EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 32014H0135

2014/135/EU: Kommissionens rekommendation av den 12 mars 2014 om en ny strategi för att hantera konkurs och insolvens Text av betydelse för EES

OJ L 74, 14.3.2014, p. 65–70 (BG, ES, CS, DA, DE, ET, EL, EN, FR, HR, IT, LV, LT, HU, MT, NL, PL, PT, RO, SK, SL, FI, SV)

In force

ELI: http://data.europa.eu/eli/reco/2014/135/oj

14.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 74/65


KOMMISSIONENS REKOMMENDATION

av den 12 mars 2014

om en ny strategi för att hantera konkurs och insolvens

(Text av betydelse för EES)

(2014/135/EU)

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA REKOMMENDATION

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 292, och

av följande skäl:

(1)

Syftet med denna rekommendation är att säkerställa att livskraftiga företag som befinner sig i ekonomiska svårigheter, oavsett var de är etablerade i unionen, har tillgång till nationella insolvensförfaranden som gör det möjligt för dem att i ett tidigt skede företa en omstrukturering för att förhindra insolvens, och därmed bevara så mycket som möjligt av sina tillgångar till förmån för sina borgenärer, anställda och ägare samt ekonomin i dess helhet. Rekommendationen syftar också till att i hela unionen ge hederliga konkursdrabbade entreprenörer en andra chans.

(2)

De nationella insolvensreglerna skiljer sig mycket åt när det gäller de många olika förfaranden som står till förfogande för en gäldenär i ekonomiska svårigheter för att omstrukturera sin verksamhet. Vissa medlemsstater har ett begränsat antal förfaranden, vilket innebär att företagen endast kan omstruktureras i ett relativt sent skede, i samband med formella insolvensförfaranden. I andra medlemsstater är det möjligt att inleda en omstrukturering i ett tidigare skede, men de tillgängliga förfarandena är antingen inte tillräckligt effektiva eller också har de en varierande grad av formalitet, särskilt vad gäller användningen av utomrättsliga förfaranden.

(3)

Vidare skiljer sig även de nationella regler åt som handlar om att ge entreprenörer en andra chans, särskilt genom avskrivning av skulder som uppstått under deras verksamhet, varvid skillnaderna avser avskrivningsperiodens längd och de villkor enligt vilka avskrivning kan medges.

(4)

De skillnader som finns mellan de nationella omstruktureringsramarna och mellan de nationella reglerna för att ge hederliga entreprenörer en andra chans leder till ökade kostnader och större osäkerhet vid bedömningen av riskerna för att investera i en annan medlemsstat, till skillnader i villkoren för att få tillgång till kredit och till olika grader av utdelning för borgenärer. De försvårar utformningen och antagandet av konsekventa omstruktureringsplaner för gränsöverskridande koncerner. Mer allmänt kan skillnaderna fungera avskräckande för företag som vill etablera sig i olika medlemsstater.

(5)

Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 (1) behandlar endast frågor om behörighet, erkännande och verkställighet, tillämplig lag och samarbete i gränsöverskridande insolvensförfaranden. Kommissionens förslag till ändring av den förordningen (2) bör utvidga tillämpningsområdet för förordningen till att även omfatta förfaranden som stärker förutsättningarna att rädda gäldenärer som är ekonomiskt bärkraftiga och ger entreprenörer en andra chans. Den föreslagna ändringen behandlar dock inte de skillnader som finns mellan dessa förfaranden i nationell lagstiftning.

(6)

Den 15 november 2011 antog Europaparlamentet en resolution om insolvensförfaranden (3). Den innehöll rekommendationer om harmonisering av särskilda aspekter av den nationella insolvenslagstiftningen, inbegripet villkoren för upprättande av omstruktureringsplaner samt deras verkningar och innehåll.

(7)

I sitt meddelande om den inre marknadsakten II (4) av den 3 oktober 2012 åtog sig kommissionen som en nyckelåtgärd att modernisera unionens insolvensregler för att underlätta företagens överlevnad och ge företagare en ny chans. För detta ändamål tillkännagav kommissionen att den skulle analysera hur den nationella insolvenslagstiftningen kan förbättras för att skapa lika konkurrensvillkor för företag, entreprenörer och privatpersoner på den inre marknaden.

