1.

Omfattas ett nationellt regelverk (873 § andra, tredje, sjätte, sjunde och åttonde styckena, 874, § första–fjärde styckena och 1965 § första–fjärde styckena i lagen om elektronisk kommunikation [Elektroonilise side seadus, nedan kallad ESS]), genom vilket ett kommunikationsföretag, i syfte att skydda den nationella säkerheten, åläggs att ansöka om tillstånd för att kunna använda en hård- och programvara i sitt kommunikationsnät av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2018/1972 (1) om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation?

2.

Om föregående fråga besvaras jakande:

Ska artikel 1.3 c i direktiv 2018/1972 jämförd med artikel 4.2 FEU tolkas så, att införandet av sådana begränsningar omfattas av medlemsstatens exklusiva behörighet och utgör en rent nationell åtgärd avseende vilken bestämmelserna i direktiv 2018/1972 inte är tillämpliga?

3.

Om fråga [2] besvaras nekande:

Utgör ett nationellt regelverk (873 § andra, tredje, sjätte, sjunde och åttonde styckena, 874 § första–fjärde styckena och 1965 § första–fjärde styckena ESS) som inte tillåter att ett kommunikationsföretag använder hård- och programvara i sitt kommunikationsnät utan att ha erhållit tillstånd till denna användning från en förvaltningsmyndighet, en begränsning av friheten att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster i den mening som avses i artikel 12.1 i direktiv 2018/1972?

4.

Om fråga [3] besvaras jakande:

Ska sådana nationella bestämmelser inte tillämpas om de inte i förväg har anmälts till Europeiska kommissionen enligt artikel 12.1 i direktiv 2018/1972?

5.

Om fråga [2] besvaras jakande:

Är det förenligt med artikel 36 FEUF och proportionalitetsprincipen att det enligt nationella bestämmelser, vilka har som syfte att skydda den nationella säkerheten, krävs att ett kommunikationsföretag ansöker om ett tillstånd för att kunna använda en hård- och programvara i sitt kommunikationsnät och att förvaltningsmyndigheten vid bedömningen av det hot som den ifrågavarande högriskklassificerade hård- och programvaran utgör inte åläggs a) att pröva huruvida de risker som har samband med tillverkaren tas med i bedömningen av den specifika hård- och programvaran, b) att bedöma den specifika hård- och programvarans funktionalitet, placering och betydelse i samband med tillhandahållandet av en kommunikationstjänst och c) att pröva huruvida de problem som har samband med den stat där tillverkaren har sitt säte tas med i bedömningen av tillverkaren?

6.

Utgör det ett berövande av egendom i den mening som avses i artikel 17.1 andra meningen i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att det beviljas ett tillstånd att använda en hård- eller programvara med en kortare giltighetstid än hård- eller programvarans livslängd om hård- eller programvaran redan har funnits och aktivt använts i ett kommunikationsnät innan tillståndskravet infördes och den aktuella hård- eller programvaran förvärvats i enlighet med då gällande rätt?