—

ogiltigförklara förordning (EU) 2022/1273 (1), i den mån den ändrar artikel 9.2 i förordning (EU) 269/2014 (2) och ålägger sökandena en rapporteringsskyldighet, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Genom den första grunden gör sökandena gällande att rådet överskred sin befogenhet i fråga om restriktiva åtgärder. Sökandena är av uppfattningen att rapporteringsskyldigheten inte är nödvändig för att genomföra beslut 2014/145/Gusp (3) och att denna bestämmelse således inkräktar på medlemsstaternas befogenhet att genomföra restriktiva åtgärder. Rådet har inte befogenhet att utforma och definiera en överträdelse av en rapporteringsskyldighet som inte utgör en restriktiv åtgärd, och inte heller att harmonisera sanktioner för att beivra en sådan överträdelse.

2.

Den andra grunden avser att rådet gjorde sig skyldigt till maktmissbruk, eftersom den rapporteringsskyldighet som införts inom en strikt tidsfrist, jämte medlemsstaternas skyldighet att beivra överträdelser av denna rapporteringsskyldighet medelst sanktioner som bland annat består i konfiskering, antagits med ett enda, eller åtminstone ett avgörande syfte, nämligen att uppnå ett annat mål än det angivna.

3.

Den tredje grunden avser ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, eftersom rapporteringsskyldigheten inte var nödvändig, och de konsekvenser som följer av en överträdelse av rapporteringsskyldigheten därmed är oproportionerlig i förhållande till de mål som eftersträvas genom förordningen.

4.

Genom den fjärde grunden åberopar sökandena ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, eftersom artikel 1.4 i den angripna förordningen varken är klar eller precis, och dess tillämpning inte är förutsägbar.