1.

Detta mål kan beskrivas som den rättsliga delen av en tvist mellan de medlemsstater som är för kärnkraft och de medlemsstater som är emot. Båda sidor hävdar att de fortsätter på sin inslagna väg i syfte att skydda miljön. ( 2 ) Själva kärnfrågan i tvisten är den grundläggande frågan om huruvida byggandet av ett kärnkraftverk kan bli föremål för ett godkännande av statligt stöd från Europeiska kommissionen i den mening som avses i artikel 107.3 c FEUF. Detta är kanske den enskilt viktigaste fråga som aktualiseras i detta överklagande av en dom som tribunalen meddelade den 12 juli 2018, Österrike/kommissionen ( 3 ) (nedan kallad den överklagade domen).

2.

I domen ogillade tribunalen den talan om ogiltigförklaring som Republiken Österrike hade väckt, varigenom den ifrågasatte giltigheten av kommissionens beslut (EU) 2015/658 av den 8 oktober 2014 ( 4 ) (nedan kallat det omtvistade beslutet). Beslutet avser Förenade kungarikets beviljande av ekonomiskt stöd till byggandet av kärnkraftsanläggningen Hinkley Point C på Englands sydvästra kust. Som man kan förvänta sig är detaljerna både i det omtvistade beslutet och i den överklagade domen komplexa: enbart den omständigheten att tribunalens dom innehåller 736 punkter talar för sig.

3.

Som jag redan har angett är dock själva kärnfrågan i det överklagande som Republiken Österrike har ingett denna medlemsstats påstående om att eftersom den (och för den delen flera andra medlemsstater) bestämt motsätter sig byggandet av kärnkraftsanläggningar, utgör de olika fördrag som reglerar Europeiska unionen (däribland Euratomfördraget) antingen uttryckligen eller underförstått hinder mot beviljandet av stöd till sådana projekt av andra medlemsstater som stöder kärnkraft. Förenade kungariket (som har intervenerat till stöd för det omtvistade beslutet) har hävdat att det har rätt att välja sin egen energipolitik, däribland en rätt att välja ”mellan olika energikällor eller energiförsörjningens allmänna struktur” på det sätt som erkänns i artikel 194.2 andra stycket FEUF.

4.

Domstolen har sällan haft tillfälle att uttala sig om hur artikel 107.3 c FEUF ska tolkas, en bestämmelse avseende vilken tribunalen har utvecklat sin praxis under årens lopp. Bland de frågor som detta överklagande aktualiserar, har domstolen ombetts att ta ställning till huruvida statligt stöd måste uppfylla särskilda mål för att vara förenligt med den gemensamma marknaden i enlighet med artikel 107.3 c FEUF och, om så är fallet, vilka dessa mål är. Domstolen kommer även att få tillfälle att bedöma huruvida andra unionsmål som anges i FEU och FEUF – i förevarande fall miljöskydd – ska beaktas vid bedömningen av statligt stöd till en verksamhet som omfattas av Euratomfördraget.

5.

Artiklarna 107.3 c FEUF, 192.2 c FEUF och 194.2 FEUF samt artiklarna 1, 2, 106a.3 och 192.1 i Euratomfördraget är de primärrättsliga bestämmelser som utgör den rättsliga bakgrunden till förevarande överklagande.

6.

Artikel 1 c i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (kodifiering) ( 5 ) innehåller följande definition:

”nytt stöd: allt stöd, det vill säga stödordningar och individuellt stöd, som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd”.

7.

Artikel 4 i kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 ( 6 ) har följande lydelse:

”1.   För det ändamål som avses i artikel 1 c i förordning (EG) nr 659/1999 skall en ändring av befintligt stöd vara varje ändring, utom ändringar av rent formell eller administrativ art som inte kan påverka bedömningen av stödåtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden. En ökning av den ursprungliga budgeten för en befintlig stödordning med upp till 20 % skall dock inte betraktas som en ändring av befintligt stöd.

2.   Följande ändringar av befintligt stöd skall anmälas med hjälp av det förenklade anmälningsformuläret som återfinns i bilaga II:

…

3.   Det förenklade förfarandet för anmälan skall inte tillämpas för att anmäla ändringar av stödordningar avseende vilka medlemsstaterna inte har gett in årliga rapporter …”

8.

Punkt 3.2 i kommissionens tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG‑fördraget på statligt stöd i form av garantier (nedan kallat tillkännagivandet om garantier) har följande lydelse: ( 7 )

”När det gäller enskilda statliga garantier anser kommissionen att det för att förekomsten av statligt stöd ska kunna uteslutas är tillräckligt att samtliga följande villkor är uppfyllda:

9.

I punkterna 5.1 och 5.2 i tillkännagivandet om garantier föreskrivs följande:

”5.1 Allmänt

Statliga garantier som omfattas av artikel 87.1 [EG, nu artikel 107.1 FEUF] i fördraget ska granskas av kommissionen i syfte att avgöra om de är förenliga med den gemensamma marknaden. Innan förenligheten kan bedömas måste stödmottagaren identifieras.

5.2. Bedömning

Huruvida stödet är förenligt med den gemensamma marknaden kommer att bedömas av kommissionen enligt samma regler som tillämpas för andra former av stödåtgärder …”

10.

Den 22 oktober 2013 anmälde Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland åtgärder till stöd för en ny kärnkraftsanläggning som skulle vara placerad vid Hinkley Point C, bredvid två befintliga kärnkraftsanläggningar som kallas Hinkley Point A och Hinkley Point B (nedan kallad Hinkley Point C). Mottagaren av de anmälda åtgärderna är ett bolag kallat NNB Generation Company Limited (nedan kallat NNBG), som i sin tur är ett dotterbolag till EDF Energy plc (nedan kallat EDF).

11.

De anmälda åtgärderna, vilka beskrivs i detalj i avsnitt 2 i det omtvistade beslutet, är följande:

12.

Genom kommissionens beslut av den 18 december 2013 ( 11 ) beslutade kommissionen att inleda ett formellt granskningsförfarande avseende de anmälda åtgärderna.

13.

Detta förfarande ledde till att kommissionen antog det omtvistade beslutet den 8 oktober 2014. I beslutet angav kommissionen att de anmälda åtgärderna utgjorde statligt stöd, men att åtgärderna även var förenliga med den inre marknaden enligt artikel 107.3 c FEUF.

14.

Det omtvistade beslutets artikeldel har följande lydelse:

”Artikel 1

Det stöd till Hinkley Point C i form av ett CfD-kontrakt (Contract for Difference), ett ministerieavtal och en kreditgaranti samt alla relaterade element som Förenade kungariket planerar att genomföra är förenligt med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.3 c [FEUF].

Genomförandet av stödåtgärden godkänns följaktligen …”

15.

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 6 juli 2015, väckte Republiken Österrike talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Genom beslut av avdelningens ordförande den 18 december 2015 tilläts Storhertigdömet Luxemburg att intervenera till stöd för Republiken Österrikes yrkanden. Genom beslut av avdelningens ordförande den 9 december 2015, den 6 januari 2016 och den 11 januari 2016 tilläts Republiken Tjeckien, Republiken Frankrike, Ungern, Republiken Polen, Republiken Slovakien, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland,,, att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.

16.

Republiken Österrike åberopade tio grunder till stöd för sin talan vid tribunalen.

17.

Genom den överklagade domen ogillade tribunalen talan i dess helhet. Tribunalen förpliktade Republiken Österrike att bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader. Intervenienterna förpliktades att bära sina rättegångskostnader.

18.

Republiken Österrike har yrkat att domstolen ska

19.

Storhertigdömet Luxemburg stöder Republiken Österrikes yrkanden.

20.

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

21.

Republiken Tjeckien och Republiken Slovakien stöder till fullo kommissionens yrkanden. Republiken Frankrike, Ungern, Republiken Österrike och Förenade kungariket stöder kommissionens yrkande om att överklagandet ska ogillas.

22.

Samtliga intervenienter i första instans, med undantag för Rumänien, har inkommit med skriftliga yttranden över överklagandet. Republiken Tjeckien, Republiken Frankrike, Ungern och Förenade kungariket liksom kommissionen yttrade sig muntligen vid domstolens förhandling den 28 januari 2020.

23.

Förenade kungariket lämnade Europeiska unionen vid midnatt (centraleuropeisk tid) den 31 januari 2020. Med hänsyn till att förfarandet i förevarande mål inte var riktat mot Förenade kungariket, har detta i sig inte någon direkt inverkan på förfarandet. Det kan dock noteras att enligt artikel 89 i avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen ( 12 ) kommer den dom som meddelas av EU-domstolen att fortsätta att vara till alla delar bindande för och i Förenade kungariket, om den meddelas före övergångsperiodens utgång.

24.

Under alla omständigheter är det uppenbart att Republiken Österrike har rätt att yrka att den överklagade domen ska upphävas.

25.

Förevarande överklagande vid domstolen koncentrerats till fem separata grunder för överklagandet, även om dessa till stor del återger de olika grunder som åberopades vid tribunalen. Det kan dock noteras att vissa grunder som ifrågasatte det omtvistade beslutet och som anfördes av Republiken Österrike vid tribunalen inte längre åberopas.

26.

Med sin första grund har Republiken Österrike hävdat att byggandet av en ny kärnkraftsanläggning inte utgör ett legitimt mål i unionens intresse som kan eftersträvas genom statligt stöd. För det syftet har den ifrågasatt punkt 79 och följande punkter samt punkterna 97 och 517 i den överklagade domen. Som andra grund har Republiken Österrike hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 105, 139, 140, 144, 151 och 240 i den överklagade domen fann att de aktuella åtgärderna var förenliga med artikel 107.3 c FEUF, eftersom den berörda näringsverksamheten inte hade definierats på ett korrekt sätt och tribunalen inte erkände att ett marknadsmisslyckande utgör ett krav för att ett stöd ska vara förenligt med den inre marknaden. Republiken Österrike har som tredje grund ifrågasatt tribunalens bedömning i punkterna 405, 413, 470, 499, 506, 507 och 515 samt följande punkter i den överklagade domen i den mån som tribunalen fann att stödåtgärderna var proportionerliga. Som fjärde grund har Republiken Österrike hävdat att stödet utgör driftstöd som strider mot unionens bestämmelser om statligt stöd och den har således ifrågasatt punkterna 612 och 613 i den överklagade domen. Republiken Österrike har som femte grund gjort gällande dels att det omtvistade beslutet inte tillräckligt fastställde stödkomponenterna för att det skulle vara möjligt att tillämpa proportionalitetskriterierna, dels att det omtvistade beslutet strider mot tillkännagivandet om garantier. Republiken Österrike har i det avseendet invänt mot punkt 251 och följande punkter samt punkterna 279 och 361 i den överklagade domen, där tribunalen inte godtog tillämpningen av riktlinjer och förordningar som inte är direkt tillämpliga med tillämpning av principen om likabehandling och icke-diskrimineringsprincipen, samt punkterna 309 och 338 i den överklagade domen med avseende på tillämpningen av tillkännagivandet om garantier.

27.

Jag avser nu att pröva de olika grunderna för överklagandet i tur och ordning.

28.

Den första grunden består av tre delar. Republiken Österrike har för det första hävdat att tribunalen, i punkt 79 och följande punkter i den överklagade domen, felaktigt antog, vad gäller frågan huruvida stödet för kärnkraft utgör ett intresse som kan eftersträvas genom statligt stöd, att det relevanta kriteriet är huruvida det eftersträvade intresset utgör ett ”allmänt intresse” snarare än huruvida det utgör ett ”gemensamt intresse”. På grundval av denna bedömning gjorde tribunalen sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den fann att stödet var förenligt med den inre marknaden enbart på grund av att det eftersträvar ett allmänt intresse.

29.

Vid denna bedömning påstås tribunalen enligt Republiken Österrike ha avvikit från kommissionens praxis och från fast rättspraxis, enligt vilken allt statligt stöd måste eftersträva ett ”gemensamt intresse” för unionen. Republiken Österrike har vidare hävdat att ett gemensamt intresse för unionen utgör ett intresse som är gemensamt för samtliga medlemsstater.

30.

Genom den första grundens andra del har Republiken Österrike hävdat att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den i punkt 97 i den överklagade domen fann att artikel 2 c i Euratomfördraget kan åberopas för att motivera statligt stöd till investeringar på kärnenergiområdet. Lydelsen i den bestämmelsen omfattar inte skapandet av ny produktionskapacitet för kärnenergi, utan syftar endast till att ”underlätta investeringar och … säkerställa att sådana viktiga anläggningar kommer till stånd som behövs för utvecklingen av kärnenergin inom gemenskapen”. Inte heller i kapitel 4 Euratom (”Investeringar”) omnämns statligt stöd som en åtgärd för att uppnå detta mål.

31.

Republiken Österrike har genom den första grundens tredje del kritiserat att tribunalen stödde sig på artikel 106a i Euratomfördraget när den tillämpade artikel 107 FEUF på grund av att Euratomfördraget inte innehåller några bestämmelser om statligt stöd. Med hänsyn till att tribunalen tillämpade artikel 107.3 c FEUF på en situation som reglerades av Euratomfördraget, borde den även ha beaktat andra unionsrättsliga bestämmelser som inte föreskrivs i Euratomfördraget. De bestämmelser som avses är de som avser miljöskydd – vilket omfattar hälsoskydd – nämligen artikel 37 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 11 FEUF, och mer specifikt att ”[i]nom ramen för upprättandet av den inre marknaden och dess funktion och med hänsyn till kravet på att skydda och förbättra miljön … främja energieffektivitet och energibesparingar samt utveckling av nya och förnybara energikällor”, vilket särskilt pekas ut som mål för unionens politik på energiområdet i artikel 194.1 c FEUF. Republiken Österrike har även påpekat att tribunalen inte beaktade dessa mål, något som den anser strider mot principerna om försiktighet, om att förorenaren ska betala och om hållbarhet. Republiken Österrike har i det avseendet ifrågasatt punkt 516 i den överklagade domen.

32.

Det kan vara lämpligt att först behandla den prejudiciella frågan om det allmänna förhållandet mellan Euratomfördraget och FEUF, som innehåller bestämmelser om statligt stöd som är aktuella i detta fall, eftersom denna fråga är relevant för flera av de argument som har anförts av Republiken Österrike. Jag kommer i samband med detta att även delvis behandla den första grundens tredje del.

33.

Som jag avser att snart åskådliggöra tycks inte Republiken Österrike, även om den har hävdat att installationen av nya kärnkraftverk inte omfattas av artikel 2 c i Euratomfördraget, göra gällande att Euratomfördraget som sådant inte har någon betydelse i förevarande mål. Den har snarare hävdat att eftersom Euratomfördraget inte behandlar statligt stöd till kärnenergisektorn, bör denna sektor – och det är kanske till och med mer riktigt att säga att sektorn inte kan – stödjas genom statligt stöd. Detta ger anledning att titta närmare på förhållandet mellan Euratomfördraget och FEU samt FEUF, och i synnerhet räckvidden och betydelsen av artikel 106a.3 i Euratomfördraget och artikel 194.2 andra stycket FEUF.

34.

Lydelsen i artikel 106a.3 i Euratomfördraget klargör att Euratomfördraget är likställt med FEU och FEUF, i egenskap av primärrätt. ( 13 ) I artikeln anges att bestämmelserna i FEU och FEUF inte får tillämpas inom Euratomfördragets tillämpningsområde i den mån som dessa bestämmelser påverkar bestämmelserna i Euratomfördraget. ( 14 ) Som tribunalen formulerade det: ”Följaktligen är Euratomfördragets bestämmelser specialregler i förhållande till bestämmelserna i [FEUF] och utgör således undantag från dessa i händelse av konflikt.” ( 15 )

35.

Detta innebär att om en viss frågeställning har behandlats särskilt i en bestämmelse i Euratomfördraget, så finns det inte något utrymme för att tillämpa FEU eller FEUF, i den mån som det i dessa föreskrivs något annat.

36.

Frågan vad som händer om en frågeställning inte behandlas i Euratomfördraget är kanske inte lika enkel. Som generaladvokaten Szpunar påpekade i sitt förslag till avgörande i mål C‑5/14, Kernkraftwerke Lippe-Ems, ( 16 ) finns det två sätt att se på förhållandet mellan dessa fördrag. Man kan antingen anse att Euratomfördraget uttömmande behandlar alla frågor som rör kärnkraftsområdet, och inte lämnar något utrymme alls för att tillämpa vare sig FEU eller FEUF. Det andra synsättet är att säga att FEU och FEUF är tillämpliga på alla områden som omfattas av unionsrätten och som inte behandlas i Euratomfördraget.

37.

Med hänsyn till att Euratomfördraget endast är ett sektoriellt fördrag som syftar till att främja forskning, utveckling och investeringar i kärnenergiindustrin, ( 17 ) medan FEU och FEUF har mycket mer långtgående mål, och med hänsyn till unionens omfattande befogenheter inom ett stort antal områden och sektorer, förefaller det lämpligt att tillämpa bestämmelserna i FEUF när Euratomfördraget inte innehåller några mer specifika bestämmelser. Det vore märkligt om exempelvis bestämmelserna i artikel 157.1 FEUF om lika lön inte var tillämpliga på arbetstagare som arbetar inom kärnenergisektorn. Detta är under alla omständigheter det synsätt som även återspeglas i EU-domstolens praxis. ( 18 )

38.

Härav följer enligt min mening att bestämmelserna i Euratomfördraget ska betraktas som specialbestämmelser (leges speciales) i förhållande till bestämmelserna i FEUF, som inte utgör hinder för att tillämpa bestämmelserna i FEUF om Euratomfördraget inte innehåller några särskilda eller specifika bestämmelser på området. Varje annan slutsats skulle faktiskt innebära att kärnkraftsproduktion inte reglerades av någon av de allmänna bestämmelser som reglerar den inre marknaden. I förevarande fall står det klart att Euratomfördraget inte innehåller några särskilda bestämmelser om statligt stöd. Av detta följer att bestämmelserna i artiklarna 107 FEUF, 108 FEUF och 109 FEUF är tillämpliga på stöd som beviljas av medlemsstaterna på kärnenergiområdet.

39.

Republiken Österrike tycks godta detta. Den har dock hävdat att om man godtar att bestämmelserna om statligt stöd – vilka eftersträvar fördragets mål om att uppnå/bibehålla en icke-snedvriden konkurrens – kan tillämpas på kärnenergiområdet, ska även andra av fördragets mål, såsom miljöskydd, principen om att förorenaren ska betala och artikel 37 i stadgan (avseende miljöskydd), beaktas.

40.

För egen del kan jag emellertid inte godta detta argument. Det är i allt väsentligt liktydigt med att säga att kärnkraft i sig är oförenligt med FEUF:s miljömål och att statligt stöd i alla former för att bistå vid byggandet eller driften av sådana anläggningar därför inte bör tillåtas.

41.

Det är naturligtvis riktigt att kärnkraftens fördelar (eller, i förekommande fall, nackdelar) diskuteras livligt på politisk nivå i många medlemsstater och att det är en fråga som det för närvarande inte råder någon verklig enighet om. Vissa kanske anser att Three Mile Island, Fukushima och framför allt Tjernobyl kastar en skugga över byggandet och utvecklingen av varje kärnkraftverk och att denna erfarenhet räcker för att peka på att det föreligger en allvarlig risk för miljön, som helt enkelt är omöjlig att undanröja. Andra kanske anser att eftersom kärnenergi ger en hållbar och koldioxidsnål energikälla, måste den följaktligen ingå i en energiförsörjningsmix om användningen av fossila bränslen ska upphöra och klimatmålen ska uppnås.

42.

Det är helt uppenbart att EU-domstolen varken har behörighet eller, minst lika viktigt, demokratisk legitimitet att avgöra sådana frågor. Jag anser att det snarare räcker att påpeka att om utvecklingen av kärnenergi är, såsom avspeglas i Euratomfördraget, ett tydligt definierat mål i unionens primärrätt, kan man inte låta detta mål rättsligt sett stå tillbaka i det avseendet för andra – och, enligt ett synsätt, eventuellt motstridiga – mål i FEUF. Den klara ordalydelsen i artikel 194.2 andra stycket FEUF erkänner dessutom helt enkelt rätten för varje medlemsstat att välja ”mellan olika energikällor eller energiförsörjningens allmänna struktur” och denna rätt måste, för det fall en medlemsstat skulle ha höga tankar om kärnkraft, utsträckas till att omfatta rätten att utveckla kärnenergi och kärnkraftverk som en del av dess energiförsörjningskällor.

43.

Varje annan slutsats skulle faktiskt innebära att den ändamålsenliga verkan av artikel 106a.3 i Euratomfördraget och artikel 149.2 andra stycket FEUF skulle urholkas och tömmas på sitt innehåll.

44.

Det är därefter nödvändigt att pröva kommissionens argument om att den första grunden är verkningslös. Till stöd för detta argument har kommissionen åberopat punkt 85 i den överklagade domen och den omständigheten att Republiken Österrike inte har angripit den delen av domen. ( 19 ) Kommissionen har hävdat att frågan huruvida en stödåtgärd måste eftersträva ett ”gemensamt intresse” eller ett ”allmänt intresse” saknar betydelse, eftersom tribunalen i nämnda punkt slog fast att det vid tillämpningen av artikel 107.3 c FEUF ska göras en åtskillnad mellan en medlemsstats mål och villkoret att det statliga stödet inte får påverka handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Med stöd av denna punkt har kommissionen hävdat att tribunalen inte ansåg att stödet måste eftersträva ett allmänt intresse för att vara tillåtet enligt artikel 107.3 c FEUF. Om Republiken Österrike har hävdat att det korrekta kriteriet skulle ha varit ett ”gemensamt intresse” snarare än ett ”allmänt intresse”, har kommissionen hävdat att tribunalen tillämpade ingetdera av dessa kriterier i sin dom.

45.

Själv delar jag inte denna bedömning. I punkt 87 i den överklagade domen har tribunalen slagit fast att ”… det [kan] inte av detta dras slutsatsen att de mål av allmänt intresse som en medlemsstat kan eftersträva ( 20 ) begränsar sig till dem som är gemensamma för alla eller merparten av medlemsstaterna”. Det innebär således att tribunalen bedömer syftet med en stödåtgärd som, enligt dess mening, måste eftersträva ett allmänt intresse. Inte heller skulle tribunalen behöva ”omdefiniera” uttrycket ”gemensamt intresse” som användes i dess dom i mål T‑177/07, Mediaset/kommissionen, ( 21 ) så att det betyder ”allmänt intresse” i motsats till ”privat intresse” ( 22 ) om den inte ansåg att detta kriterium var relevant. ( 23 )

46.

Jag kan inte heller instämma i kommissionens påstående att tribunalen inte stödde sig på ett separat kriterium om att det aktuella stödet måste främja ett ”allmänt intresse”, eftersom underlättandet av utvecklingen av ”vissa näringsverksamheter” – det krav som direkt anges i ordalydelsen i artikel 107.3 c FEUF – i sig utgör detta ”allmänna intresse”, eller att uttrycken ”gemensamt intresse” och ”allmänt intresse” är synonyma. För att bara ge tre exempel har tribunalen för det första, i punkt 48 i den överklagade domen, angett att ”ett stöd [ska], för att kunna förklaras vara förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.3 c FEUF, avse utveckling av en verksamhet som syftar till att uppnå ett mål av gemensamt intresse …”. ( 24 ) I nästa punkt anser tribunalen för det andra att det är lämpligt att inledningsvis pröva det mål av allmänt intresse som Förenade kungariket åberopade.

47.

