1.

Förevarande begäran om förhandsavgörande från Krajský soud v Brně (Regionala domstolen i Brno, Tjeckien) rör användningen av beteckningen på en sammansatt ingrediens i den obligatoriska ingrediensförteckningen för livsmedel som saluförs i en medlemsstat. Klaganden i det nationella det nationella målet har salufört vissa produkter i Tjeckien som bland annat innehåller en sammansatt ingrediens med en särskild benämning som definieras i direktiv 2000/36/EG (nedan kallat chokladdirektivet). ( 2 ) Klaganden i det nationella målet har använt sig av sin egen översättning till tjeckiska av den polska och/eller tyska officiella språkversionen av benämningen på denna produkt i stället för benämningen i den tjeckiska språkversionen av chokladdirektivet.

2.

I förfarandets nuvarande skede anser de tjeckiska behöriga myndigheterna att endast den tjeckiska språkversionen av denna specifikt definierade benämning i chokladdirektivet befriar sökanden från skyldigheten att precisera innehållet i denna sammansatta ingrediens i enlighet med bestämmelserna i förordning (EU) nr 1169/2011 (nedan kallad förordningen om livsmedelsinformation) ( 3 ) vid saluföring av produkten i Tjeckien. Klaganden i det nationella målet har motsatt sig detta och gjort gällande att den borde få använda sin egen översättning till tjeckiska av någon av de officiella språkversionerna av chokladdirektivet och inte är skyldig att ange den sammansatta ingrediensens ingredienser i ingrediensförteckningen för de saluförda produkterna.

3.

I artikel 3 i chokladdirektivet föreskrivs följande:

”Direktiv 79/112/EEG[ ( 4 )] skall tillämpas på de varor som definieras i bilaga I, på följande villkor:

…”

4.

I bilaga I till chokladdirektivet, med rubriken ”Varornas försäljningsnamn, definitioner och egenskaper”, föreskrivs följande i del A (Försäljningsnamn och definitioner), punkt 2:

”…

(c) Chokladpulver

En vara som består av en blandning av kakaopulver och sockerarter och som innehåller minst 32 % kakaopulver.

…”

5.

Den tjeckiska språkversionen av denna bestämmelse innehåller den enda benämningen ”čokoláda v prášku” för samma produkt.

6.

Enligt artikel 2 i förordningen om livsmedelsinformation, med rubriken Definitioner, gäller följande:

”…

2.   I denna förordning gäller följande definitioner:

…

…

…”

7.

Enligt artikel 9 i förordningen om livsmedelsinformation, med rubriken ”Förteckning över obligatoriska uppgifter”, gäller följande:

”1.   I enlighet med artiklarna 10–35 och om inget annat följer av undantagen i detta kapitel, ska följande uppgifter vara obligatoriska:

…

b) Ingrediensförteckningen.

…”

8.

Enligt artikel 15 i förordningen om livsmedelsinformation, med rubriken Språkkrav, gäller följande:

”1.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 9.3 ska obligatorisk livsmedelsinformation anges på ett språk som lätt kan förstås av konsumenterna i de medlemsstater där ett livsmedel saluförs.

…”

9.

Enligt artikel 17 i förordningen om livsmedelsinformation, med rubriken Livsmedlets beteckning, gäller följande:

”1.   Livsmedlets beteckning ska vara dess föreskrivna beteckning. Om det inte finns någon sådan beteckning, ska livsmedlets beteckning vara dess vedertagna beteckning eller, om det inte finns någon vedertagen beteckning eller denna inte används, ska en beskrivande beteckning av livsmedlet ges.

…”

10.

Enligt artikel 18 i förordningen om livsmedelsinformation, med rubriken Ingrediensförteckning, gäller följande:

”1.   Ingrediensförteckningen ska ha en passande överskrift eller inledning som består av eller innehåller ordet ’ingredienser’. Förteckningen ska omfatta samtliga ingredienser i livsmedlet i fallande storleksordning efter den vikt som ingrediensen hade vid framställningstidpunkten.

2.   Ingredienserna ska, i förekommande fall, anges med sina specifika beteckningar i enlighet med de bestämmelser som fastställs i artikel 17 och bilaga VI.

…”

11.

Del E i bilaga VII till förordningen om livsmedelsinformation, med rubriken ”Benämning av sammansatta ingredienser”, har följande lydelse:

”1. En sammansatt ingrediens uttryckt i total vikt får ingå i ingrediensförteckningen under sin egen benämning, förutsatt att denna fastställts enligt lag eller är allmänt vedertagen och omedelbart följs av en uppräkning av de ingredienser som ingår i den sammansatta ingrediensen.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 21, ska ingrediensförteckningen för sammansatta ingredienser inte vara obligatorisk

…”

12.

Tesco-koncernen är en multinationell detaljhandlare som driver stormarknader i bland annat Tjeckien. Dess tjeckiska dotterföretag, Tesco Stores ČR a.s. (nedan kallat Tesco) saluförde vissa livsmedel under varumärket Monte i sina tjeckiska butiker. De aktuella varorna ( 5 ) var märkta med en ingrediensförteckning (vilket krävs enligt artikel 9.1 b i förordningen om livsmedelsinformation) i vilken det angavs ”čokoládový prášek” utan någon närmare angivelse av de ingredienser som denna sammansatta ingrediens består av. Detta ord eller uttryck betyder, fritt översatt, något i stil med ”pulver av choklad”.

13.

Den 27 maj 2016 beslutade Státní zemědělská a potravinářská inspekce (inspektorát v Brně) (den nationella myndigheten för jordbruksprodukter och livsmedel, Tjeckien) att dessa produkter skulle dras tillbaka från den tjeckiska marknaden, eftersom deras ingrediensförteckning innehöll orden ”čokoládový prášek” utan någon ingrediensförteckning för denna sammansatta ingrediens, vilket krävs enligt artikel 9.1 b jämförd med artikel 18.1 och 18.4 förordning nr 1169/2011, och att vidare försäljning av dessa produkter skulle förbjudas.

14.

Tesco överklagade dessa åtgärder den 1 juni 2016. Den 6 juni 2016 biföll den tjeckiska myndigheten för jordbruksprodukter och livsmedel inledningsvis Tescos ansökan och upphävde dessa åtgärder. Genom beslut av den 2 februari 2017 ändrade emellertid ústřední inspektorát (den högsta inspektionen) vid Státní zemědělská a potravinářská inspekce (den statliga myndigheten för jordbruksprodukter och livsmedel) beslutet av den 6 juni 2016 på så sätt att klagandens klagomål avvisades och besluten av den 27 maj 2016 upprätthölls. Tesco begärde omprövning av besluten av den 2 februari 2017. Svaranden fann genom beslut av den 21 april 2017 att någon omprövning inte var nödvändig.

15.

Tesco väckte talan mot svarandens beslut av den 21 april 2017 till Krajský soud v Brně (Regionala domstolen i Brno). Den talan avslogs genom dom av den 26 februari 2019. Den domen överklagades till Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen, Tjeckien) som genom dom av den 11 juli 2019 upphävde den dom som Krajský soud v Brně (Regionala domstolen i Brno) meddelade den 26 februari 2019 och återförvisade målet till denna domstol för ny handläggning.

16.

Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen) var i huvudsak enig med Tesco om att det var tillåtet att använda benämningen ”čokoládový prášek” i stället för benämningen ”čokoláda v prášku” för den aktuella sammansatta ingrediensen och att det inte krävdes att ingredienserna i denna sammansatta ingrediens listades i ingrediensförteckningen för de aktuella produkterna.

17.

Krajský soud v Brně (Regionala domstolen i Brno), som är bunden av den rättsuppfattning som företräds av Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen), är osäker på huruvida Nejvyšší správní soud har gjort en riktig bedömning av vissa delar av unionsrätten. Den har därför hänskjutit en begäran om förhandsavgörande och bett domstolen ge den vägledning i följande fråga:

”Ska bestämmelserna i punkt 2 a i del E i bilaga VII till förordning nr [1169/2011] tolkas så, att en sammansatt ingrediens som anges i punkt 2 c i del A i bilaga I till direktiv [2000/36/EG], i fråga om ett livsmedel avsett för konsumenter i Tjeckien, endast får anges i ingrediensförteckningen utan en beskrivning av dess sammansättning om namnet på denna sammansatta ingrediens exakt överensstämmer med den tjeckiska språkversionen av bilaga I till direktiv 2000/36/EG?”

18.

Skriftliga yttranden har ingivits av Tesco, tjeckiska jordbruksministeriet, tjeckiska regeringen och Europeiska kommissionen. Muntlig förhandling har inte begärts och en sådan har inte heller hållits. Domstolen har ställt vissa skriftliga frågor till parterna. Samtliga parter besvarade frågorna skriftligen inom den föreskrivna fristen.

19.

Den hänskjutande domstolen har understrukit att beslutet om hänskjutande är bundet av den rättsuppfattning som företräds av Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen). Även om detta är fallet anser den hänskjutande domstolen att den inte är förhindrad att utöva sin rätt enligt artikel 267 FEUF att begära förhandsavgörande från EU-domstolen.

20.

Detta är onekligen riktigt. Såsom domstolen tydligt har angett i domen av den 5 oktober 2010, Elchinov (C‑173/09, EU:C:2010:581), som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i beslutet om hänskjutande, har en nationell domstol inte bara möjlighet att oberoende av skedet i förhandlingarna hänskjuta en fråga till EU‑domstolen för ett förhandsavgörande om den anser detta lämpligt, utan en nationell domstol som har utnyttjat sin möjlighet enligt artikel 267 andra stycket FEUF är bunden av EU-domstolens tolkning av de aktuella bestämmelserna vid sitt avgörande av tvisten och ska i förekommande fall avvika från den högre domstolens bedömning när den mot bakgrund av nämnda tolkning finner att den högre domstolens bedömning är oförenlig med unionsrätten. ( 6 )

21.

Bilaga VII till förordningen om livsmedelsinformation innehåller en ”del E – Benämning av sammansatta ingredienser”. På vissa villkor tillåter punkt 1 i del E att en ingrediens som är sammansatt under sin egen benämning upptas i den obligatoriska ingrediensförteckning som krävs enligt artikel 9.1 b i förordningen om livsmedelsinformation, när benämningen på den sammansatta ingrediensen omedelbart åtföljs av en förteckning över dess ingredienser. I punkt 2 a i del E föreskrivs ett undantag från den annars obligatoriska ingrediensförteckningen för sammansatta ingredienser ”om den sammansatta ingrediensens sammansättning är fastställd i gällande unionslagstiftning” och den sammansatta ingrediensen utgör mindre än 2 procent av den färdiga varan (nedan kallat undantaget från ingrediensförteckning för sammansatta ingredienser).

22.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida unionslagstiftningen kräver att en sammansatt ingrediens som är en produkt som definieras i bilaga I till chokladdirektivet måste nämnas med den benämning som produkten ges i den bilagan i ingrediensförteckningen som krävs enligt artikel 9.1 b i förordningen om livsmedelsinformation för att undantaget från ingrediensförteckning för sammansatta ingredienser ska gälla.

23.

Enligt Tescos svar på domstolens frågor innehöll den aktuella sammansatta ingrediensen, som jag nedan kommer att kalla ”chokladpulver”, de 32 procent kakaopulver som krävs för benämningen i enlighet med punkt 2 c i del A i bilaga I till chokladdirektivet, det vill säga ”čokoláda v prášku” på tjeckiska, ”Schokoladenpulver” på tyska, ”proszek czekoladowy” eller ”czekolada w proszku” på polska, ”chocolate in powder” på engelska.

24.

Enligt Tescos svar innehöll de olika ”Monte”-produkterna endast 0,5 procent (och således mindre än 2 procent) av denna sammansatta ingrediens. I detta förslag till avgörande kommer jag att betrakta dessa uttalanden som sanna och riktiga.

25.

Den fråga som har ställts till domstolen avser således varken det konkreta innehållet eller sammansättningen av Monte-produkternas fysiska ingredienser. Den fråga som har ställts till domstolen avser i stället endast beskrivningen av en sammansatt ingrediens i dessa produkter och kraven i unionslagstiftningen om livsmedelsinformation när det gäller hur en sådan sammansatt ingrediens ska beskrivas i en ingrediensförteckning på ett av Europeiska unionens officiella språk, i förevarande fall tjeckiska. Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende särskilt få klarhet i huruvida det krävs en ingrediensförteckning för den aktuella sammansatta ingrediensen under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet.

26.

Den hänskjutande domstolen har inte frågat EU-domstolen huruvida det enligt EU:s lagstiftning om livsmedelsinformation är tillåtet att använda ett annat ord än det som anges i bilaga I till chokladdirektivet, ”čokoláda v prášku”, utan endast om en ingrediensförteckning måste tillhandahållas för denna sammansatta ingrediens om ett sådant annat ord används. Dessa båda frågor är emellertid nära förbundna med den relevanta unionslagstiftningen. Jag har således försökt analysera båda frågorna.

27.

Jag har kommit till slutsatsen att en sådan sammansatt ingrediens ska beskrivas i en ingrediensförteckning med sin föreskrivna beteckning, såsom detta ord definieras i artikel 2.2 n i förordningen om livsmedelsinformation, när det finns en sådan beteckning, och att det endast är motiverat att utelämna en ingrediensförteckning för en sådan sammansatt ingrediens när sammansättningen av denna ingrediens definieras i de aktuella unionsbestämmelserna och när den benämning med vilken ingrediensen definieras på detta sätt används i ingrediensförteckningen för livsmedlet i fråga.

28.

Tesco har inte använt beteckningen chokladpulver i den tjeckiska versionen av chokladdirektivet, ”čokoláda v prášku”, för de aktuella Monte-varorna. Tesco har i stället översatt de polska och/eller tyska etiketterna för de aktuella varorna till tjeckiska. I dessa etiketter användes beteckningen för chokladpulver på polska eller tyska. Denna eller dessa översättningar ledde till att ordet ”čokoládový prášek” användes för den sammansatta ingrediensen i ingrediensförteckningen för dessa varor.

29.

Tesco har i huvudsak gjort gällande att samtliga språkversioner av chokladdirektivet är giltiga och att det följer av denna princip att företaget kan använda vilken som helst av dessa språkversioner som utgångspunkt för en rättvisande översättning till tjeckiska av dess etiketter som är avfattade på vilket som helst av unionens officiella språk (i förevarande fall tyska och/eller polska). Tesco har understrukit att de olika språkversionerna av chokladdirektivet inte exakt (ordagrant) motsvarar varandra. Vissa språkversioner (såsom den engelska och den polska versionen) gör det möjligt att använda två eller till och med tre (den nederländska språkversionen) olika uttryck för chokladpulver, medan andra versioner (inklusive den tjeckiska) endast godtar ett.

30.

Enligt Tesco skulle det strida mot principen om likvärdigheten mellan de olika språkversionerna av direktivet att kräva att Tesco skulle använda den tjeckiska språkversionen av direktivet.

31.

Enligt beslutet om hänskjutande delar Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen) i huvudsak denna ståndpunkt. Den domstolen har uttryckt uppfattningen att om Tesco skulle tvingas använda den tjeckiska benämningen för chokladpulver i punkt 2 c i del A av bilaga I till chokladdirektivet, skulle detta ligga till grund för presumtionen att endast den tjeckiska språkversionen av det direktivet gäller i den medlemsstaten. Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen) grundade detta synsätt på att alla språkversioner av unionens rättsakter är lika tvingande och avfärdade uppfattningen att märkningen av chokladvaror i Tjeckien uteslutande styrs av den tjeckiska versionen av chokladdirektivet.

32.

Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen) har i huvudsak konstaterat att denna uppfattning strider mot domstolens praxis avseende språkversionernas likvärdighet och, framför allt, mot principen om fri rörlighet för varor och syftet att harmonisera märkningen av livsmedel. Högsta förvaltningsdomstolen fann att själva syftet med harmoniseringen är att göra det möjligt för en tillverkare eller leverantör att använda den information om sin produkt som denne redan har angett i enlighet med chokladdirektivet genom att denna information endast översätts till ett språk som förstås av de konsumenter till vilka produkten ska säljas.

33.

Jag delar inte något av dessa synsätt.

34.

För det första anser jag att det är uppenbart att likvärdigheten av språkversionerna av unionsrätten inte innebär att ekonomiska aktörer fritt kan välja språkversion av en sekundärrättslig unionsrättsakt, översätta den version de anser vara lämplig och använda denna mer eller mindre trogna översättning som om den ingick i den officiella texten till den berörda unionsrättsakten.

35.

Såsom Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen) har påpekat, med hänvisning till bland annat domstolens dom av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl. (283/81, EU:C:1982:335, punkt 18), är de olika språkversionerna av unionsrätten lika giltiga.

36.

Som domstolen fortsatte i nämnda punkt i domen i Cilfit m.fl. ”kräver en tolkning av en [unions]rättslig bestämmelse … en jämförelse av de olika språkversionerna”. Såsom domstolen påpekade i punkt 19 i den domen använder unionsrätten en egen, särskild terminologi, även om de olika språkversionerna helt överensstämmer med varandra. Rättsliga begrepp har inte nödvändigtvis samma innehåll i unionsrätten och i de olika nationella rättsordningarna. Slutligen måste varje unionsrättslig bestämmelse sättas in i sitt sammanhang och tolkas mot bakgrund av unionsrätten som helhet, med hänsyn tagen till unionsrättens syften och dess utvecklingsstadium vid den tidpunkt då den ifrågavarande bestämmelsen ska tillämpas.

37.

Språkversionerna av en unionsrättsakt är avsedda att vara synonyma. I undantagsfall, när versionerna skiljer sig, kan tolkningsfrågor uppstå som måste lösas för att en enhetlig tolkning av unionsrätten ska bevaras.

38.

Dessa frågor kan inte lösas utifrån någon hierarki för språkversionerna eller genom att följa majoriteten av dessa versioner. Domstolen har därför konsekvent hävdat att bestämmelsen i fråga i ett sådant fall måste tolkas med hänvisning till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår. Den formulering som använts i en eller flera språkversioner av en rättsakt kan således inte ensam ligga till grund för tolkningen av rättsakten eller ges företräde framför övriga språkversioner. Detta skulle strida mot kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten. ( 7 )

39.

Principen om lika giltighet och domstolens praxis avseende avvikande språkversioner av unionsrättsakter ger således inte på något sätt stöd för att en ekonomisk aktör skulle ha rätt att välja vilken språkversion som helst av ett direktiv eller annan föreskrift som aktören kan tänkas föredra, och att därefter använda sina egna översättningar av definierade ord och benämningar som förekommer i den versionen som om dessa översatta ord och benämningar hämtats från den officiella versionen på motsvarande språk.

40.

Att tillåta användningen av en vald språkversion av ett ord eller en benämning som definierats som utgångspunkt för översättningar till andra språk skulle dessutom innebära att denna version ges en högre rang än övriga språkversioner. Om alla ekonomiska aktörer tilläts att göra sådana val och sedan var och en översätta de valda versionerna efter eget gottfinnande skulle detta oundvikligen leda till enorma inkonsekvenser, eftersom varje privat ekonomisk aktör skulle skapa egna språkversioner av dessa ord eller benämningar. Detta är antitesen till en enhetlig tolkning av unionsrätten.

41.

I förevarande fall anser jag emellertid att det inte föreligger några verkliga problem med skillnader mellan språkversionerna. Det råder oenighet om vad texten till förordningen om livsmedelsinformation och chokladdirektivet betyder eller kräver av en ekonomisk aktör som Tesco, men denna oenighet har inte sin grund i skillnader mellan språkversionerna av någon av dessa rättsakter. Oenigheten gäller snarare huruvida en ekonomisk aktör är skyldig att använda benämningen på en viss sammansatt ingrediens, så som den anges i den relevanta språkversionen av unionens sekundärrätt där den definieras (i förevarande fall chokladdirektivet) i den ingrediensförteckning som aktören ska tillhandahålla enligt artikel 9.1 b i förordningen om livsmedelsinformation, eller om aktören kan byta ut den mot sin egen översättning av den benämningen från en annan officiell språkversion av chokladdirektivet till det eller de språk som krävs för ingrediensförteckningen enligt artikel 15 i förordningen om livsmedelsinformation och behandla den översättningen som om den hade den officiella versionens verkan.

42.

Det förefaller inte som om parterna är oense om vilka kriterier en chokladvara ska uppfylla för att den ska omfattas av benämningen chokladpulver eller čokoláda v prášku, det vill säga i huvudsak att ingrediensen ska bestå av en blandning av socker och kakaopulver som innehåller minst 32 procent kakaopulver.

43.

Detsamma gäller de relevanta bestämmelserna i förordningen om livsmedelsinformation. Någon skillnad i någon språkversion har inte kommit till domstolens kännedom under förfarandet när det gäller dessa bestämmelser, och en översiktlig läsning av de valda språkversionerna (bulgariska, tjeckiska, danska, engelska, franska, tyska och polska) visar att de alla har samma innebörd.

44.

Enbart den omständigheten att olika språkversioner har olika benämningar för ett visst livsmedel är inte en skillnad mellan språkversionerna – det är ett grundläggande villkor för flerspråkighet att en vara har olika beteckningar eller benämningar i olika språkversioner. Den omständigheten att det i vissa språkversioner tillhandahålls två eller tre alternativa benämningar för ett och samma livsmedel och i andra språkversioner endast en, ändrar inte detta.

45.

De faktiska omständigheterna i det nationella målet, såsom de beskrivits av den hänskjutande domstolen i beslutet om hänskjutande, avser nämligen inte en situation där Tesco använt en officiell benämning på ett språk och därefter hittat en annan språkversion av den relevanta unionsrättsliga bestämmelsen med en annan innebörd. Det Tesco gjorde var att ersätta ett definierat ord för en viss benämning på ett visst språk (tjeckiska) med ett ord som Tesco själva hade hittat på och som härletts från en (mer eller mindre trogen) ordagrann översättning till tjeckiska av ett eller flera definierade ord för den särskilda benämningen från en eller två andra språkversioner.

46.

Tolkningsfrågan avser således inte avvikande språkversioner, utan huruvida det krävs att ett visst ord används för ett visst ändamål enligt relevanta bestämmelser i unionslagstiftningen.

47.

Svaret på denna fråga följer enligt min mening av tolkningen av de aktuella bestämmelsernas ordalydelse, i vilket sammanhang de ingår, samt av de mål som unionslagstiftaren eftersträvar med dessa bestämmelser samt den allmänna systematiken i de föreskrifter som dessa bestämmelser ingår i.

48.

Enligt artikel 18.1 i förordningen om livsmedelsinformation ska ingrediensförteckningen ”omfatta samtliga ingredienser i livsmedlet i fallande storleksordning efter den vikt …”. Enligt artikel 18.2 i den förordningen gäller att ”[i]ngredienserna ska, i förekommande fall, anges med sina specifika beteckningar i enlighet med de bestämmelser som fastställs i artikel 17 …”. Artikel 17.1 i den förordningen föreskriver i sin tur att ”[l]ivsmedlets beteckning ska vara dess föreskrivna beteckning. Om det inte finns någon sådan beteckning, ska livsmedlets beteckning vara dess vedertagna beteckning eller, om det inte finns någon vedertagen beteckning eller denna inte används, ska en beskrivande beteckning av livsmedlet ges”.

49.

I artikel 17.1 i förordningen om livsmedelsinformation upprättas således en klar rangordning enligt vilken livsmedlets föreskrivna beteckning ska ges företräde och enligt vilken en vedertagen eller beskrivande beteckning endast kan användas om det inte finns någon föreskriven beteckning för livsmedlet i fråga.

50.

Artikel 2.2 n i förordningen om livsmedelsinformation innehåller en definition av begreppet ”föreskriven beteckning” som innehåller en egen hierarki. Den föreskrivna beteckningen på ett livsmedel är den beteckning som föreskrivs i de unionsbestämmelser som är tillämpliga på livsmedlet. Det är endast i avsaknad av sådana unionsrättsliga bestämmelser som livsmedlets föreskrivna beteckning utgörs av den beteckning som föreskrivs i lagar och andra författningar som är tillämpliga i den medlemsstat där livsmedlet säljs till konsumenter.

51.

Enligt Tescos svar på domstolens skriftliga frågor består den sammansatta ingrediensen i Monte-produkterna i fråga av ”kakao” och socker med minst 32 procent kakao och ”uppfyller fullständigt kraven i direktivet”. Av detta drar jag slutsatsen att ”kakao” får kallas kakaopulver, såsom detta definieras i punkt 2 a i del A i bilaga I till chokladdirektivet, och att den sammansatta ingrediens som ingår i Monte-produkterna i fråga faktiskt uppfyller kraven för benämningen chokladpulver i den mening som avses i det direktivet.

52.

Detta innebär att den sammansatta ingrediensen har en föreskriven beteckning på tjeckiska i den mening som avses i förordningen om livsmedelsinformation, baserat på den första delen av definitionen i artikel 2.2 n i den förordningen. Denna föreskrivna beteckning är beteckningen som ges i punkt 2 c i del A i bilaga I till chokladdirektivet, nämligen čokoláda v prášku.

53.

Däremot förefaller čokoládový prášek inte ha någon officiell innebörd i ett unionsrättsligt sammanhang. Ingen av parterna i förfarandet vid domstolen har underrättat domstolen om någon sådan officiell innebörd av detta uttryck, och jag känner inte till några andra omständigheter som skulle tillåta att det används som föreskriven beteckning för den aktuella sammansatta ingrediensen på grundval av första delen av definitionen i artikel 2.2 n i förordningen om livsmedelsinformation. En textsökning på EUR-Lex, den officiella onlinedatabasen för unionsrättsliga handlingar (https://eur-lex.europa.eu/advanced-search-form.html), på ”čokoládový prášek” med tjeckiska som sökspråk ger noll träffar, medan motsvarande sökning på ”čokoláda v prášku” ger 12 träffar. ( 8 ) Ingen tjeckisk legaldefinition av ”čokoládový prášek” har kommit till domstolens kännedom från någon av parterna under förfarandet. Under alla omständigheter skulle en tjeckisk definition av čokoládový prášek, om en sådan definition fanns, inte anses utgöra en ”föreskriven beteckning” i den mening som avses i förordningen om livsmedelsinformation, eftersom en sådan beteckning, nämligen ”čokoláda v prášku”, finns för produkten i fråga baserat på unionslagstiftningen. Den andra delen av definitionen av ”föreskriven beteckning” i artikel 2.2 n i förordningen om livsmedelsinformation är således inte aktuell.

54.

Jag anser således att det mot bakgrund av en bokstavstolkning av de relevanta bestämmelserna i chokladdirektivet och förordningen om livsmedelsinformation är möjligt att dra slutsatsen att det är obligatoriskt att använda benämningen čokoláda v prášku i ingrediensförteckningen i ett livsmedel för att på tjeckiska beskriva en sammansatt ingrediens som får kallas chokladpulver enligt de kriterier som anges i punkt 2 c i del A i bilaga I till chokladdirektivet.

55.

Denna slutsats stöds även av artikel 3 i chokladdirektivet, i vilken det föreskrivs att direktiv 79/112 ( 9 ) ska tillämpas på de varor som anges i bilaga I till chokladdirektivet (chokladpulver är en av dessa varor), under förutsättning bland annat att ”[f]örsäljningsbeteckningar i bilaga I […] skall användas i handeln för att beteckna dessa varor”. Enligt min mening är denna slutsats giltig oberoende av om en ingrediensförteckning tillhandahålls för den sammansatta ingrediensen eller inte.

56.

Bilaga VII till förordningen om livsmedelsinformation innehåller en del E med rubriken ”Benämning av sammansatta ingredienser”. Enligt punkt 1 i den delen får en sammansatt ingrediens ingå i ingrediensförteckningen ”förutsatt att [benämningen] fastställts enligt lag eller är allmänt vedertagen” och dess omnämnande i förteckningen ”omedelbart följs av en uppräkning av de ingredienser som ingår”. Enligt punkt 2 i samma del är ingrediensförteckning inte obligatorisk om ”den sammansatta ingrediensens sammansättning är fastställd i gällande unionslagstiftning” och ”den sammansatta ingrediensen utgör mindre än 2 procent av den färdiga varan”.

57.

I det nationella målet har det inte lämnats någon ingrediensförteckning för den sammansatta ingrediensen och en annan benämning än den föreskrivna beteckningen för den sammansatta ingrediensen har använts. Även om domstolen inte instämmer i min bedömning i punkterna 48 till 55 i förevarande förslag till avgörande och finner att det var tillåtet att använda benämningen čokádový prášek för chokladpulver i en ingrediensförteckning på tjeckiska, skulle det endast vara tillåtet att utelämna ingrediensförteckningen för den sammansatta ingrediensen om sammansättningen av ”čokoládový prášek” vore ”fastställd i gällande unionslagstiftning” ( 10 )

58.

Även om den fysiska ingrediens som beskrivs i ingrediensförteckningen för de aktuella Monte-produkterna med uttrycket čokádový prášek påstås uppfylla kriterierna för chokladpulver, förefaller ingen definition av något livsmedel eller någon livsmedelsingrediens vara förknippad med uttrycket čokádový prášek.

59.

Under dessa omständigheter anser jag att utelämnandet av en ingrediensförteckning för den sammansatta ingrediensen märkt ”čokoládový prášek” utgör ett åsidosättande av unionslagstiftningen avseende livsmedelsinformation såsom den framgår av förordningen om livsmedelsinformation.

60.

Enligt min mening talar även syftena med förordningen om livsmedelsinformation och chokladdirektivet för denna tolkning.

61.

Förordningen om livsmedelsinformation, vars rättsliga grund är artikel 114 FEUF, har det dubbla syftet att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå när det gäller livsmedelsinformation, samtidigt som den säkerställer att den inre marknaden fungerar smidigt. Därvid beaktas att konsumenterna uppfattar information olika och har olika behov av information. ( 11 )

62.

I det avseendet är ett av syftena med förordningen om livsmedelsinformation att ge slutkonsumenterna möjlighet att göra informerade val. ( 12 ) Förordningen söker därför säkerställa att informationen i märkningen lätt kan förstås av slutkonsumenterna. ( 13 ) När det gäller språken som används i märkningen, föreskrivs det i artikel 15.1 i förordningen om livsmedelsinformation att obligatorisk livsmedelsinformation, inklusive ingrediensförteckningar, anges på ett språk som lätt kan förstås av konsumenterna i den medlemsstat där livsmedlet saluförs.

63.

En konsument som påträffar en ingrediensförteckning med ett odefinierat ord i stället för en korrekt benämning för en viss sammansatt ingrediens kan inte veta vari den sammansatta ingrediensen består, om inte en ingrediensförteckning för den tillhandahålls. Även om en ingrediensförteckning tillhandahålls för den sammansatta ingrediensen är det bara om den förteckningen ger information om andelarna av ingredienserna i den sammansatta ingrediensen som är jämförbar med den information som ingår i definitionen av den benämningen som konsumenterna blir informerad i motsvarande grad. I förevarande mål användes emellertid inte den gängse benämningen, och det fanns inte heller någon ingrediensförteckning för den aktuella sammansatta ingrediensen. Konsumenterna kunde således inte förstå innehållet i Monte-produkterna i fråga, än mindre på ett lätt sätt. En tolkning av förordningen om livsmedelsinformation som ger ett sådant resultat skulle inte tjäna syftet att skydda konsumenterna.

64.

Chokladdirektivet har upphävt och ersatt direktiv 73/241/EEG. ( 14 ) Det föregående direktivet var utformat för att fastställa definitioner och gemensamma regler, bland annat för sammansättning och märkning av kakao- och chokladvaror för att säkerställa deras fria rörlighet inom unionen. Genom chokladdirektivet ändras delvis det sistnämnda direktivet för att ta hänsyn till bland annat teknisk utveckling och för att anpassa definitionerna och reglerna till unionens allmänna livsmedelslagstiftning, inklusive lagstiftningen om märkning.

65.

Genom chokladdirektivet blev direktiv 79/112 (den lagstiftning som föregick förordningen om livsmedelsinformation) i detta avseende tillämplig på kakao- och chokladvaror ”för att ge konsumenterna korrekt information” och göra det obligatoriskt att i handeln använda de försäljningsnamn som anges i bilaga I för att beskriva de produkter som anges i den bilagan. ( 15 ) En tolkning som tillåter en uppsjö av privata översättningar skulle uppenbarligen stå i strid med dessa syften.

66.

I artikel 7.1 a i förordningen om livsmedelsinformation anges principen att livsmedelsinformation inte får vara vilseledande när det gäller livsmedlets egenskaper och sammansättning.

67.

Detta ger upphov till frågan huruvida användningen av uttrycket čokoládový prášek, i synnerhet utan ingrediensförteckning för den sammansatta ingrediensen som benämns så, kan anses vara vilseledande för konsumenterna. Även om svaret på denna fråga delvis är en sakfråga som det slutligen ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra, kan domstolen enligt min mening ge en del användbar vägledning.

68.

Det finns åtminstone två sätt på vilka konsumenterna kan vilseledas genom användningen av en annan benämning än den föreskrivna beteckningen på tjeckiska för chokladpulver. Konsumenterna skulle (i) kunna vilseledas att tro att ingrediensen var sammansatt av något annat än dess verkliga beståndsdelar eller att proportionerna av dessa ingredienser skiljer sig från ingrediensens verkliga sammansättning, och (ii) konsumenterna skulle kunna vilseledas att tro att den färdiga varans innehåll av den ingrediensen (dess procentandel av den färdiga varan) var ett annan (större) än det faktiskt är.

69.

Uttrycket čokoládový prášek förefaller betyda något som liknar pulver av choklad. Däremot finns det inte någon choklad i chokladpulver, eftersom den varan definieras i punkt 2 c i del A i bilaga I till chokladdirektivet. Den sålunda angivna varan, som är ingrediensen i fråga i det nationella målet, består huvudsakligen av socker och kakaopulver, mest socker. Den består inte av finfördelad choklad, som beteckningen skulle antyda. Risken för att konsumenterna vilseleds förvärras ytterligare genom kravet i punkt 1 i del A i bilaga VI till förordningen om livsmedelsinformation, enligt vilken beteckningen ska omfatta eller åtföljas av uppgifter om livsmedlets fysiska tillstånd eller den särskilda behandling som det har genomgått (där pulvrisering uttryckligen tas upp som exempel).

70.

Man skulle kunna invända att det argumentet även är tillämpligt på benämningen čokoláda v prášku. Även denna benämning kan tyda på att produkten i fråga består av choklad som genomgått någon form av mekanisk behandling. ( 16 )

71.

Den avgörande skillnaden mellan Tescos benämning čokoládový prášek och den officiella benämningen čokoláda v prášku, bortsett från det lagstadgade kravet att den sistnämnda ska användas, såsom angetts i punkterna 48 till 55 i förevarande förslag till avgörande, är att den sistnämnda har en definierad innebörd och att den förstnämnda inte har det. Varken en konsument, en konsumentorganisation eller ens livsmedelsmyndigheter kan på grundval av benämningen čokoládový prášek veta vilken sammansättning denna sammansatta ingrediens kan antas ha. Endast Tesco och dess leverantör kan veta detta.

72.

Oavsett om detta ord är en exakt beskrivning eller inte, har ”čokoláda v prášku” en väl definierad betydelse i unionslagstiftningen som vem som helst kan söka efter i chokladdirektivet. Det kan visserligen förefalla överraskande att ”čokoláda v prášku” är sammansatt av kakaopulver och socker snarare än choklad och även ses som betänkligt att en vara produkt som endast ska innehålla minst 6,4 procent kakaosmör får kallas chokladpulver (min kursivering), medan den lägsta halt av kakaosmör som föreskrivs i choklad är 18 procent ( 17 ), men det förhåller sig ändå så att innebörden av ”čokoláda v prášku” är väl definierad, medan ”čokoládový prášek” inte förefaller ha någon självständig betydelse eller någon specifik definition i unionsrätten.

73.

Frågan huruvida en tjeckisk konsument faktiskt skulle vilseledas av användningen av det tjeckiska uttrycket čokoládový prášek för den aktuella sammansatta ingrediensen utan att dess sammansättning anges i en ingrediensförteckning är en faktisk omständighet som det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra.

74.

Den hänskjutande domstolen har i beslutet om hänskjutande angett att Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen) delvis grundade sitt beslut på oro för den inre marknaden.

75.

Jag delar inte uppfattningen att de ekonomiska aktörernas tillträde till den inre marknaden skulle hindras om inte dessa ekonomiska aktörer tilläts använda sina egna översättningar av livsmedelsingredienser. Harmoniseringen av försäljningsnamn och reglerna om märkning syftar tvärtom till att säkerställa att den inre marknaden är enhetlig. ( 18 )

76.

Förordningen om livsmedelsinformation har minst två huvudsakliga syften, varav det ena är att skydda konsumenterna inom unionen genom gemensamma regler om livsmedelsinformation och det andra är att säkerställa att den inre marknaden fungerar väl. ( 19 ) Förordningen om livsmedelsinformation antogs nämligen med stöd av artikel 114 FEUF.

77.

När det gäller chokladdirektivet förutsätter den fria rörligheten för chokladvaror inom den gemensamma marknaden att det finns gemensamma regler och en standardiserad terminologi som säkerställer en hög konsumentskyddsnivå på hela den inre marknaden. ( 20 )

78.

Förordningen om livsmedelsinformation syftar till att uppnå båda dessa mål genom att föreskriva gemensamma standarder för livsmedelsinformation och tillhandahålla gemensamma benämningar för olika livsmedel genom att införliva ord som härrör från andra sekundärrättsliga unionsrättsakter, såsom chokladdirektivet.

79.

Detta system ger en standardiserad och lättillgänglig samling regler och benämningar som de ekonomiska aktörerna i unionen kan – och måste – använda när de saluför livsmedel i unionen, vilket avsevärt förbättrar deras möjligheter till marknadstillträde. Detta system som införts underlättar alltså betydligt gränsöverskridande saluföring av livsmedel inom unionen i förhållande till alla andra tänkbara lösningar.

80.

Enligt min mening finns det inget trovärdigt skäl till att användning av den benämning som föreskrivs i chokladdirektivet, vilket krävs enligt förordningen om livsmedelsinformation, skulle betraktas som mer betungande för en ekonomisk aktör som Tesco än att denne ska uppfinna sitt eget ord för samma produkt.

81.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den fråga som ställts av Krajský soud v Brně (Regionala domstolen i Brno, Tjeckien) på följande sätt:

En sammansatt ingrediens med en benämning enligt punkt 2 c i del A i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/36/EG av den 23 juni 2000 om kakao- och chokladvaror avsedda som livsmedel ska, i enlighet med artikel 18.1 och 18.22 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om livsmedelsinformation till konsumenterna, jämförd med artikel 17.1 i samma förordning, upptas med den benämningen i en ingrediensförteckning för den livsmedelsprodukt som den ingår i, vilken enligt artikel 2.2 n i förordning nr 1169/2011 också är dess föreskrivna beteckning. Denna beteckning ska anges på det språk som krävs enligt artikel 15 i förordning nr 1169/2011.

Ingrediensförteckningen för en sådan sammansatt ingrediens får endast utelämnas, i enlighet med punkt 2 a i del E i bilaga VII till förordning nr 1169/2011, när denna benämning används för den sammansatta ingrediensen i ingrediensförteckningen för den saluförda livsmedelsprodukten.