1

Qualcomm Inc. och Qualcomm Europe Inc. har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 9 april 2019, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen (T‑371/17, ej publicerad, EU:T:2019:232) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen ogillade deras talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2017) 2258 final av den 31 mars 2017 om ett förfarande enligt artikel 18.3 och artikel 24.1 d i rådets förordning (EG) nr 1/2003 (ärende AT.39711 – Qualcomm (underprissättning i konkurrensbegränsande syfte)) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2

I skälen 23 och 37 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) föreskrivs följande:

…

3

Artikel 18 i denna förordning har rubriken ”Begäran om upplysningar”. I artikel 18.1 och 18.3 föreskrivs följande:

”1.   För fullgörandet av de uppgifter som kommissionen tilldelas genom denna förordning får den genom en enkel begäran eller genom beslut begära alla nödvändiga upplysningar från företag och företagssammanslutningar.

2.   När kommissionen sänder en enkel begäran om upplysningar till ett företag eller en företagssammanslutning skall den ange den rättsliga grunden och syftet med begäran, precisera vilken information som begärs, fastställa den tidsfrist inom vilken upplysningarna skall lämnas, samt ange de påföljder som föreskrivs i artikel 23 för lämnande av oriktiga eller vilseledande upplysningar.

3.   När kommissionen genom beslut kräver att företag eller företagssammanslutningar lämnar upplysningar, skall den ange den rättsliga grunden och syftet med begäran, precisera vilken information som begärs och fastställa den tidsfrist inom vilken upplysningarna skall lämnas. Kommissionen skall också i beslutet ange de påföljder som föreskrivs i artikel 23 samt ange eller förelägga de påföljder som föreskrivs i artikel 24. Kommissionen skall även upplysa om rätten att få beslutet prövat av [EU]-domstolen.”

4

I artikel 24, med rubriken ”Viten”, i förordningen föreskrivs följande:

”1.   Kommissionen får genom beslut vid vite om upp till 5 % av den genomsnittliga dagsomsättningen under föregående räkenskapsår för varje dags dröjsmål, räknat från den dag som anges i beslutet, ålägga företag eller företagssammanslutningar att

…

…

2.   Om företag eller företagssammanslutningar har fullgjort den skyldighet för vars uppfyllande vitet har förelagts, får kommissionen fastställa det slutliga vitet till ett belopp som är lägre än det som följer av det ursprungliga beslutet. …”

5

Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 1‐18 i den överklagade domen. Den kan såvitt avser förevarande förfarande sammanfattas enligt följande.

6

Qualcomm och Qualcomm Europe är bolag med säte i Förenta staterna och är verksamma inom sektorn för konstruktion och försäljning av chippsatser för basband.

7

Till följd av ett klagomål som ingavs den 8 april 2010 av Icera Inc., ett annat bolag inom denna sektor, inledde kommissionen en utredning avseende ett påstått missbruk av dominerande ställning, i den mening som avses i artikel 102 FEUF, av klagandena, bestående i underprissättning på marknaden för basbandchippsatser av UMTS-typ (Universal Mobile Telecommunications System). Mellan den 7 juni 2010 och den 14 januari 2015 sände kommissionen flera skrivelser med begäran om upplysningar till klagandena med stöd av artikel 18 i förordning nr 1/2003.

8

Den 8 december 2015 skickade kommissionen ett meddelande om invändningar till klagandena efter det att ett formellt förfarande hade inletts mot dem den 16 juli 2015. I detta meddelande om invändningar drog kommissionen den preliminära slutsatsen att klagandena hade missbrukat sin dominerande ställning på marknaden för basbandchippsatser av UMTS-typ genom att under perioden från den 3 februari 2009 till den 16 december 2011 tillhandahålla vissa kvantiteter av dessa chippsatser till två av deras främsta kunder, Huawei och ZTE, till priser som var lägre än kostnaderna i syfte att konkurrera ut Icera, klagandenas enda konkurrent på denna marknad under den perioden. Klagandena yttrade sig den 15 augusti 2016 över meddelandet om invändningar.

9

Den 30 januari 2017 sände kommissionen en begäran om upplysningar till klagandena med stöd av artikel 18.1 och 18.2 i förordning nr 1/2003. Då klagandena inte efterkom denna begäran om upplysningar antog kommissionen den 31 mars 2017, med stöd av artikel 18.3 i denna förordning, det omtvistade beslutet.

10

Enligt artikel 1 i beslutet skulle klagandena inom vissa tidsfrister inkomma med de upplysningar som angavs i bilaga I till beslutet, vid äventyr av vite enligt artikel 2 i nämnda beslut på 580000 euro för varje dags försening. Klagandena översände sina svar på de ställda frågorna inom de föreskrivna fristerna, vilka kommissionen under tiden hade förlängt.

11

Klagandena väckte genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 13 juni 2017 talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Till stöd för sin talan åberopade klagandena sex grunder.

12

Tribunalen fann inledningsvis, i punkterna 29–33 i den överklagade domen, att invändningen om att det administrativa förfarandet tagit orimligt lång tid inte var relevant vid prövningen av en talan som inte avsåg ett beslut om fastställelse av ett åsidosättande av artikel 102 FEUF, utan ett beslut om begäran om upplysningar.

13

Tribunalen fann för det första att talan inte kunde vinna bifall på den tredje grunden avseende bristande motivering av det omtvistade beslutet. I detta avseende fann tribunalen, i punkterna 47–54 i den överklagade domen, att eftersom det av det omtvistade beslutet klart och tydligt framgick vilka förmodade överträdelser som kommissionen avsåg att undersöka och att de begärda upplysningarna var nödvändiga för att bedöma den bevisning som den hade tillgång till mot bakgrund av de argument som klagandena hade åberopat efter det att meddelandet om invändningar hade sänts till dem, var beslutet tillräckligt motiverat. Kommissionen var nämligen inte skyldig att lämna en mer detaljerad motivering för att klargöra hur den avsåg att använda dessa upplysningar vid bedömningen av nämnda argument.

14

För det andra prövade tribunalen de två första delarna av den första grunden avseende åsidosättande av nödvändighetsprincipen. Tribunalen underkände inledningsvis, i punkterna 69–91 i den överklagade domen, den första grundens första del. Den delen syftade till att få det omtvistade beslutet ogiltigförklarat i den del det gick utöver ramen för den genomförda utredningen såsom den definierats i meddelandet om invändningar, genom att begära upplysningar om de chipp som chippsatserna bestod av vilka utredningen avsåg och beträffande perioder som låg nära den överträdelseperiod som fastställts i meddelandet om invändningar. Tribunalen fann att kommissionen, bland annat för att beakta de argument som de berörda företagen hade anfört, hade rätt att fortsätta sin utredning efter upprättandet av nämnda meddelande om invändningar, även genom att begära kompletterande upplysningar, utan att dessa framställningar med begäran om upplysningar därigenom blev rättsstridiga eller i sig innebar ett ifrågasättande av huruvida de begärda upplysningarna var nödvändiga. Tribunalen slog vidare fast att kommissionens befogenheter inte kan begränsas vad gäller de frågor som den avser att ta upp, under förutsättning att dessa gör det möjligt att erhålla upplysningar som är nödvändiga för utredningen och kommissionen ger de berörda företagen möjlighet att yttra sig. Tribunalen tillade att det under alla omständigheter var utan att utvidga ramen för denna utredning som kommissionen hade begärt upplysningarna, eftersom dessa inte bara var relevanta för förståelsen av det sammanhang i vilket ett eventuellt rättsstridigt beteende ingick, utan även nödvändiga för tillämpningen av ett lämpligt kriterium ”pris – kostnader”.

15

Tribunalen underkände därefter, i punkterna 98–110 i den överklagade domen, den första grundens andra del, vilken syftade till att ifrågasätta huruvida de begärda upplysningarna var nödvändiga med hänsyn till de antaganden som kommissionen avsåg att undersöka. I detta syfte påpekade tribunalen i huvudsak att kommissionen genom det omtvistade beslutet hade försökt erhålla uppgifter som gjorde det möjligt att fastställa kriteriet ”pris – kostnader” på grundval av uppgifter som troget återspeglade situationen under överträdelseperioden. Kommissionen hade nämligen, bland annat mot bakgrund av klagandenas synpunkter med avseende på meddelandet om invändningar, bedömt att de uppgifter som den i detta syfte grundade sig på i meddelandet om invändningar inte återspeglade det pris som klagandenas kunder faktiskt hade betalat och att denna omständighet var avgörande för att kontrollera huruvida överträdelsen hade begåtts. De begärda upplysningarna hade följaktligen ett samband med de aktuella förmodade överträdelserna och skulle anses nödvändiga, även om kommissionen hade försökt att ändra eller anpassa sin metod efter det att nämnda meddelande om invändningar hade skickats ut.

16

För det tredje prövade tribunalen den andra grunden, genom vilken klagandena bestred att det omtvistade beslutet var proportionerligt. Inledningsvis underkände tribunalen, i punkterna 118–148 i den överklagade domen, den första delen av denna grund. Den sammanföll med den första grundens tredje del och syftade till att ifrågasätta huruvida beslutet var proportionerligt i förhållande till den arbetsbörda som beslutet medförde. Tribunalen fann att denna arbetsbörda, hur omfattande den än var, inte var orimlig med hänsyn till de behov av utredning av de förmodade överträdelser som kommissionen avsåg att kontrollera, bland annat med hänsyn till klagandenas yttrande med avseende på meddelandet om invändningar. Enligt tribunalen saknade den omständigheten att klagandena inte sparade de begärda upplysningarna och tillhandahöll dem i det specifika format som kommissionen föreslog och att deras arkiv inte hade organiserats systematiskt betydelse i detta avseende. Tribunalen fann därefter att den andra grundens andra del, avseende att det vite som föreskrivs i artikel 2 i det omtvistade beslutet var oproportionerligt, inte kunde tas upp till prövning. Efter att ha påpekat att klagandena genom denna delgrund underförstått yrkade att denna artikel skulle ogiltigförklaras, fann tribunalen, i punkterna 153–159 i den överklagade domen, att det omtvistade beslutet var preliminärt i förhållande till det eventuella beslutet om fastställande av det totala vitesbeloppet och således inte utgjorde en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Slutligen underkände tribunalen, i punkterna 164–166 i den överklagade domen, denna grunds tredje del, vilken syftade till att ifrågasätta huruvida de svarsfrister som fastställts i det omtvistade beslutet var tillräckligt långa.

17

För det fjärde underkände tribunalen den fjärde grunden, genom vilken klagandena gjorde gällande att kommissionen felaktigt hade kastat om bevisbördan genom att kräva att klagandena skulle utföra handlingar som ingick i upprättandet av en akt och följaktligen omfattades av kommissionens befogenhet. I punkterna 172–175 i den överklagade domen påpekade tribunalen att denna grund hade åberopats med anledning av en felaktig tolkning av det omtvistade beslutet. Tribunalen fann att kommissionen inte hade försökt att revidera klagandenas räkenskaper, utan att få tag i de uppgifter som var nödvändiga för att anpassa metoden för kriteriet ”pris – kostnader” för att ta hänsyn till den kritik som klagandena hade framfört i sitt yttrande över meddelandet om invändningar. Tribunalen angav vidare att kommissionen inte heller hade anmodat klagandena att visa att de hade följt lagen, utan att lägga fram interna handlingar som bekräftade deras eget påstående att de, när de fattade beslut i prisfrågor, grundade sig på relevant rättspraxis och kommissionens riktlinjer.

18

För det femte prövade tribunalen, i punkterna 186–195 i den överklagade domen, den femte grunden, vilken syftade till att ifrågasätta det omtvistade beslutet i den del det innebar ett åsidosättande av klagandenas rätt att inte behöva ange sig själva, genom att ålägga dem att besvara frågor som gick utöver de faktiska omständigheterna eller att visa att de hade följt unionens konkurrensregler. Tribunalen påpekade i detta avseende bland annat, för det första, att de begärda upplysningarna var av rent faktisk karaktär, för det andra, att dessa upplysningar avsåg uppgifter som endast klagandena kunde få tillgång till och att de följaktligen var skyldiga att tillhandahålla dem även om dessa upplysningar kunde användas för att fastställa förekomsten av ett konkurrensbegränsande beteende och, för det tredje, att klagandena inte hade visat att den omständigheten att de, när de besvarade kommissionens frågor, var tvungna att uppfylla vissa krav på att upplysningarna skulle lämnas i ett specifikt format i en handling i syfte att underlätta kommissionens förståelse av dessa upplysningar, kunde utgöra ett åsidosättande av nämnda rättighet.

19

För det sjätte underkände tribunalen, i punkterna 201–203 i den överklagade domen, den sjätte grunden, avseende åsidosättande av principen om god förvaltning. Tribunalen påpekade att det framgick av prövningen av den första till den femte grunden, med vilka de invändningar som framförts inom ramen för den sjätte grunden sammanföll, att det var just för att uppfylla de skyldigheter som följer av denna princip som kommissionen hade antagit det omtvistade beslutet.

20

Qualcomm och Qualcomm Europe har yrkat att domstolen ska

21

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

22

Klagandena har åberopat sex grunder till stöd för sitt överklagande.

23

Genom den första grunden för överklagandet har klagandena kritiserat tribunalen för att ha underlåtit att pröva samtliga grunder och argument.

24

Klagandena har för det första gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den i punkterna 29–33, 101, 102, 110, 147 och 202 i den överklagade domen underlät att i sak pröva deras argument att den omständigheten att det administrativa förfarandet hade tagit orimligt lång tid hade kränkt deras rätt till försvar, genom att underkänna argumentet som irrelevant då det inte avsåg ett beslut i vilket det fastställdes att artikel 102 FEUF hade åsidosatts. Enligt klagandena gjorde tribunalen sig därvid skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen och den analoga tillämpningen av den rättspraxis som följer av tribunalens dom av den 18 juni 2008, Hoechst/kommissionen (T‑410/03, EU:T:2008:211, punkt 227). Enligt denna rättspraxis görs det inte någon åtskillnad beroende på om det i beslutet i fråga konstateras att det föreligger en överträdelse eller om det utgör en annan typ av slutligt beslut, och nämnda rättspraxis gör det följaktligen möjligt att inom ramen för en talan mot kommissionens slutliga beslut, genom vilka böter eller viten åläggs eller hotar att åläggas det berörda företaget, bestrida att en utredning har pågått under rimlig tid.

25

Tribunalen gjorde således även en felaktig bedömning när den i punkt 110 i den överklagade domen fann att den hade analyserat argumentet att det administrativa förfarandet tagit orimligt lång tid, vilket åberopades inom ramen för den andra grundens första del. Tribunalen begränsade sig nämligen, i punkt 147 i den överklagade domen, till att pröva argumenten avseende klagandenas svårigheter att lämna upplysningar om faktiska omständigheter som ägt rum flera år tidigare och inte prövade argumentet att den omständigheten att utredningen tagit orimligt lång tid påverkade deras möjligheter att försvara sig på ett effektivt sätt.

26

Klagandena har för det andra gjort gällande att tribunalen felaktigt underlät att pröva den sjätte grunden, avseende åsidosättande av principen om god förvaltning, med motiveringen att talan inte kunde vinna bifall på de övriga grunderna. Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, i strid med skäl 37 i förordning nr 1/2003 och artikel 41.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, ha underlåtit att pröva denna grund och särskilt klagandenas argument att det omtvistade beslutet var resultatet av en partisk utredning, och därvid underkände detta argument utan någon lämplig eller tillräcklig motivering.

27

Kommissionen har bestridit dessa argument.

28

Den första grunden för överklagandet avser tribunalens underlåtenhet att pröva dels klagandenas argument om att deras rätt till försvar hade åsidosatts på grund av att det administrativa förfarandet tog orimligt lång tid, dels den sjätte grunden avseende åsidosättande av principen om god förvaltning. Vidare avser den första grunden för överklagandet även den felaktiga rättstillämpning som tribunalen påstås ha gjort sig skyldig till vid prövningen av detta argument vid tolkningen och tillämpningen av den rättspraxis som följer av tribunalens dom av den 18 juni 2008, Hoechst/kommissionen (T‑410/03, EU:T:2008:211).

29

Vad för det första gäller den påstådda underlåtenheten att pröva nämnda argument och den sjätte grunden, framhåller domstolen inledningsvis att tribunalen, såsom klagandena underförstått har medgett, i punkterna 29–33 respektive punkterna 198–203 i den överklagade domen prövade samma argument och denna grund, innan den fann att argumenten var verkningslösa respektive ogrundade.

30

Vad närmare bestämt beträffar den påstådda underlåtenheten att pröva argumentet om åsidosättande av klagandenas rätt till försvar på grund av att det administrativa förfarandet tog orimligt lång tid, ska det påpekas att eftersom tribunalen inledningsvis prövade detta argument innan den fann att det var verkningslöst, kan tribunalen inte kritiseras för att inte ha prövat det på nytt inom ramen för prövningen av den första grundens andra del. Det ska vidare påpekas att tribunalen, i punkt 110 i den överklagade domen, inte nämnde att den hade gjort en bedömning av detta argument i samband med prövningen av den andra grundens första del, utan slog fast att klagandenas argument att deras rätt till försvar hade åsidosatts på grund av de svårigheter som de, med hänsyn till att det krävdes detaljerade uppgifter, hade att lämna ut upplysningar om faktiska omständigheter som ägt rum flera år tidigare, sammanföll med vissa anmärkningar som hade framförts inom ramen för denna delgrund och som prövades i sak i punkt 147 i den överklagade domen.

31

Vad slutligen beträffar den påstådda underlåtenheten att pröva den sjätte grunden avseende åsidosättande av principen om god förvaltning, ska det tilläggas att tribunalen i tillräcklig utsträckning har motiverat varför talan inte kunde vinna bifall på denna grund. Tribunalen påpekade nämligen i punkt 201 i den överklagade domen att de argument som klagandena framfört inom ramen för denna grund sammanföll med de argument som hade åberopats till stöd för den första till den femte grunden och som underkändes inom ramen för prövningen av dessa grunder. Vidare fann tribunalen, i punkt 201 i den överklagade domen, att det framgick av prövningen av dessa grunder att kommissionen antog det omtvistade beslutet just för att fullgöra sin skyldighet att göra en omsorgsfull och opartisk prövning, i enlighet med den rättspraxis som rör principen om god förvaltning som det erinrats om i punkt 200 i den överklagade domen, av de argument som klagandena anfört bland annat i deras yttranden över meddelandet om invändningar, för att förbereda sitt slutliga beslut om huruvida det eventuellt förelåg en överträdelse av artikel 102 FEUF med erforderlig omsorg och på grundval av samtliga uppgifter som kunde få en inverkan på beslutet. Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den i punkt 202 i den överklagade domen slog fast att klagandena inte hade lyckats visa att principen om god förvaltning hade åsidosatts på grund av kommissionens partiska beteende.

32

Vad för det andra beträffar den felaktiga rättstillämpningen vid tolkningen och tillämpningen av den rättspraxis som följer av tribunalens dom av den 18 juni 2008, Hoechst/kommissionen (T‑410/03, EU:T:2008:211, punkt 227), räcker det att påpeka att det följer av domstolens fasta praxis att åsidosättande av principen om iakttagande av en rimlig tidsfrist inte kan motivera ogiltigförklaring av ett beslut om fastställelse av överträdelser som antagits efter ett administrativt förfarande i enlighet med artikel 101 FEUF eller artikel 102 FEUF, när det har slagits fast att nämnda åsidosättande hade skadlig inverkan på de berörda företagens rätt till försvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2006, Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied/kommissionen, C‑105/04 P, EU:C:2006:592, punkterna 42 och 43, dom av den 9 juni 2016, CEPSA/kommissionen, C‑608/13 P, EU:C:2016:414, punkt 61, och dom av den 9 juni 2016, PROAS/kommissionen, C‑616/13 P, EU:C:2016:415, punkt 74).

33

Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 31 i den överklagade domen erinrade om de slutsatser som följer av denna rättspraxis, såsom de återgetts av tribunalen i domen av den 18 juni 2008, Hoechst/kommissionen (T‑410/03, EU:T:2008:211). Tribunalen gjorde även en riktig bedömning när den därefter, i punkterna 32 och 33 i den överklagade domen, tillämpade nämnda rättspraxis i förevarande fall. Tribunalen angav att eftersom talan inte avsåg ett beslut om fastställelse av ett åsidosättande av artikel 102 FEUF, utan ett beslut om begäran om upplysningar som antagits inom ramen för ett administrativt förfarande som i förekommande fall kunde leda fram till ett sådant konstaterande av en överträdelse, saknade argumenten om att det administrativa förfarandet tagit orimligt lång tid relevans vid prövningen av talan och skulle underkännas.

34

Mot bakgrund av det ovanstående kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

35

Klagandena har genom den andra grunden för överklagandet gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av de faktiska och de rättsliga omständigheterna, missuppfattade den bevisning som hänförde sig till dessa omständigheter och motiverade bedömningen i punkterna 35–56 i den överklagade domen av huruvida det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat bristfälligt.

36

Klagandena har för det första kritiserat tribunalen för att den, bland annat i punkterna 81, 82, 85, 127, 132, 136, 137, 139 och 145 i den överklagade domen, beträffande bedömningen av den första och den andra grunden, avseende åsidosättande av nödvändighetsprincipen och proportionalitetsprincipen, gjorde en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och missuppfattade den bevisning som klagandena lade fram.

37

För det andra har klagandena gjort gällande att tribunalen missuppfattade denna bevisning, genom att den i punkterna 48–53 i den överklagade domen underlät att beakta deras skriftväxling med kommissionen, före och efter antagandet av det omtvistade beslutet, för att begära klargöranden av vissa frågor och ramen för utredningen.

38

Klagandena har för det tredje ifrågasatt tribunalens överväganden i punkt 52 i den överklagade domen, enligt vilka frågan huruvida det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat inte påverkades av klagandenas påståenden att kommissionen inte hade förklarat hur de begärda upplysningarna skulle göra det möjligt för den att bemöta de argument som klagandena hade framfört i sitt yttrande över meddelandet om invändningar eller bedöma deras relevans för dess utredning. Enligt klagandena är dessa överväganden inte bara otillräckliga, utan även uppenbart ogrundade, på grund av de fel som tribunalen begick i punkterna 53–55 i den överklagade domen och som prövas inom ramen för prövningen av den tredje grunden för överklagandet.

39

Kommissionen anser att den andra grunden för överklagandet inte kan tas upp till prövning, eftersom klagandena inte klart har angett på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts och inte heller på ett detaljerat sätt har motiverat sin argumentation. Kommissionen har även gjort gällande att det under alla omständigheter saknas stöd för denna grund.

40

Klagandena har i sin replik genmält att de i sin ansökan i första instans på ett detaljerat sätt redogjort för skälen till att det omtvistade beslutet inte var tillräckligt motiverat och att de därför i sitt överklagande på ett precist och detaljerat sätt visat vilka fel tribunalen begick när den kom fram till en annan slutsats.

41

Den andra grunden för överklagandet avser felaktig bedömning av de faktiska och de rättsliga omständigheterna, missuppfattning av den bevisning som rör dessa omständigheter samt bristande motivering från tribunalens sida vid bedömningen, i punkterna 35–56 i den överklagade domen, av huruvida det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat.

42

Det ska inledningsvis erinras om att det följer av domstolens fasta praxis att när tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna är domstolen, enligt 256 FEUF, endast behörig att pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsföljder som tribunalen har funnit att denna ska medföra. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen (dom av den 20 september 2018, Spanien/kommissionen, C‑114/17 P, EU:C:2018:753, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

43

Om en klagande gör gällande att tribunalen har missuppfattat bevisningen, ska klaganden, enligt artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i rättegångsreglerna, ange exakt vilka bevis som tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har orsakat denna missuppfattning hos tribunalen. Det ska dessutom utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav (dom av den 25 juni 2020, CSUE/KF, C‑14/19 P, EU:C:2020:492, punkt 105).

44

Även om en missuppfattning av bevisningen kan bestå i en tolkning av en handling som strider mot dess innehåll, ska detta på ett uppenbart sätt framgå av handlingarna i målet vid domstolen och det krävs att det är uppenbart att tribunalen har överskridit ramarna för en skälig bedömning av denna bevisning. I detta avseende är det således inte tillräckligt att föreslå en annan tolkning än den som tribunalen har gjort av bevisningen, för att visa att det skett en sådan missuppfattning (dom av den 30 januari 2020, České dráhy/kommissionen, C‑538/18 P och C‑539/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:53, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

45

Enligt de bestämmelser som angetts i punkt 43 i förevarande dom ska det i ett överklagande klart anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande. Ett överklagande som inte innehåller något skäl till varför det specifikt ska anses ha skett en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen, och som endast upprepar eller ordagrant återger de grunder och argument som har framförts vid tribunalen och som bland annat avser omständigheter som tribunalen uttryckligen har underkänt, uppfyller inte kraven enligt dessa bestämmelser. Ett sådant överklagande utgör nämligen i själva verket en begäran om omprövning av den ansökan som ingetts till tribunalen, vilket faller utanför domstolens behörighet (dom av den 20 december 2017, Comunidad Autónoma de Galicia och Retegal/kommissionen, C‑70/16 P, EU:C:2017:1002, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

46

När det för det första gäller det andra argumentet som klagandena har åberopat, vilket det erinras om i punkt 37 i förevarande dom och vilket ska prövas först, framhåller domstolen att klagandena endast har anfört detta argument med hänvisning till de argument som de åberopade vid tribunalen, utan att på något sätt visa vilka fel i bedömningen som de anser har lett till den påstådda missuppfattningen och, i synnerhet, utan att visa på vilket sätt tribunalens påstådda underlåtenhet att beakta klagandenas skriftväxling med kommissionen inom ramen för bedömningen av om det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat utgör en missuppfattning av den bevisningen. Av detta följer att det är uppenbart att nämnda argument inte uppfyller de krav som anges i punkterna 42–45 i förevarande dom.

47

Vad för det andra gäller klagandenas första och tredje argument, vilka det erinrats om i punkterna 36 och 38 i förevarande dom, ska det påpekas att dessa argument syftar till att bestrida tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna och överväganden inom ramen för dess bedömning av huruvida de begärda upplysningarna var nödvändiga och proportionerliga. Dessa argument sammanfaller således med vissa argument som anförts inom ramen för den tredje och den fjärde grunden och kommer därför att bedömas inom ramen för prövningen av de grunderna.

48

Mot bakgrund av det ovanstående kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden då det är uppenbart att den inte kan tas upp till prövning.

49

Klagandena har genom den tredje grunden för överklagandet gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning, åsidosatte sin motiveringsskyldighet och missuppfattade bevisningen i samband med sin bedömning av huruvida de upplysningar som begärdes i det omtvistade beslutet var nödvändiga. Denna grund består av fem delar.

50

Genom den tredje grundens första, andra och tredje del har klagandena gjort gällande att tribunalens slutsatser – enligt vilka, för det första, det omtvistade beslutet inte har ändrat ramen för utredningen, för det andra, kommissionen hade laglig rätt att begära upplysningar som hänför sig till tidsperioder som befinner sig utanför ramen för utredningen, såsom den definieras i meddelandet om invändningar, och, för det tredje, de upplysningar som begärdes i detta beslut var nödvändiga – är behäftade med rättsliga och faktiska fel, att det skett en missuppfattning av bevisningen i detta avseende och att motiveringen är bristfällig.

51

Genom den första delgrunden har klagandena gjort gällande att tribunalen i punkterna 81, 82 och 91 i den överklagade domen felaktigt drog slutsatsen att det omtvistade beslutet inte hade ändrat ramen för utredningen. För det första underlät tribunalen nämligen att beakta skriftväxlingen mellan klagandena och kommissionen, i vilken de begärde att kommissionen skulle bekräfta denna ram för att förstå omfattningen av den genomförda utredningen. Vidare påpekade tribunalen inte att kommissionen genom det omtvistade beslutet hade utvidgat ramarna så att utredningen blev dubbelt så långvarig och begärde fler upplysningar om sju beståndsdelar av chippsatser i stället för tre chippsatser, utan att detta var nödvändigt för att kommissionen skulle kunna pröva klagandenas argument. Slutligen påpekade tribunalen inte att utvidgningen av ramen för denna utredning bekräftades av det kompletterande meddelandet om invändningar som, på grundval av uppgifter som erhållits tack vare det omtvistade beslutet, bidrog till utarbetandet av en helt ny akt som var till klagandenas nackdel. Den nya akten grundade sig bland annat på ett nytt kriterium ”pris – kostnad”, ”varvid endast ’skalet’ av den akt som lades fram i meddelandet om invändningar fanns kvar”.

52

Därigenom åsidosatte tribunalen, i punkt 62 i den överklagade domen samt i punkt 69 och följande punkter i samma dom, fast rättspraxis enligt vilken handlingarna i målet ska bedömas mot bakgrund av samtliga faktiska omständigheter och det sammanhang i vilket de ingår, särskilt den omständigheten att det omtvistade beslutet antogs i ett mycket långt framskridet skede av ett mycket långt administrativt förfarande och två år efter meddelandet om invändningar. Genom att framhålla kommissionens omfattande undersökningsbefogenheter godtog tribunalen däremot kommissionens ståndpunkt, utan att kontrollera huruvida kommissionen hade förklarat viktningen och bedömningen av de omständigheter som beaktats.

