1.

Begäran om förhandsavgörande, vilken har hänskjutits av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) avser tolkningen av artiklarna 5.5 och 6.1 rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund, ( 2 ) i dess lydelse enligt rådets direktiv 95/7/EG av den 10 april 1995 ( 3 ) (nedan kallat sjätte direktivet), och artiklarna 14.3 och 24.1 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt ( 4 ) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet), som från och med den 1 januari 2007 ersatte sjätte direktivet.

2.

Begäran har framställts i ett mål mellan Solar Electric Martinique SARL och ministre des Finances et des Comptes publics (finansministern, tillika minister för offentliga räkenskaper, Frankrike). Målet rör betalningsuppmaningar som bolaget hade mottagit avseende mervärdesskatt för perioden 1 januari 2005–31 december 2007.

3.

Ur materiellt hänseende avser målet frågan huruvida leverans och installering av solcellspaneler och solvärmda varmvattenberedare på byggnader eller för att förse fastigheter med elektricitet eller varmvatten i mervärdesskattehänseende ska betraktas som en enda sammansatt transaktion eller flera delbara transaktioner. Frågan har sin bakgrund i mervärdesskattebestämmelser som rör dels leverans, dels installation av förevarande utrustning. Medan leverans av solcellspaneler och solvärmda varmvattenberedare omfattas av en särskild undantagsordning i de franska utomeuropeiska departementen, kan installering av denna utrustning enligt fransk rätt omfattas av uttrycket byggnadsarbeten, som avses i artikel 5.5 i sjätte direktivet och återges i artikel 14.3 i mervärdesskattedirektivet. Dessa arbeten anses som tillhandahållande av tjänster och omfattas av en skattesats på 8,5 procent.

4.

För att lösa denna problematik måste dock först frågan besvaras om domstolen är behörig att besvara den hänskjutande domstolens begäran. Det nationella målet pågår nämligen i Martinique, det vill säga i ett av Republiken Frankrikes utomeuropeiska departement, som enligt artikel 3.3 i sjätte direktivet och artikel 6.1 c i mervärdesskattedirektivet uttryckligen är uteslutna från respektive direktivs tillämpningsområde.

5.

Av de skäl som kommer att förklaras nedan anser jag att domstolen ska förklara sig sakna behörighet att besvara den hänskjutna frågan från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen).

6.

Enligt artikel 2.1 i sjätte direktivet ska mervärdesskatt betalas för leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster som sker mot vederlag inom en medlemsstats territorium av en skattskyldig person i denna egenskap.

7.

Artikel 3 i sjätte direktivet har rubriken ”Territoriell tillämpning” och föreskriver i punkt 3 att Republiken Frankrikes utomeuropeiska departement ska undantas från medlemsstatens territorium och således inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

8.

I artikel 5.1 i sjätte direktivet definieras leverans av varor som överföring av rätten att såsom ägare förfoga över egendom.

9.

I artikel 5.5 i sjätte direktivet föreskrivs att medlemsstaterna får betrakta överlämnandet av vissa byggnadsarbeten som en leverans i den betydelse som begreppet har enligt punkt 1.

10.

Enligt artikel 6.1 i sjätte direktivet avses med ”tillhandahållande av tjänster” varje transaktion som inte utgör leverans av varor i den betydelse som avses i artikel 5.

11.

I artikel 1.2 andra stycket i mervärdesskattedirektivet föreskrivs att på varje transaktion ska mervärdesskatt, beräknad på varornas eller tjänsternas pris enligt den skattesats som är tillämplig på sådana varor eller tjänster, vara utkrävbar efter avdrag av det mervärdesskattebelopp som burits direkt av de olika kostnadskomponenter som utgör priset.

12.

Enligt artikel 6.1 c i mervärdesskattedirektivet ska inte direktivet tillämpas på de franska utomeuropeiska departementen.

13.

Artikel 14.3 i mervärdesskattedirektivet är formulerad på samma sätt som artikel 5.5 i sjätte direktivet. Enligt artikel 24.1 i mervärdesskattedirektivet avses med tillhandahållande av tjänster varje transaktion som inte utgör leverans av varor.

14.

Enligt artikel 256 IV 1 i code général des impôts (allmänna skattelagen) (nedan kallad CGI), i den lydelse som är tillämplig på den aktuella beskattningen i det nationella målet, ska byggnadsarbeten betraktas som tillhandahållanden av tjänster som är mervärdesskattepliktiga.

15.

Enligt artikel 266.1 f CGI består beskattningsunderlaget för byggnadsarbeten av priset enligt avtal, räkning eller faktura.

16.

I artikel 268 bis CGI föreskrivs att när en person samtidigt utför transaktioner som hänför sig till flera av de kategorier som anges i artiklarna i detta kapitel, fastställs vederbörandes omsättning genom att de regler som fastställs i dessa artiklar tillämpas på var och en av de olika transaktionsgrupperna.

17.

I artikel 295 CGI anges följande:

…

18.

Punkt I i artikel 50 duodecies I i bilaga IV till CGI, nämns, bland de varor vars import till departementen Guadeloupe, Martinique och Réunion är befriad från mervärdesskatt, ”ljuskänsliga halvledarkomponenter eller halvledarelement, inbegripet fotoelektromotoriska celler, även sammanfogade till moduler eller monterade i paneler”.

