1.

Viasat Broadcasting UK Ltd (nedan kallat Viasat) har i sitt överklagande yrkat att den dom som Europeiska unionens tribunal meddelat i målet TV2/Danmark/kommissionen, ( 2 ) genom vilken kommissionens beslut 2011/839/EU ( 3 ) ogiltigförklarades i den del Europeiska kommissionen ansåg att de reklamintäkter från åren 1995 och 1996 som betalades ut till TV2/Danmark (nedan kallat TV2 A/S) genom fonderna för TV2 utgjorde statligt stöd och dess talan i övrigt ogillades, delvis ska upphävas (TV2 A/S är ett danskt programaktiebolag. TV2 A/S bildades i syfte att, med redovisningsmässig och skattemässig verkan från och med den 1 januari 2003, ersätta det självständiga statliga företaget TV2/Danmark, nedan kallat TV2). Detta mål har samband med målen C‑649/15 P och C‑656/15 P, vilka också de rör överklaganden av den domen och i vilka jag lämnar förslag till avgörande denna dag. Målet hör även nära samman med det mål som nyligen ledde fram till domen av den 8 mars 2017, Viasat Broadcasting UK/kommissionen (C‑660/15 P, EU:C:2017:178).

2.

Då omständigheterna i förevarande mål är identiska med dem i mål C‑656/15 P hänvisar jag till punkterna 2–15 i mitt förslag till avgörande i det målet, som också lämnas denna dag.

3.

Av samma skäl hänvisar jag till punkterna 16–19 i mitt förslag till avgörande i mål C‑656/15 P.

4.

Viasat har till stöd för sitt överklagande anfört två grunder avseende rättsliga felbedömningar som tribunalen ska ha gjort. Den första är att bedöma att reklamintäkterna för åren 1995 och 1996 som överförts från TV2 Reklame till TV2 via TV2-fonderna inte utgjorde statliga medel. Den andra är att tribunalen genom en felaktig tolkning av det andra villkor som fastställts av domstolen i sin dom av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415, och, när det gäller de villkor som domstolen uppställde i den domen, Altmark-villkoren).

5.

Domstolen har, i enlighet med artikel 76.2 i sina förfarandebestämmelser bedömt att den haft ett tillräckligt underlag efter det skriftliga förfarandet och att det därmed inte varit nödvändigt att hålla någon muntlig förhandling.

6.

Viasat har i sak gjort gällande att tribunalen gjort en rättslig felbedömning genom att i punkt 220 i den överklagade domen slå fast att kommissionen i det ifrågasatta beslutet inte kunde bedöma att reklamintäkterna för åren 1995 och 1996 utgjorde ”statligt stöd” eftersom dessa inte utgjorde ”statliga medel” i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

7.

Viasat har fått stöd av kommissionen.

8.

TV2 A/S och Konungariket Danmark har bestritt detta. De har i sak anfört, för det första, att de ifrågavarande intäkterna inte utgjorde statliga medel och, följaktligen, heller inte ”statligt stöd”, eftersom de inte härrörde från den danska staten utan från TV2:s verksamhet. För det andra menar de att den omständigheten att TV2 Reklame och TV2-fonderna var offentliga organ som ägdes och konstrollerades av staten saknade betydelse i detta avseende. För det tredje grundas Viasats och kommissionens påståenden om den danska statens kontroll över de medel som dessa organ förfogade över på en felaktig tolkning av dansk rätt. TV2 A/S har även gjort gällande att dessa intäkter inte medfört någon konkurrensfördel för TV2.

9.

Den första grund som Viasat anfört sammanfaller med den som kommissionen gjort gällande till stöd för sitt överklagande i mål C‑656/15 P, kommissionen/TV2/Danmark, då båda parter invänt mot tribunalens tolkning av begreppet statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och dess tillämpning i förevarande fall.

10.

Den bedömning som redovisats i mitt förslag till avgörande avseende den enda grund som kommissionen gjort gällande i mål C‑656/15 P kan överföras på den första grund som Viasat gjort gällande i förevarande mål. Jag ska därför begränsa mig till att återge en sammanfattning av denna bedömning. För en mer fullständig redovisning av denna bedömning hänvisar jag till punkterna 24–97 i det förslaget till avgörande.

11.

När det, för det första, gäller vem åtgärden kan tillskrivas är det ostridigt i förevarande mål att de offentliga myndigheterna måste anses vara inblandade i antagandet av denna åtgärd. ( 4 )

12.

När det, för det andra, gäller villkoret att denna fördel ska lämnas direkt eller indirekt med statliga medel, innebär detta inte, såsom framgår av domstolens fasta praxis, att det är nödvändigt att i samtliga fall visa att det förekommit en överföring av medel från staten för att en fördel som lämnats till ett eller flera företag ska anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. ( 5 )

13.

Med dessa överväganden i minnet har jag prövat om tribunalen, genom att slå fast att kommissionen gjort en rättslig felbedömning genom att i det ifrågasatta beslutet kvalificera reklamintäkterna för åren 1995 och 1996 som överförts till TV2 Reklame via TV2-fonderna som ”statliga medel”, har gjort en korrekt tolkning av begreppet statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

14.

Såsom Viasat anfört har domstolen i dom av den 16 maj 2002, kommissionen/Frankrike, kallad Stardust Marine (C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 37) slagit fast att ”det följer av domstolens rättspraxis att [artikel 107.1 FEUF] omfattar alla likvida medel som myndigheterna faktiskt kan använda för att stödja företag och att det inte är relevant om dessa medel permanent ingår i statens tillgångar eller inte. Följaktligen är det så att även om de belopp som används för en statlig stödåtgärd tillhör ett offentligägt företags medel och inte permanent disponeras av staten är det förhållandet att de fortlöpande kontrolleras av staten och således kan disponeras av behöriga nationella myndigheter tillräckligt för att de skall kunna anses utgöra statliga medel”. ( 6 )

15.

Domstolen slog vidare i punkt 38 i samma dom fast att ”kommissionen inte har gjort en felaktig tolkning av begreppet 'statliga medel’ i den mening som avses i [artikel 107.1 FEUF] genom att i det ifrågasatta beslutet fastslå att staten i fråga om sådana offentliga företag som Crédit Lyonnais och dess dotterbolag kontrollerade och således förfogade över företagens tillgångar. Genom sitt dominerande inflytande över dessa företag kan nämligen staten fullständigt bestämma över användningen av deras medel för att i förekommande fall finansiera specifika förmåner som beviljas andra företag”.

16.

Det är i förevarande mål utrett att staten (Konungariket Danmark) var ensam aktieägare i bolaget TV2 Reklame, eftersom bolagets kapital tecknats av staten och kulturministern skulle godkänna dess bolagsordning och ändringar i denna. TV2 Reklame kontrollerades således helt av staten. ( 7 )

17.

Jag delar Viasats uppfattning att överföringen av medel via TV2-fonderna inte på något sätt påverkade deras status som statliga medel, eftersom även TV2-fonderna är ett offentligt företag som kontrolleras av den danska staten.

18.

Den omständigheten att, såsom anges i den praxis från domstolen jag strax ska redovisa, medlen i ett offentligt företag som helt kontrolleras av staten utgör ”statliga medel” i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, utgör enligt min mening tillräckliga skäl för att föreslå att den överklagade domen ska upphävas. För fullständighetens skull ska jag emellertid även redovisa de övriga skäl som lett mig till samma slutsats.

19.

Tribunalen har i punkt 208 i den överklagade domen dragit slutsatsen utifrån den rättspraxis som redovisats i punkt 201 i samma dom ( 8 ) jämförd med domen av den 16 maj 2000, Ladbroke Racing/kommissionen (C‑83/98 P, EU:C:2000:248) och domen av den 12 december 1996, Air France/kommissionen (T‑358/94, EU:T:1996:194), och, att statliga medel kan bestå av egendom som tillhör tredje man på villkor att de antingen frivilligt har ställts till statens förfogande av innehavarna (se exempelvis insättarna vid Caisse des dépôts et consignations-participations i målet Air France/kommissionen), eller har övergetts av innehavarna och förvaltas av staten i enlighet med dess suveräna befogenheter (se exempelvis de oinlösta vinsterna i målet Ladbroke Racing/kommissionen). Den slog därefter, i punkterna 211 och 212 i den överklagade domen, fast att de ifrågavarande reklamintäkterna ursprungligen kom från annonsörer som köpt reklamtid i TV2 och att de därmed inte skulle anses ha kontrollerats av den danska staten, eftersom det inte rört sig om vare sig medel som frivilligt ställts till statens förfogande av innehavarna eller medel som övergetts av innehavarna och som staten förvaltar.

20.

Jag delar inte denna uppfattning, som grundats på de skäl som angivits i punkterna 202–212 i den överklagade domen. Det finns två skäl till detta.

21.

Tvärtemot vad som angivits i den överklagade domen är, för det första, ursprunget till en viss resurs och att den inledningsvis varit privatägd (i förevarande fall pengar som betalats av företag som velat göra reklam i TV2) utan betydelse när det gäller bedömningen av rättsfrågan huruvida de medel som bytt ägare och står under kontroll av ett organ som helt ägs av staten utgör ”statliga” medel eller inte. Tribunalen har således gjort en felaktig rättslig bedömning (i synnerhet i punkterna 208, 211 och 212 i den överklagade domen) genom att lyfta fram andra omständigheter än medlen i sig (närmare bestämt deras ursprung). ( 9 )

22.

Det var, för det andra, felaktigt av tribunalen att i punkt 208 i den överklagade domen dra slutsatsen från två domar från domstolen att ett av två ”nya” och kompletterande villkor (se punkt 19 i detta förslag till avgörande) ska vara uppfyllt för att medel som härrör från tredje man ska anses utgöra ”statliga medel”.

23.

Jag anser nämligen att den rättspraxis som redovisats ovan inte innehåller något som visar att – vilket sägs i den överklagade domen – medel från offentliga företag endast ska anses som ”statliga medel” i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF när de antingen frivilligt ställts till statens förfogande av sin ägare eller övergivits av sin ägare och förvaltas av staten.

24.

Detta följer på intet sätt av relevant rättspraxis beträffande omständigheterna i förevarande mål, det vill säga dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen, Stardust Marine (C‑482/99, EU:C:2002:294, punkterna 37 och 38), som för övrigt meddelades efter de två avgöranden som den överklagade domen försöker stödja sig på

25.

Vidare har det andra villkor som tribunalen föreslagit (avseende övergivna medel) uppenbart inget att göra med omständigheterna i målet, medan det första villkoret (frivilligt tillhandahållna medel) står i strid med tribunalens egen sentida praxis (dom av den 27 september 2012, Frankrike/kommissionen, T-139/09, EU:T:2012:496, som inte överklagats, punkterna 63 och 64). ( 10 )

26.

Jag menar att tribunalen i punkterna 212, 214 och 215 i den överklagade domen har gjort en felaktig rättslig bedömning genom att tolka begreppet ”kontroll”, inom ramen för bedömningen av huruvida danska staten via mellanhanden TV2-fonderna kontrollerade överföringarna från TV2 Reklame till TV2, alltför restriktivt.

27.

Såsom tribunalen själv anfört i den överklagade domen (punkt 182) framgår det av 29 § punkt 2 i 1994 års lag att TV2-fonderna byggdes upp med hjälp av det överskott som genererades av reklam i TV2. Det följer även av samma bestämmelse att det var den danska kulturministern som beslutade vilken del av reklamintäkterna som skulle överföras till TV2-fonderna. Såsom tribunalen anfört i punkt 181 i den överklagade domen och som angivits i skäl 81 i det angripna beslutet kunde kulturministern med folketingets godkännande besluta om att den del av överskottet som inte överfördes skulle användas för att betala tillbaka på den statliga garanti som tidigare hade ställts för TV2 Reklame eller för kulturella ändamål (se 33 § i 1994 års lag). ( 11 ) 

28.

Således hade staten full kontroll över intäkterna från TV2 Reklame och det framgick direkt av lagstiftningen att dessa intäkter kunde användas för andra ändamål än överföring till TV2-fonderna.

29.

I den mån som kulturministern kunde besluta att medlen skulle användas till ett annat ändamål än överföring till TV2-fonderna kan slutsatsen dras att staten kontrollerade dessa medel, oavsett på vilket sätt kulturministern faktiskt beslutade att använda dem under ett givet år.

30.

Vidare var det enbart kulturministern som för ett givet år kunde besluta om vilket belopp som skulle överföras från TV2-fonderna till TV2, eftersom överföringarna av medel från TV2-fonderna till TV2 endast kunde ske enligt budgeten för TV2, vilken fastställdes av kulturministern. ( 12 )

31.

Tribunalen gjorde således en felaktig rättslig bedömning genom att dels i sin bedömning av huruvida det förekommit statliga medel underlåta att beakta att staten ägde alla rättigheter och helt kontrollerade medlen för TV2 Reklame och kunde besluta om dessa medel skulle överföras till TV2-fonderna eller användas för andra ändamål, dels underlåta att beakta att staten helt kontrollerade medlen i TV2-fonderna och således ensidigt kunde besluta vid vilken tidpunkt och med vilket belopp de skulle överföras till TV2.

32.

För att ge stöd åt sin hållning att de danska myndigheternas kontroll över medlen i fråga inte var tillräcklig för att de skulle klassificeras som ”statliga medel” har tribunalen jämfört förevarande mål med det mål som ledde fram till domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160).

33.

Jag anser ( 13 ) (i likhet med Viasat) att dessa två mål skiljer sig åt såväl faktiskt som rättsligt.

34.

Domstolen underlät nämligen, i domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160), att kvalificera en åtgärd som ”statligt stöd” när de fördelar som producenter av grön el erhöll ”uteslutande finansierades” av privata elförsörjningsföretag med hjälp av fonder som staten ”inte vid någon tidpunkt kontrollerade” och som därmed ”aldrig lämnade den privata sektorn” (se generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i målet PreussenElektra, C‑379/98, EU:C:2000:585, punkt 166). Domstolen har resonerat på motsvarande sätt i dom av den 5 mars 2009, UTECA (C‑222/07, EU:C:2009:124, vilken även tribunalen hänvisat till i den överklagade domen), som i likhet med det mål där domstolen meddelade dom av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160) rörde en situation i vilken de berörda medlen vid någon tidpunkt lämnat den privata sektorn.

35.

Två andra omständigheter ger tillfälle att understryka skillnaderna mellan förevarande mål och det mål där domstolen meddelade dom av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160).

36.

För det första rör förevarande mål överföring av medel från ett offentligt företag till följd av beslut som kulturministern fattar varje år, medan det i målet som ledde fram till domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160), rörde sig om en generell lagstiftningsåtgärd avseende överföring som ålagts vissa företag till förmån för en viss kategori av näringsidkare (huvudsakligen privata).

37.

För det andra har, i målet som ledde fram till domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160), bolaget i fråga (PreussenElektra) inte haft till uppgift att hantera en stödåtgärd, varför det inte var fråga om ett kompensationssystem genom vilket de stödjande bolagen erhöll kompensation i detta avseende.

38.

Den lösning som valts i nämnda dom kan således inte tillämpas i en situation där staten tillskapat en särskild juridisk enhet, såsom TV2 Reklame, och gett denna i uppgift att hantera en stödåtgärd. ( 14 )

39.

Däremot är omständigheterna i förevarande mål väldigt lika dem i det mål som ledde fram till domen av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl., C‑206/06, EU:C:2008:413. ( 15 )

40.

Ett offentligägt bolag (SEP) hade fått i uppdrag att uppbära de belopp som inflöt genom ett pristillägg som den nederländska staten genom lag hade ålagt elköpare för att täcka kostnader som inte kunde återfås på en öppen marknad. I praktiken betalades detta pristillägg av distributionsföretagen, som varje år skulle redovisa intäkterna till SEP. Det bolaget behöll därefter 400 miljoner nederländska gulden (NLG) (181512086,40 euro) för att täcka kostnader som inte kunde återfås på den öppna marknaden under år 2000 och lämnade överskottet till ministern.

41.

Domstolen slog i det målet fast att det inte spelade någon roll att det utsedda bolaget (SEP) centraliserade den uppburna avgiften, förvaltade de inbetalda medlen och själv var mottagare av en del av dessa medel, eftersom det var möjligt att särskilja dessa olika roller för SEP och kontrollera användningen av medlen, med den konsekvensen enligt domstolen att ”så länge det angivna bolaget inte har tilldelats beloppet på 400 miljoner NLG [181512086,40 euro]– och när detta sker förfogar det fritt över dessa medel – kontrolleras detta belopp fortfarande av staten och kan således disponeras av behöriga nationella myndigheter, vilket är tillräckligt för att det ska kunna anses utgöra statliga medel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen, [Stardust Marine] C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 37)”.

42.

Domstolen preciserade vidare att den åtgärd som det målet rörde skiljde sig från den i domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160), ”där domstolen i punkt 59 fann att skyldigheten för privata elförsörjningsföretag att köpa el från förnybara energikällor till fastställda minimipriser inte medför att det direkt eller indirekt överförs statliga medel till de företag som producerar denna el. I det fallet hade företagen inte anförtrotts av staten att förvalta en statlig tillgång, utan var skyldiga att göra inköp med sina egna ekonomiska tillgångar” (dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl., C‑206/06, EU:C:2008:413, punkt 74).

43.

På samma sätt som i det mål som ledde fram till domen i det målet är TV2 Reklame ett självständigt offentligt företag som skapats i syfte att uppbära medel från försäljning av reklamutrymme i TV2 och att hantera dessa medel.

44.

Samma resonemang gör sig gällande för TV2-fonderna, eftersom dessa är offentliga företag och ministern kunde förfoga över medlen i fonderna.

45.

På samma sätt som i de domar som det hänvisats till i fotnot 14 ovan har lagstiftaren inrättat en ordning enligt vilken ett offentligt företag (TV2 Reklame i förevarande fall) åtnjuter kompensation för det stöd det hanterar, i förevarande fall i formen av rätten att sälja reklamutrymme i TV2.

46.

Till detta kommer att TV2 Reklame inte hade någon inköpsskyldighet från TV2 med hjälp av egna ekonomiska medel, till skillnad från vad som var fallet i domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra, C‑379/98, EU:C:2001:160. Det framgår däremot av den danska lagstiftningen att TV2 skulle tillhandahålla reklamutrymme till TV2 Reklame och att TV2 Reklame inte var skyldigt att köpa reklamutrymme från TV2 till ett på förhand fastställt pris, såsom fallet var i den domen.

47.

Härav följer att tribunalen gjorde en felaktig rättslig bedömning genom att slå fast att förevarande mål var jämförbart med det mål som ledde fram till domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160). Denna tolkning har varit av avgörande betydelse för tribunalens motivering av beslutet att ogiltigförklara det angripna beslutet.

48.

Såsom Viasat anfört framgår det av det ovan sagda att det är väsentligt för den korrekta kvalifikationen av medlen i TV2-fonderna att medlen från TV2 Reklame kvalificeras som ”statliga medel”, eftersom de behåller denna egenskap efter att ha överförts till TV2-fonderna på samma sätt som intäkterna från radio- och TV-licenser. Följaktligen ska alla medel i TV2-fonderna kvalificeras som ”statliga medel”.

49.

Den åtskillnad som tribunalen gjort mellan ursprunget beträffande de reklamintäkter som överförts från TV2 Reklame till TV2 genom TV2-fonderna och beträffande de licensmedel som överförts från TV2-fonderna till TV2 är nämligen varken logisk eller motiverad i förevarande fall.

50.

Det är svårt att förstå på vilket sätt medel som inflyter genom betalningar som är föreskrivna i lag för privata användare som ska ha tillgång till offentliga TV-nät skiljer sig från medel som inflyter genom betalningar från privata företag som vill komma åt reklamutrymme i dessa media. Det rör sig i båda fallen om medel från tredje man som betalas till ett offentligt företag, oavsett om detta är Danmarks Radio eller TV2 Reklame, i utbyte mot en prestation.

51.

De rättsliga felbedömningar jag nämnt innefattas i skälen till att tribunalen kommit fram till att dessa två typer av medel ska behandlas olika trots att de befann sig i samma situation med avseende på sitt ursprung.

52.

Av detta följer att talan ska bifallas på den första grunden.

53.

Viasat har gjort gällande att tribunalen gjort en rättslig felbedömning genom att i punkt 106 i den överklagade domen slå fast att det ifrågasatta beslutet grundades på en rättslig felbedömning såvitt gällde det andra Altmark-villkoret.

54.

Enligt Viasat skulle tribunalen inom ramen för en ogiltighetstalan enbart pröva den motivering som låg till grund för detta beslut, utan att grunda sin bedömning på en tolkning av denna som lämnats av kommissionen under det förfarandet. Viasat har i detta avseende gjort gällande att de relevanta skälen, tvärtemot vad tribunalen slagit fast i punkterna 97, 99 och 104–106 i den överklagade domen, i detta beslut på intet sätt anger att det andra Altmark-villkoret ”innefattar begreppet kompensationsmottagare”. Viasat menar att detta villkor, som innefattar att parametrar på grundval av vilka kompensationen beräknas ska fastställas i förväg på ett öppet och objektivt sätt, syftar till att undvika missbruk av begreppet allmännyttiga tjänster. Viasat anser att det danska parlamentets roll inte är tillräcklig för att detta villkor ska vara uppfyllt.

55.

Viasat stöds av kommissionen.

56.

TV2 A/S och Konungariket Danmark har gjort gällande att den andra grunden inte ska prövas i sak.

57.

I sak har TV2 A/S bestritt att tribunalen grundat sin bedömning av omfattningen av det andra Altmark-villkoret på den tolkning av det ifrågasatta beslutet som kommissionen lämnat under det skriftliga förfarandet. Den grundade tvärtom sin bedömning på dels motiveringen av det ifrågasatta beslutet, dels den tolkning av denna som kommissionen lämnat under förfarandet. TV2 A/S menar i alla händelser att i enlighet med det andra Altmark-villkoret var parametrarna för beräkning av kompensation fastställda på förhand på ett objektivt och öppet sätt.

58.

Jag delar den uppfattning som TV2 A/S och Konungariket Danmark framfört om att denna grund inte ska prövas i sak.

59.

Viasat påstår sig vara direkt och personligt berört av slutsatserna i den överklagade domen avseende det andra Altmark-villkoret.

60.

Viasat har samtidigt erkänt att tagen för sig saknar denna del av den överklagade domen betydelse för dess domslut (punkterna 30 och 31 i överklagandet).

61.

I den mån som domslutet i den överklagade domen inte går Viasat emot och inte innehåller något som rör det andra Altmark-villkoret har Viasat inte något befogat intresse som motiverar att domstolen prövar skälen i den överklagade domen avseende detta villkor.

62.

Det är tillräckligt att konstatera att – förutom att detta inte avser något helt eller delvis upphävande av tribunalens avgörande såsom detta framgår av dess domslut, och därmed redan på den grunden inte ska prövas i sak – en sådan grund endast har betydelse för det fall att talan ska bifallas på den första grund som gjorts gällande i överklagandet från TV2 A/S i mål C‑649/15 P, TV2/Danmark/kommissionen, avseende det fjärde Altmark-villkoret, vilket enligt mitt förslag till avgörande i det målet denna dag inte bör ske. Det är således irrelevant.

63.

Viasats argument om att denna grund kan prövas i sak av domstolen av det skälet att bolaget är direkt och personligt berört av skälen i den överklagade domen avseende det andra Altmark-villkoret, även om tribunalen bifallit dess yrkande i den överklagade domen, påverkar inte denna bedömning.

64.

Denna grund kan således inte prövas i sak och är i alla händelser irrelevant.

65.

Jag ska i andra hand anföra att Viasat i mål C‑660/15 P i sitt överklagande även gjort gällande att det andra Altmark-villkoret inte har iakttagits.

66.

Sedan dess har detta överklagande avslagits av domstolen i dom av den 8 mars 2017, Viasat Broadcasting UK/kommissionen (C‑660/15 P, EU:C:2017:178). Enligt domstolen hade ”tribunalen [inte gjort någon] felaktig rättstillämpning när den i den överklagade domen fann att artikel 106.2 FEUF inte ålade kommissionen att beakta det andra och det fjärde Altmark-villkoret för att avgöra om ett statligt stöd är förenligt med den inre marknaden enligt den bestämmelsen”.

67.

Följaktligen kan talan inte vinna bifall på den andra grunden.

68.

Då sökanden i första instans genom sin fjärde grund där, som anförts till stöd för det tredje yrkandet i andra hand, klandrat kommissionen för att ha gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att den ansett att de medel som härrört från reklamintäkter för åren 1995 och 1996 som överförts till sökanden via TV2-fonderna, och mot bakgrund av min bedömning av den första grunden för överklagandet, står det klart att domstolen måste pröva och lämna utan bifall i sak det tredje yrkande som sökanden i första instans anfört i andra hand.

69.

Enligt artikel 138.3 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 i dessa regler är tillämplig i mål om överklagande, ska vardera parten bära sina rättegångskostnader, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Då Viasat vunnit på den första grunden men tappat målet när det gäller den andra grunden anser jag att TV2 A/S ska stå för sina egna kostnader och hälften av kostnaderna för Viasat. Övriga parter ska bära sina egna kostnader.

70.

I artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler ska tillämpas i mål om överklagande, föreskrivs att medlemsstater och institutioner som har intervenerat ska bära sina rättegångskostnader. Konungariket Danmark, som har intervenerat vid tribunalen, ska bära sina rättegångskostnader.

71.

Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen ska: