1)

Artikel 29.2 andra meningen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat ska tolkas så, att en sökande ”håller sig undan”, i den mening som avses i den bestämmelsen, när personen i fråga avsiktligen och i syfte att hindra överföring drar sig undan behöriga nationella myndigheter när dessa myndigheter söker överföra vederbörande. Det kan antas att detta är fallet när överföringen inte kan verkställas på grund av att sökanden har lämnat den anvisade bosättningsorten utan att ha underrättat behöriga nationella myndigheter om sin frånvaro, under förutsättning att personen i fråga blivit informerad om sina skyldigheter i detta avseende vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Sökanden behåller möjligheten att visa att det faktum att vederbörande inte har informerat myndigheterna om sin frånvaro är motiverat av giltiga skäl och inte av en avsikt att dra sig undan myndigheterna.

Artikel 27.1 i förordning nr 604/2013 ska tolkas så, att den berörda personen inom ramen för ett överklagande av ett överföringsbeslut kan åberopa artikel 29.2 i den förordningen och göra gällande att fristen för överföring på sex månader har löpt ut eftersom vederbörande inte hållit sig undan.

2)

Artikel 29.2 andra meningen i förordning nr 604/2013 ska tolkas så, att det, för att förlänga överförandefristen till högst 18 månader, räcker att den anmodande medlemsstaten underrättar den ansvariga medlemsstaten före utgången av sexmånadersfristen för överföring om att den berörda personen håller sig undan och samtidigt anger den nya fristen för överföring.

3)

Unionsrätten ska tolkas så, att dess tillämpningsområde omfattar frågan huruvida artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna utgör hinder för att en sökande av internationellt skydd överförs enligt artikel 29 i förordning nr 604/2013 till den medlemsstat som enligt den förordningen normalt sett är ansvarig för att pröva vederbörandes ansökan om internationellt skydd, när sökanden — för det fall internationellt skydd beviljas i den medlemsstaten — skulle löpa en allvarlig risk för att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling, i den mening som avses i nämnda artikel 4, på grund av de levnadsförhållanden som personen kan förvänta sig i egenskap av en person som beviljats internationellt skydd i nämnda stat.

Artikel 4 i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en sådan överföring av sökanden av internationellt skydd, såvida inte den domstol som har att pröva ett överklagande av överföringsbeslutet på grundval av objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen uppdaterade uppgifter och med beaktande av den norm för skydd av de grundläggande rättigheterna som garanteras i unionsrätten konstaterar att det finns en sådan risk för sökanden på grund av att vederbörande till följd av överföringen, oberoende av sin vilja och personliga val, skulle hamna i extremt materiellt armod.