30.1.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 30/21

1)

Ska mot bakgrund av principen om likvärdighet mellan visstidsanställda och tillsvidareanställda arbetstagare, en uppsägning av ett anställningsavtal på grund av ”objektiva omständigheter” enligt artikel 49.1 c ET och en uppsägning på sakligt grund enligt artikel 52 ET anses vara ”jämförbara situationer”, och innebär därmed skillnaden i ersättning mellan dessa båda fall att visstidsanställda och tillsvidareanställda arbetstagare behandlas olika, vilket är otillåtet enligt rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (1)?

2)

Om så är fallet, kan då de socialpolitiska mål som låg till grund för införandet av avtalsformen avlösningsavtal, enligt klausul 4.1 i nämnda ramavtal även anses motivera en skillnad i behandling i form av en lägre ersättning vid anställningsavtalets upphörande, när arbetsgivaren fritt får välja att detta avlösningsavtal ska gälla för viss tid?

3)

För att säkerställa den ändamålsenliga verkan av direktiv 1999/70 EG, om det inte anses finnas någon rimlig motivering enligt klausul 4.1, ska då skillnaden i behandling mellan visstidsanställda och tillsvidareanställda arbetstagare i den spanska lagstiftningen med avseende på ersättning vid anställningsavtalets upphörande, anses utgöra en sådan diskriminering som är förbjuden enligt artikel 21 i stadgan och som strider mot principen om likabehandling och icke-diskrimineringsprincipen, vilka ingår i unionens allmänna rättsprinciper?