1

Europeiska centralbanken (ECB) och Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 12 oktober 2022, Corneli/ECB (T‑502/19, EU:T:2022:627) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom biföll tribunalen delvis Francesca Cornelis talan och ogiltigförklarade ECB:s beslut ECB-SSM-2019-ITCAR-11 av den 1 januari 2019, varigenom Banca Carige SpA ställdes under tillfällig förvaltning (nedan kallat beslutet om tillfällig förvaltning) och ECB:s beslut ECB-SSM-2019-ITCAR-13 av den 29 mars 2019 om förlängning av den tillfälliga förvaltningen till och med den 30 september 2019 (nedan kallat beslutet om förlängning och, tillsammans med beslutet om tillfällig förvaltning, de omtvistade besluten).

2

Vid tillämpningen av rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013, s. 63) definieras den gemensamma tillsynsmekanismen i artikel 2.9 som ”ett europeiskt system för finansiell tillsyn som består av ECB och nationella behöriga myndigheter i deltagande medlemsstater enligt artikel 6 i denna förordning”.

3

I artikel 4 i förordningen föreskrivs följande:

”1.   Inom ramen för artikel 6 ska ECB, i enlighet med punkt 3 i denna artikel, ha exklusiv befogenhet att för tillsynsändamål utföra följande uppgifter i förhållande till alla kreditinstitut som är etablerade i de deltagande medlemsstaterna:

…

…

2.   För kreditinstitut som är etablerade i en icke deltagande medlemsstat och som etablerar en filial eller tillhandahåller gränsöverskridande tjänster i en deltagande medlemsstat ska ECB inom ramen för punkt 1 utföra de uppgifter för vilka de nationella behöriga myndigheterna har behörighet i enlighet med tillämplig unionsrätt.

3.   ECB ska, för att utföra de uppgifter som ECB tilldelats enligt denna förordning och med målet att säkerställa hög tillsynsstandard, tillämpa all tillämplig unionsrätt och, när denna unionslagsrätt utgörs av direktiv, den nationella lagstiftning som införlivar dessa direktiv. Om den tillämpliga unionsrätten utgörs av förordningar ska ECB där dessa förordningar för närvarande uttryckligen ger medlemsstaterna utrymme för olika alternativ också tillämpa den nationella lagstiftning som utnyttjar dessa möjligheter.

…”

4

Artikel 9.1 och 9.2 i nämnda förordning föreskriver följande:

”1.   Om så krävs uteslutande för att utföra de uppgifter som ECB tilldelas genom artiklarna 4.1, 4.2 och 5.2 ska ECB vid behov anses utgöra den behöriga myndigheten eller den utsedda myndigheten i de deltagande medlemsstaterna såsom fastställts genom den tillämpliga unionsrätten.

För samma begränsade syfte ska ECB ha alla de befogenheter och skyldigheter som anges i denna förordning. ECB ska också ha alla de befogenheter och skyldigheter som behöriga och utsedda myndigheter har enligt tillämplig unionsrätt, såvida inte något annat föreskrivs i denna förordning. Framför allt ska ECB ha de befogenheter som anges i avsnitten 1 och 2 i detta kapitel.

…

2.   ECB ska utöva de befogenheter som avses i punkt 1 i den här artikeln i enlighet med de akter som avses i artikel 4.3 första stycket. ECB och de nationella behöriga myndigheterna ska vid utövandet av sina respektive tillsyns- och utredningsbefogenheter samarbeta nära.”

5

Enligt artikel 2.1 led 21 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190) omfattar begreppet ”behörig myndighet”, vid tillämpningen av detta direktiv, bland annat ECB, ”vad avser de särskilda uppgifter som den tilldelas genom [förordning nr 1024/2013]”.

6

I artikel 27 i direktiv 2014/59, med rubriken ”Åtgärder för tidigt ingripande”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Om ett [kreditinstitut eller värdepappersföretag] överträder, eller till följd av bland annat en snabbt försämrad finansiell ställning, inbegripet en försämrad likviditetssituation, ökad hävstång, nödlidande lån eller koncentration av exponeringar, på grundval av en uppsättning indikatorer, som kan inbegripa institutets kapitalbaskrav plus 1,5 procentenheter, inom en snar framtid sannolikt kommer att överträda kraven i [Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1], [Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338)], avdelning II i [Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 2014, s. 349)], eller någon av artiklarna 3–7, 14–17, samt 24, 25 och 26 i [Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 84)], ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter … åtminstone förfogar över åtgärder för att göra följande:

…”

7

I artikel 28 i direktivet, som har rubriken ”Avsättning av den verkställande ledningen och ledningsorganet”, föreskrivs följande:

”När det föreligger en väsentlig försämring av ett instituts finansiella ställning eller när det föreligger allvarliga överträdelser av lagar, föreskrifter eller institutets stadgar eller allvarliga administrativa oegentligheter, och när andra åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 27 inte är tillräckliga för att vända den förvärrade situationen, ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter får kräva att institutets verkställande ledning eller ledningsorgan avsätts, i sin helhet eller vissa personer. Tillsättningen av den nya verkställande ledningen eller det nya ledningsorganet ska ske i enlighet med nationell rätt och unionsrätten och ska kräva godkännande eller medgivande av den behöriga myndigheten.”

8

Artikel 29 i nämnda direktiv har rubriken ”Tillfällig förvaltare”. I punkt 1 i den artikeln anges följande:

”När ett byte av den verkställande ledningen eller ledningsorganet i enlighet med artikel 28 inte anses tillräckligt av den behöriga myndigheten för att åtgärda situationen ska medlemsstaterna se till att de behöriga myndigheterna får utse en eller flera tillfälliga förvaltare av institutet. Beroende på vad som är lämpligt i det enskilda fallet får behöriga myndigheter utse en tillfällig förvaltare antingen för att tillfälligt byta ut institutets ledningsorgan eller tillfälligt arbeta med institutets ledningsorgan, och den behöriga myndigheten ska meddela sitt beslut vid tidpunkten för tillsättningen. Om den behöriga myndigheten utser en tillfällig förvaltare för att arbeta med institutets ledningsorgan, ska den behöriga myndigheten vid tidpunkten för tillsättningen specificera den tillfälliga förvaltarens roll, uppgifter och befogenheter samt eventuella krav på att institutets ledningsorgan ska samråda med eller erhålla medgivande från den tillfälliga förvaltaren innan den fattar specifika beslut eller vidtar specifika åtgärder. Den behöriga myndigheten ska vara skyldig att offentliggöra alla tillsättningar av tillfälliga förvaltare utom när den tillfälliga förvaltaren saknar befogenhet att representera institutet. Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att alla tillfälliga förvaltare har de kvalifikationer, den förmåga och erfarenhet som krävs för att utföra hans eller hennes uppdrag och att det inte föreligger någon intressekonflikt.”

9

I artikel 69 octiesdecies i decreto legislativo n. 385 – Testo unico delle leggi in materia bancaria e creditizia (lagstiftningsdekret nr 385 – Konsolidering av lagarna på bank- och kreditområdet) av den 1 september 1993 (ordinarie tillägg nr 92 till GURI nr 230 av den 30 september 1993), i den lydelse som är tillämplig i förevarande mål (nedan kallad den konsoliderade banklagstiftningen), genom vilken artikel 28 i direktiv 2014/59 införlivas med den italienska rättsordningen, föreskrivs följande i punkt 1:

”Italiens centralbank får vidta följande åtgärder gentemot en bank eller moderbolag i en bankkoncern:

…

10

Genom artikel 70 i den konsoliderade banklagstiftningen, med rubriken ”Tillfällig förvaltare”, införlivas artikel 29 i direktiv 2014/59 med den italienska rättsordningen. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Banca d’Italia får besluta att de organ som utövar förvaltning och tillsyn över banker ska upplösas vid sådana överträdelser eller oegentligheter som avses i artikel 69 octiesdecies punkt 1 b, eller om allvarliga förmögenhetsförluster förväntas, eller när en upplösning har begärts genom motiverad ansökan framställd av ledningsorgan eller extraordinär bolagsstämma.”

11

I punkterna 2–19 i den överklagade domen redogjorde tribunalen för bakgrunden till tvisten och de omständigheter som hade inträffat efter det att talan väcktes vid tribunalen. Dessa kan, med avseende på förevarande förenade mål, sammanfattas enligt följande.

12

Banca Carige var ett kreditinstitut etablerat i Italien, som var börsnoterat och underställt ECB:s direkta tillsyn sedan år 2014. Banca Carige hade ackumulerat förluster på mer än 1,6 miljarder euro mellan december 2014 och den 1 januari 2019. Francesca Corneli var minoritetsaktieägare i Banca Carige. När talan väcktes vid tribunalen innehade hon 200000 stamaktier, motsvarande 0,000361 procent av aktiekapitalet i Banca Carige.

13

Eftersom Banca Carige den 1 januari 2018 inte uppfyllde minimikraven avseende skuldsättningsgrad, gjorde den under år 2018 flera försök att avhjälpa denna situation. Dessa försök var dock inte framgångsrika. Till följd av motståndet mot en ökning av kapitalet genom utbyte av efterställda obligationer mot nyemitterade aktier, som uttrycktes av aktieägare som innehade 70 procent av kapitalet i Banca Carige vid en extra bolagsstämma i denna bank den 22 december 2018, avgick sju ledamöter i bankens styrelse, däribland ordföranden, vice ordföranden och den verkställande direktören, med omedelbar verkan den 23 december 2018 och den 2 januari 2019. Dessa avgångar ledde till att styrelsens sammansättning inte uppfyllde kraven i Banca Cariges stadgar och tillämplig italiensk rätt. Enligt Banca Cariges stadgar satt de fyra ledamöter som inte hade avgått kvar på sina poster för att sköta bankens löpande förvaltning.

14

Den 1 januari 2019 antog ECB beslutet om tillfällig förvaltning, vilket fick till följd, för det första, att Banca Cariges styrelse upplöstes och att de tidigare ledamöterna ersattes av tre tillfälliga förvaltare, för det andra, att Banca Cariges tillsynskommitté upplöstes och att de tidigare ledamöterna i denna kommitté ersattes av tre andra personer och, för det tredje, att nya organ tilldelades uppdraget att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att Banca Carige på nytt och varaktigt uppfyller kapitalkraven.

15

Den 29 mars 2019 antog ECB beslutet om förlängning.

16

Genom beslut av den 30 september 2019 förlängde ECB den tillfälliga förvaltningen av Banca Carige till och med den 31 december 2019. Genom beslut av den 20 december 2019 förlängde ECB på nytt denna period, till och med den 31 januari 2020, för att göra det möjligt att slutföra förstärkningen av Banca Cariges kapital.

17

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 12 juli 2019 väckte Francesca Corneli talan om ogiltigförklaring av beslutet om tillfällig förvaltning och av ”alla efterkommande eller efterföljande rättsakter”, inbegripet beslutet om förlängning, och senare beslut om en ny förlängning av den tillfälliga förvaltningen av Banca Carige.

18

Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 2 oktober 2019 framställde ECB en invändning om rättegångshinder avseende denna talan, vilken förenades med målet genom ett beslut från tribunalen den 29 april 2020.

19

Genom beslut av den 24 juni 2020 tilläts kommissionen att intervenera till stöd för ECB:s yrkanden.

20

Vad gäller frågan huruvida talan kunde tas upp till prövning bedömde tribunalen inledningsvis, i punkterna 22–28 i den överklagade domen, huruvida yrkandet om ogiltigförklaring av de olika beslut av ECB som nämns i punkt 17 ovan i alla avseenden uppfyllde de formkrav som föreskrivs i artiklarna 76 och 86 i tribunalens rättegångsregler och huruvida de rättsakter som det yrkades ogiltigförklaring av förelåg och gick Francesca Corneli emot. Efter denna prövning fann tribunalen, i punkt 29 i den överklagade domen, att Francesca Cornelis talan kunde tas upp till prövning i den del den avsåg de omtvistade besluten, men inte med avseende på ”alla efterkommande eller efterföljande rättsakter”, inbegripet de beslut som ECB antagit efter det att talan hade väckts och som innebar en ny förlängning av den tillfälliga förvaltningen av Banca Carige.

21

Därefter prövade tribunalen, i punkterna 33–54 i den överklagade domen, ECB:s invändning om rättegångshinder, vilken stöddes av kommissionen, i vilken det gjordes gällande att Francesca Corneli saknar talerätt. Tribunalen prövade först frågan huruvida Francesca Corneli var direkt berörd av de omtvistade besluten.

22

Såsom framgår av punkterna 34 och 35 i den överklagade domen fann tribunalen att rättsförhållandet mellan Banca Carige och dess aktieägare, däribland Francesca Corneli, hade ändrats genom de omtvistade besluten, vilka utan att någon mellanliggande rättsakt hade utfärdats, i sig ändrade den rätt som Francesca Corneli hade att, i egenskap av aktieägare, delta i förvaltningen av Banca Carige i enlighet med tillämpliga bestämmelser. Tribunalen fann särskilt att dessa beslut innebar ett åsidosättande av Francesca Cornelis rätt att i egenskap av aktieägare välja Banca Cariges lednings- och tillsynsorgan, att sammankalla bolagsstämman och att fastställa dagordningen samt ändrade villkoren för att aktieägare, såsom Francesca Corneli, skulle kunna utkräva ansvar av lednings- och tillsynsorganen.

23

Efter att ha underkänt ECB:s och kommissionens argument i motsatt riktning fann tribunalen, i punkt 54 i den överklagade domen, att de omtvistade besluten direkt berörde Francesca Corneli.

24

För det andra prövade tribunalen, i punkterna 55–76 i den överklagade domen, frågan huruvida Corneli var personligen berörd av de omtvistade besluten. Såsom framgår av punkterna 58–64 i den domen fann tribunalen att de kriterier som har fastställts i domen av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen (25/62, EU:C:1963:17), var uppfyllda för Francesca Corneli, av följande skäl. Hon var, i egenskap av aktieägare i Banca Carige, vid tidpunkten för antagandet av respektive beslut, identifierbar, på grund av att förteckningen över de aktieägare som skulle komma att beröras av dessa beslut redan var fastställd, i synnerhet vad gäller beslutet om tillfällig förvaltning som hade antagits en dag då kreditinstituten var stängda, vilket innebar att aktierna inte var överlåtbara den dagen. Tribunalen konstaterade vidare att aktieägarna i Banca Carige, däribland Francesca Corneli, påverkades personligen av att de omtvistade besluten antogs, i en egenskap som var utmärkande för dem, nämligen dels att de innehade aktier i Banca Cariges kapital, dels att de till följd av dessa beslut hindrades från att utöva vissa rättigheter som var knutna till dessa aktier.

25

Tribunalen påpekade bland annat, i punkt 63 i den överklagade domen, att Francesca Corneli ingick bland de aktieägare som hade röstat emot det förslag som hade lagts fram vid bolagsstämman den 22 december 2018. Även om denna röst endast gav uttryck för en begäran om senareläggning, medförde den att styrelsens ledamöter avgick och att styrelsen sedan upplöstes, varigenom Banca Carige hamnade i en situation som under föreliggande omständigheter, såsom framgår av beslutet om tillfällig förvaltning, ledde till att ECB vidtog åtgärder och att bolagsstämman tills vidare fråntogs sitt uppdrag, vilket innebar att aktieägarna således fråntogs möjligheten att genom sin röst påverka den strategi som Banca Carige skulle följa.

26

Efter att ha underkänt ECB:s och kommissionens invändningar fann tribunalen, i punkt 76 i den överklagade domen, att Francesca Corneli var personligen berörd av de omtvistade besluten och att hon följaktligen uppfyllde de krav som ställs vad gäller talerätt.

27

För det tredje underkände tribunalen, i punkterna 77–82 i den överklagade domen, ECB:s invändning om rättegångshinder, enligt vilken Francesca Corneli saknade berättigat intresse av att få saken prövad. Tribunalen erinrade i punkt 81 i den överklagade domen om att Francesca Corneli, för att motivera sin talan, framhöll de omtvistade beslutens inverkan på de rättigheter som hon personligen hade i egenskap av aktieägare i Banca Carige, däribland rätten att kalla till bolagsstämma för att föreslå att talan väcks eller rätten att lägga till en motsvarande punkt på dagordningen för en sådan bolagsstämma. Av detta drog tribunalen, i punkt 82 i den överklagade domen, slutsatsen att om de omtvistade besluten ogiltigförklarades, så skulle inverkan på aktieägarnas situation inte vara identisk med den inverkan som en ogiltigförklaring av besluten skulle få på Banca Cariges situation och att Francesca Corneli, som agerade på grund av den inverkan som dessa beslut har på hennes egna rättigheter, följaktligen kunde göra gällande att hon hade ett särskilt intresse av att väcka talan om ogiltigförklaring av nämnda beslut, vilket skiljer sig från Banca Cariges intresse.

28

Tribunalen fann följaktligen att talan kunde tas upp till prövning och prövade den i sak. Till stöd för sin talan i första instans anförde Francesca Corneli sju grunder. Den första grunden avsåg åsidosättande av bestämmelserna om proportionalitet. Den andra grunden avsåg åsidosättande av motiveringsskyldigheten och rätten att yttra sig. Den tredje grunden avsåg utnämnande av personer, som tidigare haft viktiga funktioner inom Banca Cariges ledning och förvaltning, till tillfälliga förvaltare. Den fjärde grunden avsåg felaktig rättstillämpning vid fastställandet av den rättsliga grund som använts för att anta de omtvistade besluten. Den femte grunden avsåg den omständigheten att ECB hade försökt lösa ledningsproblemen genom att utse personer som hade skapat dessa problem. Den sjätte grunden avsåg åsidosättande av dels bestämmelserna om aktieägares rättigheter, dels de grundläggande principerna om egendomsskydd, skydd för sparande, privat företagande, och skydd för medborgarnas självbestämmande i personliga val. Den sjunde grunden avsåg det förhållandet att den tillfälliga förvaltningen var olämplig för att lösa de problem som konstaterats.

29

Tribunalen beslutade att först pröva den fjärde grunden för talan i första instans, avseende felaktig rättstillämpning vid fastställandet av den rättsliga grund som hade använts för att anta de omtvistade besluten. Såsom framgår av punkt 86 i den överklagade domen gjorde Francesca Corneli genom denna grund gällande att ECB hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att grunda de omtvistade besluten på artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen, trots att denna bestämmelse inte avser den situation som hade åberopats för att motivera att Banca Carige ställdes under tillfällig förvaltning, det vill säga en ”betydande försämring” av Banca Cariges situation.

30

I punkt 95 i den överklagade domen drog tribunalen slutsatsen, av en jämförande analys av bestämmelserna i artikel 69 octiesdecies punkt 1 b och artikel 70 i den konsoliderade banklagstiftningen, att det i den sistnämnda bestämmelsen inte föreskrevs att bankernas förvaltnings- eller tillsynsorgan skulle upplösas och att en tillfällig förvaltning skulle inrättas vid en särskilt betydande försämring av situationen för den berörda banken eller bankkoncernen.

31

Tribunalen fann således, i punkt 100 i den överklagade domen, att ECB hade åsidosatt artikel 70 i den konsoliderade banklagstiftningen genom att, trots att ett sådant villkor inte föreskrevs i denna bestämmelse, grunda sig på en betydande försämring av Banca Cariges situation för att upplösa bankens förvaltnings- eller tillsynsorgan, inrätta en tillfällig förvaltning och bibehålla den under den period som avses i beslutet om förlängning.

32

Av de skäl som anges i punkterna 102–108 i den överklagade domen underkände tribunalen ECB:s och kommissionens argument att eftersom tillfällig förvaltning föreskrevs i artikel 29 i direktiv 2014/59 skulle artikel 70 i den konsoliderade banklagstiftningen tolkas mot bakgrund av förstnämnda bestämmelse, som sistnämnda bestämmelse hade till uppgift att införliva med italiensk rätt. Såsom framgår av punkterna 106 och 107 i den överklagade domen erinrade tribunalen om att skyldigheten att göra en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt inte kan ligga till grund för en tolkning som strider mot ordalydelsen i den nationella bestämmelsen om införlivande av ett direktiv. Enligt tribunalen skulle detta vara det resultat som skulle uppnås om denna tolkningsmetod användes i det mål som den hade att avgöra.

33

I punkterna 111–113 i den överklagade domen underkände tribunalen dessutom det argument som ECB och kommissionen hade framfört vid förhandlingen vid tribunalen, enligt vilket ECB, när den agerar i egenskap av behörig myndighet enligt banklagstiftningen, är skyldig att, utöver nationell rätt, tillämpa samtliga unionsrättsliga bestämmelser, inbegripet bestämmelserna i direktiv 2014/59, i vilka det föreskrivs tillfällig förvaltning vid en betydande försämring av det berörda institutets situation.

34

Tribunalen påpekade i punkt 112 i den överklagade domen att det följer av artikel 4.3 i förordning nr 1024/2013 att när den unionsrätt som är relevant för att utföra de uppgifter som ECB har tilldelats innehåller direktiv, är det den nationella lagstiftning som införlivar dessa direktiv som ska tillämpas. Enligt tribunalen kan denna bestämmelse inte tolkas så, att den omfattar två olika grunder för förpliktelser, nämligen unionsrätten i dess helhet, inbegripet direktiv, till vilken den nationella lagstiftning, genom vilken de har införlivats, ska läggas. Tribunalen fann att en sådan tolkning förutsätter att de nationella bestämmelsernas räckvidd skiljer sig från räckvidden för de direktiv som de är avsedda att införliva med nationell rätt och att de två typerna av rättsakter i ett sådant fall är bindande för ECB i egenskap av skilda rättskällor, vilket skulle strida mot artikel 288 FEUF. Tribunalen erinrade dessutom om domstolens praxis, enligt vilken ett direktiv inte i sig kan medföra skyldigheter för en enskild, vilket innebär att direktivet inte som sådant kan åberopas gentemot denne.

35

Under dessa omständigheter fann tribunalen, i punkt 113 i den överklagade domen, att det fel som ECB hade begått vid tillämpningen av artikel 70 i den konsoliderade banklagstiftningen således inte kunde avhjälpas genom en fri tolkning av texterna som skulle göra det möjligt att rekonstruera villkoren för tillämpning av bestämmelser som hade utformats på skilda sätt i direktiv 2014/59 och i nationell rätt. Tribunalen biföll följaktligen talan på den grunden att ECB hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid fastställandet av den rättsliga grund som ECB hade använt för att anta de omtvistade besluten och ogiltigförklarade dessa, utan att pröva de övriga grunder som hade åberopats av Francesca Corneli.

36

ECB har genom sitt överklagande i mål C‑777/22 P yrkat att domstolen ska

37

Kommissionen har inom ramen för sitt överklagande i mål C‑789/22 P yrkat att domstolen ska

38

I sin svarsskrivelse har Francesca Corneli yrkat att domstolen ska

39

I sin svarsskrivelse i mål C‑777/22 P har kommissionen angett att den stöder ECB:s yrkanden i deras helhet och har yrkat att dessa ska bifallas.

40

Domstolens ordförande beslutade den 8 februari 2023 att förena målen C‑777/22 P och C‑789/22 P vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

41

Genom beslut av domstolens ordförande av den 17 april 2023 tilläts Republiken Italien att intervenera till stöd för ECB:s och kommissionens yrkanden i målen C‑777/22 P och C‑789/22 P.

42

Republiken Italien har i sin interventionsinlaga yrkat att domstolen ska bifalla ECB:s och kommissionens överklaganden och följaktligen avvisa eller, i andra hand, ogilla Cornelis talan om ogiltigförklaring.

43

I enlighet med artikel 16 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol begärde ECB och Republiken Italien den 3 respektive den 6 november 2023 att de förevarande förenade målen skulle hänskjutas till stora avdelningen, vilket domstolen noterade den 7 maj 2024.

44

Till stöd för sitt överklagande i mål C‑777/22 P har ECB åberopat två grunder. Den första grunden avser att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna vad gäller de påstådda rättigheter som Francesca Corneli kunde göra gällande i egenskap av aktieägare i Banca Carige. Den andra grunden avser felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 70 i den konsoliderade banklagstiftningen.

45

Kommissionen har till stöd för sitt överklagande i mål C‑789/22 P åberopat fem grunder. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 263 FEUF, genom att tribunalen fann att de omtvistade besluten berörde Francesca Corneli direkt och personligen. Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 84 i tribunalens rättegångsregler och förbudet mot att på eget initiativ pröva en grund för ogiltigförklaring som avser den angripna rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende. Den tredje grunden avser åsidosättande av artikel 4.3 i förordning nr 1024/2013 och artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen. Den fjärde grunden avser åsidosättande av artikel 288 tredje stycket FEUF, genom att tribunalen fann att artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen inte kunde tolkas på ett sätt som var förenligt med artikel 29 i direktiv 2014/59. Den femte grunden avser åsidosättande av såväl artikel 288 andra och tredje styckena FEUF som artikel 4.3 i förordning nr 1024/2013, i den del tribunalen fann att ECB inte kunde grunda sig på bestämmelser i direktiv som har direkt effekt och i stället var skyldig att tillämpa nationell lagstiftning som strider mot direktiv.

46

Republiken Italien har i sin interventionsinlaga angett att den stöder samtliga grunder som ECB och kommissionen har anfört, med undantag för den femte grunden för kommissionens överklagande, som Republiken Italien inte har tagit ställning till.

47

Genom de första grunderna för överklagandet har ECB och kommissionen, som stöds av Republiken Italien, bestritt de domskäl i den överklagade domen där tribunalen fann att Francesca Corneli hade talerätt, eftersom de omtvistade besluten berörde henne direkt och personligen, och att hon även hade ett berättigat intresse av att få saken prövad, vilket innebar att hennes talan kunde tas upp till prövning. Dessa grunder består av fyra delar för ECB och tre delar för kommissionens del.

48

De två första delarna av ECB:s första grund och den första delen av kommissionens första grund avser punkterna 34 och 35 i den överklagade domen, i vilka tribunalen fann att de omtvistade besluten direkt berörde Francesca Corneli, eftersom de verkningar som dessa beslut har på ett bolag och på dess organ är likvärdiga med effekterna på situationen för varje aktieägare i detta bolag, inbegripet de aktieägare som, i likhet med Francesca Corneli, innehar en mycket liten andel av kapitalet. ECB har i detta avseende, genom den första grundens första del, hävdat att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna. Dessutom har ECB, genom den första grundens andra del, och kommissionen, genom den första grundens första del, gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

49

Dessa institutioner har understrukit att de rättigheter som räknas upp i punkt 34 i den överklagade domen inte tillkommer var och en av aktieägarna personligen. De anser att tribunalen i detta sammanhang grundade sig på en felaktig tolkning av de tillämpliga bestämmelserna i italiensk rätt och Banca Cariges stadgar. Det framgår av dessa bestämmelser och dessa stadgar, för det första, att rätten att lägga fram en förteckning över kandidater för val av ledamöter i styrelsen och tillsynskommittén är förbehållen de aktieägare som innehar minst 1 procent av stamaktierna, för det andra, att rätten att välja ledamöterna i dessa organ tillkommer bolagsstämman, för det tredje, att rätten att kalla till bolagsstämma och att fastställa dess dagordning endast kan utövas av en grupp aktieägare som representerar 5 procent av bolagets aktiekapital och, för det fjärde, att en skadeståndstalan mot ett bolags styrelseledamöter endast kan väckas av bolagsstämman eller av en grupp aktieägare som representerar 2,5 procent av aktiekapitalet.

50

ECB har dessutom gjort gällande att förevarande mål är analogt med det mål som avgjordes genom den dom som meddelades av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna den 7 juli 2020, Albert m.fl. mot Ungern (CE:ECHR:2020:0707JUD000529414), i vilken Europadomstolen, enligt ECB, fann att verkningarna av de rättsakter som var aktuella i det målet inte direkt berörde sökandena i det målet, som var aktieägare i två banker, utan dessa banker själva, medan deras aktieägare endast hade drabbats av indirekta och accessoriska verkningar.

51

Genom den tredje respektive den andra delen av sin första grund har ECB och kommissionen, som stöds av Republiken Italien, kritiserat punkterna 58, 61–63, 74 och 75 i den överklagade domen, i vilka tribunalen prövade frågan huruvida de omtvistade besluten berörde Francesca Corneli personligen.

52

De har i detta avseende kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 56 i den överklagade domen. Enbart den omständigheten att det var möjligt att identifiera aktieägarna i Banca Carige den 1 januari 2019, då marknaderna var stängda, innebär inte att det beslut om tillfällig förvaltning som fattades denna dag berörde dessa aktieägare individuellt. Detsamma gäller beslutet om förlängning, vilket inte antogs på en helgdag, vilket tribunalen själv har medgett. Den tillfälliga förvaltningen avsåg Banca Carige, som de omtvistade besluten riktade sig till, samt dess styrelseledamöter och inte denna banks aktieägare. Tribunalen har inte heller förklarat varför den omständigheten att Francesca Corneli hade röstat mot ett förslag till beslut som hade lagts fram vid bolagsstämman ska anses ha lett fram till att hon individualiserades på motsvarande sätt som de personer som de omtvistade besluten riktade sig till.

53

De skäl som anges i punkterna 74 och 75 i den överklagade domen gör det inte heller möjligt att anse att Francesca Corneli tillhörde en ”sluten grupp”, i den mening som avses i den praxis från domstolen som det hänvisas till i punkt 71 i den domen. Domen av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci (C‑622/16 P–C‑624/16 P, EU:C:2018:873), som tribunalen hänvisade till i punkt 74 i den överklagade domen, saknar relevans, eftersom de omtvistade besluten inte utgör regleringsakter.

54

Mer allmänt har domstolens praxis avseende ”slutna grupper” utvecklats i det särskilda sammanhanget i mål där unionsrättsakter med allmän räckvidd i själva verket endast berörde ett litet antal aktörer, så att dessa var lätt identifierbara. Däremot kan cirka 35000 aktieägare i Banca Carige inte rimligen anses utgöra en sådan begränsad krets av ekonomiska aktörer. Denna rättspraxis är för övrigt inte tillämplig när de personer som berörs av en rättsakt kan identifieras på grundval av en objektiv rättslig eller faktisk situation som fastställs i själva rättsakten. Så är fallet med Francesca Corneli och alla andra aktieägare i Banca Carige.

55

Genom den fjärde respektive den tredje delen av den första grunden för överklagandet har ECB och kommissionen, som stöds av Republiken Italien, gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att Francesca Corneli hade ett berättigat intresse av att få saken prövad för att väcka talan om ogiltigförklaring av de omtvistade besluten. Domstolen har enligt klagandena endast undantagsvis tillerkänt aktieägarna i ett bolag till vilket en rättsakt från en unionsinstitution riktar sig ett sådant intresse, nämligen om en sådan rättsakt även medför en ändring av stadgarna för det berörda bolaget eller har betydande direkta effekter, av konfiskatorisk karaktär, till nackdel för aktieägarna. Inrättandet av en tillfällig ledningsstruktur för en bank utgör inte ett sådant undantagsfall.

56

Tribunalen har dessutom inte visat att de omtvistade besluten kunde skada Francesca Cornelis intressen. För det första har tribunalen, i punkt 81 i den överklagade domen, felaktigt tillerkänt varje aktieägare rättigheter som tillkommer kvalificerade minoritetsaktieägare. För det andra har tribunalen, i punkt 82 i den överklagade domen, påstått att det finns skillnader mellan de verkningar som ett eventuellt ogiltigförklarande av de omtvistade besluten skulle få för Banca Carige och dess aktieägare, dock utan att identifiera dessa skillnader. Kommissionen har tillagt att tribunalen underlät att, vid behov på eget initiativ, pröva huruvida Francesca Corneli eventuellt fortfarande hade ett berättigat intresse av att få saken prövad efter det att den tillfälliga förvaltningen av Banca Carige hade avslutats.

57

Francesca Corneli har gjort gällande att ECB:s första grund för överklagandet inte kan tas upp till prövning, eftersom ECB inte har preciserat huruvida hon har gjort gällande felaktig rättstillämpning eller missuppfattning av de faktiska omständigheterna. Under alla omständigheter anser Francesca Corneli att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser såväl ECB:s första grund som kommissionens första grund för överklagandet.

58

Vad gäller frågan huruvida ECB:s första grund för överklagandet kan tas upp till prövning, påpekar domstolen att det framgår av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, och artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts, samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande, vid äventyr av att överklagandet eller den aktuella grunden avvisas (dom av den 23 november 2021, rådet/Hamas,C‑833/19 P, EU:C:2021:950, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

59

I förevarande fall uppfyller ECB:s första grund dessa krav, vilket innebär att den kan tas upp till prövning, vilket, i motsats till vad Francesca Corneli har gjort gällande, inte kan påverka den omständigheten att ECB har kritiserat tribunalen för att både ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning och missuppfattat de faktiska omständigheterna.

60

Vad gäller prövningen i sak av ECB:s och kommissionens första grunder för överklagandet erinrar domstolen om att det för att en talan som har väckts av en fysisk eller juridisk person mot en akt som riktar sig mot någon annan än personen i fråga ska kunna upptas till prövning enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF, krävs att den personen har talerätt, vilket är fallet i två typfall. För det första får en sådan talan väckas på villkor att denna akt direkt och personligen berör personen. För det andra får en sådan person också väcka talan mot en regleringsakt som inte medför genomförandeåtgärder om regleringsakten berör personen direkt (dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen,C‑33/14 P, EU:C:2015:609, punkt 59).

61

Eftersom förevarande mål inte omfattas av det andra typfallet, ska det prövas huruvida tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att de omtvistade besluten berörde Francesca Corneli direkt och personligen.

62

Vad för det första gäller frågan huruvida dessa beslut berörde Francesca Corneli direkt, framgår det av fast rättspraxis, som tribunalen också erinrade om i punkt 33 i den överklagade domen, att villkoret i artikel 263 fjärde stycket FEUF att en fysisk eller juridisk person ska vara direkt berörd av det beslut som talan avser är uppfyllt om två kumulativa kriterier är uppfyllda. För det första måste den angripna rättsakten ha direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning. För det andra får rättsakten inte lämna något utrymme för skönsmässig bedömning för dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av unionslagstiftningen, utan tillämpning av några mellanliggande bestämmelser (dom av den 5 november 2019, ECB m.fl./Trasta Komercbanka m.fl.,C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P, EU:C:2019:923, punkt 103 och där angiven rättspraxis).

63

I förevarande fall konstaterade tribunalen, i punkt 34 i den överklagade domen, att de omtvistade besluten innebar en kränkning av rättigheterna för aktieägarna i Banca Carige, däribland Francesca Corneli. Enligt tribunalen innebar dessa beslut ett åsidosättande av dessa aktieägares rätt att välja bankens lednings- och tillsynsorgan samt deras rätt att kalla till bolagsstämma och att fastställa stämmans dagordning. För det andra har de påverkat de villkor på vilka Banca Cariges ledning och tillsynsorgan kunde hållas ansvariga av dess aktieägare, eftersom civilrättsliga åtgärder endast kunde vidtas mot tillfälliga förvaltare som utnämnts av ECB vid uppsåt eller grov vårdslöshet och endast med ECB:s tillstånd, medan skadeståndstalan mot medlemmar i Banca Cariges upplösta organ eller mot Banca Cariges verkställande direktör endast skulle ha kunnat väckas av de tillfälliga förvaltarna, vilket, enligt tribunalen, berövat bolagsstämman eller de aktieägare som tillsammans innehade en viss andel av aktiekapitalet rätten att väcka en sådan talan.

64

På grundval av dessa konstateranden fann tribunalen, i punkt 35 i den överklagade domen, att rättsförhållandet mellan Banca Carige och dess aktieägare, däribland Francesca Corneli, hade ändrats genom de omtvistade besluten, vilka följaktligen direkt berörde henne.

65

Till stöd för sina påståenden om felaktig rättstillämpning i punkterna 34 och 35 i den överklagade domen har ECB och kommissionen gjort gällande att tribunalen underlåtit att beakta den omständigheten att rätten att lägga fram en förteckning över kandidater till valet av ledamöter i Banca Cariges styrelse och tillsynskommitté, rätten att sammankalla bolagsstämma för banken och rätten att väcka skadeståndstalan mot ledamöterna i bankens lednings- och tillsynsorgan endast kunde utövas av aktieägare som individuellt eller kollektivt innehade en större andel av Banca Cariges kapital än Francesca Corneli.

66

Så snart Banca Carige hade ställts under tillfällig förvaltning, och så länge denna situation bestod, berövades Francesca Corneli åtminstone möjligheten att i egenskap av aktieägare i banken utöva den rätt som hon hade att ansluta sig till andra aktieägare i banken för att kollektivt utöva någon av de rättigheter som nämns i föregående punkt. Det rör sig här om en inverkan på Francesca Cornelis rättsliga ställning som följer direkt av att de omtvistade besluten antogs, vilka i detta avseende inte gav dem till vilka de var riktade något handlingsutrymme, varför de villkor som uppställs i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 62 ovan var uppfyllda, vilket tribunalen med rätta slog fast.

67

Vad beträffar den första delen av ECB:s första grund för överklagandet, i vilken det görs gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av tillämpliga bestämmelser i italiensk rätt eller av Banca Cariges stadga, ska det erinras om att enligt fast rättspraxis ska det utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen har missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav (dom av den 13 juli 2023, kommissionen/CK Telecoms UK Investments,C‑376/20 P, EU:C:2023:561, punkt 142 och där angiven rättspraxis).

68

I förevarande fall framgår det inte, i motsats till vad ECB har gjort gällande, av den överklagade domen att tribunalen ansåg att Francesca Corneli, med stöd av tillämpliga bestämmelser i italiensk rätt eller bankens stadga, ensam hade kunnat utöva någon av de rättigheter som anges i punkt 34 i den överklagade domen. Som svar på ett argument som ECB och kommissionen hade anfört vid tribunalen, nämligen att de rättigheter som påstods påverkas av de omtvistade besluten inte tillkom varje aktieägare i det berörda bolaget individuellt, utan dess bolagsstämma, påpekade tribunalen tvärtom, i punkterna 44 och 45 i den överklagade domen, att detta argument åtminstone bortsåg från den rösträtt som möjliggör för varje aktieägare att personligen delta i valet av ledamöter som ska tillsättas i Banca Cariges lednings- och tillsynsorgan, vilket är en rättighet som, enligt tribunalen, borde vara föremål för domstolsskydd och som inte längre kunde utövas efter det att Banca Carige hade ställts under tillfällig förvaltning.

69

Av motiveringen i den överklagade domen, såsom den sammanfattats i föregående punkt, framgår att tribunalen faktiskt beaktade den omständigheten att vissa beslut som nämns i punkt 34 i den överklagade domen, enligt tillämpliga bestämmelser i italiensk rätt eller bankens stadgar, endast kunde antas kollektivt av Banca Cariges bolagsstämma eller av dess aktieägare som innehade en viss andel av aktiekapitalet. Tribunalen gjorde emellertid en riktig bedömning när den fann att denna omständighet inte gjorde det möjligt att anse att de omtvistade besluten inte direkt berörde en viss aktieägare, såsom Francesca Corneli.

70

Slutligen kan beaktandet av den av ECB åberopade domen från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna av den 7 juli 2020, Albert m.fl. mot Ungern (CE:ECHR:2020:0707JUD000529414), inte påverka konstaterandet att de omtvistade besluten direkt berörde Francesca Corneli.

71

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna slog i ovannämnda dom fast att sökandena i det målet, vilka var aktieägare i två ungerska sparbanker, inte kunde göra anspråk på ställning som ”skadelidande”, i den mening som avses i artikel 34 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950. Som käl för denna slutsats angav Europadomstolen att det i rättspraxis görs åtskillnad mellan åtgärder som påverkar ett bolags intressen och åtgärder som kränker de rättigheter som är knutna till ställningen som aktieägare i detta bolag.

72

Genom att slå fast att den lagstiftning som var i fråga i det målet omfattades av den första kategorin av åtgärder, tillämpade nämnda domstol den allmänna princip som följer av dess rättspraxis och som det erinras om i § 124 i nämnda dom, enligt vilken aktieägarna i ett bolag inte kan göra gällande att de är ”skadelidande”, i den mening som avses ovan, vad gäller handlingar eller åtgärder som berör deras bolag. I detta avseende påpekade Europadomstolen bland annat, i § 151 i samma dom, att denna lagstiftning inte ens tillfälligt hade hindrat aktieägarna i de två berörda bankerna från att utöva de rättigheter som de hade på egen hand.

73

Dessa överväganden, som rör kriterierna för att åberopa ställningen som ”skadelidande”, i den mening som avses i artikel 34 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, saknar relevans för bedömningen av huruvida Francesca Corneli i förevarande fall är direkt berörd av de omtvistade besluten.

74

Vad för det andra gäller frågan huruvida de omtvistade besluten berörde Corneli personligen, såsom tribunalen erinrade om i punkt 56 i den överklagade domen, följer det av fast rättspraxis att andra rättssubjekt än dem som ett beslut är riktat till kan endast göra gällande att de är personligen berörda, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, om den rättsakt som begärs ogiltigförklarad påverkar dem på grund av vissa för dem utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer dem från alla andra rättssubjekt, och beslutet därigenom medför att de individualiseras på motsvarande sätt som den som beslutet är riktat till (se dom av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen,25/62, EU:C:1963:17, s. 223, och dom av den 4 oktober 2024, kommissionen och rådet/Front Polisario, C‑779/21 P och C‑799/21 P, EU:C:2024:835, punkt 107 och där angiven rättspraxis).

75

Den omständigheten att det är möjligt att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som en rättsakt är tillämplig på, eller till och med deras identitet, innebär förvisso inte att dessa rättssubjekt ska anses personligen berörda av rättsakten, om det står klart att den är tillämplig på grundval av en objektiv, rättslig eller faktisk, situation som fastställts i den aktuella rättsakten (dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/parlamentet och rådet, C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 157 och där angiven rättspraxis).

76

När en rättsakt berör en grupp av personer som med stöd av gruppmedlemmarnas egna kriterier kunde identifieras eller skulle ha kunnat identifieras när rättsakten antogs, ska dessa personer emellertid anses vara personligen berörda av nämnda rättsakt (dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/parlamentet och rådet, C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 158 och där angiven rättspraxis).

77

I förevarande fall fann tribunalen, såsom framgår av punkterna 56–59 i den överklagade domen, att Francesca Corneli var personligen berörd av de omtvistade besluten, eftersom hon, i egenskap av aktieägare i Banca Carige, uppfyllde två villkor. Dels ingick hon i en grupp vars medlemmar var identifierade eller kunde identifieras när de omtvistade besluten antogs, dels kunde identifieringen grunda sig på kriterier som var specifika för medlemmarna i denna grupp, nämligen att inneha aktier i banken och att till följd av dessa beslut hindras från att utöva vissa rättigheter som var knutna till aktierna.

78

Vad gäller det andra villkoret påpekade tribunalen, i punkt 61 i den överklagade domen, att Francesca Corneli, innan de omtvistade besluten antogs, hade förvärvat rättigheter som var knutna till hennes aktier och som påverkades under den period då de omtvistade besluten var tillämpliga. Tribunalen hänvisade särskilt, i punkt 62 i den överklagade domen, till den omständigheten att Banca Cariges bolagsstämma hade fråntagits sitt uppdrag, vilken, som första verkan av beslutet om tillfällig förvaltning, fråntog bankens aktieägare möjligheten att göra gällande sin ståndpunkt i fråga om förslag som berörde dem.

79

Dessa domskäl i den överklagade domen utgör en korrekt tillämpning av domstolens praxis (se punkterna 74–76 ovan) och utgör således inte felaktig rättstillämpning. ECB:s och kommissionens argument mot dessa skäl föranleder inte någon annan bedömning.

80

För det första finner domstolen att tribunalen visserligen, i punkt 58 i den överklagade domen, nämnde den omständigheten att beslutet om tillfällig förvaltning hade antagits den 1 januari, det vill säga en dag då, eftersom kreditinstituten var stängda, de andelar som aktieägarna i Banca Carige innehade i bankens kapital inte kunde handlas. Domstolen anser dock att tribunalen i detta sammanhang inte enbart på denna omständighet för att anse att Francesca Corneli var personligen berörd av de omtvistade besluten. Detta framgår av den omständigheten att tribunalen ansåg att även Francesca Corneli var personligen berörd av beslutet om förlängning, vilket, såsom den påpekade i samma punkt i den överklagade domen, inte hade antagits på en helgdag.

81

Med andra ord kan punkt 58 i den överklagade domen inte tolkas så, att tribunalen motiverade sin bedömning att Francesca Corneli var personligen berörd, i synnerhet, av beslutet om tillfällig förvaltning på grund av att det hade antagits på en allmän helgdag. Denna punkt ska förstås så, att den endast syftar till att, för fullständighetens skull, understryka den omständigheten att aktieägarna i Banca Carige, som var personligen berörda av detta beslut, till följd av att börsen var stängd denna dag i ännu högre grad kunde identifieras.

82

Punkt 63 i den överklagade domen kan inte heller tolkas så, att det var med hänsyn till att Francesca Corneli var en av de aktieägare i Banca Carige som röstade nej vid bolagsstämman den 22 december 2018 som tribunalen beslutade att hon skulle anses vara personligen berörd av de omtvistade besluten, särskilt som tribunalen i denna punkt 63 preciserade att denna röst ”endast gav uttryck för en begäran om senareläggning”. Genom dessa överväganden avsåg tribunalen snarare att understryka betydelsen av Francesca Cornelis rätt att delta i Banca Cariges bolagsstämma, som är en rättighet som hon inte kunde utöva så länge de omtvistade besluten var i kraft.

83

För det andra är, i motsats till vad ECB och kommissionen har gjort gällande, den rättspraxis från domstolen som det hänvisas till i punkt 76 ovan, avseende grupper av personer som identifierats eller kan identifieras på grundval av kriterier som är specifika för medlemmarna i den berörda gruppen, tillämplig i förevarande fall. Den av ECB och kommissionen åberopade omständigheten att Banca Carige hade omkring 35000 aktieägare som alla var personligen berörda av de omtvistade besluten saknar i detta avseende relevans. Frågan huruvida denna rättspraxis är tillämplig beror enbart på möjligheten att identifiera de personer som berörs av en rättsakt på grundval av kriterier som är specifika för dessa personer och inte på hur stort antal personer som i större eller mindre utsträckning är identifierade.

84

Den rättspraxis från domstolen som nämns i punkt 75 ovan, och som ECB och kommissionen har åberopat, avser inte ett sådant fall som det som är aktuellt i förevarande mål. Denna rättspraxis avser nämligen situationer där en åtgärd tillämpas med utgångspunkt från en rättslig eller faktisk situation som definieras i den aktuella rättsakten, vilket innebär att denna rättspraxis per definition avser rättsakter med allmän giltighet, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 66 i sitt förslag till avgörande, och inte individuella rättsakter, såsom de omtvistade besluten.

85

Vad för det tredje gäller de anmärkningar som riktats mot punkterna 74 och 75 i den överklagade domen, räcker det att påpeka att, såsom framgår av punkterna 77–79 i förevarande dom, de skäl som anges i punkterna 56–62 i den överklagade domen visar att Francesca Corneli var personligen berörd av de omtvistade besluten. Under dessa omständigheter kan dessa invändningar, även om de är välgrundade, inte leda till att den överklagade domen upphävs. De ska lämnas utan avseende, eftersom de är verkningslösa, på grund av att de riktar sig mot överflödiga domskäl i den domen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2011, Anheuser-Busch/Budějovický Budvar,C‑96/09 P, EU:C:2011:189, punkt 211 och där angiven rättspraxis).

86

Vad för det tredje gäller Francesca Cornelis berättigade intresse av att få saken prövad, ska det erinras om att enligt fast rättspraxis krävs för att en fysisk eller juridisk person ska få väcka talan om ogiltigförklaring med stöd av artikel 263 FEUF att vederbörande har ett berättigat intresse av att få saken prövad. För att ett sådant intresse ska anses föreligga krävs att ogiltigförklaringen av den angripna rättsakten i sig kan medföra en fördel för denna person (dom av den 13 juli 2023, D – A Pharma/EMA, C‑136/22 P, EU:C:2023:572, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

87

I förevarande fall konstaterade tribunalen, i punkt 81 i den överklagade domen, att Francesca Corneli, för att visa att hon hade ett berättigat intresse av att få de omtvistade besluten prövade, hade åberopat de omtvistade beslutens inverkan på de rättigheter som hon personligen hade i egenskap av aktieägare i Banca Carige, däribland rätten att kalla till bolagsstämma för att föreslå att talan väcks eller rätten att lägga till en motsvarande punkt på dagordningen för en sådan bolagsstämma.

88

Tribunalen drog härav, i punkt 82 i den överklagade domen, slutsatsen att det, för det fall de omtvistade besluten ogiltigförklarades, inte kunde anses att beslutets inverkan på aktieägarnas situation skulle vara identisk med verkan på Banca Cariges situation och att kravet på att en aktieägare ska ha ett berättigat intresse av att få saken prövad som skiljer sig från intresset hos det bolag i vilket denne äger aktier följaktligen var uppfyllt i förevarande fall.

89

Dessa skäl i den överklagade domen innebär att Francesca Corneli hade ett tillräckligt rättsligt intresse av att få saken prövad för att hon skulle ha rätt att väcka talan om ogiltigförklaring, enligt artikel 263 FEUF, av de omtvistade besluten så länge dessa var i kraft.

90

Hänvisningen i punkt 81 i den överklagade domen till rätten ”att kalla till bolagsstämma” eller att ”lägga till en … punkt” på dagordningen inför en sådan bolagsstämma innebär inte, i motsats till vad ECB och kommissionen har hävdat, att tribunalen tillerkände Francesca Corneli rättigheter som inte föreskrevs i Banca Cariges stadgar eller i tillämpliga bestämmelser i italiensk rätt. Denna hänvisning ska läsas tillsammans med domskälen i den överklagade domen, enligt vilka de omtvistade besluten direkt berörde Francesca Corneli. Sedd i detta sammanhang kan denna hänvisning endast förstås så, att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att Francesca Corneli hade ett berättigat intresse av att få de omtvistade besluten prövade, eftersom Banca Cariges tillfälliga förvaltning skulle upphöra om dessa beslut ogiltigförklarades och hon skulle återfå sin rätt att ansluta sig till övriga aktieägare i denna bank, bland annat för att kunna sammankalla en bolagsstämma eller föra upp ett ärende på dagordningen för denna.

91

Punkt 82 i den överklagade domen utgör en logisk följd av och en bekräftelse av punkt 81 i den överklagade domen, vilket framgår av att den börjar med orden ”Det kan således”.

92

För det fjärde ska domstolen pröva kommissionens argument att tribunalen underlät att på eget initiativ pröva huruvida Francesca Cornelis berättigade intresse av att få saken prövad kvarstod efter det att den tillfälliga förvaltningen av Banca Carige hade avslutats.

93

I detta hänseende ska det erinras om att enligt fast rättspraxis ska en sökandes berättigade intresse av att få saken prövad, vad avser talans föremål, föreligga när talan väcks, med risk att den annars avvisas, vilket även gäller föremålet för talan, innan domstolsavgörandet meddelas, och en sökandes berättigade intresse av att få saken prövad måste också bestå fram till denna tidpunkt – vid äventyr av att det beslutas att det saknas anledning att döma i målet – vilket förutsätter att ett bifall till talan kan medföra en fördel för sökanden (dom av den 7 juni 2007, Wunenburger/kommissionen,C‑362/05 P, EU:C:2007:322, punkt 42, och dom av den 21 december 2016, kommissionen/Hansestadt Lübeck,C‑524/14 P, EU:C:2016:971, punkt 26).

94

En part behåller i princip sitt intresse av att föra talan om ogiltigförklaring, när denna kan ligga till grund för en eventuell skadeståndstalan. Den omständigheten att en skadeståndstalan eventuellt kan komma att väckas är tillräcklig för att det ska anses föreligga ett berättigat intresse av att få saken prövad, under förutsättning att en sådan talan inte är hypotetisk (dom av den 7 november 2018, BPC Lux2 m.fl./kommissionen,C‑544/17 P, EU:C:2018:880, punkterna 42 och 43 och där angiven rättspraxis).

95

En sökandes berättigade intresse av att få saken prövad kan följa av alla former av rättsliga åtgärder vid de nationella domstolarna inom ramen för vilka en eventuell ogiltigförklaring av den rättsakt som angripits vid unionsdomstolen skulle kunna ge sökanden en fördel (dom av den 7 november 2018, BPC Lux 2 m.fl./kommissionen,C‑544/17 P, EU:C:2018:880, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

96

Det ankommer på sökanden att visa att vederbörande har ett berättigat intresse av att få saken prövad, vilket utgör det väsentliga och främsta villkoret för att ha rätt att väcka talan vid domstol. För att en fysisk eller juridisk persons talan om ogiltigförklaring av en rättsakt ska kunna tas upp till prövning, krävs att sökanden visar att denne har ett intresse av att rättsakten ogiltigförklaras (dom av den 7 november 2018, BPC Lux 2 m.fl./kommissionen,C‑544/17 P, EU:C:2018:880, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

97

I förevarande fall framgår det av punkterna 1 och 17 i den överklagade domen att de omtvistade besluten upphörde att ha verkan den 30 september 2019.

98

Såsom framgår av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 94 och 95 ovan innebär denna omständighet inte nödvändigtvis att Francesca Cornelis berättigade intresse av att få saken prövad, och följaktligen saken i målet vid tribunalen, hade förfallit under rättegången. Det ankom emellertid på tribunalen att, innan den avgjorde målet i sak, kontrollera, vid behov på eget initiativ, att så inte var fallet. Genom att underlåta att göra detta har tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

99

Denna felaktiga rättstillämpning kan emellertid inte i sig leda till att den överklagade domen upphävs.

100

Såsom framgår av punkterna 94–96 ovan skulle Francesca Corneli nämligen fortfarande kunna ha ett berättigat intresse av att få de omtvistade besluten ogiltigförklarade om en sådan ogiltigförklaring kunde utgöra grund för en eventuell skadeståndstalan.

101

Som svar på en skriftlig fråga från domstolen har Francesca Corneli bekräftat att hon ansåg sig ha lidit skada till följd av de beslut som fattats av Banca Cariges tillfälliga förvaltare, vilka utsetts av ECB, och för vilka hon begärde ersättning. Enligt Francesca Corneli ledde dessa beslut till en utspädning av hennes eget aktieinnehav i Banca Carige och slutligen till en tvångsförsäljning av de aktier som hon innehade till följd av ett obligatoriskt uppköpserbjudande från BPR Banca SpA, som hade förvärvat en aktiemajoritet i Banca Carige.

102

Det framgår även av Francesca Cornelis svar att hon har för avsikt att väcka skadeståndstalan såväl vid tribunalen, mot ECB, som vid de behöriga nationella domstolarna mot andra fysiska eller juridiska personer som till följd av de omtvistade besluten påverkats av Banca Cariges tillfälliga förvaltning och den efterföljande försäljningen av denna bank.

103

Det ska i detta sammanhang påpekas att ECB, i sitt svar på en skriftlig fråga från domstolen, bekräftade att Banca Cariges tillfälliga förvaltare under sin mandattid faktiskt hade fattat en rad viktiga beslut, däribland att den 9 augusti 2019, tillsammans med ett antal aktörer, underteckna ett bindande ramavtal om rekapitalisering av banken, vilket den 20 september 2019 godkändes av en extra bolagsstämma för aktieägarna i Banca Carige, som hade sammankallats av nämnda tillfälliga förvaltare.

104

Under dessa omständigheter finner domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkterna 77 och 78 i sitt förslag till avgörande, att mot bakgrund av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 94 ovan kan Francesca Cornelis intresse av att få de omtvistade besluten prövade inte anses vara rent hypotetiskt, och detta inte ens efter det att perioden för Banca Cariges tillfälliga förvaltning hade avslutats och Francesca Corneli hade sålt sina aktier.

105

Även om verkningarna av de omtvistade besluten och Banca Cariges tillfälliga förvaltning upphörde under förfarandet vid tribunalen, har Francesca Cornelis intresse av att få dessa beslut ogiltigförklarade likväl inte upphört.

106

Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser ECB:s och kommissionens första grunder.

107

Genom sin andra grund för överklagandet har kommissionen, som stöds av ECB och Republiken Italien, gjort gällande att det var först i repliken till tribunalen som Francesca Corneli gjorde gällande att ECB, i enlighet med artikel 70 i den konsoliderade banklagstiftningen, inte kunde besluta om tillfällig förvaltning av en bank vid en betydande försämring av bankens situation. I punkt 67 i sin ansökan i första instans hävdade Francesca Corneli nämligen exakt motsatsen och tolkade artikel 70 i den konsoliderade banklagstiftningen på samma sätt som ECB.

108

Enligt kommissionen var det inte nödvändigt för en korrekt tolkning av artikel 70 i den konsoliderade banklagstiftningen att få kännedom om hela texten till beslutet om tillfällig förvaltning, som Francesca Corneli inte fick tillgång till förrän efter det att hon hade väckt talan. Kommissionen anser därför att Francesca Corneli i sin replik vid tribunalen för första gången åberopade en ny grund som inte föranleddes av rättsliga eller faktiska omständigheter som hade framkommit först under förfarandet. Genom att inte avvisa denna nya grund åsidosatte tribunalen artikel 84.1 i sina rättegångsregler.

109

Francesca Corneli har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall på denna grund.

110

Det följer av artikel 84.1 och 84.2 i tribunalens rättegångsregler att grunder som åberopas för första gången i repliken ska avvisas såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. En grund eller ett argument som utgör en utvidgning av en grund som tidigare har åberopats i ansökan kan emellertid inte avvisas på grund av att den har åberopats för sent (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol,C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

111

I förevarande fall, och utan att detta har bestritts av kommissionen i samband med överklagandet, framgår det av ansökan i första instans att Francesca Corneli till stöd för sin talan bland annat åberopade en grund som avsåg att ECB hade åsidosatt artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen.

112

Såsom kommissionen har gjort gällande var det visserligen för första gången i repliken i första instans som Francesca Corneli hävdade att den sistnämnda bestämmelsen inte tillät tillfällig förvaltning av en bank vid en betydande försämring av bankens situation.

113

Francesca Corneli kan emellertid inte klandras för att i repliken ha åberopat en ny grund, eftersom nämnda argument utgjorde en utvidgning, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 110 ovan, av den grund som avsåg åsidosättande av artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen, vilken hade åberopats i den ansökan genom vilken talan väcktes. Även om Francesca Corneli i sin ansökan bland annat har hävdade att det inte hade visats att Banca Cariges situation hade försämrats på ett särskilt betydande sätt, preciserade hon i sin replik att denna bestämmelse inte gör det möjligt att ställa en bank under tillfällig förvaltning i en sådan situation. Francesca Corneli kompletterade härigenom endast sin argumentation för att visa att ECB, såsom hon redan hade påstått i sin ansökan, hade antagit beslutet om tillfällig förvaltning i strid med nämnda bestämmelse.

114

Frågan huruvida Francesca Corneli kunde framföra detta argument på ett ändamålsenligt sätt utan att få tillgång till hela texten i beslutet om tillfällig förvaltning, eftersom hon erhöll denna handling först efter det att hon hade ingett sin ansökan, saknar således relevans.

115

Härav följer att tribunalen inte kan klandras för att ha åsidosatt artikel 84.1 i sina rättegångsregler genom att ha underlåtit att på eget initiativ avvisa Francesca Cornelis argument som nämns i punkt 112 ovan på grund av att det hade framförts för sent. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser kommissionens andra grund.

116

ECB har genom sin andra grund för överklagandet och kommissionen, genom sin tredje grund, gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att ECB hade åsidosatt artikel 70 i den konsoliderade banklagstiftningen genom att anta de omtvistade besluten.

117

Kommissionen har för det första gjort gällande att frasen ”vid sådana överträdelser eller oegentligheter som avses i artikel 69 octiesdecies punkt 1 b i [den konsoliderade banklagstiftningen]” i artikel 70.1 i denna text ska tolkas så, att den inte endast omfattar ”allvarlig överträdelse av lagar, författningar eller stadgar” och ”allvarliga oegentligheter inom förvaltningen”, utan även ”en särskilt betydande försämring av situationen för den berörda banken eller bankkoncernen”, som även avses i artikel 69 octiesdecies punkt 1 b i den konsoliderade banklagstiftningen.

118

För det andra har ECB och kommissionen hävdat att en kontextuell och systematisk tolkning av de aktuella bestämmelserna även talar för att hänvisningen i artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen till artikel 69 octiesdecies punkt 1 b i den konsoliderade banklagstiftningen även omfattar en särskilt betydande försämring av den berörda bankens situation. Det finns nämligen en logisk följd mellan ”avsättning”, i den mening som avses i den första av dessa bestämmelser, och ”upplösning”, i den mening som avses i den andra bestämmelsen, av en banks förvaltnings- eller kontrollorgan. Det skulle därför vara orimligt att anse att den italienska lagstiftaren, vid en särskilt betydande försämring av en banks situation, endast avsåg att tillåta den första åtgärden och inte den andra.

119

För det tredje anser ECB och kommissionen att den tolkning av artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen som de förespråkar bekräftas av bestämmelsens tillkomsthistoria och av förarbetena till denna. Denna tolkning överensstämmer dessutom med det mål som eftersträvas av den italienska lagstiftaren och med behovet av att respektera Republiken Italiens konstitution. Artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen följer nämligen av en ändring som infördes genom ett lagstiftningsdekret av den 16 november 2015, vilket antogs av den italienska regeringen på grundval av en delegering från det italienska parlamentet, för att säkerställa införlivandet av unionens direktiv. Det framgår av fast rättspraxis från Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien) att denna regering, när den använder sig av denna delegation, är skyldig att strikt iaktta unionsrätten i sin helhet. ECB och kommissionen har dessutom understrukit att den tolkning av artikel 70 i den konsoliderade banklagstiftningen som de försvarar även bekräftas av de italienska domstolarnas rättspraxis.

120

Genom sin fjärde grund för överklagandet har kommissionen gjort gällande att tribunalen åsidosatte unionsrätten, särskilt artikel 288 tredje stycket FEUF, genom att, i punkterna 105–107 i den överklagade domen, utesluta varje möjlighet att tolka artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen på ett sätt som är förenligt med artikel 29 i direktiv 2014/59. Enligt kommissionen är hänvisningen i punkt 105 i den domen till en tolkning contra legem av nationell rätt ”semantisk diskutabel”, eftersom uttrycket ”contra legem” inte är tillämpligt vid tolkningen av räckvidden av en hänvisning i en bestämmelse till en annan bestämmelse, såsom är fallet med artikel 70 i den konsoliderade banklagstiftningen, som hänvisar till artikel 69 octiesdecies punkt 1 b i samma text.

121

Kommissionen har gjort gällande att vid bedömningen av huruvida tolkningen av en nationell bestämmelse är contra legem ska inte bara en bokstavstolkning av den berörda bestämmelsen beaktas, utan även övriga tolkningskriterier och den nationella rätten i dess helhet. Enligt kommissionen råder det inget tvivel om att artikel 70 i den konsoliderade banklagstiftningen, på grundval av de tolkningsregler som erkänns i italiensk rätt, kan tolkas i överensstämmelse med direktiv 2014/59.

122

Republiken Italien har anslutit sig till ECB:s och kommissionens tolkning av de relevanta bestämmelserna i italiensk rätt. Enligt den hänskjutande domstolen utgör begreppet ”allvarliga förmögenhetsförluster”, i den mening som avses i artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen, en av de typer av ”särskilt betydande försämring av en banks situation”, i den mening som avses i artikel 69 octiesdecies punkt 1 i denna text, vilket innebär att ECB i de omtvistade besluten hade rätt att hänvisa till det andra, allmännare begreppet snarare än till det första.

123

Francesca Corneli har gjort gällande att förevarande grunder inte kan tas upp till prövning, eftersom ECB och kommissionen har kritiserat tribunalen för att ha gjort en påstått felaktig tillämpning av italiensk rätt och inte av unionsrätten. I ett mål om överklagande är domstolens kontroll av tribunalens tolkning av nationell rätt begränsad till en kontroll av att tribunalen inte har missuppfattat den nationella rätten, vilket inte har gjorts gällande i förevarande fall.

124

I sak har Francesca Corneli bestritt ECB:s och kommissionens tolkning av artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen. Hon anser att enligt reglerna för tolkning av italiensk rätt ska företräde ges åt en bokstavstolkning av denna bestämmelse. Hon har tillagt att den tolkning som ECB och kommissionen har förespråkat inte bekräftas av italiensk rättspraxis.

125

Francesca Corneli anser dessutom att direktiv 2014/59 har införlivats på ett korrekt sätt med italiensk rätt. I enlighet med proportionalitetsprincipen införs genom detta direktiv en gradering av de åtgärder som den behöriga myndigheten vidtar i förvaltningen av en bank. Åtgärderna innebär att den verkställande ledningen eller ledningsorganet för en bank avsätts i mindre allvarliga situationer än de där det är motiverat att utse en eller flera tillfälliga förvaltare. ECB:s och kommissionens argument strider mot den klara ordalydelsen i artikel 29.1 i nämnda direktiv, i vilken det görs en åtskillnad mellan de situationer som motiverar att en bankinstitutions verkställande ledning eller ledningsorgan avsätts och de situationer som motiverar utnämningen av en eller flera tillfälliga förvaltare.

126

Francesca Corneli har tillagt att direktiv 2014/59 endast innebär en minimiharmonisering och har påpekat att kommissionen, som hade underrättats om de bestämmelser i italiensk rätt genom vilken direktivet införlivades, inte inledde något fördragsbrottsförfarande mot Republiken Italien, vilket skulle ha varit fallet om införlivandet inte hade genomförts på ett korrekt sätt. Även om så hade varit fallet, anser Francesca Corneli att denna omständighet inte kan motivera en tolkning av artikel 70 i den konsoliderade banklagstiftningen som strider mot dess lydelse.

127

ECB har, genom sin andra grund för överklagandet, och kommissionen, genom den tredje och den fjärde grunden för överklagandet, i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den, i punkterna 107 och 108 i den överklagade domen, fann att ECB, vid tillämpningen av artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen, hade gjort en tolkning contra legem av denna nationella bestämmelse och därmed åsidosatt den begränsning som föreskrivs i unionsrätten för skyldigheten att tolka nämnda bestämmelse på ett sätt som är förenligt med artikel 29.1 i direktiv 2014/59.

128

Vad gäller frågan huruvida dessa grunder kan tas upp till prövning ska det erinras om att domstolens behörighet i ett mål om överklagande av ett avgörande som meddelats av tribunalen definieras i artikel 256.1 andra stycket FEUF. I denna bestämmelse anges att överklagandet endast får avse rättsfrågor och att överklagandet ska ske ”i enlighet med villkor och begränsningar som fastställs i stadgan”. I artikel 58 första stycket i Europeiska unionens domstols stadga återfinns en uttömmande förteckning över vilka grunder som får åberopas, och det preciseras att överklagandet får grundas på att tribunalen har åsidosatt unionsrätten (dom av den 5 juli 2011, Edwin/harmoniseringsbyrån,C‑263/09 P, EU:C:2011:452, punkt 46).

129

Den fråga som väcks genom dessa grunder, nämligen huruvida tribunalen åsidosatte unionsrätten när den fann att ECB hade överskridit gränserna för sin skyldighet enligt unionsrätten att göra en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt, innebär att domstolen ombeds att bedöma huruvida tribunalen har åsidosatt unionsrätten. Det rör sig således om en rättsfråga som i denna egenskap är underställd domstolens prövning i ett mål om överklagande.

130

I motsats till vad Francesca Corneli har gjort gällande kan dessa grunder följaktligen tas upp till prövning.

131

I sak framgår det av punkt 2 i den överklagade domen att Banca Carige stod under direkt tillsyn av ECB. När ECB antog de omtvistade besluten grundade den sig, såsom bekräftas i punkt 111 i den överklagade domen, på artikel 4.3 i förordning nr 1024/2013.

132

Enligt artikel 4.3 första meningen i denna förordning ska ECB, för att utföra de uppgifter som denna institution tilldelas genom förordningen, däribland tillsyn över vissa kreditinstitut, tillämpa all tillämplig unionsrätt och, när denna unionsrätt utgörs av direktiv, den nationella lagstiftning som införlivar dessa direktiv. Enligt andra meningen i denna artikel 4.3 ska ECB, om den tillämpliga unionsrätten utgörs av förordningar, där dessa förordningar för närvarande uttryckligen ger medlemsstaterna utrymme för olika alternativ också tillämpa den nationella lagstiftning som utnyttjar dessa möjligheter.

133

Det framgår således av en samlad läsning av artikel 4.3 i förordning nr 1024/2013 att ECB:s tillämpning av nationell rätt syftar till att respektera de val som den nationella lagstiftaren har gjort inom den ram som fastställts genom de relevanta unionsbestämmelserna, oavsett om dessa återfinns i förordningar eller direktiv.

134

I detta hänseende ska det erinras om att vid tillämpningen av nationell rätt på situationen för en bank som inte står under direkt tillsyn av ECB är en medlemsstats förvaltningsmyndigheter och domstolar som inom ramen för sin respektive behörighet tillämpar unionsbestämmelser enligt fast rättspraxis skyldiga att säkerställa att dessa bestämmelser ges full verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 oktober 2022, HUMDA,C‑397/21, EU:C:2022:790, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

135

När den tillämpliga unionsrätten innehåller direktiv innebär principen om direktivkonform tolkning, såsom tribunalen erinrade om i punkt 103 i den överklagade domen, en skyldighet att i möjligaste mån tolka nationell rätt på ett sätt som tar hänsyn till direktivens ordalydelse och syfte, så att det resultat som avses med dem uppnås (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2019, T Danmark och Y Denmark, C‑116/16 och C‑117/16, EU:C:2019:135, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

136

ECB är på samma sätt skyldig att – när den i enlighet med artikel 4.3 i förordning nr 1024/2013, på en bank som i likhet med Banca Carige omfattas av dess direkta tillsyn, tillämpar den nationella lagstiftning som införlivar ett direktiv med nationell rätt – göra en direktivkonform tolkning av de nationella bestämmelser som den grundar sig på.

137

Såsom tribunalen själv påpekade i punkt 103 i den överklagade domen har den, när den, såsom i förevarande fall, ska tillämpa nationell rätt, samma skyldighet att göra en unionsrättskonform tolkning av den nationella lagstiftningen, med beaktande av det direktiv som denna lagstiftning är avsedd att införliva.

138

Såsom tribunalen också erinrade om i punkt 105 i den överklagade domen begränsas den nationella domstolens skyldighet att beakta ett direktivs innehåll vid tolkningen och tillämpningen av relevanta bestämmelser i nationell rätt begränsas visserligen av allmänna rättsprinciper, särskilt av principerna om rättssäkerhet och förbud mot retroaktiv lagstiftning, och den kan inte tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem (se dom av den 16 juni 2005, Pupino,C‑105/03, EU:C:2005:386, punkterna 44 och 47, och dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl.,C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 222 och där angiven rättspraxis).

139

Det är mot bakgrund av övervägandena i punkterna 132–138 ovan och behovet av att iaktta unionsrättens företräde och kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten, i samband med ECB:s utövande av sina befogenheter enligt förordning nr 1024/2013, som begreppet ”tolkning contra legem” ska tolkas.

140

Det ska dessutom presumeras att den berörda medlemsstaten, när särskilda nationella bestämmelser har antagits för att införliva ett direktiv, har haft för avsikt att fullt ut uppfylla de skyldigheter som följer av detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl.,C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 112 och där angiven rättspraxis).

141

Det förbud mot att tolka nationell rätt contra legem som följer av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 138 ovan omfattar följaktligen endast det fallet att den nationella lagstiftningen inte kan tillämpas på ett sådant sätt att den leder till ett resultat som är förenligt med det resultat som eftersträvas med den aktuella unionsrättsliga bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2019, Popławski,C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

142

I förevarande fall framgår det av punkterna 107 och 108 i den överklagade domen att tribunalen i huvudsak ansåg att ECB hade åsidosatt den gräns som fastställts i unionsrätten för en tolkning av artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen som är förenlig med artikel 29.1 i direktiv 2014/59, genom att tolka den aktuella nationella bestämmelsen contra legem.

143

Det ankommer således på domstolen att pröva huruvida tribunalen, i dessa domskäl, åsidosatte unionsrätten, såsom ECB har gjort gällande genom sin andra grund för överklagandet och kommissionen genom den tredje och den fjärde grunden för överklagandet.

144

Det ska i detta hänseende erinras om att det i artikel 28 i direktiv 2014/59 föreskrivs en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att behöriga myndigheter får kräva att bankinstitutets verkställande ledning eller ledningsorgan avsätts, i sin helhet eller vissa personer, däribland vid en ”väsentlig försämring” av institutets finansiella ställning.

145

I artikel 29.1 i direktivet föreskrivs att om ett byte av den verkställande ledningen eller ledningsorganet som avses i artikel 28 i direktivet inte anses tillräckligt av den behöriga myndigheten för att åtgärda situationen, så ska medlemsstaterna se till att denna myndighet kan utse en eller flera tillfälliga förvaltare av institutet.

146

Det framgår således av dessa båda bestämmelser, jämförda med varandra, att medlemsstaterna ska se till att den behöriga myndigheten, när en banks situation försämras väsentligt, bland annat, beroende på situationen, antingen kan begränsa sig till att kräva att den verkställande ledningen eller ledningsorganet avsätts i sin helhet eller individuellt, eller utse en eller flera tillfälliga förvaltare.

147

Det följer av artikel 9.1 första och andra styckena och artikel 9.2 i förordning nr 1024/2013 att ECB, för att utföra de uppgifter som den tilldelas genom bland annat artikel 4.1 och 4.2 i denna förordning, ska anses vara den ”behöriga myndighet” som har alla de befogenheter som åligger sådana myndigheter enligt relevanta bestämmelser i unionsrätten och att ECB ska utöva dessa befogenheter i enlighet med de akter som avses i artikel 4.3 första stycket i förordningen.

148

När det gäller Francesca Cornelis argument att det är nödvändigt att, med iakttagande av proportionalitetsprincipen, föreskriva en ”gradering” av de åtgärder som den behöriga myndigheten vidtar i förvaltningen av en bank, konstaterar domstolen att det system med interventionsåtgärder som föreskrivs i artiklarna 27–29 i direktiv 2014/59 är förenligt med denna princip.

149

Vad närmare bestämt gäller den tillfälliga förvaltningsåtgärd som föreskrivs i artikel 29.1 i direktivet, framgår det av denna bestämmelse att denna åtgärd kan vidtas först efter det att den mindre ingripande åtgärd som föreskrivs i artikel 28 i direktivet, det vill säga byte av den verkställande ledningen eller ledningsorganet i det berörda bankinstitutet, har bedömts vara otillräcklig med hänsyn till bankens situation.

150

Det framgår av punkterna 144–149 ovan att den nationella lagstiftaren, vid införlivandet av direktiv 2014/59 med sin interna rättsordning, måste föreskriva en möjlighet för den behöriga myndigheten att inrätta en tillfällig förvaltning av ett bankinstitut, bland annat vid en betydande försämring av detta instituts situation.

151

I enlighet med principen om unionsrättskonform tolkning och den praxis från domstolen som avses i punkterna 134 och 135 ovan ska de relevanta bestämmelserna i nationell rätt i möjligaste mån tolkas på ett sådant sätt att detta resultat uppnås.

152

I förevarande fall föreskriver visserligen, såsom framgår av punkterna 92–95 i den överklagade domen, artikel 69 octiesdecies punkt 1 b i den konsoliderade banklagstiftningen, avseende ”avsättning”, det vill säga avsättning av en banks förvaltnings- eller kontrollorgan, å ena sidan, och artikel 70.1 i denna text, som rör tillfällig förvaltning av en bank, å andra sidan, tillämpningsvillkor som delvis är formulerade i olika ordalag.

153

Även om en särskilt betydande försämring av en banks situation återfinns bland de alternativa villkor som motiverar att olika personer avsätts från en banks förvaltnings- eller kontrollorgan, vilka föreskrivs i artikel 69 octiesdecies punkt 1 b i den konsoliderade banklagstiftningen, ingår denna omständighet, i denna formulering, inte bland villkoren för tillämpning av artikel 70.1 i denna text, avseende tillfällig förvaltning av en bank.

154

I motsats till vad tribunalen slog fast i punkterna 107 och 108 i den överklagade domen går det emellertid inte att enbart av denna omständighet dra slutsatsen att en tolkning av artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen som är förenlig med artikel 29 i direktiv 2014/59, på så sätt att denna bestämmelse är tillämplig vid en betydande försämring av en banks situation, skulle vara contra legem, i den mening som avses i domstolens praxis (se punkterna 138 och 141 ovan).

155

En sådan tolkning strider nämligen inte mot nämnda bestämmelse, eftersom, såsom tribunalen själv konstaterade i punkt 93 i den överklagade domen, ett av de alternativa villkor som motiverar tillämpningen av samma bestämmelse är villkoret att ”allvarliga förmögenhetsförluster förväntas” i en bank.

156

Begreppet ”betydande försämring” av en banks situation, som är relevant inom ramen för artikel 29 i direktiv 2014/59, och begreppet ”allvarliga förmögenhetsförluster förväntas”, i artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen, utgör emellertid rättsliga begrepp som är formulerade i allmänna och närliggande ordalag.

157

En försämring av en banks situation innebär nämligen med nödvändighet att banken inom en nära framtid kan råka ut för förmögenhetsförluster, vilka, om försämringen är ”betydande”, kan kvalificeras som ”allvarliga”. Omvänt gäller att om man förväntar sig att en bank kommer att drabbas av allvarliga förmögenhetsförluster, så kan detta endast betyda att bankens situation försämras på ett sätt som kan betecknas som ”betydande”.

158

Härav följer att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 107 och 108 i den överklagade domen, fann att artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen enligt italiensk rätt inte kunde utgöra grund för att vidta en åtgärd för tillfällig förvaltning av en bank som stod inför en betydande försämring av dess situation, utan att förbudet mot att tolka nationell rätt contra legem, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 138 och 141 ovan, åsidosattes.

159

Överklagandena ska följaktligen bifallas och den överklagade domen upphävas, utan att det är nödvändigt att pröva vare sig ECB:s övriga anmärkningar till stöd för den andra grunden för överklagandet, de anmärkningar som kommissionen har anfört till stöd för den tredje och den fjärde grunden för överklagandet eller den femte grunden för överklagandet.

160

Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

161

I förevarande fall är målet färdigt för avgörande vad gäller dels den invändning om rättegångshinder avseende talan i första instans som ECB, som stöds av kommissionen, framställde, dels den fjärde grunden för denna talan, i den del den avser felaktig rättstillämpning vid fastställandet av den rättsliga grund som använts för att anta de omtvistade besluten.

162

Vad för det första gäller ECB:s invändning om rättegångshinder avseende talan i första instans, enligt vilken Francesca Corneli inte är direkt och personligen berörd av de omtvistade besluten och inte har det intresse som krävs för att väcka talan om ogiltigförklaring av dessa beslut, finner domstolen, av samma skäl som de som tribunalen angav i punkterna 33–83 i den överklagade domen, samt av de skäl som anges i punkterna 62–105 ovan, på grund av vilka domstolen fann att överklagandet inte kunde vinna bifall såvitt avsåg ECB:s och kommissionens första grunder, att Francesca Corneli är direkt och personligen berörd, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, av de omtvistade besluten och att hon har ett berättigat intresse av att få dessa beslut prövade. Invändningen om rättegångshinder ska således ogillas.

163

För det andra har Francesca Corneli, genom den fjärde grunden, bland annat gjort gällande att ECB gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den grundade de omtvistade besluten på artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen, trots att denna bestämmelse inte avser den situation som åberopats för att motivera att Banca Carige ställdes under tillfällig förvaltning, det vill säga en ”betydande försämring” av bankens situation.

164

Det framgår av punkterna 144–158 ovan att artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen ska tolkas i överensstämmelse med artikel 29.1 i direktiv 2014/59.

165

En ”betydande försämring” av en banks situation återfinns förvisso inte, i dessa ordalag, bland de alternativa villkor som anges i artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen och som kan motivera tillämpning av denna bestämmelse.

166

Såsom har påpekats i punkterna 157 och 158 ovan ligger begreppet ”betydande försämring” av en banks situation emellertid nära det villkor som gäller för tillämpning av artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen, nämligen att ”allvarliga förmögenhetsförluster förväntas”.

167

Vidare ska det beaktas att artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen ingår i ett antal bestämmelser som syftar till att göra det möjligt för banker i svårigheter att återhämta sig.

168

Det är vidare utrett att artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen är resultatet av en ändring av den italienska lagstiftningen med stöd av ett lagstiftningsdekret som hade antagits med det uttryckliga syftet att införliva direktiv 2014/59 med italiensk rätt.

169

Under dessa omständigheter finner domstolen att artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen ska tolkas så, att villkoret att det kan förväntas att den berörda banken kommer att drabbas av allvarliga förmögenhetsförluster är uppfyllt vid en betydande försämring av dess situation och följaktligen motiverar att banken ställs under tillfällig förvaltning.

170

Härav följer att ECB inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den grundade sig på artikel 70.1 i den konsoliderade banklagstiftningen för att anta det omtvistade beslutet. Talan i första instans kan således inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden, i den del den avser felaktig rättstillämpning vid fastställandet av den rättsliga grund som användes för att anta de omtvistade besluten.

171

I övrigt är målet inte färdigt för avgörande, eftersom de övriga grunder och anmärkningar som Francesca Corneli har åberopat till stöd för sin talan inte har prövats av tribunalen.

172

Målet ska följaktligen återförvisas till tribunalen för prövning av dessa grunder.

173

Eftersom målet återförvisas till tribunalen ska frågan om rättegångskostnader i förevarande mål om överklagande anstå.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: