–

MOL Magyar Olaj- és Gázipari Nyrt., genom G. Kutai, D. Petrányi och M. Sz. Szendrő, ügyvédek,

–

Mercedes-Benz Group AG, genom K. Hetényi, A. Turi och samt M. Kovács, ügyvédek samt M. Kocí och C. von Köckritz, Rechtsanwälte,

–

Tjeckiens regering, av M. Smolek, A. Edelmannová och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, av V. Bottka, G. Meessen och S. Noë, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan MOL Magyar Olaj- és Gázipari Nyrt. (nedan kallat MOL) och Mercedes-Benz Group AG. Målet rör en skadeståndstalan som MOL väckt för att få ersättning för den skada som bolaget anser sig ha lidit till följd av Mercedes-Benz Groups konkurrensbegränsande förfarande i strid med artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3) (nedan kallat EES-avtalet).

3

Skäl 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40) har följande lydelse:

”Denna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med … förordning [nr 1215/2012] och de instrument som rör tillämplig lag på avtalsförpliktelser.”

4

I artikel 6.3 a i förordningen, med rubriken ”Otillbörlig konkurrens och handlingar som begränsar den fria konkurrensen”, föreskrivs följande:

”Tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i konkurrensbegränsning skall vara lagen i det land där marknaden påverkas eller kan påverkas.”

5

I skälen 15 och 16 i förordning nr 1215/2012 anges följande:

6

Artikel 4.1 i förordningen har följande lydelse:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”

7

I artikel 5.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i [kapitel II].”

8

Kapitel II i förordning nr 1215/2012, med rubriken ”Domstols behörighet”, innehåller bland annat ett avsnitt 2, med rubriken ”Särskilda behörighetsbestämmelser”. Artikel 7.2 i förordningen, som ingår i avsnitt 2, har följande lydelse:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

…

9

MOL är ett ungerskt bolag som innehar kontrollerande andelar i flera dotterbolag i olika medlemsstater, nämligen Moltrans Kft. (Ungern), INA d.d. (Kroatien), Panta Distribuzione SpA och Nelsa Srl (Italien), Roth Energie GmbH (Österrike) samt Slovnaft a.s. (Slovakien).

10

Den 19 juli 2016 antog kommissionen beslut C(2016) 4673 final om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.39824 – Lastbilar) (EUT C 108, 2017, s. 6).

11

I detta beslut konstaterade kommissionen att det förelåg en konkurrensbegränsande samverkan i vilken Mercedes-Benz Group och femton internationella lastbilstillverkare hade deltagit. Kommissionen ansåg att denna konkurrensbegränsande samverkan, som hade till syfte att samordna bruttoprislistorna för tunga och medeltunga lastbilar, utgjorde en pågående överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet, vilka förbjuder karteller och andra konkurrensbegränsande förfaranden. Kommissionen ansåg att överträdelsen hade pågått under perioden 17 januari 1997–18 januari 2011 i hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

12

Under den tid som överträdelsen pågick, leasade eller köpte MOL indirekt in sammanlagt 71 lastbilar från Mercedes-Benz Group.

13

Den 14 oktober 2019 väckte MOL skadeståndstalan mot Mercedes-Benz Group vid Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad, Ungern). MOL gjorde gällande att bolaget hade lidit en skada som motsvarade den merkostnad som dess dotterbolag felaktigt hade betalat på grund av det konkurrensbegränsande beteende som kommissionen beivrat.

14

MOL grundade sin talan på begreppet ekonomisk enhet. MOL gjorde gällande att ungerska domstolar hade internationell behörighet enligt artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 och anförde att bolagets säte, såsom centrum för tillgångarna och de ekonomiska intressena för den koncern som MOL bildar tillsammans med sina dotterbolag, är den ort där ”skadan” inträffade i den mening som avses i den bestämmelsen.

15

Mercedes-Benz Group framställde en invändning om rättegångshinder och bestred att den domstol vid vilken talan hade väckts kunde vara behörig med stöd av den åberopade bestämmelsen.

16

Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen i Budapest) biföll denna invändning och konstaterade att den särskilda behörighetsbestämmelsen i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas restriktivt och endast får tillämpas om det finns en särskilt nära koppling mellan den domstol vid vilken talan väcks och saken i målet. Den domstolen fann att det inte var MOL som hade betalat de artificiellt höga priserna, utan dess dotterbolag i andra medlemsstater i Europeiska unionen och det var således dessa bolag som hade lidit skada till följd av den aktuella snedvridningen av konkurrensen. Den skada som MOL lidit var rent ekonomisk, vilket inte gjorde det möjligt att likställa MOL:s säte med den ort där skadan inträffade, i den mening som avses i artikel 7.2 i förordningen, och detta räckte inte för att den ungerska domstolen skulle vara behörig.

17

Den domstolens avgörande fastställdes efter överklagande av Fővárosi Ítélőtábla (Regionala appellationsdomstolen i Budapest, Ungern), som slog fast att enligt EU-domstolens praxis är teorin om en ekonomisk enhet endast tillämplig för att fastställa ansvar för överträdelse av konkurrensrätten och att den skadelidande parten inte kan åberopa den vid fastställandet av behörig domstol. Den domstolen påpekade att enligt domen av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide (C‑352/13, EU:C:2015:335), ska behörigheten enligt artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 fastställas utifrån det skadelidande bolagets säte och inte utifrån moderbolagets säte.

18

MOL överklagade domen till Kúria (Högsta domstolen, Ungern) och yrkade att den domstolen skulle upphäva det beslut som hade meddelats av Fővárosi Ítélőtábla (Regionala appellationsdomstolen i Budapest) och att målet skulle fortsätta att handläggas vid de domstolar vid vilka det hade anhängiggjorts.

19

MOL har i huvudsak gjort gällande att teorin om en ekonomisk enhet är relevant för bedömningen av de ungerska domstolarnas behörighet i det nationella målet och att MOL, som har ensam kontroll över den företagskoncern som bolaget bildar tillsammans med sina dotterbolag, är direkt inblandat i den lönsamma eller förlustbringande driften av dotterbolagen.

20

Mercedes-Benz Group genmälde att MOL inte hade köpt någon av de lastbilar som var föremål för den konkurrensbegränsande samverkan och att bolaget således inte hade lidit någon skada. Mercedes-Benz Group har dessutom gjort gällande att teorin om ekonomisk enhet inte är tillämplig för att avgöra ungerska domstolars behörighet och att ett sådant synsätt inte har stöd i EU-domstolens praxis.

21

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att EU-domstolens praxis gör det möjligt för den som drabbats av ett konkurrensbegränsande förfarande att väcka skadeståndstalan mot någon av de juridiska enheter som utgör en ekonomisk enhet. Enligt den hänskjutande domstolen har EU-domstolen emellertid ännu inte, beträffande tolkningen av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, uttalat sig om huruvida teorin om en ekonomisk enhet med framgång kan åberopas när denna enhet är den som drabbats av överträdelsen av konkurrensreglerna och inte är den som begått överträdelsen.

22

Mot denna bakgrund beslutade Kúria (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

23

Den hänskjutande domstolen söker med sin första fråga klarhet i huruvida artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att begreppet ”ort där skadan inträffade” innefattar sätet för ett moderbolag som väcker en talan för att få ersättning för skador som uteslutande drabbat dess dotterbolag till följd av en tredje parts konkurrensbegränsande beteende, i den mening som avses i artikel 101 FEUF, om det görs gällande att moderbolaget och dotterbolagen ingår i samma ekonomiska enhet.

24

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att det följer av fast rättspraxis att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte enbart bestämmelsens lydelse beaktas, utan också det sammanhang i vilket den förekommer och det mål som eftersträvas med den rättsakt som bestämmelsen ingår i (se, bland annat, dom av den 8 februari 2024, Inkreal, C‑566/22, EU:C:2024:123, punkt 15).

25

Vad gäller lydelsen av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 framgår det av den bestämmelsen att – beträffande skadestånd utanför avtalsförhållanden – får talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat väckas i en annan medlemsstat, nämligen vid domstolen för den ”ort där skadan inträffade”.

26

EU-domstolen har vid flera tillfällen slagit fast att begreppet ”ort där skadan inträffade”, i den mening som avses i artikel 5.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), avser både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade, vilket innebär att talan kan väckas mot svaranden vid domstol i endera av dessa orter (dom av den15 juli 2021, Volvo m.fl., C‑30/20, EU:C:2021:604, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

27

EU-domstolen har redan haft tillfälle att i domen av den 29 juli 2019, Tibor-Trans (C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 33), som rörde samma överträdelse av konkurrensreglerna som den som är aktuell i det nationella målet, precisera att när den marknad som påverkas av det konkurrensbegränsande beteendet finns i den medlemsstat där den påstådda skadan sägs ha uppkommit, ska – med avseende på tillämpningen av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 – den ort där skadan uppkom anses vara i den medlemsstaten (se även, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, Volvo m.fl., C‑30/20, EU:C:2021:604, punkt 31).

28

EU-domstolen har för övrigt slagit fast att uttrycket ”den ort där skadan inträffade” inte kan tolkas extensivt i sådan utsträckning att det omfattar varje ort där man kan märka de skadliga följderna av en omständighet som redan har förorsakat en skada som faktiskt har uppkommit på en annan ort. EU-domstolen har därför preciserat att detta begrepp inte kan tolkas så, att det omfattar den ort där den drabbade påstår sig ha lidit en förmögenhetsskada som är en följd av en initial skada som uppkommit och drabbat denne i en annan stat (dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans, C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

29

EU-domstolen har även slagit fast att en skada som endast är en indirekt följd av en skada som initialt åsamkades andra personer som har drabbats direkt av den uppkomna skadan och som har uppkommit på en annan ort än den där den indirekt drabbade därefter har åsamkats skada, inte kan utgöra grund för domstols behörighet enligt artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans, C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

30

Det framgår av beslutet om hänskjutande att det i förevarande fall endast är dotterbolagen i olika medlemsstater, som direkt har lidit den skada som MOL har gjort gällande, det vill säga den merkostnad som betalats på grund av de artificiellt höga priserna för inköp eller leasing av de 71 lastbilar som är aktuella i det nationella målet till följd av hemliga och otillbörliga arrangemang som tillsammans utgjorde en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF.

31

Den domstol som är internationellt och territoriellt behörig i kraft av den ort där den skadan uppkom är således antingen den domstol inom vars domkrets det dotterbolag som anser sig ha lidit skada har köpt eller leasat de varor som varit föremål för nämnda arrangemang, eller den domstol inom vars domkrets dotterbolagets säte är beläget, för det fall att dotterbolaget gjort inköp eller leasat varor på flera orter.

32

Trots att MOL inte själv förvärvat några sådana lastbilar och därför inte heller lidit någon direkt skada till följd av överträdelsen, har bolaget gjort gällande att begreppet ”den ort där skadan inträffade” ska tolkas mot bakgrund av det konkurrensrättsliga begreppet ekonomisk enhet.

33

Generellt anses ett moder- och dotterbolag i princip forma en ekonomisk enhet när dotterbolaget är underställt moderbolagets bestämmande inflytande och inte agerar självständigt på marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkterna 52 och 53, och dom av den 6 oktober 2021, Sumal, C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 43).

34

I ett sådant fall kommer koncernen som helhet att anses utgöra ett ”företag” på vilket konkurrensreglerna är tillämpliga och vilka ska följas av bolagen inom koncernen såsom en helhet och med solidariskt ansvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Sumal, C‑882/19, EU:C:2021:800, punkterna 39–44 och där angiven rättspraxis).

35

MOL har i förevarande fall gjort gällande att eftersom överträdelsen av konkurrensrätten medför solidariskt ansvar inom den ekonomiska enheten, måste en omvänd tillämpning av samma princip gälla när det är fråga om ett skadeståndskrav till följd av en överträdelse av konkurrensrätten som drabbat en delenhet inom den ekonomiska enheten.

36

Enligt MOL kan begreppet ekonomisk enhet inte ha olika innebörd beroende på om det berörda företaget är kärande eller svarande. Följaktligen ska moderbolagets säte anses vara ”den ort där skadan uppkom” vid tillämpningen av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, även om den direkta skadan uteslutande har drabbat dess dotterbolag.

37

Såsom generaladvokaten har angett i punkterna 71–73 i sitt förslag till avgörande saknar MOL:s argument stöd i EU-domstolens praxis. De strider vidare mot de principer som ligger till grund för behörighetsregeln i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, det vill säga målen om behörighetsreglerna ska bygga på närhet och förutsebarhet samt att det ska råda överensstämmelse mellan behörig domstol och tillämplig lag. Under sådana förhållanden som de som är aktuella i det nationella målet, hämmas slutligen inte möjligheten att kräva ersättning för den skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensreglerna av att teorin om en ekonomisk enhet inte är tillämplig på bestämmandet av den ”ort där skadan uppkom” i enlighet med artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012.

38

Beträffande behörighetsreglernas mål om närhet och förutsebarhet framgår det av EU-domstolens praxis, för det första, att domstolarna på platsen för den påverkade marknaden är bäst lämpade att pröva sådana mål om skadestånd, och, för det andra, att en ekonomisk aktör som ägnar sig åt konkurrensbegränsande beteenden rimligen kan vänta sig att talan kan komma att väckas mot denne vid domstolarna i den ort där dennes beteende har snedvridit en sund konkurrens (dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans, C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 34).

39

Enligt skäl 15 i förordning nr 1215/2012 bör behörighetsreglerna bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist enligt artikel 4 i förordningen.

40

Beträffande målet att det ska råda överensstämmelse mellan behörig domstol och tillämplig lag har EU-domstolen funnit att ett tillvägagångssätt som innebär att orten där skadan uppkom är belägen på den påverkade marknaden också är förenligt med kravet på överensstämmelse i skäl 7 i förordning nr 864/2007, såvitt tillämplig lag i mål om skadestånd med anknytning till en konkurrensbegränsande handling enligt artikel 6.3 a i den förordningen är lagen i det land där marknaden påverkas eller kan påverkas (dom av den 15 juli 2021, Volvo m.fl., C‑30/20, EU:C:2021:604, punkterna 31 och 32 samt där angiven rättspraxis).

41

Beträffande argumentet att möjligheten att kräva ersättning för en skada som följer av en överträdelse av konkurrensreglerna skulle hämmas genom att teorin om en ekonomisk enhet inte är tillämplig på bestämmandet av ”orten där skadan uppkom” i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, konstaterar EU-domstolen, i likhet med generaladvokaten i punkt 97 i sitt förslag till avgörande, att behörighetsreglerna inte hindrar dem som påstår sig ha drabbats av ett konkurrensbegränsande beteende att göra gällande sin rätt till ersättning.

42

Enligt huvudregeln om behörig domstol enligt förordning nr 1215/2012 står det alltjämt dem som drabbats av en sådan överträdelse fritt att i enlighet med artikel 4.1 i förordningen väcka talan vid domstolen i den ort där den som begått överträdelsen har sin hemvist.

43

Såsom det erinrats om i punkt 27 ovan är det enligt artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 möjligt att – på den marknad som påverkats av de hemliga och otillbörliga arrangemangen om fastställande och ökning av priset på varor – antingen väcka talan vid den domstol inom vars domkrets det företag som anser sig ha lidit skada har köpt in de varor som påverkats av arrangemangen, eller vid den domstol inom vars domkrets företagets säte är beläget, för det fall att företaget gjort inköp på flera orter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, Volvo m.fl., C‑30/20, EU:C:2021:604, punkt 43).

44

Målet om behörighetsreglernas närhet och förutsebarhet, målet att det ska råda överensstämmelse mellan behörig domstol och tillämplig lag samt att möjligheten att kräva ersättning för en skada som följer av en överträdelse av konkurrensrätten vilken drabbat en av delenheterna i en ekonomiska enhet inte ska hämmas, utgör således hinder för en omvänd tillämpning av begreppet ekonomisk enhet för att bestämma den ort där skadan uppkom i enlighet med artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012.

45

EU-domstolen har dessutom funnit att rättssäkerhetsintresset innebär att den nationella domstol vid vilken talan väckts enkelt ska kunna avgöra sin egen behörighet utan att vara tvungen att göra en prövning av målet i sak (dom av den 28 januari 2015, Kolassa, C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 61, och dom av den 8 februari 2024, Inkreal, C‑566/22, EU:C:2024:123, punkt 27).

46

Mot bakgrund av det anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att begreppet ”ort där skadan inträffade” inte innefattar sätet för ett moderbolag som väcker talan om ersättning för skador som uteslutande drabbat dess dotterbolag till följd av en tredje parts konkurrensbegränsande beteende, vilket utgör en överträdelse av artikel 101 FEUF, även om det görs gällande att moderbolaget och dotterbolagen ingår i samma ekonomiska enhet.

47

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida det vid tillämpningen av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 är relevant att de berörda dotterbolagen, vid tidpunkten för inköpen av vissa varor som var föremål för en överträdelse av artikel 101 FEUF, ännu inte kontrollerades av moderbolaget.

48

EU-domstolen konstaterar att denna fråga utgår från premissen att artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 skulle kunna tolkas så, att begreppet ”ort där skadan inträffade” kan avse sätet för det moderbolag som väcker talan om ersättning för skador som direkt drabbat deras dotterbolag på grund av en tredje parts konkurrensbegränsande beteende.

49

Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.

50

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område

ska tolkas på följande sätt:

Begreppet ”ort där skadan inträffade” innefattar inte sätet för ett moderbolag som väcker talan om ersättning för skador som uteslutande drabbat dess dotterbolag till följd av en tredje parts konkurrensbegränsande beteende, vilket utgör en överträdelse av artikel 101 FEUF, även om det görs gällande att moderbolaget och dotterbolagen ingår i samma ekonomiska enhet.