(8)

Kommissionens meddelande om en ny europeisk strategi för att hantera misslyckade företagssatsningar och insolvens (5) av den 12 december 2012 tar upp vissa områden där olikheter mellan medlemsstaternas inhemska insolvenslagstiftning kan försvåra inrättandet av en effektiv inre marknad. Det noterades att mer enhetliga villkor på dessa områden skulle medföra att företag, entreprenörer och privatpersoner känner större tilltro till andra medlemsstaters system och ge ökad tillgång till krediter och uppmuntra till investeringar.

(9)

Den 9 januari 2013 antog kommissionen handlingsplanen för företagande 2020 (6), där medlemsstaterna bland annat uppmanas att om möjligt förkorta tiden för ackordsförfarande och skuldreglering för hederliga entreprenörer som försatts i konkurs till högst tre år senast 2013 och att erbjuda företag stödtjänster för tidig omstrukturering, rådgivning för att förhindra konkurs och stöd för små och medelstora företag vid omstrukturering och nystart.

(10)

Flera medlemsstater håller för närvarande på att se över sin nationella insolvenslagstiftning för att förbättra ramarna för att undsätta företag och ge entreprenörer en andra chans. Det är därför lämpligt att uppmuntra samstämmighet i dessa och framtida initiativ, för att stärka den inre marknadens funktion.

(11)

Det är nödvändigt att uppmuntra till större samstämmighet mellan de nationella insolvensramarna för att minska olikheter och ineffektivitet som hindrar en tidig omstrukturering av livskraftiga företag som är i ekonomiska svårigheter och minskar möjligheterna att ge hederliga entreprenörer en andra chans, och därigenom sänka omstruktureringskostnaderna för både gäldenärer och borgenärer. Mer samstämmiga och effektivare nationella insolvensregler skulle maximera utdelningen till alla typer av borgenärer och investerare och uppmuntra till gränsöverskridande investeringar. En större samstämmighet skulle också underlätta omstrukturering av koncerner, oberoende av var i unionen koncernens medlemmar finns.

(12)

Vidare bidrar ett avlägsnande av hindren mot en effektiv omstrukturering av livskraftiga företag i ekonomiska svårigheter till att bevara sysselsättning och det främjar även ekonomin som helhet. Om det blir lättare för entreprenörer att få en andra chans leder detta också till högre sysselsättningsgrader i medlemsstaterna. Effektiva insolvensramar skulle vidare möjliggöra en bättre bedömning av de risker som är förknippade med beslut om in- och utlåning och göra anpassningen smidigare för överskuldsatta företag genom att minimera de ekonomiska och sociala kostnaderna i samband med processen för att minska deras skuldsättning.

(13)

Små och medelstora företag skulle gynnas av en mer samstämmig strategi på unionsnivå, eftersom de inte har de medel som krävs för att klara av höga omstruktureringskostnader och dra fördel av de effektivare omstruktureringsförfarandena i vissa medlemsstater.

(14)

Skattemyndigheterna har också ett intresse av en effektiv omstruktureringsram för livskraftiga företag. När medlemsstaterna genomför denna rekommendation bör de kunna vidta lämpliga åtgärder för att se till att uppbörd och indrivning av skatteintäkter sker med iakttagande av de generella principerna om rättvis beskattning och att effektiva åtgärder vidtas vid bedrägeri, skatteundandragande eller missbruk.

(15)

Denna rekommendation bör inte omfatta försäkringsföretag, kreditinstitut, investeringsföretag och företag för kollektiva investeringar, centrala motparter, värdepapperscentraler och andra finansinstitut som är föremål för särskilda regler för återhämtning och rekonstruktion där nationella tillsynsmyndigheter har långtgående befogenheter att ingripa. Även om överskuldsättning och konkurs hos konsumenter inte heller omfattas av denna rekommendation, uppmanas medlemsstaterna att undersöka möjligheterna att tillämpa rekommendationerna även på konsumenter, eftersom vissa av de principer som följs i denna rekommendation kan vara relevanta för dem också.

(16)

En ram för omstrukturering bör göra det möjligt för gäldenärer att ta itu med sina ekonomiska svårigheter i ett tidigt skede, när det fortfarande är möjligt att förhindra insolvens och säkra en fortsättning av verksamheten. För att undvika alla potentiella risker för att förfarandet missbrukas måste det dock vara sannolikt att gäldenärens ekonomiska svårigheter leder till insolvens och omstruktureringsplanen måste kunna förhindra gäldenärens insolvens och säkra verksamhetens livskraft.

(17)

För att främja effektivitet och minska förseningar och kostnader, bör nationella ramar för förebyggande omstrukturering omfatta flexibla förfaranden som begränsar domstolsformaliteter till fall där de är nödvändiga och står i proportion till syftet att skydda borgenärerna och andra berörda parter som kan komma att påverkas. För att undvika onödiga kostnader och betona det faktum att förfarandet ska tillämpas i ett tidigt skede, bör till exempel gäldenärer i princip ha kvar kontrollen över sina tillgångar och det bör inte vara obligatoriskt att utse en medlare eller övervakare, utan detta bör ske från fall till fall.

(18)

En gäldenär bör kunna ansöka om att en domstol beviljar ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder och att insolvensförfaranden som inletts på begäran av borgenärer förklaras vilande, om sådana åtgärder kan påverka förhandlingar negativt och hindra utsikterna till en omstrukturering av gäldenärens verksamhet. För att uppnå en lämplig balans mellan gäldenärens och borgenärernas rättigheter, och med beaktande av erfarenheterna från nyligen genomförda reformer i medlemsstaterna, bör ett avbrytande inledningsvis beviljas för högst fyra månader.

(19)

En omstruktureringsplan bör bekräftas av en domstol, så att det kan garanteras att försämringen av borgenärernas rättigheter står i proportion till nyttan av omstruktureringen och att borgenärerna har tillgång till ett effektivt rättsmedel, i full överensstämmelse med näringsfriheten och egendomsrätten såsom dessa rättigheter kommer till uttryck i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Domstolen bör därför avvisa en omstruktureringsplan om det är sannolikt att den planerade omstruktureringen försämrar rättigheterna för borgenärer som inte samtycker till planen till en lägre nivå än vad de rimligen kunde förväntas få ut i avsaknad av en omstrukturering av gäldenärens verksamhet.

(20)

Effekterna av en konkurs, särskilt det sociala stigmat, de rättsliga följderna och den fortlöpande oförmågan att betala av sina skulder, är faktorer som i hög grad avskräcker entreprenörer från att starta en verksamhet, eller avskräcker från att ge dem en andra chans, även om det finns belägg för att entreprenörer som har försatts i konkurs har större förutsättningar att bli framgångsrika andra gången. Det bör därför vidtas åtgärder för att minska de negativa effekterna av en konkurs för entreprenörer, genom bestämmelser om fullständig skuldavskrivning efter en viss längsta tid.

HÄRIGENOM REKOMMENDERAS FÖLJANDE.

I.   SYFTE OCH FÖREMÅL

1.

Denna rekommendation syftar till att uppmuntra medlemsstaterna att inrätta en ram som möjliggör en effektiv omstrukturering av livskraftiga företag i ekonomiska svårigheter och ger hederliga entreprenörer en andra chans, och därigenom främjar entreprenörskap, investeringar och sysselsättning och bidrar till att minska hindren för en väl fungerande inre marknad.

2.

Genom att minska dessa hinder syftar denna rekommendation särskilt till att

a)

sänka kostnaderna för att bedöma riskerna för att investera i en annan medlemsstat,

b)

öka nivån på utdelning till borgenärer,

c)

undanröja svårigheterna i samband med omstrukturering av gränsöverskridande koncerner.

3.

Denna rekommendation föreskriver miniminormer för

a)

ramar för förebyggande omstrukturering, och

b)

skuldavskrivning för konkursdrabbade entreprenörer.

4.

När medlemsstaterna genomför denna rekommendation bör de kunna vidta lämpliga och effektiva åtgärder för att säkerställa uppbörd av skatter, särskilt i fall av bedrägeri, skatteundandragande eller missbruk.

II.   DEFINITIONER

5.

I denna rekommendation gäller följande definitioner:

a)   gäldenär: varje fysisk eller juridisk person i ekonomiska svårigheter när det finns en sannolikhet för insolvens.

b)   omstrukturering: att ändra en gäldenärs tillgångars och skulders sammansättning, villkor eller struktur, eller en kombination av dessa inslag, i syfte att göra det möjligt att helt eller delvis fortsätta gäldenärens verksamhet.

c)   avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder: ett domstolsbeslut om avbrytande av rätten att verkställa en borgenärs fordran mot en gäldenär.

d)   domstolar: omfattar varje annat organ med behörighet i frågor som rör förbyggande förfaranden, till vilket medlemsstaterna har anförtrott uppgiften att agera som domstol, och vars beslut kan bli föremål för överklagande eller omprövning av en rättslig myndighet.

III.   RAM FÖR FÖREBYGGANDE OMSTRUKTURERING

A.   Tillgång till en ram för förebyggande omstrukturering

6.

Gäldenärer bör ha tillgång till en ram som ger dem möjlighet att omstrukturera sin verksamhet i syfte att förhindra insolvens. Ramen bör omfatta följande inslag:

a)

Gäldenären bör kunna omstrukturera i ett tidigt skede, så snart det är uppenbart att det finns en sannolikhet för insolvens.

b)

Gäldenären bör behålla kontrollen över den dagliga driften av sin verksamhet.

c)

Gäldenären bör kunna begära ett tillfälligt avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder.

d)

En omstruktureringsplan som antagits med den majoritet som föreskrivs i nationell lagstiftning bör vara bindande för alla borgenärer under förutsättning att planen bekräftas av en domstol.

e)

Ny finansiering som är nödvändig för genomförandet av en omstruktureringsplan bör inte förklaras ogiltig eller kunna förklaras ogiltig eller förklaras icke verkställbar som en återvinningsgrundande handling.

7.

Omstruktureringsförfarandet bör inte vara långdraget och kostsamt och det bör vara flexibelt så att flera steg kan ske utanför domstol. Domstolens medverkan bör vara begränsad till fall där sådan medverkan är nödvändig och står i proportion till syftet att skydda rättigheterna för borgenärer och andra berörda parter som påverkas av omstruktureringsplanen.

B.   Underlätta förhandlingar om omstruktureringsplaner

Utseende av en medlare eller övervakare

8.

Gäldenärer bör kunna gå in i ett förfarande för att omstrukturera sin verksamhet utan att formellt behöva inleda domstolsförfaranden.

9.

Det bör inte vara obligatoriskt att domstolen utser en medlare eller övervakare, utan detta bör ske från fall till fall och om domstolen anser att detta är nödvändigt,

a)

i fråga om medlare, för att bistå gäldenären och borgenärerna så att förhandlingarna om en omstruktureringsplan blir framgångsrika,

b)

i fråga om övervakare, för att övervaka gäldenärens och borgenärernas verksamhet och vidta nödvändiga åtgärder för att skydda en eller flera borgenärers eller andra berörda parters berättigade intressen.

Avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder och vilandeförklaring av insolvensförfaranden

10.

Gäldenärerna bör ha rätt att ansöka om att en domstol beviljar ett tillfälligt avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder (nedan kallat avbrytande) som inletts efter ansökan av borgenärer, inbegripet borgenärer med säkerhet och prioriterade borgenärer, vilka annars kan hindra utsikterna till framgång med en omstruktureringsplan. Avbrytandet bör inte påverka genomförandet av pågående avtal.

11.

I medlemsstater som förenar beviljandet av ett avbrytande med vissa villkor bör gäldenärer kunna beviljas ett avbrytande i alla omständigheter där

a)

borgenärer som står för ett betydande belopp av de fordringar som sannolikt kommer att påverkas av omstruktureringsplanen stöder förhandlingarna om antagandet av en omstruktureringsplan, och

b)

det finns rimliga utsikter att en omstruktureringsplan kommer att genomföras och förhindra gäldenärens insolvens.

12.

Om så föreskrivs i medlemsstaternas lagstiftning bör gäldenärens skyldighet att ansöka om insolvens, liksom borgenärers ansökningar om inledande av insolvensförfaranden mot gäldenären som lämnas in efter det att avbrytandet beviljats, också förklaras vilande så länge avbrytandet varar.

13.

Avbrytandets varaktighet bör innebära en lämplig balans mellan gäldenärens intressen och borgenärernas intressen, i synnerhet borgenärer med säkerhet. Avbrytandets varaktighet bör därför fastställas på grundval av hur komplex den planerade omstruktureringen är, och bör inte överstiga fyra månader. Medlemsstaterna får föreskriva att perioden kan förlängas om bevis läggs fram för att förhandlingarna om en omstruktureringsplan är framgångsrika. Avbrytandets totala varaktighet bör inte överstiga 12 månader.

14.

Om ett avbrytande inte längre är nödvändigt för att underlätta antagandet av en omstruktureringsplan bör det upphävas.

C.   Omstruktureringsplaner

Omstruktureringsplaners innehåll

15.

Medlemsstaterna bör se till att domstolar kan bekräfta omstruktureringsplaner skyndsamt och i princip genom skriftligt förfarande. De bör föreskriva tydliga och specifika bestämmelser om innehållet i omstruktureringsplaner. Omstruktureringsplaner bör innehålla en detaljerad beskrivning av samtliga följande inslag:

a)

Tydlig och fullständig information om de borgenärer som skulle påverkas av planen.

b)

Den föreslagna omstruktureringens verkningar för enskilda skulder eller skuldkategorier.

c)

De berörda borgenärernas inställning till omstruktureringsplanen.

d)

I tillämpliga fall, villkoren för ny finansiering.

e)

Planens potential att förhindra gäldenärens insolvens och säkerställa verksamhetens livskraft.

Borgenärers antagande av omstruktureringsplaner

16.

För att öka utsikterna till omstrukturering och därmed antalet livskraftiga verksamheter som kan undsättas, bör det vara möjligt att en omstruktureringsplan antas av de berörda borgenärerna, såväl borgenärer med säkerhet som borgenärer utan säkerhet.

17.

Borgenärer med olika intressen bör behandlas i separata klasser som återspeglar dessa intressen. Det bör som ett minimum finnas separata klasser för borgenärer med säkerhet och borgenärer utan säkerhet.

18.

En omstruktureringsplan bör antas av majoriteten uttryckt som beloppet av borgenärernas fordringar i varje klass, enligt vad som föreskrivs i nationell lagstiftning. Om det finns fler än två klasser av borgenärer bör medlemsstaterna kunna bibehålla eller införa bestämmelser som ger domstolarna behörighet att bekräfta omstruktureringsplaner som stöds av en majoritet av dessa klasser av borgenärer, med beaktande särskilt av vikten av fordringarna inom respektive klass av borgenärer.

19.

Samma villkor bör gälla för borgenärer oberoende av var de befinner sig. Om lagstiftningen i en medlemsstat kräver ett formellt röstningsförfarande bör borgenärer därför i princip tillåtas att rösta med hjälp av metoder för distanskommunikation, såsom rekommenderat brev eller säker elektronisk teknik.

20.

För att göra antagandet av omstruktureringsplaner effektivare bör medlemsstaterna också se till att omstruktureringsplaner kan antas av endast vissa borgenärer eller endast vissa typer eller klasser av borgenärer, under förutsättning att övriga borgenärer inte påverkas.

Domstols bekräftelse av omstruktureringsplanen

21.

För att säkerställa att borgenärernas rättigheter inte otillbörligen påverkas av en omstruktureringsplan och i rättssäkerhetens intresse, bör omstruktureringsplaner som påverkar borgenärer som inte samtycker till planen, eller som förutser ny finansiering bekräftas av en domstol för att få bindande verkan.

22.

De villkor enligt vilka en omstruktureringsplan kan bekräftas av en domstol bör tydligt anges i medlemsstaternas lagstiftning och bör omfatta åtminstone följande:

a)

Omstruktureringsplanen har antagits enligt villkor som säkerställer skyddet för borgenärernas berättigade intressen.

b)

Omstruktureringsplanen har meddelats alla borgenärer som sannolikt kommer att påverkas av den.

c)

Omstruktureringsplanen försämrar inte rättigheterna för borgenärer som inte samtycker till planen till en lägre nivå än vad de rimligen kunde förväntas få ut i avsaknad av omstruktureringen, om gäldenärens verksamhet likviderades eller såldes utan avbrott i driften.

d)

Varje ny finansiering som förutses i omstruktureringsplanen är nödvändig för att genomföra planen och skadar inte otillbörligen intressena för borgenärer som inte samtycker till planen.

23.

Medlemsstaterna bör se till att domstolar kan avvisa omstruktureringsplaner som uppenbart saknar utsikter att förhindra gäldenärens insolvens och säkerställa verksamhetens livskraft, till exempel för att ny finansiering som behövs för att fortsätta verksamheten inte förutses.

Borgenärers rättigheter

24.

Alla borgenärer som sannolikt kommer att påverkas av omstruktureringsplanen bör meddelas om planens innehåll och ges rätt att framföra invändningar mot och överklaga omstruktureringsplanen. För att skydda de borgenärer som stöder planen bör ett överklagande i princip dock inte avbryta genomförandet av omstruktureringsplanen.

Verkningar av en omstruktureringsplan

25.

