(1)

Enligt direktiv 2014/59/EU ska medlemsstaterna utforma finansieringsarrangemang för att försäkra sig om att resolutionsmyndigheterna förfogar över de resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter de behöver. Dessa finansieringsarrangemang bör förses med tillräckliga finansiella medel för att ramen för resolution ska fungera ändamålsenligt, och det bör därför finnas en befogenhet att kräva in förhandsbidrag till finansieringsarrangemangen från de institut som är auktoriserade inom respektive territorium, inklusive unionsfilialer (nedan kallade institut).

(2)

Medlemsstaterna är inte bara skyldiga att uppbära förhandsbidrag till finansieringsarrangemangen för resolution från institut, utan enligt artikel 103.1 i ovan nämnda direktiv även från filialer inom unionen. Filialer inom unionen omfattas också av kommissionens befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 103.7 och 103.8 i samma direktiv. Eftersom det enligt artikel 47 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU (2) emellertid är medlemsstaterna som är ansvariga för kraven och förfarandena för tillsyn av filialer inom unionen är många av de riskjusteringsmått som fastställs i denna delegerade förordning inte lämpliga att tillämpas direkt på dessa filialer. Även om filialerna inte omfattas av denna förordning kan de dock ändå komma att omfattas av en särskild ordning som fastställs av kommissionen i en framtida delegerad akt.

(3)

Enligt artiklarna 6, 15, 16, 95 och 96 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (3) ska, eller kan, vissa värdepappersföretag som har auktoriserats att endast tillhandahålla begränsade tjänster och verksamheter undantas från vissa kapital- och likviditetskrav. Således bör många av måtten för riskjustering inte tillämpas på dem. Eftersom medlemsstaterna i enlighet med artikel 103.1 i direktiv 2014/59/EU bär ansvaret för uppbörden av förhandsbidrag från dessa värdepappersföretag, bör de ges utrymme att själva utforma riskjusteringen, för att inte lägga en orimlig börda på dessa företag. Ovan nämnda värdepappersföretag bör därför inte omfattas av denna förordning.

(4)

Enligt artikel 102.1 i direktiv 2014/59/EU bör medlemsstaterna se till att – inom en period som inleds när direktivet träder i kraft och löper till och med den 31 december 2024 – de finansiella tillgångar som finns tillgängliga inom deras finansieringsarrangemang uppgår till minst 1 % av alla garanterade insättningar i auktoriserade institut inom deras territorium. Under denna period bör bidragen till finansieringsarrangemangen fördelas så jämnt som möjligt över perioden tills målnivån uppnås, med hänsyn tagen till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som konjunkturförstärkande bidrag kan få på de bidragande institutens finansiella ställning.

(5)

Enligt artikel 103.1 i direktiv 2014/59/EU ska de bidrag som behövs för att uppnå målnivån enligt artikel 102 i samma direktiv betalas in minst en gång per år. I artikel 103.2 i direktiv 2014/59/EU anges vidare att de årliga bidragen för det första bör återspegla institutets storlek, eftersom bidraget bör baseras på ett fast belopp vars nivå bestäms på grundval av institutets skulder (nedan kallat grundläggande årligt bidrag). För det andra bör bidraget avspegla risknivån för det berörda institutets verksamhet, genom att det grundläggande årliga bidraget justeras i proportion till institutets riskprofil (nedan kallad ytterligare riskjustering). Ett instituts storlek utgör ett första mått på vilken risk det utgör. Ju större ett institut är, desto mer sannolikt är det att resolutionsmyndigheten i en krissituation skulle bedöma att en resolution ligger i allmänhetens intresse och därmed att finansieringsarrangemanget skulle behöva utnyttjas för att garantera en verkningsfull användning av resolutionsverktygen.

(6)

För att klargöra hur resolutionsmyndigheterna bör justera bidragen i proportion till institutens riskprofil bör man precisera vilka riskpelare och riskindikatorer som bör användas för att bestämma varje instituts riskprofil, metoderna för att applicera riskjusteringen på det grundläggande årliga bidraget samt metoden för att fastställa det grundläggande bidraget som sådant, vilket ju är utgångspunkten för riskjusteringen. De komponenter som ska komplettera riskkriterierna i artikel 103.7 i direktiv 2014/59/EU bör fastställas på ett sådant sätt att man slår vakt om lika konkurrensvillkor mellan medlemsstaterna och en stark inre marknad genom att undvika avvikelser mellan medlemsstaternas metoder för beräkning av bidrag till deras respektive finansieringsarrangemang för resolution. Bidragen som instituten betalar in till finansieringsarrangemangen för resolution blir på så sätt jämförbara och förutsebara oavsett typ av bank det gäller, vilket är en viktig förutsättning för lika konkurrensvillkor på den inre marknaden.

(7)

I artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 (4) föreskrivs att den gemensamma resolutionsnämnden (nedan kallad nämnden), som inrättas genom artikel 42.1 i samma förordning, vid tillämpningen av den förordningen och av direktiv 2014/59/EU ska anses vara den relevanta nationella resolutionsmyndigheten när den utför sådana uppgifter och utövar sådana befogenheter som enligt det nämnda direktivet ska fullgöras eller utövas av den nationella resolutionsmyndigheten. Eftersom nämnden i kraft av artikel 70.7 i förordning (EU) nr 806/2014 ges befogenhet att beräkna bidragen från instituten till den gemensamma resolutionsfond som är avsedd att från och med den 1 januari 2016 ersätta de deltagande medlemsstaternas finansieringsarrangemang i och med införandet av den gemensamma resolutionsmekanismen bör – genom tillämpning av denna förordning på grundval av artikel 103.7 i direktiv 2014/59/EU – begreppet resolutionsmyndighet i denna förordning också omfatta nämnden.

(8)

Inom koncerner skulle en beräkning av bidragen på enhetsnivå leda till att vissa skulder räknas två gånger när man ska fastställa det grundläggande årliga bidraget för de olika enheterna inom koncernen, eftersom de skulder som följer av avtal mellan olika enheter inom samma koncern skulle räknas med bland de sammanlagda skulder som beaktas vid beräkningen av det årliga bidraget för varje enhet. Därför bör metoderna för att fastställa det grundläggande årliga bidraget preciseras ytterligare, för att återspegla hur koncernens enheter är knutna till varandra och för att undvika dubbelräkning av koncerninterna exponeringar. För att garantera lika spelregler mellan enheter som ingår i en koncern och institut som ingår i ett och samma institutionella skyddssystem eller är permanent underställda samma centrala företagsenhet, bör de sistnämnda behandlas på samma sätt.

(9)

Vid beräkningen av en koncernenhets årliga grundläggande bidrag bör de sammanlagda skulder som beaktas inte omfatta skulder som uppstått genom ett avtal som koncernenheten ingått med en annan enhet i samma koncern. Detta undantag bör dock endast vara möjligt om var och en av de berörda koncernenheterna är etablerad i unionen, helt och fullt omfattas av samma konsolidering och är föremål för centraliserad riskbedömning, riskmätning och riskkontroll, och om det inte finns några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska eller rättsliga hinder för en snabb återbetalning av de berörda skulderna när de förfaller. Genom denna regel bör man kunna förhindra att vissa skulder utelämnas från underlaget för beräkning av bidragen i sådana fall där man inte kan garantera att koncerninterna exponeringar för lån skulle täckas i det fall koncernens finansiella ställning försämras. För att undvika att undantaget för koncerninterna skulder leder till en oberättigad fördel för koncernenheter som omfattas av det bör uteslutandet av sådana skulder inte vara förenligt med möjligheten för berörda institut att använda sig av det förenklade system för bidrag som är tillämpligt för små institut i det fall ett institut skulle uppfylla villkoren för det förenklade systemet efter det att de koncerninterna skulderna räknats bort. För att garantera lika spelregler mellan enheter som ingår i en koncern och institut som ingår i ett och samma institutionella skyddssystem eller är permanent underställda samma centrala företagsenhet, bör de sistnämnda behandlas på samma sätt.

(10)

Genom undantag från regeln att beräkningen av avgifterna bör ske på individuell nivå bör man, om det finns ett centralt organ med flera underställda kreditinstitut vilka helt eller delvis är undantagna från tillsynskraven i den nationella lagstiftningen enligt artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013, besluta att bestämmelserna om förhandsbidrag endast bör tillämpas på den centrala företagsenheten och de underställda kreditinstituten som en helhet på konsoliderad grund, eftersom solvensen och likviditeten för den centrala företagsenheten och alla dess underställda institut övervakas som en helhet, utifrån den konsoliderade redovisningen från dessa institut.

(11)

Även i fråga om finansmarknadsinfrastrukturer bör man reglera mer i detalj hur det grundläggande årliga bidraget ska fastställas. Vissa finansmarknadsinfrastrukturer, till exempel centrala motparter och värdepapperscentraler, är också auktoriserade som kreditinstitut. Särskilt vissa värdepapperscentraler erbjuder tjänster anknutna till bankverksamhet som komplement till sin verksamhet som marknadsinfrastruktur. I motsats till kreditinstitut har värdepapperscentraler inga garanterade insättningar, utan framför allt tillgodohavanden under handelsdagen eller från en dag till nästa (intraday eller overnight), belopp som följer av avvecklingen av de värdepapperstransaktioner som de handlägger åt finansinstitut eller centralbanker. I allmänhet ger sådana tillgodohavanden inte upphov till likvida saldon som kan jämföras med medel som kan användas för bankverksamhet. Eftersom tjänster som är anknutna till bankverksamhet och utförs av finansmarknadsinfrastrukturer utgör ett komplement till deras huvudsakliga verksamheter clearing eller avveckling, för vilka de omfattas av stränga tillsynskrav enligt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 648/2012 (5) och (EU) nr 909/2014 (6) samt berörda bestämmelser i förordning (EU) nr 575/2013 och direktiv 2013/36/EU, och eftersom en finansmarknadsstrukturs affärsmodell inte medför risker som liknar dem hos ett kreditinstitut, bör endast de skulder som härrör från deras tjänster med anknytning till bankverksamhet beaktas vid fastställandet av deras totala skulder för beräkningen av deras grundläggande årliga bidrag.

(12)

Redovisningen av derivat är inte harmoniserad inom unionen med avseende på enskilda konton, vilket kan påverka det skuldbelopp som ska ligga till grund för beräkningen av bidrag för varje bank. Den metod för beräkning av soliditetsgrad som avses i artikel 429.6 och 429.7 i förordning (EU) nr 575/2013 ska tillämpas på alla banker, och är avsedd att garantera att samma derivatkontrakt, särskilt nettning mellan derivatkontrakt, kommer att bedömas på samma sätt oberoende av de redovisningsramar som banken i fråga omfattas av. För en harmoniserad behandling av derivat vid fastställandet av de grundläggande årliga bidragen – som också möjliggör jämförelser av värderingar mellan olika institut – och för att slå vakt om lika konkurrensvillkor i hela unionen bör derivat värderas i enlighet med artikel 429.6–7 i förordning (EU) nr 575/2013. För att värderingen av derivat enligt förordning (EU) nr 575/2013 ska fungera på ett förutsebart sätt bör det föreskrivas att sådan värdering inte får leda till ett värde som är mindre än 75 % av värdet på de derivat som berörs enligt de relevanta redovisningsramarna.

(13)

Vissa kreditinstitut som fungerar som utvecklingsbanker har till syfte att främja allmänpolitiska mål för den centrala eller regionala regeringen i medlemsstaten eller de lokala myndigheterna, främst genom tillhandahållande av subventionerade lån på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund. De lån som sådana institut tillhandahåller är direkt eller indirekt delvis garanterade av den nationella eller regionala regeringen eller den lokala myndigheten. Subventionerade lån beviljas på icke-konkurrensutsatt, icke-vinstdrivande grund i syfte att främja allmänpolitiska mål för unionen eller den centrala eller regionala regeringen i medlemsstaten. De subventionerade lånen ges ibland via ett annat institut som förmedlare (pass through-lån). I sådana fall tar det mellanvarande kreditinstitutet emot subventionerade lån från en multilateral utvecklingsbank eller en offentlig enhet och vidarebefordrar dem till andra kreditinstitut som erbjuder dem till slutkunder. Eftersom de mellanvarande kreditinstituten vidareförmedlar dessa lån från utvecklingsbanken till ett utlånande institut eller ett annat mellanvarande institut bör sådana skulder inte inkluderas i de totala skulder som ska beaktas vid beräkningen av det årliga bidraget.

(14)

Enligt artikel 103.1 i direktiv 2014/59/EU ska alla institut bidra till finansieringsarrangemangen för resolution. Man behöver emellertid finna en rimlig och rättvis balans mellan ett instituts skyldighet att bidra till ett finansieringsarrangemang för resolution och institutets storlek, riskprofil, omfattningen av och komplexiteten i dess verksamhet, dess sammanlänkning med andra institut eller med det finansiella systemet i allmänhet, vilka effekter en betalningsinställelse skulle få på finansmarknaderna, på andra institut, på finansieringsvillkoren på marknaden eller på ekonomin i stort, och därmed sannolikheten för att institutet i fråga behöver utnyttja finansieringsarrangemanget för resolution. Resolutionsmyndigheterna ska enligt artikel 4 i direktiv 2014/59/EU ta hänsyn till sådana element när de beslutar om huruvida vissa institut bör gynnas av förenklade skyldigheter i fråga om kravet att utarbeta återhämtnings- och resolutionsplaner. Den administrativa börda som beräkningen av det årliga bidraget innebär för vissa institut och resolutionsmyndigheter bör beaktas vid avvägningen av den rätta balansen mellan att å ena sidan uppfylla kraven i direktiv 2014/59/EU och å andra sidan att ta hänsyn till de särskilda egenskaperna hos de olika institut som omfattas av det direktivet.

(15)

Små institut har i allmänhet inte någon hög riskprofil och utgör mindre ofta systemrisker jämfört med stora institut, och i många fall medför deras eventuella obestånd en mindre påverkan på ekonomin som helhet än vad som är fallet för stora institut. Samtidigt kan man inte helt utesluta risken att ett litet institut som hamnar på obestånd kan ha potentiella effekter på den finansiella stabiliteten, eftersom även små institut kan ge upphov till systemrisker på grund av sin roll i det bredare banksystemet, de kumulativa effekterna av deras nätverk eller de spridningseffekter som kan uppstå i form av försämrad tilltro till banksystemet.

(16)

Med tanke på att små institut dock i de flesta fall inte utgör någon systemrisk och eftersom det är mindre sannolikt att de blir föremål för resolution, vilket i sin tur minskar sannolikheten för att de behöver utnyttja medel från finansieringsarrangemangen för resolution jämfört med stora institut, bör metoden för att beräkna deras årliga bidrag till finansieringsarrangemangen för resolution förenklas. De årliga bidragen från små institut bör därför bestå av ett engångsbelopp som endast baseras på deras grundläggande årliga bidrag, i proportion till deras storlek. En sådan metod bör möjliggöra ett rent proportionellt system av årliga bidrag där resolutionsmyndigheten, vid fastställandet av bidragen från varje institut, rättar sig efter den årliga målnivån för det aktuella finansieringsarrangemanget. Ett system med engångsbelopp återspeglar således det faktum att små institut i många fall innebär mindre risker, och detta ger utrymme för att beräkna mer omfattande individuella justeringar av de större institutens bidrag i förhållande till deras riskprofil, eftersom de sistnämnda generellt har en viktigare roll för finanssystemet som helhet.

(17)

För att avgöra vilka institut som ska räknas som små bör man tillämpa dubbla gränsvärden, där det första gränsvärdet är baserat på sammanlagda skulder (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar, där värdet bör vara lika med eller mindre än 300 miljoner euro, och det andra gränsvärdet grundas på totala tillgångar, som inte får överstiga 1 miljard euro. Det andra gränsvärdet bör förhindra att större institut som uppfyller det första gränsvärdet ska kunna dra nytta av det förenklade systemet.

(18)

Man bör också göra åtskillnad inom kategorin små institut, eftersom vissa av dem kan vara mycket små medan andra ligger nära de gränsvärden som gör det möjligt för dem att utnyttja det förenklade systemet. Om man använde ett enda standardiserat system för engångsbelopp skulle de mycket små institutens årliga bidrag bli oproportionellt stora jämfört med bidragen från de institut som ligger nära gränsvärdena. Samtidigt bör man undvika att det förenklade systemet leder till en oproportionell skillnad i bidrag mellan de största bland de små instituten, som ligger strax under gränsvärdena, och de institut som ligger strax ovanför gränsvärdena. För att undvika sådana oönskade effekter bör det därför införas ett system med flera kategorier av små institut, vars årliga bidrag skulle bygga på olika engångsbelopp. Detta skulle möjliggöra stegindelade bidrag inom det förenklade systemet, samt en gradvis övergång från de högsta engångsbeloppen till de lägsta av de bidragsbelopp som bygger på riskprofiljustering av de årliga grundläggande beloppen.

(19)

Om en resolutionsmyndighet bedömer att ett litet institut har en särskilt hög riskprofil bör den ha möjlighet att besluta att det berörda institutet inte längre ska omfattas av det förenklade systemet, utan att dess bidrag i stället bör beräknas enligt den metod som innebär att de grundläggande årliga bidragen justeras enligt andra riskfaktorer än institutets storlek.

(20)

Institut som avses i artikel 45.3 i direktiv 2014/59/EU kommer inte att rekapitaliseras genom finansieringsarrangemangen för resolution i artiklarna 44 och 101 i samma direktiv, eftersom sådana institut i stället kommer att avvecklas enligt nationella insolvensförfaranden eller andra förfaranden som genomförs enligt direktivets artiklar 38, 40 eller 42, i vilka fall instituten kommer att avsluta sin verksamhet. Sådana förfaranden bör garantera att institutens långivare, i förekommande fall även innehavare av säkerställda obligationer, bär förlusterna på ett ändamålsenligt sätt i förhållande till målen för resolutionen. Dessa instituts bidrag till finansieringsarrangemangen för resolution bör därför utformas enligt deras särdrag. Finansieringsarrangemangen för resolution kan emellertid användas för de övriga ändamål som avses i artikel 101 i direktiv 2014/59/EU. Om något av dessa institut använder sig av finansieringsarragengemangen för resolution för något av dessa ändamål bör resolutionsmyndigheten ha möjlighet att jämföra riskprofilen för alla övriga institut som omfattas av artikel 45.3 i direktivet med riskprofilen hos det institut som använt finansieringsarrangemanget i det aktuella fallet och tillämpa den metod som anges i denna delegerade akt på de institut vars riskprofil ligger på en liknande eller högre nivå än de institut som använder finansieringsarrangemanget för resolution. Man bör också upprätta en förteckning över faktorer som resolutionsmyndigheterna bör ta hänsyn till när de jämför riskprofiler.

(21)

För att resolutionsmyndigheterna i medlemsstaterna ska kunna göra en harmoniserad tolkning av kriterierna i artikel 103.7 i direktiv 2014/59/EU, så att den riskindikator för varje institut som utgör underlag för beräkningen av de respektive bidragen till finansieringsarrangemangen för resolution beräknas på ett likartat sätt i hela unionen, bör ett antal riskpelare, och motsvarande riskindikatorer för var och en av dessa pelare, införas som underlag för resolutiomsmyndighetens bedömning av varje instituts riskprofil. För att garantera att riskindikatorerna är förenliga med rådande tillsynspraxis bör de bygga på sådana riktmärken som redan fastställts i befintliga bestämmelser eller som är på väg att utvecklas.

(22)

Om den tillämpliga lagstiftningen innehåller undantag som gör att enskilda institut inte behöver beräkna vissa riskindikatorer på institutnivå, och – om så är tillämpligt – förutsatt att de behöriga myndigheterna medger sådana undantag, bör resolutionsmyndigheterna bedöma de relevanta indikatorerna på en helt eller delvis konsoliderad nivå beroende på omständigheterna, så att man försäkrar sig om att uppfylla tillsynspraxis och ser till att koncerner som tillämpar sådana undantag inte otillbörligt missgynnas.

(23)

För att underlätta för resolutionsmyndigheterna att utveckla en samsyn på de olika riskpelarnas och riskindikatorernas betydelse för beräkningen av varje instituts riskprofil bör den relativa vikten av varje riskpelare och varje indikator också regleras i denna förordning. Det är dock samtidigt viktigt att resolutionsmyndigheterna ges tillräcklig flexibilitet vid bedömningen av institutens riskprofil genom att kunna anpassa tillämpningen av riskpelare och indikatorer till särdragen hos varje institut. Eftersom detta inte kan uppnås uteslutande genom skalor för att bedöma riskprofilen, utan också kräver ett visst utrymme för skönsmässig bedömning där man från fall till fall beslutar om vikten av vissa riskindikatorer, bör bestämmelserna om vikten av några riskindikatorer endast vara vägledande, eller bygga på skalor som gör det möjligt för resolutionsmyndigheterna att besluta om relevansen av dessa indikatorer i varje givet fall.

(24)

När man beslutar om vikten av de olika indikatorer som motsvarar en viss riskpelare bör aggregering av data inom pelarna ske genom ett aritmetiskt vägt genomsnitt av de enskilda indikatorerna. Beräkningen av den slutgiltiga sammansatta riskindikatorn för varje institut bör bygga på ett geometriskt vägt genomsnitt av de olika riskpelarna, för att undvika att kompensationseffekter mellan pelarna gör att ett institut som uppmäter relativt bra värden under flera riskpelare men mycket dåligt under andra ges ett medelhögt betyg baserat på aritmetiskt genomsnitt.

(25)

Intervallet för att bedöma vilken grad av risk ett institut utgör behöver ge utrymme för tillräcklig anpassning av dess riskprofil enligt de olika riskpelarna och riskindikatorerna i denna förordning, samtidigt som man bibehåller tillräcklig säkerhet och förutsägbarhet när det gäller de årliga belopp som instituten behöver bidra med enligt direktiv 2014/59/EU och enligt denna förordning.

(26)

För att garantera att de årliga bidragen betalas på korrekt sätt bör man närmare fastställa villkoren och formerna för betalningen. I fråga om bidrag som inte betalas kontant utan i form av oåterkalleliga betalningsåtaganden enligt artikel 103 i direktiv 2014/59/EU måste det i synnerhet fastställas vilken andel oåterkalleliga betalningsåtaganden varje institut får använda och vilken sorts säkerheter som ska krävas för att täcka dessa åtaganden, så att resolutionsmyndigheten – i de fall man stöter på svårigheter med att få dessa åtaganden verkställda – kan försäkra sig om att en korrekt betalning faktiskt sker. För att se till att de årliga bidragen betalas bör man också införa en särskild befogenhet för resolutionsmyndigheterna att tillgripa administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder gentemot institut som bryter mot kraven i denna förordning, som en del av beräkningen av den justering av bidragen som underlåtenheten att lämna den information som begärts av rekonstruktionsmyndigheten leder till. Resolutionsmyndigheten bör också ha befogenhet att införa en daglig dröjsmålsränta om ett institut endast delvis har betalat det årliga bidraget, om bidraget inte alls har betalats eller om institutet inte uppfyller kraven i resolutionsmyndighetens beslut. Man bör också precisera skyldigheterna till informationsutbyte mellan de behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna.

(27)

För att se till att riskjusteringen fortsätter att avspegla utvecklingen inom banksektorn och därmed även löpande uppfyller kraven i direktiv 2014/59/EU kommer kommissionen, utifrån erfarenheterna av tillämpningen av denna förordning, att se över systemet för den riskjustering som sker i samband med beräkningen av de årliga bidragen, och i synnerhet bedöma på nytt om den multiplikator för riskjustering som fastställs i förordningen fortfarande är lämplig och om den övre gränsen för multiplikatorn eventuellt behöver höjas före den 1 juni 2016.

(28)

Eftersom medlemsstaternas skyldighet att uppbära de årliga bidragen från institut som är auktoriserade på deras territorium enligt artikel 130.1 i direktiv 2014/59/EU gäller från och med den 1 januari 2015, bör denna förordning också tillämpas från och med den 1 januari 2015.