5.5.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 111/23

(1)

Genom en skrivelse av den 30 maj 2006, som registrerades hos kommissionen samma dag, anmälde Tyskland till kommissionen, i enlighet med artikel 88.3 i EG-fördraget, den första delen av åtgärden som registrerades som statligt stöd N 339/06.

(2)

Genom en skrivelse av den 22 juni 2006 bad kommissionen om ytterligare upplysningar om åtgärden. Tyskland svarade genom en skrivelse av den 13 juli 2006. Genom en skrivelse av den 31 augusti 2006 bad kommissionen om ytterligare upplysningar, som Tyskland tillhandahöll genom en skrivelse av den 22 september 2006. Den 11 oktober 2006 bad kommissionen om kompletterande upplysningar, som Tyskland inkom med i en skrivelse av den 6 november 2006.

(3)

Genom en skrivelse av den 9 november 2006, som registrerades hos kommissionen samma dag, anmälde Tyskland till kommissionen den andra delen av åtgärden, som registrerades som Statligt stöd N 729/06. Eftersom innehållet i de båda anmälningarna (N 339/06 och N 729/06) överlappade föreslog kommissionen i en skrivelse av den 6 december 2006 att de båda ärendena skulle slås ihop och att hela skriftväxlingen skulle anses röra båda ärendena. Kommissionen bad även om ytterligare upplysningar i båda dessa ärenden. Tyskland svarade genom en skrivelse av den 23 januari 2007.

(4)

Den 28 februari 2007 bad kommissionen att få ytterligare upplysningar. Efter att tidsfristen hade förlängts svarade Tyskland genom en skrivelse av den 11 april 2007. Den 4 maj 2007 bad kommissionen att få ytterligare upplysningar. Efter att tidsfristen hade förlängts svarade Tyskland genom en skrivelse av den 29 juni 2007.

(5)

Genom en skrivelse av den 30 augusti 2007 underrättade kommissionen Tyskland om sitt beslut att inleda det granskningsförfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget med avseende på detta stöd (nedan kallat beslutet att inleda förfarandet). Beslutet att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (2). Kommissionen har uppmanat Tyskland och berörda parter att inkomma med synpunkter på åtgärden i fråga.

(6)

Tyskland inkom med synpunkter genom en skrivelse av den 19 oktober 2007. Efter att tidsfristen förlängts har kommissionen i en skrivelse av den 10 december 2007 mottagit synpunkter från en berörd part: holdingbolaget IBG Beteiligungsgesellschaft Sachsen-Anhalt mbH (nedan kallat IBG-fonden). Kommissionen vidarebefordrade dessa synpunkter till Tyskland i en skrivelse av den 21 januari 2008. Tysklands kommentarer inkom i en skrivelse av den 14 februari 2008.

(7)

I en skrivelse av den 18 april 2008 samt i e-postmeddelanden av den 28 april 2008 respektive den 11 juni 2008 bad kommissionen att få kompletterande upplysningar. Tyskland inkom med kompletterande upplysningar i en skrivelse av den 5 juni 2008 samt i ett e-postmeddelande av den 13 juni 2008.

(8)

IBG-fonden är en statlig riskkapitalfond som inrättats och finansieras av delstaten Sachsen-Anhalt. Syftet med IBG-fonden är att kunna tillhandahålla riskkapital för tekniskt inriktade och innovativa små och medelstora företag i delstaten Sachsen-Anhalt vilka i sin utveckling befinner sig i nyetablerings- och tillväxtfasen. Delstaten Sachsen-Anhalt är en region som kan komma i fråga för stöd i den mening som avses i artikel 87.3 a i EG-fördraget (3).

(9)

Efter ett öppet och icke-diskriminerande anbudsförfarande förvaltas IBG-fonden sedan den 1 juli 2007 av förvaltningsbolaget Goodvent Beteiligungsmanagement GmbH & Co. KG (nedan kallat fondförvaltaren). Den statliga finansieringen uppgår totalt till cirka 130 miljoner euro. Åtgärden pågår fram till och med den 31 december 2013.

(10)

Genom IBG-fonden erbjuds följande investeringsmöjligheter:

(11)

När det gäller det aktiva delägandet och omvandlingsåtgärderna konstaterade kommissionen i sitt beslut att inleda förfarandet att något statligt stöd i den mening som avses i 87.1 i EG-fördraget inte förelåg till förmån för investerarna (4) eller IBG-fondförvaltaren (5). Det kunde inte uteslutas att det rörde sig om statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget till förmån för IBG-fonden (6) eller målföretaget. Kommissionen kom dock fram till att åtgärden överensstämmer med gemenskapens riktlinjer för statligt stöd för att främja riskkapitalinvesteringar i små och medelstora företag (7) (nedan kallat riktlinjerna) och att den är förenlig med gemensamma marknaden i enlighet med artikel 87.3 c i EG-fördraget.

(12)

IBG-fondens passiva delägande prövades separat i samband med beslutet att inleda förfarandet eftersom Tyskland ansåg att det rörde sig om ett kreditinstrument som är förenligt med gemensamma marknaden och att det därmed inte var fråga om statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget. Kommissionen däremot var osäker på om IBG-fondens passiva delägande ekonomiskt sett skulle betraktas som kreditinstrument eller som egetkapitalinstrument.

(13)

Kommissionen inledde ett formellt granskningsförfarande för att klargöra om IBG-fondens passiva delägande ekonomiskt sett ska betraktas som ett kreditinstrument – i enlighet med Tysklands uppfattning – eller som ett egetkapitalinstrument. Om IBG-fondens passiva delägande faktiskt ska ses som ett kreditinstrument uppstår frågan om detta delägande innefattar ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget till förmån för målföretaget. För att avgöra denna fråga utgick man från kommissionens meddelande om metoden för fastställande av referens- och diskonteringsränta (8) (nedan kallat 1997 års meddelande), ett meddelande som används som måttstock för marknadsräntan (9).

(14)

I sitt beslut om att inleda förfarandet gav kommissionen uttryck för uppfattningen att om IBG-fondens passiva delägande är att betrakta som ett kreditinstrument innebär det inte någon fördel för de gynnade företagen i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget, eftersom det enligt 1997 års meddelande är förenligt med gemensamma marknaden. Om IBG-fondens passiva delägande i stället ses som eget kapital kan det inte uteslutas att det är fråga om ett statligt stöd till förmån för målföretagen, eftersom åtgärden eventuellt avhjälper ett marknadsmisslyckande på riskkapitalmarknaden.

(15)

När kommissionen i sitt beslut om att inleda förfarandet skulle klargöra om IBG-fondens passiva delägande utgör ett kredit- eller ett egetkapitalinstrument utgick man från punkt 4.3.3 i riktlinjerna för att bedöma och beakta instrumentets ekonomiska innehåll, hur stor del av risken som investeraren tar på sig, vilka förluster investeraren eventuellt kan komma att drabbas av, om den vinstbaserade avkastningen dominerar över den fasta, investerarens förtursrätt vid målföretagets insolvens samt hur investeringsinstrumentet behandlas i nationella författningar, finansiella regler och redovisningsregler.

(16)

För att bedöma det ekonomiska innehållet i IBG-fondens passiva delägande identifierade kommissionen följande möjliga skillnader mellan standardkreditinstrument och IBG-fondens passiva delägande:

a)   förtur: vid insolvens hos målföretaget har IBG-fondens passiva delägande förtur framför eget kapital, men inte när det gäller krediter och andra externa fordringar.

b)   säkerheter: IBG-fondens passiva delägande täcks delvis (minst 10 procent) av säkerheter, vilket dock är långt under den nivå som krävs för lånefinansiering.

c)   återbetalning: IBG-fondens passiva delägande innebär amortering två gånger per år, medan standardkreditinstrument i regel innebär att kapitalet plus ränta amorteras varje månad.

d)   informations- och kontrollrättigheter: skillnader har fastställts när det gäller informations- och kontrollrättigheterna, även om standardkreditavtal ibland innehåller klausuler om ägar- och kontrollskifte.

e)   uppsägningsrätt: det verkade finnas vissa skillnader när det gäller uppsägning av avtalet.

f)   avkastning: när det gäller den vinstbaserade engångsersättningen kan man inte med 100 procents säkerhet slå fast att den fasta ersättningen utgör den viktigaste avkastningskomponenten.

(17)

Kommissionen tvivlade därför på att IBG-fondens passiva delägande bör ses som ett kreditinstrument och anmodade berörda parter att inkomma med synpunkter på detta.

(18)

I enlighet med artikel 20.2 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (10) och med anledning av kommissionens offentliggörande i EUT (11) har kommissionen mottagit en skrivelse med synpunkter från en berörd part, IBG-fonden, som presenterar omfattande argument för att IBG-fondens passiva delägande ska ses som ett kreditinstrument.

(19)

IBG-fonden redogör för förtursrätten vid passivt delägande. Förtursrätten avtalas fram på frivillig grund och regleras inte i lag. Det är i princip inte ovanligt att kreditinstrument ges olika förtursrätt. I samband med finansiering av företagsköp delas praktiskt taget alltid fordringarna upp i prioriterade och oprioriterade fordringar. I sitt yttrande framhåller IBG-fonden att krediter och andra externa skulder visserligen kan ha förtur framför det passiva delägandet, men att det passiva delägandet alltid har förtur framför eget kapital och att det aldrig används för att täcka målföretagets förluster.

(20)

IBG-fonden påpekar att det passiva delägandet ska täckas av säkerheter på 10–30 procent av värdet och att säkerheterna ställs av målföretagets aktieägare. Den exakta säkerhetsnivån avgörs från fall till fall och beror framför allt på de förmögenhetsvärden som aktieägarna tidigare överfört till företaget, exempelvis i form av eget kapital eller immateriella äganderätter. Kreditinstrument kan se olika ut från fall till fall. Det finns till och med instrument med 0 procents säkerhet (vid så kallad blankokredit), vilket inte automatiskt gör kreditinstrumentet till ett egetkapitalinstrument.

(21)

Enligt vad IBG-fonden uppger liknar återbetalningsformerna för IBG-fondens passiva delägande kreditinstrumentens återbetalningsformer. För standardkrediter baseras återbetalningarna av kapital plus ränta på företagets likviditet och sker därför inte nödvändigtvis varje månad. Återbetalningar på halvårs- eller kvartalsbasis är lika vanligt som månatliga betalningar. Enligt den tyska civillagen (Bürgerliches Gesetzbuch, BGB) ska räntor betalas vid varje årsslut, men även andra betalningsordningar kan avtalas fram.

(22)

När det gäller återbetalning av kapital hänvisar IBG-fonden till den tyska civillagen, som säger att återbetalning ska ske när låneavtalet sägs upp, såvida man inte kommit överens om något annat i avtalet. IBG-fondens passiva delägande överensstämmer med den tyska civillagens bestämmelser, och inga överenskommelser som avviker från dessa bestämmelser har avtalats fram.

(23)

IBG-fonden anför ytterligare argument som visar på likheten mellan IBG-fondens informationsklausuler och ägar- och kontrollskiftesklausuler och motsvarande klausuler när det gäller kreditinstrument. Det är vanligt att man kommer överens om ägar- och kontrollskiftesklausuler i kreditavtal, menar IBG-fonden. Framför allt vid bankkrediter och i samband med finansiering av projekt eller företagsköp brukar kreditgivare insistera på detta. Gemensamt för dessa kredittyper och IBG-fondens passiva delägande är att de har en lång löptid och förfaller till betalning först då de sägs upp, påpekar IBG-fonden. Som motprestation kräver kreditgivarna tämligen omfattande överenskommelser som ger dem rätt att säga upp kreditavtalet i förtid om kredittagaren bryter mot överenskommelserna.

(24)

För bankkrediter har de tyska privatbankernas paraplyorganisation Bundesverband deutscher Banken utformat en särskild avtalsmall med en långtgående ägar- och kontrollskiftesklausul. När det gäller finansiering av projekt och företagsköp hänvisar IBG-fonden till ett antal tyska kommentarer i frågan där långtgående kontrollklausuler för kreditgivaren diskuteras och erkänns.

(25)

IBG-fonden menar att ett ytterligare skäl för att IBG-fondens passiva delägande ska ses som likvärdigt med ett kreditinstrument gäller villkoren för att säga upp ett avtal. Vid avtalsbrott, om de överenskomna villkoren inte har uppfyllts, om oriktiga uppgifter har lämnats eller vid kontrollskifte kan såväl målföretaget som IBG-fonden säga upp avtalet. Om den specifika terminologi som används vid IBG-fondens passiva delägande för att säga upp ett avtal skiljer sig från motsvarande terminologi vid standardkrediter ska detta endast ses som ett uttryck för instrumentets speciella karaktär jämfört med en standardkredit, framhåller IBG-fonden.

(26)

IBG-fonden redogör för det avkastningssystem som tillämpas för IBG-fondens passiva delägande och framhåller därvid att den fasta ersättningen utgör den viktigaste komponenten i den totala årliga avkastningen om 13 procent. Den totala årliga avkastningen består dels av en fast ränta, som fastställs på basis av målföretagets kreditrisk och oberoende av investeringens lönsamhet, dels av en vinstbaserad komponent som betalas ut när vissa vinstnivåer har överstigits. Den vinstbaserade komponenten ligger alltid minst 250 räntepunkter under komponenten med fast ränta. Förutom den årliga totala räntan på 13 procent utbetalas även en engångsersättning som utgör en procentsats av det passiva delägandets nominella värde och som inte är beroende av investeringens lönsamhet.

(27)

IBG-fonden redogör utförligt för varför man anser att fondens passiva delägande enligt såväl tysk rätt (civil-, redovisnings- och skatterätt) som internationell redovisningsstandard (IFRS/IAS) utgör ett typiskt passivt delägande och därmed är att betrakta som ett kreditinstrument.

(28)

I enlighet med artikel 20.2 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 och med anledning av kommissionens offentliggörande i EUT (12) har Tyskland inkommit med synpunkter till kommissionen. Tyskland anser att IBG-fondens passiva delägande av följande skäl ska betraktas som ett typiskt passivt delägande och därmed som kreditinstrument:

(29)

I sina kommentarer angående IBG-fondens synpunkter ger Tyskland sitt stöd för IBG-fondens uppfattning och upprepar de slutsatser man förde fram i samband med att man lämnade sina synpunkter på beslutet att inleda förfarandet. Vidare betonar Tyskland att IBG-fondens passiva delägande har tillhandahållits på marknadsmässiga villkor och inte omfattat något statligt stöd, eftersom det skett i enlighet med kommissionens meddelande om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (13) (nedan kallat 2008 års meddelande).

(30)

I den fortsatta skriftväxlingen med kommissionen redogjorde Tyskland för IBG-fondens klassificeringssystem som granskats av PricewaterhouseCoopers och enligt vilket målföretagen betygsätts med alltifrån ”Mycket bra” (AAA) ned till ”Dåligt/Finansiella svårigheter” (CCC), där betyget CCC innebär att företaget inte beviljas någon finansiering. Vid bedömningen av målföretagens kreditrisk tas hänsyn till IBG-fondens prioriteringsordning och låga säkerhetsnivå.

(31)

Det är med hjälp av klassificeringssystemet som en riskanpassad räntesats sätts. Ersättning för det passiva delägandet utgår alltid enligt en fast räntesats, som består av interbankräntan (IBOR) och en skälig marginal. Beroende på företagets klassificering kan denna marginal ligga på mellan 100 och 650 räntepunkter. För företag som inte omfattas av IBG-fondens klassificeringssystem tillämpas en marginal som är på minst 400 räntepunkter, dock aldrig lägre än den som tillämpas på moderbolaget.

(32)

Tyskland har anmält åtgärden innan den genomförts och har därmed uppfyllt sina förpliktelser i enlighet med artikel 88.3 i EG-fördraget. Åtgärden träder i kraft först efter att ha godkänts av kommissionen.

(33)

För att kunna avgöra om det i samband med IBG-fondens passiva delägande ekonomiskt sett rör sig om ett kredit- eller egetkapitalinstrument prövades det mot riktlinjerna. I punkt 2.2. i riktlinjerna definieras begreppen ”investeringsinstrument i form av kapital som liknar eget kapital” (egetkapitalinstrument) respektive ”skuldfinansieringsinstrument” (kreditinstrument) på följande sätt:

—   ”Investeringsinstrument i form av kapital likställt med eget kapital”: instrument som ger innehavaren (investeraren/långivaren) en avkastning som i huvudsak grundar sig på vinster eller förluster i det underliggande målföretaget och som inte har någon säkerhet vid betalningsförsummelse. Denna definition tar fasta på innehållet snarare än formen.

—   ”Skuldfinansieringsinstrument”: lån och andra finansieringsinstrument för vilka säkerhet har ställts åtminstone delvis och där den viktigaste komponenten är att de ger långivaren/investeraren en fast minimiavkastning. Denna definition tar fasta på innehållet snarare än formen.

(34)

I enlighet med punkt 4.3.3 i riktlinjerna ska kommissionen ”beakta instrumentets ekonomiska innehåll, inte dess benämning eller hur investerarna klassificerat instrumentet … [och särskilt] ta hänsyn till hur stor del av risken i målföretagets satsning som investeraren tar på sig, de förluster investeraren eventuellt kan komma att drabbas av, huruvida avkastningen beror av företagets vinst eller om det är fråga om en fast avkastning samt investerarens förtursrätt om företaget går i konkurs … [och] till hur investeringsinstrumentet behandlas i nationella författningar, finansiella regler och redovisningsregler, om dessa är konsekventa och relevanta för klassificeringen.”

(35)

Efter granskning av de argument som Tyskland lagt fram och av de upplysningar som berörd part (IBG-fonden) presenterat i sina synpunkter på kommissionens beslut att inleda förfarandet kan följande konstateras:

(36)

Med ledning av riktlinjerna har de risker och potentiella förluster som åtgärden innebär för IBG-fonden bedömts. Därvid har hänsyn tagits till att IBG-fondens passiva delägande, i likhet med kreditinstrument, inte bär hela exit-risken, såsom vore fallet om det rörde sig om en investerare (14). IBG-fondens passiva delägande innebär aldrig delaktighet i målföretagets förluster, såsom vore fallet om det rörde sig om ett aktieägande. I punkt 4.3.3 i riktlinjerna anges detta uttryckligen som ett kriterium för att skilja mellan egetkapital- och kreditinstrument. Precis som vid kreditinstrument föreskriver avtalsbestämmelserna för IBG-fondens delägande att kapitalet plus ränta, inklusive de vinstbaserade komponenterna, ska återbetalas ur företagets kassaflöde. Med tanke på den risk och de potentiella förluster som investeraren påtar sig kan IBG-fondens passiva delägande sålunda ses som ett skuldfinansieringsinstrument, dvs. kreditinstrument.

(37)

Enligt riktlinjerna ska fordringarnas förtursrätt vid insolvens beaktas. Krediter och andra externa fordringar har förtursrätt framför IBG-fondens passiva delägande, som i sin tur har förtursrätt framför eget kapital och aldrig tar på sig målföretagets skulder, något som är ett typiskt kännetecken för kreditinstrument. Det är vanligt att prioriterade kreditgivares fordringar har förtur framför skulder som inte alls eller endast delvis täcks av säkerhet. IBG-fondens lägre prioriterade passiva delägande är visserligen i själva verket förbundet med en högre risk jämfört med skulder som inte är lika lågprioriterade, men detta avspeglas i den riskanpassade räntan. Det är därför som inte enbart andra fordringsägares förtur räcker för att IBG-fondens passiva delägande ska klassificeras som investeringsinstrument i form av kapital som kan likställas med eget kapital, dvs. egetkapitalinstrument.

(38)

Enligt riktlinjerna måste ett kreditinstrument åtminstone delvis täckas av säkerheter. Man bör beakta att IBG-fondens passiva delägande täcks av säkerheter på 10–30 procent av värdet och att säkerheterna ställs av målföretagets aktieägare. De låga kraven på säkerhet kan förklaras av att snabbväxande teknikinriktade små och medelstora företag inte har säkerheter av tillräckligt högt värde. Med tanke på den låga prioritetsgraden hos IBG-fondens passiva delägande ter det sig dessutom rimligt med endast delvis täckande säkerheter. IBG-fondens låga prioriteringsgrad och säkerhetstäckning avspeglas i avkastningens storlek. Man kan därför konstatera att den icke heltäckande säkerhetstäckningen för IBG-fondens passiva delägande ligger i linje med riktlinjerna.

(39)

Enligt riktlinjerna måste den viktigaste avkastningskomponenten hos ett kreditinstrument utgöras av en fast ersättning. IBG-fondens passiva delägande innebär att den vinstbaserade komponenten alltid ligger minst 250 räntepunkter under komponenten med fast ränta. En fast engångsersättning vid sidan av en total avkastning på 13 procent innebär att den andel som den fasta avkastningen utgör ökar ytterligare. Komponenten med fast räntesats för IBG-fondens passiva delägande kan därför sägas vara den viktigaste avkastningskomponenten i enlighet med riktlinjerna.

(40)

Efter att ha granskat den omfattande information som lämnats in av berörd part drog kommissionen slutsatsen att klausulerna om information och ägar- och kontrollskifte för IBG-fondens passiva delägande liknar klausulerna för kreditinstrument med svag förtursrätt och inga eller endast delvis ställda säkerheter. För dessa instrument ställs i regel krav på såväl intensiv övervakning som utförlig och omgående information om företagets ekonomiska utveckling. För dessa instrument fastställs dessutom särskilda finansiella indikatorer eller villkor som företaget måste rätta sig efter. Med avseende på klausulerna om information och ägar- och kontrollskifte ska därför IBG-fondens passiva delägande ses som ett kreditinstrument.

(41)

I sitt beslut om att inleda förfarandet bekräftade kommissionen att förutsättningarna för att IBG-fonden ska kunna säga upp ett avtal om passivt delägande verkar likna de förutsättningar som gäller för kreditinstrument, då en investering kan sägas upp vid avtalsbrott, om överenskomna villkor inte uppfyllts, om oriktiga uppgifter lämnats eller om ett kontrollskifte ägt rum. Kommissionen tog hänsyn till att skillnaderna i terminologin endast ska ses som ett uttryck för den speciella karaktären hos IBG-fondens passiva delägande jämfört med standardkreditinstrument. Bortsett från de terminologiska skillnaderna liknar således uppsägningsbestämmelserna för IBG-fondens passiva delägande i princip motsvarande bestämmelser för standardkreditinstrument.

(42)

Kommissionen konstaterar att IBG-fondens passiva delägande i enlighet med såväl tillämplig tysk lagstiftning (civil-, redovisnings- och skatterätt) som internationell redovisningsstandard (IAS) utgör ett typiskt passivt delägande och därmed är att betrakta som ett kreditinstrument, vilket även Tyskland och IBG-fonden har visat.

(43)

Efter att ha granskat de ekonomiska egenskaperna hos IBG-fondens passiva delägande kan kommissionen med hänsyn till de rättsliga, redovisningsmässiga och skattemässiga aspekterna på detta instrument konstatera att IBG-fondens passiva delägande ekonomiskt sett kan klassificeras som ett kreditinstrument.

(44)

Kommissionen har granskat IBG-fondens passiva delägande utifrån artikel 87 i EG-fördraget. Enligt artikel 87.1 i EG-fördraget ”är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”. För att en åtgärd ska anses omfattas av artikel 87.1 i EG-fördraget måste följande fyra kriterier vara uppfyllda:

(45)

I sitt beslut om att inleda förfarandet drog kommissionen slutsatsen att om IBG-fondens passiva delägande kan klassificeras som kreditinstrument ska detta delägande ses som ett kreditinstrument som är förenligt med gemensamma marknaden i enlighet med 1997 års meddelande. Instrumentet är förenligt med gemensamma marknaden även i enlighet med 2008 års meddelande, eftersom IBG-fonden prövar varje företag med avseende på kreditrisken, inklusive förtursrätt vid insolvens och säkerhetstäckning, samt tillämpar riskanpassade räntesatser.

(46)

Mot bakgrund av detta kan slutsatsen dras att IBG-fondens passiva delägande inte utgör något statligt stöd till förmån för målföretagen i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget.