1)

I en situation där det i nationell rätt föreskrivs att en domare vid en nationell domstol i sista instans (Högsta domstolen, Polen) kan, på grundval av ett skönsmässigt beslut av Högsta domstolens förste ordförande, under en viss period per år omplaceras, utan domarens samtycke, från en avdelning i denna domstol – i vilken domaren normalt tjänstgör i enlighet med sin utbildning och kompetens – till en annan avdelning i samma domstol i syfte att döma i mål av annat slag än de som domaren hittills har dömt i, ska artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) tolkas så, att den domare som omplaceras, för att skydda sin oavhängighet och sitt oberoende, måste ha rätt till ett effektivt rättsmedel mot detta beslut inför en oavhängig och opartisk domstol i ett förfarande som uppfyller kraven i artiklarna 47 och 48 i stadgan?

2)

Eller ska dessa bestämmelser tolkas så, att en medlemsstats domstol i sista instans (Högsta domstolen) inte är en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag och som ger enskilda ett effektivt rättsligt skydd på de områden som omfattas av unionsrätten, när två domare i den dömande tresitsen har, utan deras samtycke, blivit omplacerade efter beslut av ordföranden i denna domstol från sina ursprungliga avdelningar i syfte att vederbörande ska döma i en annan avdelning i samma domstol, utan att de dessförinnan getts möjlighet att överklaga detta beslut inför en opartisk och oavhängig domstol i ett förfarande som uppfyller kraven i artiklarna 47 och 48 i stadgan?