02000R2870 — SV — 13.03.2023 — 003.001

---

Den här texten är endast avsedd som ett dokumentationshjälpmedel och har ingen rättslig verkan. EU-institutionerna tar inget ansvar för innehållet. De autentiska versionerna av motsvarande rättsakter, inklusive ingresserna, publiceras i Europeiska unionens officiella tidning och finns i EUR-Lex. De officiella texterna är direkt tillgängliga via länkarna i det här dokumentet

►B	KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 2870/2000 av den 19 december 2000 om fastställande av gemenskapens referensmetoder för analys av spritdrycker (EGT L 333 29.12.2000, s. 20)

Ändrad genom:

		Officiella tidningen
		nr	sida	datum
►M1	KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 2091/2002 av den 26 november 2002	L 322	11	27.11.2002
►M2	KOMMISSIONENS GENOMFÖRANDEFÖRORDNING (EU) 2016/635 av den 22 april 2016	L 108	1	23.4.2016
►M3	KOMMISSIONENS GENOMFÖRANDEFÖRORDNING (EU) 2023/383 av den 16 februari 2023	L 53	3	21.2.2023

---

▼B

KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 2870/2000

av den 19 december 2000

om fastställande av gemenskapens referensmetoder för analys av spritdrycker

Artikel 1

Gemenskapens referensmetoder för analys av spritdrycker skall

enligt bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1576/89 och förordning (EEG) nr 1014/90 vara de som anges i bilagan till den här förordningen.

▼M3

Artikel 1a

Om alkoholprovet inte har klarnat eller om suspenderade partiklar är synliga ska dock provet destilleras.

▼B

Artikel 2

Genom undantag från artikel 1, första strecksatsen skall andra analysmetoder tillåtas, på laboratoriechefens ansvar och på villkor att metodernas tillförlitlighet och noggrannhet (repeterbarhet och reproducerbarhet) är åtminstone likvärdiga med dessa egenskaper hos de referensanalysmetoder av samma slag som anges i bilagan.

Artikel 3

Om inga referensanalysmetoder för gemenskapen har fastställts för påvisande och kvantifiering av ämnen i en viss spritdryck, skall följande metoder användas:

Artikel 4

I denna förordning avses med

Artikel 5

Denna förordning träder i kraft den sjunde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Den skall tillämpas från och med den 1 januari 2001.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

---

BILAGA

BESKRIVNING AV ANALYTISKA REFERENSMETODER FÖR:
	I.
	II.
	III.
	III.1
	III.2
	III.3
	IV.
	V.
	VI.
	VII.
	VIII.
	IX.
▼M2
	X.
▼M3
	XI.
▼B

I.   BESTÄMNING AV ALKOHOLHALTEN (VOLYMPROCENT) I SPRITDRYCKER

Inledning

Referensmetoden beskrivs i följande två bilagor:

Bilaga I : Beredning av destillat

Bilaga II : Mätning av destillatets densitet

1.   Tillämpningsområde

Metoden avser bestämning av verklig alkoholhalt (volymprocent) i spritdrycker.

2.   Referenser

ISO 3696:1987: Water for analytical laboratory use – Specifications and test methods.

3.   Termer och definitioner

3.1   Referenstemperatur:

Referenstemperaturen vid bestämning av alkoholhalt (volymprocent), densitet samt specifik vikt för spritdrycker är 20 °C.

Anmärkning 1:

Begreppet ”vid t °C” används vid alla bestämningar (av densitet eller alkoholhalt i volymprocent) och alla temperaturer utom referenstemperaturen 20 °C.

3.2   Densitet:

En spritdrycks densitet definieras som massan per volymenhet i vakuum vid 20 °C. Den uttrycks i kg/m3 och betecknas ρ20 °C eller ρ20.

3.3   Specifik vikt:

Med specifik vikt avses förhållandet, uttryckt som ett decimalbråk, mellan densiteten hos en spritdryck vid 20 °C och densiteten av vatten vid samma temperatur. Som beteckning används någon av symbolerna d20 °C/20 °C, d20/20, eller – om det inte finns någon risk för förväxling – bara d. Angivelsen på analysintyget av vilka parametrar som mätts skall endast göras med de symboler som definieras ovan.

Anmärkning 2:

Det är möjligt att beräkna den specifika vikten från densiteten ρ20 vid 20 °C:
eller
där 998,203 är vattnets densitet vid 20 °C.

3.4   Verklig alkoholhalt i volymprocent

En spritdrycks verkliga alkoholhalt i volymprocent motsvarar antalet liter etylalkohol i 100 l av en vatten/alkohol-blandning med samma densitet som alkoholen eller spriten efter destillering. Referensvärdena för alkoholhalt i volymprocent (vol- %) vid 20 °C i förhållande till densiteten vid 20 °C för de olika vatten/alkohol-blandningar som skall användas framgår av den internationellt använda tabell som fastställts i Rekommendation nr 22 från Internationella organisationen för legal metrologi.

Det allmänna sambandet mellan alkoholhalt i volymprocent och densitet hos en vatten/alkohol-blandning vid en given temperatur anges på sidan 40 i kapitel 3 ”Alkoholhalt i volymprocent” i bilagan till förordning (EEG) nr 2676/90 (EGT L 272, 3.10.1990, s. 1) eller i OIV:s handbok med analysmetoder (1994) (s. 17).

Anmärkning 3:

Det är mycket svårt att göra en korrekt bestämning av volymen för vissa likörer och ”crèmes”. I dessa fall skall provet vägas och alkoholhalten först beräknas utifrån massan.

Omvandlingsformel:

där

ASM = alkoholhalten i massprocent,

ρ20 (alkohol) = 789,24 kg/m3

4.   Princip

Destillatets alkoholhalt i volymprocent bestäms genom pyknometri, elektronisk densitetsmätning eller densitetsmätning med hydrostatisk våg.

BILAGA I: BEREDNING AV DESTILLAT

1.   Omfattning

Metoden omfattar beredning av destillat som skall användas för att bestämma den verkliga alkoholhalten (volymprocent) i spritdrycker.

2.   Princip

Spriten destilleras för att separera etylalkohol och andra flyktiga ämnen från icke-flyktiga beståndsdelar.

3.   Reagens och material

4.   Utrustning

Vanlig laboratorieutrustning, och särskilt följande:

Anmärkning:

Den apparat som beskrivs ovan skall användas för provmängder på minst 200 ml. Apparaten kan dock anpassas för mindre provvolymer genom att en mindre destillationskolv används. Detta förutsätter att apparaten är utrustad med ett stänkskydd eller annan anordning för att förhindra att ångan för med sig kokande vätska.

5.   Lagring av testprovet

Proven skall förvaras i rumstemperatur före analys.

6.   Utförande

Anmärkning:

6.1	Destillationsapparaten Apparaten skall uppfylla följande krav: Destilleringen av 200 ml vatten/alkohol-lösning av känd koncentration (ungefär 50 volymprocent) får inte leda till alkoholförluster på mer än 0,1 volymprocent.

6.2

Spritdrycker med en alkoholhalt under 50 volymprocent. Mät upp 200 ml spritdryck i en mätkolv. Notera vätskans temperatur eller håll vätskan vid standardtemperaturen (20 °C). För över provet till destillationsapparatens rundkolv och skölj mätkolven med 20 ml destillerat vatten. Upprepa sköljningen två gånger. För över allt sköljvatten till destillationskolven. Anmärkning: För spritdrycker som innehåller mindre än 250 g torrsubstans per liter räcker det med 60 ml sköljvatten. För att förhindra pyrolys skall i övriga fall åtminstone 70 ml sköljvatten användas om torrsubstanshalten är 300 g/l, 85 ml vid 400 g/l och 100 ml vid 500 g/l (vissa fruktlikörer och ”crèmes”). Volymen skall vara proportionell mot provvolymen. Lägg i några kokstenar (3.1) (och antiskumningsmedel för ”crèmes”). För över 20 ml destillerat vatten till den ursprungliga 200 ml mätkolven (som senare också skall användas för att samla upp destillatet). Placera kolven i ett kallt vattenbad (4.1) (10–15 °C för spritdrycker som är smaksatta med anis). Vid destilleringen bör man undvika bubbelbildning och förkolning. Skaka kolven med jämna mellanrum. Avbryt destilleringen då destillatets yta befinner sig några millimeter under mätkolvens märke. Vänta tills destillatet har svalnat till vätskans utgångstemperatur ± 0,5 °C. Späd till märket med destillerat vatten och blanda omsorgsfullt. Destillatet används för bestämning av alkoholhalten (volymprocent) (bilaga II).

6.3

Spritdrycker med en alkoholhalt på mer än 50 volymprocent. Mät upp 100 ml spritdryck, för över den till en 100 ml mätkolv och sedan till destillationsapparatens rundkolv. Skölj mätkolven upprepade gånger med destillerat vatten och för över sköljvattnet till rundkolven i destillationsapparaten. Använd så mycket vatten att kolven totalt kommer att innehålla 230 ml vätska. För över 20 ml destillerat vatten till en 200 ml mätkolv (som senare också skall användas för att samla upp destillatet). Placera kolven i ett kallt vattenbad (4.1) (10–15 °C för spritdrycker som är smaksatta med anis). Skaka mätkolven med jämna mellanrum under destilleringen. Avbryt destilleringen då destillatets yta befinner sig några millimeter under mätkolvens märke (200 ml). Vänta tills destillatet har svalnat till vätskans utgångstemperatur ± 0,5 °C. Späd till märket med destillerat vatten och blanda omsorgsfullt. Destillatet används för bestämning av alkoholhalten i volymprocent (bilaga II). Anmärkning: Spritdryckens alkoholhalt (volymprocent) är dubbelt så hög som destillatets.

BILAGA II: MÄTNING AV DESTILLATETS DENSITET

METOD A:   BESTÄMNING AV VERKLIG ALKOHOLHALT (VOLYMPROCENT) I SPRITDRYCKER – PYKNOMETRISK MÄTNING

A.1   Princip

Alkoholhalten (volymprocent) kan beräknas utifrån det värde på destillatets densitet som erhållits med pyknometri.

A.2   Reagens och material

Vid analysen skall bara användas – om inget annat särskilt anges – reagens som är särskilt avsedda för analysändamål och vatten som håller minst klass 3 enligt definitionen i ISO 3696:1987.

A.2.1

Natriumkloridlösning, 2 vikt- %. För att bereda 1 liter, väg upp 20 g natriumklorid och lös i vatten till en slutvolym av 1 liter.

A.3   Utrustning

Vanlig laboratorieutrustning, och särskilt följande:

Anmärkning 1:

För bestämningen av spritdryckers densitet under vakuum behövs en våg med två vågskålar, en pyknometer och en tareringsflaska med samma yttre volym för att neutralisera effekten av luftens varierande lyftkraft. Denna enkla teknik kan också användas i kombination med en våg med en vågskål, förutsatt att tareringsflaskan kontinuerligt vägs om så att förändringar av luftens lyftkraft kan registreras.

A.4   Utförande

Anmärkningar:

A.4.1   Kalibrering av pyknometern

Pyknometern kalibreras genom att följande parametrar bestäms:

A.4.1.1

Kalibrering med hjälp av en våg med en enda vågskål: Bestäm följande värden: —  Den rena, torra pyknometerns vikt (P). —  Den vattenfyllda pyknometerns vikt vid t °C (P1). —  Tareringsflaskans vikt (T0). A.4.1.1.1 Väg den rena, torra pyknometern (P). A.4.1.1.2 Fyll pyknometern försiktigt med destillerat vatten av rumstemperatur och sätt i termometern. Torka försiktigt av pyknometern så att den blir torr och placera den i den värmeisolerade manteln. Blanda innehållet genom att vända upp och ned på kärlet till dess att termometerns utslag stabiliserats. Placera pyknometern i jämnhöjd med sidorörets övre kant. Läs av temperaturen t °C noggrant och korrigera om så krävs för eventuella felaktigheter i temperaturskalan. Väg den vattenfyllda pyknometern. Den erhållna vikten betecknas P1. A.4.1.1.3 Väg tareringsflaskan. Vikten betecknas T0. A.4.1.1.4 Beräkning av resultat —  Den tomma pyknometerns egenvikt = P – m där m är massan av luften i pyknometern: m = 0,0012 × (P1 – P) Anmärkning 2: 0,0012 är densiteten hos torr luft vid 20 °C och trycket 760 mm Hg. —  Pyknometerns volym vid 20 °C: där Ft är temperaturfaktorn t °C som erhållits från tabell I i kapitel 1 ”Densitet och specifik vikt” i bilagan till förordning (EEG) nr 2676/90 (s. 10). Värdet på V20 °C skall anges med en noggrannhet av 0,001 ml. —  Massan av vattnet i pyknometern vid 20 °C: där 0,998203 är vattnets densitet vid 20 °C. Anmärkning 3: Om det är nödvändigt kan värdet 0,99715 användas för densiteten i luft, och alkoholhalten beräknas utifrån ett värde för motsvarande densitet i luft som hämtas från tabellerna från HM Customs and Excise tables. I sådana fall skall ingen korrigering göras för massan av den luft som trängts undan i pyknometern.

A.4.1.2

Kalibrering med hjälp av en våg med två vågskålar: A.4.1.2.1  Placera tareringsflaskan på vänster vågskål och den rengjorda, torra pyknometern med dess uppsamlingspropp på höger vågskål. De båda vågskålarna balanseras genom att vikter placeras på pyknometersidan. Vikten i gram betecknas p. A.4.1.2.2  Fyll pyknometern försiktigt med destillerat vatten av rumstemperatur och sätt i termometern. Torka försiktigt av pyknometern så att den blir helt torr och placera den i den värmeisolerade manteln. Blanda innehållet genom att vända upp och ned på kärlet till dess att termometerns utslag stabiliserats. Placera pyknometern i jämnhöjd med sidorörets övre kant. Rengör sidoröret och stoppa i uppsamlingsproppen. Läs av temperaturen t °C noggrant och korrigera om så krävs för eventuella felaktigheter i temperaturskalan. Väg den vattenfyllda pyknometern och låt massan p' gram motsvara jämviktsläget. A.4.1.2.3  Beräkning av resultat —  Den tomma pyknometerns egenvikt = p + m där m är massan av luften i pyknometern. m = 0,0012 × (p – p') —  Pyknometerns volym vid 20 °C: där Ft är temperaturfaktorn t °C från tabell I i kapitel 1, ”Densitet och specifik vikt”, i bilagan till förordning (EEG) nr 2676/90 (s. 10). Värdet på V20 °C skall vara känt med en noggrannhet av 0,001 ml. —  Massan av vattnet i pyknometern vid 20 °C: där 0,998203 är vattnets densitet vid 20 °C.

A.4.2   Bestämning av testprovets alkoholhalt

A.5   Metodutvärdering (noggrannhet)

A.5.1   Statistiska resultat från provningsjämförelsen

Följande data erhölls från en internationell metodstudie som utfördes enligt internationellt vedertagna förfaranden [1] [2].

METOD B:   BESTÄMNING AV VERKLIG ALKOHOLHALT (VOLYMPROCENT) I SPRITDRYCKER – ELEKTRONISK DENSITETSMÄTNING BASERAD PÅ RESONANSFREKVENSOSCILLATION HOS ETT PROV I EN OSCILLERANDE MÄTCELL

B.1   Princip

Vätskans densitet bestäms genom elektronisk mätning av oscillationerna hos ett vibrerande U-format rör. Provet överförs till ett oscillerande system vars specifika frekvens därigenom förändras.

B.2   Reagens och material

Vid analysen skall bara användas – om inget annat särskilt anges – reagens som är särskilt avsedda för analysändamål och vatten som håller minst klass 3 enligt definitionen i ISO 3696:1987.

B.3   Utrustning

Vanlig laboratorieutrustning, och särskilt följande:

B.4   Utförande

B.5   Metodutvärdering (noggrannhet)

B.5.1   Statistiska resultat från provningsjämförelsen

Följande data erhölls från en internationell metodstudie som utfördes enligt internationellt vedertagna förfaranden [1] [2].

METOD C:   BESTÄMNING AV VERKLIG ALKOHOLHALT (VOLYMPROCENT) I SPRITDRYCKER – DENSIMETRISK MÄTNING MED HYDROSTATISK VÅG

C.1   Princip

Alkoholhalten i spritdrycker kan fastställas genom densitetsmätning med en hydrostatisk våg, som bygger på Arkimedes princip. Enligt denna princip påverkas en kropp som nedsänks i vätska av en uppåtriktad kraft som motsvarar massan av den undanträngda vätskan.

C.2   Reagens och material

Vid analysen skall bara användas – om inget annat särskilt anges – reagens som är särskilt avsedda för analysändamål och vatten som håller minst klass 3 enligt definitionen i ISO 3696:1987.

C.2.1   Rengöringslösning avsedd för flottören (natriumhydroxid, 30 vikt- %)

För att bereda 100 ml lösning, väg upp 30 g natriumhydroxid och späd till märket med 96 % etanol (volymprocent).

C.3   Utrustning

Vanlig laboratorieutrustning, och särskilt följande:

Anmärkning 1:

Det går också att använda en våg med två vågskålar; principen för detta beskrivs i kapitel 1, ”Densitet och specifik vikt”, i bilagan till förordning (EEG) nr 2676/90 (s. 7).

C.4   Utförande

Flottören och mätcylindern skall mellan varje mätning rengöras med destillerat vatten, torkas av med luddfritt mjukt papper för laboratoriebruk och sedan sköljas med den lösning vars densitet skall bestämmas. För att minimera förlusterna av alkohol genom avdunstning skall mätningarna göras så snart apparaten visar stabila värden.

C.5   Metodutvärdering (noggrannhet)

C.5.1   Statistiska resultat från provningsjämförelsen

Följande data erhölls från en internationell metodstudie som utfördes enligt internationellt vedertagna förfaranden [1] [2].

Figur 1. Destillationsapparat för mätning av verklig alkoholhalt (volymprocent) i spritdrycker
1.Rundkolv, 1 liter, med slipad hals av standardtyp.
2.Rektifieringskolonn, 20 cm, av typen Vigreux.
3.West-kylare, 10 cm, med rak kant.
4.Kylslinga, 40 cm.

II.   BESTÄMNING AV TOTAL TORRSUBSTANSHALT I SPRITDRYCKER GENOM GRAVIMETRI

1.   Omfattning

I förordning (EEG) nr 1576/89 anges att metoden bara skall användas för akvavit vars torrsubstanshalt inte överstiger 15 g/l.