I sin hänvisning till mål T‑177/07, Mediaset/kommissionen ( 25 ), har tribunalen för det tredje klargjort att den stöder sig på detta krav, om så bara för att utesluta ”privata intressen”. ( 26 ) Bara i punkterna 79–128 i den överklagade domen, med rubriken ”Argumenten avseende ifrågasättande av kommissionens slutsats att främjande av kärnenergi är ett mål av ’allmänt’ intresse”, användes uttrycket ”public interest objective” (”mål av allmänt intresse”) 16 gånger – intressant nog även vid hänvisning till det omtvistade beslutet där kommissionen hänvisade till ”an objective of common interest” (”ett mål av gemensamt intresse”). ( 27 ) Vid dessa hänvisningar har tribunalen behandlat frågan huruvida främjande av kärnenergi eftersträvar ett mål av allmänt intresse i den mening som avses i artikel 107.3 c FEUF, och inte huruvida detta skulle kunna utgöra ett privat intresse snarare än ett allmänt intresse. Även om det skulle kunna vara korrekt av kommissionen att påstå att det i artikel 107.3 c FEUF inte föreskrivs att ett stöd måste eftersträva ett allmänt intresse för att det ska vara förenligt med den inre marknaden, godtogs inte detta påstående uttryckligen av tribunalen i den överklagade domen.

48.

Härav följer att jag inte anser att den första grunden är verkningslös av det skälet. Den utgör snarare en grund som det ankommer på domstolen att pröva i vederbörlig ordning.

49.

Republiken Österrike har i huvudsak gjort gällande att en stödåtgärd måste eftersträva ett ”gemensamt intresse” för att artikel 107.3 c FEUF ska vara tillämplig, och att detta endast kan anses vara fallet om samtliga medlemsstater stöder detta intresse. Tribunalen intog motsatt ståndpunkt i punkt 79 och följande punkter i den överklagade domen. Denna fråga innefattar två aspekter: för det första huruvida artikel 107.3 c FEUF innehåller ett ytterligare krav som inte framgår av dess ordalydelse, nämligen att stödet måste eftersträva ett ”gemensamt intresse” och, om så är fallet, vad som utgör ett sådant ”gemensamt intresse”. Om det kan fastställas att det finns ett sådant ytterligare krav, uppkommer den ytterligare frågan om huruvida detta ”gemensamma intresse” ska bedömas ur samtliga medlemsstaters synvinkel.

50.

Vid bedömningen av dessa frågor ska det hållas i minnet att domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast att kommissionen har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning vid varje granskning enligt artikel 107.3 c FEUF av huruvida det aktuella statliga stödet är förenligt med den inre marknaden. Utövandet av denna befogenhet inbegriper ekonomiska och sociala bedömningar som med nödvändighet ska göras i ett gemenskapssammanhang. ( 28 ) Domstolsprövningen av utövandet av denna befogenhet är till följd av detta begränsad till en kontroll av att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att de uppgifter om faktiska omständigheter som har lagts till grund för det ifrågasatta beslutet är materiellt riktiga, att det inte skett en felaktig rättstillämpning, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk. ( 29 )

51.

Beträffande detta betydande utrymme för skönsmässig bedömning, vill jag först pröva Republiken Österrikes argument om att tribunalen avvek från kommissionens praxis och från merparten av rättspraxis genom att endast kräva att den åtgärd som stöds genom ett statligt stöd främjar ett ”allmänt intresse” snarare än ett ”gemensamt intresse”. Till stöd för den första anmärkningen har Republiken Österrike åberopat flera icke-bindande instrument, men inget av dessa är dock tillämpligt i förevarande mål. ( 30 ) Den har vidare hänvisat till det omtvistade beslutet som i kapitel 9.2 faktiskt behandlar frågan huruvida stödet främjar ett ”gemensamt intresse”. ( 31 ) Till stöd för den andra anmärkningen har Republiken Österrike hänvisat till EU-domstolens domar i målen C‑730/79, Philip Morris Holland/kommissionen, ( 32 ) C‑310/85, Deufil/kommissionen ( 33 ) och C‑113/00, Spanien/kommissionen. ( 34 )

52.

Eftersom kommissionen inte är behörig att lagstifta på området för statligt stöd, är det uppenbart att alla tillkännagivanden, riktlinjer och rambestämmelser inte kan vara bindande i sig. Om de tillkännagivanden och riktlinjer som Republiken Österrike har hänvisat till var tillämpliga på omständigheterna i förevarande mål, skulle de faktiskt kunna begränsa utövandet av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning. ( 35 ) Även i ett sådant fall är kommissionen emellertid endast bunden i den mån dessa texter inte avviker från en korrekt tillämpning av fördragsbestämmelserna, eftersom riktlinjer och tillkännagivanden som härrör från kommissionen självklart inte får avvika från dessa fördragsbestämmelser. ( 36 )

53.

Allt detta innebär att inte ens en konsekvent ståndpunkt från kommissionens sida i frågan om vad som utgör ett mål av ”gemensamt intresse” skulle kunna hindra tribunalen (eller, i förekommande fall, domstolen) från att slå fast att detta inte utgör ett nödvändigt krav vid tillämpningen av artikel 107.3 c FEUF. Vad beträffar den rättspraxis som Republiken Österrike har hänvisat till, avser jag att pröva frågan huruvida ett eventuellt krav på att stödet måste eftersträva ett mål av ”gemensamt intresse” utgör en avvikelse från denna tidigare rättspraxis, tillsammans med frågan huruvida samtliga medlemsstater, för att ett intresse ska anses utgöra ett ”gemensamt intresse, måste komma överens om detta vid en viss tidpunkt. ( 37 )

54.

Vad beträffar den korrekta tillämpningen av artikel 107.3 c FEUF: I nämnda bestämmelse anges att ett statligt stöd kan vara förenligt med den inre marknaden om i) det underlättar vissa näringsverksamheter och ii) det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Själva ordalydelsen i artikel 107.3 c FEUF ger inte någon upplysning om de eventuella ytterligare krav som dessa ”näringsverksamheter” måste uppfylla. Denna bestämmelse står uppenbart i kontrast till artikel 107.3 b FEUF, eftersom det i den sistnämnda bestämmelsen klart anges att stödet måste ”främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse”. ( 38 )

55.

Tribunalen har likväl i olika mål, som Republiken Österrike har åberopat, slagit fast att ”[f]ör att ett stöd ska vara förenligt med den gemensamma marknaden, i den mening som avses i [artikel 107.3 c FEUF], ska det syfta till att uppnå ett mål av gemensamt intresse och vara nödvändigt och proportionellt i förhållande till detta mål”. ( 39 ) Kommissionen ägnade, i sitt beslut att inleda undersökningen, 31 punkter till att pröva frågan huruvida stödet eftersträvade ett gemensamt mål, och i avsnitt 9.2 i det omtvistade beslutet behandlades frågan och avslutades med bedömningen att ”stödåtgärderna för främjande av kärnenergi syftar till att uppnå ett mål av allmänt intresse …”. ( 40 )

56.

Artikel 107.3 c FEUF finns i kapitel 1 i avdelning VII i fördraget som har rubriken ”Konkurrensregler”. Eftersom bestämmelsen ingår i kapitlet om konkurrens har den till syfte att undvika snedvridningar av konkurrensen och negativa effekter på handeln. Dess placering i fördraget tyder inte på att målet är att ge kommissionen ytterligare befogenheter genom exempelvis en befogenhet att göra revisionsliknande granskningar för att se till att medlemsstaterna använder offentliga medel på ett effektivt och kostnadseffektivt sätt.

57.

Av detta följer att det inte finns något krav på att stödet ska fylla några andra syften än dem som uttryckligen anges i artikel 107.3 c FEUF. Enligt bestämmelsens ordalydelse och dess placering i FEUF behöver stöd av detta slag, för att vara förenligt med fördraget, varken eftersträva ett ”mål av gemensamt intresse” eller ett ”mål av allmänt intresse”. Det måste bara ”underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter” och det får inte ”påverka handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset”. Republiken Österrikes argument om att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den slog fast att stödet endast måste eftersträva ett ”allmänt” och inte ett ”gemensamt” intresse kan inte som sådant godtas, eftersom inget av dessa två kriterier – enligt min mening och i motsats till tribunalens uppfattning i den överklagade domen – behöver vara uppfyllt.

58.

Här är det kanske endast nödvändigt att tillägga att de uttalanden som tribunalen har gjort i rättspraxis, från sådana mål som Mediaset ( 41 ) och framåt, med innebörden att allt stöd som godkänns enligt artikel 107.3 c FEUF måste eftersträva ett mål av ”gemensamt intresse”, är i det avseendet inte rättsligt riktiga. Som jag just har angett innehåller inte själva texten i artikel 107.3 c FEUF ett sådant krav, även om artikel 107.3 b FEUF (”… främja viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse …”) gör det.

59.

Det enda som artikel 107.3 c FEUF däremot kräver är att stödet ”underlätta[r] utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner”. Det är riktigt att uttrycket ”gemensamt intresse” även förekommer i artikel 107.3 c FEUF. Denna bestämmelse innehåller även ett negativt villkor, nämligen att stödet ”inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset”, Här används uttrycket ”det gemensamma intresset” i ett helt annat sammanhang.. Syftet med detta negativa villkor är dock att införa sådana krav som proportionalitet och nödvändighet i reglerna för godkännande av stöd: det framgår klart av lydelsen och strukturen i hela stycket att detta inte innebär att det med avseende på artikel 107.3 c FEUF krävs att stödets mål i sig ska eftersträva ett gemensamt intresse. Om detta hade varit avsikten, skulle de som avfattade artikel 107.3 c FEUF enkelt kunna ha angett detta, precis som de gjorde i fråga om artikel 107.3 b FEUF.

60.

För det fall domstolen inte skulle instämma i slutsatsen att artikel 107.3 c FEUF inte innehåller något sådant ytterligare krav, anser jag att det under alla omständigheter står klart att ett eventuellt krav på att stödet till projektet Hinkley Point C verkligen måste eftersträva ett mål av ”gemensamt intresse” faktiskt är uppfyllt. Detta gäller oavsett huruvida detta kriterium tolkas som att det betyder att det ska vara ett syfte som samtliga medlemsstater eftersträvar eller ej.

61.

Det ska här först erinras om att samtliga medlemsstater i Europeiska unionen även har godtagit bestämmelserna i Euratomfördraget och är bundna av dessa. Även om medlemsstaterna för närvarande kanske inte är eniga i kärnenergifrågan och det av just det skälet kan ha visat sig vara omöjligt att integrera EURATOM i EU, ( 42 ) kvarstår det faktum att Euratomfördraget är praktiskt taget oförändrat sedan det trädde i kraft, medan de fördrag som reglerar Europeiska gemenskapen och Europeiska unionen naturligtvis har genomgått grundläggande förändringar.

62.

Som jag har angett på ett annat ställe i detta förslag till avgörande, ( 43 ) utgör utvecklingen av kärnkraftsanläggningar – både i dag och vid den tidpunkt då Euratomfördraget utfärdades – ett centralt mål för Euratomfördraget som naturligtvis fortfarande utgör en del av unionens primärrätt. Härav följer att ett klart angivet mål för fördraget måste, oberoende av vilket av grundfördragen nästan per definition, kunna utgöra ett mål av gemensamt intresse vid tillämpningen av bestämmelserna om statligt stöd.

63.

När jag påpekar detta bortser jag inte från Republiken Österrikes påstående om att den aldrig skulle ha godtagit Euratomfördraget om den hade förstått att den samtida utvecklingen av kärnkraftsanläggningar kunde stödjas genom statligt stöd. Med all respekt är ändå denna uppfattning helt orealistisk, eftersom det under alla omständigheter är svårt att tolka vare sig artikel 1 eller artikel 2 c i Euratomfördraget (bestämmelser som jag snart kommer att titta närmare på), jämförda med artikel 106a.3 i samma fördraget, som att de betyder något annat.

64.

Det är naturligtvis riktigt att varje medlemsstat inte är skyldig att antingen tillåta driften av kärnkraftverk eller tillhandhålla ekonomiskt stöd till sådana kärnkraftverk om de redan finns i det egna landet. Det är emellertid inte detta som saken gäller. Om en medlemsstat vidtar åtgärder för ”en … organisation och tillväxt av kärnenergiindustrierna ( 44 )” genom att bygga kärnkraftverk, handlar den i enlighet med en uttrycklig bestämmelse (artikel 1 jämförd med artikel 192 i Euratomfördraget) i unionens primärrätt, som, återigen nästan per definition, med nödvändighet utgör en fråga av ”gemensamt intresse” i den mening som avses i bestämmelserna om statligt stöd. Republiken Österrike har dock hävdat att rättspraxis avseende artikel 107.3 c FEUF bygger på ett gemensamt och kollektivt intresse för medlemsstaterna respektive unionen, som den anser med nödvändighet inte föreligger på grund av dess eget motstånd mot den samtida utvecklingen av kärnkraft. För det syftet har den åberopat tre avgöranden från EU-domstolen som den har uppgett stöder denna ståndpunkt. Eftersom Republiken Österrike har åberopat samma avsnitt i samma avgöranden till stöd för sitt påstående att det skulle utgöra en avvikelse från tidigare praxis om EU-domstolen inte tillämpade kriteriet om att stödet måste eftersträva ett gemensamt intresse, kommer jag att behandla denna fråga samtidigt.

65.

Vad beträffar det första av dessa mål, mål C‑730/79, Philip Morris Holland/kommissionen, ( 45 ) har Republiken Österrike åberopat följande avsnitt (i punkterna 24–26):

”Det skall konstateras att kommissionen har ett utrymme för en skönsmässig bedömning vars utövande inbegriper ekonomiska och sociala bedömningar som skall ske med hänsyn till gemenskapen som helhet. …

… Kommissionens bedömning grundas till största delen på ett konstaterande av att den förväntade ökningen av cigarettproduktionen skulle ha exporterats till de övriga medlemsstaterna, … så att det inte är möjligt att anta att ett sådant stöd inte skulle ändra handelsvillkoren på ett sätt som strider mot det gemensamma intresset.”

66.

Detta avsnitt rör tillämpningen av det negativa villkoret i artikel 92.3 c EEG (nu artikel 107.3 c FEUF). Den frågeställning som anges här är huruvida det aktuella stödet stör handeln i en oacceptabel omfattning, och i det sammanhanget ska påverkan på den inre marknaden i dess helhet naturligtvis beaktas. Den fråga som EU‑domstolen ska pröva i detta fall – nämligen huruvida stödet måste eftersträva ett mål av gemensamt intresse – är dock naturligtvis en fråga som föregår denna särskilda fråga. Även om det skulle göras ett annat antagande, finns det vid fastställandet av frågan om ett gemensamt intresse inte något i denna dom som tyder på att det är nödvändigt att beakta varje medlemsstats individuella politiska mål.

67.

Detsamma gäller det andra avgörandet som har åberopats för detta syfte, domen i mål C‑310/85, Deufil/kommissionen. ( 46 ) I det fallet hade kommissionen avslagit ett förslag till regionalstöd för att utveckla en viss ekonomisk sektor i Tyskland. Domstolen upprepade först (i punkt 18) det uttalande som hade gjorts i punkt 24 i mål C‑730/79, Philip Morris Holland/kommissionen. ( 47 ) Domstolen angav därefter följande:

”Kommissionen har inte på något sätt överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att slå fast att beviljandet av stöd till en investering som ökar produktionskapaciteten i en sektor där det redan finns en betydande överproduktion strider mot det gemensamma intresset …” ( 48 )

68.

Det finns dock inget att invända mot dessa avsnitt, eftersom upprepningen av formuleringen från domen Philip Morris Holland/kommissionen ( 49 ) återigen avser tillämpningen av det negativa villkoret i artikel 92.3 c EEG (nu artikel 107.3 c FEUF), till skillnad från den separata frågan om ”gemensamt intresse”, vilket är ett positivt villkor avseende huruvida stödet är av gemensamt intresse. Domstolen angav visserligen att stödet ”strider mot det gemensamma intresset”, men detta ska dock ses mot bakgrund av det specifika sammanhanget för ett annat uttryckligt kriterium som finns i artikel 92.3 c EEG (nu artikel 107.3 c FEUF). Det föreslagna aktuella statliga stödet hade redan med andra ord inte uppfyllt de relevanta kriterierna, eftersom stöd till en sektor där det redan finns en överproduktion inte kan anses ”underlätta utveckling av vissa regioner”. Det finns under alla omständigheter inte något i detta avsnitt som tyder på att ett gemensamt intresse måste delas av alla de andra medlemsstaterna.

69.

Det tredje avgörandet, domen i mål C‑113/00, Konungariket Spanien/kommissionen, ( 50 ) avsåg en spansk stödordning till jordbrukare bosatta i den autonoma regionen Extremadura. Republiken Österrike har särskilt bemött punkt 67 i den domen, som återigen upprepar punkt 24 i mål 730/79, Philip Morris Holland/kommissionen ( 51 ). Det relevanta avsnittet från domen Konungariket Spanien/kommissionen ( 52 ) har följande lydelse:

”Skillnaden i formulering mellan artikel 87.3 a och c [EG] leder emellertid inte till slutsatsen att kommissionen inte skall ta någon hänsyn till gemenskapsintresset när den tillämpar den förstnämnda bestämmelsen utan begränsa sig till att kontrollera att åtgärderna i fråga är specifikt regionala, utan att bedöma deras inverkan på den eller de relevanta marknaderna inom gemenskapen som helhet. I sådana fall är kommissionen nämligen inte bara skyldig att kontrollera att dessa åtgärder faktiskt kan bidra till den ekonomiska utvecklingen i de berörda regionerna, utan även att bedöma detta stöds inverkan på handeln mellan medlemsstaterna, och särskilt att bedöma de återverkningar i olika sektorer som det kan orsaka på gemenskapsnivå. Såsom domstolen redan har funnit har kommissionen vid tillämpningen av artikel 87.3 EG ett utrymme för skönsmässig bedömning vars utövande innebär ekonomiska och sociala bedömningar som måste göras i ett gemenskapssammanhang …”

70.

Det står dock klart att detta avsnitt återigen avser den helt separata fråga som uppkommer inom ramen för det negativa villkoret i artikel 107.3 c FEUF (f.d. artikel 87.3 c EG), nämligen att det aktuella stödet inte får inverka på den eller de relevanta marknaderna inom gemenskapen (nu unionen) som helhet, i en sådan omfattning att det går emot det gemensamma intresset. Detta har dock inte någon som helst betydelse för den särskilda frågan om huruvida stödet måste eftersträva ett mål av gemensamt intresse eller stödjas av samtliga medlemsstater innan det kan anses utgöra ett mål av gemensamt intresse.

71.

Härav följer att ingen av dessa tre domar utgör stöd för Republiken Österrikes påstående om att det utgör ett nödvändigt krav enligt artikel 107.3 c FEUF att stödet eftersträvar ett mål av gemensamt intresse. Det anges inte heller i dessa domar att ett gemensamt intresse är ett intresse som delas av samtliga medlemsstater.

72.

Det ska även hållas i minnet att samtliga medlemsstater har undertecknat, ratificerat och anslutit sig till Euratomfördraget. Av detta följer att samtliga medlemsstater ska anses juridiskt sett ha gett sitt allmänna samtycke till utvecklingen av nya kärnkraftverk. Det är riktigt att det finns medlemsstater – såsom Republiken Österrike – som har beslutat att de inte kommer att underlätta eller ens tillåta utvecklingen av nya kärnkraftverk på sitt eget territorium. Genom att godta Euratomfördragets mål har de dock därigenom – åtminstone i princip – gett uttryck för sitt oreserverade erkännande av rätten för andra medlemsstater att utveckla kärnkraftverk på deras egna territorier om de så önskar.

73.

Härav följer således att utvecklingen av kärnkraftverk, oavsett hur man ser på de juridiska frågeställningar som aktualiseras, utgör ett mål av gemensamt intresse i den mening som avses i artikel 107.3 c FEUF som samtliga medlemsstater – om än enbart på grund av att de har godtagit Euratomfördraget – råkar ha samtyckt till. Även om det antas att artikel 107.3 c FEUF (i motsats till vad jag själv anser) endast kan tillämpas om ett statligt stöd eftersträvar ett mål av gemensamt intresse, har tribunalen inte gjort sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning. Jag vill även tillägga – om så bara för fullständighetens skull – att utvecklingen av kärnkraftverk också utgör ett mål av allmänt intresse, i motsats till ett mål av privat intresse.

74.

Republiken Österrike har vidare bestritt tribunalens konstaterande i punkt 97 i den överklagade domen, att Förenade kungariket, med beaktande av artiklarna 1.2 och 2 c i Euratomfördraget, hade rätt att skapa incitament för att skapa ny produktionskapacitet för kärnenergi. Republiken Österrike har, med stöd av ordalydelsen i artikel 2 c i Euratomfördraget, däremot hävdat att detta fördrag inte omfattar främjandet av byggandet av ytterligare kärnkraftverk eller att befintliga kärnkraftverk ersätts med mer moderna, redan utvecklade tekniker. I det sammanhanget kan det först påpekas att det i artikel 1 i Euratomfördraget tillkännages att fördragets huvudmål är att skapa ”de förutsättningar som behövs för en snabb organisation och tillväxt av kärnenergiindustrierna”. I artikel 2 c föreskrivs vidare att för att ”fullgöra sin uppgift” ska Euratom ”underlätta investeringar och, särskilt genom att uppmuntra initiativ från företagens sida, säkerställa att sådana viktiga anläggningar kommer till stånd som behövs för utvecklingen av kärnenergin inom gemenskapen”. Utöver detta framhålls det även i artiklarna 40 och 41 i Euratomfördraget, jämförda med bilaga II punkt nr 11 till nämnda fördrag, att investeringar i kärnreaktorer planeras i fördraget. Enligt artikel 192 i Euratomfördraget ska slutligen medlemsstaterna underlätta för gemenskapen att fullgöra sina uppgifter.

75.

Det första man kanske kan säga om dessa allmänna bestämmelser är att de med nödvändighet förutsätter att det finns kärnkraftsanläggningar i åtminstone några medlemsstater, eftersom det inte kan finnas någon kärnenergi utan några kärnkraftverk. Och utan någon kärnenergi skulle det knappast tjäna något till att ha vare sig Euratom eller, för den delen, Euratomfördraget.

76.

För det andra är det uppenbart att medlemsstaterna avsåg att Euratomfördraget skulle vara ett levande dokument, som kan utvecklas organiskt och anpassas till moderna förhållanden, givetvis inom fördragets ramar. Jag anser att detta i sig är tillräckligt för att underkänna Republiken Österrikes argument om att dessa bestämmelser i Euratomfördraget inte omfattar vare sig byggandet av ytterligare kärnkraftverk eller att åldrande kärnkraftverk ersätts och moderniseras med mer moderna, redan utvecklade tekniker.

77.

Om detta argument var korrekt, skulle det exempelvis betyda att Euratomfördraget endast skulle ha varit tillämpligt under den första fasen av byggandet av kärnkraftverk under exempelvis 1960- och 1970-talet. Av detta skulle även följa att Euratomfördraget inte är tillämpligt på moderna förhållanden, då denna första våg av kärnkraftverk gradvis börjar stängas, moderniseras och ersättas. Det är dock uppenbart att Euratomfördragets upphovsmän avsåg att fördraget skulle vara tillämpligt utan begränsning i tiden. Det finns ingenting som tyder på att det förutsattes att fördraget bara skulle ha ett inskränkt tillämpningsområde, i huvudsak begränsat till den första vågen av byggande av kärnkraftverk.

78.

För det tredje stöds Republiken Österrikes argument under alla omständigheter inte av det faktiska språkbruket i själva Euratomfördraget. I artikel 1 tillkännages trots allt att ett av målen med fördraget är att skapa de förutsättningar som behövs ”för en snabb organisation och tillväxt av kärnenergiindustrierna”. På samma sätt tillkännages det i artikel 2 c i nämnda fördrag att en av Euratoms uppgifter är att, ”särskilt genom att uppmuntra initiativ från företagens sida, säkerställa att sådana viktiga anläggningar kommer till stånd som behövs för utvecklingen av kärnenergin inom gemenskapen”. Det är helt uppenbart att dessa bestämmelser avser tillväxt och utveckling av kärnenergiindustrin, däribland – såsom klargörs i artikel 2 c – genom privata företags inblandning för det syftet. Det motsatta argument som anfördes av Republiken Österrike vid förhandlingen den 28 januari 2020, enligt vilket artikel 2 c i Euratomfördraget inte alls hade denna innebörd, utan i stället avsåg den eventuella utvecklingen av nya tekniker, är med all respekt helt orealistiskt.

79.

Slutligen är det även nödvändigt att återigen peka på artikel 194.2 FEUF i detta sammanhang. Denna bestämmelse ska naturligtvis tolkas tillsammans med Euratomfördraget. Som jag redan har angett föreskrivs det i artikel 194.2 andra stycket FEUF att unionens allmänna befogenhet på energiområdet inte ska påverka rätten för en medlemsstat ”att bestämma villkoren för utnyttjandet av dess energikällor, dess val mellan olika energikällor eller energiförsörjningens allmänna struktur”.

80.

Det framgår helt klart av denna bestämmelse att den principiella rätten för varje medlemsstat att välja sin egen energimix – oavsett om det är fråga om fossila bränslen, förnybar energi som solenergi och vindkraft eller, såsom i detta fall, kärnkraft – praktiskt taget är okränkbar. Som Förenade kungariket anförde i sitt yttrande, har det valt att stödja kärnenergi som ett ”pålitligt och koldioxidsnålt inslag i sin bredare energimix”.

81.

Allt detta stödjer slutsatsen att målen och befogenheterna i Euratomfördraget rimligen kan tolkas som att de omfattar byggandet av moderna kärnkraftverk av medlemsstaterna, och inte bara de kärnkraftverk som planerades eller projekterades vid den tidpunkt då Euratomfördraget först utfärdades. Tribunalens allmänna tankegång och synsätt i den överklagade domen överensstämmer helt med denna tolkning av dessa bestämmelser.

82.

I punkt 517 i den överklagade domen, som Republiken Österrike har ifrågasatt, slog tribunalen fast att det, oberoende av frågan huruvida dessa principer måste beaktas av kommissionen, vore oförenligt med artikel 106a.3 i Euratomfördraget att tolka principerna om miljöskydd, om försiktighet, om att förorenaren ska betala och om hållbarhet på ett sådant sätt att de utgör hinder för att bevilja statligt stöd till byggande eller drift av ett kärnkraftverk.

83.

Republiken Österrike har å andra sidan gjort gällande att om man – trots artikel 106a.3 i Euratomfördraget – tillämpar artikel 107 FEUF på kärnkraft, ska man även tillämpa andra unionsrättsliga principer, såsom miljöskyddskrav, vilka omfattar hälsoskydd och som det hänvisas till i artikel 37 i stadgan och i artikel 11 FEUF. Vidare har Republiken Österrike hävdat att artikel 106a.3 i Euratomfördraget inte bör åberopas för att motivera statligt stöd, eftersom bestämmelsen främst behandlar konflikter rörande den rättsliga grunden för en lagstiftningsåtgärd, en konflikt som inte föreligger i förevarande mål. Dessa argument föranleder följande svar.

84.

För det första, i motsats till vad som är fallet för området för statligt stöd, behandlar Euratomfördraget miljöfrågor i kapitel 3 i avdelning II, med rubriken ”Hälsoskydd”. ( 53 ) Dessa bestämmelser har företräde enligt artikel 106a.3 i Euratomfördraget och lämnar inte något utrymme för att tillämpa andra unionsrättsliga principer på det området. ( 54 )

85.

För det andra, den omständigheten att en bestämmelse i första hand kan ha utformats för att behandla konflikter rörande den rättsliga grunden för åtgärder utesluter inte att den tillämpas på andra frågeställningar. Detta är särskilt fallet eftersom varken lydelsen av artikel 106.a.3 i Euratomfördraget eller dess sammanhang – bestämmelsen flyttades från sjätte delen i EG‑fördraget, som rörde allmänna bestämmelser och slutbestämmelser, till det kapitel i Euratomfördraget som har rubriken ”Tillämpning av vissa bestämmelser i fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt” – bekräftar en sådan begränsning av dess tillämpning.

86.

För det tredje är artikel 106a.3 i Euratomfördraget inte den enda bestämmelse som ska beaktas när det gäller medlemsstaternas energiförsörjning. Om kommissionen gavs en mer omfattande befogenhet att granska beslut om statligt stöd som fattats av medlemsstaterna i enlighet med andra principer än dem som anges i artikel 107 FEUF, skulle detta klart begränsa medlemsstaternas autonomi på området. Frågan är då huruvida fördragen verkligen tillåter detta. Området ”Energi” behandlas i avdelning XXI i FEUF. Enligt artikel 4.2 i FEUF, är detta ett område på vilket unionen och medlemsstaterna ska ha delade befogenheter. Enligt artikel 194.1 och 194.2 första stycket FEUF är Europaparlamentet och rådet skyldiga att föreskriva nödvändiga åtgärder för att uppnå vissa mål som har samband med energisektorn ”[i]Inom ramen för upprättandet av den inre marknaden och dess funktion och med hänsyn till kravet på att skydda och förbättra miljön”. Som jag redan har påpekat anges det även klart i artikel 194.2 FEUF att ”[å]tgärderna ska inte påverka en medlemsstats rätt att bestämma … dess val mellan olika energikällor …”. ( 55 )

87.

Av detta framgår att medlemsstaternas handlingsutrymme vad gäller deras energiförsörjning måste bevaras och erkännas. I detta avseende utgör artikel 194.2 FEUF en betydande omfördelning av de enskilda medlemsstaternas roll i förhållande till unionen på området för energipolitik. Enbart av dessa skäl framstår det därför inte som lämpligt att tillåta att kommissionen beaktar unionens mål utöver skyddet för den gemensamma marknaden som uttryckligen anges i artikel 107.3 c FEUF vid sin bedömning av ett statligt stöd inom energisektorn. ( 56 )

88.

Domstolens och tribunalens praxis, även på områden som inte hör till energisektorn, medför inte heller någon skyldighet eller behörighet för kommissionen att göra det.

89.

De specifika principer som Republiken Österrike har åberopat, vilka den anser redan borde ha beaktats vid bedömningen av huruvida ett mål av gemensamt intresse eftersträvades genom stödåtgärden, är miljöskydd, försiktighetsprincipen, principen om att förorenaren ska betala och hållbarhetsprincipen. Som tribunalen korrekt påpekade i punkt 515 i den överklagade domen, skulle kommissionen endast ha varit tvungen att beakta dessa principer om de faktiskt hade iakttagits av Förenade kungariket genom dess stödåtgärd. ( 57 ) I ett sådant fall skulle de ha kunnat prövas av kommissionen med avseende på huruvida åtgärderna var lämpliga för att uppnå detta mål. ( 58 ) I förevarande fall var dock det eftersträvade målet att underlätta produktionen av kärnenergi och kommissionen var endast tvungen, enligt artikel 107.3c FEUF, att bedöma huruvida åtgärden påverkade handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. ( 59 )

90.

Denna slutsats påverkas inte heller av följande rättspraxis: Domstolen har slagit fast att när kommissionen tillämpar förfarandet för statligt stöd, är den, i enlighet med fördragets allmänna systematik, skyldig att säkerställa att de bestämmelser som reglerar statligt stöd tillämpas i enlighet med andra särskilda bestämmelser än dem som avser statligt stöd, och därför bedöma huruvida det aktuella stödet är förenligt med dessa särskilda bestämmelser, när de närmare bestämmelserna om ett stöd är så oupplösligen förbundna med stödets mål att det inte är möjligt att bedöma dem separat. ( 60 ) I förevarande fall har Republiken Österrike, såsom kommissionen har påpekat, inte gjort gällande att det föreligger ett sådant oupplösligt samband, och något sådant samband föreligger inte heller. De principer som Republiken Österrike har åberopat, nämligen miljöskydd, försiktighetsprincipen, principen om att förorenaren ska betala och hållbarhetsprincipen, kan bedömas separat och, om det skulle visa sig vara nödvändigt, i andra förfaranden. ( 61 ) Det bör nämnas att Republiken Österrike, enligt punkt 150 i kommissionens svarsskrivelse, inte angrep det ytterligare beslutet avseende metoden för prissättning för avtal om kärnavfall, vilken också ansågs utgöra statligt stöd och förklarades vara förenlig med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3 c FEUF. ( 62 )

91.

Tribunalen gjorde sig inte skyldig till en felaktig rättstillämpning när den slog fast att den inte behövde beakta andra mål i fördraget vid fastställandet av huruvida stödåtgärderna främjar ett mål av gemensamt intresse.

92.

I punkterna 105, 139, 140 och 144 i den överklagade domen slog tribunalen fast att främjande av kärnenergi utgjorde den relevanta näringsverksamheten i den mening som avses i artikel 107.3 c TFEUF och att utvecklingen av Hinkley Point C utgör ett sådant främjande av kärnenergi. I punkterna 151 och 240 i den överklagade domen slog tribunalen fast att förekomsten av ett marknadsmisslyckande kan utgöra en relevant omständighet för att förklara ett statligt stöd förenligt med den inre marknaden, men att en avsaknad av marknadsmisslyckande inte nödvändigtvis får till följd att de villkor som stadgas i artikel 107.3 c FEUF inte är uppfyllda, och att även om det inte förelåg ett marknadsmisslyckande, var ett ingripande av Förenade kungariket faktiskt nödvändigt för att få till stånd utvecklingen av Hinkley Point C.

93.

Republiken Österrike har som andra grund hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning i följande tre avseenden. För det första har det gjorts gällande att tribunalen inte medgav att den aktuella näringsverksamheten inte har identifierats i det omtvistade beslutet i den mening som avses i artikel 107.3 c FEUF. I det avseendet har Republiken Österrike även hävdat att tribunalen inte uppfyllde sina skyldigheter enligt artikel 296 andra stycket FEUF att ge en tillräcklig faktisk och rättslig motivering beträffande den näringsverksamhet som främjas av stödet till Hinkley Point C. För det andra har Republiken Österrike uppgett att tribunalen felidentifierade den relevanta näringsverksamheten, eftersom den lämpliga näringsverksamheten är energiproduktion och inte produktion av kärnenergi. För det tredje har Republiken Österrike hävdat att tribunalen inte erkände att marknadsmisslyckande är en rättslig förutsättning för varje konstaterande om nödvändighet enligt artikel 107.3 c FEUF.

94.

Vad beträffar frågan om underlåtenhet att identifiera den näringsverksamhet som stödet skulle användas till, underkände tribunalen inte bara argumentet att motiveringen var otillräcklig, ( 63 ) utan hela det omtvistade beslutet utgår från att det är fråga om produktion av el genom användning av kärnkraft och det är fyllt med hänvisningar av detta slag. För det syftet kan många exempel nämnas, men det räcker antagligen att peka på skäl 358 i det omtvistade beslutet som har följande lydelse:

”Kommissionen drar därför slutsatsen att CfD-kontraktet för [Hinkley Point]-anläggningen fastställer villkor för utövande av en verksamhet i form av elproduktion med användning av kärnteknik …”

95.

Jag anser därför att tribunalen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den i punkt 139 i den överklagade domen slog fast att den ”inte … [kan] godta Republiken Österrikes argument att kommissionen inte har preciserat vilken näringsverksamhet i den mening som avses i artikel 107.3 c FEUF som skulle anses främjas av de aktuella åtgärderna”. Där stöder sig tribunalen på skäl 392 i det omtvistade beslutet som utgör ett annat exempel på där näringsverksamheten klart identifierades. I den mån som Republiken Österrike har åberopat detta argument i syfte att få kommissionens beslut omprövat, är det uppenbart att det inte kan tas upp till sakprövning. ( 64 )

96.

Tribunalens egen motivering var inte heller otillräcklig. Det ska först påpekas att sökandens åberopande av artikel 296 andra stycket FEUF är felaktigt. Det följer av fast rättspraxis att tribunalens motiveringsskyldighet, enligt artikel 53 jämförd med artikel 36 i domstolens stadga, och artikel 117 m i tribunalens rättegångsregler, inte innebär att tribunalen är skyldig att utforma domskälen så, att samtliga resonemang som parterna i målet fört bemöts vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt. Tribunalens motivering kan således vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om skälen till att tribunalen inte ansåg att det fanns fog för deras argument och att domstolen får ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning. ( 65 )

97.

I punkterna 155 och 156 i den överklagade domen har tribunalen erinrat om de skäl som kommissionen angav för sin bedömning, vilka visar kärnkraftsproduktionens specifika art som en näringsverksamhet. Tribunalen har således klart uppfyllt de krav som angetts ovan.

98.

Republiken Österrike har genom sitt andra argument hävdat att tribunalen borde ha fastställt att den relevanta näringsverksamheten var produktion av el och inte produktion av kärnenergi. Det har gjorts gällande att det är slutprodukten – det vill säga el – som räknas vid tillämpningen av bestämmelserna om statligt stöd.

99.

Jag kan inte godta detta. Hela förfarandet vid tillämpningen av bestämmelserna om statligt stöd går ut på att definiera den relevanta näringsverksamheten för att bedöma huruvida det aktuella stödet är nödvändigt för att bidra till den ekonomiska utvecklingen. Man ska därför ställa sig frågan huruvida det statliga stödet kommer att bidra till utvecklingen av kärnenergi, till skillnad från elproduktion i allmänhet. Kommissionen hade – såsom tribunalen konstaterade ( 66 ) – tillgång till en mängd bevis för att marknaden var antingen ovillig – eller till och med oförmögen – att finansiera projektet Hinkley Point C i avsaknad av garantier och andra former av stöd från Förenade kungariket. I förevarande mål saknar det betydelse att det kanske inte föreligger ett marknadsmisslyckande med avseende på andra former av elproduktion. Här ska det återigen hållas i minnet att varje medlemsstat har rätt att välja sin egen energimix enligt artikel 194.2 FEUF.

100.

I den mån som Republiken Österrike har åberopat punkt 54 och följande punkter i tribunalens beslut i mål T‑382/15, Greenpeace Energy m.fl./kommissionen, ( 67 ) ska det påpekas att tribunalen i det målet behandlade parternas rätt att väcka talan enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF, vilken ska bedömas enligt de kriterier som angetts i mål C‑25/62, Plaumann/kommissionen. ( 68 ) För det syftet prövade tribunalen frågan huruvida det förelåg en konkurrenssituation på marknaden mellan stödmottagarna och sökandena. Den bedömningen syftar till att fastställa huruvida sökandena påverkades av stödet. Detta är dock en fråga som skiljer sig något från att fastställa vad som utgör en ”näringsverksamhet” i den mening som avses i artikel 107.3 c FEUF. Näringsverksamheten fastställs för att fastställa en referenspunkt för en proportionalitetsbedömning, där det undersöks huruvida stödet är nödvändigt för att underlätta näringsverksamheten och, om så är fallet, huruvida stödet har en stimulanseffekt för det syftet. Konkurrenssituationen på marknaden blir, å andra sidan, relevant först när man tittar på det ytterligare kriteriet i artikel 107.3 c FEUF avseende huruvida stödet påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset ( 69 ). För det syftet utgick tribunalen från hela elmarknaden snarare än enbart den ”näringsverksamhet” som består av produktion av el genom användning av kärnkraft. ( 70 )

101.

Av dessa skäl gjorde tribunalen inte sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den fann att produktionen av kärnenergi utgjorde den relevanta näringsverksamheten i den mening som avses i det positiva villkoret i artikel 107.3 c FEUF, nämligen att underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter.

102.

Det tredje argumentet under denna rubrik är att tribunalen borde ha ansett att marknadsmisslyckande är ett relevant kriterium vid tillämpningen av artikel 107.3 c FEUF. I motsats till vad tribunalen konstaterade i sitt avgörande, gör Republiken Österrike gällande att kommissionen hade identifierat ett marknadsmisslyckande, även om detta konstaterande, enligt Republiken Österrike, var felaktigt på grund av en felaktig definition av marknaden.

103.

Återigen kan jag inte godta detta argument. Till att börja med slog kommissionen fast att det hade förekommit ett marknadsmisslyckande, eftersom den utgick från antagandet att kapitalmarknader som i vanliga fall fungerar inte kommer att finansiera byggandet av nya kärnkraftsanläggningar med hänsyn till den ytterst långa tidsplaneringen och den upplevda politiska risken som hänger samman med ett sådant projekt. ( 71 )

104.

Det ska vidare hållas i minnet att tribunalen har – enligt min mening korrekt – hittills underkänt påståendet att identifieringen av marknadsmisslyckande utgör en väsentlig del av bedömningen enligt 107.3 c FEUF. ( 72 ) Jag vill inte bli missförstådd i detta avseende: förekomsten av ett marknadsmisslyckande kan naturligtvis ofta utgöra den mest övertygande bevisningen för att stödet är nödvändigt i den mening som avses i artikel 107.3 c FEUF. Vad som emellertid krävs för denna bedömning är inte att det föreligger ett marknadsmisslyckande i sig ( 73 ), utan snarare att det aktuella statliga stödet skulle underlätta vissa näringsverksamheter. ( 74 )

105.

I punkterna 405 och 413 i den överklagade domen bedömde tribunalen effekterna av stödåtgärden, nämligen att Hinkley Point C kan byggas, tillsammans med följderna av detta för försörjningen av baslastel i Förenade kungariket. Den slog även fast att den nödvändiga kapaciteten inte kunde realistiskt sett tillhandahållas genom vindkraft. I punkt 507 i samma dom fann tribunalen att Förenade kungariket hade rätt att behålla kärnenergi i sin energimix. I punkt 506 fann tribunalen att det inte fanns någon anledning att ifrågasätta kommissionens slutsats att risken för snedvridning av konkurrensen var begränsad. I punkterna 470 och 499 angav tribunalen att stödåtgärderna inte är alltför diskriminerande mot andra tekniker. Slutligen slog tribunalen fast i punkt 515 och följande punkter att kommissionen inte hade någon skyldighet att beakta de principer som angetts i punkt 82 i detta förslag till avgörande. Republiken Österrike har bestritt dessa konstateranden.

106.

Republiken Österrike har vidare hävdat att tribunalen gjorde fel när den bedömde den aktuella åtgärdens proportionalitet. Den har särskilt gjort gällande följande. För det första borde tribunalen ha bedömt åtgärdens proportionalitet med hänvisning till hela elmarknaden. För det andra borde tribunalen ha medgett att det aktuella förfarandet i huvudsak innebar ett pilotmål avseende huruvida nya kärnkraftsprojekt i allmänhet är proportionerliga. En eventuell snedvridning av konkurrensen borde därför ha bedömts mot bakgrund av detta övervägande. För det tredje kommer en konsekvens av tribunalens dom vara att kärnkraftsproducenter beviljas en kontinuerlig fördel på bekostnad av andra energiproducenter. För det fjärde påstås tribunalen inte ha gjort någon avvägning mellan de negativa effekterna av kärnenergi (inklusive de långsiktiga kostnaderna för bortskaffande av avfall) och dess potentiella fördelar.

107.

Denna grund syftar på det krav på proportionalitet som utgör det negativa villkoret i artikel 107.3 c FEUF, enligt vilket en stödåtgärd inte bara måste vara nödvändig för att underlätta utvecklingen av en näringsverksamhet, den får inte heller påverka handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

108.

Vad beträffar argumentet om proportionalitet med avseende på elmarknaden som helhet, tycks detta verkligen vara en variant av den andra grundens andra del, nämligen att den relevanta marknaden är den mer omfattande elmarknaden till skillnad från marknaden för produktion av kärnenergi. I detta sammanhang är det dock ovidkommande att elen kunde ha producerats på andra sätt.

109.

Detta leder till den grundläggande omständigheten att Förenade kungariket enligt artikel 194.2 FEUF hade rätt att välja sina olika energikällor och att det valde att ha kärnenergi som en del av denna energimix. Kommissionen var därför på grund av artikel 194.2 FEUF skyldig att beakta proportionaliteten hos den aktuella åtgärden som var avsedd att genomföra detta politiska val, nämligen produktionen av kärnenergi vid Hinkley Point C. Det kan därför inte anses att kommissionens proportionalitetsbedömning var otillåtet snäv eller att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i det avseendet.

110.

När det gäller argumentet om pilotmål, har Republiken Österrike åberopat avsnitt 6 i kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. ( 75 ) Jag medger att jag anser att denna hänvisning är något förbryllande, eftersom det inte finns något i avsnitt 6 (eller för den delen någon annanstans) i kommissionens tillkännagivande som rör begreppet pilotmål. Kommissionens tillkännagivande avser endast huruvida en åtgärd utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Enligt skäl 2 ”berör [det] … inte frågan huruvida det statliga stödet är förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.2 och 107.3 samt artikel 106.2 i fördraget, vilket det är kommissionens sak att bedöma”. Tillkännagivandet som sådant är helt utan betydelse vad gäller bedömningen av huruvida en åtgärd är proportionerlig med avseende på artikel 107.3 c FEUF. Kommissionens tillkännagivande kan således inte anses utgöra någon verklig vägledning när det gäller en sådan bedömning.

111.

Jag övertygas inte heller av att Republiken Österrike har åberopat EU-domstolens avgörande i mål C‑518/13, Eventech. ( 76 ) Det målet avsåg frågan huruvida ett regleringsbeslut som innebar att vissa allmänna transportfordon som används vid passagerartransport tilläts använda bussfilerna på Londons gator, medan andra uteslöts, kunde utgöra en form av statligt stöd. I sin dom påpekade domstolen att för det syftet är det ”inte … nödvändigt att styrka att stödet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna och att konkurrensen faktiskt snedvrids, utan endast att undersöka huruvida det kan påverka handeln och snedvrida konkurrensen”. ( 77 )

112.

Jag kan inte hjälpa att det känns som att alltför långtgående slutsatser har dragits av detta visserligen mycket viktiga avgörande, som rör det aktuella statliga stödets potentiella inverkan. I synnerhet finns det inget i domen som tyder på att bedömningen huruvida stödet är förenligt med den inre marknaden ska göras på annat sätt än med hänvisning till det individuella stöd som den omtvistade åtgärden avser. Allt detta betyder att det inte finns något i domen Eventech ( 78 ) som stöder det mer omfattande påståendet att kommissionen borde ha beaktat frågan huruvida beviljandet av stöd av detta slag skulle kunna snedvrida konkurrensen i allmänhet.

113.

Jag kan inte heller godta argumentet att effekten av detta avgörande kommer att gynna kärnkraftsoperatörer på bekostnad av andra former av elproduktion. ( 79 ) Det ska erinras om att varje anmälan om beviljande eller ändring av statligt stöd måste bedömas från fall till fall enligt artikel 107 FEUF.

114.

Under alla omständigheter är det helt uppenbart att hindren för inträde på marknaden för kärnkraft är helt annorlunda än för andra former av elproduktion: dessa specifika hinder innefattar den politiska risk som hänger samman med motståndet mot kärnkraft, de enorma kapitalkostnader som byggandet av dessa kärnkraftverk medför och de särskilda kostnader som hänger samman med säker förvaring av använt kärnbränsle. Som jag redan har påpekat syftar den omtvistade stödåtgärden i förevarande fall till att åtgärda dessa särskilda svårigheter genom exempelvis särskilda mekanismer som utformats för att hantera de särskilda och specifika politiska risker som är förknippade med projektet. Just på grund av att dessa bestämmelser syftar till att åtgärda dessa särskilda risker, är påståendet att det omtvistade beslutet på något sätt innebär en form av diskriminering av andra former av elproduktion, med all respekt, både konstlat och orealistiskt.

115.

Republiken Österrike har vidare hävdat att tribunalen felaktigt slog fast att den inte behövde beakta i vilken mån de aktuella åtgärderna var skadliga för viktiga miljöprinciper, såsom försiktighetsprincipen, principen om att förorenaren ska betala och hållbarhetsprincipen. ( 80 ) Bortsett från den omständigheten att Republiken Österrike inte gick vidare med sitt påstående vad beträffar de påstådda miljöskadorna, ska det även påpekas att artikel 107 FEUF ingår i avdelning VII som föreskriver gemensamma regler om konkurrens, beskattning och tillnärmning av lagstiftning. Kommissionens uppgift är därför, såsom klargörs i artikel 107.2 FEUF och 107.3 FEUF, endast att bedöma huruvida den aktuella statliga åtgärden kan anses ”som förenlig med den inre marknaden”.

116.

Den inre marknaden definieras i sig i artikel 26.2 FEUF som ett område ”utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs i enlighet med bestämmelserna i fördragen”. Det är visserligen riktigt att tribunalen påpekade i mål T‑57/11, Castelnou Energía/kommissionen, ( 81 ) att miljöpolitik ska integreras i utformningen och genomförandet av unionens politik, men faktum kvarstår att tribunalen i det målet även påpekade att miljöskyddet ”utgör … egentligen inte en av beståndsdelarna i denna inre marknad”.

117.

Det framgår således att kommissionens uppgift enligt artikel 107 FEUF är mer begränsad än vad Republiken Österrike har gjort gällande. Denna uppgift består huvudsakligen i att bedöma huruvida det aktuella stödet är förenligt med konkurrensreglerna och den inre marknaden. Kommissionen har dock inte fått till uppgift att i det sammanhanget bedöma huruvida den särskilda stödåtgärden är förenlig med unionsrätten i allmänhet, utöver de särskilda krav som den inre marknaden och konkurrensreglerna ställer.

118.

Detta gäller kanske i än högre grad i samband med sådana frågor som iakttagandet av miljöbestämmelserna, eftersom detta är en uppgift som, åtminstone i första instans, har tilldelats de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat, som ansvarar för att besluta huruvida det aktuella projektet ska beviljas vederbörligt tillstånd ur planerings- och miljöperspektiv. I det avseendet instämmer jag i tribunalens uttalande när den i mål T‑289/03, BUPA m. fl./kommissionen, ( 82 ) slog fast att kommissionen ”skall … göra en bedömning med avseende på relevanta bestämmelser som inte i strikt mening hör till de bestämmelser som avser statligt stöd endast om vissa av villkoren för stödet i fråga är så nära förbundna med stödets mål att deras eventuella bristande överensstämmelse med dessa bestämmelser med nödvändighet skulle påverka stödets förenlighet med den gemensamma marknaden”.

119.

Härav följer därför att tribunalen inte gjorde en felaktig bedömning när den fann att kommissionen inte var skyldig att undersöka den potentiella miljömässiga inverkan av Hinkley Point C vid sin prövning av huruvida stödet var förenligt med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.3 c FEUF.

120.

I punkterna 612 och 613 i den överklagade domen angav tribunalen att i ett mål där gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd ( 83 ) var tillämpliga, förelåg det en skyldighet att klassificera det aktuella stödet med hänsyn till huruvida det utgjorde investeringsstöd eller driftstöd. Tribunalen slog dock fast att det inte var nödvändigt under de aktuella omständigheterna.

121.

Republiken Österrike har bestritt dessa konstateranden och hävdat att delar av stödåtgärderna utgör driftstöd som inte är avsett att stimulera till investeringar i anläggningen, utan snarare var en form av stöd som i huvudsak var avsett att subventionera driften av anläggningen. Den har vidare hävdat att driftstöd på sin höjd är förenligt med den gemensamma marknaden i undantagsfall. Republiken Österrike har påpekat att på en fungerande produktmarknad där produkten ”el” tillhandahålls i nödvändiga kvantiteter, är driftsstöd otillåtet på grund av att det snedvrider konkurrensen i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

122.

Tribunalen delade emellertid kommissionens bedömning att det aktuella stödet skulle anses motsvara investeringsstöd, eftersom det skulle göra det möjligt för NNBG att åta sig att investera i anläggandet av Hinkley Point C. Tribunalen drog uttryckligen slutsatsen att nettonuvärdet på lösenprisbetalningarna, sett från en finansiell modell, kunde anses motsvara en betalning av ett engångsbelopp som skulle göra det möjligt för NNBG att täcka anläggningskostnaderna.

123.

Tribunalen underkände Republiken Österrikes argument och påpekade följande i punkt 583 i den överklagade domen:

”… Ingenting hindrar nämligen att en stödåtgärd som främjar ett mål av allmänt intresse, vilken är lämplig och nödvändig för att uppfylla detta mål, som inte påverkar handelsvillkoren i en utsträckning som strider mot det allmänna intresset och som således uppfyller kraven i artikel 107.3 c FEUF, förklaras förenlig med den inre marknaden med tillämpning av denna bestämmelse, oberoende av frågan huruvida den ska klassificeras som investeringsstöd eller driftstöd. Dessutom ska det erinras om att även ett driftstöd kan förklaras förenligt med den inre marknaden när dessa villkor är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2016, Magic Mountain Kletterhallen m.fl./kommissionen, T‑162/13, ej publicerad, EU:T:2016:341, punkterna 116 och 117).”

124.

Bortsett från den omständigheten att detta uttalande inte har bestritts av Republiken Österrike, vilket kan medföra att den fjärde grunden blir verkningslös, kan överklagandet inte heller bifallas såvitt avser denna grund. Kommissionen hade även slagit fast att åtgärderna eftersträvade ett mål av allmänt intresse, det vill säga skapandet av ny kapacitet för kärnenergiproduktion, som inte skulle kunna uppnås i tid utan ett ingripande av staten. Under dessa omständigheter konstaterade tribunalen att dessa åtgärder ”inte [kan] betraktas som statligt stöd begränsat till att bibehålla status quo” och att tvärtom skulle, ”enligt kommissionens konstateranden, utan dessa ingen investering i ny kapacitet för kärnenergiproduktion göras i tid”. ( 84 ) Tribunalen slog även – enligt min mening med rätta – fast att CfD-kontrakten i huvudsak var en prisstabiliseringsmekanism avsedd ”att säkerställa stabila intäkter under en tillräckligt lång period för att ge det berörda företaget ett incitament till att investera de belopp som krävs för byggandet av sådan ny kapacitet”. Det var inte heller jämförbart med den traditionella formen av stöd som fungerade som ett icke återbetalningspliktigt bidrag. Tvärtom syftade det snarare till att ge incitament till investeringar genom att garantera en pålitlig och stabil prisnivå. ( 85 )

125.

Det kan tilläggas att förfarandet avseende CfD-kontrakt i sig är proportionerligt, eftersom det föreskriver vad som skulle kunna kallas en mekanism för återkrav, eftersom det tillåter att medel återkrävs om referenspriset är högre än lösenpriset. Allt detta bekräftar ståndpunkten att CfD-kontraktet ska utformas för att säkerställa ett stabilt intäktspris för investerarna. Detta pris fastställs på en nivå som garanterar investerarna större förtroende för att de med tiden kan uppnå ett avkastningsmål med sin investering. Lösenpriset är avsett att möjliggöra en rimlig marginal till förmån för dessa investerare, medan mekanismen för återkrav också säkerställer att investerarna inte får någon oväntad bonus för det fall referenspriset är högre än lösenpriset.

126.

Tribunalen slog även – enligt min mening återigen med rätta – fast att kommissionen, under de aktuella omständigheterna, hade rätt att beakta det faktum att lösenpriset inte bara beaktade kostnaderna för byggandet av Hinkley Point C, utan även driftskostnaderna. Tribunalen ansåg – enligt min mening ännu en gång med rätta – att dessa kostnader påverkade ”projektets lönsamhet” och hade således ”en inverkan på det belopp som lösenpriset måste nå upp till för att få fram beslutet om investering i ny kapacitet för kärnenergiproduktion”. ( 86 )

127.

Som jag just har angett kan jag bara instämma i denna bedömning. Med risk för att jag upprepar mig: huvudfrågan när det gäller huruvida stöd är förenligt med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.3 c FEUF är i grunden huruvida sådant stöd leder till en utveckling av vissa näringsverksamheter som i annat fall inte skulle ske. Jag anser därför att det inte på förhand kan göras någon åtskillnad mellan investeringsstöd och driftstöd. En sådan åtskillnad är inte motiverad av själva ordalydelsen i artikel 107 FEUF, och skulle dessutom under alla omständigheter vara alltför förenklad och endast föranleda ett kringgående genom användningen av konstlade redovisningstekniker.

128.

Man skulle naturligtvis kunna instämma i att den omständigheten att en omtvistad åtgärd utgör driftstöd skulle, under vissa omständigheter, kunna tyda på att stödet enbart är avsett att förstärka status quo. Som tribunalen själv påpekade kan stöd av detta slag givetvis inte ”uppfylla kraven i artikel 107.3 c FEUF”, eftersom sådant stöd inte kan ”underlätta utvecklingen i den mening som avses i denna bestämmelse”. ( 87 )

129.

Situationen i förevarande mål är dock en helt annan och – det kanske till och med skulle vara mer korrekt att säga – är i vissa avseenden exceptionell. Som Republiken Österrike har påpekat är det riktigt att vissa delar av lösenpriset inte är begränsade till rena byggnadskostnader som sådana, utan innefattar även specifika kostnader som är förknippade med kärnenergiproduktion, däribland kostnaderna för att hantera använt bränsle. Dessa kostnader utgör likväl investeringskostnader, som NNBG med nödvändighet måste bära om anläggningen ska kunna tas i drift.

130.

Situationen ändras inte heller av den omständigheten att mekanismen för lösenpriset föreskriver att de relevanta beräkningarna ska revideras efter 15 respektive 25 år. Det ska här erinras om att – såsom tribunalen påpekade – de driftskostnader på grundval av vilka lösenpriset ursprungligen beräknades skulle uppskattas på förhand och att driftstiden för Hinkley Point C kommer per definition att vara väldigt lång – kanske upp till 60 år. ( 88 ) Mekanismen för revidering har således till syfte att minska de risker som följer av ett sådant långsiktigt kontrakt för båda parter för det fall det föreligger en väsentlig skillnad (åt endera hållet) mellan lösenpriset och referenspriset. Inget av detta kan påverka det faktum att denna prissättningsmekanism har en nära anknytning till själva investeringsbeslutet med avseende på Hinkley Point C.

131.

Vidare finns det ingenting i domstolens avgöranden i mål C‑86/89, Italien/kommissionen ( 89 ) eller, för den delen, mål C‑459/10 P, Freistaat Sachsen och Land Sachsen-Anhalt/kommissionen, ( 90 ) som stöder Republiken Österrikes argument. Det förstnämnda målet avsåg stöd till vissa producenter som skulle vara till hjälp för att höja alkoholhalten i vissa viner. Domstolen fastställde helt enkelt kommissionen beslut, i vilket det hade slagits fast att det inte utgjorde något mål av allmänt intresse att stödja beviljandet av stöd i den mening som avses i artikel 107.3 FEUF.

132.

Detsamma gäller målet Freistaat Sachsen och Land Sachsen-Anhalt/kommissionen ( 91 ), där stödet i fråga var avsett att främja utbildning av anställda vid ett nytt center för budleveranser vid flygplatsen Leipzig-Halle. I det fallet hade kommissionen slagit fast att utbildningen skulle ske under alla omständigheter, så att stödet inte i någon mening var avgörande för att stödja den berörda regionen. Det är knappast förvånande att detta beslut till slut fastställdes av domstolen.

133.

Tribunalen drog följaktligen i förevarande fall slutsatsen att kommissionens beslut att godkänna det aktuella stödet på grund av att det stöttade investeringar i ett kärnenergiprojekt som i annat fall kanske inte hade ägt rum omfattades av dess utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 107.3 FEUF. Den kom fram till denna slutsats trots att delar av stödet avsåg driftskostnader, även om kommissionen också hade konstaterat att prissäkerhet i förhållande till dessa driftskostnader utgjorde en central del av incitamenten till investeringar i projektet. För egen del räcker det att påpeka att tribunalens resonemang med avseende på denna grund inte visar att det skett någon felaktig rättstillämpning.

134.

I punkt 251 och följande punkter i den överklagade domen slog tribunalen fast att det av skälen 23 och 25 samt artiklarna 7 och 8 i förordning nr 651/2014 inte kan dras slutsatsen att endast en stödåtgärd vars motsvarighet i bidrag har beräknats får förklaras förenligt med den inre marknaden. Inte heller av annan sekundärrätt kan slutsatsen dras att stödåtgärder måste exakt beräkna den bidragsekvivalent som de motsvarar. Vidare slog tribunalen fast i punkt 309 i den överklagade domen att oberoende av huruvida tillkännagivandet om garantier tillämpades, kunde Republiken Österrikes argument om garantins varaktighet inte godtas. I punkt 338 fann tribunalen att de bevis som hade ingetts inte kunde styrka att EDF hade ekonomiska svårigheter.

135.

Under denna rubrik har Republiken Österrike åberopat två delar. För det första har den hävdat att stödkomponenterna ”inte fastställdes tillräckligt” i det omtvistade beslutet. I detta sammanhang har Republiken Österrike hävdat att denna underlåtenhet utgör ett åsidosättande av kommissionens riktlinjer och förordningar rörande bestämmelserna om statligt stöd som borde ha tillämpats i förevarande fall enligt principerna om likabehandling och icke-diskriminering. Republiken Österrike har hävdat att det otillräckliga fastställandet av stödkomponenter under alla omständigheter gör det omöjligt att genomföra en korrekt proportionalitetsbedömning och att stöden vid en nedstängning alltid kommer att leda till en överkompensation så snart de överstiger ett belopp som skulle betalas vid en expropriation.

136.

I det sammanhanget har Republiken Österrike anfört ett annat allmänt argument som avser tillämpligheten av artikel 1 c i förordning nr 2015/1589 jämförd med artikel 4.1 i förordning nr 794/2004. Republiken Österrike har anfört att tillämpningen av dessa bestämmelser förutsätter att den ursprungliga budgeten för stödet går att fastställa, eftersom en anmälan enligt artikel 4.1 i förordning nr 794/2004 är avhängig av huruvida originalbudgeten har ökat med mer än 20 procent, en beräkning som inte går att göra om originalbudgeten är obestämd.

137.

För det andra anser Republiken Österrike att kommissionen borde ha tillämpat tillkännagivandet om garantier. Enligt Republiken Österrike är denna underlåtenhet inte tillåten, eftersom kommissionen är bunden av sina egna riktlinjer och tillkännagivanden och den borde ha gjort varje fastställande med stöd av nämnda tillkännagivande. Republiken Österrike har pekat på vad den anser är ett otillräckligt fastställande av garantins varaktighet. I detta sammanhang påstås det att tribunalen åsidosatte punkt 4.2 i tillkännagivandet om garantier genom att inte beräkna garantiernas ”kontantbidragsekvivalent”.

138.

Enligt punkterna 3.2.a och 4.1.a i tillkännagivandet borde vidare kommissionen – självmant – ha kontrollerat huruvida låntagaren befann sig i ekonomiska svårigheter. Detta är av betydelse, eftersom statligt stöd till företag i trångmål i allmänhet inte är tillåtet. Enligt Republiken Österrike utgör en omständigheten att tribunalen inte medgav detta misstag en ytterligare felaktig rättstillämpning

139.

Vad beträffar Republiken Österrikes argument om att stödkomponenterna inte har fastställts på rätt sätt och att detta utgör ett åsidosättande av en rad riktlinjer från kommissionen och förordningar rörande bestämmelserna om statligt stöd som borde ha tillämpats i förevarande fall enligt principerna om likabehandling och icke-diskriminering, angav tribunalen kraven för att tillämpa artikel 107.3 c FEUF i punkterna 248 och 249 i den överklagade domen. Eftersom kommissionen kunde bedöma stödet i enlighet med dessa krav utan att närmare fastställa stödkomponenterna, gjorde kommissionen sig inte skyldig till något fel och det gjorde inte heller tribunalen när den godtog detta. ( 92 ) Som framgår av tribunalens detaljerade bedömningar i punkterna 251–255 i den överklagade domen finns det skäl som är specifika för ovannämnda riktlinjer och förordningar till varför stödbeloppen måste beräknas. I många fall beror detta på ett standardiserat synsätt som varken är lämpligt eller nödvändigt när artikel 107.3 c FEUF tillämpas direkt.

140.

I den mån som Republiken Österrike har hävdat att proportionalitetsbedömningen inte kunde utföras på ett korrekt sätt på grund av ett bristfälligt fastställande av stödkomponenterna, har Republiken Österrike i själva verket försökt att på nytt framföra de argument som den redan har anfört i den tredje grundens fjärde del. Som jag redan har påpekat syftar proportionalitetsbedömningen enligt artikel 107.3 c FEUF endast till att avgöra huruvida stödet påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Republiken Österrike har inte ens hävdat att de stödkomponenter som den anser är obestämda, såsom kostnaden för bortskaffande av avfall och slutförvaring eller de exakta villkoren i ministeriets avtal, har en sådan verkan. Av det skälet kan Republiken Österrikes argument i detta avseende inte godtas.

141.

Vad beträffar Republiken Österrikes argument rörande eventuella problem vid tillämpningen av artikel 1 c i förordning nr 2015/1589 jämförd med artikel 4.1 i förordning nr 794/2004, är det oklart vilken del av den överklagade domen som har angripits. ( 93 ) Bortsett från denna brist, utgör det inte på något sätt stöd för Republiken Österrikes argument. Republiken Österrike har hävdat att den inte kan förstå hur de stödåtgärder som är aktuella i detta fall kan vara förenliga med ovannämnda bestämmelser. I själva verket behöver de inte vara det. Artikel 4 i förordning nr 794/2004 behandlar endast undantag till/förenklingar av anmälningsförfarandet. Om dessa krav, som exempelvis att ökningen av budgeten för en godkänd stödordning inte överstiger 20 procent, inte kan styrkas, kommer åtgärden helt enkelt att betraktas som ett ”nytt stöd” och måste anmälas enligt standardformuläret för anmälan, i stället för ett förenklat anmälningsformulär enligt artikel 2 och bilaga I i förordning nr 2015/1589. ( 94 ) I motsats till vad Republiken Österrike har hävdat, även om underlåtenheten att fastställa den ursprungliga budgeten kan hindra Förenade kungariket från att anmäla en ökning i ett förenklat formulär, kan den med säkerhet varken befria eller hindra Förenade kungariket från att anmäla en ”ökning av budgeten” som ett ”nytt stöd”.

142.

Den omständigheten att en eventuell senare ändring av åtgärderna ska anmälas återspeglas även i punkt 266 i den överklagade domen. Där har tribunalen framhållit att kommissionens beslut om godkännande endast avser det projekt som hade anmälts till den. Detta konstaterande har inte angripits av Republiken Österrike. Republiken Österrikes argument kan följaktligen inte godtas.

143.

Av alla dessa skäl kan överklagandet inte bifallas såvitt avser den första delen av Republiken Österrikes femte grund.

144.

Vad beträffar tillkännagivandet om garantier ska det, såsom Republiken Frankrike korrekt har uppgett, påpekas att tillkännagivandet om garantier behandlar frågan huruvida en garanti utgör statligt stöd, snarare än bedömningen av huruvida den är förenlig med den gemensamma marknaden. Detta klargörs i punkt 5 i tillkännagivandet om garantier. Det betyder att dess tillämpning inte påverkar huruvida kreditgarantin är förenlig med artikel 107.3 c FEUF. Enligt punkt 3.2 d i tillkännagivandet om garantier är den omständigheten att ”[e]tt marknadsorienterat pris betalas för garantin” ett av fyra kriterier som måste vara kumulativt uppfyllda för att förekomsten av statligt stöd ska kunna uteslutas vad gäller enskilda statliga garantier. I det avseendet bör det påpekas att ingen av parterna har bestritt att kreditgarantin utgjorde statligt stöd, just på grund av att det pris som NNBG betalade med hänsyn till denna garanti inte kunde betraktas som ett marknadspris. Det kunde inte betraktas som ett marknadspris av det enkla skälet att det inte fanns någon sådan garanti tillgänglig på de relevanta kapitalmarknaderna. ( 95 ) Det är således otvivelaktigt att kreditgarantin inte uppfyllde kriterierna för att uteslutas som statligt stöd i enlighet med tillkännagivandet om garantier. Av samma skäl behövde inte tribunalen närmare undersöka frågan huruvida ”[l]åntagaren … inte [är] i ekonomiska svårigheter”. Detta är ett annat av de fyra kriterier som har uppställts för det ändamålet. ( 96 )

145.

Republiken Österrikes argument om att en kontantekvivalent för garantin under alla omständigheter borde ha beräknats enligt punkt 4.2 i tillkännagivandet om garantier är inte heller korrekt. Med hänsyn till att kreditgarantin, tillsammans med de andra stödåtgärderna, obestridligen klassificerades som statligt stöd, fanns det ingen anledning att närmare undersöka saken.

146.

Av dessa skäl är Republiken Österrikes argument avseende tillkännagivandet om garantier under alla omständigheter verkningslöst och överklagandet kan inte bifallas såvitt avser någon del av den femte grunden.

147.

Händelsevis hade kommissionen uttryckt oro över att den ursprungliga ränta som Förenade kungariket hade föreslagit med avseende på kreditgarantin hade underprissatt den relevanta risken. Förenade kungariket hade därför justerat garantiräntan till 295 räntepunkter (vilket ungefär återspeglar en kreditrisk BB) och kommissionen konstaterade att den justerade garantiräntan gav ett närmevärde för en hypotetisk marknadsränta för en garanti som faktiskt inte erbjöds till marknaden. ( 97 ) Denna ändring i den justerade räntestrukturen tog även upp de farhågor som kommissionen hade gett uttryck för beträffande den exceptionellt långa löptiden på de obligationer som skulle emitteras. ( 98 )

148.

Frågan begränsar sig således till följande: kan det hävdas att det föreligger en verklig osäkerhet vad gäller antingen garantins varaktighet, lånebeloppet eller hur räntan beräknades? För egen del kan jag bara instämma i tribunalens synsätt, vilken underkände dessa påståenden. ( 99 )

149.

Det är kanske tillräckligt att här konstatera att kommissionen hade tillgång till bevisning på grundval av vilken den med rätta kunde dra slutsatsen att garantin inte hade obegränsad varaktighet, utan att den snarare avser punktlig betalning av kapitalbeloppet och ränta, då obligationerna har en vägd genomsnittlig livslängd på 27,4 år. ( 100 ) Man kan på samma sätt konstatera att kommissionen hade väl underbyggda skäl för att motivera dess slutsats att den justerade räntan med avseende på kreditgarantin borde vara 295 räntepunkter, vilket således återspeglade både ett kreditbetyg BB och de aktuella obligationernas exceptionellt långa löptid. ( 101 )

150.

Under dessa omständigheter måste jag konstatera att Republiken Österrikes argument avseende den påstådda osäkerheten i fråga om stödets omfattning helt enkelt saknar grund.

151.

Sammanfattningsvis är mina huvudsakliga slutsatser därför följande:

152.

Under dessa omständigheter föreslår jag därför att domstolen ska ogilla Republiken Österrikes överklagande av tribunalens dom.