—

ogiltigförklara gemensamma resolutionsnämndens beslut av den 11 april 2022 om beräkningen av 2022 års förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden (SRB/ES/2022/18), i den del det avser sökanden, och

—

förplikta gemensamma resolutionsnämnden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden avser åsidosättande av artikel 5.1 e i den delegerade förordningen (EU) 2015/63, (1) eftersom svaranden inte uteslöt de kundmedel som sökanden förvaltade från beräkningen av bankavgiften för år 2022. Artikel 5.1 e i den delegerade förordningen (EU) 2015/63 är tillämplig på sådana insolvensskyddade kundmedel, då förutsättningarna i bestämmelsens entydiga ordalydelse är uppfyllda.

2.

Andra grunden avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen enligt artikel 70.2 andra stycket i förordning (EU) nr 806/2014, (2) jämförd med artikel 103.7 i direktiv 2014/59/EU, (3) eftersom det i beslutet fastställdes en mångdubbelt högre bankavgift enbart på grundval av de – riskfria – förvaltningsskulder som framgick av sökandens balansräkning. Beslutet är varken ägnat eller nödvändigt för att uppnå de mål som eftersträvas med bankavgiften, och de olägenheter som beslutet medfört står inte i rimlig proportion till de eftersträvade målen.

3.

Tredje grunden avser åsidosättande av likabehandlingsprincipen, eftersom sökanden i beslutet utan något sakligt skäl behandlas annorlunda än kreditinstitut, vars nationella redovisningsstandarder inte kräver upplysning om förvaltningsskulder, eller som utarbetar sina räkenskaper i enlighet med IFRS (International Financial Reporting Standards), och värdepappersföretag, som inte samtidigt hade tillstånd att utöva verksamhet som kreditinstitut och som förvaltade kundmedel.

4.

Fjärde grunden avser åsidosättande av artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), eftersom inkluderandet av de riskfria förvaltningsskulderna i beräkningsunderlaget ledde till en väsentlig höjning av bankavgiften för sökanden år 2022.

5.

Femte grunden avser åsidosättande av artikel 49 jämförd med artikel 54 FEUF, eftersom beslutet innebär en inskränkning av sökandens rätt att fritt utöva verksamhet i den medlemsstat där sökanden har sitt huvudsakliga etableringsställe, och eftersom denna begränsning är oproportionerlig och diskriminerar sökanden i förhållande till värdepappersföretag i andra medlemsstater som samtidigt hade tillstånd att utöva verksamhet som kreditinstitut.

6.

Sjätte grunden avser åsidosättande av rätten att bli hörd i artikel 41.1 och 41.2 a i stadgan, eftersom den frist svaranden gav sökanden på bara elva arbetsdagar var otillräcklig för att gå igenom utkastet till beslut och utarbeta ett yttrande inom ramen för hörandet.

7.

Sjunde grunden avser åsidosättande av artikel 41.1 och 41.2 c i stadgan och artikel 296 andra stycket FEUF, eftersom sökanden inte med ledning av skälen i det angripna beslutet kan kontrollera sitt bidragsbelopp.

8.

Åttonde grunden avser åsidosättande av principen om ett effektivt rättsligt skydd enligt artikel 47 första stycket i stadgan, eftersom det på grund av bristande motivering inte har varit möjligt för sökanden att rätt förstå eller att bestrida beslutets giltighet.

9.

Nionde grunden (i andra hand) avser att beräkningsunderlaget var ogiltigt enligt artikel 14.2 och artikel 3 led 11, jämförda med artikel 5.1 e och artikel 3 led 2, i den delegerade förordningen (EU) 2015/63, om det ska tolkas så att förvaltningsskulder i värdepappersföretag, som även har tillstånd att utöva verksamhet som kreditinstitut, ska beaktas vid beräkningen av bankavgiften, eftersom det då föreligger ett åsidosättande av artikel 103.7 i direktiv 2014/59/EU, likabehandlingsprincipen, artikel 16 i stadgan och artikel 49 jämförd med artikel 54 FEUF.