1)

Kräver den regel om tyst prorogation som avses och regleras i artikel 26 i förordning (EU) nr 1215/2012 (1), i alla dess aspekter, en självständig och för alla medlemsstater enhetlig tolkning, som, i så fall, inte villkoras av begränsningar enligt medlemsstaternas bestämmelser om nationella domstolars behörighet?

2)

Utgör den regel om tyst prorogation som avses och regleras i artikel 26 i förordning (EU) nr 1215/2012 en ”ren” behörighetsbestämmelse, som endast fastställer att domstolarna i en viss medlemsstat är behöriga, men låter medlemsstatens nationella processrättsliga bestämmelser avgöra vilken domstol som har territoriell behörighet, eller rör det sig i stället om en bestämmelse som reglerar både internationell och territoriell behörighet?

3)

Kan, mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet, en situation där en flygning har utförts av ett flygbolag med säte i en annan medlemsstat, och där flygningen har avgått från och ankommit till en medlemsstat i vilken flygbolaget har en filial som tillhandahåller accessoriska tjänster åt flygbolaget men som inte har sålt biljetter till passageraren, betraktas som en tvist hänförlig till verksamheten vid en filial, agentur eller annan etablering, som utgör grunden för det anknytningskriterium som fastställs i artikel 7.5 i förordning (EU) nr 1215/2012?