna gå längre än de minimikrav som fastställs i det här direktivet. Medlemsstaterna kan till exempel överväga att tillämpa snävare tidsfrister eller strängare tröskelvärden än de som ingår i det här direktivet att uppnå energi- eller klimatneutralitet snabbare eller att införa ytterligare krav för, eller utvidga tillämpningsområdet för, sina nationella system för utökat producentansvar.

(4)

Kommissionen genomförde 2019 en utvärdering av direktiv 91/271/EEG inom ramen för programmet om lagstiftningens ändamålsenlighet (utvärderingen). Av utvärderingen framgick att vissa bestämmelser i det direktivet behövde uppdateras. Tre viktiga källor till föroreningar från avloppsvatten som inte fullt ut hanteras genom det direktivet och som skulle kunna undvikas identifierades, närmare bestämt bräddning och utsläpp av förorenat dagvatten från tätbebyggelse, potentiellt dåligt fungerande individuella system, det vill säga system för rening av hushållsspillvatten som inte avleds via ledningsnät, samt mindre tätorter som för närvarande inte helt omfattas av direktiv 91/271/EEG. Dessa tre föroreningskällor medför betydande påverkan för unionens ytvattenförekomster. I utvärderingsrapporten betonades också behovet av ökad transparens och förbättrad styrning av hanteringen av avloppsvatten, i syfte att ta tillvara den möjlighet som sektorn för rening av avloppsvatten (avloppsreningssektorn) erbjuder genom sin potential att utveckla förnybar energiproduktion och ta konkreta steg mot energineutralitet som bidrag till klimatneutraliteten, samt för att harmonisera övervakningen av hälsoparametrar i avloppsvatten, till exempel covid-19-viruset och dess varianter, som ett stöd för folkhälsoåtgärder.

(5)

Enligt 2018 års rapport från Europeiska miljöbyrån (EEA) European waters: Assessment of status and pressures (inte översatt till svenska), medför mindre tätorter betydande påverkan på 11 % av unionens ytvattenförekomster. I syfte att hantera föroreningar från sådana tätorter på ett bättre sätt och för att förhindra utsläpp till miljön av orenat avloppsvatten, bör detta direktiv omfatta alla tätorter med 1 000 personekvivalenter (pe) eller mer.

(6)

För att säkerställa effektiv rening av avloppsvatten innan det släpps ut i miljön bör allt avloppsvatten från tätorter med 1 000 pe eller mer samlas upp i ledningsnät, såvida inte medlemsstaterna motiverar behovet av en avvikelse för användning av individuella system inom ramen för detta direktiv. När medlemsstaterna avgränsar sina tätorter bör de ta hänsyn till det vägledande referenströskelvärdet på 10–25 pe per hektar över vilket befolkningen i ett visst område, eventuellt i kombination med ekonomisk verksamhet, anses vara tillräckligt koncentrerad. Där ledningsnät redan finns bör medlemsstaterna säkerställa att alla källor till hushållsspillvatten är anslutna till dem.

(7)

Betydande investeringar kommer att krävas för att genomföra de nya krav som införs genom detta direktiv. Det är därför nödvändigt att ta hänsyn till varje medlemsstats särskilda situation och när så är lämpligt anpassa tidsfristerna för genomförandet av vissa krav som kräver stora insatser. Medlemsstater som har ett stort antal mindre tätorter som berörs av de nya kraven i detta direktiv när det gäller uppsamling och rening av avloppsvatten för tätorter med mellan 1 000 och 2 000 pe bör exempelvis tillåtas att förlänga tidsfristerna för uppfyllande av dessa nya krav i sitt första nationella genomförandeprogram. Detta bör också vara fallet för medlemsstater som har ett stort antal anläggningar, till exempel över 50 %, som behöver uppgraderas till tertiär rening i enlighet med de nya kraven i detta direktiv. Tätorter med mindre än 2 000 pe där det redan finns ledningsnät och som släpper ut avloppsvatten till reningsverk belägna i en annan tätort bör inte tas med i beräkningen av procentandelarna när det gäller avvikelserna från dessa tidsfrister. De tre medlemsstater som anslöt sig till unionen senast, närmare bestämt Bulgarien, Kroatien och Rumänien, har vidare varit tvungna att nyligen göra investeringar för att genomföra kraven i direktiv 91/271/EEG. Dessa medlemsstater kännetecknas dessutom av en stor andel landsbygdsområden med stor utflyttning, utöver en åldrande landsbygdsbefolkning. Det är därför nödvändigt att ta hänsyn till den särskilda situationen i dessa medlemsstater genom att tillåta dem att förlänga tidsfristerna för uppfyllande av dessa nya krav i sitt första nationella genomförandeprogram.

(8)

När arkeologiskt värdefulla platser påträffas i samband med infrastrukturarbeten, såsom anläggning av ledningsnät eller reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse (nedan kallade avloppsreningsverk), blir sådana arbeten ofta försenade på grund av att det enligt nationell rätt krävs arkeologiska undersökningar på platsen. Det är därför lämpligt att anpassa tidsfristerna för genomförandet i dessa specifika fall. Mer specifikt bör en medlemsstat som konstaterar att det på grund av behovet av att bevara kulturarvet, är särskilt svårt att uppföra nödvändig infrastruktur, tillåtas att anpassa tidsfristerna för genomförande i specifika områden och uppdatera sina nationella genomförandeprogram i enlighet med detta. Förlängningarna av tidsfristerna bör fastställas för varje område och hållas så korta som möjligt, högst åtta år. Kulturarv bör förstås i den mening som avses i artikel 1 i Unescos världsarvskonvention från 1972.

(9)

Om det kan visas att inrättandet av ett ledningsnät för avloppsvatten eller anslutningen till ett ledningsnät inte skulle gynna miljön eller människors hälsa, inte skulle vara tekniskt möjligt eller skulle medföra orimliga kostnader, och endast i dessa fall, bör medlemsstaterna tillåtas använda individuella system för att samla upp, lagra och/eller rena avloppsvatten, under förutsättning att de säkerställer samma skyddsnivå för miljön och människors hälsa som sekundär och tertiär rening. Individuella system kan innefatta olika typer av system för uppsamling, lagring eller rening, såsom naturbaserade lösningar, minireningsverk eller tillfälliga tankar kombinerade med regelbunden tömning till reningsverk. Medlemsstaterna bör också utbyta bästa praxis om användning och drift av individuella system.

(10)

Medlemsstaterna bör upprätta nationella, regionala eller lokala register för att identifiera individuella system och tillfällig lagring som används på deras territorium och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att utformningen av sådana system är adekvat, att systemen underhålls korrekt och är föremål för regelbunden tillsyn på grundval av en riskbaserad metod. Medlemsstaterna bör särskilt säkerställa att individuella system som används för uppsamling, lagring eller rening av avloppsvatten är täta och läckagesäkrade och att övervakning och inspektion av systemen utförs med regelbundna och fastställda intervall. Med hänsyn till de oproportionerliga kostnaderna för att anpassa utformningen av sådana system till de nya utformningskraven bör dessa nya utformningskrav inte tillämpas på system som inrättats före detta direktivs ikraftträdande. Om individuella system används för att samla upp eller rena mer än 2 % av belastningen i avloppsvatten på nationell nivå från tätorter med 2 000 pe eller mer, bör medlemsstaterna motivera för kommissionen varför individuella system används i stället för ledningsnät, och därvid påvisa att dessa system uppfyller fastställda normer enligt detta direktiv och beskriva de åtgärder som har vidtagits för att minska användningen av sådana system.

(11)

Till följd av nederbörd, som regn eller snö, eller smältvatten, utgör bräddning och utsläpp av dagvatten från tätbebyggelse en stor återstående källa till föroreningar som släpps ut i miljön. Sådan bräddning och sådant dagvatten förväntas öka till följd av de kombinerade effekterna av urbanisering och den gradvisa förändring av regnmönstret som är kopplad till klimatförändringarna. Infrastrukturen för förvaltning av avloppsvatten är därför särskilt sårbar för klimatförändringarna. Lösningar för att minska denna föroreningskälla bör fastställas på lokal nivå med beaktande av de särskilda lokala förhållandena. De bör bygga på integrerad, kvantitativ och kvalitativ vattenförvaltning i stadsområden. Medlemsstaterna bör därför säkerställa att det upprättas integrerade förvaltningsplaner för avloppsvatten från tätbebyggelse (förvaltningsplaner för avloppsvatten) på lokal nivå för alla tätorter med 100 000 pe eller mer, eftersom dessa tätorter står för en betydande andel av de utsläppta föroreningarna. Dessutom bör det upprättas integrerade förvaltningsplaner för avloppsvatten för tätorter med 10 000–100 000 pe där bräddning eller utsläpp av dagvatten från tätbebyggelse utgör en risk för miljön eller folkhälsan. I dessa planer bör åtgärder fastställas för att begränsa föroreningar från bräddning till högst 2 % av den årliga uppsamlade belastningen i avloppsvatten beräknat vid torrvädersflöde och på grundval av föroreningarna i tabellerna 1 och 2 i bilaga I.

(12)

Dessa planer bör omfatta åtgärder för att minska föroreningar från bräddning och även ta itu med den potentiellt omfattande föroreningen från utsläpp av separat uppsamlat dagvatten från tätbebyggelse, till exempel de föroreningar som är en följd av de första regnen efter långa perioder av torka i tätbefolkade områden. Dessa planer bör också innehålla åtgärder för att förhindra föroreningar vid källan, och naturbaserade lösningar bör ha företräde framför sådana som skulle kräva inrättande av grå infrastruktur. Dessa åtgärder skulle kunna omfatta förebyggande tillfälliga åtgärder som syftar till att förhindra att icke förorenat regnvatten kommer in i ledningsnät eller tillfällig lagring, inbegripet naturlig kvarhållning och fördröjning, och tillräcklig rening av kraftigt belastat dagvatten eller kraftigt belastad bräddning som orsakats av de första regnen. Medlemsstaterna uppmuntras att öka antalet gröna och blå områden i städer, och att ta hänsyn till plattformen för stadsgrönska (Urban Nature platform), som ger vägledning och kunskap till stöd för städer. I syfte att säkerställa att de integrerade förvaltningsplanerna för avloppsvatten får en tillräcklig omfattning och problemen med dagvatten från tätbebyggelse en övergripande lösning bör dessa planer upprättas för de berörda tätorternas avrinningsområden.

(13)

För att säkerställa att de integrerade förvaltningsplanerna för avloppsvatten är kostnadseffektiva är det viktigt att de bygger på bästa praxis som redan har tillämpats i stadsområden. De åtgärder som ska övervägas bör därför bygga på en grundlig analys av de lokala förhållandena och främja en förebyggande strategi som syftar till att begränsa uppsamling av icke förorenat regnvatten och optimera användning av befintlig infrastruktur för att generera energibesparingar och bidra till minskade utsläpp. Utveckling och investeringar bör primärt inriktas mot blågrön infrastruktur; ny grå infrastruktur bör övervägas endast där det är absolut nödvändigt.

(14)

I syfte att skydda miljön, särskilt kust- och havsmiljön, inbegripet skyddet av yt-, grund- och dricksvatten, och folkhälsan från negativ påverkan av utsläpp av otillräckligt renat avloppsvatten bör sekundär rening användas för alla utsläpp av avloppsvatten från tätorter med 1 000 pe eller mer. Mot bakgrund av att detta direktivs tillämpningsområde utvidgas till att omfatta mindre tätorter bör medlemsstaterna ges tillräckligt med tid för att upprätta den infrastruktur som krävs för att fullgöra skyldigheterna i detta direktiv. Medlemsstaterna bör också få tillräckligt med tid för att anpassa sin reningsinfrastruktur för tätorter som släpper ut avloppsvatten i kustvatten eller mindre känsliga områden där sekundär rening inte krävdes enligt direktiv 91/271/EEG.

(15)

Vid utsläpp i högt belägna bergsregioner, dvs. regioner belägna på högre höjd än 1 500 m, och mindre tätorter med mindre än 2 000 pe i områden med kallt klimat och med en kvartalsvis medeltemperatur på under 6 oC i inloppet där en effektiv biologisk rening är svår att bedriva på grund av låga temperaturer, bör det vara tillåtet att använda mindre stränga reningskrav än försekundär rening, under förutsättning att ingående studier visar att sådana utsläpp inte har negativa effekter på miljön eller människors hälsa. På samma sätt bör utsläpp till djupa marina vatten från mindre tätorter med mindre än 150 000 pe i glesbefolkade yttersta randområden som kännetecknas av besvärlig topografi, såsom branta sluttningar, med färre än 275 000 invånare och som släpper ut avloppsvatten till djupa marina vatten i öppet hav, vilket gynnar en hög grad av utspädning av dessa utsläpp av avloppsvatten i recipienten också kunna omfattas av denna möjlighet att avvika från kraven. För att säkerställa likabehandling av alla medlemsstater och en hög skyddsnivå för miljön och människors hälsa på hela unionens territorium bör denna avvikelse dock begränsas till 20 år, vilket är den tid som krävs för att undan för undan uppgradera de återstående avloppsreningsverken till sekundär rening i dessa områden, där sekundär rening kan vara svårare att tillämpa. Denna avvikelse bör beviljas under förutsättning att ingående studier visar att sådana utsläpp inte har negativa effekter på miljön eller människors hälsa och inte påverkar efterlevnaden av bestämmelser om recipienten i annan relevant unionsrätt såsom direktiv 2000/60/EG, eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/7/EG (8) eller 2008/56/EG (9).

(16)

Utvärderingen visade att betydande minskningar av kväve- och fosforutsläppen uppnåddes genom genomförandet av direktiv 91/271/EEG. Icke desto mindre är avloppsreningsverk enligt utvärderingen även fortsättningsvis en viktig spridningsväg för dessa föroreningar i miljön, vilka leder direkt till övergödning av vattenförekomster och hav i unionen. En del av denna förorening kan undvikas eftersom tekniska framsteg och bästa praxis visar att de gränsvärden för utsläpp av kväve och fosfor som fastställs i direktiv 91/271/EEG är föråldrade och bör skärpas, särskilt för större reningsverk. Tertiär rening bör införas systematiskt för alla avloppsreningsverk som renar 150 000 pe eller mer, eftersom sådana anläggningar utgör en viktig kvarvarande källa för kväve- och fosforutsläpp.

(17)

Tertiär rening bör även vara obligatorisk i tätorter med 10 000 pe eller mer som gör utsläpp i områden som är utsatta för eller riskerar övergödning. I syfte att säkerställa att insatserna för att begränsa övergödning samordnas för de relevanta avrinningsdistrikten för hela tillrinningsområdet, och för att säkerställa konsekvens när känsliga områden i hela unionen fastställs, bör de områden i vilka eutrofiering enligt aktuella uppgifter anses vara ett problem förtecknas i detta direktiv. För att säkerställa att relevant unionsrätt är enhetlig bör medlemsstaterna dessutom identifiera andra områden som är utsatta för eller riskerar övergödning på deras territorium, och fastställa om dessa områden är kväve- eller fosforkänsliga, eller både kväve- och fosforkänsliga, särskilt på grundval av uppgifter som samlats in enligt rådets direktiv 91/676/EEG (10), direktiv 2000/60/EG och direktiv 2008/56/EG. Skärpningen av gränsvärdena, en mer sammanhängande och inkluderande identifiering av områden som är känsliga för övergödning samt skyldigheten att säkerställa tertiär rening för alla stora anläggningar skulle i kombination bidra till att begränsa övergödningen. Eftersom detta kommer att kräva ytterligare investeringar på nationell nivå bör medlemsstaterna ges tillräckligt med tid för att inrätta nödvändig infrastruktur.

(18)

Nya vetenskapliga rön som ligger till grund för flera av kommissionens strategier, såsom anges i fyra meddelanden från kommissionen, närmare bestämt av den 16 januari 2018En europeisk strategi för plast i en cirkulär ekonomi, av den 11 mars 2019Europeiska unionens strategi om läkemedel i miljön, av den 14 oktober 2020Kemikaliestrategi för hållbarhet – På väg mot en giftfri miljö och av den 12 maj 2021Vägen till en frisk planet för alla – EU-handlingsplan: Med sikte på nollförorening av luft, vatten och mark, belyser behovet av att vidta åtgärder för att hantera frågan om mikroföroreningar, som nu rutinmässigt upptäcks i alla vatten i unionen. Vissa av dessa mikroföroreningar är även i låga koncentrationer, i mikrogram per liter eller lägre, farliga för folkhälsan och för miljön. Även om den primära, sekundära och tertiära reningen redan avlägsnar vissa mikroföroreningar bör ett ytterligare reningssteg, dvs. kvartär rening, införas för att säkerställa att ett brett spektrum av de kvarvarande mikroföroreningarna avlägsnas ur avloppsvatten. Kvartär rening bör i första hand vara inriktad på organiska mikroföroreningar som utgör en betydande del av föroreningarna och för vilka teknik för avlägsnande redan är utformad. Kvartär rening bör införas på grundval av försiktighetsprincipen i kombination med en riskbaserad metod. Alla avloppsreningsverk som renar 150 000 pe eller mer bör därför tillhandahålla kvartär rening eftersom dessa anläggningar står för en betydande andel av utsläppen av mikroföroreningar i miljön och det är kostnadseffektivt att avlägsna mikroföroreningar i denna skala i avloppsreningsverk. För reningsverk som renar 150 000 pe eller mer bör medlemsstaterna säkerställa att de investeringar som krävs prioriteras så att de anläggningar där riskerna för miljön och människors hälsa är som störst utrustas utan dröjsmål. För tätorter med 10 000 pe eller mer bör medlemsstaterna vara skyldiga att tillämpa kvartär rening i områden som identifierats som känsliga för förorening av mikroföroreningar på grundval av tydliga kriterier, vilka bör specificeras. Sådana områden bör omfatta platser där utsläppen av renat avloppsvatten till vattenförekomster leder till låga utspädningskvoter, eller där de mottagande vattenförekomsterna (recipienterna) används för produktion av dricksvatten, för skaldjursproduktion eller som badvatten. Medlemsstaterna bör ha rätt att inte tillämpa kvartär rening i dessa områden om en riskbedömning visar att mikroföroreningar inte utgör någon potentiell fara för miljön eller människors hälsa. För alla andra typer av vattenförekomster i tätorter med 10 000 pe eller mer bör medlemsstaterna på grundval av en standardiserad riskbedömning bedöma de risker som utsläppen av mikroföroreningar i avloppsvatten medför för miljön eller för folkhälsan och använda kvartär rening endast när riskbedömningen visar att detta är nödvändigt. Om det finns flera avloppsreningsverk i en tätort med minst 10 000 pe som identifierats som känslig för förorening av mikroföroreningar, bör endast de som gör utsläpp i det utsatta området vara skyldiga att tillämpa kvartär rening. För att ge medlemsstaterna tillräckligt med tid för att planera och tillhandahålla nödvändig infrastruktur bör kravet på kvartär rening införas gradvis fram till 2045 med tydliga delmål.

(19)

I syfte att säkerställa att utsläppen från avloppsvatten från tätbebyggelse även fortsättningsvis uppfyller kraven för sekundär, tertiär och kvartär rening bör prover tas i enlighet med kraven i detta direktiv, och dessa prover bör uppfylla de gränsvärden som fastställs i direktivet. För att ta hänsyn till eventuella tekniska variationer i provresultaten bör det fastställas ett högsta tillåtet antal prover som får avvika från dessa gränsvärden.

(20)

Den kvartära rening som krävs för att avlägsna mikroföroreningar från avloppsvatten kommer att medföra extra kostnader, t.ex. kostnader för övervakning och för ny avancerad utrustning som måste installeras i vissa avloppsreningsverk. För att täcka dessa extra kostnader, och i enlighet med principen om att förorenaren betalar som kommer till uttryck i artikel 191.2 EUF-fördraget, är det av väsentlig betydelse att producenter som släpper ut produkter på unionsmarknaden som innehåller ämnen som i slutet av sin livscykel påträffas som mikroföroreningar i avloppsvatten tar ansvar för den ytterligare rening som krävs för att avlägsna dessa ämnen som genereras som en följd av deras verksamhet. Ett system med utökat producentansvar är det lämpligaste sättet att uppnå detta eftersom det skulle begränsa de ekonomiska konsekvenserna för skattebetalare och vattenavgifter och samtidigt ge ett incitament att utveckla mer miljövänliga produkter. Mot denna bakgrund bör utökat producentansvar tillämpas oavsett om produkterna som släpps ut på marknaden eller enskilda komponenter av dem har tillverkats i en medlemsstat eller i tredje land, eller om producenterna har säte i unionen eller produkten har släppts ut på marknaden via en digital plattform. Läkemedel och rester av kosmetiska produkter utgör för närvarande de främsta källorna till mikroföroreningar i avloppsvatten och kräver kvartär rening. Därför bör utökat producentansvar tillämpas för dessa två produktgrupper. På grundval av resultaten av övervakningen av avloppsvatten och de senaste vetenskapliga uppgifterna bör kommissionen regelbundet utvärdera om andra produkter bör inkluderas i systemet för utökat producentansvar.

(21)

Enligt tillgängliga uppgifter skulle den potentiella kostnadsökningen för produkter eller den potentiella minskningen av vinstmarginalerna för de industrier som släpper ut produkter på unionsmarknaden till följd av tillämpningen av det utökade producentansvaret vara marginell på unionsnivå och inte äventyra dessa produkters prisöverkomlighet, eller tillgången på dem eller tillgänglighet på unionsmarknaden. Medlemsstaterna bör dock beakta de eventuella konsekvenserna av tillämpningen av de krav som följer av det utökade producentansvaret när det gäller tillgänglighet, tillgången och prisöverkomligheten för produkter på nationell nivå, särskilt läkemedel, som släpps ut på unionsmarknaden samt de möjliga konsekvenser som tillämpningen av dessa krav kan medföra när det gäller likvärdiga konkurrensförutsättningar. Medlemsstaterna kan vidta åtgärder för att säkerställa att tillräckliga medel finns tillgängliga, inbegripet genom att finansiera en del av kostnaderna för kvartär rening. Med tanke på att medlemsstaterna kan välja olika genomförandemetoder bör uppmärksamhet ägnas åt den inre marknadens funktion, och kommissionen bör i samband med kommande utvärderingar av detta direktiv bedöma eventuella konsekvenser i detta avseende.

(22)

Undantag från skyldigheterna avseende utökat producentansvar bör dock vara möjliga. Detta bör vara fallet när den sammanlagda mängden ämnen som ingår i produkter som en producent släpper ut på unionsmarknaden är liten, dvs mindre än ett ton per år, eftersom den ytterligare administrativa bördan för producenten i sådana fall inte skulle stå i proportion till miljönyttan. Undantag bör också vara möjliga för den del av produkterna för vilken producenten kan visa att inga mikroföroreningar genereras i slutet av produktens livscykel eller om det kan bevisas att resterna från en produkt är snabbt biologiskt nedbrytbara i avloppsvatten och i miljön eller att de inte når avloppsreningsverken. Kommissionen bör fastställa detaljerade kriterier för identifiering av produkter som släpps ut på unionsmarknaden och som inte genererar mikroföroreningar i avloppsvatten när de når slutet av sin livscykel, med beaktande av deras farlighet och deras biologiska nedbrytbarhet. Vid utarbetandet av dessa kriterier bör kommissionen ta hänsyn till de kriterier som redan fastställts i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 (11), men även vetenskaplig eller annan tillgänglig teknisk information, till exempel relevanta internationella standarder. Dessa kriterier bör fastställas innan de skyldigheter avseende utökat producentansvar som föreskrivs i detta direktiv träder i kraft.

(23)

I syfte att undvika eventuell snedvridning på den inre marknaden bör minimikrav för genomförandet av systemet för utökat producentansvar fastställas i detta direktiv, medan den praktiska organiseringen av systemet bör fastställas på nationell nivå. För att främja att ämnen och produkter som genererar rester av mikroföroreningar i avloppsvatten ersätts bör producenternas bidrag vara proportionellt i förhållande till mängden ämnen som ingår i de produkter som de släpper ut på marknaden och hur farliga dessa ämnen och deras restprodukter är. Bidragen bör täcka men inte överstiga investerings- och driftskostnaderna för övervakning av mikroföroreningar, insamling, rapportering och opartisk kontroll av statistik för de mängder av produkter som släpps ut på marknaden i medlemsstaterna och produkternas farlighet, och effektiv kvartär rening av avloppsvatten. Dessa bidrag bör också täcka driftskostnader för kvartär rening som redan är inrättad på dagen för detta direktivs ikraftträdande, när sådan rening är nödvändig för att uppfylla skyldigheterna enligt systemet för utökat producentansvar. De bör också täcka en del av investeringskostnaderna för den redan inrättade kvartära reningen, med beaktande av avskrivningen av investeringarna och tidsfristerna för de finansieringsskyldigheter som fastställs i detta direktiv. Eftersom avloppsvatten renas kollektivt är det lämpligt att införa ett krav på producenter att ansluta sig till en centraliserad organisation som för deras räkning kan genomföra deras skyldigheter enligt det utökade producentansvaret.

(24)

Utvärderingen har också visat att avloppsreningssektorn har möjligheter att avsevärt minska sin egen energianvändning och producera förnybar energi, till exempel genom att använda tillgängliga ytor i avloppsreningsverken för produktion av solenergi eller genom att framställa biogas från slam, samt genom värme eller kinetisk energi eller andra förnybara energikällor. Utvärderingen visade också att utan tydliga rättsliga skyldigheter kan endast partiella framsteg förväntas inom denna sektor. Mot denna bakgrund bör medlemsstaterna åläggas att säkerställa att den totala årliga energi som används av alla avloppsreningsverk på deras territorium som renar en belastning på 10 000 pe eller mer inte överstiger produktionen av energi från förnybara källor enligt definitionen i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 (12) i dessa avloppsreningsverk. För att ta hänsyn till särdragen hos varje avloppsreningsverk, optimera de investeringar som behövs och tillhandahålla den flexibilitet som krävs för att uppnå energineutralitetsmålet, och samtidigt säkerställa att potentialen för produktion av förnybar energi och energibesparingar uppnås helt, bör det målet uppnås på nationell nivå och inte för varje reningsverk. All förnybar energi, såsom vatten-, sol-, värme-, vindenergi eller biogas, som produceras av operatörer eller ägare av avloppsreningsverk bör beaktas, oavsett om produktionen sker i eller utanför reningsverket, bör beaktas. Detta mål bör uppnås gradvis via delmål senast den 31 december 2045. Det bör vara möjligt att köpa en begränsad mängd icke-fossil energi som inte är direkt kopplad till rening av avloppsvatten från externa källor under 2040 och 2045 genom användning av en avvikelse kopplad till villkor. Förnybar energi som produceras av, eller på uppdrag av, avloppsreningsverkets ägare eller operatörer, bör inte inkludera inköpt förnybar energi. Att uppnå det målet om energineutralitet kommer särskilt att bidra till att minska sådana växthusgasutsläpp från avloppsreningssektorn som går att undvika samtidigt som det är till stöd när det gäller att uppnå klimatneutralitetsmålen för 2050 och därmed relaterade nationella mål och unionsmål, såsom de mål som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 (13). Initiativ för att uppnå energineutralitet bör dock inte leda till ökade metan- eller lustgasutsläpp. I linje med direktiv (EU) 2018/2001 bör medlemsstaterna förenkla tillståndsförfaranden för de projekt för förnybar energi som krävs för att uppnå energineutralitet från avloppsreningssektorn. Att uppmuntra EU-baserad produktion av biogas eller solenergi och samtidigt förbättra energieffektivitetsåtgärderna i enlighet med principen om att sätta energieffektivitet först enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 (14) och utnyttja digitaliseringen optimalt, vilket innebär att ta största möjliga hänsyn till kostnadseffektiva energieffektivitetsåtgärder vid utformning av energipolitiken och relevanta investeringsbeslut, kommer också att bidra till att minska unionens energiberoende vilket är ett av målen i kommissionens meddelande av den 18 maj 2022 med titeln Planen REPower EU. Det är också i linje med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/844 (15) och med direktiv (EU) 2018/2001, i vilka anläggningar för rening av avloppsvatten från tätbebyggelse identifieras som ”fokusområden” för förnybar energiproduktion, dvs. platser som är särskilt lämpliga för installation av produktionsanläggningar för energi från förnybara energikällor. För att uppnå målet om energineutralitet genom optimala åtgärder för varje avloppsreningsverk och för ledningsnätet, bör medlemsstaterna säkerställa att energibesiktningar enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 (16) genomförs vart fjärde år. Energibesiktningarna bör också omfatta en kartläggning av potentialen för minskning av energianvändningen, kostnadseffektiv återvinning och användning av spillvärme, antingen på plats eller via ett fjärrvärme- eller fjärrkylasystem, eller kostnadseffektiv användning eller produktion av förnybar energi enligt kriterierna i bilaga VI till Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU (17).

(25)

Eftersom minskade metanutsläpp proportionellt sett har en större effekt på begränsningen av klimatförändringarna än minskade koldioxidutsläpp, och eftersom avloppsreningssektorn har identifierats som en av de sektorer som släpper ut mest metan, bör denna sektor övervaka och sträva efter att minska metanutsläppen i enlighet med den globala utfästelsen om metan, ett initiativ som inleddes vid FN:s klimatkonferens i Glasgow (COP 26), som liknar minskningarna av metanutsläpp enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1787 (18), för att säkerställa att avloppsreningssektorn bidrar till uppnåendet av klimatneutralitetsmålet senast 2050, i enlighet med vad som anges i förordning (EU) 2021/1119.

(26)

Vattenföroreningarnas gränsöverskridande karaktär kräver samarbete mellan angränsande medlemsstater eller tredjeländer för att hantera sådana föroreningar och identifiera åtgärder för att komma till rätta med föroreningskällan, varför medlemsstaterna bör vara skyldiga att informera varandra eller det berörda tredjelandet ifall en betydande vattenförorening som härrör från utsläpp av avloppsvatten i en medlemsstat eller ett tredjeland påverkar eller sannolikt kommer att påverka vattenkvaliteten i en annan medlemsstat eller ett tredjeland. Sådan information bör tillhandahållas omedelbart i händelse av tillfällig förorening som i betydande grad påverkar vattenförekomster nedströms, och svar bör meddelas i god tid. Om medlemsstaterna har ingått tidigare avtal med varandra eller med tredjeländer om vattenfrågor som rör miljön kan samarbete genom dessa avtal beaktas. Kommissionen bör informeras om sådana föroreningar och vid behov delta i möten på begäran av medlemsstaterna. Det är också viktigt att ta itu med gränsöverskridande föroreningar från sådana tredjeländer som delar vattenförekomster med vissa medlemsstater. I syfte att ta itu med föroreningar som kommer från eller ankommer till tredjeländer kan samarbete och samordning med tredjeländer ske inom ramen för FN:s ekonomiska kommission för Europas (Unece) konvention om skydd och användning av gränsöverskridande vattendrag och internationella sjöar (19) eller andra relevanta regionala konventioner, t.ex. regionala havs- eller flodkonventioner.

(27)

För att säkerställa skyddet av miljön och människors hälsa bör medlemsstaterna säkerställa att de ledningsnät och avloppsreningsverk som byggs för att uppfylla kraven i detta direktiv utformas, uppförs, drivs och underhålls för att säkerställa tillräcklig prestanda under alla normala lokala klimatförhållanden. Eftersom infrastruktur för avloppsvatten från tätbebyggelse har erkänts som kritiska entiteter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2557 (20) bör medlemsstaterna också säkerställa att avloppsreningsverk och ledningsnät bedöms med avseende på sårbarhet för extrema händelser till följd av klimatförändringar när de utformas, uppförs och drivs.

(28)

Avloppsreningsverk tar även emot icke-hushållsspillvatten, inbegripet industrispillvatten, som kan innehålla en rad föroreningar som inte uttryckligen omfattas av direktiv 91/271/EEG, t.ex. tungmetaller, mikroplaster, mikroföroreningar och andra kemikalier, inklusive perfluorerade alkylsubstanser (PFAS). Sådant icke-hushållsspillvatten kan komma till exempel från industrier eller kommersiella inrättningar, sjukhus och andra vårdinrättningar. I de flesta fall finns det dålig förståelse och dålig kunskap om sådana föroreningar, vilka kan försämra reningsprocessens funktion och bidra till föroreningen av recipienterna, samtidigt som de försvårar återvinning av slam och återanvändning av renat avloppsvatten. Medlemsstaterna bör därför regelbundet kontrollera och rapportera om sådana föroreningar som inte härrör från hushåll som kommer in i reningsverk för avloppsvatten och släpps ut i vattenförekomster. I syfte att förhindra förorening från utsläpp av icke-hushållsspillvatten vid källan bör utsläpp från industrier eller företag som är anslutna till ledningsnäten omfattas av på förhand fastställda regleringar, särskilda godkännanden, eller båda, som beslutas av den behöriga myndigheten eller annat behörigt organ. För att säkerställa att ledningsnät och avloppsreningsverk har teknisk kapacitet att ta emot och rena inkommande föroreningar bör samråd ske med de operatörer som förvaltar avloppsreningsverk som tar emot icke-hushållsspillvatten, och de bör informeras, innan dessa godkännanden utfärdas eller de på förhand fastställda regleringarna antas och de bör, på begäran, kunna ta del av de utfärdade godkännandena för att kunna anpassa sina reningsprocesser. Om icke-hushållsspillvatten identifieras i inkommande vatten bör medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att minska föroreningen vid källan genom att öka övervakningen av föroreningar i ledningsnäten så att föroreningskällorna kan identifieras och vid behov genom att granska de godkännanden som beviljats relevanta, anslutna avloppsreningsverk.

(29)

Unionens vattenresurser är alltmer ansträngda vilket leder till permanent eller tillfällig vattenbrist i vissa delar av unionen. Unionens förmåga att reagera på det alltmer ansträngda läget på vattenresurserna skulle kunna förbättras genom återanvändning av renat avloppsvatten och begränsning av uttaget av sötvatten från yt- och grundvattenförekomster. Därför bör återanvändning av renat avloppsvatten uppmuntras och tillämpas när så är lämpligt, särskilt i områden med vattenbrist, och för alla lämpliga ändamål, samtidigt som ett ekologiskt minimiflöde säkerställs i recipienterna och hänsyn tas till behovet av att säkerställa att målen om god ekologisk och kemisk status i de mottagande vattenförekomsterna, enligt definitionen i direktiv 2000/60/EG, uppfylls. För att uppnå detta bör medlemsstaterna i sin konsekvensbedömning enligt direktiv 2000/60/EG övervaka hur återanvändningen av renat avloppsvatten påverkar det ekologiska minimiflödet i recipienterna. Potentialen för återanvändning av renat avloppsvatten bör bedömas med beaktande av de förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt som upprättats enligt direktiv 2000/60/EG och medlemsstaternas beslut enligt artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/741 (21), liksom behovet av att säkerställa att målen om god ekologisk och kemisk status i de mottagande vattenförekomsterna, enligt definitionen i direktiv 2000/60/EG, uppfylls. Skärpningen av kraven för rening av avloppsvatten och åtgärderna för bättre övervakning, spårning och minskning av föroreningar vid källan kommer att påverka kvaliteten på det renade avloppsvattnet och därmed stödja återanvändning av vattnet. Om återanvänt vatten används för bevattning inom jordbruket bör detta ske i enlighet med förordning (EU) 2020/741. När så är lämpligt för att säkerställa en säker återanvändning av renat avloppsvatten bör medlemsstaterna överväga kvartär rening av avloppsvatten som återanvänds eller kommer att återanvändas. Åtgärder avseende främjande av återanvändning av renat avloppsvatten och avseende sådan återanvändning i sig bör övervägas i strategier för vattenresiliens på medlemsstatsnivå, när sådana strategier finns tillgängliga.

(30)

De näringsämnen som avloppsvatten innehåller kan vara användbara om renat avloppsvatten återanvänds inom jordbruket i enlighet med förordning (EU) 2020/741. I dessa fall bör medlemsstaterna, på särskilda villkor för att säkerställa högsta möjliga skyddsnivå för miljön och människors hälsa, kunna tillåtas avvika från skyldigheten att tillämpa tertiär rening i enlighet med detta direktiv endast för den del av det renade avloppsvattnet som återanvänds i jordbruket.

(31)

För att säkerställa att detta direktiv genomförs på ett korrekt sätt och särskilt att utsläppsgränsvärdena respekteras är det viktigt att övervaka utsläppen av renat avloppsvatten i miljön. Övervakningen bör ske genom att det på nationell nivå inrättas ett obligatoriskt system med på förhand fastställd reglering, särskilda godkännanden eller båda, för att släppa ut renat avloppsvatten i miljön. För att förhindra oavsiktliga utsläpp av bärarmaterial i miljön från avloppsreningsverk som använder bärarmaterial är det dessutom viktigt att utsläppsgodkännandena, utsläppsregleringen eller båda innefattar särskilda skyldigheter att kontinuerligt övervaka och förhindra sådana utsläpp. Sådana bärarmaterial är vanligtvis gjorda av plast och kan innefatta bland annat biobärare, biobeads eller polystyrenkulor.

(32)

Vid behov bör medlemsstaterna anpassa sin infrastruktur för uppsamling och rening av avloppsvatten till befolkningens storlek och den därtill hörande belastningen av hushållsspillvatten för att fortsätta att uppfylla kraven i detta direktiv. Eventuella konsekvenser av utsläppen på vattenförekomsterna som kan härledas till konstruktion och anpassning av sådan infrastruktur bör inte betraktas som åsidosättande av deras skyldigheter enligt direktiv 2000/60/EG förutsatt att samtliga villkor som fastställs i det här direktivet är uppfyllda.

(33)

I syfte att säkerställa miljöskyddet bör direkta utsläpp av biologiskt nedbrytbart icke-hushållsspillvatten i miljön från vissa industrisektorer omfattas av lämpliga krav. Dessa krav bör säkerställa att direkta utsläpp från vissa industrisektorer genomgår sekundär, tertiär och kvartär rening beroende på vad som är nödvändigt för att skydda miljön och människors hälsa och, efter slutanalysen, att parametrarna för renat avloppsvatten respekteras eller att samma miljöskyddsnivå säkerställs.

(34)

Enligt artikel 168.1 i EUF-fördraget ska unionens åtgärder komplettera nationell politik och inriktas på att förbättra folkhälsan och förebygga sjukdomar. För att säkerställa optimal användning av relevanta folkhälsodata relaterade till avloppsvatten bör övervakning av avloppsvatten införas och användas i förebyggande syfte eller för tidig varning, t.ex. vid upptäckt av specifika virus i avloppsvatten som en signal om uppkomst av en epidemi eller en pandemi. Medlemsstaterna bör inrätta en dialog och samordning mellan behöriga myndigheter med ansvar för folkhälsan och behöriga myndigheter med ansvar för förvaltning av avloppsvatten. Inom ramen för denna samordning bör roller, ansvarsområden samt kostnader tydligt fördelas mellan dessa behöriga myndigheter. Medlemsstaterna bör utarbeta en förteckning över parametrar som är relevanta för folkhälsan och som ska övervakas i avloppsvatten, samt frekvens och plats för provtagningen, med beaktande av rekommendationerna från, bland annat Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC), Myndigheten för beredskap och insatser vid hälsokriser (Hera) och Världshälsoorganisationen (WHO), och överväga att inkludera följande hälsoparametrar i en sådan förteckning: SARS-CoV-2 och dess varianter, poliovirus, influensavirus, nya patogener och andra folkhälsoparametrar som kan anses vara relevanta. På grundval av information som samlats in under covid-19-pandemin och erfarenheter från genomförandet av kommissionens rekommendation (EU) 2021/472 (22) bör medlemsstaterna i händelse av en hälsokris vara skyldiga att övervaka relevanta hälsoparametrar i avloppsvatten. För att säkerställa användningen av harmoniserade metoder bör medlemsstaterna i möjligaste mån använda de provtagnings- och analysmetoder som anges i rekommendation (EU) 2021/472 för övervakning av SARS-CoV-2 och dess varianter.

(35)

Unionen erkänner vikten av att ta itu med frågan om antimikrobiell resistens, särskilt i kommissionens meddelande av den 29 juni 2017En europeisk One Health-handlingsplan mot antimikrobiell resistens och Europeiska unionens strategi om läkemedel i miljön, och har antagit EU:s One Health-handlingsplan mot antimikrobiell resistens. Enligt WHO är det bekräftat och dokumenterat att avloppsvatten är en viktig källa till antimikrobiella substanser och deras nedbrytningsprodukter samt bakterier som har antimikrobiell resistens och deras gener. I syfte att öka kunskapen om de viktigaste källorna till antimikrobiell resistens bör det införas en skyldighet att övervaka förekomsten av antimikrobiell resistens i avloppsvatten så att den vetenskapliga kunskapen kan vidareutvecklas och eventuellt leda till lämpliga åtgärder i framtiden.

(36)

I detta direktiv bekräftas One Health-modellen, såsom den erkänts av WHO, som en integrerad och enande strategi som syftar till att balansera och optimera människornas, djurens och ekosystemens hälsa på ett hållbart sätt. One Health-modellen erkänner att hälsan för människor, husdjur och vilda djur, växter och miljön i vidare bemärkelse, inbegripet ekosystem, är nära sammanlänkad och ömsesidigt beroende.

(37)

För att skydda miljön och människors hälsa bör medlemsstaterna identifiera och bedöma de risker som uppstår i samband med förvaltning av avloppsvatten. Riskbedömningen skulle kunna inbegripa en bred kemisk screening, inbegripet kemiska blandningar, biologiska effektbaserade metoder, eller båda, för att identifiera ämnen som ger anledning till oro för bland annat vattenlevande organismer eller för kvaliteten på dricksvatten eller badvatten. På grundval av denna identifiering, och om det är nödvändigt för att uppfylla kraven i unionens vattenlagstiftning, bör medlemsstaterna vidta åtgärder för uppsamling och rening av avloppsvatten som är strängare än vad som krävs för att uppfylla minimikraven i detta direktiv. I enlighet med artikel 191.2 i EUF-fördraget och utöver de åtgärder som föreskrivs eller vidtas i enlighet med artikel 11.3 i direktiv 2000/60/EG bör medlemsstaterna i första hand främja kontrollen av föroreningar vid källan för att förhindra att recipienter förorenas. Medlemsstaterna bör särskilt vidta förebyggande åtgärder för att begränsa risken för att mikroplast som släpps ut avsiktligt eller oavsiktligt når avloppsvatten och slam.

(38)

Beroende på situationen kan dessa strängare åtgärder omfatta till exempel byggande av ledningsnät, utarbetande av integrerade förvaltningsplaner för avloppsvatten eller tillämpning av sekundär, tertiär eller kvartär rening av avloppsvatten för tätorter eller avloppsreningsverk som inte uppnår de tröskelvärden för antalet personekvivalenter (pe) som medför tillämpning av standardkraven. De kan också omfatta rening som är mer avancerad än den rening som krävs för att respektera minimikraven eller desinfektion av renat avloppsvatten som är nödvändig för överensstämmelse med direktiv 2006/7/EG.

(39)

Delmål 6.2 i FN:s mål för hållbar utveckling 6 om rent vatten och sanitet kräver att medlemsstaterna senast 2030 ska säkerställa att alla har tillgång till fullgod och rättvis sanitet och hygien och att ingen behöver uträtta sina behov utomhus, med särskild uppmärksamhet på behoven hos kvinnor och flickor samt människor i utsatta situationer. Sanitetsinrättningar bör möjliggöra säker hantering och säkert bortskaffande av urin, avföring och menstruationsblod från människor och byte av mensskydd. Vidare anges i princip 20 i den europeiska pelaren för sociala rättigheter att var och en har rätt till väsentliga tjänster av god kvalitet, inklusive vatten och sanitet. Mot bakgrund av detta och i enlighet med rekommendationerna i WHO:s riktlinjer för sanitet och hälsa (23) samt protokollet om vatten och hälsa till konventionen om skydd och användning av gränsöverskridande vattendrag och internationella sjöar, utfärdad i London den 17 juni 1999 bör medlemsstaterna ta itu med frågan om tillgång till sanitet på nationell nivå. Detta bör ske genom åtgärder som säkerställer tillgången till sanitet för alla, till exempel genom att inrätta sanitetsinrättningar på offentliga platser samt uppmuntra tillgången till lämpliga sanitetsinrättningar i myndighetsbyggnader och offentliga byggnader, kostnadsfritt eller överkomligt för alla, inbegripet alla typer av inrättningar och tjänster, såsom vattentoaletter och torrtoaletter. De bör förvaltas på ett säkert sätt, med vilket avses att de i lämpliga fall alltid bör vara tillgängliga, även för personer med särskilda behov som t.ex. barn, äldre personer, personer med funktionsnedsättning och hemlösa, att de bör placeras på en plats som säkerställer användarnas maximala säkerhet och att de bör vara säkra att använda ur hygienisk och teknisk synpunkt. Sådana inrättningar bör också vara tillräckligt många för att säkerställa att människors behov tillgodoses och att väntetiderna inte blir orimligt långa. Beslut om hur många sanitetsinrättningar som bör finnas på offentliga platser bör fattas på lämplig nivå, med beaktande av subsidiaritetsprincipen.

(40)

Den särskilda situationen för minoritetskulturer, såsom romer och resandefolk, oavsett om de har fast bosättning eller inte, och särskilt deras bristande tillgång till sanitet, bekräftades i kommissionens meddelande av den 7 oktober 2020 med titeln En jämlikhetsunion: EU:s strategiska ram för romers jämlikhet, inkludering och deltagande, i vilken uppmanas till ökad faktisk lika tillgång till grundläggande tjänster. Sammantaget är det lämpligt att medlemsstaterna särskilt uppmärksammar utsatta grupper eller grupper som är marginaliserade på grund av faktorer som rör deras socioekonomiska situation, etnicitet, sexualitet, kön, funktionsnedsättning, hemlöshet, rättsliga status, religiösa övertygelse eller andra skäl genom att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa dessa gruppers tillgång till sanitet. Det är viktigt att identifieringen av dessa grupper överensstämmer med artikel 16.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/2184 (24). Åtgärder för att förbättra tillgången till sanitet för utsatta och marginaliserade grupper kan inbegripa att tillhandahålla sanitetsinrättningar på offentliga och privata platser, kostnadsfritt eller mot en låg serviceavgift samt i offentliga förvaltningsbyggnader, att förbättra eller upprätthålla anslutningen till lämpliga system för uppsamling av avloppsvatten samt att öka medvetenheten om närmaste sanitetsinrättning.

(41)

Enligt EU:s riktlinjer om mänskliga rättigheter – säkert dricksvatten och sanitet, som antogs av rådet den 17 juni 2019, måste särskilt kvinnors och flickors behov uppmärksammas, eftersom de särskilt riskerar och utsatts för övergrepp, sexuellt och könsrelaterat våld, trakasserier och andra hot mot deras säkerhet när de använder sanitetsinrättningar utanför sina hem. Detta är i linje med rådets slutsatser om diplomati i vattenfrågor, som antogs den 19 november 2018, där vikten av att integrera ett jämställdhetsperspektiv i vattendiplomatin bekräftas. Medlemsstaterna bör därför ägna särskilt uppmärksamma kvinnor och flickor som en utsatt grupp och vidta nödvändiga åtgärder för att förbättra eller upprätthålla säker tillgång till sanitet för dem.

(42)

I utvärderingen drogs slutsatsen att slamhanteringen kan förbättras så att den blir mer anpassad till principerna för den cirkulära ekonomin och till avfallshierarkin enligt definitionen i artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG (25). Åtgärderna för bättre övervakning av, och minskade föroreningar vid källan från, utsläpp som inte härrör från hushåll kommer att bidra till förbättrad kvalitet på det slam som produceras och säkerställa att det kan användas på ett säkert sätt i jordbruket. För att säkerställa att näringsämnen, inbegripet det kritiska råmaterialet fosfor, återvinns ur slam på ett korrekt och säkert sätt bör en lägsta kombinerad återanvändnings- och återvinningsgrad fastställas på unionsnivå. Medlemsstaterna bör kunna välja om de vill återanvända, återvinna eller båda, avloppsvatten, slam eller båda, för att återvinna fosfor. Den lägsta kombinerade återanvändnings- och återvinningsgraden bör ta hänsyn till fosforinnehållet i slam, som kan variera mellan olika områden. Den bör också ta hänsyn till de enskilda nationella marknadernas mättnadsgrad, såsom tillgången till andra källor till fosfor från organiska källor, exempelvis från djurhållning, och möjligheterna att absorbera den inom jordbruk. Medlemsstaterna bör uppmuntras att övervaka mikroföroreningar i slam, särskilt när det finns risk för ackumulering av mikroföroreningar i slam och när det återanvänds inom jordbruket i syfte att öka kunskapen om dess förekomst och skydda miljön och människors hälsa. En korrekt och säker återvinning av näringsämnen och återanvändning av dessa inom jordbruket bör uppmuntras för att stödja jordbrukssektorns resiliens och hållbarhet och bidra till det strategiska oberoendet för unionens gödselmedelsindustri. I detta sammanhang bör medlemsstaterna, med beaktande av nationella och lokala återvinningsalternativ, vidta åtgärder för att uppmuntra produktion och inköp av återvunna näringsämnen från avloppsvatten och slam. Vid återanvändning av slam inom jordbruket bör särskild uppmärksamhet ägnas mikroplaster. Mikroplaster bör därför systematiskt övervakas när slam återanvänds i jordbruket. Denna information är oumbärlig för en säker hantering av slam i jordbruket och för en eventuell översyn av relevant unions-politik.

(43)

Adekvat övervakning är nödvändig för att kontrollera att de nya kraven i detta direktiv avseende mikroföroreningar, föroreningar som inte härrör från hushåll, energineutralitet, bräddning och utsläpp av dagvatten från tätbebyggelse är uppfyllda. När det är tekniskt genomförbart och lämpligt bör digitala verktyg användas som stöd för övervakningen. I synnerhet när det gäller den operativa förvaltningen av ledningsnät och avloppsreningsverk bör användning av digitala verktyg systematiskt övervägas. För att kontrollera efterlevnad av den kvartära reningen när det gäller minskning av mikroföroreningar i utsläpp av avloppsvatten är det tillräckligt att övervaka en begränsad uppsättning representativa mikroföroreningar. Kontrollfrekvensen bör bygga på nuvarande bästa praxis, såsom den för närvarande tillämpas i Schweiz. I syfte att förbli kostnadseffektiva bör dessa skyldigheter anpassas till storleken på avloppsreningsverken och på tätorterna. Med avseende på sådan övervakning föreskriver detta direktiv provtagning. Varje gång provtagning utförs tas ett prov både vid inloppet till och utloppet från avloppsreningsverken. Övervakningen kommer också att bidra till att tillhandahålla data för den övergripande miljöövervakningsram som fastställs i åttonde miljöhandlingsprogrammet (26), och mer specifikt bidra till den övervaknings- och prognosram för nollförorening som ligger till grund för den och som anges i kommissionens meddelande av den 12 maj 2021 med titeln Vägen till en frisk planet för alla – EU-handlingsplan: Med sikte på nollförorening av luft, vatten och mark.

(44)

Mikroplaster och relevanta mikroföroreningar bör där så är relevant övervakas i utsläpp via bräddning och utsläpp av dagvatten från tätbebyggelse från separata system med ett representativt provtagningsprogram som gör det möjligt att uppskatta koncentrationer i syfte att modellera vattenkvaliteten. Utsläppen av växthusgaser bör övervakas genom analyser, beräkningar eller modellering där så är lämpligt.

(45)

För att säkerställa miljöskyddet och att lämpliga åtgärder vidtas inom ramen för varje riskbedömning som ska utföras i samband med genomförandet av detta direktiv samt genomförandet av annan unionsrätt bör medlemsstaterna övervaka ett brett spektrum av föroreningar vid inlopp och utlopp i avloppsreningsverken. För att undvika en onödig börda bör endast föroreningar som kan förväntas finnas i avloppsvatten övervakas, med beaktande av den stora mängd föroreningar som skulle kunna nå avloppsreningsverk, inbegripet från källor till icke-hushållsspillvatten. Medlemsstaterna bör kunna minska övervakningsfrekvensen om föroreningar inte påträffas i senare provtagningsomgångar. Mer specifikt visar aktuella uppgifter att PFAS förekommer i avloppsvatten, ibland i höga koncentrationer. De senaste vetenskapliga rönen visar att PFAS är ett problem för miljön och folkhälsan på grund av deras beständighet. Det är därför viktigt att bättre förstå hur PFAS kommer ut i miljön och att övervaka dem vid inlopp och utlopp i avloppsreningsverken. Denna övervakning bör i första hand inledas när utsläppen når tillrinningsområden som används för uttag av dricksvatten, på grund av de stora riskerna för exponering för PFAS och dessa ämnens hälsopåverkan.

(46)

För att minska den administrativa bördan och på ett bättre sätt ta tillvara de möjligheter som digitaliseringen erbjuder bör rapporteringen om genomförandet av detta direktiv förbättras och förenklas genom att medlemsstaternas skyldighet att vartannat år rapportera till kommissionen, och kommissionens offentliggörande av tvåårsrapporter, tas bort. Detta bör ersättas med ett krav på att medlemsstaterna med stöd av EEA förbättrar de befintliga nationella standardiserade datamängder som fastställs i direktiv 91/271/EEG och regelbundet uppdaterar dem. Kommissionen kommer att använda dessa förbättrade datamängder för att kontrollera efterlevnaden av det här direktivet. Det är lämpligt att rapporteringsmodellen utvecklas av EEA i samarbete med medlemsstaterna. Kommissionen och EEA bör ges tillgång till de nationella databaserna. I syfte att säkerställa fullständig information om tillämpningen av detta direktiv bör datamängderna innehålla information om hur avloppsreningsverken uppfyller reningskraven (godkännande/underkännande, mängder och koncentration av utsläppta föroreningar), om i vilken utsträckning målen om energineutralitet har uppnåtts, om utsläppen av växthusgaser från reningsverk med mer än 10 000 pe och om de åtgärder som medlemsstaterna vidtagit när det gäller bräddning och utsläpp av dagvatten från tätbebyggelse, tillgång till sanitet och rening genom individuella system. Dessutom bör fullständig samstämmighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 166/2006 (27) säkerställas i syfte att optimera användningen av data och för att stödja fullständig transparens. Den information som samlas in genom dessa datamängder bör underlätta jämförelse av, och utbyte av bästa praxis på unionsnivå när det gäller, prestandan hos avloppsreningsverk. Den administrativa bördan att tillhandahålla information och uppgifter till allmänheten bör alltid vara sådan att proportionalitetsprincipen iakttas.

(47)

Genomförandet av direktiv 91/271/EEG finansieras genom vattenavgifter och offentliga budgetar, inklusive unionsfinansiering. I framtiden bör det utökade producentansvaret vara sådant att det säkerställer att de berörda industrierna åtminstone delvis står för kostnaderna för kvartär rening, med andra typer av finansiering som komplement. Genomförandet av direktiv 91/271/EEG har tidigare också fått betydande stöd av unionens sammanhållningspolitik och program inom ramen för Horisont 2020 och Life. I syfte att säkerställa att det här direktivet genomförs snabbt och korrekt är det av väsentlig betydelse att medlemsstaterna inrättar ett nationellt genomförandeprogram med långsiktig programplanering av de nödvändiga investeringarna tillsammans med en finansieringsstrategi. Dessa nationella genomförandeprogram bör rapporteras till kommissionen. För att begränsa den administrativa bördan bör detta krav inte vara tillämpligt på medlemsstater i vilka mer än 95 % av tätorterna uppfyller de huvudsakliga skyldigheterna att rena och samla upp avloppsvatten. I syfte att fortsätta genomförandet av detta direktiv bör kommissionen beakta de nationella genomförandeprogram som medlemsstaterna rapporterar om inför utarbetandet av nästa fleråriga budgetram och dem därefter, och medlemsstaterna bör utan dröjsmål införa det erforderliga systemet för utökat producentansvar.

(48)

Sektorn för uppsamling och rening av avloppsvatten är specifik och fungerar som en inte konkurrensutsatt marknad där offentliga och små företag är anslutna till ledningsnätet utan att kunna välja operatör. Det är därför viktigt att säkerställa att allmänheten har tillgång till operatörernas viktigaste prestandaindikatorer, t.ex. graden av uppnådd rening, reningskostnaden, den energi som används och produceras samt därmed relaterade utsläpp av växthusgaser och koldioxidavtryck. I syfte att göra allmänheten mer medveten om konsekvenserna av rening av avloppsvatten bör viktig information om de årliga kostnaderna för uppsamling och rening av avloppsvatten för varje hushåll, åtminstone i tätorter som överstiger 10 000 pe och helst i tätorter som överstiger 1 000 pe, tillhandahållas på ett lättillgängligt sätt, exempelvis på fakturorna, medan annan detaljerad information bör finnas tillgänglig i ett användarvänligt format online, på operatörens eller den behöriga myndighetens webbplats.

(49)

Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG (28) garanteras rätten till tillgång till miljöinformation i medlemsstaterna, i linje med Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europas konvention från 1998 om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen) (29). Århuskonventionen omfattar allmänna skyldigheter som rör både att göra miljöinformation tillgänglig på begäran och att aktivt sprida sådan information. Det är viktigt att de bestämmelser i detta direktiv som rör tillgång till information och arrangemang för datadelning kompletterar det direktivet, genom att fastställa skyldigheten att tillgängliggöra offentlig onlineinformation om uppsamling och rening av avloppsvatten på ett användarvänligt sätt utan att skapa en separat rättslig ordning.

(50)

För att detta direktiv ska vara ändamålsenligt, och för dess syfte att skydda folkhälsan inom ramen för unionens miljöpolitik, krävs att fysiska eller juridiska personer, eller i förekommande fall deras vederbörligen bildade organisationer, kan åberopa det i rättsliga förfaranden och att de nationella domstolarna kan beakta detta direktiv som en del av unionsrätten för att bland annat vid behov överpröva en nationell myndighets beslut. Enligt Europeiska unionens domstols fasta rättspraxis ankommer det dessutom på medlemsstaternas domstolar att, i enlighet med principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), säkerställa domstolsskyddet för de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten. Vidare medför artikel 19.1 i EU-fördraget krav på att medlemsstaterna fastställer de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt rättsligt skydd inom de områden som omfattas av unionsrätten. Detta bör ske i enlighet med nationella regler, utan att bestämmelsen om ersättning förlorar sin verkan. I enlighet med Århuskonventionen ska den berörda allmänheten dessutom ha tillgång till rättslig prövning, vilket ska bidra till skyddet för rätten att leva i en miljö som är förenlig med människors hälsa och välbefinnande.

(51)

I syfte att anpassa detta direktiv till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen bör kommissionen ges befogenhet att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget för att ändra vissa delar av bilagorna i fråga om anpassning av övervakning till de senaste övervakningsmetoderna, inbegripet i syfte att utnyttja digitala verktyg optimalt och ta hänsyn till de relevanta metoder som används i annan relevant unionsrätt, och utvärdering av resultaten med avseende på kraven för tertiär och kvartär rening och kraven på redan på förhand fastställda regleringar och särskilda godkännanden för utsläpp av icke-hushållsspillvatten i ledningsnät och till avloppsreningsverk samt när det gäller att komplettera detta direktiv genom att fastställa en lägsta kombinerad återanvändnings- och återvinningsgrad för fosfor från slam och från avloppsvatten, med beaktande av tillgänglig teknik och tillgängliga resurser samt den ekonomiska genomförbarheten när det gäller återvinning av fosfor och genom att uppdatera den information som ges till allmänheten online och till hushåll. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (30). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(52)

I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att anta standarder för utformningen av individuella system, för att fastställa formatet för rapporteringen och detaljnivån för informationen om individuella system, för att fastställa formatet och metoden för riskbedömningen som ska användas med avseende på kvartär rening, för att anta övervaknings- och bedömningsmetoder för indikatorerna för kvartär rening och målen om energineutralitet, för att fastställa gemensamma villkor och kriterier för tillämpning av undantaget för vissa produkter från ett utökat producentansvar, för att fastställa metoder som stöder utarbetandet av integrerade förvaltningsplaner för avloppsvatten, för att utveckla alternativa indikatorer till det belastningsbaserade indikativa målet att minska föroreningar, t.ex. på grundval av volym, antal bräddningar, utsläppt volym dagvatten från tätbebyggelse eller andra relevanta alternativa indikatorer, och för att fastställa en minimifrekvens för provtagning och metoder för att mäta antimikrobiell resistens, direkta och indirekta utsläpp av växthusgaser och mikroplaster i avloppsvatten och slam, för att upprätta en minimiförteckning över relevanta föroreningar som sannolikt finns i avloppsvatten inbegripet en metod för att identifiera relevanta föroreningar som sannolikt förekommer och kriterier för att se över uteslutandet av vissa föroreningar som ska övervakas, för att inrätta en harmoniserad metod för att mäta ”perfluorerade alkylsubstanser (PFAS) totalt” och ”Summan av PFAS” i avloppsvatten samt för att anta format och form för den information som medlemsstaterna ska tillhandahålla och som sammanställs av EEA om genomförandet av detta direktiv. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (31).

(53)

Medlemsstaterna bör fastställa regler om sanktioner för överträdelser av de nationella bestämmelser som antagits enligt detta direktiv och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna bör vara effektiva, proportionella och avskräckande och bör, i tillämpliga fall, ta hänsyn till den ekonomiska situationen för den fysiska eller juridiska person som hålls ansvarig.

(54)

I enlighet med det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning bör kommissionen göra en utvärdering av detta direktiv inom en viss tidsperiod från och med den dag som fastställts för dess införlivande. Utvärderingen bör bygga på de erfarenheter som gjorts och de data som samlats in i samband med genomförandet av detta direktiv, på tillgängliga rekommendationer från WHO samt på relevanta vetenskapliga, analytiska och epidemiologiska data. I utvärderingen bör särskild uppmärksamhet ägnas åt en analys av hur lämpliga de folkhälsoparametrar är som används vid övervakning av avloppsvatten, en analys av mervärdet av en obligatorisk övervakning av folkhälsoparametrar, en analys av det eventuella behovet av att anpassa förteckningen över produkter som omfattas av system för utökat producentansvar inbegripet villkoren för undantag, en analys av de eventuella konsekvenserna för den inre marknadens funktion av att medlemsstaterna potentiellt fastställer olika avgiftsnivåer för producenter, en analys av genomförbarheten och lämpligheten av att utveckla ett system för utökat producentansvar för produkter som genererar PFAS och mikroplaster, en analys av mervärdet och lämpligheten av att kräva obligatoriska nationella planer för återanvändning av vatten som omfattar nationella mål och åtgärder, en utvärdering av målet om energineutralitet i syfte att analysera den tekniska och ekonomiska genomförbarheten och vinsterna för miljö och klimat av att uppnå en högre grad av energioberoende i sektorn, en utvärdering av möjligheterna att mäta direkta och indirekta utsläpp av växthusgaser från sektorn för avloppsvatten från tätbebyggelse (avloppssektorn), en utvärdering av möjligheten för avloppsreningssektorn att uppnå klimatneutralitet och den tid som krävs för att göra det, samt genomförbarheten och lämpligheten i att på unionsnivå fastställa lägsta återanvändnings- och återvinningsgrader för kväve från slam, avloppsvatten eller båda.

(55)

Genom direktiv 91/271/EEG fastställs särskilda tidsfrister för Mayotte eftersom Mayotte 2014 inkluderades som ett yttersta randområde i den mening som avses i artikel 349 i EUF-fördraget. Tillämpningen av skyldigheterna att inrätta ledningsnät och tillämpa sekundär rening av avloppsvatten från tätorter med 2 000 pe eller mer bör därför skjutas upp när det gäller Mayotte.

(56)

Det är lämpligt att beakta den särskilda situationen i Mayotte och unionens övriga yttersta randområden, enligt förteckningen i artikel 349 i EUF-fördraget, där det föreskrivs specifika åtgärder för att stödja dessa regioner. När det gäller rening av avloppsvatten i dessa territorier bör särskild uppmärksamhet ägnas åt dessa territoriers svåra topografi och ökaraktär.

(57)

För att säkerställa kontinuiteten i miljöskyddet är det viktigt att medlemsstaterna upprätthåller minst nuvarande nivå av tertiär rening till dess att de nya kraven på minskning av fosfor och kväve blir tillämpliga. Artikel 5 i direktiv 91/271/EEG bör därför fortsätta tillämpas till dess att de nya kraven blir tillämpliga.

(58)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att skydda miljön och folkhälsan, att göra framsteg när det gäller att uppnå klimatneutralitet för uppsamling och rening av avloppsvatten, att förbättra tillgången till sanitet och att säkerställa regelbundna kontroller av parametrar som är relevanta för folkhälsan, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(59)

Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell rätt bör endast gälla de bestämmelser som utgör en innehållsmässig ändring i förhållande till direktiv 91/271/EEG. Skyldigheten att införliva de oförändrade bestämmelserna följer av det direktivet.

(60)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter vad gäller de tidsfrister för införlivande med nationell rätt av direktiven som anges i del B i bilaga VII.

1.

avloppsvatten från tätbebyggelse eller avloppsvatten: något av följande:

2.

hushållsspillvatten: spillvatten från bostäder, serviceinrättningar och institutioner, vilket till övervägande del härrör från människans metabolism, hushållsaktiviteter eller båda.

3.

icke-hushållsspillvatten: annat spillvatten än hushållsspillvatten och dagvatten från tätbebyggelse som släpps ut från lokaler som används för bedrivande av yrkesmässig, industriell eller ekonomisk verksamhet.

4.

tätort: ett område där befolkningen uttryckt i personekvivalenter, i kombination med ekonomisk verksamhet eller ej, är tillräckligt koncentrerad för att avloppsvatten ska kunna samlas upp och ledas till ett eller flera reningsverk för avloppsvatten (nedan kallat avloppsreningsverk) eller till ett eller flera slutliga utsläppspunkter.

5.

dagvatten från tätbebyggelse: nederbörd i tätorter som samlats upp via kombinerade eller separata avloppsledningar.

6.

bräddning: utsläpp i recipienten av orenat avloppsvatten, orsakade av nederbörd eller systemfel, från kombinerade avloppsledningar.

7.

ledningsnät: ett system av ledningar för uppsamling och transport av avloppsvatten.

8.

kombinerad avloppsledning: en enda ledning för uppsamling och transport av avloppsvatten, inbegripet dagvatten från tätbebyggelse.

9.

separat avloppsledning: en ledning för separat uppsamling och transport av ett av följande:

10.

1 personekvivalent eller (1 pe): den mängd nedbrytbart organiskt material per dygn som har en biokemisk syreförbrukning på 60 g löst syre per dygn under fem dygn (BOD5).

11.

primär rening: rening av avloppsvatten genom en fysikalisk process, en kemisk process, eller båda, som involverar sedimentering av suspenderade ämnen, eller andra processer genom vilka det inkommande avloppsvattnets BOD5 reduceras med minst 20 % före utsläpp och den totala mängden suspenderade ämnen i det inkommande avloppsvattnet reduceras med minst 50 %.

12.

sekundär rening: rening av avloppsvatten genom en process som vanligen involverar biologisk rening med sekundärsedimentering eller någon annan process som reducerar nedbrytbart organiskt material i avloppsvatten.

13.

tertiär rening: rening av avloppsvatten genom en process som reducerar kväve, fosfor eller båda från avloppsvatten.

14.

kvartär rening: rening av avloppsvatten genom en process som reducerar ett brett spektrum av mikroföroreningar i avloppsvatten.

15.

slam: organisk och oorganisk restfraktion som är en följd av rening av avloppsvatten i ett avloppsreningsverk, med undantag för sand, fett, annat skräp och annat rens och andra restfraktioner från förbehandlingen.

16.

övergödning: en ökning av halten av näringsämnen i vatten, särskilt kväveföreningar, fosforföreningar eller båda, som leder till ökad tillväxt av alger och högre former av växtlighet, så att balansen mellan organismerna i vattnet samt det berörda vattnets kvalitet störs på ett oönskat sätt.

17.

mikroförorening: ett ämne enligt definitionen i artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 (32), inbegripet dess nedbrytningsprodukter, som vanligen förekommer i vattenmiljön, i avloppsvatten eller i slam och som även i låga koncentrationer kan anses vara farligt för miljön eller människors hälsa på grundval av de relevanta kriterier som fastställs i delarna 3 och 4 i bilaga I till förordning (EG) nr 1272/2008.

18.

utspädningskvot: kvoten mellan medelvärdet av de senaste fem årens årsflöde i recipienten vid utsläppspunkten och medelvärdet av de senaste fem årens utsläppta årsvolym avloppsvatten som släpps ut till ytvatten.

19.

producent: varje tillverkare, importör eller distributör som yrkesmässigt släpper ut produkter på marknaden i en medlemsstat, även genom distansavtal enligt definitionen i artikel 2.7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU (33).

20.

producentansvarsorganisation: en nationellt erkänd organisation som inrättats för att producenter ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt artiklarna 9 och 10.

21.

sanitet: inrättningar och tjänster, vilka erbjuder avskildhet och säkerställer värdighet, för att hantera och bortskaffa urin och avföring från människor på ett säkert, hygieniskt, tryggt samt socialt och kulturellt acceptabelt sätt, och för att byta och bortskaffa mensskydd.

22.

antimikrobiell resistens: mikroorganismers förmåga att överleva eller växa vid en sådan koncentration av en antimikrobiell substans som vanligen är tillräcklig för att hämma tillväxten av eller döda mikroorganismer av samma art.

23.

One Health: One Health enligt definitionen i artikel 3.7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2371 (34).

24.

berörd allmänhet: den allmänhet som påverkas eller sannolikt kommer att påverkas av, eller som har ett intresse av, att ett beslut fattas för genomförandet av de skyldigheter som fastställs i artikel 6, 7 eller 8 i detta direktiv; vid tillämpningen av denna definition ska icke-statliga organisationer som främjar skyddet av miljön eller människors hälsa och som uppfyller något av kraven enligt nationell rätt anses ha ett intresse.

25.

bärarmaterial: stödstruktur, vanligtvis i plast, som används för att odla de bakterier som behövs för att rena avloppsvatten.

26.

utsläppande på marknaden: tillhandahållande för första gången av en produkt på marknaden i en medlemsstat.

27.

belastning: mängden nedbrytbart organiskt material i avloppsvatten mätt som BOD5 uttryckt i pe, eller mängden föroreningar eller näringsämnen, uttryckt i någon massenhet per tidsenhet.

28.

individuellt system: sanitär utrustning som samlar in, lagrar, renar eller bortskaffar hushållsspillvatten från byggnader eller delar av byggnader som inte är anslutna till något ledningsnät.

a)

Identifiera personer utan eller med begränsad tillgång till sanitetsinrättningar, med särskilt fokus på utsatta och marginaliserade grupper, samt uppge orsakerna till denna bristande tillgång.

b)

Utvärdera de olika möjligheterna att förbättra tillgången till sanitetsinrättningar för sådana människor.

c)

I alla tätorter med 10 000 pe eller mer uppmuntra inrättandet av ett tillräckligt antal sanitetsinrättningar på offentliga platser som är fritt tillgängliga och, särskilt för kvinnor, tillgängliga på ett säkert sätt, och säkerställa att allmänheten förses med lämplig information om dessa inrättningar.

d)

I alla tätorter med 5 000 pe eller mer uppmuntra de behöriga myndigheterna att tillhandahålla ett tillräckligt antal kostnadsfria sanitetsinrättningar i offentliga byggnader, särskilt i förvaltningsbyggnader.

e)

Uppmuntra tillhandahållandet av sanitetsinrättningar för alla, kostnadsfritt eller mot en låg serviceavgift, i restauranger, butiker och liknande privata platser som är tillgängliga för allmänheten.