19.

Solar Electric Martiniques verksamhet består bland annat av försäljning och installering av solenergiutrustning i departementet Martinique. Från den 1 januari 2005 till den 31 december 2007, påförde bolaget mervärdesskatt på 8,5 procent på transaktioner avseende installering av solcellspaneler och solvärmda varmvattenberedare på tak på bostadshus för kostnaden för själva installationen. Bolaget ansåg nämligen att leveransen av utrustningen omfattades av undantaget enligt artikel 295 CGI och artikel 50 duodecies I i bilaga IV till CGI.

20.

Efter en kontroll ansåg skattemyndigheten att transaktionerna för installering av solcellspaneler och solvärmda varmvattenberedare var att betrakta som byggnadsarbeten och att de följaktligen skulle innefatta kostnaden för leveransen av utrustningen. Myndigheten vidtog följaktligen en rättelse av beskattningsunderlaget för dessa transaktioner med stöd av artikel 266 CGI.

21.

Den 21 september 2010 väckte Solar Electric Martinique talan vid Tribunal administratif de Fort-de-France (Förvaltningsdomstolen i Fort-de-France, Frankrike), för att bestrida kraven enligt skattemyndighetens betalningsuppmaningar.

22.

Både den talan och överklagandet som följde ogillades. Solar Electric Martinique överklagade därför till Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen). Bolaget gjorde bland annat gällande att domstolarna i de lägre instanserna hade gjort en felaktig rättstillämpning genom att slå fast att bolagets installering av solcellspaneler och solvärmda varmvattenberedare utgjorde en enda transaktion som var att betrakta som byggnadsarbete, trots att de kunde installeras utan att orsaka någon större skada på den berörda byggnaden och trots att de i regel inte medföljer vid uppförandet av byggnader.

23.

Den hänskjutande domstolen har angett att vad gäller transaktionerna för försäljning och installering av den utrustning som anges i artikel 295 CGI och artikel 50 duodecies punkt I i bilaga IV till CGI påförs mervärdesskatt endast för kostnaden för installationsarbetet, och inte för kostnaden för förvärv av utrustningen, förutom om installationsarbetet är att betrakta som byggnadsarbete. I så fall ska dessa transaktioner påföras mervärdesskatt för det totala belopp som mottagaren faktureras.

24.

Den hänskjutande domstolen preciserade att artikel 295 CGI endast är tillämplig i de utomeuropeiska departementen, det vill säga utanför sjätte direktivets territoriella tillämpningsområde, men de ovannämnda bestämmelserna i artikel 256 CGI avseende byggnadsarbeten är även tillämpliga i den europeiska delen av Frankrike och införlivar artiklarna 5.5 och 6.1 i sjätte direktivet, vilka återges i artiklarna 14.3 och 24.1 i mervärdesskattedirektivet, med fransk rätt.

25.

Enligt den hänskjutande domstolen ska bestämmelserna i dessa direktiv tillämpas enhetligt inom Europeiska unionen. Även om det mål som är anhängigt rör transaktioner som har ägt rum utanför dessa direktivs territoriella tillämpningsområde, är frågan således huruvida försäljning och installation av solcellspaneler och solvärmda varmvattenberedare på byggnader eller för att förse byggnader med elektricitet eller varmvatten utgör en enda transaktion som är att betrakta som byggnadsarbete i den mening som avses i dessa direktiv.

26.

Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”[Utgör] försäljning och installation av solcellspaneler och solvärmda varmvattenberedare på fastigheter eller för att förse fastigheter med elektricitet eller varmvatten, … en enda transaktion som är att betrakta som byggnadsarbete i den mening som avses i artiklarna 5.5 och 6.1 i … [sjätte direktivet], numera artiklarna 14.3 och 24.1 i … [mervärdesskattedirektivet] [?]”

27.

Skriftliga yttranden beträffande denna fråga har ingetts av den franska regeringen och Europeiska kommissionen. Dessa berörda parter och Solar Electric Martinique utvecklade sin talan vid förhandlingen den 9 februari 2017.

28.

Såsom jag kommer att utveckla nedan anser jag i första hand att domstolen inte är behörig att besvara den fråga som hänskjutits. Det är således endast i andra hand, för det fall domstolen inte antar mitt förslag, som jag kommer att analysera den hänskjutande domstolens tolkningsfråga i sak.

29.

Såsom den hänskjutande domstolen har medgett och såsom jag framhöll i inledningen, ägde de faktiska omständigheterna rum uteslutande i Martinique, det vill säga i ett av Republiken Frankrikes utomeuropeiska departement som uttryckligen är uteslutna från sjätte direktivets och mervärdesskattedirektivets territoriella tillämpningsområde. Det nationella målet faller således utanför tillämpningsområdet för de relevanta bestämmelserna i unionsrätten.

30.

Det är riktigt att domstolen vid ett flertal tillfällen har förklarat sig vara behörig att meddela förhandsavgörande beträffande unionsbestämmelser i fall då omständigheterna i det nationella målet inte omfattades av unionsrättens tillämpningsområde, men då dessa bestämmelser hade blivit tillämpliga genom att det i nationell rätt har hänvisats till deras innehåll. ( 5 )

31.

I detta sammanhang har domstolen i nyligen meddelad praxis preciserat att det är motiverat att domstolen tolkar unionsbestämmelser i situationer som inte omfattas av unionsrätten när dessa bestämmelser har blivit tillämpliga på sådana situationer på ett direkt och ovillkorligt sätt i syfte att säkerställa att de behandlas på samma sätt som de situationer som omfattas av unionsrätten. ( 6 )

32.

För att avgöra om domstolen är behörig att besvara den fråga som hänskjutits ska domstolen kontrollera huruvida det föreligger tillräckligt preciserade uppgifter som gör det möjligt för domstolen att konstatera att det i den nationella rätten finns en sådan direkt och ovillkorlig hänvisning till unionsrätten. ( 7 )

33.

Domstolens aktuella praxis visar sig visserligen vara högst varierande i fråga om vem som ska lämna de tillräckligt preciserade uppgifter som ska ges till domstolen. Domstolen har nämligen i vissa fall visat sig vara kompromisslös genom att kräva sådana uppgifter från enbart den hänskjutande domstolen, med risk för att det annars saknades anledning att besvara den hänskjutna frågan, ( 8 ) och i andra fall mer försonlig för att förklara sig behörig trots bristerna i begäran om förhandsavgörande genom att godkänna de berörda parternas förklaringar, i synnerhet dem från de intervenerande regeringarna i samband med förfarandet vid domstolen, även när de enbart framförts vid förhandlingen. ( 9 )

34.

Domstolen uppställer dock krav på att förfoga över tillräckligt preciserade uppgifter som styrker att det i nationell rätt direkt och ovillkorligt hänvisas till bestämmelser och principer i unionsrätten, vars tolkning begärs, ( 10 ) i synnerhet i situationer som unionslagstiftaren uttryckligen har uteslutit från unionsrättens tillämpningsområde. ( 11 )

35.

Trots att det i förevarande mål konstaterades att de transaktioner som är aktuella i det nationella målet inte omfattas av sjätte direktivets och mervärdesskattedirektivets tillämpningsområde och att artikel 295 endast är tillämplig på utomeuropeiska departement, anser den hänskjutande domstolen att artikel 256 CGI, som avser byggnadsarbeten, genomför införlivandet av de relevanta bestämmelserna i direktiven med nationell rätt och att, på grund av att artikeln även är tillämplig i den europeiska delen av Frankrike, bestämmelserna i dessa direktiv således ska tillämpas enhetligt inom Europeiska unionen.

36.

Dessa förklaringar övertygar inte mig.

37.

Jag vill för det första ange att begäran om förhandsavgörande just framställdes för att det beträffande de utomeuropeiska departementen, på vilka sjätte direktivet och mervärdesskattedirektivets inte är tillämpliga, finns särskilda bestämmelser, nämligen artikel 295 CGI och artikel 50 duodecies punkt I i bilaga IV till CGI, som föreskriver undantag för leverans av solcellspaneler och solvärmda varmvattenberedare.

38.

Det är avseende detta undantag som den hänskjutande domstolen behöver få fastställt om de två transaktionerna, som utgörs av dels leveransen, dels installation av solcellspaneler och solvärmda varmvattenberedare, ska betraktas som separata och självständiga och på vilka mervärdesskatt endast ska erläggas för installationen, eftersom leveransen ska vara undantagen. Om däremot dessa två transaktioner ska anses som en enda transaktion som enligt den hänskjutande domstolen endast kan kvalificeras så om installationen kvalificeras som byggnadsarbeten, ska beskattningen även omfatta leveransen av utrustningen.

39.

Det är emellertid uppenbart att det i artikel 295 CGI inte direkt och ovillkorligt hänvisas till bestämmelserna i sjätte direktivet eller i mervärdesskattedirektivet. I artikeln föreskrivs nämligen en specifik undantagsordning för leverans av varor som äger rum i de utomeuropeiska departementen, som är uteslutna från direktivens tillämpningsområden. Undantagsordningen föreskrivs inte genom dessa direktiv.

40.

Vad vidare gäller problemen med begreppet byggnadsarbeten, ger artikel 5.5 i sjätte direktivet, nu artikel 14.3 i mervärdesskattedirektivet, medlemsstaterna en möjlighet att betrakta överlämnandet av vissa byggnadsarbeten som leverans av varor.

41.

Såsom kommissionen påpekade i sina yttranden, framgår det av artikel 256 punkt IV 1 CGI att byggnadsarbeten inte betraktas som leverans av varor utan som tillhandahållande av tjänster, vilket innebär att Republiken Frankrike inte använde sig av den möjlighet som gavs i artikel 5.5 i sjätte direktivet och sedan i artikel 14.3 i mervärdesskattedirektivet, såsom den franska regeringen bekräftade som svar på frågor som domstolen ställde. Under dessa omständigheter är det säkert att artikel 256 punkt IV 1 CGI inte kan anses utgöra en direkt och ovillkorlig hänvisning till de ovannämnda bestämmelserna i direktiven.

