1. 

Nullum crimen nulla poena sine lege scripta, praevia, certa et stricta. Även om ordalydelsen i detta talesätt ger uttryck för en klar och tydlig regel och den grundläggande principen att brott och straff ska vara lagstadgade, fortsätter den icke desto mindre att kräva tolkning. ( 2 )

2. 

I förevarande mål vill den hänskjutande domstolen, Sąd Rejonowy w Słupsku – XIV Wydział Karny (Distriktsdomstolen i Słupsk – XIV:e brottmålsavdelningen, Polen), få vägledning om tolkningen av rådets rambeslut 2004/757/RIF av den 25 oktober 2004 om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel. ( 3 ) Den vill få klarhet i huruvida en situation enligt nationell rätt, i vilken begreppet ”stor mängd narkotika”, vilket är rekvisit för ett grovt brott enligt artikel 4.2 a i rambeslut 2004/757, inte definieras i nationell lagstiftning utan definieras av de nationella domstolarna från fall till fall, är förenlig med rambeslutet och den straffrättsliga legalitetsprincipen. För att besvara denna fråga måste EU-domstolen först avgöra huruvida den är behörig att besvara tolkningsfrågor i ett mål som avser innehav av narkotika för privat konsumtion, vilket är en situation som enligt artikel 2.2 i rambeslutet inte omfattas av rambeslutets tillämpningsområde, och huruvida Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) ( 4 ) är tillämplig i detta fall.

3.

I artikel 7.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), föreskrivs följande: ”Ingen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell rätt. Inte heller får ett strängare straff utmätas än som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks.”

4.

I artikel 31.1 e i fördraget om Europeiska unionen föreskrivs, i den lydelse som var tillämplig när rambeslut 2004/757 antogs, att de gemensamma insatserna rörande straffrättsligt samarbete ska omfatta ”gradvisa beslut om åtgärder som fastställer minimiregler avseende brottsrekvisit och påföljder på områdena organiserad brottslighet, terrorism och olaglig narkotikahandel”. I artikel 34.2 b i fördraget ges rådet därför befogenhet att, genom enhälligt beslut på initiativ av en medlemsstat eller Europeiska kommissionen, fatta rambeslut ”om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar. Rambesluten skall vara bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås men skall överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt; de skall inte ha direkt effekt.”

5.

I artikel 49 i stadgan, som speglar och utvidgar artikel 7.1 i Europakonventionen, föreskrivs följande:

”1.   Ingen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde en lagöverträdelse enligt nationell eller internationell rätt. Inte heller får ett strängare straff utmätas än som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks. Om efter lagöverträdelsens begående ny lag stiftas som föreskriver ett lindrigare straff ska detta tillämpas.

2.   Denna artikel ska inte hindra lagföring och bestraffning av den som har gjort sig skyldig till en handling eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks var brottslig enligt de allmänna principer som erkänns av alla nationer.

…”

6.

Enligt artikel 51.1 i stadgan riktar sig dess bestämmelser ”till unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten”. I artikel 52.3 föreskrivs att ”[i] den mån som denna stadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av [Europakonventionen] ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. …”

7.

I skälen i rambeslut 2004/757 anges följande: ”Den olagliga narkotikahandeln utgör ett hot mot unionsmedborgarnas hälsa, säkerhet och livskvalitet samt mot medlemsstaternas lagliga ekonomi, stabilitet och säkerhet.” ( 5 )”Det är nödvändigt att anta minimiregler för brottsrekvisit för olaga handel med narkotika och prekursorer, vilket möjliggör en samlad insats på unionsnivå i kampen mot denna handel.” ( 6 ) Unionens insatser bör inriktas på ”de allvarligaste typerna av narkotikabrott. Att vissa typer av företeelser som rör privat konsumtion utesluts från [räckvidden för rambeslut 2004/757] utgör inte något ställningstagande från rådet angående hur medlemsstaterna bör behandla sådana fall i sin nationella lagstiftning”. ( 7 )”De påföljder som medlemsstaterna skall föreskriva bör vara effektiva, proportionerliga och avskräckande, och de bör omfatta frihetsstraff. När påföljdsnivån skall fastställas bör hänsyn tas till sådana faktiska omständigheter som vilka mängder och vilken typ av narkotika som är föremål för den olagliga handeln och huruvida brottet begåtts inom ramen för en kriminell organisation.” ( 8 )”Hur effektiva de ansträngningar som vidtas för att bekämpa olaglig narkotikahandel blir, beror i huvudsak på hur nationella åtgärder harmoniseras vid genomförandet av detta rambeslut.” ( 9 )

8.

I artikel 2 föreskrivs följande:

”1.   Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att följande handlingar beläggs med straff när de begås uppsåtligen och orättmätigt:

2.   De handlingar som avses i punkt 1 skall inte ingå i detta rambesluts tillämpningsområde, om gärningsmännen har handlat endast i syftet deras egen privata konsumtion så som den definieras i nationell lagstiftning.”

9.

I artikel 4 föreskrivs följande:

”1.   Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de brott som definieras i artiklarna 2 och 3 beläggs med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder.

Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de brott som avses i artikel 2 beläggs med straffrättsliga påföljder med ett maximalt frihetsstraff på minst ett till tre års fängelse.

2.   Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de brott som avses i artikel 2.1 a, b och c beläggs med straffrättsliga påföljder med ett maximalt frihetsstraff på minst fem till tio års fängelse i samtliga de fall då följande omständigheter föreligger:

…”

10.

I artikel 62 i Ustawa z dnia 29 lipca 2005 roku o przeciwdziałaniu narkomanii (lag av den 29 juli 2005 om bekämpning av narkotikamissbruk) (nedan kallad lagen om bekämpning av narkotikamissbruk) föreskrivs följande:

”1.   Den som i strid med bestämmelserna i denna lag innehar narkotika eller psykotropa ämnen döms till fängelse i högst tre år.

2.   Om det brott som anges i punkt 1 avser en betydande mängd narkotika eller psykotropa ämnen döms gärningsmannen till fängelse i lägst ett och högst tio år.”

11.

Prokuratura Rejonowa w Słupsku (Distriktsåklagarmyndigheten, Słupsk, Polen) (nedan kallad Prokuratura) har väckt åtal mot JI för bland annat i) innehav den 7 november 2016 av en betydande mängd psykotropa ämnen i form av amfetaminer med en sammanlagd nettovikt på 10,73 gram och narkotika i form av marijuana med en sammanlagd vikt på 16,07 gram, vilket utgör ett brott enligt artikel 62.2 i lagen om bekämpning av narkotikamissbruk, och ii) innehav den 28 november 2016 av narkotika i form av marijuana med en nettovikt på 2,00 gram och psykotropa ämnen i form av amfetaminer med en nettovikt på 0,49 gram, vilket utgör ett brott enligt artikel 62.1 i samma lag.

12.

Det är utrett att JI innehade drogerna för eget bruk. Under det straffrättsliga förfarandet till följd av ovannämnda faktiska omständigheter förklarade JI sig skyldig till samtliga brott som han anklagats för.

13.

Sąd Rejonowy w Słupsku – XIV Wydział Karny (Distriktsdomstolen i Słupsk – XIV:e brottmålsavdelningen) har påpekat att begreppet ”stor mängd narkotika” inte definieras i rambeslut 2004/757. I den nationella lagstiftningen definieras inte heller vad som avses med begreppet ”en betydande mängd” narkotika, vilket återfinns i artikel 62.2 i lagen om bekämpning av narkotikamissbruk. Den hänskjutande domstolen har förklarat att man har försökt fylla denna lucka genom att i rättspraxis fastställa en rad kriterier för att avgöra huruvida en mängd narkotika är ”betydande”, ”inte betydande” eller ”normal”. Dessa kriterier är vikt (gram, kilogram, ton, antalet portioner), typ av narkotika (indelning i ”tunga” och ”lätta” droger) och avsedd användning (för försäljning, för eget bruk). Begreppet ”betydande mängd” narkotika är emellertid fortfarande vagt och definieras olika av olika nationella domstolar. Den hänskjutande domstolen har tillhandahållit flera exempel på olika tolkningar av begreppet i nationell rättspraxis. ( 10 )

14.

Den hänskjutande domstolen är mot denna bakgrund tveksam till huruvida nämnda rättspraxis är förenlig med den straffrättsliga legalitetsprincipen, vilken föreskrivs i artikel 7 i Europakonventionen. Den har också påpekat att den omständigheten att begreppet ”stor mängd narkotika” inte har definierats på unionsnivå, och att det uppenbart har överlåtits på medlemsstaterna att definiera detta begrepp, kan leda till att unionsmedborgarna behandlas olika beroende på i vilken medlemsstat de är bosatta.

15.

Den hänskjutande domstolen har uppgett att dessa frågor tidigare har behandlats av Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen, Polen), vilken i en dom av den 14 februari 2012 fastslog att vad gäller brottsrekvisitet ”en betydande mängd” av ett ämne är artikel 62.2 i lagen om bekämpning av narkotikamissbruk förenlig med den polska konstitutionen.

16.

Mot denna bakgrund har den hänskjutande domstolen ställt följande frågor till EU-domstolen:

17.

Skriftliga yttranden har ingetts av Prokuratura, den tjeckiska, den nederländska, den polska, den spanska och den svenska regeringen samt kommissionen. Prokuratura, den polska, den spanska och den svenska regeringen samt kommissionen yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 2 oktober 2019.

18.

Prokuratura har hävdat att EU-domstolen inte är behörig att svara på de frågor som har ställts av den hänskjutande domstolen, eftersom de rör tolkningen av nationell rätt, det vill säga artikel 62.2 i lagen om bekämpning av narkotikamissbruk och denna bestämmelses förenlighet med rambeslut 2004/757.

19.

Enligt fast rättspraxis saknar EU-domstolen behörighet att, i samband med en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, tolka bestämmelser inom den nationella rätten. EU-domstolen är endast behörig att pröva unionsrättsliga bestämmelser. ( 11 ) Den får emellertid tillhandahålla den nationella domstolen alla sådana uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid bedömningen av de nationella bestämmelsernas verkningar. Vidare finns det inget som hindrar att EU-domstolen omformulerar frågorna i syfte att ge den nationella domstolen en användbar tolkning av unionsrättsliga bestämmelser så att den domstolen kan avgöra det mål som den ska pröva. ( 12 )

20.

De frågor som har ställts i förevarande mål avser tolkningen av artiklarna 2.1 c och 4.2 a i rambeslut 2004/757. Det är också nödvändigt att tolka artikel 2.2 i rambeslutet för att avgöra huruvida förevarande mål omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. Vid ett första påseende kan tolkningsfrågorna därför tas upp till prövning.

21.

Kommissionen har hävdat att förevarande mål inte omfattas av tillämpningsområdet för rambeslut 2004/757. Av de omständigheter som den hänskjutande domstolen har beskrivit framgår att JI innehade narkotika för privat konsumtion. Enligt artikel 2.2 omfattas denna handling inte av tillämpningsområdet för rambeslut 2004/757.

22.

Vid förhandlingen instämde Prokuratura samt den polska, den spanska och den svenska regeringen i kommissionens åsikt.

23.

Av ordalydelsen i artikel 2.2 framgår faktiskt att innehav av narkotika för ”egen privat konsumtion” inte omfattas av tillämpningsområdet för rambeslut 2004/757 och att denna handling ska regleras (och bestraffas) enligt nationell rätt. Som det anges i skäl 4 i rambeslutet utgör emellertid den omständigheten att vissa typer av företeelser som rör privat konsumtion utesluts från rambeslutets tillämpningsområde inte ett ställningstagande från rådet angående hur medlemsstaterna bör behandla sådana fall i sin nationella lagstiftning.

24.

Vid förhandlingen förklarade den polska regeringen således att när det gäller straffbeläggning av narkotikainnehav görs det i lagen om bekämpning av narkotikamissbruk, genom vilken rambeslut 2004/757 har införlivats, inte åtskillnad mellan innehav för privat konsumtion och innehav för andra syften. I artikel 62.1 (innehav av narkotika för vilket döms till fängelse i högst tre år) och 62.2 (innehav av en betydande mängd narkotika för vilket döms till fängelse i lägst ett och högst tio år) straffbeläggs således innehav av narkotika oberoende av syftet med innehavet. Genom att behandla innehav av narkotika på detta sätt går artikel 62 i lagen om bekämpning av narkotikamissbruk utöver räckvidden för innehav av narkotika i den mening som avses i artikel 2.1 i rambeslutet och täcker även innehav av narkotika för privat konsumtion.

25.

Den information som den polska regeringen har tillhandahållit bekräftar således att innehav av narkotika för privat konsumtion i nationell lagstiftning behandlas på samma sätt som innehav av narkotika kopplat till narkotikahandel, vilket ska beläggas med straff enligt artikel 2.1 c i rambeslut 2004/757. ( 13 ) Vidare är det enligt polsk rätt möjligt att lägga ned ett straffrättsligt förfarande avseende innehav av narkotika för privat konsumtion endast om den mängd narkotika som det rör sig om är ”obetydlig”.

26.

Enligt fast rättspraxis är EU-domstolen behörig att meddela förhandsavgörande beträffande unionsbestämmelser även när de faktiska omständigheterna i det nationella målet inte direkt omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, men då unionsbestämmelserna har gjorts tillämpliga genom nationell lagstiftning när regleringen i nationell lagstiftning av rent inhemska situationer anpassats till den reglering som har valts i unionsrätten. ( 14 ) I sådana situationer föreligger det ett klart unionsintresse av att de bestämmelser eller begrepp som har hämtats från unionsrätten tolkas på ett enhetligt sätt, oberoende av de omständigheter under vilka de ska tillämpas, detta för att i framtiden undvika skilda tolkningar. ( 15 )

27.

Om inte annat följer av den prövning av de faktiska omständigheterna som det ankommer på den nationella domstolen att utföra, är denna rättspraxis enligt min mening tillämplig här. Rambeslut 2004/757 har införlivats i den nationella rättsordningen genom lagen om bekämpning av narkotikamissbruk. Genom artikel 62 i nämnda lag har den reglering som har valts i unionsrätten gjorts tillämplig på situationer som i annat fall inte skulle omfattas av rambeslutets tillämpningsområde. Särskilt ska, enligt artikel 62.2 i nämnda lag, brott som avser en ”betydande mängd narkotika” behandlas som grova brott. Jag förstår detta begrepp så, att det utgör ett införlivande i nationell rätt av begreppet ”stor mängd narkotika” i artikel 4.2 a i rambeslut 2004/757. Innehav för privat konsumtion definieras och bestraffas på samma sätt som det innehav som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 2.1 c i rambeslutet.

28.

Rekvisiten för dessa brott fastställs i rambeslutet och ska följaktligen tolkas enhetligt, som unionsrättsliga begrepp. I rambeslutet definieras inte vad som avses med ”stor mängd narkotika”. Det ankommer därför på EU-domstolen att ge nödvändig vägledning om innebörden av detta begrepp, för att i framtiden undvika skilda tolkningar.

29.

Av EU-domstolens fasta praxis framgår dessutom att ett rambesluts tvingande karaktär medför en skyldighet för nationella myndigheter, inbegripet nationella domstolar, att göra en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt. De nationella domstolarna är vid tillämpningen av nationell rätt skyldiga att i möjligaste mån tolka nationell rätt mot bakgrund av rambeslutets ordalydelse och syfte för att uppnå det resultat som avses i rambeslutet. ( 16 )

30.

Vid förhandlingen hävdade den spanska regeringen att begreppet ”stor mängd narkotika” i artikel 4.2 a i rambeslutet inte är relevant när narkotika innehas för privat konsumtion. I sammanhanget i förevarande mål underkänner jag detta argument. Detta eftersom den nationella lagstiftaren har valt att behandla innehav för privat konsumtion och innehav för försäljning på samma sätt. Tolkningen av vad som utgör en ”stor mängd narkotika” är således relevant i båda situationerna.

31.

Den spanska och den svenska regeringen har hävdat att de principer som fastställts i domen i målet Ullens de Schooten ( 17 ) inte är tillämpliga i förevarande mål, eftersom begrepp som unionslagstiftaren inte velat definiera i samband med ett rambeslut inte behöver ges en enhetlig tolkning. Principen att unionsrätten ska tolkas enhetligt är emellertid också tillämplig på tolkningen av bestämmelser i rambeslut. ( 18 ) När en unionsrättslig bestämmelse lämnar medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning vid införlivandet av unionsrätten, är en officiell och enhetlig tolkning av den unionsrättsliga bestämmelsens innebörd en nödvändig förutsättning för att fastställa gränserna för denna skönsmässiga bedömning.

32.

Av fast rättspraxis framgår i vart fall att det inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som har införts genom artikel 267 FEUF ankommer uteslutande på den nationella domstolen att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av en unionsbestämmelse. ( 19 )

33.

Under dessa omständigheter anser jag att EU-domstolen är behörig att besvara de frågor som har ställts.

34.

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i tolkningen av flera artiklar i stadgan för att kunna avgöra huruvida den situation enligt nationell rätt som den har beskrivit är förenlig med unionsrätten.

35.

Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande uttryckt tvivel om huruvida stadgan är tillämplig i detta fall. Enligt kommissionen utgör artikel 62.2 i lagen om bekämpning av narkotikamissbruk inte en tillämpning av unionsrätten.

36.

Av artikel 51.1 i stadgan framgår att den riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten.

37.

Av fast rättspraxis framgår att ”de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall. Domstolen har därför redan påpekat att den inte kan pröva en nationell lagstiftning mot stadgan när lagstiftningen inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. Om nämnda lagstiftning däremot omfattas av unionsrättens tillämpningsområde ska EU-domstolen, när den tagit emot en begäran om förhandsavgörande, lämna samtliga tolkningsfakta som är nödvändiga för att den nationella domstolen ska kunna avgöra lagstiftningens förenlighet med de grundläggande rättigheterna, vilka EU-domstolen ska säkerställa att de iakttas”. Domstolen har även konstaterat att ”[d]e grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan måste således iakttas när en nationell lagstiftning omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, och något fall som sålunda omfattas av unionsrätten, utan att de grundläggande rättigheterna äger tillämplighet, är följaktligen inte möjligt. Är unionsrätten tillämplig innebär detta att de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan är tillämpliga”. ”Om en rättslig situation däremot inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde är domstolen inte behörig att pröva situationen, och de bestämmelser i stadgan som eventuellt åberopats kan inte i sig grunda någon sådan behörighet.” ( 20 ) Begreppet ”tillämpar unionsrätten” i den mening som avses i artikel 51 i stadgan innebär således ”att det måste finnas en tillräckligt stark anknytning, varvid det krävs mer än att de berörda ämnesområdena ligger nära varandra eller att ett ämnesområde indirekt påverkar ett annat”. ( 21 )

38.

Det står klart att EU-domstolen inte kan avgöra hur rambeslutet ska tolkas utan att beakta stadgan, som utgör en del av unionens primärrätt. ( 22 ) Som jag har förklarat i punkterna 26–28 ovan har bestämmelsen om det grova brott avseende en ”stor mängd narkotika” som avses i artikel 4.2 a i rambeslut 2004/757 införlivats i nationell rätt genom artikel 62.2 i lagen om bekämpning av narkotikamissbruk. Det står därför klart att denna bestämmelse utgör nationell lagstiftning som ”omfattas av unionsrättens tillämpningsområde”: den är det medel genom vilket Polen ”tillämpar unionsrätten” (rambeslutet) i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.

39.

Den dom som EU-domstolen meddelar avseende hur artikel 4.2 a i rambeslut 2004/757 ska tolkas mot bakgrund av stadgan kommer (uppenbart) att styra tolkningen av artikel 62.2 i lagen om bekämpning av narkotikamissbruk när det gäller personer som åtalats för innehav av en ”betydande mängd narkotika” för försäljning. Det är odiskutabelt att i det sammanhanget är en medlemsstat skyldig att iaktta de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan. För fullständighetens skull ska det tilläggas att enligt fast rättspraxis innebär protokoll (nr 30) till fördragen ( 23 ) inte att stadgan inte skulle vara tillämplig i Polen, och syftet med protokollet är inte heller att frita Republiken Polen från skyldigheten att iaktta bestämmelserna i stadgan. ( 24 )

40.

Det ska erinras om att rambeslutet endast avser ”de allvarligaste typerna av narkotikabrott” ( 25 ) och således omfattar handel med narkotika, men inte innehav för eget bruk. Vad gäller handel med narkotika skyddas den tilltalade av kravet att tolkningen av vad som avses med ett grovt brott som avser en ”stor mängd narkotika”måste vara förenlig med stadgan. I artikel 62.2 i lagen om bekämpning av narkotikamissbruk görs emellertid, som det framgår ovan, ingen som helst åtskillnad mellan innehav för eget bruk och innehav för försäljning. Den nationella lagstiftaren har valt att behandla dessa två situationer på exakt samma sätt.

41.

Kan det mot denna bakgrund vara rättsenligt att medan artikel 62.2 i lagen om bekämpning av narkotikamissbruk måste ha en innebörd som är förenlig med stadgan när personer med stöd av denna artikel åtalas för en av ”de allvarligaste typerna av narkotikabrott” (grovt brott avseende narkotikahandel), så kan exakt samma bestämmelse (ex hypothesi) ha en annan innebörd (som inte är förenlig med stadgan) när den utgör grunden för att åtala någon för ett mindre grovt brott, nämligen innehav av samma mängd narkotika för eget bruk?

42.

Det ankommer till syvende och sist på den nationella domstolen att besvara denna fråga mot bakgrund av såväl den nationella konstitutionen som kraven i Europakonventionen. Jag ska endast göra två påpekanden.

43.

För det första anser jag att ett sådant resultat skulle vara både märkligt och olämpligt. Omedelbart infinner sig frågor rörande huruvida en sådan behandling inom ramen för straffrätten är koherent och proportionerlig samt frågor rörande rättssäkerheten, om en och samma lagtext har två radikalt olika innebörder beroende på om den används som grund för åtal avseende i) innehav av en stor mängd narkotika för försäljning eller ii) innehav av en stor mängd narkotika för eget bruk. Jag för min del skulle därför underkänna möjligheten att en sådan åtskillnad kan vara rättsenlig.

44.

För det andra står det klart att EU-domstolen måste ge den nationella domstolen vägledning om hur artikel 4.2 a i rambeslut 2004/757 ska tolkas på ett sätt som är förenligt med stadgan. I annat fall kommer den nationella domstolen inte att kunna avgöra det mål som den ska pröva.

45.

De fyra tolkningsfrågorna behandlas bäst tillsammans. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 4.2 a i rambeslut 2004/757, jämförd med artikel 2.1 c i samma beslut, samt likhetsprincipen, icke-diskrimineringsprincipen och den straffrättsliga legalitetsprincipen, vilka föreskrivs i artiklarna 20, 21 respektive 49 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning, i vilken det inte utifrån objektiva kriterier (såsom syftet med narkotikainnehavet) definieras vad som avses med ett grovt brott som avser en ”stor mängd narkotika”, utan enligt vilken det överlåts på de nationella domstolarna att tolka detta begrepp genom en individuell bedömning från fall till fall.

46.

Artikel 2.1 c i rambeslut 2004/757 omfattar ”innehav eller köp av narkotika” i syfte att vidta någon av de (många olika) handlingar som anges i artikel 2.1 a. ( 26 ) I artikel 4.2 a i rambeslutet föreskrivs att när de brott som avses i artikel 2.1 a, b och c avser en ”stor mängd narkotika” utgör detta ett grovt brott som ska ”belägg[as] med straffrättsliga påföljder med ett maximalt frihetsstraff på minst fem till tio års fängelse”. Enligt artikel 2.2 ska de handlingar som avses i artikel 2.1 inte omfattas av rambeslutets tillämpningsområde, om ”gärningsmännen har handlat” endast i syftet deras egen privata konsumtion så som den definieras i nationell lagstiftning. ( 27 )

47.

Medlemsstaterna kan emellertid välja att betrakta innehav av en stor mängd narkotika för privat konsumtion som ett grovt brott. I rambeslutet anges att det innehåller ”minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel”. ( 28 ) Medlemsstaterna kan därför per definition gå längre än dessa minimikrav.

48.

I skäl 4 i rambeslutet förklaras följande: ”[a]tt vissa typer av företeelser som rör privat konsumtion utesluts från [räckvidden för rambeslut 2004/757] utgör inte något ställningstagande från rådet angående hur medlemsstaterna bör behandla sådana fall i sin nationella lagstiftning”. Detta skäl återspeglar förarbetena till rambeslutet. Europaparlamentet ändrade utkastet till rambeslut genom att infoga artikel 2.2 i syfte att reflektera subsidiaritetsprincipen. Europaparlamentet förklarade att ändringen innebar att om medlemsstaterna vill, kan de straffbelägga privat konsumtion, men de måste inte göra det till följd av rambeslutet. ( 29 ) Jag instämmer i den bedömningen. Av detta följer att medlemsstaterna fritt kan straffbelägga innehav av narkotika för privat konsumtion samt fastställa rekvisiten för detta brott och de påföljder som det medför.

49.

Mot denna bakgrund konstaterar jag att artiklarna 2.1 c, 2.2 och 4.2 a i rambeslut 2004/757 inte utgör hinder för att medlemsstaterna utsträcker det straffrättsliga ansvaret för det grova brott som avser innehav av en stor mängd narkotika för försäljning, vilket definieras i rambeslutet, till sådant innehav av narkotika som inte ingår bland de brott som förtecknas i rambeslutet.

50.

Utgör tolkningen av begreppet ”stor mängd narkotika” i artikel 4.2 a i rambeslut 2004/757 mot bakgrund av dessa principer hinder för en situation i vilken det begrepp genom vilket begreppet ”stor mängd narkotika” har införlivats i nationell rätt inte har definierats av lagstiftaren, utan tolkas av de nationella domstolarna från fall till fall?

51.

I rambeslut 2004/757 definieras inte vad som avses med begreppet ”stor mängd narkotika” som återfinns i artikel 4.2 a och som utgör en av de försvårande omständigheter som medför hårdare påföljder för de brott för vilka rekvisiten fastställs i rambeslutet.

52.

Syftet med rambeslut 2004/757 är att fastställa minimiregler för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel. ( 30 ) Vid den tidpunkt när rambeslutet antogs användes rambeslut för att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar inom dessa rättsområden. Besluten var bindande när det gällde de resultat som skulle uppnås, men det överläts åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt. ( 31 )

53.

Genom rambeslut 2004/757 åläggs medlemsstaterna således endast ett minimikrav att införa en försvårande omständighet i den nationella straffrätten, men de får själva välja form och tillvägagångssätt. Det föreskrivs också att medlemsstaterna ska säkerställa att påföljderna för brotten är effektiva, proportionella och avskräckande. ( 32 ) I skäl 9 anmodas de dessutom att se till att de ansträngningar som vidtas för att bekämpa olaglig narkotikahandel blir effektiva.

54.

De handlingar som har ingetts till EU-domstolen i förevarande mål ger inte mycket vägledning om vad som avses med en ”stor mängd narkotika”, såsom rekvisit för ett grovt brott enligt artikel 4.2 a i rambeslutet. Med viss förbehållsamhet lägger jag som vägledning fram nedanstående överväganden, för att i någon mån ge detta begrepp en verklig innebörd.

55.

För det första kan begreppet ”stor mängd” delvis förstås mot bakgrund av dess motsats: en liten mängd narkotika som rimligen tillgodoser det egna behovet hos den person som innehar den. En mängd som räcker för en person i högst några veckors tid är inte en ”stor mängd”. En mängd som räcker för en missbrukare under ett år är däremot en ”stor mängd” och kan peka på en verklig möjlighet att narkotikan inte är för eget bruk, utan är avsedd att säljas.

56.

För det andra är det rimligt att anta att det rör sig om en ”stor mängd narkotika” när den upptäckta narkotikan består av antingen olika sorters narkotika, vilka alla förekommer i måttliga mängder, eller en mycket betydande mängd av en enda sorts narkotika. Båda dessa omständigheter pekar enligt min mening mot innehav för försäljning och inte innehav för eget bruk.

57.

För det tredje anser jag att det är mer relevant att mäta ”mängden” i den ”dos” som krävs för att bli ”hög” på en viss sorts narkotika än att mäta dess vikt. Olika narkotika ger olika psykotropa effekter. De som har nödvändig teknisk expertis inom bekämpning av narkotikahandel kan ge rimlig vägledning om vilken denna ”dos” är när det gäller vanligt förekommande narkotikasorter och kan utöka denna vägledning vart efter som nya narkotikasorter (tyvärr) utvecklas. Begreppet ”stor mängd” kan jämföras (mellan olika typer av narkotika), om mängden anges i antal doser, men kan innebära väldigt olika mängder för olika typer av narkotika när mätningen görs i vikt.

58.

Medlemsstaterna har mot denna bakgrund ett avsevärt utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller exakt vilka siffror de använder som grund för begreppet ”stor mängd narkotika” inom sitt territorium. De måste emellertid säkerställa både att tillämpningen av straffrätten i rimlig grad kan förutses ( 33 ) och att rambeslutets effektivitet garanteras.

59.

Den hänskjutande domstolen har påpekat att till följd av medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning vid införlivandet av begreppet ”stor mängd narkotika” kan den straffrättsliga regleringen skilja sig åt mellan medlemsstaterna. Den bristande tydligheten i den nationella bestämmelse som avses i förevarande mål kan också resultera i att personer som har begått brott behandlas olika även om de faktiska omständigheterna liknar varandra. ( 34 )

60.

Vad gäller det första av de förhållanden som har påpekats av den hänskjutande domstolen syftar rambeslut 2004/757 inte till att fullständigt harmonisera de tillämpliga bestämmelserna om brottsrekvisit och påföljder inom det område som rambeslutet omfattar. Av detta följer att skillnader mellan nationella införlivandeåtgärder inte kan anses strida mot likhetsprincipen eller icke-diskrimineringsprincipen. ( 35 )

61.

Vad gäller det andra av de förhållanden som har påpekats framgår av fast rättspraxis att likhetsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. ( 36 )

62.

I förevarande mål framgår det inte av de uppgifter som har lämnats till EU‑domstolen att lika situationer behandlas olika i lagen om bekämpning av narkotikamissbruk. Inte heller utgör den omständigheten att de nationella domstolarna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när de tolkar nationell lagstiftning i sig en överträdelse av dessa principer.

63.

Den situation som den hänskjutande domstolen har beskrivit bör emellertid prövas mot bakgrund av den straffrättsliga legalitetsprincipen, som föreskrivs i artikel 49 i stadgan. Stadgan är tillämplig, eftersom en och samma bestämmelse i en nationell lag (artikel 62.2 i lagen om bekämpning av narkotikamissbruk) både införlivar artikel 4.2 a i rambeslutet och är tillämplig på situationer (innehav för eget bruk) som inte omfattas av rambeslutets tillämpningsområde (se punkt 36 och följande punkter ovan).

64.

Den hänskjutande domstolen är tveksam till huruvida den situationen att begreppet ”betydande mängd narkotika” inte definieras i nationell lag och inte alltid tolkas på samma sätt i rättspraxis är förenlig med denna princip.

65.

I sitt skriftliga yttrande har den polska regeringen bekräftat att begreppet ”betydande mängd narkotika” inte definieras i den nationella lagstiftningen. Den polska regeringen har hävdat att detta ger domstolarna möjlighet att pröva de relevanta omständigheterna i det enskilda fallet, vilket är nödvändigt för en korrekt bedömning av huruvida det rör sig om en ”betydande mängd narkotika”. Vid denna bedömning måste de nationella domstolarna tillämpa de principer som följer av praxis från Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen). Vid förhandlingen hänvisade den polska regeringen till praxis av den 23 september 2009 från nämnda nationella domstol, i vilken vissa riktlinjer fastställs för bedömningen av huruvida omständigheterna i ett mål avser en ”betydande mängd narkotika”.

66.

Den straffrättsliga legalitetsprincipen och de därav följande kraven på förutsebarhet, tydlighet och icke-retroaktivitet är av största betydelse i unionens rättsordning såväl som i de nationella rättssystemen. Denna princip föreskrivs i artikel 49 i stadgan, men är också en del av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. ( 37 )

67.

Enligt artikel 52.3 i stadgan ska den rättighet som garanteras i artikel 49 i stadgan ha samma innebörd och räckvidd som den rättighet som garanteras i Europakonventionen, inbegripet praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen). ( 38 )

68.

Enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen ska straffrättsliga bestämmelser respektera vissa krav på tillgänglighet och förutsebarhet vad beträffar såväl brottsbeskrivningen som fastställande av straffet. ( 39 )

69.

Kravet att tillämplig lag ska vara tydlig, vilket är en oskiljaktig del av denna princip, förutsätter att lagen på ett tydligt sätt beskriver brotten och de straff som utdöms för dem. Detta villkor är uppfyllt när en enskild, av den relevanta bestämmelsens lydelse och, vid behov, med hjälp av domstolarnas tolkning av lydelsen, kan utläsa vilka handlingar och underlåtenhetshandlingar som leder till straffrättsligt ansvar. ( 40 )

70.

Europadomstolen har förklarat att som en följd av principen att lagar måste vara allmänt tillämpliga är ordalydelsen i lagbestämmelser inte alltid tydlig. Detta innebär att i många lagar används med nödvändighet mer eller mindre luddiga formuleringar och att tolkningen och tillämpningen av dem är beroende av praxis. Hur tydligt utformad en lagbestämmelse i ett rättssystem än är, inbegripet en straffrättslig bestämmelse, finns det följaktligen alltid ett utrymme för rättslig tolkning. Det finns alltid ett behov av klargöranden av tveksamma punkter och anpassning till förändrade omständigheter. Även om visshet är högst önskvärd, är den ibland förenad med alltför stelbenta regler och lagen måste kunna anpassas till förändrade förhållanden. En lag kan uppfylla kravet på ”förutsebarhet” även om den berörda personen, i rimlig grad under omständigheterna i fallet, behöver juridisk rådgivning för att bedöma vilka konsekvenser ett visst handlande kan få. ( 41 ) Europadomstolen har vidare förklarat att den nivå av tydlighet som krävs i nationell lagstiftning – vilken aldrig kan täcka alla eventualiteter – i hög grad beror på innehållet i lagen i fråga, vilket område den är avsedd att täcka och den juridiska ställningen för dem som den riktar sig till. ( 42 )

71.

I detta sammanhang följer det av EU-domstolens praxis att den straffrättsliga legalitetsprincipen ”inte kan tolkas som ett förbud mot gradvis klargörande av bestämmelserna om straffrättsligt ansvar i rättspraxis, förutsatt att en sådan tolkning i rättspraxis i rimlig grad kan förutses”. ( 43 )

72.

Av ovan angivna rättspraxis följer att den straffrättsliga legalitetsprincipen innebär att i) lagen på ett tydligt sätt måste beskriva brotten och de straff som utdöms för dem; ii) lagen måste vara tillgänglig och förutsebar; iii) den omständigheten att vissa bestämmelser kräver rättslig tolkning (inbegripet i brottmål) inte automatiskt betyder att dessa krav inte är uppfyllda; iv) den nivå av tydlighet som krävs i nationell lagstiftning i avsevärd grad beror på den ifrågavarande lagstiftningens art och sammanhang; v) medan till exempel konstitutionella bestämmelser är av en art som kan motivera en lägre grad av tydlighet, ( 44 ) krävs en högre grad av tydlighet i straffrätten, som ofta medför allvarliga fängelsestraff; vi) ett gradvis klargörande av bestämmelserna om straffrättsligt ansvar i rättspraxis tillåts, förutsatt att en sådan tolkning i rättspraxis i rimlig grad kan förutses; vii) den berörda personen emellertid (med hjälp av lämplig juridisk rådgivning i en grad som är rimlig under omständigheterna i fallet) måste kunna bedöma vilka konsekvenser ett visst handlande kan få och vilka handlingar och underlåtenhetshandlingar som leder till straffrättsligt ansvar.

73.

Enligt min mening innebär sistnämnda villkor också att en person måste kunna bedöma omfattningen av sitt potentiella straffrättsliga ansvar och särskilt huruvida försvårande omständigheter kommer att anses föreligga som kan leda till ett strängare straff samt straffets allvar.

74.

Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida en person i den situation som den har beskrivit, i vilken begreppet ”betydande mängder narkotika” inte definieras i lagen om bekämpning av narkotikamissbruk, utan tolkas av domstolarna från fall till fall, har möjlighet att veta vilka handlingar eller underlåtenhetshandlingar som kommer att göra honom straffrättsligt ansvarig och att bedöma omfattningen av detta ansvar.

75.

Hierarkin, kopplingarna och samverkan mellan olika rättsliga instanser fastställs i respektive medlemsstats rättsordning. Mot denna bakgrund ska jag, om än med viss försiktighet, komma med några allmänna påpekanden som vägledning för den hänskjutande domstolen när den utför ovannämnda prövning.

76.

Av de handlingar som den hänskjutande domstolen har lämnat in till EU‑domstolen framgår att under perioden från och med 1997 (det vill säga innan rambeslutet och lagen om bekämpning av narkotikamissbruk antogs) till och med 2012 tillämpades i nationell rättspraxis ett kvantitativt kriterium för att definiera vad som utgör ”betydande mängder narkotika”, vilket var kopplat till det antal personer som kunde bli ”höga” vid ett tillfälle på mängden narkotika i fråga. Enligt den hänskjutande domstolen varierar emellertid det använda referensantalet. ( 45 ) De nationella domstolarna kompletterar dessa regler med ytterligare kriterier. ( 46 )

77.

Den polska regeringen har betonat de högre domstolarnas roll när det gäller att säkerställa en enhetlig tillämpning av straffrätten. Den har uppmärksammat EU-domstolen på fast praxis från Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) (från 2006 till 2018), i vilken ”betydande mängder narkotika” definieras utifrån ett enda kvantitativt kriterium: en mängd som vid ett och samma tillfälle tillgodoser behoven hos åtminstone flera dussin missbrukare. Dessutom har den hänvisat till kompletterande eller underordnade kriterier, såsom produktens vikt, typ (”lätt” eller ”tung”) och huruvida produkten är avsedd för försäljning eller för eget bruk. Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) har i sitt avgörande av den 23 september 2009 även konstaterat att ”ett försök av Sąd Najwyższy att skapa en kvasilegal definition [av det begreppet] skulle utgöra ett otillåtet utövande av lagstiftarens befogenheter” och att ”ingen modell[definition] som skapas av Sąd Najwyższy kan täcka alla potentiella framtida situationer, med tanke på de snabba tekniska framstegen (och framställningen av nya syntetiska droger, som är ännu farligare för människors liv och hälsa, vilka kan ge önskad effekt med mindre och mindre mängder)”.

78.

En stegvis utveckling av straffrätten genom i rättspraxis fastslagna rättsregler är en väl inrotad och nödvändig del av Europas rättstradition. ( 47 ) Detta är särskilt fallet vad gäller bedömningen av omständigheter rörande sådana ämnen som narkotika. Arten, mångfalden, effekterna och de inneboende egenskaperna hos olika typer av narkotika gör det svårt att fastställa en definition av begreppet ”stor mängd” som passar alla typer av narkotika. Som Europadomstolen har fastslagit innebär behovet att undvika alltför stelbenta regler och kunna anpassa sig till förändrade förhållanden att mer eller mindre luddiga formuleringar med nödvändighet används i många lagar. Tolkningen och tillämpningen av sådana lagbestämmelser är beroende av praxis. ( 48 )

79.

Med detta sagt är emellertid kravet på förutsebarhet enligt min mening inte uppfyllt i en situation där enskilda personer på grundval av de lägre domstolarnas praxis inte har möjlighet att veta huruvida innehav av narkotika som räcker för att flera dussin personer ska bli höga vid ett tillfälle betraktas som ett grovt brott, eller om rekvisitet för grovt brott är uppfyllt endast om innehavet räcker till flera hundra (eller till och med flera tusen) personer. Detta skulle gå utöver den grad av flexibilitet som är nödvändig för att undvika alltför stelbenta regler och kunna anpassa sig till förändrade förhållanden. Om förhållandena är sådana som den hänskjutande domstolen har beskrivit dem i sin begäran om förhandsavgörande, anser jag att det harmoniserade kriterium som sägs ha fastställts i rättspraxis från Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) inte resulterar i en tillämpning av straffrätten som i rimlig grad kan förutses. Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) har också uppgett sig vara ovillig att definiera begreppet ”betydande mängder narkotika” mer uttömmande, eftersom den anser att detta skulle inkräkta på lagstiftarens roll. ( 49 ) Under dessa omständigheter är de nationella domstolarnas fria tolkning från fall till fall av den försvårande omständighet som ”en betydande mängd” narkotika utgör inte förenlig med den straffrättsliga legalitetsprincipen.

80.

Jag konstaterar därför att tolkningen av artikel 4.2 a i rambeslut 2004/757 mot bakgrund av likhetsprincipen, principen om icke-diskriminering och den straffrättsliga legalitetsprincipen inte utgör hinder för en situation i vilken det begrepp genom vilket begreppet ”stor mängd narkotika” har införlivats i nationell rätt inte har definierats av lagstiftaren, utan klargörs genom tolkning i rättspraxis. Denna tolkning måste emellertid möjliggöra för den berörda personen att bedöma huruvida innehav av en viss mängd narkotika innebär straffrättsligt ansvar och omfattningen av detta ansvar. Att detta begrepp tolkas av de nationella domstolarna från fall till fall på grundval av ett kriterium som inte garanterar en rimlig grad av förutsebarhet och säkerhet är inte förenligt med den straffrättsliga legalitetsprincipen, som föreskrivs i artikel 49 i stadgan. Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra huruvida detta faktiskt är den situation som råder enligt den nationella rättsordningen.

81.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar de tolkningsfrågor som har ställts av Sąd Rejonowy w Słupsku – XIV Wydział Karny (Distriktsdomstolen i Słupsk – XIV:e brottmålsavdelningen, Polen) på följande sätt: