(1)

Den 29 mars 2017 anmälde Förenade kungariket sin avsikt att utträda ur unionen, i enlighet med artikel 50 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). Fördragen kommer att upphöra att vara tillämpliga på Förenade kungariket från och med den dag då ett avtal om utträde träder i kraft eller, om det inte finns något sådant avtal, två år efter denna anmälan, dvs. från och med den 30 mars 2019, såvida inte Europeiska rådet i samförstånd med Förenade kungariket enhälligt beslutar att förlänga denna tidsfrist.

(2)

Avtalet om utträde i den form det överenskommits om mellan förhandlarna innehåller arrangemang som gör det möjligt att tillämpa bestämmelser i unionsrätten på och i Förenade kungariket efter den dag då fördragen upphör att vara tillämpliga på och i Förenade kungariket. Om det avtalet träder i kraft kommer direktiv (EU) 2018/2002 (3) om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU (4), och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 (5), att vara tillämpliga på och i Förenade kungariket under övergångsperioden i enlighet med det avtalet och kommer att upphöra att vara tillämpliga vid utgången av denna period.

(3)

Enligt artikel 3.5 i direktiv 2012/27/EU, som infördes genom direktiv (EU) 2018/2002, är medlemsstaterna skyldiga att fastställa vägledande nationella energieffektivitetsbidrag till unionens energieffektivitetsmål på minst 32,5 % för 2030. Vid fastställandet av dessa bidrag ska medlemsstaterna beakta unionens energianvändning för 2030, uttryckt i form av primärenergi och/eller slutlig energi.

(4)

Artikel 6.1 första stycket i förordning (EU) 2018/1999 ålägger medlemsstaterna att beakta unionens energianvändning för 2030, uttryckt i primärenergi och/eller slutlig energi, i sina vägledande nationella bidrag på energieffektivitetsområdet till unionens mål. I enlighet med artikel 29.3 första stycket i den förordningen har energianvändningen på unionsnivå också betydelse för kommissionens bedömning av framstegen mot att tillsammans uppnå unionens mål.

(5)

På grund av Förenade kungarikets utträde ur unionen är det nödvändigt att ändra de beräknade siffrorna för unionens energianvändning för 2030 för att återspegla en union med 27 medlemsstater utan Förenade kungariket (nedan kallade EU 27). De prognoser som gjorts för unionens överordnade mål på minst 32,5 % visar att primärenergianvändningen bör motsvara 1 273 miljoner ton oljeekvivalenter (Mtoe) och den slutliga energianvändningen bör motsvara 956 Mtoe år 2030 för unionen med 28 medlemsstater. Motsvarande prognoser för EU 27 visar att primärenergianvändningen bör motsvara 1 128 Mtoe och den slutliga energianvändningen bör motsvara 846 Mtoe år 2030. Därför bör siffrorna för energianvändningsnivåerna år 2030 anpassas.

(6)

Samma prognoser för energianvändningen år 2030 har betydelse för artiklarna 6 och 29 i förordning (EU) 2018/1999.

(7)

I enlighet med artikel 4.3 i rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 (6) ska upphörandet av rättsakters tillämpning som har fastställts till ett bestämt datum inträda vid utgången av den sista timmen av den dag som infaller på detta datum. Detta beslut bör därför tillämpas från och med dagen efter den dag då direktiv 2012/27/EU och förordning (EU) 2018/1999, upphör att vara tillämpligt på Förenade kungariket.

(8)

Direktiv 2012/27/EU och förordning (EU) 2018/1999 bör därför ändras i enlighet med detta.

(9)

För att vidta nödvändiga åtgärder för att utan dröjsmål förbereda för Förenade kungarikets utträde bör detta beslut träda i kraft den tredje dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.