42.

Eftersom Republiken Frankrike inte har använt sig av möjligheten enligt artikel 5.5 i sjätte direktivet och enligt artikel 14.3 i mervärdesskattedirektivet, omfattar förvisso de byggnadsarbeten som avses i artikel 256 punkt IV 1 CGI, e contrario och underförstått, av artikel 6.1 i sjätte direktivet och artikel 24.1 i mervärdesskattedirektivet, i vilka det preciseras, utan hänvisning till begreppet byggnadsarbeten, att med tillhandahållande av tjänster avses varje transaktion som inte utgör leverans av varor. ( 12 )

43.

Detta e contrario- och underförstådda resonemang motsvarar dock inte på något sätt en direkt och ovillkorlig hänvisning genom artikel 256 punkt IV 1 CGI till bestämmelserna i direktiven. Enligt min mening utgör tvärtom artikel 256 punkt IV 1 CGI ett tecken på att Republiken Frankrike inte valde möjligheten enligt artikel 5.5 i sjätte direktivet och enligt artikel 14.3 i mervärdesskattedirektivet, varken inom direktivens territoriella tillämpningsområde eller utanför detta tillämpningsområde.

44.

Om Frankrike hade använt sig av möjligheten enligt artikel 5.5 i sjätte direktivet (och enligt artikel 14.3 i mervärdesskattedirektivet) och kvalificerat byggnadsarbeten som leverans av varor, skulle inte – såsom kommissionen påpekade – tolkningsfrågan ha ställts. Enligt den särskilda ordning som är tillämplig på de utomeuropeiska departementen på grundval av artikel 295 CGI hade nämligen själva installationen av solcellspaneler och solvärmda varmvattenberedare, som den hänskjutande domstolen kvalificerade som byggnadsarbeten, varit undantagen i departementen i likhet med leverans och import av denna utrustning.

45.

Tolkningsfrågan är slutligen ett kombinerat resultat av dels att Frankrike inte använde sig av den möjlighet som föreskrivs i artikel 5.5 i sjätte direktivet (och i artikel 14.3 i mervärdesskattedirektivet), dels att det tillämpas ett undantag till fördel för de franska utomeuropeiska departementen, som enbart kan föreskrivas i fransk rätt med anledning av att dessa departement uttryckligen är uteslutna från direktivens tillämpningsområde. ( 13 )

46.

Det följer härav att det är uppenbart att domstolen inte förfogar över uppgifter för att konstatera att det i fransk rätt direkt och ovillkorligt hänvisas till de bestämmelser i sjätte direktivet och mervärdesskattedirektivet vars tolkning begärts av den hänskjutande domstolen.

47.

Denna slutsats påverkas inte av argumentet, som framfördes av den hänskjutande domstolen, att det finns ett intresse av att ge uttrycket byggnadsarbeten i den mening som avses i artikel 5.5 i sjätte direktivet och i artikel 14.3 i mervärdesskattedirektivet en enhetlig tolkning.

48.

Även om det antogs att det verkligen var väsentligt att detta uttryck tolkades för att avgöra det nationella målet, ( 14 ) har domstolen nämligen i domen av den 18 oktober 2012, Nolan (C‑583/10, EU:C:2012:638, punkt 55), preciserat att om unionslagstiftaren på ett otvetydigt sätt anger att den rättsakt som antagits inte är tillämplig inom ett visst område har lagstiftaren, åtminstone till dess att det eventuellt antas nya unionsbestämmelser, gett avkall på syftet att uppnå en enhetlig tolkning och tillämpning av rättsreglerna på detta undantagna område.

49.

Det som gällde i målet Nolan (dom av den 18 oktober 2012, C‑583/10, EU:C:2012:638, punkt 55), som avsåg ett undantag från direktivets materiella tillämpningsområde (ratione materiae), gäller även enligt min mening när en situation avser ett uttryckligt undantag från sjätte direktivets och mervärdesskattedirektivets territoriella tillämpningsområde (ratione loci).

50.

Även om det kan framstå som relativt strikt mot bakgrund av samarbetsandan i förfarandet enligt i artikel 267 FEUF, vilar denna rättspraxis huvudsakligen på iakttagandet av befogenhetsfördelningen mellan lagstiftaren och unionens domstolar. Den omständigheten att mervärdesskatten tillämpas i de franska utomeuropiska departementen innebär således inte på något sätt att en nationell domstol av egen vilja, oavsett hur uppriktig den än är, kan ge EU-domstolen behörighet att tolka unionsrättsliga begrepp i sjätte direktivet och i mervärdesskattedirektivet i en situation där unionslagstiftaren uttryckligen har uteslutit dessa departement från direktivens tillämpningsområde och där det dessutom inte finns någon uppgift som gör det möjligt för domstolen att konstatera att det i fransk rätt direkt och ovillkorligt hänvisas till dessa rättsakters bestämmelser vars tolkning begärts av den hänskjutande domstolen. Om domstolen var skyldig att besvara alla tolkningsfrågor om mervärdesskatt under den enda förevändningen att skatten tillämpas i de utomeuropeiska departementen, skulle domstolen gå emot unionslagstiftarens uttryckliga val att utesluta dessa departement från tillämpningsområdet för det gemensamma system för mervärdesskatt som upprättades genom sjätte direktivet och mervärdesskattedirektivet.

51.

Den omständigheten att begäran om förhandsavgörande kommer från en domstol i högsta instans påverkar inte heller denna bedömning. EU-domstolen har redan tidigare avstått från att besvara frågor som hänskjutits från domstolar vars avgöranden inte kunde överklagas enligt nationell rätt, med stöd av den rättspraxis som inleddes med domen av den 21 december 2011, Cicala (C‑482/10, EU:C:2011:868), och domen av den 18 oktober 2012, Nolan (C‑583/10, EU:C:2012:638). ( 15 )

52.

Under dessa omständigheter föreslår jag att domstolen förklarar sig sakna behörighet att besvara tolkningsfrågan från den hänskjutande domstolen.

53.

Det är därmed endast i andra hand som jag kommer att pröva den ställda tolkningsfrågan.

54.

Såsom jag redan har framhållit undrar den hänskjutande domstolen om transaktioner avseende dels tillhandahållande av solcellspaneler och solvärmda varmvattenberedare, dels installation av sådan utrustning på tak på byggnader eller för att förse byggnaden med elektricitet eller varmvatten, utgör en enda sammansatt transaktion som består av flera delar eller om de ska betraktas som helt delbara.

55.

Det framgår av handlingarna i målet att enligt praxis från Conseil d’État ( 16 ) (Högsta förvaltningsdomstolen) kan transaktionerna endast betraktas som en enda transaktion om installationen av den aktuella utrustningen kvalificeras som byggnadsarbete, det vill säga om installationen direkt bidrar till uppförandet av en byggnad.

56.

Avseende huruvida de aktuella transaktionerna utgör en enda eller separata transaktioner, ska det erinras om att enligt EU-domstolens praxis som gäller för såväl sjätte direktivet som mervärdesskattedirektivet, ska i regel varje transaktion anses som fristående och självständig i mervärdesskattehänseende. ( 17 )

57.

Det finns i princip två undantag från den regeln.

58.

För det första föreligger det en enda transaktion när två eller flera delar eller handlingar som en beskattningsbar person utför har ett så nära samband att de objektivt sett utgör ett enda, odelbart ekonomiskt tillhandahållande och att det därför vore konstlat att skilja dem åt. ( 18 )

59.

För det andra föreligger det en enda transaktion när en tjänst utgör den huvudsakliga tjänsten, medan den andra eller de andra tjänsterna ska betraktas som en eller flera underordnade tjänster som skattemässigt ska behandlas på samma sätt som den första tjänsten. En tjänst ska betraktas som underordnad en huvudsaklig tjänst när kunderna inte efterfrågar den i sig, utan tjänsten för dem endast är ett medel att på bästa sätt åtnjuta den huvudsakliga tjänst som företaget tillhandahåller. ( 19 )

60.

Det följer av domstolens praxis att för att avgöra huruvida de aktuella tillhandahållandena utgör ett enda tillhandahållande i mervärdesskattehänseende, är det av vikt att undersöka vad som kännetecknar transaktionen i fråga. ( 20 ) Inom ramen för det samarbete som har införts genom artikel 267 FEUF, åligger det de nationella domstolarna att avgöra om det i det enskilda fallet är fråga om ett enda eller flera tillhandahållanden från den beskattningsbara personens sida och att därvidlag göra den slutliga bedömningen av de faktiska omständigheterna, och EU-domstolen ska tillhandahålla de nationella domstolarna uppgifter om unionsrättens tolkning som dessa kan behöva när de ska avgöra de mål som anhängiggjorts vid dem. ( 21 )

61.

Trots att den hänskjutande domstolen har lämnat knapphändiga uppgifter, är det i förevarande mål klarlagt att de avtal Solar Electric Martinique ingick med sina kunder avsåg såväl leverans av de materiella tillgångarna som installation av dessa för att använda dem för att produktion av elektricitet eller för varmvattenförsörjning, antingen för den byggnad där de installerades eller för att säljas vidare. ( 22 )

62.

Detta konstaterande ledde till att den franska regeringen i förlängningen av domen av den 29 mars 2007, Aktiebolaget NN (C‑111/05, EU:C:2007:195) kvalificerade de två transaktionerna som ett enda sammansatt tillhandahållande. Den franska regeringen ansåg nämligen att i likhet med det mål som avgjordes genom domen Aktiebolaget NN, var det nödvändigt att installera den levererade utrustningen för att fullgöra de ingångna avtalen med Solar Electric Martinique, eftersom enbart leveransen av solcellspaneler och solvärmda varmvattenberedare inte var tillräcklig för att använda dem.

63.

Jag anser att den franska regeringens tolkning av domen av den 29 mars 2007, Aktiebolaget NN (C‑111/05, EU:C:2007:195) är något förenklad.

64.

Jag vill påpeka att i förevarande mål fick domstolen bland annat en fråga om huruvida tillhandahållande och installation av en fiberoptisk sjökabel skulle betraktas som en enda transaktion i mervärdesskattehänseende, vilket för övrigt den nationella domstolen och samtliga parter som inkommit med yttranden hävdade. Domstolen delade den uppfattning som den hänskjutande domstolen och parterna försvarade, och i punkterna 24 och 25 i domen preciserade domstolen att det aktuella avtalet avsåg överlåtelsen, efter slutförd installation och genomförda driftstester, av en installerad och fungerande kabel, vilket gjorde det möjligt att dra slutsatsen att alla delar av transaktionen i fråga vid den nationella domstolen var nödvändiga för dess genomförande och hade ett nära samband. Denna precisering, som upprepades i punkt 33 i domen och som, enligt min mening, är avgörande och avser den tidpunkt då äganderätten till kabeln överfördes, det vill säga utifrån om överföringen ägde rum före eller efter det att kabeln installerades och driftstestades, återspeglar utan tvivel förslaget till avgörande av generaladvokaten Léger i målet Aktiebolaget NN (C‑111/05, EU:C:2006:575). I punkt 45 i sitt förslag till avgörande angav nämligen generaladvokaten att eftersom behörigheten att förfoga över kabeln överförs först efter det att den har installerats och driftstester genomförts, är det inte förenligt med de ekonomiska villkoren för denna transaktion att anse att byggherren först förvärvar den fiberoptiska sjökabeln och därefter tjänsterna i samband med nedläggningen av den.

65.

I motsats till vad den franska regeringen har hävdat kan det inte utläsa av domen av den 29 mars 2007, Aktiebolaget NN (C‑111/05, EU:C:2007:195) att leveransen av en materiell tillgång och samma beskattningsbara persons installation utgör en enda sammansatt transaktion i mervärdesskattehänseende enbart för att installationen är nödvändig för att säkerställa att den materiella tillgången är funktionsduglig. Om själva installationen fortfarande är nödvändig, har domstolen slagit fast att det är fråga om en enda sammansatt transaktion enbart med anledning av att kabeln inte levereras, det vill säga att äganderätten överförs, förrän efter installationen.

66.

Härav följer att innan den hänskjutande domstolen kan kvalificera leveransen och installationen av solcellspaneler och solvärmda varmvattenberedare som delar av en enda sammansatt transaktion i mervärdesskattehänseende, ska nämnda domstol enligt min mening först av allt undersöka vid vilken tidpunkt äganderätten överfördes från Solar Electric Martinique till kunderna, det vill säga före eller efter det att utrustningen togs i bruk.

67.

Om äganderätten till solcellspanelerna och de solvärmda varmvattenberedarna överförs efter det att de har installerats och tagits i bruk, anser jag att det är fråga om en enda sammansatt transaktion, i likhet med situationen i målet Aktiebolaget NN (C‑111/05, EU:C:2007:195).

68.

I det motsatta fallet ska transaktionerna enligt min mening betraktas som självständiga i förhållande till varandra, och varje transaktion ska omfattas av egna regler: leveransen av solcellspaneler och solvärmda varmvattenberedare ska vara undantagna från skatteplikt, medan installationen av utrustningen ska vara föremål för mervärdesskatt.

69.

Eftersom det inte framgår av det hänskjutande beslutet om en sådan prövning har företagits ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma vilken av dessa två situationer som är relevant i det nationella målet.

70.

Den situation som avses i punkt 67, nämligen att de två transaktionerna ska anses som delar av en enda sammansatt transaktion och som tycks förordas av den hänskjutande domstolen med beaktande av frågans lydelse, påverkas inte av att de två transaktionerna under andra omständigheter kan genomföras av olika beskattningsbara personer.

71.

För det första ingår det, allmänt sett, i begreppet ”ett enda, sammansatt tillhandahållande” att olika delar av en enda, sammansatt transaktion under andra omständigheter kan tillhandahållas separat. ( 23 )

72.

För det andra kommer, om en kund väljer att vända sig till två beskattningsbara personer för tillhandahållandet respektive installationen av den nu aktuella utrustningen, äganderätten till utrustningen redan att ha överförts till kunden efter den första transaktionen, och installeringen sker således av utrustning som inte tillhör den beskattningsbara person som levererade den utan vederbörandes kund.

73.

Om de två transaktionerna kvalificeras som delar av en enda sammansatt transaktion betyder det likväl inte, i motsats till vad den hänskjutande domstolen tycks förutsätta, att transaktionen utgör tillhandahållande av tjänster, i förevarande fall byggnadsarbeten, snarare än leverans av varor, i den mening som avses i sjätte direktivet och i mervärdesskattedirektivet.

74.

För att avgöra huruvida en enda sammansatt transaktion betraktas som leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster, krävs det nämligen att transaktionens huvudsakliga delar identifieras. ( 24 )

75.

Enligt rättspraxis ska den huvudsakliga delen bedömas med hänsyn till genomsnittskonsumentens uppfattning och, inom ramen för en helhetsbedömning, mot bakgrund av inte enbart den kvantitativa utan även den kvalitativa betydelsen av de delar som utgör tillhandahållande av tjänst i förhållande till de delar som utgör leverans av varor. ( 25 ) Det är således fråga om en komplex bedömning som i princip ska baseras på en analys från fall till fall. ( 26 )

76.

Inom ramen för behörighetsfördelningen mellan domstolen och de nationella domstolarna enligt artikel 267 FEUF är det uppenbart att det ankommer på den nationella domstolen att företa en sådan bedömning.

77.

Jag anser att vissa lärdomar kan dras av domen Aktiebolaget NN (C‑111/05, EU:C:2007:195).

78.

Efter det att domstolen hade prövat de uppgifter som den nationella domstolen hade lämnat, fann domstolen i punkt 40 i domen att den sammansatta transaktionen, som avsåg såväl tillhandahållande som installation av en fiberoptisk kabel, skulle anses utgöra leverans av varor i den mening som avses i artikel 5.1 i sjätte direktivet, eftersom kabeln överläts på beställaren, kostnaden för kabeln utgjorde den klart övervägande delen av totalkostnaden för den nämnda transaktionen och eftersom de tjänster som leverantören tillhandahöll var begränsade till installation av kabeln, utan att denna ändrades eller anpassades till beställarens specifika behov.

79.

Det är intressant att domstolen valde att kvalificera den enda sammansatta transaktionen som leverans av varor, trots att installationen av kabeln måste ske enligt komplicerade tekniska procedurer, att den måste utföras av specialister och krävde ett specifikt kunnande, ( 27 ) och dessutom trots att kabeln, såsom föremål, skulle fästas vid eller i marken, vilket kunde leda till antagandet att transaktionen snarare omfattades av begreppet byggnadsarbeten och således i princip skulle kunna kvalificeras som tillhandahållande av tjänster, i den mening som avses i artikel 6.1 i sjätte direktivet. ( 28 )

80.

Domstolen har nämligen ansett att i och med att det följer av sjätte direktivet att ett föremål kan installeras utan att upphöra att klassificeras som leverans av varor, medför inte den omständigheten att installationen kännetecknas av att ett föremål fästs vid eller i marken att transaktionen nödvändigtvis ska kvalificeras som byggnadsarbeten i den mening som avses i artikel 5.5 i sjätte direktivet, ( 29 ) och således i princip som tillhandahållande av tjänster.

81.

Avseende den sista frågan anser jag att domstolens resonemang styrks av generaladvokat Légers påpekande i punkt 52 i sitt förslag till avgörande i målet Aktiebolaget NN (C‑111/05, EU:C:2006:575) att artikel 5.5 i sjätte direktivet inte heller har återgett meningen i artikel 5.2 e i rådets andra direktiv 67/228/EEG ( 30 ) om att infogandet av lös egendom i fast egendom skulle likställas med byggnadsarbeten.

82.

I förevarande mål har den hänskjutande domstolen knappt lämnat några upplysningar om den aktuella utrustningen eller hur den installeras, trots att, i likhet med vad kommissionen har anfört, det i fråga om solcellspaneler finns en relativt stor variation vad gäller modelltyp, storlek, vikt samt installationssätt, som sträcker sig från solcellspaneler som integreras i taket till en enkel installation i en skena eller ett underrede (den så kallade metoden för montering på tak), eller enbart installation i marken. Dessutom kan den elektricitet som framställs med utrustningen antingen säljas till den operatör som ansvarar för elnätet, eller förse den fastighet som den är installerad på med el, eller användas för båda ändamålen. Såsom kommissionen även påpekade är det fråga om ett område under utveckling där teknologin utvecklas snabbt.

83.

Som svar på en fråga från domstolen preciserade Solar Electric Martinique att de nu aktuella solcellspanelerna väger olika mycket, mellan 9 och 19 kilogram, beroende på modell, och är av mindre storlek. De installeras på taket, det vill säga utan att integreras i taket och alltså utan att man ändrar på eller monterar ned delar av taket. Installationsmetoden kräver varken teknisk skicklighet eller något särskilt kunnande, och den är billig. Panelerna kan således enkelt och snabbt monteras och, i förekommande fall, monteras ned.

84.

Mot bakgrund av de omständigheter som domstolen grundade sig på i domen av den 29 mars 2007, Aktiebolaget NN (C‑111/05, EU:C:2007:195, punkt 40) när den fann att tillhandahållandet av fiberoptiska kablar utgjorde den dominerande transaktionen vilket fick till följd att den sammansatta transaktion som var aktuell i förevarande mål skulle kvalificeras som leverans av varor, anser jag att de kännetecken som Solar Electric Martinique framhöll, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, borde leda till samma slutsats. Installationen genom att montera solcellspanelerna på taket tycks inte på något sätt utgöra den klart övervägande delen av totalkostnaden av den enda sammansatta transaktionen, och leverantörens tjänst verkar vara begränsad till installation av panelerna, utan att dessa ändras eller anpassas till beställarens specifika behov. Det går för övrigt relativt snabbt och det är tekniskt sett enkelt att installera solcellspaneler, till skillnad från installationen av den fiberoptiska kabeln i målet Aktiebolaget NN (dom av den 29 mars 2007, C‑111/05, EU:C:2007:195), vilket enligt min mening i än högre grad motiverar att leveransen av dessa varor utgör den övervägande delen av den enda sammansatta transaktionen.

85.

Jag anser inte att någon annan bedömning ska göras avseende tillhandahållande och installation av solvärmda varmvattenberedare.

86.

Om den situation som angavs ovan i punkt 67 bekräftas av den hänskjutande domstolen och om den även konstaterar att de transaktioner som Solar Electric Martinique genomförde har de kännetecken som angavs ovan i punkt 84, ska skattereglerna för leverans av varor således tillämpas på hela den enda sammansatta transaktionen. Transaktionen ska således undantas från mervärdesskatt, med stöd av den särskilda ordning som är tillämplig på de utomeuropeiska departementen enligt artikel 295 CGI.

87.

I motsats till vad den franska regeringen har hävdat vid domstolen, vill jag tillägga att jag inte anser att ändamålet med elektriciteten och varmvattnet som produceras med utrustningen, såsom den som Solar Electric Martinique tillhandahåller och installerar, är direkt relevant för huruvida den enda sammansatta transaktionen ska kvalificera som leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster i mervärdesskattehänseende. Såsom illustrerades av diskussionerna inför domstolen, skulle ett sådant kriterium, i synnerhet vad gäller solcellspaneler, nämligen leda till en stor rättsosäkerhet för såväl de ekonomiska aktörerna som deras kunder, i synnerhet när ändamålet med den framställda elektriciteten är blandat eller ändras under avtalet gång. Jag anser att analysen av kriteriet avseende den övervägande delen snarare kan påverkas av att installationen har större kvalitativ betydelse i förhållande till tillhandahållandet av utrustningen i den övergripande bedömningen av den enda sammansatta transaktionen, i synnerhet kostnaden för installationen i förhållande till tillhandahållandet, vilket innefattar den valda installationsmetoden och behovet av att anpassa utrustningen till beställarens specifika behov. ( 31 )

88.

Mot bakgrund av dessa överväganden är det uppenbart att det inte är nödvändigt att tolka uttrycket byggnadsarbeten i den mening som avses i artikel 5.5 i sjätte direktivet och i artikel 14.3 i mervärdesskattedirektivet.

89.

Detta konstaterande motiverar i ännu högre grad mitt förslag i första hand att tolkningsfrågan från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) inte ska besvaras.

90.

Om domstolen ändå skulle anse att uttrycket byggnadsarbeten ska tolkas i den mening som avses i artikel 5.5 i sjätte direktivet och i artikel 14.3 i mervärdesskattedirektivet, ska det enligt min mening först påpekas att eftersom uttrycket inte definieras i dessa artiklar, ska dess betydelse och räckvidd fastställas med beaktande av det allmänna sammanhang det används i och i enlighet med dess normala betydelse i vanligt språkbruk. ( 32 )

91.

I vanligt språkbruk omfattar uttrycket alla arbeten som avser fast egendom, såsom uppförande, rivning, omvandling, renovering och restaurering av en byggnad.

92.

För att besvara frågan om installering av lös egendom på en byggnad ska omfattas av begreppet byggnadsarbeten ska det enligt min mening beaktas att när rådet antog sjätte direktivet och även senare mervärdesskattedirektivet, antog inte rådet kommissionens ursprungliga förslag som lades fram den 29 juni 1973, ( 33 ) enligt vilket infogandet av lös egendom i fast egendom, i synnerhet alla typer av installationsarbeten, skulle betraktas som byggnadsarbeten.

93.

Inom ramen för mervärdesskattedirektivet föreskriver rådets genomförandeförordning (EU) nr 1042/2013 av den 7 oktober 2013 om ändring av genomförandeförordning (EU) nr 282/2011 vad gäller platsen för tillhandahållande av tjänster ( 34 ) visserligen att en artikel 13b ska införas i sistnämnda förordning, i vilken det anges att vid tillämpningen av mervärdesskattedirektivet ska med fast egendom avses ”[v]arje föremål som har installerats och ingår som en integrerad del av en byggnad eller konstruktion och utan vilken byggnaden eller konstruktionen är ofullständig, exempelvis dörrar, fönster, tak, trappor och hissar”.

94.

Även om det antogs att förevarande definition betyder att byggnadsarbeten i den mening som avses i artikel 14.3 i mervärdesskattedirektivet nu omfattar installation av föremål som avses i artikel 13b i rådets genomförandeförordning (EU) nr 282/2011 av den 15 mars 2011 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt, ( 35 ) i dess ändrade lydelse, trädde dock inte artikeln, enligt artikel 3 i förordning nr 1042/2013, i kraft förrän den 1 januari 2017. Utöver det att rättsakten inte är tillämplig på utomeuropeiska departement var den därmed i vart fall inte heller tillämplig vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet.

95.

Härav konstaterar jag att vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet fanns det inga uppgifter om artikel 5.5 i sjätte direktivet eller artikel 14.3 i mervärdesskattedirektivet som tyder på att varje installation av en materiell tillgång, såsom en solcellspanel eller en solvärmd varmvattenberedare av det slag som är aktuellt i det nationella målet, på en byggnad utgör byggnadsarbete.

96.

Mot bakgrund av de överväganden som anförts i första hand i detta förslag till avgörande, föreslår jag att domstolen ska förklara sig sakna behörighet att besvara begäran om förhandsavgörande från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike).