EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 02000R0847-20180619

Consolidated text: Kommissionens förordning (EG) nr 847/2000 av den 27 april 2000 om tillämpningsföreskrifter för klassificeringen av läkemedel som särläkemedel och om definitionen av uttrycken liknande läkemedel och klinisk överlägsenhet

ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2000/847/2018-06-19

02000R0847 — SV — 19.06.2018 — 001.001


Den här texten är endast avsedd som ett dokumentationshjälpmedel och har ingen rättslig verkan. EU-institutionerna tar inget ansvar för innehållet. De autentiska versionerna av motsvarande rättsakter, inklusive ingresserna, publiceras i Europeiska unionens officiella tidning och finns i EUR-Lex. De officiella texterna är direkt tillgängliga via länkarna i det här dokumentet

►B

KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 847/2000

av den 27 april 2000

om tillämpningsföreskrifter för klassificeringen av läkemedel som särläkemedel och om definitionen av uttrycken ”liknande läkemedel” och ”klinisk överlägsenhet”

(EGT L 103 28.4.2000, s. 5)

Ändrad genom:

 

 

Officiella tidningen

  nr

sida

datum

►M1

KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EU) 2018/781 av den 29 maj 2018

  L 132

1

30.5.2018




▼B

KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 847/2000

av den 27 april 2000

om tillämpningsföreskrifter för klassificeringen av läkemedel som särläkemedel och om definitionen av uttrycken ”liknande läkemedel” och ”klinisk överlägsenhet”



Artikel 1

Syfte

I denna förordning fastställs å ena sidan vilka faktorer som skall beaktas vid tillämpningen av artikel 3 i förordning (EG) nr 141/2000 om särläkemedel och antas å andra sidan definitioner av uttrycken ”liknande läkemedel” och ”klinisk överlägsenhet” i enlighet med artikel 8 i den förordningen. Avsikten är att hjälpa potentiella sponsorer, Särläkemedelskommittén och behöriga myndigheter att tolka förordning (EG) nr 141/2000.

Artikel 2

Klassificeringskriterier

1.  

Ett tillstånds förekomst i gemenskapen

När man i enlighet med artikel 3.1 a första stycket i förordning (EG) nr 141/2000 vill påvisa att ett läkemedel är avsett för att diagnostisera, förebygga eller behandla livshotande tillstånd eller tillstånd med kronisk funktionsnedsättning, som högst fem av 10 000 personer i gemenskapen lider av, skall följande särskilda regler iakttas och följande uppgifter lämnas i enlighet med de riktlinjer som upprättats enligt artikel 5.3 i den förordningen:

a) Till handlingarna skall fogas auktorativa referenser av vilka framgår att högst fem av 10 000 personer i gemenskapen vid tidpunkten för klassificeringsansökan lider av den sjukdom eller det tillstånd som läkemedlet är avsett för, där sådana referenser finns att tillgå.

b) Handlingarna skall innehålla relevanta uppgifter om det tillstånd som skall behandlas och en redogörelse för huruvida det rör sig om ett livshotande tillstånd eller ett tillstånd med kronisk funktionsnedsättning, vilket skall styrkas med vetenskapliga eller medicinska referenser.

c) De handlingar som sponsorn lämnar skall omfatta eller hänvisa till en genomgång av relevant vetenskaplig litteratur och innehålla uppgifter ur relevanta databaser i gemenskapen, om sådana finns att tillgå. Om sådana databaser inte finns att tillgå, får man hänvisa till databaser i tredje land, förutsatt att uppgifterna extrapolerats på lämpligt sätt.

d) Om en sjukdom eller ett tillstånd är föremål för andra gemenskapsåtgärder avseende sällsynta sjukdomar, skall man upplysa om detta. Om sjukdomarna eller tillstånden omfattas av projekt som får ekonomiskt stöd från gemenskapen för att förbättra dokumentationen av sällsynta sjukdomar, skall man lämna ett utdrag ur denna dokumentation, bland annat med uppgifter om förekomsten av sjukdomen eller tillståndet i fråga.

2.  

Förväntad avkastning på investeringen

När man i enlighet med artikel 3.1 a andra stycket i förordning (EG) nr 141/2000 vill påvisa att ett läkemedel är avsett för att diagnostisera, förebygga eller behandla livshotande, svårt funktionsnedsättande eller allvarliga och kroniska tillstånd inom gemenskapen och att det utan stimulansåtgärder inte är troligt att en försäljning av läkemedlet inom gemenskapen skulle generera tillräcklig avkastning för att motivera den nödvändiga investeringen, skall följande särskilda regler iakttas och lämpliga uppgifter lämnas i enlighet med de riktlinjer som upprättats enligt artikel 5.3 i den förordningen:

a) Handlingarna skall innehålla relevanta uppgifter om det tillstånd som skall behandlas och en redogörelse för huruvida det kan anses vara livshotande, svårt funktionsnedsättande eller allvarligt och kroniskt, vilket skall styrkas med vetenskapliga eller medicinska referenser.

b) De handlingar som sponsorn lämnar skall omfatta uppgifter om alla kostnader som sponsorn ådrar sig för läkemedlets utveckling.

c) Handlingarna skall innehålla uppgifter om eventuella bidrag, skatteförmåner eller annan kostnadsersättning som erhållits från gemenskapen eller tredje land.

d) Om läkemedlet redan godkänts för en indikation eller om det håller på att utredas huruvida det kan godkännas för en eller flera andra indikationer, skall man tydligt förklara och motivera den metod som används för att dela upp kostnaderna mellan de olika indikationerna.

e) Alla utvecklingskostnader som sponsorn förväntas få efter det att klassificeringsansökan lämnats in skall redovisas och motiveras.

f) Alla produktions- och försäljningskostnader som sponsorn redan har ådragit sig eller förväntas få under de första tio åren efter det att läkemedlet godkänts skall redovisas och motiveras.

g) En uppskattning och motivering av den förväntade inkomsten från försäljningen av läkemedlet inom gemenskapen under de första tio åren efter godkännandet skall lämnas in.

h) Alla uppgifter om kostnader och inkomster skall fastställas enligt allmänt erkända redovisningsprinciper och attesteras av en i gemenskapen godkänd revisor.

i) De inlämnade handlingarna skall omfatta uppgifter om det ifrågavarande tillståndets förekomst och utbredning inom gemenskapen vid tidpunkten för inlämnandet av klassificeringsansökan.

3.  

Alternativa metoder för att diagnostisera, förebygga eller behandla tillståndet

Ansökan om klassificering av ett läkemedel som särläkemedel kan lämnas antingen enligt punkt 1 eller enligt punkt 2 i denna artikel. Oberoende av om klassificeringsansökan lämnas enligt punkt 1 eller 2, skall sponsorn dessutom påvisa att det inte finns någon tillfredsställande metod för att diagnostisera, förebygga eller behandla tillståndet i fråga eller, om det finns en sådan metod, att läkemedlet kommer att vara till stor nytta för dem som lider av detta tillstånd.

När man i enlighet med artikel 3.1 b i förordning (EG) nr 141/2000 vill påvisa detta, skall följande regler iakttas:

a) Sponsorn skall lämna uppgifter om alla befintliga metoder som godkänts i gemenskapen för att diagnostisera, förebygga eller behandla tillståndet i fråga, med hänvisning till vetenskaplig eller medicinsk litteratur eller till annan relevant information. Detta kan omfatta information om godkända läkemedel, medicintekniska produkter eller andra metoder som används i gemenskapen för att diagnostisera, förebygga eller behandla tillståndet i fråga.

b) Sponsorn skall antingen motivera varför de metoder som anges i punkt a inte anses vara tillfredsställande

eller

c) motivera varför det läkemedel som ansökan gäller antas vara till stor nytta för dem som lider av tillståndet.

4.  

Allmänna bestämmelser

a) En sponsor som ansöker om att få ett läkemedel klassificerat som särläkemedel skall när som helst under läkemedlets utvecklingsfas inkomma med sin klassificeringsansökan, innan en ansökan om godkännande för försäljning lämnas in. Man får emellertid lämna in en klassificeringsansökan för en ny behandlingsindikation, även om läkemedlet i fråga redan beviljats godkännande för försäljning. Innehavaren av godkännandet för försäljning som endast omfattar den särskilda nya indikationen eller de särskilda nya indikationerna.

b) Flera sponsorer kan få samma läkemedel klassificerat som särläkemedel för förebyggande, behandling eller diagnos av samma sjukdom eller tillstånd, förutsatt att var och en har lämnat in en fullständig klassificeringsansökan enligt de riktlinjer som avses i artikel 5.3.

c) Särläkemedelskommittén skall vid klassificeringen av ett läkemedel ange om man tillämpat klassificeringskriterierna i artikel 2.1 eller 2.2 i denna förordning.

Artikel 3

Definitioner

1.  Med tillämpning av definitionerna i artikel 2 i förordning (EG) nr 141/2000 om särläkemedel avses i denna förordning med

substans : ett ämne som används vid tillverkningen av ett läkemedel avsett för människor enligt definitionen i artikel 1 i direktiv 65/65/EEG.

2.  Vid genomförandet av artikel 3 i förordning (EG) nr 141/2000 om särläkemedel avses med

stor nytta : en kliniskt relevant fördel eller ett betydande bidrag till hälso- och sjukvården.

3.   ►M1  Vid genomförandet av artikel 8 i förordning (EG) nr 141/2000 om särläkemedel ska följande definitioner gälla:

a) utgår,

b)  liknande läkemedel: ett läkemedel som innehåller en eller flera liknande aktiva substanser som ett redan godkänt särläkemedel och som är avsett för samma behandlingsindikation,

c)  liknande aktiv substans: en identisk aktiv substans eller en aktiv substans med samma väsentliga strukturer (men inte nödvändigtvis samtliga molekylära strukturer) som verkar via samma mekanism. När det gäller läkemedel för avancerad terapi, där den väsentliga strukturen inte kan definieras fullt ut, ska likheten mellan två aktiva substanser emellertid bedömas på grundval av biologiska och funktionella egenskaper.

Vid genomförandet av led c ska följande gälla:

1)   Kemiska läkemedel

Den väsentliga strukturen är den relevanta delen av strukturen hos en aktiv substans. Den kan utgöra hela molekylen eller delar av den. För att ta reda på om den väsentliga strukturen är densamma i två eller flera molekyler görs en jämförelse av deras strukturer.

1.1)

Isomerer, isomerblandningar, komplex, estrar, etrar, salter eller derivat av den ursprungliga aktiva substansen, eller en aktiv substans vars molekylstruktur endast i ringa grad skiljer sig från den ursprungliga, till exempel en substans med en analog struktur, ska räknas som liknande.

1.2)

Syntetiska polynukleotider, enkel- eller dubbelsträngade, bestående av två eller flera olika nukleotider, där

 skillnaden i nukleotidsekvensen i purin- eller pyrimidinbaserna eller deras derivat är obetydlig, ska räknas som liknande; antisens eller interfererande substanser bestående av nukleotider ska därför normalt räknas som liknande substanser, om bindningskinetiken av hybridiseringen till målsekvensen inte nämnvärt påverkas av att man lägger till, ersätter eller avlägsnar nukleotider,

 strukturskillnad som beror på att sockerdelen (ribos eller deoxiribos) modifierats eller ersatts med ett syntetiskt ämne med analog struktur, ska normalt ge upphov till substanser som räknas som liknande; antisens eller interfererande substanser bestående av nukleotider kommer normalt att räknas som liknande, om bindningskinetiken av hybridiseringen till målsekvensen inte nämnvärt påverkas av att man ändrar (deoxi)ribosen.

2)   Biologiska läkemedel (med undantag för läkemedel för avancerad terapi)

De väsentliga strukturerna är de strukturella komponenter i en aktiv substans som är viktiga för substansens funktionella egenskaper. De väsentliga strukturerna kan bestå av en terapeutisk del eller en terapeutisk del i kombination med ytterligare strukturella element som nämnvärt bidrar till den aktiva substansens funktionella egenskaper.

Sådana ytterligare strukturella element kan på annat sätt konjugeras, slås samman eller sammanbindas med den terapeutiska delen eller kan vara en förlängning av proteinstommen i den terapeutiska delen genom ytterligare aminosyror. Ämnen med strukturella element för vilka liknande metoder för modifierings- eller konjugationsteknik används ska normalt ge upphov till liknande substanser.

Biologiskt aktiva substanser vars molekylstruktur endast i ringa grad skiljer sig från de ursprungliga biologiska substanserna ska räknas som liknande.

2.1)

Proteinhaltiga substanser:

Om strukturskillnaden beror på posttranslationella händelser (såsom olika glykosyleringsmönster) ska substanserna normalt räknas som liknande. Vissa posttranslationella modifieringar kan emellertid i undantagsfall leda till en substans som räknas som icke-liknande, om substansens funktionella egenskaper nämnvärt påverkas.

Om skillnaden i aminosyrasekvensen är obetydlig ska substanserna normalt räknas som liknande. Två farmkologiskt besläktade proteiner i samma grupp (t.ex. med skillnader i N-terminalt metionin, naturligt extraherade proteiner kontra rDNA-härledda proteiner eller andra mindre varianter) ska normalt räknas som liknande. Om ett strukturellt element läggs till kan det emellertid leda till att substanser räknas som icke-liknande om substansens funktionella egenskaper nämnvärt påverkas.

Monoklonala antikroppar som binder till samma epitop ska normalt räknas som liknande. Två monoklonala antikroppskonjugat eller fusionsproteiner kan emellertid räknas som icke-liknande om antingen antikroppens komplementära specificitetsbestämmande regionsekvenser, s.k. CDR-sekvenser, eller ytterligare strukturella element i den konjugerade monoklonala antikroppen är annorlunda.

2.2)

Polysackarider:

Substanser med identiska repeterande sackaridenheter, även om antalet enheter varierar, ska normalt räknas som liknande.

Ett konjugerat polysackaridvaccin jämfört med ett icke-konjugerat polysackaridvaccin innehållande samma antigen räknas som icke-liknande substans.

3)   Läkemedel för avancerad terapi

3.1)

Cellbaserade läkemedel för avancerad terapi: Två besläktade cellbaserade läkemedel är inte liknande om

 det finns skillnader i utgångsmaterial eller läkemedlets slutliga sammansättning som nämnvärt påverkar de biologiska egenskaper och/eller den biologiska aktivitet som är av betydelse för läkemedlets avsedda terapeutiska effekt och/eller säkerhetsattribut; olika källor för utgångsmaterialen (t.ex. vid autologa läkemedel för avancerad terapi) är inte tillräckligt för att stödja ett påstående att två läkemedel är icke-liknande, eller

 det finns skillnader i tillverkningstekniken som nämnvärt påverkar de biologiska egenskaper och/eller den biologiska aktivitet som är av betydelse för läkemedlets avsedda terapeutiska effekt och/eller säkerhetsattribut.

3.2)

Läkemedel för genterapi: Två läkemedel för genterapi ska inte räknas som liknande om det finns skillnader i terapeutisk sekvens, viral vektor, överföringssystem, reglerande sekvenser eller tillverkningsteknik som nämnvärt påverkar de biologiska egenskaper och/eller den biologiska aktivitet som är av betydelse för läkemedlets avsedda terapeutiska effekt och/eller säkerhetsattribut.

Skillnader i en terapeutisk sekvens utan nämnvärd påverkan på den avsedda terapeutiska effekten är inte tillräckligt för att stödja ett påstående att två läkemedel för genterapi är icke-liknande.

3.3)

Genetiskt modifierade celler. Övervägandena i punkterna 3.1 och 3.2 ska gälla.

4)   Radiofarmaceutiska läkemedel

Samma radiofarmaceutiska aktiva substans, eller en substans som skiljer sig från den ursprungliga i fråga om radionuklid, ligand, märkningsställe eller den mekanism som binder molekylen till radionukliden, förutsatt att den verkar via samma mekanism, ska räknas som liknande substanser, ◄

d)  klinisk överlägsenhet: innebär att man visar att ett läkemedel ger en signifikant terapeutisk eller diagnostisk fördel framför ett godkänt särläkemedel i ett eller flera av följande hänseenden:

1) Läkemedlet är effektivare än ett godkänt särläkemedel (mätt som effekt på en kliniskt meningsfull händelse (endpoint) i adekvata och välkontrollerade kliniska prövningar). Detta utgör i allmänhet samma slags bevis som krävs för att underbygga effektivitetspåståenden vid jämförelsen av två olika läkemedel. Generellt krävs riktade, jämförande kliniska prövningar, men jämförelser baserade på andra meningsfulla händelser, inklusive ersättande meningsfulla händelser, får också användas. I samtliga fall bör metodologin motiveras.

2) Läkemedlet ökar säkerheten för en betydande del av målgrupperna. I vissa fall krävs riktade, jämförande kliniska prövningar.

3) Man kan visa att läkemedlet ger ett betydande bidrag till diagnostiken eller hälso- och sjukvården, om man i undantagsfall varken kan påvisa större säkerhet eller effektivitet.

Artikel 4

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den antagits av kommissionen och är tillämplig från och med den dagen.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Top