2.   Referenser

ISO 3696:1987 Water for analytical use – Specifications and test methods

3.   Definition

Begreppet total mängd torrsubstans inbegriper alla ämnen som inte är flyktiga under vissa angivna förhållanden.

4.   Princip

Vägning av den rest som återstår efter det att alkoholen avdunstat på ett kokande vattenbad och provet torkats i ugn.

5.   Utrustning

6.   Insamling och förvaring av prov

Proven förvaras vid rumstemperatur i väntan på analys.

7.   Utförande

8.   Beräkning av resultat

Spritdryckens torrsubstanshalt motsvarar massan av den rest som återstår i indunstningskärlet multiplicerat med en faktor 40. Torrsubstanshalten uttrycks i g/l med en decimals noggrannhet.

9.   Metodutvärdering (noggrannhet)

9.1.   Statistiska resultat från provningsjämförelsen

Följande data erhölls från en internationell metodstudie som utfördes enligt internationellt vedertagna förfaranden [1] [2].

III.   BESTÄMNING AV FLYKTIGA ÄMNEN OCH METANOL I SPRITDRYCKER

III.1   ALLMÄNNA KOMMENTARER

1.   Definitioner

I förordning (EEG) nr 1576/89 fastställs miniminivåer för flyktiga ämnen utom etanol och metanol för ett antal spritdrycker (rom, sprit baserad på vindruvor, fruktbrännvin etc.). För dessa spritdrycker (men inte för andra typer) anses de nämnda miniminivåerna normalt sett motsvara summan av koncentrationerna av följande ämnen:

Det finns två konventionella metoder för kvantitativ analys av flyktiga ämnen:

2.   Gaskromatografisk analys av flyktiga ämnen

Gaskromatografisk analys av andra flyktiga ämnen än de som anges ovan kan vara en användbar metod för att fastställa såväl ursprunget för det råmaterial som används vid destilleringen som de faktiska betingelserna för destilleringen.

Vissa spritdrycker innehåller andra flyktiga beståndsdelar, till exempel aromatiska ämnen, som sätter sin prägel på spritdryckens arom. Förekomsten av dessa ämnen förklaras dels av de råvaror som använts vid framställningen, dels av själva framställningsmetoden. Dessa ämnen är också av betydelse när det gäller uppfyllandet av kraven i förordning (EEG) nr 1576/89.

III.2   GASKROMATOGRAFISK BESTÄMNING AV FLYKTIGA KONGENER: ALDEHYDER, HÖGRE ALKOHOLER, ETYLACETAT OCH METANOL

1.   Omfattning

Metoden avser bestämning av 1,1-dietoxietan (acetal), 2-metylbutan-1-ol (amylalkohol), 3-metylbutan-1-ol (isoamylalkohol), metanol (metylalkohol), etyletanoat (etylacetat), butan-1-ol (n-butanol), butan-2-ol (sec-butanol), 2-metylpropan-1-ol (isobutylalkohol), propan-1-ol (n-propanol) och etanal (acetaldehyd) i spritdrycker genom gaskromatografi. Vid bestämningen används en inre standard, till exempel pentan-3-ol. Analyternas koncentration uttrycks i g/100 liter absolut alkohol. Produktens alkoholhalt skall bestämmas innan analysen påbörjas. De spritdrycker som kan analyseras med denna metod är bland annat whisky, konjak, rom, vinsprit, fruktbrännvin och sprit tillverkad av druvrester.

2.   Referenser

ISO 3696:1987 Water for analytical use – Specifications and test methods.

3.   Definition

Kongener är flyktiga ämnen som bildas tillsammans med etanol vid spritdryckers jäsning, destillering och mognad.

4.   Princip

Bestämning av kongener i spritdrycker görs genom att spriten, i spädd eller outspädd form, injiceras i ett gaskromatografiskt system (GC-system). Före injektion blandas spriten med en lämplig inre standard. Kongenerna i provet separeras genom att provet körs genom en lämplig kolonn enligt ett särskilt temperaturschema. För den kvalitativa bestämningen används en flamjonisationsdetektor. Koncentrationen av varje kongen bestäms utifrån de responsfaktorer som erhålls vid en kalibrering med inre standard under förhållanden som är identiska med de som rådde vid analysen av spritdrycken.

5.   Reagens och material

Om inte något annat anges skall de reagens som används ha en högre renhetsgrad än 97 %, vara inköpta hos en ISO-godkänd leverantör och dessutom åtföljas av ett intyg beträffande renhetsgraden. Det skall vid en testspädning inte gå att påvisa några andra kongener. (Detta kan bekräftas genom injektion – under de förhållanden som anges i 6.4 – av enskilda kongen-standarder som genomgått testspädning.) Det vatten som används skall hålla minst klass 3 enligt definitionen i ISO 3696. Acetal och acetaldehyd skall lagras i mörker vid < 5 °C. Övriga reagens kan förvaras vid rumstemperatur.

▼M3

▼B

6.   Utrustning

7.   Insamling och förvaring av prov

8.   Utförande (förfarande för validerad metod)

9.   Beräkning av resultat

Ett automatiskt system för databehandling kan användas förutsatt att erhållna data kan kontrolleras enligt de principer som anges i metodbeskrivningen nedan.

Mät antingen arean eller höjden för de toppar som svarar mot kongenen och den inre standarden.

10.   Kvalitetssäkring och kontroll (för validerad metod)

Räkna med hjälp av formel 2 ovan fram koncentrationen av varje kongen i de kontrollstandardlösningar som bereds enligt 8.1.1–8.1.4. Beräkna med hjälp av formel 3 det procentuella utbytet i förhållande till målvärdet. Om det analyserade resultatet motsvarar det teoretiska värdet för varje kongen ± 10 % kan analysen fortsätta. Om detta inte är fallet bör orsaken till avvikelsen undersökas och lämpliga åtgärder vidtas.

11.   Metodutvärdering (noggrannhet)

Statistiska resultat från provningsjämförelsen: I följande tabeller redovisas värden för följande ämnen: etanol, etylacetat, acetal, totalt etanol, metanol, butan-2-ol, propan-1-ol, butan-1-ol, 2-metanol-1-ol, 2 metyl-butan-1-ol, 3 metyl-butan-1-ol.

Följande data erhölls från en internationell metodstudie som utfördes enligt internationellt vedertagna förfaranden.

▼M2

III.3.   BESTÄMNING AV HALTEN AV FLYKTIGA SYROR I SPRITDRYCKER

1.    Omfattning

Metoden har validerats i en provningsjämförelse för rom, brandy, sprit tillverkad av druvrester och fruktbrännvin, på nivåer från 30 mg/l till 641 mg/l.

2.    Referenser

ISO 3696: 1987 Water for analytical use – Specifications and test methods.

3.    Definitioner

3.1	Halt av flyktiga syror beräknas genom att halten av icke flyktiga syror dras ifrån den totala syrahalten.

3.2	total syrahalt: summan av titrerbara syror (total syra).

3.3	halt av icke flyktiga syror: syrahalten i den rest som återstår efter indunstning av spritdrycken till torrhet.

4.    Princip

Den totala syrahalten och halten icke flyktiga syror bestäms genom titrering eller potentiometrisk titrering.

5.    Reagens och material

Vid analysen ska bara användas – om inte annat anges – reagens som är särskilt avsedda för analysändamål och vatten som håller minst klass 3 enligt definitionen i ISO 3696:1987.

5.1	0,01 M natriumhydroxidlösning (NaOH)

5.2	Blandindikatorlösning: Väg upp 0,1 g indigokarmin och 0,1 g fenolrött. Lös i 40 ml vatten och fyll med etanol till 100 ml.

6.    Utrustning

Indirekt laboratorieutrustning, laboratorieglas (klass A) och följande:

7.    Insamling och förvaring av prov

Proven förvaras vid rumstemperatur i väntan på analys.

8.    Utförande

8.1   Total syrahalt

8.1.1   Beredning av provet

Spritdrycken behandlas med ultraljud (sonikering) eller omrörning i två minuter under vakuum för att avlägsna eventuell koldixoid.

8.1.2   Titrering

Pipettera över 25 ml av spritdrycken i en 500 ml Erlenmayerkolv.

Tillsätt ca 200 ml avsvalnat kokt destillerat vatten (nyberett samma dag) och 2–6 droppar av blandindikatorlösningen (5.2).

Titrera med 0,01 M natriumhydroxidlösning (5.1) tills den gulgröna färgen slår om till violett för färglösa spritdrycker, alternativt den gulbruna färgen slår om till rödbrunt för brunfärgade spritdrycker.

Titreringen kan även utföras potentiometriskt till pH 7,5.

Den tillsatta volymen 0,01 M natriumhydroxidlösning betecknas n1 ml.

8.1.3   Beräkning

Den totala syrahalten (TS) uttryckt i milliekvivalenter per liter spritdryck är lika med 0,4 × n1.

Den totala syrahalten (TS′) uttryckt i milligram ättiksyra per liter spritdryck är lika med 24 × n1.

8.2   Halt av icke flyktiga syror

8.2.1   Beredning av provet

Indunsta 25 ml spritdryck till torrhet:

8.2.2   Titrering

Lös den rest som återstår efter indunstning med avsvalnat kokt destillerat vatten (nyberett samma dag), späd till en volym på cirka 100 ml och tillsätt 2–6 droppar blandindikatorlösning (5.2).

Titrera med 0,01 M natriumhydroxidlösning (5.1).

Titreringen kan även utföras potentiometriskt till pH 7,5.

Den tillsatta mängden 0,01 M natriumhydroxidlösning betecknas n2 ml.

8.2.3   Beräkning

Den totala halten av icke flyktiga syror (TIFS) uttryckt i milliekvivalenter per liter spritdryck är lika med 0,4 × n2.

Den totala halten av icke flyktiga syror (TIFS) uttryckt i milligram ättiksyra per liter spritdryck är lika med 24 × n2.

9.    Beräkning av halten av flyktiga syror

9.1	Uttryckt i milliekvivalenter per liter: Följande benämningar gäller: TS = total syrahalt i milliekvivalenter per liter TIFS = total halt av icke flyktiga syror i milliekvivalenter per liter Halt av flyktiga syror, FS i milliekvivalenter per liter är lika med: TS – TIFS

9.2	Uttryckt i milligram ättiksyra per liter: Följande benämningar gäller: TS′ = total syrahalt i milligram ättiksyra per liter TIFS′ = total halt av icke flyktiga syror i milligram ättiksyra per liter Halt av flyktiga syror, FS i milligram ättiksyra per liter är lika med: TS′ – TIFS′

9.3	Uttryckt i gram ättiksyra per hl ren alkohol 100 volymprocent är lika med: där A är spritdryckens alkoholhalt i volymprocent.

10.    Metodutvärdering (precision)

10.1   Statistiska resultat från provningsjämförelsen

Följande data erhölls från en internationell metodutvärderingsstudie som utfördes enligt internationellt vedertagna förfaranden [1] [2].

Provtyper:

A	Plommonsprit, ”split level” *

B	Rom I, dubbelblindprov

C	Rom II, ”split level” *

D	Slivovitz, dubbelblindprov

E	Brandy, dubbelblindprov

F	Sprit av druvrester, dubbelblindprov

▼M1

V.   ANETOL. GASKROMATOGRAFISK BESTÄMNING AV TRANS-ANETOL I SPRITDRYCKER

1.   Tillämpningsområde

Metoden används för att med hjälp av kapillär gaskromatografi bestämma koncentrationen av trans-anetol i spritdrycker smaksatta med anis.

2.   Referenser

ISO 3696:1987 Vatten för analys - Krav och provningsmetoder

3.   Princip

Koncentrationen av trans-anetol i spritdrycken bestäms med gaskromatografi (GC). Samma kvantitet av en inre standard, t.ex. 4-allylanisol (estragol) när ingen estragol finns naturligt i provet, sätts till provet och till en referenslösning med känd koncentration av trans-anetol. Båda späds sedan med en 45-procentig etanollösning och sprutas direkt in i GC-systemet. För likörer som innehåller höga halter av socker krävs extration innan provet förbereds och analyseras.

4.   Reagens och material

Vid analysen skall endast reagens med en renhetsgrad på minst 98 % användas. Vatten med en renhetsgrad av minst 3 enligt ISO 3696 skall användas.

Referenskemikalierna bör lagras kallt (cirka 4 °C), skyddade från ljus, i aluminiumbehållare eller i färgade (bruna) reagensflaskor av glas. Propparna bör helst förseglas med aluminium. Trans-anetolen måste ”tinas” från kristallform före användning, men temperaturen får då aldrig överskrida 35 °C.

4.1.	Etanol, 96 % (vol.) (CAS 64-17-5)

4.2.	1-metoxi-4-(1-propenyl)-bensen (trans-anetol) (CAS 4180-23-8)

4.3.	4-allylanisol (estragol) (CAS 140-67-0), föreslagen inre standard (IS)

4.4.	Etanol, 45 % (vol.) Tillsätt 560 g destillerat vatten till 378 g 96-procentig etanol (vol.).

4.5.

Beredning av standardlösningar Alla standardlösningar bör förvaras i rumstemperatur (15-35 °C), skyddade från ljus, i aluminiumbehållare eller i färgade (bruna) reagensflaskor av glas. Proppen bör helst förseglas med aluminium. Trans-anetol och 4-allylanisol är praktiskt taget olösliga i vatten och måste därför lösas upp i lite 96-procentig etanol (4.1) innan 45-procentig etanol (4.4) tillsätts. Nya stamlösningar måste beredas varje vecka. 4.5.1.   Standardlösning A Stamlösning av trans-anetol (koncentration: 2 g/l) Väg upp 40 mg trans-anetol (4.2) i en 20 ml mätkolv (eller 400 mg i en 200 ml mätkolv etc.). Tillsätt 96-procentig etanol (4.1) och späd till märket med 45-procentig etanol (4.4). Blanda omsorgsfullt. 4.5.2.   Standardlösning B, inre standard Stamlösning av inre standard, t.ex. estragol (koncentration: 2 g/l) Väg upp 40 mg estragol (4.3) i en 20 ml mätkolv (400 mg i en 200 ml mätkolv etc.). Tillsätt 96-procentig etanol (4.1) och späd till märket med 45-procentig etanol (4.4). Blanda omsorgsfullt. 4.5.3.   Lösningar för att kontrollera att flamjonisationsdetektorns respons är linjär En kontroll av att flamjonisationsdetektorns respons är linjär måste göras för analysen med beaktande av olika koncentrationer av trans-anetol i sprit, mellan 0 g/l upp till 2,5 g/l. Vid analysförfarandet skall de okända proven som skall analyseras spädas tio gånger (8.3). För villkoren för den analys som anges i metoden skall standardlösningar, som motsvarar koncentrationer på 0; 0,05; 0,1; 1,15; 0,2 respektive 0,25 g/l av trans-anetol i det prov som skall analyseras, förberedas på följande sätt: Mät upp 0,5; 1; 1,5; 2 och 2,5 ml av standardlösning A (4.5.1) och för över till i mätkolvar som rymmer 20 ml. Pipettera upp 2 ml inre standardlösning B (4.5.2) i varje mätkolv och späd till märket med 45-procentig etanol (4.4). Blanda omsorgsfullt. Blanklösningarna (8.4) skall användas på samma sätt som 0 g/l-lösningen. 4.5.4.   Standardlösning C Pipettera upp 2 ml av standardlösning A (4.5.1) i en 20 ml mätkolv, tillsätt sedan 2 ml inre standardlösning B (4.5.2) och späd till märket med 45-procentig etanol (4.4). Blanda omsorgsfullt.

5.   Utrustning

6.   Betingelser för gaskromatografi

Kolonntypen, kolonnens dimensioner och GC-betingelserna bör vara sådana att anetol och inre standard separeras från varandra och från eventuella interfererande ämnen. Typiska data för exempelkolonnen i 5.3 är:

7.   Prov

Proven skall förvaras i rumstemperatur, skyddade mot ljus och kyla.

8.   Utförande

8.1.   Kontroll av estragol i proven

För att kontrollera att ingen estragol finns naturligt i provet skall ett blankprov analyseras utan tillsats av inre standard. Om estragol finns naturligt i provet måste en annan inre standard väljas (t.ex. mentol).

Pipettera upp 2 ml prov i en 20 ml mätkolv och späd till märket med 45-procentig etanol (4.4). Blanda omsorgsfullt.

8.2.   Beredning av okända prov

Pipettera upp 2 ml prov i en 20 ml mätkolv, tillsätt 2 ml inre standardlösning B (4.5.2) och späd till märket med 45-procentig etanol (4.4). Blanda omsorgsfullt.

8.3.   Blankprov

Pipettera upp 2 ml inre standardlösning B (4.5.2) i en 20 ml mätkolv och späd till märket med 45-procentig etanol (4.4). Blanda omsorgsfullt.

8.4.   Test av linjär respons

Innan analysen påbörjas skall man kontrollera att flamjonisationsdetektorns respons är linjär genom att tre identiska prov av var och en av standardlösningarna (4.5.3) analyseras.

Använd integratorns topphöjder eller toppareor för att konstruera en kurva med stamlösningens koncentration i g/l mot kvoten R för varje prov.

R = topphöjden eller topparean för trans-anetol dividerat med topphöjden respektive topparean för estragol.

En rät linje skall erhållas.

8.5.   Bestämning

Injicera först blanklösningen (8.4), sedan standardlösning C (4.5.4) och därefter en av standardlösningarna för linearitetstest (4.5.3), som kommer att fungera som en kvalitetskontroll (standardlösningen kan väljas efter den troliga koncentrationen av trans-anetol i det okända provet). Injicera slutligen fem okända prov (8.3). Injicera ett linearitetsprov (kvalitetskontroll) efter vart femte okänt prov för att kontrollera att analyskvaliteten är jämn.

9.   Beräkning av responsfaktor

Mät antingen topparea (med en integrator eller andra datasystem) eller topphöjd (manuell integration) för trans-anetol och inre standard.

9.1.   Beräkning av responsfaktor (RFi)

Responsfaktorn beräknas på följande sätt:

där

Ci	är koncentrationen av trans-anetol i standardlösning A (4.5.1)

Cis	är koncentrationen av inre standard i standardlösning B (4.5.2)

area i

är topparean (eller topphöjden) för trans-anetol

areais

är topparean (eller topphöjden) för den inre standarden

RFi beräknas från fem prov av lösning C (4.5.4)

9.2.   Analys av lösningarna för linearitetstest

Injicera testlösningarna för linearitet (4.5.3).

9.3.   Analys av provet

Injicera det okända provet (8.2)

10.   Resultatberäkning

Använd följande formel för att beräkna koncentrationen av trans-anetol:

där

ci	är koncentrationen av trans-anetol i det okända provet

Cis	är koncentrationen av inre standard i det okända provet (4.5.2)

Area eller höjdi

är topparean eller topphöjden för trans-anetol

Area eller höjdis

är topparean eller topphöjden för den inre standarden

RFi	är responskoefficienten (beräknad enligt 9.1)

Koncentrationen av trans-anetol uttrycks i gram per liter, med en decimals noggrannhet.

11.   Kvalitetssäkring och kvalitetskontroll

I kromatogrammen skall anetol och inre standard vara åtskilda från varandra och från eventuella interfererande ämnen. RFi-värdet beräknas från resultatet av fem injektioner av lösning C (4.5.4). Om variationskoefficienten (CV % = (standardavvikelse/medelvärde) * 100)) ligger inom ± 1 % är genomsnittsvärdet för RFi godtagbart.

Beräkningen ovan skall användas för att få fram koncentrationen av trans-anetol i det prov av linearitetslösningarna (4.5.3) som valts ut för kvalitetskontroll.

Om de genomsnittliga beräknade resultaten från analysen av den linearitetslösning som valts ut som prov för intern kvalitetskontroll (IQC) ligger inom ± 2,5 % av de teoretiska värdena kan resultaten för de okända proven godtas.

12.   Behandling för GC-analys av prov av sprit med högt sockerinnehåll och av prov av likörer

Extraktion av alkohol från en sockerrik spritdryck för att det skall gå att bestämma koncentrationen av trans-anetol med kapillär gaskromatografi.

12.1.   Princip

En alikvot tas ut av provet från likören och till denna tillsätts inre standard i en koncentration motsvarande analytkoncentrationen (koncentrationen av trans-anetol) i likören. Till detta tillsätts natriumfosfat-12-hydrat och vattenfritt ammoniumsulfat. Denna blandning skakas väl och kyls, varvid två skikt bildas. Det övre skiktet, som består av alkohol, avlägsnas. En alikvot av detta alkoholskikt tas ut och späds med 45-procentig etanol (4.4) (Anm: ingen inre standard tillsätts i detta skede, eftersom sådan redan har tillsatts). Den lösning som erhålls analyseras med gaskromatografi.

12.2.   Reagens och material

Vid extraktionen skall man endast använda reagens med en renhetsgrad på över 99 %.

12.3.   Utrustning

E-kolvar, separerkolvar, kylningsutrustning.

12.4.   Utförande

12.4.1.   Kontroll av estragol i proven

För att kontrollera att ingen estragol finns naturligt i provet skall extraktion (12.6.2) av ett blankprov göras utan tillsats av inre standard. Om estragol finns naturligt i provet måste en annan inre standard väljas.

12.4.2.   Extraktion

Pipettera upp 5 ml 96-procentig etanol (4.1) i en E-kolv, väg upp 50 mg inre standard (4.3) i E-kolven och tillsätt 50 ml prov. Tillsätt 12 g vattenfritt ammoniumsulfat (12.2.1) och 8,6 g dibasisk natriumfosfat-12-hydrat (12.2.2). Sätt propp i E-kolven.

Skaka E-kolven i minst 30 minuter. En mekanisk skak får användas, men inte en magnetomrörare med teflonhölje, eftersom teflonet absorberar en del av analyten. Observera att de tillsatta salterna inte löses upp helt.

Låt den tillslutna E-kolven stå i kylskåp (T < 5 °C) i minst två timmar.

Efter två timmar skall det finnas två distinkta skikt och en fast fällning. Alkoholskiktet skall ha klarnat. Om så inte är fallet, ställ tillbaka E-kolven i kylskåpet tills all grumling är borta och skikten är helt åtskilda.

När alkoholskiktet har klarnat tar man försiktigt ut en alikvot (t.ex. 10 ml) utan att röra vattenskiktet, häller upp den i ett mörkfärgat kärl och tillsluter detta ordentligt.

12.4.3.   Beredning av det extraherade provet för analys

Låt extraktet (12.4.2) anta rumstemperatur.

Ta ut 2 ml av alkoholskiktet i det tempererade provet och pipettera upp det i en 20 ml mätkolv. Späd till märket med 45-procentig etanol (4.4) och blanda omsorgsfullt.

12.5.   Bestämning

Följ anvisningarna i 8.5.

12.6.   Resultatberäkning

Använd följande formel för att beräkna resultaten:

där

mis	är den inre standardens (4.3) vikt (12.4.2) (i mg)

V	är det okända provets volym (50 ml)

RFi	är responsfaktorn (9.1)

areai

är topparean för trans-anetol

areais

toppenarean för den inre standarden

Resultaten uttrycks i g/l, med en decimals noggrannhet.

12.7.   Kvalitetskontroll och kvalitetssäkring

Följ anvisningarna i punkt 11.

13.   Metodutvärdering (noggrannhet)

Statistiska resultat från provningsjämförelsen:

VI.   GLYCYRRHIZINSYRA. BESTÄMNING AV GLYCYRRHIZINSYRA MED HPLC

1.   Tillämpningsområde

Metoden används för att med hjälp av HPLC bestämma koncentrationen av glycyrrhizinsyra i spritdrycker smaksatta med anis. Enligt förordning (EEG) nr 1576/89 skall alla spritdrycker smaksatta med anis som går under benämningen ”pastis” innehålla mellan 0,05 och 0,5 g glycyrrhizinsyra per liter.

2.   Referenser

ISO 3696:1987 Vatten för analys – Krav och provningsmetoder

3.   Princip

Koncentrationen av glycyrrhizinsyra bestäms med HPLC med UV-detektion. En standardlösning och provet filtreras och injiceras separat direkt i HPLC-systemet.

4.   Reagens och material

Vid analysen skall endast reagens av HPLC-kvalitet, absolut etanol och vatten av klass 3 enligt ISO 3696 användas.

4.1.	96-procentig etanol (vol.) (CAS 64-17-5)

4.2.	Ammoniumglycyrrhizinat, C42H62O16.NH3 (ammoniumsaltet av glycyrrhizinsyra) (Molekylvikt 839,98) (CAS 53956-04-0): renhet minst 90 % (Molekylvikt för glycyrrhizinsyra 822,94)

4.3.	Isättika, CH3COOH, (CAS 64-19-7)

4.4.	Metanol, CH3OH, (CAS 67-56-1)

4.5.	50-procentig etanol (vol.) För 1 000  ml vid 20°C: —  96-procentig etanol (4.1): 521 ml —  Vatten (2.0): 511 ml

4.6.

Beredning av elueringslösningar för HPLC 4.6.1.   Elueringslösning A (exempel): 80 delar (volym) vatten (2.0) 20 delar (volym) ättiksyra (4.3) Avlufta elueringslösningen i fem minuter. Anm. Om det vatten som används inte har mikrofiltrerats bör den färdigberedda elueringslösningen filtreras genom ett filter för organiska lösningsmedel med en porstorlek på högst 0,45 μm. 4.6.2.   Elueringslösning B Metanol (4.4)

4.7.

Beredning av standardlösningar Alla standardlösningar måste beredas på nytt efter två månader. 4.7.1.   Referenslösning C Väg upp 25 mg ammoniumglycyrrhizinat (4.2) till närmaste 0,1 mg i en 100 ml mätkolv. Tillsätt lite 50-procentig etanol (4.5) och lös upp ammoniumglycyrrhizinatet. När saltet har lösts, späd till märket med 50-procentig etanol (4.5). Filtrera genom ett filter för organiska lösningsmedel. 4.7.2.   Standardlösningar (används för att kontrollera att analysutrustningen ger en linjär respons) Bered en 1,0 g/l stamlösning genom att väga upp 100 mg ammoniumglycyrrhizinat till närmaste 0,1 mg i en 100 ml mätkolv. Tillsätt lite 50-procentig etanol (4.5) och lös upp ammoniumglycyrrhizinatet. När saltet har lösts, späd till märket med 50-procentig etanol (4.5). Förbered minst fyra andra lösningar som motsvarar koncentrationer på 0,05; 0,1; 0,25 och 0,5 g/l ammoniumglycyrrhizinatet genom att pipettera upp 5 ml, 10 ml, 25 ml respektive 50 ml av 1,0 g/l-lösningen i separata 100 ml mätkolvar. Späd sedan till märket med 50-procentig etanol (4.5) och blanda omsorgsfullt. Filtrera samtliga lösningar genom ett filter för organiska lösningsmedel.

5.   Utrustning

5.1.   Separationssystem

5.2.	Integrator eller skrivare som är kompatibel med resten av systemet

5.3.	Kolonn (exempel): Material: rostfritt stål eller glas Inre diameter: 4–5 mm Längd: 100–250 mm Stationär fas: tvärbunden silica med en (helst sfärisk) oktadekan (C18) som funktionell grupp, maximal partikelstorlek: 5 μm.

5.4.	Laboratorieutrustning 5.4.1. Analysvåg med en noggrannhet på 0,1 mg 5.4.2. Mätkolvar av glas av A-klass 5.4.3. System för mikromembranfiltrering för små volymer

6.   Betingelser för kromatografi

7.   Utförande

7.1.   Beredning av prov

Filtrera vid behov genom ett filter för organiska lösningsmedel (pordiameter: 0,45 μm).

7.2.   Bestämning

När kromatografibetingelserna är stabila:

8.   Metodutvärdering (noggrannhet)

Statistiska resultat från provningsjämförelsen:

VII.   CHALKONER. HPLC-METOD FÖR KONTROLL AV NÄRVARON AV CHALKONER I PASTIS

1.   Tillämpningsområde

Metoden används för att bestämma om drycker smaksatta med anis innehåller chalkoner. Chalkoner är naturliga flavonoidfärgämnen som finns i lakritsrot (Glycyrrhiza glabra).

För att en spritdryck smaksatt med anis skall få kallas ”pastis” måste den innehålla chalkoner (förordning (EEG) nr 1576/89).

2.   Referenser

ISO 3696:1987 Vatten för analys – Krav och provningsmetoder

3.   Princip

En referenslösning av extrakt av lakritsrot bereds. Närvaron eller frånvaron av chalkoner bestäms med HPLC med UV-detektion.

4.   Reagens och material

Vid analysen skall endast reagens av HPLC-kvalitet användas. Etanolen skall vara 96-procentig (vol.). Endast vatten av klass 3 enligt ISO 3696 skall användas.

4.1.	Etanol, 96 % (vol.) (CAS 64-17-5)

4.2.	Acetonitril, CH3CN, (CAS 75-05-8)

4.3.	Referensämne: Glycyrrhiza glabra: (lakritsrot) Grovmalen lakritsrot (Glycyrrhiza glabra). Genomsnittlig storlek på de stavformade partiklarna: längd: 10–15 mm; tjocklek: 1–3 mm.

4.4.	Natriumacetat, CH3COONa, (CAS 127-09-3)

4.5.	Isättika, CH3COOH, (CAS 64-19-7)

4.6.

Beredning av lösningar 4.6.1.   Etanol, 50 % (vol.) För att bereda 1 000  ml vid 20 °C: —  96-procentig (vol.) etanol (4.1): 521 ml —  Vatten (2.0): 511 ml 4.6.2.   Lösningsmedel A: acetonitril Acetonitril (4.2) av HPLC-kvalitet Avlufta 4.6.3.   Lösningsmedel B: 0,1 M natriumacetatbuffert, pH 4,66 Väg upp 8,203 g natriumacetat (4.4), tillsätt 6,005 g isättika (4.5) och späd till 1 000  ml med vatten (2) i en mätkolv.

5.   Beredning av referensextrakt av Glycyrrhiza glabra (4.3)

5.1.	Väg upp 10 g mald lakritsrot (Glycyrrhiza glabra) (4.3) och för över till en destilleringsrundkolv. —  Tillsätt 100 ml 50-procentig etanol (4.6.1). —  Återloppskoka i en timme. —  Filtrera. —  Spara filtratet.

5.2.	Ta vara på lakritsrotextraktet från filtret. —  Placera det i en destilleringsrundkolv. —  Tillsätt 100 ml 50-procentig etanol (4.6.1). —  Återloppskoka i en timme. —  Filtrera. Spara filtratet.

5.3.	Extraktionen av lakritsrot skall göras tre gånger i följd.

5.4.	Slå samman de tre filtraten.

5.5.	Låt lösningsmedelsfasen (från 5.4) avdunsta i en rotationsindunstare.

5.6.	Lös resterande extrakt (från 5.5) i 100 ml 50-procentig etanol (4.6.1).

6.   Utrustning

6.1.   Separationssystem

6.2.	Integrator eller skrivare som är kompatibel med resten av systemet.

6.3.	Kolonn Material: rostfritt stål eller glas Inre diameter: 4–5 mm Stationär fas: tvärbunden silica med en oktadekan (C18) som funktionell grupp, maximal partikelstorlek: 5 μm (tvärbunden fas).

6.4.

Vanlig laboratorieutrustning, bland annat: 6.4.1.  Analysvåg (noggrannhet: ± 0,1 mg) 6.4.2.  Destillationsapparat med återloppskondensator, som består av exempelvis —  en 250 ml rundkolv med standardkoppling av slipat glas, —  en 30 cm lång återloppskondensator, och —  en värmekälla (utrustningen måste vara utformad så att pyrogena reaktioner med extraktet undviks). 6.4.3.  Rotationsindunstare 6.4.4.  Filtreringsanordning (Buchner-tratt)

6.5.

Kromatografibetingelser (exempel): 6.5.1. Elueringsegenskaper hos lösningsmedlen A (4.6.2) och B (4.6.3) —  Gå från en gradient på 20/80 (v/v) till 50/50 (v/v) på femton minuter. —  Gå från en gradient på 50/50 (v/v) till 75/25 (v/v) på fem minuter. —  Håll samma koncentration 75/25 (v/v) i fem minuter. —  Stabilisering av kolonnen mellan injektioner: —  Samma koncentration, 20/80 (v/v), i fem minuter. 6.5.2. Flödeshastighet: 1 ml/minut 6.5.3. Inställning för UV-detektor: Detektorn skall ställas in på 370 nm för detektion av chalkoner och sedan på 254 nm för bestämning av glycyrrhizinsyra. Anm.: Ändringen av våglängd (från 370 nm till 254 nm) skall göras 30 sekunder innan toppen för glycyrrhizinsyra börjar komma.

7.   Utförande

7.1.   Beredning av prov

Filtrera genom ett filter för organiska lösningsmedel (pordiameter: 0,45 μm).

7.2.   Beredning av resterande lakritsrotsextrakt (5.6)

Späd 1:10 med 50-procentig etanol (4.6.1) före analys.

7.3.   Bestämning

8.   Typiskt kromatogram för pastis

Figur 1

Kromatogram erhållet med den ovan beskrivna metoden som visar att en pastis innehåller chalkoner. Topparna 1–8 är chalkoner och topp 9 glycyrrhizinsyra.

9.   Metodutvärdering (noggrannhet)

Resultat från provningsjämförelsen:

▼M2

VIII.   TOTAL SOCKERHALT

1.    Omfattning

HPLC-RI-metoden tillämpas för bestämning av den totala sockerhalten (uttryckt som invertsocker) i spritdrycker, med undantag av likör innehållande ägg och mjölkprodukter.

Metoden har validerats i en provningsjämförelse för pastis, destillerad anis, körsbärslikör, crème de (följt av namnet på en frukt eller den råvara som använts) och crème de cassis, på nivåer från 10,86 g/l till 509,7 g/l. Instrumentets mätresultat kunde visas vara linjära i koncentrationsintervallet 2,5–20,0 g/l.

Denna metod är inte avsedd för bestämning av låga halter av socker.

2.    Referenser

ISO 3696:1987 Water for analytical use – Specifications and test methods.

3.    Princip

Analys av sockerlösningar med hjälp av vätskekromatografi (HPLC) i syfte att bestämma koncentrationen av glukos, fruktos, sackaros, maltos och laktos.

Denna metod använder alkylamin som stationär fas och refraktionsindexdetektor, och anges som exempel. Användning av anjonbytarhartser som stationär fas är också möjligt.

4.    Reagens och material

4.1	Glukos (CAS 50-99-7) med en renhet på minst 99 %.

4.2	Fruktos (CAS 57-48-7) med en renhet på minst 99 %.

4.3	Sackaros (CAS 57-50-1) med en renhet på minst 99 %.

4.4	Laktos (CAS 5965-66-2) med en renhet på minst 99 %.

4.5	Maltosmonohydrat (CAS 6363-53-7) med en renhet på minst 99 %.

4.6	Ren acetonitril (CAS 75-05-8) för HPLC-analys.

4.7	Destillerat eller avmineraliserat vatten, helst mikrofiltrerat.

4.8

Lösningsmedel (exempel) Elueringslösningen består av: 75 volymdelar acetonitril (4.6) 25 volymdelar destillerat vatten (4.7) Avlägsna gaser genom att låta helium passera igenom långsamt under 5–10 minuter före användning. Om det vatten som används inte har mikrofiltrerats bör lösningsmedlet filtreras genom ett filter för organiska lösningsmedel med en porstorlek på högst 0,45 μm.

4.9	Absolut etanol (CAS 64-17-5).

4.10	Etanollösning (5 volymprocent).

4.11

Beredning av stamlösning (20 g/l) Väg upp 2 g av varje sockerart som ska analyseras (4.1–4.5), och för över utan förlust till en 100 ml mätkolv. (Anm.: 2,11 g maltosmonohydrat motsvarar 2 g maltos). Justera upp till 100 ml med 5 volymprocent alkohollösning (4.10), skaka och förvara vid cirka + 4 °C. Bered en ny stamlösning en gång i veckan.

4.12	Beredning av arbetslösningar (2,5, 5,0, 7,5, 10,0 och 20,0 g/l) Späd stamlösningen, 20 g/l, (4.11) med 5 volymprocent alkohollösning (4.10) så att det räcker till fem arbetslösningar på 2,5, 5,0, 7,5, 10,0 och 20,0 g/l. Filtrera med ett filter med en porstorlek på högst 0,45 μm (5.3.)

5.    Utrustning

5.1   HPLC-system med en upplösning som ger baslinjeseparation för alla sockerarter.

5.1.1

HPLC-kromatograf med en sexvägsventil för injektion försedd med en 10 μl rörslinga eller annan anordning, automatisk eller manuell, för tillförlitlig injektion av mikrovolymer.

5.1.2

Pumpsystem som gör det möjligt att upprätthålla ett konstant eller programmerat flöde med stor noggrannhet.

5.1.3

Differentialrefraktometer.

5.1.4

Integrator eller skrivare med prestanda som är kompatibla med resten av systemet.

5.1.5

Förkolonn: Det rekommenderas att en lämplig förkolonn anbringas på analyskolonnen.

5.1.6

Kolonn (exempel): Material: rostfritt stål eller glas. Invändig diameter: 2–5 mm. Längd: 100–250 mm (beroende på de packade partiklarnas storlek), till exempel 250 mm om partiklarna är 5 μm i diameter. Stationär fas: Alkylamin som funktionella grupper bundna till kiselgel, maximal partikelstorlek: 5 μm.

5.1.7

Kromatografibetingelser (exempel): Elueringslösning (4.8), flödeshastighet: 1 ml/minut. Detektion: Differentialrefraktometri. För att det ska vara säkert att detektorn är helt stabil bör den slås på några timmar före användning. Referenskyvetten måste vara helt fylld med elueringslösningen.

5.2	Analysvåg med en noggrannhet av 0,1 mg.

5.3	Filtreringsanordning för små volymer med ett 0,45 μm mikromembran.

6.    Lagring av prover

Efter mottagandet förvaras proven vid rumstemperatur i väntan på analys.

7.    Utförande

7.1   DEL A: Provberedning

7.1.1

Skaka provet.

7.1.2

Filtrera provet med ett filter med en porstorlek på högst 0,45 μm (5.3.).

7.2   DEL B: HPLC

7.2.1   Bestämning

Injicera 10 μl av standardlösningarna (4.12) och proven (7.1.2). Utför analysen under lämpliga betingelser för kromatografi, t.ex. de betingelser som beskrivs ovan.

7.2.2

Om ett prov har en topp med större area (eller höjd) än motsvarande topp i den mest koncentrerade standardlösningen bör provet spädas med destillerat vatten och analyseras på nytt.

8.    Beräkning

Jämför de två kromatogram som erhålls för standardlösningen och spritdrycken. Identifiera topparna med hjälp av deras retentionstider. Mät deras area (eller höjd) för beräkning av koncentrationerna enligt metoden för extern standard. Ta hänsyn till eventuella utspädningar av provet.

Slutresultatet är summan av sackaros, maltos, laktos, glukos och fruktos, uttryckt som invertsocker i g/l.

Invertsocker beräknas som summan av alla monosackarider och reducerande disackarider i provet, utöver den stökiometriska mängden glukos och fruktos beräknad utifrån mängden sackaros i provet.

Invertsocker (g/l)

=

glukos (g/l) + fruktos (g/l) + maltos (g/l) + laktos (g/l) + (sackaros (g/l) × 1,05)

1,05

=

(molekylvikten för fruktos + molekylvikten för glukos)/molekylvikten för sackaros

9.    Metodutvärdering (precision)

9.1   Statistiska resultat från provningsjämförelsen

Följande data erhölls från en internationell metodutvärderingsstudie utförd enligt internationellt vedertagna förfaranden [1] [2].

▼M1

IX.   Äggula. Bestämning av koncentrationen av äggula i spritdrycker — fotometrisk metod

1.   Tillämpningsområde

Metoden används för att bestämma koncentrationen äggula i intervallet 40–250 g/l i ägglikör och likör med ägg.

2.   Referenser

ISO 3696:1987 Vatten för analys – Krav och provningsmetoder

3.   Princip

De etanollösliga fosforhaltiga ämnen som finns i äggula extraheras och bestäms fotometriskt i form av ett komplex av fosfor och molybdat.

4.   Reagens och material

5.   Utrustning

6.   Prov

Proven skall lagras vid rumstemperatur före analys.

7.   Utförande:

7.1.   Beredning av prov

7.2.   Fotometrisk fosfatbestämning

7.2.1.   Referenslösning

7.2.2.   Provlösning

7.2.3.   Kalibreringskurva

8.   Redovisning av resultaten

Koncentrationen av äggula uttryckt i g/l beräknas med följande formel:

där

110	är konverteringsfaktorn för total mängd av P2O5 i gram i 100 g äggula,

mg P2O5

är värdet som erhålls från kalibreringskurvan,

densitet

massa per volymsenhet (g/ml) av äggbaserad likör vid 20 °C,

E	den äggbaserade likörens vikt i g,

40	spädningsfaktorn för en 5 ml alikvot av asklösning.

9.   Metodutvärdering (noggrannhet)

Statistiska resultat från provningsjämförelsen:

▼M2

X.   BESTÄMNING AV FÖLJANDE TRÄFÖRENINGAR I SPRITDRYCKER GENOM VÄTSKEKROMATOGRAFI (HPLC): FURFURAL, 5-HYDROXIMETYLFURFURAL, 5-METYLFURFURAL, VANILLIN, SYRINGALDEHYD, CONIFERALDEHYD, SINAPINALDEHYD, GALLUSSYRA, ELLAGSYRA, VANILLINSYRA, YRINGINSYRA OCH SCOPOLETIN

1.    Omfattning

Metoden avser HPLC-bestämning av furfural, 5-hydroximetylfurfural, 5-metylfurfural, vanillin, syringaldehyd, coniferaldehyd, sinapinaldehyd, gallussyra, ellagsyra, vanillinsyra, syringinsyra och scopoletin.

2.    Referenser

Analysmetod som godkänts av Internationella vinorganisationens (OIV) generalförsamling och offentliggjorts av OIV under referensnumret OIV-MA-BS-16: R2009.

3.    Princip

Bestämning genom vätskekromatografi (HPLC), med detektion genom spektrofotometri med ultraviolett strålning vid flera våglängder och spektrofluorometri.

4.    Reagens

Reagensen måste vara av analytisk kvalitet. Vattnet ska vara destillerat vatten eller vatten med minst motsvarande renhetsgrad. Det är bäst att använda mikrofiltrerat vatten med resistivitet 18,2M Ω.cm

4.1	96 volymprocent alkohol.

4.2	Metanol med HPLC-kvalitet (lösningsmedel B).

4.3	Ättiksyra, utspädd till 0,5 volymprocent (lösningsmedel A).

4.4	Mobila faser: (anges endast som exempel). Lösningsmedel A (0,5 % ättiksyra) och lösningsmedel B (ren metanol). Filtrera genom ett membran (porstorlek 0,45 μm). Avlufta i ultraljudsbad, vid behov.

4.5	Referensstandarder med minst 99 % renhetsgrad: furfural, 5-hydroximetylfurfural, 5-metylfurfural, vanillin, syringaldehyd, coniferaldehyd, sinapinaldehyd, gallussyra, ellagsyra, vanillinsyra, syringinsyra och scopoletin

4.6

Referenslösning: standardsubstanserna är lösta i en 50 volymprocent vatten/alkohollösning. De slutliga koncentrationerna i referenslösningen bör vara följande: furfural: 5 mg/l; 5-hydroximetylfurfural: 10 mg/l; 5-metylfurfural: 2 mg/l; vanillin: 5 mg/l; syringaldehyd: 10 mg/l; coniferaldehyd: 5 mg/l; sinapinaldehyd: 5 mg/l; gallussyra: 10 mg/l; ellagsyra: 10 mg/l; vanillinsyra: 5 mg/l; syringinsyra: 5 mg/l; scopoletin: 0,5 mg/l.

5.    Utrustning

Vanlig laboratorierutrustning

5.1

Ett HPLC-system som kan fungera med binära gradienter och utrustat med: 5.1.1  En spektrofotometrisk detektor som kan mäta vid våglängder i intervallet 260–340 nm. Det är dock bäst att arbeta med en detektor för flera våglängder med en diodmatris eller liknande, i syfte att bekräfta topparnas renhet. 5.1.2  En spektrofluorometrisk detektor – excitationsvåglängd: 354 nm, emissionsvåglängd: 446 nm (för spårbestämning av scopoletin; som även är påvisbar genom spektrofotometri, vid 313 nm). 5.1.3  En injektor som kan föra in 10 eller 20 μl (exempelvis) av provet. 5.1.4  En HPLC-kolonn av typen RP C18, maximal partikelstorlek 5 μm.

5.2	Injektionssprutor för HPLC.

5.3	Anordning för membranfiltrering av små volymer.

5.4	Integrator eller skrivare med prestanda som är kompatibla med hela utrustningen, och som i synnerhet måste ha flera kanaler för registrering av data.

6.    Utförande

6.1   Beredning av den lösning som ska injiceras

Referenslösningen och spritdrycken filtreras vid behov genom ett membran med en pordiameter på högst 0,45 μm.

6.2

Kromatografibetingelser: utför analysen vid rumstemperatur med den utrustning som beskrivs i 5.1 där de mobila faserna (4.4) används vid ett flöde på ungefär 0,6 ml/min enligt gradienten nedan (anges endast som exempel): Tid: 0 min 50 min 70 min 90 min Lösningsmedel A (vatten-syra): 100 % 60 % 100 % 100 % Lösningsmedel B: metanol. 0 % 40 % 0 % 0 % Observera att i vissa fall bör denna gradient ändras för att undvika samtidiga elueringar.

6.3

Bestämning 6.3.1 Injicera referensstandarderna separat, sedan blandade. Anpassa driftsförhållandena så att lösningsfaktorerna för topparna är minst 1 för samtliga föreningar. 6.3.2 Injicera provet som beretts enligt 6.1. 6.3.3 Mät areorna för topparna i referenslösningen och spritdrycken och beräkna koncentrationerna.

7.    Redovisning av resultaten

Uttryck koncentrationen för varje beståndsdel i mg/l.

8.    Metodutvärdering (precision)

Följande data erhölls under 2009 från en internationell metodutvärderingsstudie för flera olika spritdrycker, genomförd enligt följande internationellt överenskomna förfaranden [1], [2].

8.1   Furfural

8.2   5-hydroximetylfurfural

8.3   5-metylfurfural

8.4   Vanillin

8.5   Syringaldehyd

8.6   Coniferaldehyd

8.7   Sinapinaldehyd

8.8   Gallussyra

8.9   Ellagsyra

8.10   Vanillinsyra

8.11   Syringinsyra

8.12   Scopoletin

▼M3

XI.    BESTÄMNING AV 14C-HALTEN I ETANOL

1.    Inledning

Bestämning av 14C-halten i etanol gör det möjligt att skilja mellan alkohol av fossila råmaterial (s.k. syntetisk alkohol) och alkohol från nyligen erhållna råmaterial (s.k. jäsningsalkohol).

2.    Definition

14C-halten i etanol ska anses vara den 14C-halt som bestäms med metoden som beskrivs här eller den metod som beskrivs i standarden EN 16640, metod C.

Den naturliga 14C-halt i atmosfären (referensvärdet) som upptas av levande växter vid assimilation är inte något konstant värde. Därför bestäms referensvärdet av etanol som härrör från råmaterial från den senaste växtperioden. Detta årliga referensvärde bestäms varje år i enlighet med standarden EN 16640. Ett annat referensvärde kan dock godtas om det godkänns av ett ackrediterat organ.

3.    Princip

14C-halten bestäms direkt med hjälp av en vätskescintillometer i alkoholhaltiga prover med minst 85 viktprocent etanol.

4.    Reagens

4.1   Toluenscintillator

5,0 g 2,5-difenyloxazol (PPO).

0,5 g p-bis-[4-metyl-5-fenyloxazolyl(2)]-bensol (dimetyl-POPOP) i 1 l analytiskt ren toluen.

Bruksklara toluenscintillatorer med denna sammansättning som finns i handeln får också användas.

4.2    14C-standard

n-Hexadekan 14C med en aktivitet på ca 1 × 106 dpm/g (ca 1,67 × 106 cBq/g) och en garanterad tillförlitlighet vad gäller den bestämda aktiviteten på ± 2 % rel.

4.3    14C-fri etanol

Syntetisk alkohol av fossila råmaterial med minst 85 viktprocent etanol för bestämning av bakgrundsvärdet.

5.    Utrustning

6.    Utförande

6.1   Inställning av utrustningen

Utrustningen ska ställas in i enlighet med tillverkarens instruktioner. Mätförhållandena är optimala när värdet E2/B – kvalitetsindexet – är maximalt.

E = Efficiency (verkningsgrad)

B = Bakgrundsvärde

Endast två mätkanaler optimeras. Den tredje mätkanalen lämnas helt öppen för kontrolländamål.

6.2   Urval av räknerör

Ett större antal räknerör än vad som kommer att behövas fylls med 10 ml 14C-fri syntetisk etanol och 10 ml toluenscintillator. Varje rör mäts under minst 4 cykler × 100 minuter. Rör med bakgrundsvärden som avviker med mer än ± 1 % rel. från medelvärdet kasseras. Endast fabriksnya räknerör från samma produktionsserie får användas för samma urval.

6.3   Bestämning av förhållandet extern standard/kanal (ESKF)

Vid kanalinställningen (punkt 6.1) bestäms ESKF med hjälp av det relevanta datorprogrammet samtidigt med kontrollen av verkningsgraden. Som extern standard används cesium-137, som redan har byggts in av tillverkaren.

6.4   Beredning av prover

Prover med en etanolhalt av minst 85 viktprocent och fria från orenheter som absorberar vid lägre våglängder än 450 nm kan mätas. Den låga resthalten av aldehyder och estrar har ingen skadlig effekt. Provets alkoholhalt bestäms i ett tidigare skede med en noggrannhet på 0,1 %.

7.    Mätning av proven med extern standard

7.2   Mätning

10 ml av de prov som har beretts enligt punkt 6.4 pipetteras i ett utvalt räknerör, vars bakgrundsvärde har kontrollerats, och 10 ml toluenscintillator tillsätts med hjälp av en automatisk doseringsanordning. Proven i rören homogeniseras med lämpliga roterande rörelser; Vätskan får inte fukta polyeteninlägget i skruvlocket. På samma sätt bereds ett rör med 14C-fri fossil etanol för bestämning av bakgrundsvärdet. För kontroll av 14C-årsvärdet bereds ett dubbelprov av etanol från nyligen erhållna råmaterial från den senaste växtperioden genom att ett rör blandas med en inre standard enligt punkt 8.

Kontroll-och bakgrundsproven placeras först i mätningsserien, som inte får omfatta mer än tio analysprover. Den samlade mättiden per prov är minst 2 × 100 minuter, varvid mätningen av varje prov utförs i faser på 100 minuter var för att göra det möjligt att fastslå eventuell avdrift hos utrustningen eller annat fel. (En cykel omfattar således ett mätningsintervall på 100 minuter per prov.)

Bakgrunds- och kontrollprover ska förnyas efter fyra veckor.

När det gäller prover med ringa absorbans (ESKF-värde ca 1,8) påverkas verkningsgraden endast obetydligt av en ändring i detta värde. Om ändringen ligger inom ± 5 % rel. kan samma verkningsgrad förväntas. Vad gäller prover med större absorbans, t.ex. denaturerad alkohol, kan verkningsgraden fastställas med hjälp av korrektionskurvan för absorbans. l avsaknad av ett lämpligt datorprogram ska mätningen utföras med den inre standarden, som ger en otvetydig bestämning av verkningsgraden.

8.    Mätning av proven med den inre standarden hexadekan14C

8.1   Utförande

Kontroll- och bakgrundsprover (fossil etanol och etanol från nyligen erhållna råmaterial) och det okända materialet mäts som dubbelprov. Det ena av dubbelproven bereds i ett icke utvalt rör, som tillsätts en noggrant doserad mängd (30 μl) hexadekan14C som inre standard (tillsatt aktivitet ca 26 269 dpm/g C, ca 43 782 cBq/g C). Provberedningen och mättiden för övriga prover fastställs i punkt 7.2, dock kan mättiden för proven med inre standard begränsas till ca fem minuter genom förinställning på 105 pulser. Ett dubbelprov av kontroll- och bakgrundsproven bereds för varje mätserie och dessa placeras först i mätserien.

8.2   Hantering av den inre standarden och räknerören

För att undvika föroreningar vid mätning med inre standard ska lagring och hantering äga rum i lokaler som är noggrant skilda från de lokaler där beredning och mätning av analysproven äger rum. Efter mätning kan de bakgrundskontrollerade rören återanvändas. Skruvlocken och rören innehållande inre standard ska kastas.

9.    Redovisning av resultaten

9.1   Aktiviteten i ett radioaktivt ämne uttrycks i becquerel, där 1 Bq = 1 sönderfall/sek.

Den specifika radioaktiviteten anges i becquerel för 1 g kol = Bq/g C.

För att uppnå mera realistiska värden ska dessa anges i centibecquerel = cBq/g C.

De beteckningar och beräkningsformler som hittills har använts i litteraturen, och som bygger på dpm, kan också användas. För att erhålla motsvarande värden i cBq ska man multiplicera det uppnådda dpm-resultatet med 100/60.

9.2   Redovisning av resultaten med extern standard:

9.3   Redovisning av resultaten med inre standard:

9.4   Förkortningar

cpmpr

=

det genomsnittliga pulstalet för provet under hela mätningstiden.

cpmNE

=

det genomsnittliga pulstalet för bakgrundsvärdet beräknat på samma sätt.

cpmIS

=

pulstalet för prover med tillsatt inre standard.

dpmIS

=

mängden tillsatt inre standard (kalibrerad radioaktivitet dpm).

V

=

provvolymen i ml.

F

=

den halt i g av ren alkohol per ml som motsvarar koncentrationen.

Z

=

den verkningsgrad som motsvarar ESKF-värdet.

1,918

=

g alkohol/g kol.

10.    Metodens pålitlighet

10.1   Repeterbarhet (r)

r = 0,632 cBq/g C S(r) = ± 0,223 cBq/g C

10.2   Reproducerbarhet (R)

R = 0,821 cBq/g C S(R) = ± 0,290 cBq/g C.

---

( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/787 av den 17 april 2019 om definition, beskrivning, presentation och märkning av spritdrycker, användning av namn på spritdrycker i presentationen och märkningen av andra livsmedel, skydd av geografiska beteckningar för spritdrycker, användning av jordbruksalkohol och destillat av jordbruksprodukter i alkoholhaltiga drycker samt om upphävande av förordning (EG) nr 110/2008 (EUT L 130, 17.5.2019, s. 1).