53

I detta sammanhang gjorde tribunalen sig även skyldig till felaktig rättstillämpning i punkt 73 i den domen, genom att analogt grunda sig på den rättspraxis som följer av tribunalens dom av den 30 september 2003, Atlantic Container Line m.fl./kommissionen (T‑191/98 och T‑212/98–T‑214/98, EU:T:2003:245), för att komma fram till att artikel 18.2 och 18.3 i förordning nr 1/2003 inte innebär att kommissionen åläggs någon skyldighet vad gäller den tidpunkt då den kan skicka en begäran om upplysningar. Det innebär i praktiken att det står kommissionen fritt att genomföra utredningar av företag såsom den önskar och under så lång tid som den finner lämpligt, i strid med principerna om nödvändighet, proportionalitet och god förvaltning samt med ordalydelsen eller andemeningen i skäl 23 och artikel 18 i den förordningen och dom av den 10 mars 2016 i målet HeidelbergCement/kommissionen (C‑247/14 P, EU:C:2016:149).

54

Genom den andra delgrunden har klagandena gjort gällande att tribunalen, i punkterna 85, 88 och 127 i den överklagade domen, missuppfattade bevisningen genom att den gjorde en felaktig tolkning dels av den typ av uppgifter som registrerats i deras interna redovisningssystem och de uppgifter som kommissionen grundat sig på vid analysen av förhållandet ”pris – kostnader” i meddelandet om invändningar, dels av den kritik som riktats mot den metod som använts i meddelandet om invändningar.

55

Klagandena har dessutom ifrågasatt tribunalens överväganden avseende kommissionens behov av att begära upplysningar avseende tidsperioderna före och efter överträdelseperioden. Klagandena har i detta avseende kritiserat tribunalen för att, i punkt 86 i den överklagade domen, ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att analogt tillämpa tribunalens dom av den 22 mars 2012, Slovak Telekom/kommissionen (T‑458/09 och T‑171/10, EU:T:2012:145, punkt 51), i syfte att fastställa att det var nödvändigt för kommissionen att begära upplysningar avseende en tidsperiod före överträdelseperioden för att få närmare uppgifter om det sammanhang i vilket ett beteende hade ägt rum under den perioden. Enligt klagandena skiljer sig nämligen de faktiska omständigheter som var i fråga i sistnämnda dom och i den rättspraxis som där citeras, vilka avsåg beslut som antagits före meddelandet om invändningar och som syftade till att fastställa det sammanhang i vilket överträdelsen ingick, från omständigheterna i förevarande fall.

56

Klagandena har vidare bestridit tribunalens konstateranden i punkterna 87 och 90 i den överklagade domen, enligt vilka kommissionen hade rätt att begära uppgifter avseende år 2008 och räkenskapsåret 2013. De har härvidlag gjort gällande att den överklagade domen är bristfälligt motiverad i fråga om dessa konstateranden, eftersom tribunalen underlät att fastställa att dessa uppgifter var relevanta för bedömningen av den påstådda överträdelsen.

57

Genom den tredje delgrunden har klagandena för det första kritiserat tribunalen för att, i punkterna 99–111 i den överklagade domen, inte tillräckligt ha motiverat varför de upplysningar som begärdes i det omtvistade beslutet var nödvändiga för att kommissionen skulle kunna fastställa de invändningar som formulerats i meddelandet om invändningar.

58

Klagandena anser vidare att tribunalen, bland annat i punkterna 98, 99 och 188 i den överklagade domen, gjorde en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och missuppfattade bevisningen när den fann att kommissionen behövde kompletterande uppgifter för att kunna fastställa vilka priser deras kunder faktiskt hade betalat för att den skulle kunna bemöta den kritik som de hade framfört i sitt svar på meddelandet om invändningar. Mot bakgrund av de förklaringar som klagandena gav i sitt svar var dessa uppgifter nämligen varken nödvändiga eller användbara för detta ändamål.

59

Klagandena har slutligen ifrågasatt tribunalens konstateranden vad beträffar de faktiska omständigheterna i punkterna 105–107 i den överklagade domen. Enligt dessa konstateranden ska hänvisningen i det omtvistade beslutet till en bilaga till svaret på en tidigare begäran om upplysningar förstås så, att klagandena anmodas att inkomma med uppgifter av samma art och att kommissionen genom denna hänvisning hade bett dem att se över sina räkenskaper så att de skulle kunna revideras på nytt. Tribunalen gjorde sig således även skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att de begärda upplysningarna hade ett samband med den påstådda överträdelsen, vilket för övrigt bekräftas av det kompletterande meddelandet om invändningar.

60

Kommissionen anser att den första, den andra och den tredje delen av den tredje grunden för överklagandet inte kan tas upp till prövning. Enligt kommissionen har klagandena nämligen inte på ett tillräckligt precist sätt angett vilka omständigheter som har missuppfattats, inte visat vilka oriktiga bedömningar som har lett till en sådan missuppfattning och inte styrkt sina påståenden om bristande motivering av den överklagade domen. De har i stället begränsat sig till att upprepa de argument som åberopades vid tribunalen för att få till stånd en omprövning av dessa argument. Kommissionen har för övrigt gjort gällande att överklagandet under alla omständigheter inte kan vinna bifall såvitt avser dessa delgrunder.

61

Klagandena har i sin replik i huvudsak upprepat de argument som de har åberopat i sitt överklagande och gjort gällande att de har visat att tribunalen gjorde fel vid bedömningen av de argument som de hade åberopat i första instans och av de faktiska omständigheterna i målet.

62

Den första, den andra och den tredje delen av den tredje grunden för överklagandet, vilka ska prövas tillsammans, syftar till att visa att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av de rättsliga och de faktiska omständigheterna och missuppfattade den bevisning som hänförde sig till dessa omständigheter samt att den överklagade domen inte i tillräcklig utsträckning motiverats. Tribunalen slog nämligen fast, för det första, att det omtvistade beslutet inte hade ändrat ramen för den genomförda utredningen, såsom denna hade definierats i meddelandet om invändningar, för det andra, att kommissionen hade laglig befogenhet att begära upplysningar som hänförde sig till tidsperioder som befann sig utanför nämnda ram och, för det tredje, att de i det omtvistade beslutet begärda upplysningarna var nödvändiga.

63

Vad för det första gäller tribunalens påstådda felaktiga bedömning av de faktiska omständigheterna och missuppfattning av bevisningen, som det erinrats om i punkterna 51, 54, 58 och 59 i förevarande dom, ska det påpekas att klagandena endast har angett dessa faktiska omständigheter och denna bevisning, vilka påstås ha missuppfattats av tribunalen, genom att i huvudsak upprepa den bedömning av bevisningen som klagandena gjorde i första instans, utan att lägga fram någon faktisk omständighet som på ett uppenbart sätt visar att tribunalen har missuppfattat dessa omständigheter och denna bevisning och utan att visa att det är uppenbart att tribunalen har gått utöver gränserna för vad som får anses utgöra en rimlig bedömning av nämnda bevisning.

64

I enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 42–45 ovan är det följaktligen uppenbart att dessa delgrunder inte kan tas upp till prövning, eftersom den tredje grundens första, andra och tredje del syftar till att visa att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och missuppfattade bevisningen i denna del.

65

Vad för det andra gäller frågan huruvida den del av dessa delgrunder som kan tas upp till prövning är välgrundad, påpekar domstolen att syftet med denna i huvudsak är att ifrågasätta tribunalens bedömning av huruvida de upplysningar som begärdes i det omtvistade beslutet var nödvändiga med avseende på deras materiella och tidsmässiga räckvidd, genom att kritisera tribunalen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning och bristande motivering i den överklagade domen.

66

Det ska i detta hänseende inledningsvis erinras om att domstolen har slagit fast att meddelandet om invändningar är en förberedande administrativ handling som, för att säkerställa att rätten till försvar verkligen iakttas, avgränsar föremålet för det administrativa förfarande som kommissionen inlett, så att kommissionen hindras från att i det slutliga beslutet stödja sig på andra invändningar. Det ligger således i sakens natur att meddelandet om invändningar är preliminärt och att kommissionen kan komma att ändra ståndpunkt när den senare fattar sitt beslut med hänsyn till parternas yttranden och andra konstateranden med avseende på de faktiska omständigheterna. Kommissionen måste nämligen beakta alla uppgifter som framkommit under hela det administrativa förfarandet antingen för att kunna dra tillbaka invändningar som visar sig vara dåligt underbyggda eller för att kunna sammanställa och komplettera sina faktiska och rättsliga argument till stöd för de invändningar som kvarstår (dom av den 24 september 2009, Erste Group Bank m.fl./kommissionen, C‑125/07 P, C‑133/07 P och C‑137/07 P, EU:C:2009:576, punkterna 310 och 311).

67

Av detta följer att kommissionen inte är bunden av de bedömningar av faktiska eller rättsliga omständigheter som gjorts i meddelandet om invändningar. Kommissionen är däremot skyldig att motivera sitt slutliga beslut med slutliga bedömningar som grundar sig på resultaten av hela utredningen såsom de ser ut när det formella förfarandet avslutas. Den måste dock inte förklara eventuella skillnader i förhållande till dess preliminära bedömningar i meddelandet om invändningar (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 18 juni 1986, British American Tobacco och Reynolds Industries/kommissionen, 142/84, ej publicerat, EU:C:1986:250, punkt 15, och dom av den 17 november 1987, British American Tobacco och Reynolds Industries/kommissionen, 142/84 och 156/84, EU:C:1987:490, punkt 70).

68

Domstolen har vidare preciserat att kommissionen endast har rätt att begära sådana upplysningar som behövs för att den ska kunna undersöka de förmodade överträdelser som har föranlett utredningen och som har angetts i begäran om upplysningar (dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 23).

69

Med hänsyn till den omfattande undersökningsbefogenhet som kommissionen har enligt förordning nr 1/2003, ankommer det på denna att bedöma om en upplysning är nödvändig för att upptäcka en överträdelse av konkurrensreglerna. Även om kommissionen således redan förfogar över indicier eller till och med bevis på att det föreligger en överträdelse, har den rätt att begära kompletterande upplysningar för att bättre fastställa överträdelsernas omfattning, varaktighet eller kretsen av inblandade företag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 1989, Orkem/kommissionen, 374/87, EU:C:1989:387, punkt 15, och dom av den 22 oktober 2002, Roquette Frères, C‑94/00, EU:C:2002:603, punkt 78).

70

När det gäller unionsdomstolens kontroll av kommissionens bedömning av huruvida en upplysning är nödvändig, har domstolen slagit fast att frågan huruvida upplysningarna är nödvändiga ska bedömas i förhållande till det syfte som anges i begäran om upplysningar, det vill säga misstankar om överträdelser som kommissionen avser att kontrollera (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkterna 24 och 25). Kravet på samband mellan begäran om upplysningar och den misstänkta överträdelsen är uppfyllt om kommissionen, vid tidpunkten för begäran, rimligen kan anta att denna upplysning kan bidra till att kommissionen kan fastställa förekomsten av denna överträdelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 1994, SEP/kommissionen, C‑36/92 P, EU:C:1994:205, punkt 21).

71

I förevarande fall påpekar domstolen inledningsvis att tribunalen, i punkt 62 i den överklagade domen, inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den inledde med att hänvisa till domstolens praxis (se punkterna 69 och 70 ovan).

72

Tribunalen gjorde sig inte heller skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 69–76 i den överklagade domen, slog fast att i den mån de begärda upplysningarna är nödvändiga och de väsentliga omständigheter som definieras i artikel 18.2 och 18.3 i förordning nr 1/2003 anges i begäran om upplysningar, begränsar denna bestämmelse inte kommissionens befogenhet att översända skrivelser med begäran om upplysningar efter det att den skickat meddelandet om invändningar. Kommissionen har nämligen rätt att fortsätta sin utredning efter det att den har antagit meddelandet om invändningar, bland annat i syfte att få till stånd ett klargörande av de argument och omständigheter som anförts av de berörda företagen i deras svar på detta meddelande, utan att det innebär att begäran i fråga blir rättsstridiga eller i sig ifrågasätter om de upplysningar som begärts är nödvändiga.

73

Det framgår nämligen av den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 66, 67 och 69 i förevarande dom att eftersom meddelandet om invändningar är en preliminär rättsakt som kan ändras, är kommissionen inte bunden av de bedömningar av de faktiska omständigheterna som gjorts i meddelandet. Kommissionen är tvärtom skyldig att utvärdera dessa bedömningar på grundval av de omständigheter som framkommit under hela utredningen och i synnerhet av parternas yttranden, i syfte att anpassa och komplettera sina argument till stöd för de invändningar som den anser ska kvarstå. Kommissionen har således rätt att begära ytterligare upplysningar i detta avseende, bland annat för att bättre fastställa överträdelsens omfattning, i den mån sådana upplysningar är nödvändiga, i den mening som avses i den rättspraxis som nämns i punkterna 68–70 i förevarande dom.

74

Vad slutligen gäller frågan huruvida de upplysningar som begärdes i det omtvistade beslutet var nödvändiga, påpekar domstolen att det framgår av två serier av faktiska omständigheter som tribunalen fastställde i punkterna 85, 88–90, 98 och 99 i den överklagade domen att de var nödvändiga och klagandena har, såsom konstaterats i punkterna 63 och 64 i förevarande dom, inte med framgång ifrågasatt de omständigheterna.

75

Tribunalen påpekade att kommissionen, bland annat till följd av klagandenas yttrande med avseende på meddelandet om invändningar, hade ansett att de uppgifter som den grundat sig på för att fastställa kriteriet ”pris – kostnader” i meddelandet om invändningar inte återspeglade de priser som faktiskt betalats av klagandenas kunder under överträdelseperioden, på grund av de redovisningsprinciper som tillämpats av klagandena, såsom principerna beskrivits i dessa yttranden, och på grund av att det hade sålts olika varianter av de aktuella chippsatserna. Tribunalen fann vidare att de begärda upplysningarna, inbegripet de upplysningar som avsåg tidsperioder som låg i anslutning till överträdelseperioden, just syftade till att avhjälpa en sådan skillnad genom att få fram uppgifter som troget återspeglade situationen under denna period i syfte att fastställa ett lämpligt kriterium ”pris – kostnad”, eftersom det var avgörande för att kontrollera misstankarna om att klagandena gjort sig skyldiga till överträdelse.

76

Under dessa omständigheter kan tribunalen inte anses ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning och inte heller ha åsidosatt sin motiveringsskyldighet när den i punkterna 86, 87, 91, 100 och 103 i den överklagade domen slog fast att även om kommissionen med stöd av de begärda upplysningarna hade försökt ändra eller anpassa sin metod med hänsyn till bland annat klagandenas yttranden, var dessa upplysningar nödvändiga, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 68–70 i förevarande dom, på så sätt att kommissionen rimligen kunde anta att nämnda upplysningar skulle kunna bidra till att fastställa den påstådda överträdelsen.

77

Av det anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första, andra och tredje del, eftersom det i vissa delar är uppenbart att de inte kan tas upp till prövning och övriga delar är ogrundade.

78

Klagandena har genom den tredje grundens fjärde del gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den i punkterna 108 och 109 i den överklagade domen, bland annat på grundval av tribunalens dom av den 22 mars 2012, Slovak Telekom/kommissionen (T‑458/09 och T‑171/10, EU:T:2012:145), underkände klagandenas argument att det kompletterande meddelandet om invändningar, som antogs efter det omtvistade beslutet, bekräftade att det beslutet inte var nödvändigt.

79

Klagandena anser att detta meddelande om invändningar, i motsats till de begäran om upplysningar som var föremål för den domen, endast innebar att de argument som de hade anfört i sin ansökan bekräftades och utvecklades. Nämnda meddelande om invändningar utgjorde således ytterligare ett bevis för att det omtvistade beslutet inte var nödvändigt, vilket, om det hade beaktats av tribunalen, skulle ha lett till en annan slutsats.

80

Kommissionen har bestridit dessa argument.

81

Den tredje grundens fjärde del avser felaktig rättstillämpning och en uppenbart oriktig bedömning från tribunalens sida, i punkterna 108 och 109 i den överklagade domen, genom att den underkände klagandenas argument att det kompletterande meddelandet om invändningar visade att det omtvistade beslutet inte var begränsat till vad som var nödvändigt för att uppnå det angivna syftet, eftersom detta meddelande hade antagits efter det omtvistade beslutet.

82

I detta avseende räcker det att konstatera, vad gäller den påstådda uppenbart oriktiga bedömningen, att klagandena endast har nämnt detta fel utan att på något sätt styrka det. När det gäller den påstådda felaktiga rättstillämpningen ska det erinras om att det följer av fast rättspraxis att lagenligheten av en unionsrättsakt ska bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som förelåg vid tidpunkten då rättsakten antogs, vilket innebär att åtgärder som vidtagits efter det att ett beslut har antagits inte kan påverka dess giltighet (dom av den 17 oktober 2019, Alcogroup och Alcodis/kommissionen, C‑403/18 P, EU:C:2019:870, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

83

Domstolen finner således att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 109 i den överklagade domen underkände klagandenas argument som syftade till att ifrågasätta lagenligheten av det omtvistade beslutet på grundval av en rättsakt som antagits efter dess antagande, såsom det kompletterande meddelandet om invändningar.

84

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens fjärde del.

85

Klagandena har genom den tredje grundens femte del gjort gällande att tribunalen inte beaktade all relevant bevisning, eftersom den vägrade att låta klagandenas svar på det kompletterande meddelandet om invändningar omfattas av handlingarna i målet.

86

Klagandena har särskilt gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att denna kompletterande bevisning hade lagts fram efter det att den muntliga delen av förfarandet hade avslutats och ansåg vidare att tribunalen förde ett ”resonemang som är uppenbart felaktigt och olämpligt” när den avfärdade den bevisningen. Klagandena anser nämligen att de ingav sitt svar på det kompletterande meddelandet om invändningar så snart det hade ingetts till kommissionen och att tribunalen inte motiverade sitt beslut att inte återuppta den muntliga delen av förfarandet.

87

Kommissionen har bestridit dessa argument.

88

Den femte delen av den tredje grunden för överklagandet avser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och bristande motivering genom att inte låta klagandenas svar på det kompletterande meddelandet om invändningar omfattas av handlingarna i målet.

89

Det ska i detta avseende påpekas att tribunalen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning och att den lämnade en vederbörlig motivering till varför den inte lät klagandenas svar på det kompletterande meddelandet om invändningar omfattas av handlingarna i målet såsom bevisning. Tribunalen gjorde nämligen en riktig bedömning när den, i punkt 24 i den överklagade domen, påpekade att detta svar ingavs efter det att den muntliga delen av förfarandet hade avslutats, innan den fann – utan att klagandena har bestridit denna bedömning vid domstolen – att inget av de villkor som föreskrivs i tribunalens rättegångsregler för återupptagande av den muntliga delen av förfarandet vid tribunalen var uppfyllt.

90

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens femte del. Följaktligen kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser någon del av den tredje grunden.

91

Klagandena har genom den fjärde grunden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig bedömning av de faktiska och de rättsliga omständigheterna samt att den missuppfattade den bevisning som hänför sig till nämnda omständigheter, i samband med bedömningen av huruvida det omtvistade beslutet var proportionerligt. Denna grund består av fyra delar.

92

Genom den första, den andra och den tredje delen av den fjärde grunden för överklagandet har klagandena ifrågasatt tribunalens bedömning att de upplysningar som begärdes i det omtvistade beslutet var proportionerliga.

93

Genom den första delgrunden har klagandena kritiserat tribunalen för att inte ha förstått, eller för att ha underlåtit att beakta, vissa väsentliga omständigheter i målet och för att ha missuppfattat den bevisning som hänför sig till de omständigheterna. Enligt klagandena påpekade tribunalen inte, i punkterna 85 och 127 i den överklagade domen, att kommissionen inte i något skede av den utredning som ledde fram till meddelandet om invändningar hade begärt uppgifter om räkenskaperna med avseende på var och en av de tre chippsatsernas delar som var föremål för denna utredning, trots att tribunalen i punkt 85 i den överklagade domen medgav att kommissionen när som helst hade kunnat erhålla dessa uppgifter.

94

Vidare bortsåg tribunalen från att klagandena, för att få fram de begärda uppgifterna, var skyldiga att identifiera, finna och analysera ungefär 25000 sidor i handlingar som förvarades i externa lokaler och som de inte var skyldiga att spara.

95

Genom den andra delgrunden har klagandena bestridit tribunalens slutsats att kommissionens förslag att vissa frågor skulle besvaras i ett specifikt format inte var bindande. I detta avseende har klagandena inledningsvis kritiserat tribunalen för att i punkt 131 i den överklagade domen ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av rättspraxis avseende begreppet ”upplysningar”. Det framgår nämligen av generaladvokaten Wahls förslag till avgörande i målet HeidelbergCement/kommissionen (C‑247/14 P, EU:C:2015:694, punkterna 106 och 107) att företaget endast kan åläggas en skyldighet att tillhandahålla upplysningar, och inte kan åläggas att fullgöra uppgifter som omfattas av kommissionens befogenhet och ingår i handläggningen av ärendet, och att kommissionen i princip saknar rätt att kräva att mottagaren av ett beslut om att begära upplysningar ska tillhandahålla de begärda upplysningarna i ett specifikt format.

96

Klagandena har dessutom gjort gällande att tribunalen i förevarande fall missuppfattade bevisningen genom att kvalificera de upplysningar som begärts av dem som faktiska omständigheter eller handlingar, trots att dessa snarare bestod i beräkningar, i detaljer, i hypotetiska koder och priser för produkter som inte utgjorde ett särskilt ekonomiskt incitament som överenskommits med kunden samt i analyser och tolkningar av antaganden som gjorts under flera år av tidigare anställda.

97

Klagandena har vidare bestridit tribunalens konstateranden i punkterna 132 och 133 i den överklagade domen, enligt vilka de krav på format som uppställts i det omtvistade beslutet för att besvara vissa frågor inte var bindande och kunde underlätta deras uppgift. Vad särskilt gäller det första konstaterandet har klagandena gjort gällande att de var tvungna att fylla i ett kalkylblad som bilagts detta beslut och som inte hade använts inom ramen för deras normala verksamhet. Detta orsakade dem svårigheter som varit föremål för diskussioner med kommissionen.

98

Klagandena har slutligen gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den i punkt 135 i den överklagade domen slog fast att den omständigheten att kommissionen var tvungen att ge vägledning om hur det omtvistade beslutet skulle besvaras inte visade att den arbetsinsats som ålades klagandena var oproportionerlig för att besvara de frågor som ställdes i det omtvistade beslutet.

99

Genom den tredje delgrunden har klagandena bestridit tribunalens överväganden avseende deras skyldighet att spara de begärda uppgifterna och handlingarna. Klagandena har först och främst kritiserat tribunalen för att den, i punkterna 87, 136, 137 och 139 i den överklagade domen, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktig bedömning när den för det första fann att klagandena var skyldiga att spara exakta uppgifter om priser och kostnader sedan år 2008, för det andra angav att deras arkiv var ”oorganiserade” och för det tredje fann att kommissionen inte hade begärt andra uppgifter än dem som klagandena hade tillgång till.

100

Klagandena har i detta avseende för det första påpekat dels att de rättsligt sett inte var skyldiga att spara de typer av uppgifter som krävdes enligt det omtvistade beslutet, dels att de först från och med år 2010 hade fått kännedom om det klagomål som hade gett upphov till att utredningen inleddes, vars påstådda överträdelse utgjorde en obetydlig del. Klagandena har tillagt att kommissionen för första gången begärde upplysningar om priser och kostnader i juli 2013 och att det var först från och med juli 2014 som denna institution underrättade dem om att utredningen hädanefter var inriktad på den påstådda underprissättningen. För det andra har klagandena hävdat att deras arkiv inte var ”oorganiserade” och att de kunde tillhandahålla de begärda upplysningarna enbart på grund av att de sparade handlingar som de inte var skyldiga att spara. För det tredje har klagandena påpekat att det framgår av meddelandet om invändningar och av punkt 145 i den överklagade domen att de uppgifter som begärdes i det omtvistade beslutet hade översänts till dem av deras kunder, vilket innebar att kommissionen hade kunnat begära uppgifterna från kunderna.

101

Klagandena anser vidare att tribunalen själv åsidosatte proportionalitetsprincipen när den i punkt 136 och följande punkter i den överklagade domen fann att de begärda upplysningarna var proportionerliga i förhållande till den arbetsbörda som klagandena utsattes för, trots att omständigheterna i målet på ett uppenbart sätt bevisade motsatsen.

102

Klagandena har slutligen gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna i punkt 147 i den överklagade domen. I den punkten prövade tribunalen klagandenas påstående att det var svårt att tillhandahålla upplysningar om faktiska omständigheter som inträffat flera år tidigare, och prövade vidare kommissionens beslut att inte låta klagandenas svar på det kompletterande meddelandet om invändningar omfattas av handlingarna i målet. Dessa fel har prövats inom ramen för prövningen av den första grunden för överklagandet och den tredje grundens fjärde del.

103

Kommissionen har gjort gällande att den första delgrunden, liksom vissa av de argument som anförts inom ramen för den andra och den tredje delgrunden och som angetts i punkterna 96, 98 respektive 101 ovan, inte kan tas upp till prövning. Klagandena har nämligen endast upprepat de argument som de anförde i första instans och inte angett vilka omständigheter som skulle ha missuppfattats eller visat vilka fel som tribunalen påstås ha begått. Kommissionen har i övrigt bestridit klagandenas argument.

104

Klagandena har i sin replik genmält att de i sitt överklagande klart har styrkt de faktiska omständigheter och den bevisning som tribunalen har missuppfattat, liksom deras inverkan på bedömningen av huruvida det omtvistade beslutet är proportionerligt.

105

Den första, den andra och den tredje delen av den fjärde grunden för överklagandet, vilka ska prövas tillsammans, syftar till att visa att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, missförstod den bevisning som hänför sig till de omständigheterna och att den överklagade domen var bristfälligt motiverad med avseende på bedömningen av huruvida de upplysningar som begärdes i det omtvistade beslutet var proportionerliga.

106

Vad för det första gäller frågan huruvida dessa delgrunder kan tas upp till prövning ska det påpekas att i den mån klagandena genom dessa har kritiserat tribunalen för att ha misstolkat vissa faktiska omständigheter och gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning, felaktig rättstillämpning och missuppfattning av den bevisning som hänför sig till dessa omständigheter, är det uppenbart att dessa delgrunder inte kan tas upp till prövning, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 42–45 ovan.

107

Vad gäller de oriktiga bedömningar och den missuppfattning av bevisningen som avses i punkterna 93 och 96 i förevarande dom, har klagandena nämligen endast nämnt dessa påstådda sakfel och missförstånd, utan att på något sätt styrka dem. När det gäller den felaktiga bedömning och den felaktiga rättstillämpning som avses i punkterna 98 och 101 i förevarande dom har klagandena endast upprepat argument som anfördes vid tribunalen och som grundar sig på omständigheter som tribunalen uttryckligen har underkänt, samt i huvudsak ifrågasatt tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna i målet, utan att för den skull göra gällande att de har missuppfattats.

108

Vad för det andra gäller frågan huruvida den del av den första, den andra och den tredje delgrunden som kan tas upp till prövning är välgrundad, ska det inledningsvis konstateras att den första av dessa delgrunder ska anses syfta till att ifrågasätta tribunalens underlåtenhet att, vid sin bedömning av huruvida de upplysningar som begärdes i det omtvistade beslutet var proportionerliga, beakta den arbetsinsats som krävdes för att återfinna och analysera de handlingar som gjorde det möjligt att tillhandahålla dessa upplysningar.

109

Det framgår emellertid av punkt 122 i den överklagade domen att tribunalen uttryckligen har erkänt betydelsen av denna arbetsbörda. Tribunalen erinrade emellertid även, i punkt 121 i den överklagade domen, om att det följer av rättspraxis, som klagandena inte har bestridit, att frågan huruvida en begäran om upplysningar är proportionerlig ska bedömas med hänsyn till utredningens behov, utan att den omständigheten att en sådan begäran medför en betydande arbetsbörda för företaget i sig är tillräcklig för att visa att begäran är oproportionerlig. Tribunalen påpekade i detta avseende, i punkterna 124–128 i den överklagade domen, dels att den påstådda praxis som var föremål för utredningen kunde motivera att ett stort antal upplysningar tillhandahölls, dels att dessa upplysningar var nödvändiga med hänsyn till syftet med utredningen. Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den, i punkt 123 i den överklagade domen, slog fast att den arbetsinsats som krävdes för att tillhandahålla de begärda upplysningarna inte var oproportionerlig med hänsyn till utredningens behov med avseende på förmodade överträdelser, bland annat med hänsyn till klagandenas svar på meddelandet om invändningar.

110

Vad därefter beträffar den andra delgrunden, genom vilken klagandena har ifrågasatt tribunalens bedömning att kommissionens förslag att ett visst format skulle användas när vissa frågor i det omtvistade beslutet besvarades inte var tvingande, finner domstolen att klagandena, mot bakgrund av frågornas lydelse och de inledande synpunkter som lämnats för att besvara dessa frågor som bifogats detta beslut, inte hade lyckats visa att tribunalen uppenbart hade överskridit gränserna för en skälig bedömning av nämnda beslut, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 44 ovan, när den i punkterna 132 och 133 i den överklagade domen fann dels att det inte framgick av det beslutet att det format som kommissionen föreslagit för att lämna svar på nämnda frågor var tvingande och att klagandena inte hade möjlighet att anpassa formatet om det skulle visa sig vara mera lämpligt, dels att formatet snarare var sådant att det underlättade för klagandena att tillhandahålla uppgifter.

111

Eftersom tribunalens konstateranden som det erinrats om ovan i punkt 110 var tillräckliga för att underkänna klagandenas argument att införandet av ett tvingande format för svar på det omtvistade beslutet kunde visa att de upplysningar som begärdes i beslutet gick utöver vad som var nödvändigt med hänsyn till syftet med utredningen, kan följaktligen under alla omständigheter inte den felaktiga rättstillämpning med avseende på tolkningen av rättspraxis avseende begreppet ”upplysningar” som tribunalen eventuellt har gjort sig skyldig till i punkt 131 i den överklagade domen, under förutsättning att detta styrks, leda till en ogiltigförklaring av den överklagade domen. Den kritik som klagandena har framfört i detta avseende är således verkningslös och ska lämnas utan avseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2018, Makhlouf/rådet, C‑458/17 P, ej publicerad, EU:C:2018:441, punkt 96 och där angiven rättspraxis, och dom av den 14 mars 2019, Meta Group/kommissionen, C‑428/17 P, ej publicerad, EU:C:2019:201, punkt 44).

112

Vad slutligen gäller den tredje delgrunden ska det påpekas att de argument som anförts till stöd för denna delgrund, i den mån de avser punkt 147 i den överklagade domen, bland annat sammanfaller med dem som åberopats inom ramen för den tredje grundens fjärde del och därför ska underkännas av samma skäl som dem som angetts i punkterna 82–84 i förevarande dom. I den mån som den tredje delgrunden avser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömningar vid fastställandet av omfattningen av klagandenas skyldighet att spara de uppgifter och handlingar som begärdes i det omtvistade beslutet samt av omfattningen av de uppgifter som de förfogar över, påpekar domstolen vidare att denna delgrund bygger på en felaktig tolkning av den överklagade domen och därför ska underkännas.

113

Det ska nämligen framhållas att tribunalens överväganden som kritiserats av klagandena utvecklades inom ramen för bedömningen i punkterna 136–141 i den överklagade domen av huruvida de två argument som åberopats för att ifrågasätta om de begärda upplysningarna var proportionerliga var välgrundade. Dessa argument avser de praktiska svårigheter som klagandena har haft för att samla in vissa av dessa upplysningar och den omständigheten att de var tvungna att utföra arbete för kommissionens räkning för att på nytt granska handlingar som den redan förfogade över för att bland annat avgöra vilka av dessa uppgifter som inte redan hade lämnats.

114

I detta sammanhang gjorde tribunalen i punkterna 136 och 137 i den överklagade domen inte någon bedömning av klagandenas eventuella skyldighet att spara uppgifter eller handlingar. Tribunalen medgav tvärtom att företag i princip inte kunde åläggas en skyldighet att till kommissionen tillhandahålla handlingar som de inte längre hade tillgång till och som de inte längre hade någon rättslig skyldighet att spara, samtidigt som den ansåg att det ändå ankom på klagandena att, åtminstone från och med den första begäran om upplysningar som kommissionen riktade till klagandena i juni 2010, agera med större omsorg och vidta alla lämpliga åtgärder för att spara den bevisning som de rimligen kunde förfoga över. Tribunalen fann dessutom, utan att klagandena bestridit detta, att deras arkiv var ”oorganiserade”, men att det sätt på vilket de skötte dem inte är relevant för bedömningen av huruvida det omtvistade beslutet är proportionerligt.

115

Vidare ska tribunalens konstaterande i punkt 139 i den överklagade domen, att det inte framgår av detta beslut att kommissionen begär andra upplysningar än dem som klagandena har tillgång till, inte anses syfta till att slå fast att den begärda informationen inte kunde tillhandahållas av klagandenas kunder, utan till att utesluta att kommissionen hade tillgång till dessa upplysningar i dess helhet, varför kommissionen inte själv kunde utföra denna analys.

116

Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grundens första, andra och tredje del, eftersom det i vissa delar är uppenbart att de inte kan tas upp till prövning, de i vissa delar är verkningslösa och de i övriga delar är ogrundade.

117

Klagandena har genom den fjärde grundens fjärde del gjort gällande att tribunalen, i punkterna 150–159 i den överklagade domen, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att vitesbeloppet enligt artikel 2 i det omtvistade beslutet var proportionerligt.

118

Klagandena har gjort gällande att de i själva verket var tvungna att besvara detta beslut vid äventyr av att annars behöva betala ett extremt högt vitesbelopp och att det, med hänsyn till svårigheterna att uppfylla de betydande krav som angavs i nämnda beslut, förelåg en konkret risk för att detta hot skulle konkretiseras, varför deras yrkande om ogiltigförklaring av denna bestämmelse på grund av åsidosättande av proportionalitetsprincipen inte hade framställts för tidigt.

119

Kommissionen har bestridit dessa argument.

120

Den fjärde grundens fjärde del avser felaktig rättstillämpning som tribunalen påstås ha gjort sig skyldig till genom att slå fast att argumentet att det dagliga vite som föreskrivs i artikel 2 i det omtvistade beslutet är oproportionerligt inte kan tas upp till prövning.

121

Såsom domstolen har slagit fast ska fastställandet av vite enligt artikel 24 i förordning nr 1/2003 med nödvändighet omfatta två faser. Genom ett första beslut, antaget med stöd av artikel 24.1 i förordningen, förelägger kommissionen vite. Om det totala vitesbeloppet inte fastställs, kan beslutet inte verkställas. Detta belopp kan slutgiltigt fastställas först genom ett nytt beslut som senare antas med stöd av artikel 24.2 i nämnda förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 1989, Hoechst/kommissionen, 46/87 och 227/88, EU:C:1989:337, punkt 55).

122

Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 155 och 156 i den överklagade domen, fann att det beslut som avses i artikel 24.1 i förordning nr 1/2003 utgör ett preliminärt beslut i förfarandet och således inte har några bindande rättsverkningar, eftersom det endast utgör en del av det förfarande som leder fram till att kommissionen eventuellt antar ett beslut om fastställande av det totala vitesbeloppet, som därmed är verkställbart. Efter att ha påpekat att det omtvistade beslutet var ett beslut om föreläggande av vite i den mening som avses i denna bestämmelse, vilket klagandena för övrigt inte har bestridit, gjorde tribunalen en riktig bedömning när den i punkterna 157 och 158 i den domen slog fast att artikel 2 i detta beslut inte hade bindande rättsverkningar.

123

Tribunalen gjorde följaktligen även en riktig bedömning när den i punkt 159 i den överklagade domen slog fast att klagandenas argument att vitesbeloppet enligt denna artikel var oproportionerligt inte avsåg en rättsakt mot vilken talan kan väckas och därför inte kunde tas upp till prövning. Det följer nämligen av domstolens fasta praxis att åtgärder genom vilka den ställning som intas av en av unionens institutioner, organ eller byråer slutgiltigt slås fast efter ett administrativt förfarande, och vilka har tvingande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, i princip utgör sådana rättsakter mot vilka talan kan väckas, med undantag, bland annat, av mellankommande åtgärder som syftar till att förbereda det slutliga beslutet, vilka inte har sådana rättsverkningar (dom av den 25 juni 2020, CSUE/KF, C‑14/19 P, EU:C:2020:492, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

124

Under dessa omständigheter kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grundens fjärde del. Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den fjärde grunden.

125

Klagandena har genom den femte grunden för överklagandet kritiserat tribunalen för att ha tillämpat bevisbördereglerna för överträdelser av artikel 102 FEUF på ett felaktigt sätt, genom att underkänna klagandenas grund avseende en felaktig omkastning av bevisbördan.

126

Klagandena har för det första bestridit tribunalens slutsatser i punkterna 173 och 174 i den överklagade domen, enligt vilka kommissionen inte försökte granska deras räkenskaper, utan att förfoga över nödvändiga uppgifter för att beakta den kritik som de hade framfört i sitt svar på meddelandet om invändningar, och att kommissionen därigenom inte begärde att klagandena skulle utföra arbetsuppgifter för dess räkning. Klagandena har i detta avseende gjort gällande att de begärda upplysningarna varken var relevanta eller nödvändiga och att tribunalen inte besvarade frågan huruvida kommissionen, genom det omtvistade beslutet, krävde att klagandena skulle utföra uppgifter som ingick i upprättandet av en akt och följaktligen omfattades av kommissionens befogenhet. Klagandena har nämligen hävdat att detta beslut, genom att det begärdes att de skulle kontrollera samtliga sina räkenskaper, de facto innebar att arbete skulle utföras externt, det vill säga av klagandena, utan att detta var nödvändigt för att kommissionen skulle kunna bemöta deras argument.

127

Klagandena anser vidare att tribunalens slutsats, i punkt 175 i den överklagade domen, att kommissionen genom nämnda beslut endast hade begärt att klagandena skulle inkomma med handlingar som bekräftade deras eget påstående att de hade grundat sig på relevant rättspraxis och kommissionens riktlinjer, inte är tillräckligt motiverat och de har upprepat att kommissionen genom samma beslut bad dem att bevisa att deras handlande var lagenligt, vilket utgjorde en ”oacceptabel” omkastning av bevisbördan.

128

Kommissionen har bestridit dessa argument.

129

Klagandena har genom den femte grunden för överklagandet gjort gällande att tribunalen felaktigt underkände den fjärde grunden, avseende omkastning av bevisbördan, i den del kommissionen krävde att klagandena skulle utföra arbetsuppgifter som omfattas av dess befogenhet.

130

Vad för det första gäller de argument som anförts för att bestrida punkterna 173 och 174 i den överklagade domen, understryker domstolen för det första att det i dessa punkter hänvisas till tribunalens bedömning i punkterna 106 och 107 i den överklagade domen respektive punkterna 138–140 i samma dom, inom ramen för prövningen av den första och den andra grunden avseende huruvida de upplysningar som begärdes i det omtvistade beslutet var nödvändiga respektive proportionerliga, en bedömning som klagandena inte med framgång har lyckats ifrågasätta genom den tredje och den fjärde grunden för överklagandet. Det ska vidare påpekas att dessa argument i huvudsak grundar sig på samma överväganden som dem som anförts och underkänts inom ramen för prövningen av den tredje grundens tredje del och den fjärde grundens tredje del. Dessa argument kan således inte heller godtas.

131

Vad för det andra gäller argumentet om bristande motivering av slutsatsen i punkt 175 i den överklagade domen, enligt vilken kommissionen inte hade begärt att klagandena skulle visa att de hade följt lagen, framhåller domstolen att klagandena genom detta argument i själva verket avser att ifrågasätta tribunalens bedömning av innehållet i det omtvistade beslutet, utan att för den skull påstå att detta har missuppfattats. De har endast upprepat de argument som de anförde inom ramen för den fjärde grunden i första instans och som grundar sig på en tolkning av detta beslut som tribunalen uttryckligen underkände. I enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 42–45 ovan är det således uppenbart att detta argument inte kan tas upp till sakprövning.

132

Under dessa omständigheter kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden, eftersom det är uppenbart att den i vissa delar inte kan tas upp till prövning och i övriga delar är ogrundad.

133

Klagandena har genom den sjätte grunden för överklagandet gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av de rättsliga och de faktiska omständigheterna, missuppfattade den bevisning som hänförde sig till dessa omständigheter och angav en bristande motivering i sin bedömning av den femte grunden, avseende åsidosättande av rätten att inte behöva ange sig själv.

134

Klagandena har gjort gällande att punkt 186 i den överklagade domen, i vilken tribunalen inledningsvis påpekade att klagandena endast på ett abstrakt sätt hade åberopat detta åsidosättande, är behäftad med fel, vilket framgår av de argument som klagandena anförde i första instans.

135

Klagandena har vidare hävdat att tribunalens slutsats i punkt 190 i den överklagade domen, enligt vilken klagandena i det omtvistade beslutet inte ålades att göra bedömningar som kunde föranleda dem att erkänna att de hade agerat i strid med artikel 102 FEUF, inte var tillräckligt motiverad av samma skäl som dem som angetts med avseende på punkt 175 i den domen.

136

Klagandena har slutligen gjort gällande att tribunalens slutsats, i punkt 192 i den överklagade domen, som innebar ett underkännande av deras argument att det omtvistade beslutet utgör ett åsidosättande av rätten att inte behöva ange sig själv, eftersom det tvingar dem att tillhandahålla handlingar som inte kan kvalificeras som ”befintliga”, utgör en felaktig bedömning av de rättsliga och de faktiska omständigheterna.

137

Tribunalen gjorde sig närmare bestämt skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av domen av den 28 april 2010, Amann & Söhne och Cousin Filterie/kommissionen (T‑446/05, EU:T:2010:165, punkt 328), när den slog fast att en begäran om att inkomma med en handling som inte kan kvalificeras som ”befintlig” inte nödvändigtvis innebär ett åsidosättande av rätten att inte behöva ange sig själv, trots att det i den domen endast anges att skyldigheten att besvara rent faktiska frågor inte utgör ett åsidosättande av rätten till försvar eller ett åsidosättande av rätten till en rättvis rättegång.

138

Vidare grundar sig punkt 192 i den överklagade domen på en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, eftersom kommissionen i det omtvistade beslutet begärde att klagandena skulle inkomma med upplysningar som inte kunde kvalificeras som faktiska omständigheter eller handlingar och att visa att de aktivt vidtagit åtgärder för att uppfylla kraven i unionens konkurrensregler, eftersom avsaknaden av sådan bevisning tydde på att de inte hade iakttagit sin skyldighet.

139

Kommissionen har gjort gällande att eftersom klagandena endast har hänvisat till de argument som de anförde vid tribunalen, kan de argument som anförts med avseende på punkterna 186 och 192 i den överklagade domen och som redovisats i punkterna 134 och 138 i förevarande dom inte tas upp till prövning och att överklagandet i övrigt inte kan vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden. Klagandena har i sin replik genmält att det är just denna hänvisning som gör att dessa argument kan tas upp till prövning.

140

Klagandena har genom den sjätte grunden för överklagandet gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av de rättsliga och de faktiska omständigheterna, missuppfattade den bevisning som hänförde sig till dessa omständigheter och angav en bristande motivering med avseende på sin bedömning av det påstådda åsidosättandet från kommissionens sida i det omtvistade beslutet av rätten att inte behöva ange sig själv.

141

Vad gäller frågan huruvida denna grund kan tas upp till prövning framgår det av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 42–45 i förevarande dom att det är uppenbart att argumenten avseende punkt 186 i den överklagade domen inte kan tas upp till prövning, eftersom de uteslutande grundas på argument som anfördes i första instans, vilka klagandena har valt att endast hänvisa till. Detsamma gäller argumentet att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna i punkt 192 i den överklagade domen, eftersom det argumentet grundar sig på samma överväganden som dem som anges i punkt 96 ovan och som inte kan tas upp till sakprövning, vilket slås fast i punkt 107 ovan. Klagandena har vidare bestridit tribunalens bedömning av innehållet i det omtvistade beslutet utan att för den skull göra gällande att detta har missuppfattats.

142

Vad beträffar frågan om den del av nämnda grund för överklagande som kan tas upp till prövning är välgrundad, erinrar domstolen inledningsvis om att enligt skäl 23 i förordning nr 1/2003 kan företag när de efterkommer kommissionens beslut att begära upplysningar, inte tvingas medge att de begått en överträdelse, men de är under alla förhållanden skyldiga att besvara frågor om sakförhållanden och tillhandahålla handlingar, även om dessa upplysningar kan komma att användas emot dem eller mot ett annat företag för att påvisa att en överträdelse ägt rum.

143

Denna bestämmelse återger i huvudsak domstolens fasta praxis, enligt vilken kommissionen har rätt att ålägga ett företag att lämna alla nödvändiga upplysningar om de faktiska omständigheter som det kan ha kännedom om och vid behov överlämna därtill hörande handlingar som nämnda företag besitter, även om dessa kan användas för att fastställa att företaget självt eller ett annat företag har gjort sig skyldigt till konkurrensbegränsande beteende. Även om kommissionen inte kan förplikta detta företag att tillhandahålla svar genom vilka företaget tvingas medge förekomsten av en överträdelse, som det ankommer på kommissionen att bevisa, kan nämnda företag emellertid inte undandra sig begäran om att förete handlingar av det skälet att det genom att vidta dessa åtgärder tvingas ange sig självt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 1989, Orkem/kommissionen, 374/87, EU:C:1989:387, punkterna 27, 34 och 35, och dom av den 29 juni 2006, kommissionen/SGL Carbon, C‑301/04 P, EU:C:2006:432, punkterna 41–44 och 48).

144

Vad för det första gäller argumentet att slutsatsen i punkt 190 i den överklagade domen är bristfälligt motiverad, enligt vilken kommissionen, genom att begära att klagandena skulle inkomma med handlingar som styrkte deras eget påstående att de hade grundat sig på relevant rättspraxis och kommissionens riktlinjer, inte hade ålagt klagandena att göra bedömningar som kunde föranleda dem att erkänna att de hade agerat i strid med artikel 102 FEUF, ska det påpekas att detta argument grundar sig på samma invändningar som dem som gjorts gällande med avseende på punkt 175 i den domen. Argumentet ska således underkännas av samma skäl som dem som angetts i punkt 131 i förevarande dom.

145

Det ska under alla omständigheter framhållas att tribunalen har lämnat en tillräcklig motivering till slutsatsen i punkt 190 i den överklagade domen. Tribunalen erinrade nämligen, i punkterna 180, 182 och 183 i den överklagade domen, om den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 143 ovan. Därefter drog tribunalen, bland annat med stöd av sin egen praxis, slutsatsen, i punkterna 184 och 185 i den överklagade domen, att det ankommer på unionsdomstolen att, för det fall omfattningen av en fråga som ställts genom en begäran om upplysningar ifrågasätts, kontrollera om ett svar från mottagaren verkligen motsvarar ett erkännande av att en överträdelse har ägt rum. Vidare kan svar som rör rent faktiska omständigheter i princip inte anses kunna tvinga mottagaren att erkänna överträdelsen. Det var således på grundval av ovannämnda rättspraxis, vilken klagandena för övrigt inte har bestridit, som tribunalen, i punkterna 187 och 190 i den överklagade domen, kunde slå fast att eftersom de upplysningar som begärdes i det omtvistade beslutet rörde rent faktiska omständigheter, och bland annat bestod i en begäran om att tillhandahålla interna handlingar, innebar inte tillhandahållandet av dessa upplysningar att klagandena var skyldiga att göra bedömningar som kunde föranleda dem att erkänna att de hade agerat i strid med artikel 102 FEUF.

146

Vad för det andra gäller argumentet att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkt 192 i den överklagade domen, framhåller domstolen följande. Tribunalen gjorde en riktig tolkning av den rättspraxis som följer av domen av den 28 april 2010, Amann & Söhne och Cousin Filterie/kommissionen (T‑446/05, EU:T:2010:165, punkt 328), i den meningen att genom att denna rättspraxis innebär att den omständigheten att ett företag är skyldigt att inge redan existerande handlingar inte kan anses utgöra ett åsidosättande av rätten till försvar, kan denna rättspraxis e contrario inte tolkas så att varje begäran om att tillhandahålla en handling som inte kan anses ha existerat tidigare med nödvändighet innebär ett åsidosättande av dessa rättigheter och särskilt rätten att inte behöva ange sig själv.

147

Det framgår nämligen av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 143 i förevarande dom att det endast är när ett företag är skyldigt att tillhandahålla svar genom vilka företaget skulle komma att erkänna förekomsten av en överträdelse som detta företag kan undandra sig skyldigheten att lämna alla nödvändiga upplysningar, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 68–70 i förevarande dom. I förevarande fall ansåg tribunalen, utan att klagandena bestridit denna slutsats, att så inte var fallet, eftersom de inte hade anfört något konkret argument som kunde visa att den omständigheten att de, när de besvarade kommissionens frågor, var tvungna att uppfylla vissa krav på att upplysningarna skulle lämnas i ett specifikt format i en handling i syfte att underlätta kommissionens förståelse av dessa upplysningar, i sig kunde utgöra ett åsidosättande av rätten att inte behöva ange sig själv.

148

Under dessa omständigheter kan överklagandet inte vinna bifall på den sjätte grunden, eftersom det är uppenbart att den i vissa delar inte kan tas upp till prövning och i övriga delar är ogrundad.

149

Överklagandet ska följaktligen ogillas eftersom det inte ska bifallas på någon av de grunder som åberopats.

150

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

151

Kommissionen har yrkat att Qualcomm och Qualcomm Europe ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Qualcomm och Qualcomm Europe har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande: