–

Volvo AB, genom N. Gómez Bernardo, abogada,

–

Transsaqui SL, genom J. Bonet Martínez, J. Bonet Sánchez och A. Penalba Ferrer, abogados, samt F. Pérez Cruz, procurador,

–

Spaniens regering, genom L. Aguilera Ruiz, i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom A. Edelmannová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom S. Baches Opi, M. Domecq och S. Noë, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), jämförd med artikel 101 FEUF, samt artikel 53 i stadgan.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Volvo AB och Transsaqui SL angående den skada som Transsaqui SL anser sig ha lidit till följd av en överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 (EGT L 1994, L 1, s. 3) (nedan kallat EES-avtalet), som begåtts av flera lastbilstillverkare, däribland Volvo.

3

Skälen 2, 8, 11, 12, 16 och 17 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 (EUT L 324, 2007, s. 79) hade följande lydelse:

…

…

…

4

I förordningens artikel 1, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrevs följande i punkterna 1 och 2:

”1.   Denna förordning ska tillämpas i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur då en rättegångshandling eller en annan handling ska sändas från en medlemsstat till en annan för delgivning. Den ska i synnerhet inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller på statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av statens myndighet (acta jure imperii).

2.   Denna förordning är inte tillämplig när adressen till den person som ska delges inte är känd.”

5

Artikel 5 i förordningen, med rubriken ”Översättning av handlingar”, hade följande lydelse:

”1.   Det sändande organ till vilket sökanden överlämnar en handling för översändande ska upplysa sökanden om att adressaten kan vägra att ta emot handlingen om den inte är avfattad på något av de språk som avses i artikel 8.

2.   Sökanden ska stå för alla översättningskostnader innan handlingen översänds, om inte annat följer av ett eventuellt senare beslut av domstol eller behörig myndighet om ersättningsskyldighet för sådana kostnader.”

6

I artikel 8 i samma förordning, med rubriken ”Vägran att ta emot en handling”, föreskrevs följande i punkt 1:

”Det mottagande organet ska med användande av standardformuläret i bilaga II upplysa adressaten om att denne har rätt att vägra att ta emot den handling som ska delges, antingen vid delgivningstillfället eller genom att inom en vecka återsända handlingen till det mottagande organet, om den inte är avfattad på eller åtföljd av en översättning till något av följande språk:

7

I artikel 11 i förordning nr 1393/2007, med rubriken ”Kostnader för delgivning”, föreskrevs följande i punkt 2 andra stycket:

”Kostnaderna för att anlita en stämningsman eller annan person som är behörig enligt lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten ska motsvara en enhetlig, på förhand fastställd avgift som är förenlig med proportionalitetsprincipen och principen om icke-diskriminering. Medlemsstaterna ska underrätta [Europeiska] kommissionen om sådana fastställda avgifter.”

8

Artikel 14 i förordningen hade följande lydelse

”Varje medlemsstat får utföra delgivning av rättegångshandlingar direkt genom posttjänster, såsom rekommenderade försändelser med mottagningsbevis eller motsvarande, till personer som är bosatta i en annan medlemsstat.”

9

I artikel 19 i nämnda förordning, med rubriken ”Svarandes utevaro”, föreskrevs följande i punkt 1:

”Om en stämning eller motsvarande handling måste översändas till en annan medlemsstat för delgivning enligt bestämmelserna i denna förordning och svaranden inte inställer sig, får saken inte avgöras förrän det har konstaterats att

och att handlingen i båda dessa fall delgetts eller överlämnats i så god tid att svaranden haft möjlighet att avge svaromål.”

10

Avsnitt 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) har rubriken ”Särskilda behörighetsbestämmelser. I artikel 7, som ingår i detta avsnitt, föreskrivs följande:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

…

…”

11

Artikel 28.2 och 28.3 i denna förordning har följande lydelse:

”2.   Domstolen ska låta handläggningen av målet vila till dess att det har klarlagts att svaranden har haft möjlighet att få del av stämningsansökan eller motsvarande handling i så god tid att han eller hon kunnat förbereda sitt svaromål eller att alla nödvändiga åtgärder för detta syfte har vidtagits.

3.   Artikel 19 i [förordning nr 1393/2007] ska gälla i stället för punkt 2 i den här artikeln om stämningsansökan eller motsvarande handling enligt den förordningen måste översändas från en medlemsstat till en annan.”

12

Artikel 45.1 i förordning nr 1215/2012 har följande lydelse:

”Vid ansökan från en berörd part ska erkännande av en dom vägras om

…

…”

13

I artikel 63.1 i förordningen föreskrivs följande:

”Vid tillämpningen av denna förordning ska ett bolag eller annan juridisk person anses ha hemvist i orten för dess

14

I artikel 155 i Ley 1/2000 de Enjuiciamiento Civil (lag 1/2000 om civilprocessen) av den 7 januari 2000 (BOE nr 7 av den 8 januari 2000) föreskrivs följande:

”1.   Om parterna inte företräds av ett ombud eller om det är fråga om en första formell underrättelse eller kallelse gentemot svaranden, ska delgivningen ske genom att handlingarna skickas till parternas adress. …

2.   Sökandens hemvist är den adress som anges i den begäran, framställan eller ansökan genom vilket målet anhängiggörs. Sökanden ska även ange en eller flera av de platser som avses i följande punkt i denna artikel som svarandens hemvist. Om sökanden anger flera platser som hemvist, så ska denne ange i vilken ordning denne anser att kommunikationen kan ske med framgång.

…

3.   I detta sammanhang kan delgivningsadressen vara den som anges i kommunens register eller den som är officiellt registrerad för andra ändamål, samt den som anges i det officiella registret eller i publikationer från yrkesorganisationer, när det gäller företag och andra enheter eller personer som utövar ett yrke för vilket de är skyldiga att vara medlemmar i en yrkesorganisation. Den plats där en person utövar ett yrke eller en anställning som inte är tillfällig kan också anses vara dennes delgivningsadress för dessa ändamål.

…

Om ansökan riktar sig till en juridisk person får även adressen för den som uppträder som administratör, förvaltare eller befullmäktigat ombud för det affärsdrivande företaget eller som ordförande eller ledamot i styrelsen i en association som är upptagen i ett officiellt register anges som delgivningsadress.

…”

15

I artikel 510.1 i lagen anges följande:

”En lagakraftvunnen dom ska omprövas i följande fall:

…

16

Den 19 juli 2016 antog kommissionen beslut C(2016) 4673 om ett förfarande enligt artikel 101 [FEUF] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.39824 – Lastbilar), varav en sammanfattning offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 6 april 2017 (EUT C 108, 2017, s. 6). Volvo ingår bland beslutets adressater.

17

I nämnda beslut konstaterade kommissionen att femton lastbilstillverkare, däribland Volvo, hade deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan i form av en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet. Överträdelsen bestod dels av hemliga arrangemang för fastställande av priser och höjningar av bruttopriset på lastbilar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), dels av en tidsplan för att införa de utsläppstekniker som krävs enligt Euro 3–Euro 6-normerna och åtgärder för att övervältra kostnaderna därför.

18

Vad Volvo beträffar fastställdes det att överträdelsen pågick mellan den 17 januari 1997 och den 18 januari 2011.

19

Den 12 juli 2018 väckte Transsaqui, som under år 2008 hade förvärvat två lastbilar av märket Volvo, skadeståndstalan vid Juzgado de lo Mercantil no 1 de Valencia (Handelsdomstol nr 1 i Valencia, Spanien) mot Volvo och yrkade ersättning för den skada som bolaget påstod sig ha lidit till följd av den konkurrensbegränsande samverkan som konstaterats i beslutet av den 19 juli 2016, som nämns i punkt 16 ovan, och som motsvarade en merkostnad som Transsaqui värderade till 24420,69 euro.

20

Transsaqui har i sin stämningsansökan angett att Volvo har sitt säte i Göteborg (Sverige) och preciserat att stämningen ska delges bolagets dotterbolag i Spanien, Volvo Group España SAU (nedan kallat Volvo España), Madrid (Spanien).

21

Juzgado de lo Mercantil no 1 de Valencia (Handelsdomstol nr 1 i Valencia) förklarade att talan kunde tas upp till prövning och sände, i syfte att anmoda Volvo kallelse att inställa sig inför domstol och att anmoda bolaget att avge svaromål, ett rekommenderat brev till Volvo Españas huvudkontor som innehöll en kopia av stämningsansökan och bifogade handlingar. Mottagande av det rekommenderade brevet avvisades dock med en handskriven lapp där Volvos adress i Sverige angavs.

22

Transsaqui har under en förhandling vid den domstolen yttrat sig, varvid bolaget har betecknat Volvo Españas vägran att ta emot stämningsansökan mot Volvo som en förhalningsmanöver i ond tro och gjort gällande att Volvo och Volvo España tillsammans utgör ett och samma företag, i den mening som avses i konkurrensrätten, eftersom Volvo España till 100 procent ägs av Volvo.

23

Den 22 maj 2019 meddelade nämnda domstol ett avgörande i vilket den, med stöd av ”principen om ett och samma företag”, godtog att Volvo, på adressen för sitt dotterbolag i Spanien, delgavs kallelse att inställa sig inför domstol. Juzgado de lo Mercantil no 1 de Valencia (Handelsdomstol nr 1 i Valencia) framställde en begäran om rättsligt samarbete till domstolarna i Madrid i syfte att kunna delge denna kallelse.

24

Dessa domstolar gjorde, den 5 september 2019, ett försök att verkställa delgivningen på Volvo Españas adress. En advokat, som uppgav sig vara ställföreträdare för Volvo España, vägrade emellertid att ta emot delgivningen och uppgav att delgivning skulle ske vid Volvos kontor i Sverige.

25

Den 30 oktober 2019 överlämnades stämningsansökan, i samband med ett nytt delgivningsförsök på Volvo Españas adress, till en person som presenterade sig som anställd vid Volvo Españas juridiska avdelning.

26

Efter vart och ett av dessa delgivningsförsök skickade Volvo España en skrivelse till Juzgado de lo Mercantil no 1 de Valencia (Handelsdomstol nr 1 i Valencia) i vilken bolaget redogjorde för skälen till att bolaget inte gick med på att ta emot en stämningsansökan riktad till Volvo.

27

Volvo España gjorde bland annat gällande följande:

28

Juzgado de lo Mercantil no 1 de Valencia (Handelsdomstol nr 1 i Valencia) fann att Volvo hade delgetts stämningen på ett korrekt sätt och att bolaget inte hade ingett svaromål inom den föreskrivna fristen, varför den förklarade att Volvo hade uteblivit och kallade parterna till den förberedande förhandling som föreskrivs i spansk processrätt för att klargöra villkoren för tvisten och lägga fram bevisning. Denna domstol försökte delge Volvo detta beslut på Volvo Españas adress, men Volvo España vägrade återigen att låta sig delges detta beslut med hänvisning till att Volvo har sitt säte i Sverige.

29

Den 26 februari 2020 biföll nämnda domstol Transsaquis talan och förpliktade Volvo att till bolaget utge ersättning på 24420,69 euro, jämte lagstadgad ränta från och med den dag då lastbilarna köptes in, samt ersätta rättegångskostnaderna (nedan kallad domen av den 26 februari 2020).

30

Denna dom delgavs Volvo genom rekommenderat brev med mottagningsbevis avsänt till Volvo Españas adress, som tog emot domen den 10 mars 2020. Volvo España skickade emellertid en skrivelse till Juzgado de lo Mercantil no 1 de Valencia (Handelsdomstol nr 1 i Valencia), i vilken bolaget bestred att domen på ett giltigt sätt hade delgetts Volvo, samtidigt som bolaget upprepade de argument som det hade framfört tidigare.

31

Transsaqui yrkade att denna domstol skulle fastställa de rättegångskostnader som Volvo hade förpliktats att ersätta. Nämnda domstol, som fann att dess dom av den 26 februari 2020 hade vunnit laga kraft, fastställde rättegångskostnaderna.

32

Juzgado de lo Mercantil no 1 de Valencia (Handelsdomstol nr 1 i Valencia) kallade Volvo, genom rekommenderat brev med mottagningsbevis avsänt till Volvo Españas adress, till ett möte för att fastställa rättegångskostnaderna med möjlighet att bestrida dem. Försändelsen överlämnades till en person som var närvarande på denna adress och som undertecknade mottagningsbeviset.

33

Några dagar senare sände Volvo España en skrivelse till nämnda domstol, i vilken bolaget, av de skäl som angetts ovan, bestred att Volvo hade delgetts beslutet om fastställande av rättegångskostnader på ett giltigt sätt.

34

Juzgado de lo Mercantil no 1 de Valencia (Handelsdomstol nr 1 i Valencia) fann att Volvo inte hade bestritt rättegångskostnaderna inom den lagstadgade fristen och förklarade att dessa kostnader skulle fastställas till 8310,64 euro. Beslutet delgavs Volvo genom rekommenderat brev med mottagningsbevis avsänt till Volvo Españas adress, där det togs emot av en person som var närvarande på denna adress och som undertecknade mottagningsbeviset. Senare skickade Volvo España en skrivelse till denna domstol i vilken bolaget bestred att nämnda beslut hade delgetts Volvo på ett korrekt sätt.

35

Nämnda domstol biföll Transsaquis ansökan om verkställighet av domen av den 26 februari 2020 och anmodade Volvo att inom tio dagar uppge de tillgångar och rättigheter som bolaget hade, i syfte att utmäta dem. De beslut som hade meddelats i detta syfte delgavs på Volvo Españas huvudkontor den 17 mars 2021.

36

Den 15 juni 2021 ansökte Volvo, med stöd av artikel 510.1 led 4 i lag 1/2000 om rättegången i tvistemål, vid Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), som är den hänskjutande domstolen, om omprövning av den lagakraftvunna domen av den 26 februari 2020. Till stöd för sin talan gjorde Volvo gällande att Transsaqui hade erhållit denna dom genom bedrägligt förfarande. Bolaget tillade att det hade fått indirekt kännedom om förekomsten av nämnda dom när besluten om verkställighet delgavs Volvo España den 17 mars 2021.

37

Transsaqui har å sin sida hävdat att Volvo hade handlat i ond tro genom att ägna sig åt en otillbörlig processuell strategi som, i likhet med vad som är fallet med många andra sökande som befann sig i en jämförbar situation, syftade till att förmå Transsaqui att återkalla sin talan. Transsaqui har även gjort gällande att Juzgado de lo Mercantil no 1 de Valencia (Handelsdomstol nr 1 i Valencia) har godtagit att stämningsansökan och kallelserna till Volvo ska delges Volvo España av processekonomiska skäl och i enlighet med ”principen om ett och samma företag”. Volvo Españas vägran att låta sig delges med motiveringen att bolaget och Volvo är skilda juridiska personer saknar dessutom grund, eftersom dessa två bolag tillsammans utgör ett och samma företag i konkurrensrättslig mening.

38

Den hänskjutande domstolen, som utgår från premissen att förekomsten av en ekonomisk enhet mellan moderbolaget och dess dotterbolag skulle kunna motivera att de rättsakter som riktar sig till moderbolaget kan delges dotterbolaget, vill i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 47 i stadgan, jämförd med artikel 101 FEUF, ska tolkas så, att den utgör hinder för att en stämningsansökan från en domstol i en medlemsstat, vilken är riktad till ett moderbolag som har sitt säte i en annan medlemsstat, delges på adressen för ett av dess dotterbolag, som har hemvist i den medlemsstat där talan har väckts, när dotterbolaget inte har gjort gällande någon omständighet som utesluter att det i konkurrensrättsligt hänseende föreligger en företagsenhet mellan dessa två bolag.

39

Enligt den hänskjutande domstolen skulle ett krav på att delgivningen ska ske där moderbolaget har sitt säte medföra höga översättningskostnader som skulle kunna försvåra eller till och med hindra utövandet av rätten till ett effektivt rättsmedel för personer som lidit skada till följd av överträdelser av konkurrensrätten och allvarligt undergräva den ändamålsenliga verkan av artikel 101 FEUF, eftersom ett sådant krav skulle kunna avskräcka många skadelidande från att begära ersättning.

40

När det begärda skadeståndet är lågt och sökanden är ett litet eller medelstort företag, kan sådana kostnader utgöra ett allvarligt hinder för rätten till ett effektivt rättsmedel. Detta gäller i än högre grad när, såsom är fallet i Spanien, det i den berörda medlemsstatens processrätt föreskrivs att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader, och hälften av de gemensamma kostnaderna, om ansökan delvis bifalls.

41

Vidare medför skyldigheten att delge rättegångshandlingar i en annan medlemsstat att handläggningen försenas på ett sätt som endast är motiverat om det faktum att delgivning sker på en adress i den medlemsstat där domstolsförfarandet äger rum skulle hindra svaranden från att faktiskt få kännedom om tvisten med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

42

Den hänskjutande domstolen har tillagt att det skulle vara paradoxalt om den person som har lidit skada till följd av en överträdelse av konkurrensrätten skulle kunna väcka talan mot ett dotterbolag, varvid dotterbolaget kan hållas ansvarigt för moderbolagets beteende, medan dotterbolaget inte skulle kunna delges stämningsansökan eller andra rättegångshandlingar som direkt avser moderbolaget, i förhållande till vilket dotterbolaget utgör ett och samma företag i konkurrensrättslig mening.

43

Även om det antas att det är förenligt med den rätt till ett effektivt rättsmedel som garanteras i artikel 47 i stadgan, och som även tillkommer svaranden, att delge en kallelse riktad till ett moderbolag på dess dotterbolags adress i den medlemsstat där målet ska prövas, har den hänskjutande domstolen påpekat att det följer av artikel 53 i stadgan att ingen bestämmelse i stadgan får tolkas så, att den inskränker eller inkräktar på de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som inom respektive tillämpningsområde erkänns i medlemsstaternas författningar. I andra mål avseende skadeståndstalan som väckts av köpare av lastbilar som också var offer för den kartell som nämns i punkt 17 ovan, fann Tribunal Constitucional (Författningsdomstolen, Spanien) att de grundläggande rättigheter och friheter som enligt den spanska konstitutionen tillerkänns svaranden hade åsidosatts, när Tribunal Constitucional hade att pröva ett överklagande från ett moderbolag som inte hade lyckats få ett förfarande ogiltigförklarat efter att rättshandlingar som var riktade till detsamma hade delgetts på dess dotterbolags adress.

44

Artikel 53 i stadgan skulle följaktligen kunna utgöra hinder för att en kallelse att inställa sig inför domstol till moderbolaget, som ställts till dess dotterbolags adress, ska anses ha delgetts moderbolaget på ett giltigt sätt just på grund av att det föreligger en sådan enhet, även om det erkänns att det föreligger en ekonomisk enhet mellan moderbolaget och dess dotterbolag. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida en sådan tolkning av artikel 53 i stadgan inte skulle utgöra ett allvarligt hinder för den rätt till ett effektivt rättsmedel som tillkommer den som lidit skada av den konkurrensbegränsande samverkan och för den ändamålsenliga verkan av artikel 101 FEUF.

45

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

46

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 47 i stadgan, jämförd med artikel 101 FEUF, ska tolkas så, att ett moderbolag som är föremål för en talan om ersättning för skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten med giltig verkan har delgetts en kallelse när stämningsansökan har delgetts dess dotterbolag, som har hemvist i den medlemsstat där talan har väckts och med vilket moderbolaget utgör en ekonomisk enhet.

47

Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida, med hänsyn till rätten till ett effektivt rättsmedel som garanteras i artikel 47 i stadgan, den omständigheten att det inom ramen för tolkningen av artikel 101.1 FEUF har konstaterats att ett moderbolag och ett av dess dotterbolag med säte i en annan medlemsstat vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna utgjorde en och samma ekonomiska enhet, skulle kunna motivera att de handlingar som var riktade till moderbolaget delgavs på den adress där dotterbolaget har sitt hemvist, i syfte att minska kostnaderna för översättning och delgivning av rättegångshandlingar som sökanden upprättat och för att undvika att handläggningstiden förlängs.

48

Domstolen har visserligen slagit fast att inom ramen för en skadeståndstalan, som grundar sig på förekomsten av en överträdelse av artikel 101.1 FEUF som kommissionen har konstaterat i ett beslut, kan en juridisk person som inte i beslutet anges som skyldig till en överträdelse av konkurrensrätten ändå hållas ansvarig på grund av en annan juridisk persons överträdelse, när båda dessa juridiska personer ingår i samma ekonomiska enhet och således utgör ett företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF (dom av den 6 oktober 2021, Sumal,C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 48).

49

För det första står det klart att även om begreppet ”företag” och därmed även begreppet ”ekonomisk enhet” automatiskt medför solidariskt ansvar mellan de enheter som utgör den ekonomiska enheten vid tidpunkten för överträdelsen, är ett sådant företag dock inte en egen juridisk person som är självständig i förhållande till de juridiska enheter som det består av. Den som har lidit skada till följd av det konkurrensbegränsande förfarandet kan således inte väcka skadeståndstalan mot företaget som sådant, utan måste med nödvändighet väcka talan mot en av de juridiska enheter som det består av (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Sumal,C‑882/19, EU:C:2021:800, punkterna 44 och 51).

50

För det andra vill domstolen påpeka att även om ett dotterbolag och dess moderbolag utgör en och samma ekonomiska enhet, i den mening som avses i den materiella konkurrensrätten, så innebär detta inte att moderbolaget uttryckligen har befullmäktigat eller utsett dotterbolaget till en person som är behörig att i eget namn ta emot de rättegångshandlingar som är riktade till moderbolaget. Ett sådant bemyndigande kan nämligen inte presumeras, utan att riskera att kränka moderbolagets rätt till försvar.

51

Det ska i detta hänseende påpekas att kraven att det ska stå klart att handlingarna verkligt och faktiskt har mottagits, det vill säga att svaranden har delgetts dem, och att det ska finnas tillräckligt med tid för att svaranden ska kunna förbereda sitt försvar, utgör krav som måste vara uppfyllda för att rätten till ett effektivt domstolsskydd, vilken stadfästs i artikel 47 i stadgan, ska kunna anses ha upprätthållits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2017, Henderson,C‑354/15, EU:C:2017:157, punkt 72, och dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställighet av bötesstraff), C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 39).

52

När, såsom är fallet i det nationella målet, det påstådda offret för en konkurrensbegränsande samverkan som inbegriper en ekonomisk enhet bestående av ett moderbolag och ett eller flera av dess dotterbolag väljer att rikta sin skadeståndstalan mot detta moderbolag i stället för, vilket i princip är tillåtet, mot det dotterbolag som är etablerat i den medlemsstat där nämnda skadelidande har hemvist, kan den skadelidande följaktligen inte därefter åberopa förekomsten av en sådan enhet för att stämma moderbolaget eller delge moderbolaget rättegångshandlingar på nämnda dotterbolags adress.

53

Trots de tvivel som den hänskjutande domstolen har uttryckt kan varken artikel 47 i stadgan, enligt vilken ett påstått offer för en kartell har rätt till en rättvis rättegång, eller den ändamålsenliga verkan av artikel 101.1 FEUF, motivera en annan lösning, även om skyldigheten att delge rättegångshandlingar i en annan medlemsstat skulle medföra ytterligare begränsningar för de påstådda offren.

54

Det ska i detta hänseende för det första understrykas att även om de skadelidande som påstås ha utsatts för ett åsidosättande av unionsrätten kan göra gällande den rätt till en rättvis rättegång som garanteras i artikel 47 i stadgan, så skyddar denna rätt även svaranden, och detta även när det tidigare har konstaterats att denne har åsidosatt artikel 101.1 FEUF. I motsats till sistnämnda bestämmelse, som avser företag, skyddar nämligen rätten till en rättvis rättegång, som garanteras i artikel 47 i stadgan, varje enskild juridisk person. Konkurrenstvister undgår således inte de processrättsliga skyddsregler som följer av denna artikel, enligt vilka det krävs att rättegångshandlingar som riktar sig till en person verkligt och faktiskt överlämnas till denne.

55

För det andra har unionslagstiftaren antagit flera rättsakter som är tillämpliga på gränsöverskridande tvister på privaträttens område, däribland annat förordningarna nr 1215/2012 och nr 1393/2007, vilka syftar till att underlätta den fria rörligheten för domstolsavgöranden och förbättra översändandet av rättegångshandlingar och andra handlingar för delgivning mellan medlemsstaterna, vilket främjar tillgången till rättslig prövning.

56

I artikel 4 i förordning nr 1215/2012 föreskrivs att som huvudregel ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap. Som undantag från denna regel anges i artikel 7 led 2 i förordningen att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas vid domstolen för den ort där skadan inträffade eller kan inträffa, om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden. I artikel 63 i förordningen föreskrivs att vid tillämpningen av denna förordning ska en juridisk person ska anses ha hemvist i orten för dess stadgeenliga säte, huvudkontor eller huvudsakliga verksamhet.

57

I förevarande fall är det utrett att sökanden i första instans, det vill säga den som påstås ha lidit skada till följd av det konkurrensbegränsande beteendet, i det nationella målet åberopade artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 för att, genom sin skadeståndstalan, väcka talan vid domstolen i den ort där skadan inträffade, det vill säga en spansk domstol, medan svaranden, i den mening som avses i artikel 63 i nämnda förordning, har hemvist i Sverige, där denne har sitt säte. Nämnde sökande hade således, med tillämpning av samma förordning, enkelt kunna få tillgång till rättslig prövning.

58

Vidare fastställs i förordning nr 1393/2007 en rad regler om översändande och delgivning av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Enligt artikel 1.1 i förordningen ska förordningen tillämpas då en rättegångshandling eller en annan handling ska sändas från en medlemsstat till en annan för delgivning, i syfte att, i enlighet med vad som anges i skälen 2 och 11 i förordningen, underlätta översändandet och därmed säkerställa att den inre marknaden fungerar väl.

59

Det framgår särskilt av artikel 1.2 i förordning nr 1393/2007, jämförd med skäl 8 i samma förordning, att unionslagstiftaren endast har föreskrivit två situationer vid vilka delgivning av en domstolshandling mellan medlemsstater undantas från dess tillämpningsområde, nämligen dels när mottagarens bosättning eller vistelseort är okänd, dels när mottagaren har ett befullmäktigat ombud i den stat där domstolsförfarandet äger rum (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2012, Alder,C‑325/11, EU:C:2012:824, punkt 24).

60

Bortsett från dessa två fall omfattas delgivningen av en rättegångshandling, när adressaten har hemvist i en annan medlemsstat, med nödvändighet av tillämpningsområdet för förordning nr 1393/2007 och ska följaktligen, såsom föreskrivs i artikel 1.1 i förordningen, genomföras på det sätt som föreskrivs i nämnda förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2012, Alder,C‑325/11, EU:C:2012:824, punkt 25).

61

Eftersom rättegångshandlingarnas adressat, såsom påpekats i punkt 57 ovan, har hemvist i Sverige, medan domstolsförfarandet äger rum i Spanien, borde sådana handlingar i förevarande fall ha översänts från en medlemsstat till en annan, i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1393/2007. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, omfattas den situation som är aktuell i det nationella målet inte heller av de fall som anges i punkt 59 ovan, vilket innebär att de former för delgivning av rättegångshandlingar mellan medlemsstaterna som föreskrivs i förordning nr 1393/2007 är tillämpliga.

62

Flera bestämmelser i förordning nr 1393/2007 syftar uttryckligen till att förena effektivitet och snabbhet vid översändande av rättegångshandlingar med kravet att säkerställa ett adekvat skydd av den rätt till försvar som handlingarnas adressat har, och detta bland annat genom att säkerställa att adressaten verkligt och faktiskt tar emot dessa handlingar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2012, Alder,C‑325/11, EU:C:2012:824, punkt 36).

63

När det gäller kostnaderna för delgivningen av rättegångshandlingen i den mottagande medlemsstaten, ska det påpekas att enligt skäl 16 och artikel 11.2 andra stycket i förordning nr 1393/2007 ska dessa kostnader, för att underlätta tillgången till rättslig prövning, svara mot en enhetlig, på förhand fastställd avgift som är förenlig med proportionalitetsprincipen och principen om icke-diskriminering.

64

Vad gäller eventuella översättningskostnader innan handlingen översänds framgår det av artikel 5.2 i rättegångsreglerna att sökanden ska stå för dessa kostnader. Artiklarna 5 och 8 i nämnda förordning, jämförda med skäl 12 i samma förordning, gör det dessutom möjligt för adressaten att vägra att ta emot den handling som ska delges om den inte är avfattad på ett språk som adressaten förstår eller på det officiella språket eller något av de officiella språken på delgivningsorten.

65

Enligt förordning nr 1393/2007 krävs emellertid inte att den handling som ska delges översätts under alla omständigheter, eftersom adressaten, såsom framgår av artikel 8 i samma förordning, endast kan vägra att ta emot handlingen om den inte är avfattad på, eller åtföljs av en översättning till, ett språk som denne förstår eller det officiella språket i den mottagande medlemsstaten. EU-domstolen har i detta avseende preciserat att när den berörda handlingen åtföljs av bilagor som består av styrkande handlingar som inte avfattats på den mottagande medlemsstatens språk eller på ett av den sändande medlemsstatens språk, som adressaten förstår, har adressaten inte rätt att vägra att ta emot denna handling, under förutsättning att den ger adressaten möjlighet att göra gällande sina rättigheter i ett rättsligt förfarande i den sändande medlemsstaten och bilagorna endast fungerar som stödjande handlingar och inte är absolut nödvändiga för att förstå föremålet för talan och grunderna härför (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2008, Weiss und Partner,C‑14/07, EU:C:2008:264, punkt 78).

66

Att sökanden ska stå för översättningskostnaderna påverkar inte heller ett eventuellt senare beslut av domstolen eller den behöriga myndigheten om hur kostnaderna för förfarandet ska fördelas.

67

Den hänskjutande domstolens tvivel har delvis samband med den omständigheten att en sökande, enligt nationella bestämmelser om fördelning av rättegångskostnaderna, endast kan få ersättning för de rättegångskostnader som denne har haft för att väcka talan om denna bifalls i dess helhet. Frågan är huruvida den omständigheten att det är omöjligt för den som påstås ha lidit skada till följd av ett konkurrensbegränsande förfarande att delge de rättegångshandlingar som är riktade till moderbolaget på dotterbolagets adress, vilken är belägen i samma land som moderbolagets adress, innebär ett åsidosättande av moderbolagets rätt till en rättvis rättegång som garanteras i artikel 47 i stadgan, eller till och med av den ändamålsenliga verkan av artikel 101 FEUF, på grund av kostnaderna för översättning och delgivning av rättegångshandlingar. EU-domstolen vill i detta sammanhang understryka att en eventuell oförenlighet mellan dessa nationella bestämmelser om rättegångskostnader och unionsrätten inte i sig medför att bestämmelserna om delgivning av rättegångshandlingar inte ska tillämpas.

68

Vad gäller förlängningen av talefristerna föreskrivs visserligen i artikel 47 andra stycket i stadgan att var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång. Även om skyldigheten att delge rättegångshandlingar i en annan medlemsstat, trots förordning nr 1393/2007, kan medföra att förfarandet förlängs i betydande mån, innebär en sådan förlängd tidsutdräkt emellertid inte i sig ett åsidosättande av denna bestämmelse, eftersom frågan huruvida handläggningstiden är skälig ska bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2009, Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland/kommissionen, C‑385/07 P, EU:C:2009:456, punkt 181) och följaktligen, i förekommande fall, med beaktande av tvistens gränsöverskridande karaktär.

69

För det tredje har domstolen tolkat artikel 101.1 FEUF så, att när ett moderbolag och dess dotterbolag bildar en ekonomisk enhet, kan den som lidit skada till följd av ett företags konkurrensbegränsande förfarande väcka skadeståndstalan oberoende av om moderbolaget har bötfällts av kommissionen på grund av detta förfarande i ett beslut eller mot dess dotterbolag, även om det sistnämnda bolaget inte omfattas av beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Sumal,C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 51). Det skulle följaktligen i princip vara tillåtet för den som påstår sig ha utsatts för ett sådant förfarande och som önskar göra gällande sina rättigheter enligt nämnda artikel 101.1 att väcka skadeståndstalan mot dotterbolaget med säte i den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen, vilket skulle göra det möjligt för denne att undvika att behöva bära eventuella kostnader för översättning eller delgivning av rättegångshandlingar i en annan medlemsstat.

70

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 47 i stadgan och artikel 101 FEUF, jämförda med förordning nr 1393/2007, ska tolkas så, att ett moderbolag som är föremål för en talan om ersättning för skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten inte med giltig verkan har delgetts en kallelse när stämningsansökan har delgetts dess dotterbolag, som har hemvist i den medlemsstat där talan har väckts, även om moderbolaget och dotterbolaget utgör en ekonomisk enhet.

71

Genom sin andra fråga vill den nationella domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 53 i stadgan, om den första frågan besvaras jakande, ska tolkas så, att en medlemsstat får kräva att en stämningsansökan ska delges vid sätet för det bolag som den handlingen riktar sig till och inte på adressen för det bolagets dotterbolag.

72

Såsom framgår av lydelsen av den andra frågan har den ställts endast för det fall domstolen skulle besvara den första frågan jakande.

73

Såsom angetts i punkt 70 ovan ska den första frågan besvaras nekande.

74

Mot bakgrund av svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.

75

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 101 FEUF, jämförda med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000, ska tolkas så, att ett moderbolag som är föremål för en talan om ersättning för skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten inte med giltig verkan har delgetts en kallelse när stämningsansökan delgetts dess dotterbolag, som har hemvist i den medlemsstat där talan väckts, även om moderbolaget och dotterbolaget utgör en ekonomisk enhet.