Omstruktureringsplaner som antas enhälligt av berörda borgenärer bör vara bindande för alla dessa berörda borgenärer.

26.

Omstruktureringsplaner som bekräftas av en domstol bör vara bindande för varje borgenär som påverkas av och identifieras i planen.

D.   Skydd för ny finansiering

27.

Ny finansiering, inbegripet nya lån, försäljning av vissa av gäldenärens tillgångar och utbyte av skulder mot aktier, som överenskommits i omstruktureringsplanen och bekräftats av en domstol bör inte förklaras ogiltig eller kunna förklaras ogiltig eller förklaras icke verkställbar som en återvinningsgrundande handling.

28.

De som tillhandahåller ny finansiering som en del av en omstruktureringsplan som bekräftats av en domstol bör undantas från civilrättsligt och straffrättsligt ansvar i samband med omstruktureringsförfarandet.

29.

Undantag från reglerna om skydd för ny finansiering bör göras om bedrägeri senare fastställs i samband med den nya finansieringen.

IV.   EN ANDRA CHANS FÖR ENTREPRENÖRER

Skuldavskrivningsperioder

30.

De negativa effekterna av en konkurs för entreprenörer bör begränsas för att ge dem en andra chans. Entreprenörers skulder som varit föremål för en konkurs bör avskrivas fullständigt senast tre år räknat från följande datum:

a)

Vid ett förfarande som avslutas med likvidation av gäldenärens tillgångar, det datum då domstolen beslutade om ansökan om att inleda konkursförfaranden.

b)

Vid ett förfarande som omfattar en återbetalningsplan, det datum då återbetalningsplanen började genomföras.

31.

När avskrivningsperioden har löpt ut bör entreprenörers skulder avskrivas utan att de i princip på nytt behöver ansöka om detta till en domstol.

32.

En fullständig skuldavskrivning efter en kort tidsperiod är inte lämplig i alla omständigheter. Medlemsstaterna bör därför kunna bibehålla eller införa striktare bestämmelser som är nödvändiga för att

a)

avskräcka entreprenörer som har agerat ohederligt eller i ond tro, antingen före eller efter det att konkursförfarandena inleddes,

b)

avskräcka entreprenörer som inte följer en återbetalningsplan eller någon annan rättslig skyldighet som syftar till att skydda borgenärernas intressen, eller

c)

trygga försörjningen för entreprenören och dennes familj genom att denne tillåts att behålla vissa tillgångar.

33.

Medlemsstaterna får utesluta vissa skuldkategorier, såsom skulder som härrör från utomobligatoriskt ansvar, från regeln om fullständig skuldavskrivning.

V.   Kontroll och rapportering

34.

Medlemsstaterna uppmanas att genomföra principerna i denna rekommendation senast den 14 mars 2015.

35.

Medlemsstaterna uppmanas att samla in tillförlitlig årlig statistik om antalet förebyggande omstruktureringsförfaranden som inletts, förfarandenas längd samt information om de berörda gäldenärernas storlek och resultaten av de inledda förfarandena, och att lämna denna information till kommissionen årligen och första gången senast den 14 mars 2015.

36.

Kommissionen kommer att bedöma genomförandet av denna rekommendation i medlemsstaterna senast den 14 september 2015. I detta sammanhang kommer kommissionen att utvärdera dess påverkan när det gäller att undsätta företag i ekonomiska svårigheter och att ge hederliga entreprenörer en andra chans, dess samverkan med andra insolvensförfaranden på andra områden, såsom avskrivningsperioder för fysiska personer som inte bedriver handel, företag, hantverk eller yrkesverksamhet, samt dess påverkan på den inre marknadens funktion, på små och medelstora företag och på konkurrenskraften för unionens ekonomi. Kommissionen kommer även att bedöma om det bör föreslås ytterligare åtgärder för att konsolidera och stärka den övergripande strategi som avspeglas i denna rekommendation.

Utfärdad i Bryssel den 12 mars 2014.

På kommissionens vägnar

Viviane REDING

Vice ordförande


(1)  Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 30.6.2000, s. 1).

(2)  COM(2012) 744 final.

(3)  Europaparlamentets resolution av den 15 november 2011 med rekommendationer till kommissionen om insolvensförfaranden inom ramen för EU:s bolagsrätt, P 7_TA (2011) 0484.

(4)  COM(2012) 573 final.

(5)  COM(2012) 742 final.

(6)  COM(2012) 795 final.


Top