1

CH har, genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 17 november 2014, väckt talan i förevarande mål med yrkande om

2

I artikel 266 FEUF anges att ”[d]en institution, det organ eller den byrå vars rättsakt har förklarats ogiltig [av unionsdomstolen] eller vars underlåtenhet att agera har förklarats strida mot fördragen ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen [om ogiltigförklaring]”. I samma bestämmelse anges att ”[d]enna skyldighet ska inte påverka någon förpliktelse som kan följa av tillämpningen av artikel 340 andra stycket [FEUF]”, i vilken det föreskrivs att ”[v]ad beträffar utomobligatoriskt ansvar ska unionen ersätta skada, som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar”.

3

I artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, i den lydelse som är tillämplig i förevarande tvist (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), föreskrivs följande:

”Med ’mobbning’ avses allt olämpligt uppträdande av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt, i form av beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är avsiktliga och kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet.”

4

I artikel 24 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Unionen skall bistå sina tjänstemän, särskilt vid rättsliga förfaranden mot någon som uttalat hotelser, förolämpningar eller varit upphov till ärekränkande handlingar eller yttranden, eller angrepp på person eller egendom som tjänstemannen eller medlemmarna av hans familj utsätts för på grund av hans ställning eller uppgifter.

Den skall ersätta tjänstemannen för den skada han lidit i den mån han inte uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet själv orsakat skadan och i den mån han inte kunnat få ersättning från den som vållat skadan.”

5

Anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen, i den lydelse som är tillämplig i förevarande tvist (nedan kallade anställningsvillkoren), ska enligt artikel 1 tillämpas ”på dem som genom avtal är anställda vid unionen”, bland annat personer som är anställda som ackrediterade parlamentsassistenter. I artikel 5a i anställningsvillkoren anges följande:

”I dessa anställningsvillkor avses med ’ackrediterade parlamentsassistenter’ personer som valts av en eller flera ledamöter och som genom ett direkt anställningsavtal med [parlamentet] har till uppgift att i [parlamentets] lokaler på någon av dess tre arbetsorter direkt bistå ledamoten eller ledamöterna i utövandet av deras uppgifter som ledamöter av [parlamentet]; under ledamöternas ledning och överinseende i ett ömsesidigt förtroende till följd av den valfrihet som avses i artikel 21 i [parlamentets] beslut 2005/684/EG, Euratom av den 28 september 2005 om antagande av [parlamentets] ledamotsstadga [(EUT L 262, s. 1)].”

6

I avdelning VII i anställningsvillkoren, som har rubriken ”Parlamentsassistenter” och utgörs av artiklarna 125–139, föreskrivs i artikel 125.1 att ”[p]arlamentet] ska genom ett internt beslut anta tillämpningsföreskrifter …”.

7

I artikel 127 i anställningsvillkoren föreskrivs följande:

”Artiklarna 11–26a i tjänsteföreskrifterna ska tillämpas på motsvarande sätt. Med strikt hänsyn tagen till framför allt den särskilda arten av de ackrediterade parlamentsassistenternas uppgifter och ansvar och det ömsesidiga förtroende som måste känneteckna arbetsrelationen mellan dem och den eller de ledamöter av [parlamentet] som de bistår, ska de tillämpningsföreskrifter som rör detta område och som antas i enlighet med artikel 125.1 [i anställningsvillkoren] ta hänsyn till den särskilda arten av arbetsrelationen mellan ledamöterna och deras ackrediterade parlamentsassistenter.”

8

I artikel 128.2 första meningen i anställningsvillkoren föreskrivs att ”[e]n ackrediterad parlamentsassistent ska väljas av den eller de ledamöter … som han eller hon ska bistå.”

9

Enligt artikel 13.1 i beslutet av parlamentets presidium av den 14 april 2014, antaget enligt artikel 125.1 i anställningsvillkoren, vilken på denna punkt är identisk med artikel 13.1 i föregående beslut av parlamentets presidium av den 9 mars 2009, i dess ändrade lydelse, ska ackrediterade parlamentsassistenter anställas av parlamentet på uttrycklig begäran av den eller de parlamentsledamöter som han eller hon ska bistå.

10

Den 21 februari 2006 antog parlamentet ”[i]nterna bestämmelser för den rådgivande kommittén om mobbning och förebyggande av mobbning på arbetsplatsen …]” i syfte att genomföra artikel 12a i tjänsteföreskrifterna (nedan kallade de interna bestämmelserna mot mobbning). Av artikel 9 i de interna bestämmelserna framgår att varje person som arbetar vid parlamentet och som upplever ett problem som kan utgöra ett fall av mobbning, eller anser att ett sådant problem finns på hans eller hennes arbetsplats, kan vända sig till den rådgivande kommittén om mobbning och förebyggande av mobbning på arbetsplatsen (nedan kallad den allmänna rådgivande kommittén), vilken ska bestå av sex ledamöter som utnämns av parlamentets generalsekreterare, varav två utses av personalkommittén och en av företagshälsan vid parlamentet. I artikel 11 i de interna bestämmelserna mot mobbning föreskrivs att den som anser sig utsatt för mobbning ska tas emot av den allmänna rådgivande kommittén inom tio arbetsdagar från begäran om samtal. Enligt artiklarna 12–14 i de interna bestämmelserna mot mobbning kan den allmänna rådgivande kommittén, om den finner detta lämpligt, utforma rekommendationer för personalledningen i syfte att lösa problemen. För att se till att varje ärende följs upp ska kommittén hålla kontakt med den berörda personen och, om det behövs, med hans eller hennes överordnade. Om problemen kvarstår ska kommittén överlämna en sekretessbelagd rapport till parlamentets generalsekreterare med förslag till åtgärder och kommittén kan då begära instruktioner för att genomföra en mer utförlig utredning, om den anser detta vara lämpligt.

11

Den 14 april 2014 antog parlamentets presidium med hänsyn till den särskilda situationen för ackrediterade parlamentsassistenter, vilken betonats i domen i målet CH, interna bestämmelser i syfte att inrätta en rådgivande kommitté om mobbning och förebyggande av mobbning på arbetsplatsen som är behörig i tvister mellan ackrediterade parlamentsassistenter och parlamentsledamöter (nedan kallade de interna bestämmelserna mot mobbning av ackrediterade parlamentsassistenter). Den rådgivande kommittén om mobbning och förebyggande av mobbning på arbetsplatsen med behörighet i tvister mellan ackrediterade parlamentsassistenter och parlamentsledamöter (nedan kallad den särskilda rådgivande kommittén för ackrediterade parlamentsassistenter eller den särskilda rådgivande kommittén) består av fem ledamöter som utnämns av parlamentets talman: tre av institutionens kvestorer (parlamentets kvestorer, som är fem till antalet och bildar ett kollegium, utgörs av parlamentsledamöter som har valts av sina kolleger för att ansvara för administrativa och ekonomiska ärenden som direkt berör parlamentsledamöterna), en ledamot som utses av den kommitté för ackrediterade parlamentsassistenter som avses i artikel 126.2 andra stycket i anställningsvillkoren, medan den sista, som utgörs av ordföranden för den allmänna rådgivande kommittén, företräder parlamentets administration. Det huvudsakliga uppdraget för den särskilda rådgivande kommittén, som har en av kvestorerna som ordförande, är att ”förebygga och/eller få slut på eventuell mobbning mot ackrediterade parlamentsassistenter” och att ”ha en medlande och informerande roll”.

12

Enligt artikel 10 i de interna bestämmelserna mot mobbning av ackrediterade parlamentsassistenter ska den särskilda rådgivande kommittén för ackrediterade parlamentsassistenter efter att ha hört de berörda parterna, såväl den som påstår sig ha utsatts för mobbning och den påstådda mobbaren, överlämna en sekretessbelagd rapport till kvestorskollegiet. Denna sekretessbelagda rapport ska innehålla en beskrivning av anklagelserna, en närmare beskrivning av förfarandet, den särskilda rådgivande kommitténs slutsatser och förslag om vilka åtgärder som ska vidtas, vid behov med en begäran till kvestorskollegiet om att den ska ge den särskilda rådgivande kommittén i uppdrag att vidta en uttömmande utredning. I artikel 11 i de interna bestämmelserna mot mobbning av ackrediterade parlamentsassistenter föreskrivs att ”[o]m [den särskilda rådgivande kommittén] får i uppdrag att vidta en sådan utredning ska den överlämna sina slutsatser och eventuella rekommendationer till [k]vestorerna” och i artikel 12 i samma interna bestämmelser föreskrivs bland annat att kvestorerna ”skriftligen ska informera [den särskilda rådgivande kommittén] om de åtgärder som de avser att vidta, inbegripet huruvida de, i förekommande fall, rekommenderar [parlamentets] talman att ålägga den berörda parlamentsledamoten påföljder i enlighet med artiklarna 9 och 153 i parlamentets arbetsordning …”.

13

Den 1 oktober 2004 anställdes sökanden av parlamentet som ackrediterad parlamentsassistent till parlamentsledamoten B. på grundval av ett anställningsavtal som skulle löpa ut vid utgången av valperioden 2004/2009.

14

Sedan B:s mandat hade avbrutits anställdes sökanden, från den 1 december 2007 fram till valperiodens utgång, av parlamentet som ackrediterad parlamentsassistent till P., den nya parlamentsledamot som efterträdde B. för resten av valperioden.

15

Från den 1 augusti 2009 var sökanden anställd av parlamentet som ackrediterad parlamentsassistent till P. under valperioden 2009/2014. Hon var placerad i lönegrad 14 i tjänstegrupp II. Genom ett nytt avtal, som ingicks den 1 september 2010 och genom vilket det tidigare avtalet upphörde, anställdes sökanden för att utöva samma uppgifter, men denna gång i lönegrad 11 i tjänstegrupp II (nedan kallat anställningsavtalet eller avtalet som ackrediterad parlamentsassistent).

16

Den 27 september 2011 blev sökanden sjukskriven. Sjukskrivningen förlängdes till den 19 april 2012.

17

Den 28 november 2011 underrättade sökanden den allmänna rådgivande kommittén om sina problem i arbetet som enligt vad hon uppgav berodde på P:s beteende mot henne.

18

Genom ett e-postmeddelande av den 6 december 2011 förhörde sig sökanden hos ledamöterna i den allmänna rådgivande kommittén om hur man ska förfara för att ”inge ett klagomål”. I syfte att visa den mobbning som hon ansåg sig vara utsatt för på grund av agerandet hos den parlamentsledamot som hon bistod vidarebefordrade sökanden genom ett e-postmeddelande av den 12 december 2011 till samtliga ledamöter i kommittén samt till parlamentets generalsekreterare det e-postmeddelande som hon samma dag hade skickat till P. och i vilket hon beskrev sitt hälsotillstånd. Den 21 december 2011 vände sig sökanden per e-post till den allmänna rådgivande kommitténs ordförande med en begäran om ett möte.

19

Den 22 december 2011 lämnade sökanden in en ansökan om bistånd till parlamentets generalsekreterare i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna (nedan kallad ansökan om bistånd), i vilken hon gjorde gällande att hon var utsatt för mobbning från P. samt begärde att åtgärder för omplacering skulle vidtas och att en administrativ utredning skulle inledas.

20

Den 6 januari 2012 skickade P. en skriftlig begäran till enheten för anställning och omplacering av personal inom direktoratet för personalutveckling vid parlamentets generaldirektorat för personal om att sökandens anställningsavtal som ackrediterad parlamentsassistent skulle sägas upp (nedan kallad begäran om uppsägning). Den 18 januari 2012 bekräftade P. begäran om uppsägning.

21

Genom beslut av den 19 januari 2012, som fattades av den myndighet som har rätt att sluta anställningsavtal på parlamentets vägnar (nedan kallad anställningsmyndigheten), sades sökandens avtal som ackrediterad parlamentsassistent upp med verkan från den 19 mars 2012 med motiveringen att förtroendet hade brustit (nedan kallat uppsägningsbeslutet). Sökanden befriades från arbetsskyldighet under uppsägningstiden, vilken var två månader, det vill säga från den 19 januari till den 19 mars 2012. Till stöd för motiveringen att förtroendet brustit gjorde anställningsmyndigheten gällande att P. hade informerat den om att sökanden inte hade den kompetens som krävdes för att delta i arbetet vid vissa av de parlamentsutskott som P. satt i samt att P. även klagat över att sökandens beteende mot såväl P. som andra parlamentsledamöter och deras ackrediterade parlamentsassistenter var oacceptabelt.

22

Genom skrivelse av den 15 mars 2012 avslogs ansökan om bistånd av generaldirektören för generaldirektoratet för personal, i dennes egenskap av anställningsmyndighet, med motiveringen att oavsett huruvida en ackrediterad parlamentsassistent kan beviljas bistånd i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna hade ändamålet med sökandens ansökan om bistånd avseende vidtagande av åtgärder för omplacering och genomförande av en administrativ utredning förfallit, eftersom det under tiden hade fattats ett beslut om uppsägning och sökanden inte längre arbetade vid parlamentet (nedan kallat beslutet att avslå ansökan om bistånd).

23

Den 30 mars 2012 ingav sökanden ett klagomål mot uppsägningsbeslutet till parlamentets generalsekreterare i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Den 22 juni 2012 ingav sökanden i enlighet med samma bestämmelse ett klagomål mot beslutet att avslå ansökan om bistånd.

24

Genom beslut av den 20 juli 2012 biföll parlamentets generalsekreterare delvis klagomålet mot uppsägningsbeslutet genom att senarelägga datumet för upphörandet av sökandens anställningsavtal som ackrediterad parlamentsassistent till den 20 juni 2012 med hänvisning till att sökanden varit sjukskriven med läkarintyg till och med den 19 april 2012. Generalsekreteraren bekräftade däremot att uppsägningsbeslutet var befogat och hänvisade till att det, såsom det erkänts i rättspraxis, särskilt i punkt 149 i domen av den 7 juli 2010, Tomas/parlamentet (F‑116/07, F‑13/08 och F‑31/08, EU:F:2010:77), är omöjligt att kontrollera huruvida förtroende föreligger eller huruvida det har brustit, och att denna omöjlighet delvis utsträcker sig till prövningen av de skäl som anförts för att visa att förtroende inte föreligger eller att det har brustit.

25

Parlamentets generalsekreterare ansåg att sökanden i vart fall inte hade visat att de omständigheter som anförts för att visa att förtroendet brustit var uppenbart felaktiga, och angav att parlamentet hade fått kännedom om flera tillfällen då sökanden gjort sig skyldig till brister i sin tjänsteutövning, bland annat när det gällde att bedöma huruvida det var lämpligt att lägga fram lagstiftningsförslag i ett ärende men också genom ohövlighet mot en parlamentsledamot från en annan medlemsstat än P’s medlemsstat., ett oförskämt beteende mot den nya ackrediterade parlamentsassistent som anställts för att bistå P. och oartighet mot P. i närvaron av en företagsledare. Även en lärare som besökt parlamentet tillsammans med en grupp elever hade klagat över sökandens oartighet.

26

Enligt parlamentets generalsekreterare hindrade slutligen den omständigheten att sökanden hade ingett en ansökan om bistånd inte uppsägningsbeslutet, vilket var oundvikligt på grund av den uppenbart försämrade relationen mellan P. och sökanden.

27

Genom beslut av den 8 oktober 2012 avslog parlamentets generalsekreterare, i egenskap av anställningsmyndighet, det klagomål som ingetts mot beslutet att avslå ansökan om bistånd, och betonade att medan han ”till stöd för det uppsägningsbeslut som fattats av anställningsmyndigheten har delgett [sökanden] varför [hennes] uppförande [var] oacceptabelt … och har angett precisa, kontrollerbara omständigheter till vilka det finns vittnen, har [sökanden] framfört anklagelser som inte styrks av några som helst uppgifter”. Han svarade även sökanden att de åtgärder som hon begärt i allmänhet var ”oförenliga med den särskilda arten av den nära och förtroendefulla relation som nödvändigtvis måste finnas mellan en ledamot och dennes [ackrediterade parlamentsassistent]” och att det inte fanns någon mening med att omplacera henne, eftersom det skulle förhindra varje möjlighet till en effektiv arbetsrelation mellan parlamentsledamoten och den ackrediterade parlamentsassistenten, och att parlamentet i praktiken inte kunde omplacera sökanden till att bistå en annan parlamentsledamot, eftersom endast ledamöterna själva kan begära att anställningsmyndigheten ska anställa en ackrediterad parlamentsassistent som han eller hon valt. Parlamentets generalsekreterare betonade även, vad gällde begäran om att en administrativ utredning skulle inledas, att domen av den 8 februari 2011, Skareby/kommissionen (F‑95/09, EU:F:2011:9), som sökanden hade åberopat i detta hänseende, inte kunde överföras på förevarande fall, eftersom parlamentsledamöterna inte omfattas av tjänsteföreskrifterna och således inte heller av artikel 12a i dessa och inte kan vara föremål för disciplinära åtgärder eller tvingas av anställningsmyndigheten att delta i en administrativ utredning, inte ens om deras deltagande skulle vara av väsentlig betydelse.

28

Genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 31 oktober 2012 och registrerades med målnummer F‑129/12 yrkade sökanden att uppsägningsbeslutet och beslutet att avslå ansökan om bistånd skulle ogiltigförklaras och att parlamentet skulle förpliktas att till henne utge ett belopp om 120000 euro i skadestånd jämte ränta.

29

Den 12 december 2013 ogiltigförklarade personaldomstolen genom domen i målet CH, vilken inte har överklagats och följaktligen är slutgiltig, uppsägningsbeslutet och beslutet att avslå ansökan om bistånd. Personaldomstolen förpliktade dessutom, ”med hänsyn till de ytterst klandervärda förhållanden under vilka uppsägningsbeslutet och beslutet att avslå begäran om bistånd tillkom”, parlamentet att till sökanden betala ett belopp om 50000 euro i ersättning för den ideella skada som hon lidit (domen i målet CH, punkt 65).

30

Till följd av uppsägningsbeslutet, vilket har ogiltigförklarats genom domen i målet CH, erhöll sökanden arbetslöshetsersättning från den dag då uppsägningsbeslutet trädde i kraft fram till den 23 januari 2013, då hon anställdes av en belgisk privat arbetsgivare (nedan kallad den privata arbetsgivaren), som senare tvingades att säga upp henne av ekonomiska skäl. Sökanden uppbar lön från den privata arbetsgivaren från den 23 januari 2013 till den 12 mars 2014.

31

Genom skrivelse av den 15 januari 2014 begärde sökanden att parlamentet skulle vidta följande åtgärder för att i enlighet med artikel 266 FEUF säkerställa att domen i målet CH följs:

32

Den 12 februari 2014 hölls ett möte mellan sökandens advokater och företrädarna för parlamentets rättstjänst i syfte att diskutera hur omfattande åtgärder parlamentet måste vidta enligt artikel 266 FEUF för att följa domen i målet CH.

33

Genom skrivelse av den 3 mars 2014 svarade parlamentet officiellt på begäran om olika åtgärder för att följa domen i målet CH som sökanden hade framställt i ovannämnda skrivelse av den 15 januari 2014 (nedan kallat beslutet av den 3 mars 2014).

34

När det gäller sökandens begäran om att hon skulle återinsättas på en fast tjänst vid parlamentet, angav denna institution att det är uppenbart att en sådan åtgärd går utöver vad som krävs för att följa domen i målet CH, bland annat eftersom det i skäl 7 i rådets förordning (EG) nr 160/2009 av den 23 februari 2009 om ändring av [anställningsvillkoren] (EUT L 55, s. 1) anges att ”ingen bestämmelse i denna förordning får tolkas så att den ger ackrediterade parlamentsassistenter privilegierat eller direkt tillträde till tjänster för tjänstemän eller övriga kategorier av anställda i [Europeiska unionen]”.

35

Under dessa omständigheter och med beaktande av den personliga karaktären hos arbetsrelationen mellan parlamentsledamöterna och deras ackrediterade parlamentsassistenter informerade parlamentet sökanden om att det inte var möjligt att faktiskt återinsätta henne på hennes tjänst. Parlamentet angav att ”den enda möjligheten [var] att återinsätta [sökanden] på den tjänst som hon innehade innan [det ogiltigförklarade] uppsägningsbeslutet fattades, men att befria henne från motsvarande arbetsuppgifter, och detta fram till dess att hennes [anställningsavtal] … upphör den 1 juli 2014[; A]tt befria henne från arbetsuppgifterna är även förenligt med omsorgsplikten”. Parlamentet åtog sig att till sökanden utge lön från och med den 21 juni 2012, som var den dag då uppsägningsbeslutet hade trätt i kraft, fram till dess att hennes anställningsavtal upphörde, det vill säga den 1 juli 2014, med avdrag för lön och arbetslöshetsersättning som hon uppbar från annat håll under denna period.

36

Parlamentet bekräftade dessutom att begäran om uppsägning inte fanns med i sökandens personalakt och att uppsägningsbeslutet, som förklarats rättsstridigt av personaldomstolen, skulle tas bort ur den. När det gällde begäran om överföring till unionens pensionssystem av de pensionsrättigheter som hon tidigare förvärvat i ett nationellt system, påpekade parlamentet att sökanden, som hade arbetat sammanlagt knappt fem år som ackrediterad parlamentsassistent, inte uppfyllde villkoret att man ska ha arbetat minst tio år för unionen för att kunna erhålla avgångspension från unionens budget.

37

När det slutligen gäller begäran om att en administrativ utredning skulle inledas, vilken hade framförts redan i ansökan om bistånd, angav parlamentet att ”[på] denna punkt … om [sökanden] beslutar att väcka talan enligt nationell rätt mot [P.], kommer parlamentet att på nytt överväga situationen mot bakgrund av rättspraxis, såsom den framgår [av punkt 57] i domen i målet [CH]”.

38

Genom skrivelse av den 26 mars 2014 inkom sökanden med synpunkter som syftade till att på tre punkter korrigera hennes begäran av den 15 januari 2014 om åtgärder för att följa domen i målet CH, vilket enligt hennes åsikt inte borde föranleda några problem för parlamentet, och meddelade samtidigt att hon hade för avsikt att senare inge ett klagomål mot beslutet av den 3 mars 2014.

39

De båda första punkterna avsåg en uppräkning av det belopp om 7402,41 euro som sökanden ursprungligen begärt för att täcka lönen för perioden mellan den 20 juni 2012, som var dagen för den rättsstridiga uppsägningen, och den 12 mars 2014, som var den dag från vilken hon inte längre erhöll lön från den privata arbetsgivaren (nedan kallad perioden med dubbel inkomst). Hon gjorde för det första gällande att ett vederlag för tretton månader om 5686 euro felaktigt hade tagits med vid beräkningen av den lön som hon uppburit från den privata arbetsgivaren. Detta vederlag utgjorde de facto inte en del av hennes lön, utan utgjorde ersättning i förskott för en månads semester som hon skulle bli tvungen att ta ut inom ramen för sitt nästa anställningsförhållande med en ny privat belgisk arbetsgivare, men som den sistnämnde inte skulle betala lön för. Sökanden angav för det andra att hon ”när [hon] [ofrivilligt] lämnade parlamentet i februari 2012” hade en uppsägningstid på två månader. Eftersom uppsägningsbeslutet har ogiltigförklarats ansåg sökanden att hennes anställningsförhållande numera borde betraktas som mer långvarigt, vilket skulle ge henne rätt till en uppsägningstid på tre månader. Beloppet om 5686 euro avseende perioden med dubbel inkomst borde följaktligen enligt sökanden höjas med ett belopp om 3977,43 euro, motsvarande lönen för den ytterligare uppsägningsmånad för vilken parlamentet var skyldigt henne lön.

40

Sökanden angav för det tredje att eftersom hon genom avtal var anställd vid parlamentet som ackrediterad parlamentsassistent fram till dess att hennes avtal löpte ut i slutet av valperioden, det vill säga den 1 juli 2014, var parlamentet skyldigt att återlämna hennes namnbricka som ackrediterad parlamentsassistent och hennes kontrollmärke för tillträde till parlamentets parkering.

41

Genom skrivelse av den 2 april 2014 (nedan kallad beslutet av den 2 april 2014) svarade parlamentet på begäran om kompletterande åtgärder för att följa domen som sökanden hade framställt den 26 mars 2014 och påpekade, för det första, att eftersom de belopp som ska dras av från den lön som i efterhand ska betalas ut till en person som felaktigt har sagts upp ges en mycket vid definition i rättspraxis, var parlamentet skyldigt att dra av vederlaget som utgått som en trettonde månadslön, vilket omfattas av begreppet ”andra ersättningar” i den mening som avses i punkt 71 i domen av den 13 april 2011, Scheefer/parlamentet (F‑105/09, EU:F:2011:41). Vad gällde den andra av de punkter som sökanden hade anfört i sin skrivelse av den 26 mars 2014 förklarade parlamentet att eftersom det inte hade fattat något nytt uppsägningsbeslut, var frågan om rätt till uppsägningstid inte aktuell. Eftersom anställningsavtalet numera var i kraft fram till valperiodens slut, den 1 juli 2014, var det inte längre fråga om en uppsägning. När det slutligen gällde den tredje av de punkter som anförts i skrivelsen av den 26 mars 2014 förklarade parlamentet att ”tillträdet till parlamentets lokaler och parkering är kopplat till utövandet av arbetsuppgifter, vilket [sökanden] befriats från fram till dess att [anställnings]avtalet löper ut”. Parlamentet hade dock beslutat att överlämna hennes begäran till ackrediteringsenheten inom generaldirektoratet för säkerhet vid parlamentets sekretariat.

42

Den 16 april 2014 ingav sökanden i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna ett klagomål mot besluten av den 3 mars och den 2 april 2014. Vad för det första gäller vederlaget som utgått som en trettonde månadslön som hon felaktigt hade tagit med i beräkningen av de belopp som hon uppburit från den privata arbetsgivaren, angav sökanden att det rörde sig om en ”dubbel semesterersättning, som [betalats] ut i förskott för kommande betald semester”. När det för det andra gäller följderna av att uppsägningsbeslutet ogiltigförklarats gjorde sökanden gällande att hon borde ”kunna åtnjuta samtliga de förmåner som är kopplade till [hennes] [anställnings]avtal” fram till dess att det löper ut. Av detta skäl ankom det på parlamentet inte endast att återlämna hennes namnbricka som ackrediterad parlamentsassistent och kontrollmärket för tillträde till parlamentets parkering utan dessutom att återställa hennes rätt att använda sin e‑post som hör till arbetet och att använda parlamentets intranät. Hon gjorde härvid gällande att den omständigheten att hon inte faktiskt återinsatts i tjänsten som ackrediterad parlamentsassistent hade berövat henne kontakter som var nödvändiga för hennes fortsatta karriär och orsakat henne skada som hon värderade till 15000 euro. Vad för det tredje gäller följderna av ogiltigförklaringen av beslutet att avslå ansökan om bistånd kunde domen i målet CH enligt hennes mening inte förstås så, att det var personaldomstolens avsikt att hon måste väcka talan mot den förmodade mobbaren vid en nationell domstol för att beviljas bistånd i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. Enligt sökanden har parlamentet endast delvis följt domen i målet CH, vilket har orsakat henne ideell skada, som hon i det skedet i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) värderade till ett belopp om 60000 euro.

43

Genom skrivelse av den 6 juni 2014 informerade parlamentets rättstjänst, inom ramen för åtgärderna för att följa domen i målet CH, sökanden om att det fanns interna bestämmelser mot mobbning av ackrediterade parlamentsassistenter och att det hade inrättats en särskild rådgivande kommitté för ackrediterade parlamentsassistenter. Rättstjänsten förklarade att nämnda kommitté hädanefter var ”det behöriga organet för att behandla [sökandens] eventuella klagomål avseende mobbning” och [rådde henne] … att vända sig till [den särskilda rådgivande] kommittén via dess sekretariat”.

44

Genom skrivelse av den 20 juni 2014 svarade sökanden att eftersom beslutet att avslå ansökan om bistånd ogiltigförklarats, var ansökan, som hade lämnats in på grund av P:s beteende, fortfarande anhängig vid parlamentet. Sökanden frågade sig följaktligen om ”skälen till att parlamentet … inte [hade] ansett det vara lämpligt att inom ramen för åtgärderna för att följa domen i målet [CH] själv vända sig direkt till [den särskilda rådgivande kommittén för ackrediterade parlamentsassistenter], eftersom en sådan tydligen inrättats i vederbörlig ordning, vilket [hon] fortfarande inte [hade] fått bekräftelse på”.

45

Genom skrivelse av den 4 augusti 2014 avslog parlamentets generalsekreterare, i egenskap av anställningsmyndighet, klagomålet av den 16 april 2014 (nedan kallat beslutet att avslå klagomålet). Efter att ha erinrat om att sökanden nu hade erhållit ett sammanlagt belopp om 9433,20 euro, vilket täckte skillnaden mellan, å ena sidan, de belopp som hon hade uppburit som arbetslöshetsersättning och som anställd hos den privata arbetsgivaren mellan den 20 juni 2012 och den 12 mars 2014 och, å andra sidan, den lön som hon under samma period skulle ha erhållit som ackrediterad parlamentsassistent, vidhöll parlamentet, för det första, att när det gällde perioden med dubbel inkomst hade det belopp om 5686 euro som sökanden dessutom krävt dragits av helt korrekt, eftersom det ”motsvara[de] ekonomisk ersättning för betald semester som [sökanden] inte tagit ut innan anställningsavtalet [med den privata arbetsgivaren] löpte ut”.

46

När det vidare gällde frågan om återlämnande av namnbrickan som ackrediterad parlamentsassistent och kontrollmärket för tillträde till parkeringen påpekade parlamentet att sökanden hade haft möjlighet att hämta ut dem vid ackrediteringsenheten från den 23 april 2014. Parlamentet erinrade även sökanden om att det hade efterkommit begäran om e-postadress och tillgång till parlamentets intranät som hon hade framställt i sitt klagomål, det vill säga den 16 april 2014, genom att ge henne en e-postadress och tillgång till parlamentets intranät. Eftersom parlamentet ansåg att det således hade gått sökanden till mötes på alla punkter och inte på något sätt förhindrat att hon tog kontakt med parlamentets anställda, avslog det hennes begäran om skadestånd.

47

När det slutligen gällde de åtgärder som ska vidtas med anledning av ogiltigförklaringen av beslutet att avslå ansökan om bistånd upprepade parlamentet den ståndpunkt som det uttryckt i beslutet av den 3 mars 2014, det vill säga att parlamentet, om sökanden skulle besluta att väcka talan mot P. vid en nationell domstol, är redo att på nytt överväga situationen mot bakgrund av punkt 57 i domen i målet CH. Parlamentet tog emellertid inte upp frågan om inledande av en administrativ utredning. Det anhöll däremot om sökandens tillstånd att vända sig till den särskilda rådgivande kommittén för ackrediterade parlamentsassistenter med hennes ärende.

48

Den 25 november 2014 delgavs parlamentet talan i förevarande mål av personaldomstolens kansli. Den särskilda rådgivande kommittén för ackrediterade parlamentsassistenter höll sitt konstituerande möte påföljande dag, det vill säga den 26 november 2014. Av punkt 2 i protokollet från detta möte framgår att ”vid behov kan [parlamentets] juridiske rådgivare kallas att delta vid kommitténs möten … för att komma med råd i rättsliga frågor”. Av punkt 4 i samma protokoll framgår att ”[d]en juridiske rådgivaren har informerat ledamöterna i [den särskilda rådgivande kommittén] om parlamentets ståndpunkt i … två ärenden om påstådd mobbning[, bland annat det ärende som resulterat i domen i målet CH]”.

49

Genom skrivelse av den 17 december 2014 kallade ordföranden för den särskilda rådgivande kommittén sökanden till ett möte med kommitténs ledamöter den 28 januari 2015.

50

Den 15 januari 2015 inkom sökanden med skriftliga yttranden till den särskilda rådgivande kommittén. Sökanden och P. hördes av kommittén den 28 januari 2015.

51

Sökanden har yrkat att personaldomstolen ska

52

Parlamentet har yrkat att personaldomstolen ska

53

Efter en andra skriftväxling som personaldomstolen tillåtit gav parterna sitt samtycke till att artikel 59.2 i rättegångsreglerna tillämpas i förevarande mål. Personaldomstolen beslutade således, i enlighet med denna bestämmelse, att avgöra målet utan muntlig förhandling och underrättade parterna om detta genom en skrivelse från kansliet av den 7 juli 2015.

54

I enlighet med principen om processekonomi kan unionsdomstolen fastställa att det saknas anledning att särskilt ta ställning till de yrkanden som avser beslutet att avslå klagomålet när den konstaterar att nämnda yrkanden saknar självständigt innehåll och i själva verket sammanfaller med yrkandena avseende det beslut mot vilket klagomålet riktas. Så kan till exempel vara fallet när unionsdomstolen konstaterar att beslutet om avslag på klagomålet uteslutande bekräftar det beslut som utgjorde föremål för klagomålet, vilket innebär att en ogiltigförklaring av det ena beslutet i princip inte skulle få några andra följder för den berördas rättsliga situation än en ogiltigförklaring av det andra beslutet (dom av den 21 september 2011, Adjemian m.fl./kommissionen,T‑325/09 P, EU:T:2011:506, punkt 33, och dom av den 19 november 2014, EH/kommissionen,F‑42/14, EU:F:2014:250, punkt 85).

55

I förevarande fall begärde sökanden för första gången tillgång till parlamentets intranät och en e‑postlåda i sitt klagomål av den 16 april 2014 och anställningsmyndigheten svarade på denna begäran i sitt beslut att avslå klagomålet. På alla övriga punkter bekräftar beslutet att avslå klagomålet däremot endast besluten av den 3 mars och den 2 april 2014, vilket innebär att det inte finns anledning att med avseende på dessa punkter särskilt ta ställning till yrkandena om ogiltigförklaring av beslutet att avslå klagomålet, även om motiveringen i sistnämnda beslut klargör vissa av skälen i de ursprungliga besluten av den 3 mars och den 2 april 2014 och således, med hänsyn till det administrativa förfarandets föränderliga karaktär, också bör beaktas vid bedömningen av lagenligheten av besluten av den 3 mars och den 2 april 2014, eftersom denna motivering anses sammanfalla med sistnämnda rättsakter (se dom av den 19 november 2014, EH/kommissionen,F‑42/14, EU:F:2014:250, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

56

Sökanden har genom sina yrkanden om ogiltigförklaring bestritt att de åtgärder som parlamentet antog genom besluten av den 3 mars och den 2 april 2014 för att följa domen i målet CH är lämpliga. Åtgärderna utgörs av två grupper som ska granskas i tur och ordning, först de åtgärder som vidtagits med anledning av ogiltigförklaringen av uppsägningsbeslutet och därefter de åtgärder som vidtagits med anledning av ogiltigförklaringen av beslutet att avslå ansökan om bistånd.

57

Sökanden har för det första kritiserat parlamentet för att i sina beslut av den 3 mars och den 2 april 2014 felaktigt ha beaktat beloppet 5686 euro som ett belopp som i enlighet med domen i målet CH skulle dras av från lönen från parlamentet för perioden med dubbel inkomst. Det rör sig dock inte om ett vederlag som utgått som en trettonde månadslön, utan om en dubbel semesterersättning som i förskott betalades ut av den privata arbetsgivaren för kommande semester, som den nye arbetsgivaren inte skulle betala för när den faktiskt togs ut. Sökanden har till stöd för detta lämnat in ett ”intyg om semester” utfärdat den 16 december 2013 av den belgiska försäkringsorganisationen Partena, varav det framgår att ”semesterersättningens belopp kommer att dras av från [sökandens] lön när [hon] tar semester hos [sin] nya arbetsgivare”.

58

Sökanden har för det andra kritiserat parlamentet för att det inte så snabbt som möjligt efter det att domen i målet CH hade meddelats återlämnade hennes namnbricka som ackrediterad parlamentsassistent och kontrollmärket för parkering och inte gav henne tillgång till hennes e-postadress i arbetet och parlamentets intranät (nedan tillsammans kallade arbetsverktygen). Hon har förklarat att dessa arbetsverktyg var hennes enda möjlighet att på nytt effektivt komma i kontakt med parlamentsledamöterna och få kännedom om vilka lediga tjänster som ackrediterad parlamentsassistent som skulle tillsättas. De beslut som hon har begärt ska ogiltigförklaras är rättsstridiga, eftersom arbetsverktygen, som är nära kopplade till själva rollen som ackrediterad parlamentsassistent, inte återlämnades förrän väldigt sent. Till följd av att de återlämnades så sent förlorade hon en icke försumbar möjlighet att erbjudas ett nytt avtal som ackrediterad parlamentsassistent.

59

Parlamentet har genmält att det omtvistade beloppet om 5686 euro utgör ”andra ersättningar” i den mening som avses i domen av den 13 april 2011, Scheefer/parlamentet (F‑105/09, EU:F:2011:41, punkt 71), vilka det ankom på parlamentet att dra av från sökandens lön som ackrediterad parlamentsassistent under perioden med dubbel inkomst. När det gäller invändningen avseende det sena återlämnandet av arbetsverktygen har parlamentet i huvudsak gjort gällande att eftersom sökanden hade befriats från att arbeta fram till dess att hennes anställningsavtal löpte ut, hade hon inte behov av dessa arbetsverktyg. Parlamentet har påpekat att det av omsorg om och för att försöka lugna sökanden dock efterkom sökandens begäranden om att få tillgång till arbetsverktygen.

60

Personaldomstolen erinrar inledningsvis om att när unionsdomstolen ogiltigförklarar en rättsakt innebär det att denna rättsakt retroaktivt elimineras ur rättsordningen och att då en ogiltigförklarad rättsakt redan har verkställts medför utplåningen av dess verkningar att den rättsliga situation som sökanden befann sig i innan rättsakten antogs ska återställas (dom av den 26 maj 2011, Kalmár/Europol,F‑83/09, EU:F:2011:66, punkt 88).

61

Av detta följer att parlamentet i enlighet med artikel 266 FEUF måste vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen i målet CH, med utgångspunkt från det datum då det uppsägningsbeslut som ogiltigförklarats genom nämnda dom fattades. Det ska genast konstateras att sökanden inte nödvändigtvis har invänt mot själva principen i parlamentets beslut av den 3 mars 2014 att tilldela henne ett anställningsavtal som ackrediterad parlamentsassistent fram till slutet av den valperiod som pågick när beslutet fattades, det vill säga fram till den 1 juli 2014, men befria henne från det faktiska utövandet av arbetsuppgifterna som ackrediterad parlamentsassistent. Personaldomstolen anser att denna åtgärd för att följa domen i målet CH i vart fall inte är olämplig med hänsyn dels till det sammanhang i vilket uppgifterna som ackrediterad parlamentsassistent ska utföras, det vill säga inom ramen för en direkt relation med den berörda parlamentsledamoten, som ensam har befogenhet att välja sina medarbetare, dels den omständigheten att sökanden hade börjat arbeta hos en privat arbetsgivare, vilket innebär att den period då hon fick lön av den privata arbetsgivaren och den period då hon uppbar arbetslöshetsersättning var en period med dubbel inkomst. Sökanden har däremot invänt mot det sätt på vilket parlamentet beräknade den sammanlagda lön som skulle utbetalas till henne för nämnda period.

62

Parlamentet kunde således anse att den rättsliga situation som sökanden befunnit sig i innan det uppsägningsbeslut som ogiltigförklarats genom domen i målet CH antogs kunde återställas genom att för perioden mellan den 20 juni 2012, som var den dag då uppsägningsbeslutet trädde i kraft, och den 1 juli 2014, som var den dag då anställningsavtalet löpte ut, utge skillnaden mellan, å ena sidan, den sammanlagda lön hon hade kunnat erhålla om hon hade varit kvar i tjänst och faktiskt hade utövat uppgifterna som ackrediterad parlamentsassistent och, å andra sidan, den lön eller arbetslöshetsersättning som hon faktiskt erhållit från annat håll (dom av den 26 maj 2011, Kalmár/Europol,F‑83/09, EU:F:2011:66, punkt 90), utan att detta påverkade möjligheten för den organisation som utbetalat arbetslöshetsersättningen att återfå beloppet av nämnda ersättning från parlamentet.

63

När det gäller den lön eller arbetslöshetsersättning som kunde dras av för perioden med dubbel inkomst, framgår det av rättspraxis att dessa kan innefatta ”summan av den lön, de arvoden, den arbetslöshetsersättning och alla eventuella andra ersättningar” eller ”ersättningar av liknande slag” som sökanden uppbar under perioden med dubbel inkomst och ”som trätt i stället för den lön” som hon normalt skulle ha erhållit om det ogiltigförklarade uppsägningsbeslutet inte hade fattats och hon hade varit kvar i tjänst vid parlamentet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 april 2011, Scheefer/parlamentet,F‑105/09, EU:F:2011:41, punkt 71).

64

Det ska påpekas att enligt belgisk rätt, och såsom framgår av de handlingar som ingetts av parterna, utgörs semesterersättningen av normal lön som utges under semesterledigheten plus ett tillägg för varje arbetad eller varje likställd månad under intjänandeåret, vilket utgör en tolftedel av 92 procent av bruttolönen för den månad då semestern inleds. Vid uppsägning av anställda i privat tjänst är den uppsägande arbetsgivaren skyldig att, såsom i förevarande fall, betala ut semesterersättning i förskott när anställningsavtalet upphör.

65

Under omständigheterna i förevarande fall ska den semesterersättning som sökanden uppbar från den privata arbetsgivaren inte betraktas som en ersättning som var avsedd att ersätta den lön som hon faktiskt skulle ha erhållit under perioden med dubbel inkomst och som har trätt i stället för lönen från parlamentet för arbetet som ackrediterad parlamentsassistent. Semesterersättningen är avsedd att täcka de årliga semesterdagar som sökanden enligt belgisk rätt är skyldig att ta ut senare inom ramen för ett nytt anställningsavtal, men för vilka den nya privata arbetsgivaren inte betalar ut lön när de tas ut. Av det intyg som tillhandahållits av den belgiska försäkringsorganisationen Partena framgår att vid det obligatoriska uttaget av de semesterdagar som täcks av denna semesterersättning ska den nya arbetsgivaren från lönen dra av det belopp som beviljats som semesterersättning. Om denna semesterersättning skulle betraktas som en ”annan ersättning” som erhållits under perioden med dubbel inkomst, skulle det innebära att man beaktade en inkomst som visserligen betalats ut i förskott, men som senare i realiteten måste dras av från den erhållna lönen och således utgör lön för semester som tas ut efter perioden med dubbel inkomst och som denna ersättning ska täcka.

66

Som sökanden med rätta har gjort gällande kunde parlamentet inte, vid fastställandet av de åtgärder som var nödvändiga för att följa domen i målet CH med anledning av ogiltigförklaringen av uppsägningsbeslutet och till följd av sökandens begäran av den 26 mars 2014, i förevarande fall genom beslutet av den 2 april 2014, dra av ett belopp om 5686 euro, motsvarande den semesterersättning som den privata arbetsgivaren betalat, från den sammanlagda lön som sökanden skulle ha erhållit från parlamentet för arbetet som ackrediterad parlamentsassistent under perioden med dubbel inkomst.

67

När det gäller arbetsverktygen och sökandens kritik avseende att parlamentet i strid med artikel 266 FEUF inte ställde dem till hennes förfogande förrän sent, erinrar personaldomstolen om att parlamentet, med beaktande av den personliga karaktären hos arbetsrelationen mellan parlamentsledamöterna och deras ackrediterade parlamentsassistenter, i beslutet av den 3 mars 2014 kunde anse att det inte var lämpligt att faktiskt återinsätta sökanden i tjänst och att sökanden egentligen inte har invänt mot själva principen i detta beslut. Likaså kunde parlamentet fastställa att det inte kunde tillsätta sökanden på en annan tjänst som ackrediterad parlamentsassistent, eftersom det är parlamentsledamöterna själva som i enlighet med artiklarna 5a och 128.2 i anställningsvillkoren väljer sina ackrediterade parlamentsassistenter och därefter begär att parlamentets administration ska anställa de ackrediterade parlamentsassistenter som de har valt, vilket förutsätter förtroende mellan dem.

68

I en situation där det i detta skede inte är säkert eller har visats att sökanden faktiskt har utsatts för mobbning i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna från den parlamentsledamot som hon bistod, och eftersom ackrediterade parlamentsassistenter inte kan inneha en fast tjänst med hänsyn till deras särskilda ställning, vilken kännetecknas och motiveras av förtroendeförhållandet med den parlamentsledamot som de har i uppgift att bistå, kunde anställningsmyndigheten anse att den för att följa domen i målet CH inte vare sig tillfälligt eller permanent måste tillsätta sökanden på någon av de tjänster vid parlamentets avdelningar som kunde innehas av en tillfälligt anställd i den mening som avses i artikel 2 i anställningsvillkoren eller en kontraktsanställd i den mening som avses i artikel 3a i anställningsvillkoren.

69

Den andra invändningen ska följaktligen förstås så att sökanden, utan att nödvändigtvis kräva rätten att, genom de åtgärder som vidtas för att följa domen i målet CH, faktiskt återinsättas i tjänst som ackrediterad parlamentsassistent till en parlamentsledamot, har kritiserat parlamentet för att ha åsidosatt artikel 266 FEUF genom att inte ha tillhandahållit henne arbetsverktygen omedelbart efter det att domen i målet CH hade meddelats och genom att i vart fall ha dröjt med att tillhandahålla dem, vilket har påverkat hennes förmåga att vidta åtgärder för att kunna anställas av en nyvald parlamentsledamot för den kommande valperioden.

70

Det är vedertaget att tjänstemän och övriga anställda i aktiv tjänst vid parlamentet normalt har permanent tillträdesrätt till parlamentets lokaler för att kunna utöva sina uppgifter och att de erhåller ett särskilt passerkort i form av en namnbricka och, vid behov, ett kontrollmärke för tillträde till parlamentets parkering så att de kan använda sig av den.

71

På grund av att sökanden befriats från att utföra sina uppgifter som ackrediterad parlamentsassistent under den återstående tiden av anställningsavtalet var parlamentet dock inte skyldigt att återlämna namnbrickan och kontrollmärket såsom hon krävt att det skulle göra som en direkt åtgärd för att följa domen i målet CH.

72

Det ska vidare konstateras att när sökanden genom sin skrivelse av den 26 mars 2014, det vill säga mer än tre månader efter det att domen i målet CH hade meddelats, slutligen uttryckte sin önskan att på nytt erhålla en namnbricka och ett kontrollmärke för tillträde till parlamentets parkering, efterkom parlamentet hennes begäran några dagar senare genom beslutet av den 2 april 2014 och hade en namnbricka och ett kontrollmärke redo för henne från och med den 23 april 2014. Sökandens invändningar i detta avseende måste således ogillas.

73

När det gäller begäran om att erhålla en e‑postadress och tillgång till parlamentets intranät, vilken sökanden för första gången framställde i sitt klagomål av den 16 april 2014, är det riktigt att parlamentet med hänsyn till de särskilda omständigheterna i förevarande fall tog viss tid på sig för att ge extern tillgång till it-systemet för en ackrediterad parlamentsassistent som de facto inte utövade de uppgifter som ingår i tjänsten som ackrediterad parlamentsassistent och som faktiskt inte var knuten till en av de sittande parlamentsledamöterna.

74

Det ska påpekas å ena sidan att sökandens begäran om tillgång till parlamentets it-infrastruktur och it-utrustning tycks vara en del av en, visserligen fullt förståelig, strategi som syftar till att kunna kontakta nyvalda parlamentsledamöter innan de faktiskt tillträder, genom att dra nytta av rollen som ackrediterad parlamentsassistent i tjänst, vilket en e-postadress vid parlamentet skulle ha bekräftat samtidigt som den skulle ha gett henne en viss synlighet. Sökanden önskade även, av samma skäl, få tillgång till viss intern information. Det måste emellertid konstateras att även om en institution när så är lämpligt kan tillåta sina tjänstemän och anställda att använda dess infrastruktur, inbegripet it-infrastrukturen, utanför arbetstid för syften som inte rör tjänsten, utgör denna möjlighet för institutionen inte en rättighet för tjänstemännen och de anställda enligt tjänsteföreskrifterna, framför allt inte i en sådan situation som i förevarande fall, där vederbörande i tjänstens intresse hade befriats från att utföra sina arbetsuppgifter och det i parlamentets interna bestämmelser tydligt anges att ”[e]‑posten … är strikt reserverad för användning som har ett direkt samband med de uppgifter som [den anställde] utövar”.

75

Det ska å andra sidan erinras om att när det för att följa en dom om ogiltigförklaring krävs att det vidtas ett visst antal administrativa åtgärder kan domen i allmänhet inte följas omedelbart. Institutionerna måste medges en rimlig frist för att rätta sig efter domen om ogiltigförklaring (dom av den 12 januari 1984, Turner/kommissionen,266/82, EU:C:1984:3, punkt 5, dom av den 10 juli 1997, Apostolidis m.fl./kommissionen,T‑81/96, EU:T:1997:111, punkt 37, och dom av den 20 juni 2012, Menidiatis/kommissionen,F‑79/11, EU:F:2012:89, punkt 40). Personaldomstolen anser att eftersom sökanden erhöll en e-postadress och tillgång till parlamentets intranät den 18 juni 2014 skedde detta inom rimlig tid, med hänsyn till den omständigheten att begäran därom hade framställts den 16 april 2014 samt att det krävdes tekniska arrangemang för genomförandet och att det för tillgång till parlamentets intranät och tillhandahållande av en e‑postlåda för en ackrediterad parlamentsassistent först krävs ett tillstånd från den parlamentsledamot som den ackrediterade parlamentsassistenten bistår.

76

Mot bakgrund av det ovan anförda måste det anses att parlamentet i sitt svar på begäran om kompletterande åtgärder av den 26 mars 2014, när det gäller de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen i målet CH med anledning av ogiltigförklaringen av uppsägningsbeslutet, åsidosatte artikel 266 FEUF endast genom att från lönen för perioden med dubbel inkomst dra av det belopp som sökanden hade erhållit som semesterersättning enligt belgisk rätt.

77

Beslutet av den 2 april 2014, såsom det fastställts genom beslutet att avslå klagomålet, ska följaktligen ogiltigförklaras i den del parlamentet vägrade att till sökanden utge ett ytterligare belopp om 5686 euro. Med beaktande av denna ogiltigförklaring finns det anledning att redan i detta skede bifalla sökandens yrkande om ersättning med detta belopp samt hennes yrkande om dröjsmålsränta enligt den räntesats som ECB tillämpar för sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, plus två procentenheter, från och med den 1 juli 2014, som var den dag då hennes avtal löpte ut.

78

Sökanden har gjort gällande att parlamentet, när det gäller det av personaldomstolen ogiltigförklarade beslutet att avslå hennes ansökan om bistånd, i sitt beslut av den 3 mars 2014, i stället för en åtgärd för att följa domen i målet CH, granskade möjligheten att erbjuda henne bistånd i den mening som avses i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna endast för det fall att hon skulle besluta sig för att väcka talan mot P. vid en nationell domstol. Enligt sökanden utgör detta inte en adekvat åtgärd för att följa domen i målet CH i den mening som avses i artikel 266 FEUF. Anställningsmyndigheten borde ha granskat hennes ansökan om bistånd på nytt och borde, med beaktande av vad hon gjort sannolikt vid tidpunkten för ansökan, ha inlett en administrativ utredning, såsom krävs enligt rättspraxis, i syfte att fastställa de faktiska omständigheterna kring den mobbning som hon påtalat i sin ansökan om bistånd.

79

Sökanden har särskilt gjort gällande att det inte var personaldomstolens avsikt att hon ska vara tvungen att väcka talan vid en nationell domstol för att anställningsmyndigheten ska vara skyldig att bevilja henne bistånd, utan att biståndet till en ackrediterad parlamentsassistent inom ramen för en talan vid nationell domstol endast är en av de former som biståndsskyldigheten enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna kan ha.

80

Sökanden har slutligen påpekat att anställningsmyndigheten inte har överlåtit de befogenheter den innehar enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna till den särskilda rådgivande kommittén för ackrediterade parlamentsassistenter och att det är oförståeligt att anställningsmyndigheten inte beslutade att inleda en administrativ utredning omedelbart efter det att domen i målet CH hade meddelats eller att själv vända sig till den särskilda rådgivande kommittén omedelbart efter det att denna inrättats, om den ville att denna kommitté skulle överta den administrativa utredning som anställningsmyndigheten normalt ska genomföra. Sökanden drar således slutsatsen att parlamentet har åsidosatt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, omsorgsplikten och artikel 31 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

81

Parlamentet har yrkat att de framställda invändningarna ska ogillas. Parlamentet har påpekat att institutionen redan i februari 2014, det vill säga innan den särskilda rådgivande kommittén för ackrediterade parlamentsassistenter hade inrättats, erbjöd sökanden bistånd för det fallet att hon skulle besluta sig för att väcka talan mot P. vid nationell domstol. Parlamentet underrättade senare den särskilda rådgivande kommittén, vid det första möte som denna nya kommitté höll, det vill säga den 26 november 2014, om att sökanden ingett ett klagomål avseende mobbning. Denna kommitté, som anställningsmyndigheten har anförtrott uppgiften att genomföra administrativa utredningar vid anklagelser om mobbning som framställs av ackrediterade parlamentsassistenter mot parlamentsledamöter, i syfte att genomföra artikel 24 i tjänsteföreskrifterna när klagomål mot en parlamentsledamot kommer från denna personalkategori, utredde klagomålet genom att höra sökanden och P.. Parlamentet har härvid betonat att parlamentsledamöterna inte är underställda anställningsmyndigheten och att parlamentet i egenskap av anställningsmyndighet således inte kan tvinga dem att samarbeta vid en administrativ utredning, särskilt som anställningsmyndigheten inte har någon befogenhet att vidta disciplinära åtgärder mot dem för det fallet att mobbning påvisas.

82

Personaldomstolen erinrar inledningsvis om att för att uppfylla den skyldighet som föreskrivs i artikel 266 FEUF ankommer det på den institution som utfärdat den rättsakt som har ogiltigförklarats av unionsdomstolen att fastställa vilka åtgärder som är nödvändiga för att följa domen om ogiltigförklaring och därvid använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning med iakttagande av såväl domslutet och domskälen som tillämpliga unionsrättsliga bestämmelser. Då särskilda svårigheter att följa en dom om ogiltigförklaring föreligger får den berörda institutionen uppfylla sin skyldighet enligt artikel 266 FEUF genom att fatta ett beslut som innebär att den berörda får skälig kompensation för de nackdelar som det ogiltigförklarade beslutet har vållat personen. I ett sådant fall kan tillsättningsmyndigheten, eller såsom i förevarande fall anställningsmyndigheten, till exempel diskutera med sökanden för att försöka nå en överenskommelse som ger vederbörande en skälig kompensation för den rättsstridiga handling som han eller hon har utsatts för (se dom av den 9 augusti 1994, parlamentet/Meskens,C‑412/92 P, EU:C:1994:308, punkterna 28 och 30, dom av den 8 oktober 1992, Meskens/parlamentet,T‑84/91, EU:T:1992:103, punkt 80, och dom av den 17 mars 1994, Hoyer/kommissionen,T‑43/91, EU:T:1994:29, punkt 64).

83

När det föreligger särskilda svårigheter att följa en dom om ogiltigförklaring och det inte är möjligt att nå en överenskommelse genom att diskutera med den berörde begränsas den berörda institutionens utrymme för skönsmässig bedömning av nödvändigheten att iaktta domslutet och domskälen i den dom som ska följas samt tillämpliga unionsrättsliga bestämmelser. Institutionen måste bland annat se till att de vidtagna åtgärderna inte är behäftade med samma fel som de som identifierats i domen om ogiltigförklaring (dom av den 13 december 2012, Honnefelder/kommissionen,F‑42/11, EU:F:2012:196, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

84

I förevarande fall konstaterar personaldomstolen, när det gäller sökandens invändning avseende anställningsmyndighetens vägran att inleda en administrativ utredning om de faktiska omständigheterna kring den mobbning hon påstår sig ha utsatts för, att anställningsmyndigheten i beslutet av den 3 mars 2014 inte angav att en administrativ utredning avseende de faktiska omständigheterna kring den påstådda mobbningen skulle inledas. Med beaktande av att sökanden i sin begäran av den 15 januari 2014 om åtgärder för att följa domen i målet CH upprepade den begäran om att en administrativ utredning skulle inledas som hon ursprungligen hade framställt i sin ansökan om bistånd och åter upprepade samma begäran i klagomålet av den 16 april 2014, måste det anses att anställningsmyndigheten genom beslutet att avslå klagomålet slutgiltigt, om än implicit, vägrade att inleda en sådan administrativ utredning och begränsade sig till att endast ange att en särskild rådgivande kommitté för ackrediterade parlamentsassistenter hade inrättats, vilken dock konstituerades först den 26 november 2014 och inte hörde sökanden förrän i januari 2015, det vill säga, efter såväl beslutet att avslå klagomålet som den tidpunkt då talan i förevarande mål väcktes.

85

Det ska således granskas huruvida det för att följa domen i målet CH, i den del som den innebar ogiltigförklaring av beslutet av den 15 mars 2012 om avslag på ansökan om bistånd, krävs att parlamentet inleder en administrativ utredning, såsom sökanden har hävdat.

86

När det gäller lagenligheten av ett beslut som innebär att en ansökan om bistånd som ingetts i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna avslås utan att en administrativ utredning inletts, ska unionsdomstolen pröva huruvida beslutet är välgrundat mot bakgrund av de uppgifter som administrationen vid tiden för sitt beslut hade fått kännedom om, bland annat genom den berörda personens ansökan om bistånd (dom av den 16 september 2013, Faita/EESK,F‑92/11, EU:F:2013:130, punkt 98, och dom av den 26 mars 2015, CW/parlamentet,F‑124/13, EU:F:2015:23, punkt 143, som har överklagats till Europeiska unionens tribunal, mål T‑309/15 P).

87

Det ska erinras om att biståndsskyldigheten innebär att administrationen ska ingripa med nödvändig kraft mot händelser som är oförenliga med tjänstens ordning och lugn och att den ska handla med den snabbhet och omsorg som krävs i det enskilda fallet för att de faktiska omständigheterna ska kunna fastställas och för att lämpliga åtgärder ska kunna vidtas på grundval av fakta. För detta ändamål räcker det att den tjänsteman eller anställde som begär sin institutions skydd gör sannolikt att de angrepp som han eller hon säger sig ha utsatts för verkligen har ägt rum. Om han eller hon har gjort detta sannolikt, ska den berörda institutionen i samarbete med honom eller henne vidta lämpliga åtgärder för att fastställa de faktiska omständigheter som ligger till grund för klagomålet, exempelvis påbörja en utredning (dom av den 26 januari 1989, Koutchoumoff/kommissionen,224/87, EU:C:1989:38, punkterna 15 och 16, dom av den 21 april 1993, Tallarico/parlamentet,T‑5/92, EU:T:1993:37, punkt 31, dom av den 5 december 2000, Campogrande/kommissionen,T‑136/98, EU:T:2000:281, punkt 42, dom av den 8 juli 2004, Schochaert/rådet,T‑136/03, EU:T:2004:229, punkt 49, dom av den 25 oktober 2007, Lo Giudice/kommissionen,T‑154/05, EU:T:2007:322, punkt 136, och dom av den 26 mars 2015, CW/parlamentet,F‑124/13, EU:F:2015:23, punkt 37).

88

I samband med påståenden om mobbning innebär biståndsskyldigheten i synnerhet att administrationen seriöst, snabbt och fullständigt konfidentiellt ska utreda klagomål om mobbning och upplysa klaganden om de åtgärder som har vidtagits med anledning av klagomålet (dom av den 27 november 2008, Klug/EMEA,F‑35/07, EU:F:2008:150, punkt 74, och dom av den 26 mars 2015, CW/parlamentet,F‑124/13, EU:F:2015:23, punkt 38).

89

När det gäller valet av de åtgärder som ska vidtas i en situation som, såsom i förevarande fall, faller inom tillämpningsområdet för artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, har administrationen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Bedömningen av åtgärder och medel för att tillämpa artikel 24 i tjänsteföreskrifterna kan bli föremål för domstolsprövning, men unionsdomstolens prövning avser uteslutande huruvida den berörda institutionen har hållit sig inom rimliga gränser och inte har utövat sin befogenhet att företa en skönsmässig bedömning på ett uppenbart oriktigt sätt (se dom av den 15 september 1998, Haas m.fl./kommissionen,T‑3/96, EU:T:1998:202, punkt 54, dom av den 4 maj 2005, Schmit/kommissionen,T‑144/03, EU:T:2005:158, punkt 98, dom av den 25 oktober 2007, Lo Giudice/kommissionen,T‑154/05, EU:T:2007:322, punkt 137, och dom av den 26 mars 2015, CW/parlamentet,F‑124/13, EU:F:2015:23, punkt 39).

90

Av domstolens praxis i mål om mobbning, vilken i tillämpliga delar är tillämplig i förevarande fall, framgår att ett villkor för att en institution ska få vidta disciplinära åtgärder eller andra åtgärder mot en person som är föremål för klagomål om mobbning, särskilt i de fall där den anklagade personen innehar ett valmandat som föreskrivs i fördragen, i allmänhet är att det, oavsett om det rör sig om det påstådda offrets närmast överordnade eller inte, med säkerhet framgår av den utredning som har genomförts att den person som tjänstemannen eller den anställde har anklagat har uppträtt på ett sätt som skadar verksamheten eller det förmodade offrets värdighet och rykte (dom av den 9 november 1989, Katsoufros/domstolen, 55/88, EU:C:1989:409, punkt 16, dom av den 28 februari 1996, Dimitriadis/revisionsrätten,T‑294/94, EU:T:1996:24, punkt 39, och dom av den 4 maj 2005, Schmit/kommissionen,T‑144/03, EU:T:2005:158, punkt 108).

91

Eftersom det i artiklarna 11 och 12 i de interna bestämmelserna mot mobbning av ackrediterade parlamentsassistenter föreskrivs att anställningsmyndighetens befogenhet avseende disciplinära åtgärder inom detta område ska anförtros kvestorerna eller till och med parlamentets talman, och inte parlamentets generalsekreterare, såsom är fallet enligt artiklarna 13 och 14 i de interna bestämmelserna mot mobbning, ska den ordning som parlamentet har inrättat förstås så, att numera, när en ansökan om bistånd med anklagelser mot en parlamentsledamot inges av en ackrediterad parlamentsassistent i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna till anställningsmyndigheten, i person av parlamentets generalsekreterare, är denne behörig att vidta varje åtgärd som direkt rör den ackrediterade parlamentsassistenten, medan däremot varje åtgärd som förutsätter deltagande av den berörda parlamentsledamoten eller innebär eventuella disciplinära åtgärder ska vidtas av, beroende på det enskilda fallet, den särskilda rådgivande kommittén för ackrediterade parlamentsassistenter, kvestorerna eller parlamentets talman.

92

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att sökanden i sin ansökan om bistånd hade gjort sannolikt att mobbning förekommit. Utöver de ensidiga påståenden som sökanden gjort, varvid hon förklarat att P. inte lämnade några skriftliga spår av motsättningarna mellan dem, hade sökanden uppgett namnen på två medarbetare till P. som enligt sökanden hade bevittnat samtliga de beteenden som hon beskrev och således kunde styrka hennes uttalanden vid ett hörande. Det ska vidare påpekas att även om yttranden från medicinskt sakkunniga personer inte är av den arten att de ensamma kan styrka, i juridisk mening, att mobbning har förekommit eller att institution har åsidosatt sin biståndsskyldighet (se dom av den 6 februari 2015, BQ/revisionsrätten,T‑7/14 P, EU:T:2015:79, punkt 49, och dom av den 17 september 2014, CQ/parlamentet,F‑12/13, EU:F:2014:214, punkt 127), hade sökanden lämnat in läkarintyg på grundval av vilka det, när det gäller att fastställa huruvida en biståndsskyldighet åligger anställningsmyndigheten, kan anses sannolikt att sökanden hade en – om än subjektiv – känsla av att vara mobbad. Till detta kommer den omständigheten att även en kollega till sökanden har kontaktat den allmänna rådgivande kommittén, som har inrättats genom de interna bestämmelserna mot mobbning, och väckte talan vid personaldomstolen den 24 mars 2014 mot samma parlamentsledamot avseende påstådd mobbning.

93

De upplysningar som lämnats i ansökan om bistånd och de som senare framkommit i samband med begäran av den 15 januari 2014 om åtgärder för att följa domen i målet CH samt klagomålet av den 16 april 2014, det vill säga sökandens skrivelser i vilka hon begärde att anställningsmyndigheten skulle inleda och genomföra en administrativ utredning, var sådana att det starkt kunde ifrågasättas huruvida villkoren i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna var uppfyllda (se dom av den 26 mars 2015, CN/parlamentet,F‑26/14, EU:F:2015:22, punkt 56).

94

Under dessa omständigheter och eftersom beslutet att avslå ansökan om bistånd har ogiltigförklarats genom domen i målet CH är den obehandlade ansökan om bistånd på nytt anhängig vid anställningsmyndigheten. Anställningsmyndigheten är följaktligen, inom ramen för åtgärderna för att följa domen i målet CH, skyldig att i vederbörlig ordning och med skyndsamhet behandla ansökan om bistånd, bland annat genom att inleda en administrativ utredning, särskilt som, såsom personaldomstolen angav i punkt 58 i domen i målet CH, inget hindrar att parlamentet, med hänvisning till artikel 9.2 i sin arbetsordning, uppmanar P. att medverka i en administrativ utredning i syfte att utreda huruvida P. gjort sig skyldig till det beteende i strid med artikel 12a i tjänsteföreskrifterna som sökanden påstår sig ha utsatts för.

95

Syftet med en administrativ utredning är, som det erinrats om ovan, att fastställa de faktiska omständigheterna och vidta lämpliga åtgärder på grundval av fakta, både med avseende på det fall som är föremål för utredningen och mer allmänt för att iaktta principen om god förvaltningssed, i syfte att undvika att en sådan situation uppkommer på nytt i framtiden. Dessutom kan resultatet av en administrativ utredning antingen bekräfta påståendena om mobbning, vilket kan vara till nytta för offret vid ett försök att få ersättning för möjlig skada genom en eventuell talan mot den förmodade mobbaren vid en nationell domstol, eller kullkasta det påstådda offrets anklagelser, vilket gör det möjligt att, om det visar sig att anklagelserna är ogrundade, reparera den skada som den person som varit föremål för de ogrundade anklagelserna eventuellt kan ha orsakats genom att utredas som påstådd mobbare.

96

Av det ovanstående följer att parlamentet, med beaktande av att beslutet att avslå ansökan om bistånd ogiltigförklarats genom domen i målet CH, har åsidosatt artikel 266 FEUF genom att inte inleda en administrativ utredning, såsom sökanden anhöll om i sin ansökan om bistånd och i sin begäran av den 15 januari 2014 om åtgärder för att följa domen i målet CH samt i sitt klagomål av den 16 april 2014.

97

Det saknar härvid betydelse att den särskilda rådgivande kommittén för ackrediterade parlamentsassistenter inrättades först i april 2014 och att sökanden inte gett sitt samtycke till att överlämna ärendet till nämnda kommitté, vilken såsom framgår av dess namn endast har en rådgivande funktion.

98

Å ena sidan hade sökanden i alla händelser rätt att inge en ansökan om bistånd till anställningsmyndigheten i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, utan att vara skyldig att först vända sig till den allmänna rådgivande kommittén och/eller den särskilda rådgivande kommittén för ackrediterade parlamentsassistenter och utan att i så fall vara skyldig att invänta ett eventuellt svar från denna eller dessa kommittéer, trots att detta i vissa fall kan vara önskvärt, bland annat med avseende på en medling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2015, CW/parlamentet,F‑124/13, EU:F:2015:23, punkt 140).

99

Å andra sidan ankommer det på anställningsmyndigheten, som de facto är den myndighet som är behörig att behandla en ansökan om bistånd som inges i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, att med skyndsamhet inleda och genomföra en administrativ utredning, utan att detta emellertid påverkar anställningsmyndighetens möjlighet att delegera utredningsarbetet eller det nödvändiga förebyggande arbetet till en annan administrativ enhet eller ett annat internt organ vid institutionen i enlighet med en bestämmelse som i vederbörlig ordning antagits av institutionen och i vilken det, med iakttagande av tillämpliga överordnade unionsrättsliga bestämmelser, anges på vilka villkor arbetet kan delegeras. Institutionen kan således besluta att, för det ändamålet och genom att ställa lämpliga logistik- och personalresurser till förfogande, låta en sådan administrativ utredning genomföras av institutionsledningen, exempelvis en generaldirektör, av en ad hoc‑utredningskommitté, av en rådgivande kommitté om mobbning eller av en person eller instans utanför institutionen (dom av den 26 mars 2015, CW/parlamentet,F‑124/13, EU:F:2015:23, punkt 142).

100

Även om anställningsmyndigheten efter det att talan i förevarande mål hade väckts beslutade att vända sig direkt till den särskilda rådgivande kommittén för ackrediterade parlamentsassistenter, vilket är en åtgärd som förefaller visa att anställningsmyndigheten ville anförtro denna kommitté genomförandet av den administrativa utredning som åligger anställningsmyndigheten enligt dess biståndsskyldighet i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, kvarstår dock att även om den omständigheten att anställningsmyndigheten vände sig till den särskilda rådgivande kommittén skulle anses motsvara ett beslut av anställningsmyndigheten att inleda en administrativ utredning, fattades detta beslut efter beslutet att avslå klagomålet och efter det att talan hade väckts i förevarande mål.

101

Mot bakgrund av det ovan anförda ska beslutet av den 3 mars 2014, såsom det fastställts genom beslutet att avslå klagomålet, ogiltigförklaras i den del parlamentet åsidosatte artikel 266 FEUF genom att inte, i enlighet med den biståndsskyldighet som åligger det enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna och sin omsorgsplikt, besluta att inleda en administrativ utredning avseende den påstådda mobbningen sedan beslutet att avslå ansökan om bistånd hade ogiltigförklarats genom domen i målet CH.

102

Under dessa omständigheter är det inte nödvändigt att uttala sig om sökandens invändning avseende huruvida anställningsmyndigheten var skyldig att bistå henne vid ett försök att erhålla skydd genom nationella rättsmedel. Det räcker att påpeka att skälen i punkt 57 i domen i målet CH i alla händelser inte kan förstås så, att den biståndsskyldighet som anges i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, när det gäller de åtgärder som ska vidtas för att följa domen i målet CH, är begränsad till att, för det fallet att sökanden skulle besluta att väcka talan vid en nationell domstol mot den påstådda mobbaren, erbjuda henne bistånd under det förfarandet.

103

Sökanden anser att parlamentet borde förpliktas att till henne utge ett belopp om 144000 euro som ersättning för den ekonomiska skada som uppstått till följd av förlusten av möjligheten att erbjudas ett nytt avtal som ackrediterad parlamentsassistent för valperioden 2014/2019. Enligt sökanden kunde hon inte på ett ändamålsenligt sätt ta kontakt med de nyvalda parlamentsledamöterna eller få kännedom om eventuella lediga tjänster som meddelades inom parlamentet, eftersom hon inte fick tillgång till arbetsverktygen i tid. Hon förlorade följaktligen en möjlighet till anställning för en period om fem år. Eftersom hon fortfarande sökte arbete när hon ingav sin replik har hon gjort gällande att den förlorade fördelen kan uppskattas till omkring 240000 euro baserad på den lön som hon tidigare erhöll som ackrediterad parlamentsassistent. Det fanns en seriös möjlighet att hon skulle ha blivit anställd av en nyvald parlamentsledamot för valperioden 2014/2019, om hon hade fortsatt att arbeta i parlamentets lokaler under hela den föregående valperioden, särskilt på grund av den erfarenhet som hon skulle ha förvärvat. Sökanden anser att ackrediterade parlamentsassistenter i allmänhet blir kvar i tjänst, eftersom de i 60 procent av fallen får en ny anställning hos en ny parlamentsledamot efter det att valresultaten tillkännagivits, och har påpekat att hon själv anställdes av P. sedan den föregående parlamentsledamoten hade slutat. Genom att tillämpa procentsatsen 60 procent för möjligheten att bli anställd, på beloppet 240000 euro, som motsvarar den sammanlagda lönen för en ackrediterad parlamentsassistent under en hel valperiod, har hon kommit till slutsatsen att parlamentet borde förpliktas att till henne utge ett belopp om 144000 euro som ersättning för den ekonomiska skada hon lidit.

104

Parlamentet anser att vad gäller de tre villkor för att unionen ska bli skadeståndsansvarig som fastställts i rättspraxis är villkoret avseende ett rättsstridigt handlande inte uppfyllt i förevarande fall, eftersom parlamentet aldrig hindrade sökanden att ta kontakt med de nyvalda parlamentsledamöterna för valperioden 2014/2019. Att den påstådda skadan verkligen föreligger har inte heller styrkts tillräckligt med beaktande av att det enligt rättspraxis krävs att skadan ska vara faktisk och säker och, när det rör sig om förlusten av en möjlighet, att den möjlighet som det påstås har gått förlorad var verklig och att förlusten dessutom var slutgiltig. Sökanden, som för övrigt inte har visat att hon gjort några försök i denna riktning, har fortfarande möjlighet att bli anställd av någon av parlamentsledamöterna under den innevarande femåriga valperioden, vilken inte avslutas förrän 2019. Det finns i alla händelser ingen bestämmelse i tjänsteföreskrifterna eller någon rättslig bestämmelse som ger ackrediterade parlamentsassistenter någon som helst rätt till anställning för att bistå en annan parlamentsledamot när deras avtal löper ut. Framtiden för en ackrediterad parlamentsassistent är av hypotetisk art och är varken verklig eller säker, eftersom anställningen grundar sig på förtroende.

105

Vad gäller kontakten med de nyvalda parlamentsledamöterna tas dessa, tvärtemot vad sökanden har låtit förstå, inte huvudsakligen i parlamentets lokaler, utan snarare i de medlemsstater som de nyvalda parlamentsledamöterna kommer från och detta till och med innan de tillträder.

106

Det finns slutligen inget orsakssamband mellan det påstådda rättsstridiga handlandet och den påstådda ekonomiska skadan, eftersom det fel som parlamentet påstås ha gjort sig skyldigt till inte på något sätt kan vara den avgörande orsaken till att sökanden inte lyckats förverkliga sina möjligheter, det vill säga att hon inte blivit anställd av en parlamentsledamot för valperioden 2014/2019, eftersom de ackrediterade parlamentsassistenterna väljs fritt av de personer som väljs in i parlamentet och inte av institutionen.

107

Det ska inledningsvis erinras om att unionens utomobligatoriska ansvar förutsätter att tre villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan. Dessa tre villkor är kumulativa, vilket innebär att det räcker att ett av dem inte är uppfyllt för att yrkanden om skadestånd ska ogillas (se dom av den 21 februari 2008, kommissionen/Girardot,C‑348/06 P, EU:C:2008:107, punkt 52, dom av den 5 juli 2011, V/parlamentet,F‑46/09, EU:F:2011:101, punkt 157, och dom av den 19 maj 2015, Brune/kommissionen,F‑59/14, EU:F:2015:50, punkt 71).

108

När det gäller det rättsstridiga handlande som har åberopats till stöd för yrkandet om ersättning för den ekonomiska skada som uppstått till följd av förlusten av möjligheten att bli anställd, måste det konstateras att detta handlande huvudsakligen utgörs av parlamentets påstådda vägran i besluten av den 3 mars och den 2 april 2014 att tillhandahålla sökanden arbetsverktygen. Såsom har konstaterats ovan är denna invändning dock ogrundad.

109

När det gäller huruvida en skada, i förevarande fall en ekonomisk sådan, verkligen föreligger ska skadan, enligt fast rättspraxis, vara styrkt och säker (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2008, kommissionen/Girardot,C‑348/06 P, EU:C:2008:107, punkt 54, och dom av den 19 maj 2015, Brune/kommissionen,F‑59/14, EU:F:2015:50, punkt 76). När den påstådda skadan, såsom i förevarande fall, utgörs av förlusten av en möjlighet måste dels den förlorade möjligheten ha varit verklig (dom av den 5 oktober 2004, Eagle m.fl./kommissionen,T‑144/02, EU:T:2004:290, punkt 165, och dom av den 6 juni 2006, Girardot/kommissionen,T‑10/02, EU:T:2006:148, punkt 96), dels måste förlusten vara definitiv.

110

För att ett säkert orsakssamband ska anses föreligga krävs inte att den rättsstridighet som unionsinstitutionen gjort sig skyldig till har berövat en person en anställning, vilket den berörda personen inte har möjlighet att bevisa, utan det är tillräckligt att den med säkerhet har berövat denna person en seriös möjlighet att anställas som tjänsteman eller övrig anställd, vilket fått till följd att den berörda personen har lidit ekonomisk skada i form av utebliven inkomst (dom av den 5 juli 2011, V/parlamentet,F‑46/09, EU:F:2011:101, punkt 159, och dom av den 17 oktober 2013, BF/revisionsrätten,F‑69/11, EU:F:2013:151, punkt 73).

111

Personaldomstolen anser att även om det i förevarande fall i praktiken kan noteras att en viss andel av de ackrediterade parlamentsassistenterna, vilken sökanden uppskattar till 60 procent av de tidigare anställda, efter varje val till parlamentet anställs av de nyvalda parlamentsledamöterna, dels sådana som tidigare innehaft ett mandat under den tidigare valperioden, dels helt nya parlamentsledamöter, kan sökanden inte skäligen åberopa att hon, om hon faktiskt hade varit kvar i tjänst under hela valperioden 2009/2014, skulle ha haft 60 procents möjlighet att övertyga en nyvald parlamentsledamot om att anställa henne. Eftersom möjligheten att bli anställd och en eventuell fortsättning av anställningsförhållandet eller en förnyelse av anställningsavtalet per definition är beroende av att det föreligger ett förtroendeförhållande med parlamentsledamoten i fråga, kan en ackrediterad parlamentsassistent som arbetar för en parlamentsledamot aldrig vara förvissad om att bli anställd för att bistå en annan parlamentsledamot eller vara säker på att samma parlamentsledamot senare, efter att ha blivit vald för en ny valperiod, även i fortsättningen kommer att anställa honom eller henne.

112

Vad för övrigt gäller den minskade möjligheten att bli anställd av en nyvald parlamentsledamot för valperioden 2014/2019 på grund av det sena tillhandahållandet av arbetsverktygen, ska det påpekas att dessa återställdes till sökanden när hon hade lämnat in en begäran om det, eller åtminstone inom en skälig tidsfrist. Det ska vidare påpekas att som parlamentet med rätta har gjort gällande kan det inte rimligen anses att enbart den omständigheten att en person är fysiskt på plats i parlamentets lokaler och/eller har en e‑postadress vid parlamentet eller tillgång till dess intranät är en avgörande faktor för att bli utvald som framtida medarbetare av en nyvald parlamentsledamot. Även om dessa aspekter kan göra det lättare att ta kontakt, utgör de inte på något sätt en garanti för en anställning eller tillgång till anställning. De kan därför inte enbart på grundval av rena spekulationer anföras som omständigheter som kan möjliggöra en verklig och säker möjlighet att bli anställd.

113

Nyvalda parlamentsledamöter kan dessutom ha kontakter redan innan de officiellt träder i tjänst vid parlamentet och kan anordna anställningsintervjuer för att hitta medarbetare även i den medlemsstat de kommer från. Slutligen kan det, med beaktande av den vikt som sökanden fäster vid denna aspekt när det gäller att få anställning som ackrediterad parlamentsassistent, skäligen antas att hon, eftersom hon hade arbetat flera år som ackrediterad parlamentsassistent, hade kvar ett tillräckligt kontaktnät av parlamentsledamöter och ackrediterade parlamentsassistenter för att kunna bli informerad om lediga tjänster och följaktligen lätt kunde komma i kontakt med de nyvalda parlamentsledamöterna utan att nödvändigtvis behöva ha tillgång till en e‑postadress vid parlamentet eller tillträde till dess lokaler. Av de uppgifter som hon har tillhandahållit i repliken framgår för övrigt att hon fortfarande har kontakt med ackrediterade parlamentsassistenter som är i tjänst vid en nationell delegation i en av de politiska grupperna samt med nämnda delegation, varför alla dessa personer kunde ha förmedlat information till henne från parlamentet.

114

Av det ovanstående följer att även under antagandet att sökanden faktiskt skulle ha kunnat stanna kvar i tjänst och skulle ha haft tillgång till arbetsverktygen omedelbart efter det att domen i målet CH meddelats, hade hennes påstådda möjlighet att bli anställd av en nyvald parlamentsledamot för valperioden 2014/2019 varit mera beroende av hennes meriter och yrkesprofil, vilken inte skulle ha förbättrats avsevärt även om hon faktiskt varit i tjänst som ackrediterad parlamentsassistent under ytterligare några månader år 2014, än av huruvida hon hade tillgång till arbetsverktygen eller var fysiskt närvarande i parlamentets lokaler. Sökanden har för övrigt inte gjort gällande att hon vidtog några särskilda åtgärder för att kontakta nyvalda parlamentsledamöter eller att någon av dem vägrat att anställa henne med motiveringen att hon inte var fysiskt närvarande i parlamentets lokaler eller inte hade en e‑postadress vid denna institution förrän den 16 juni 2014 eller inte hade tillräcklig erfarenhet som ackrediterad parlamentsassistent.

115

Som parlamentet har betonat pågår dessutom valperioden 2014/2019 fortfarande. Den påstådda förlusten av möjligheten till anställning är således inte på något sätt slutgiltig, eftersom sökanden i framtiden på nytt kan komma att anställas som ackrediterad parlamentsassistent.

116

Mot bakgrund av det ovanstående ska yrkandena om skadestånd för den påstådda förlusten av möjligheten att bli anställd ogillas med hänsyn till såväl villkoret att förlusten av möjligheten att bli anställd måste vara verklig som villkoret att det måste finnas ett orsakssamband.

117

Av ovanstående överväganden följer att yrkandena om ersättning för ekonomisk skada till följd av förlusten av möjligheten att bli anställd av en parlamentsledamot för valperioden 2014/2019 ska ogillas.

118

Sökanden har till stöd för yrkandet om ersättning för ideell skada, som hon värderar till 60000 euro, åberopat den omständigheten att hon fortfarande inte har kunnat utverka att en administrativ utredning inleds för att fastställa de faktiska omständigheterna kring den mobbning som hon påtalade i sin ansökan om bistånd. Att de angripna besluten ogiltigförklarats kan inte utgöra ersättning för den ideella skadan, som kan särskiljas från den rättsstridighet som låg till grund för ogiltigförklaringen av besluten. Hon anser att den ideella skadan delvis beror på den omständigheten att mobbningen, som ett resultat av att en administrativ utredning inte har inletts, har påverkat hennes personliga värdighet. Som personaldomstolen påpekade i domen av den 8 februari 2011, Skareby/kommissionen (F‑95/09,EU:F:2011:9, punkt 26) kan ett eventuellt erkännande av att mobbning har förekommit, vilket naturligtvis är avhängigt av att en administrativ utredning inleds och slutförs, i sig ha en gynnsam verkan för den mobbade personens terapeutiska rehabilitering. Det är uppenbart att sökanden berövats denna eventuella gynnsamma verkan, eftersom det åtminstone när talan väcktes i förevarande mål inte hade upprättats någon rapport från en administrativ utredning. Till detta kommer dels den omständigheten att det är tydligt att parlamentet inte har säkerställt att de nya beslut som fattats för att följa domen i målet CH inte innehåller de fel som motiverade att de tidigare besluten ogiltigförklarades genom nämnda dom, dels den omständigheten att sökanden varit tvungen att ännu en gång inleda ett administrativt förfarande och därefter ett domstolsförfarande för att få sina rättigheter erkända.

119

Parlamentet har yrkat att ovannämnda yrkanden om skadestånd ska ogillas och har gjort gällande att det har arbetat med inrättandet av ett organ, det vill säga den särskilda rådgivande kommittén för ackrediterade parlamentsassistenter, som kan genomföra den administrativa utredningen vid klagomål avseende mobbning när den påstådda mobbaren är en parlamentsledamot. När det gäller den tid som det tagit att inleda den administrativa utredningen har parlamentet angett att det i stället för att ”vidta en låtsasutredning utan en lämplig ram, vilket de facto inte skulle ha inneburit lämpliga garantier” föredrog att ”[genom att den 14 april 2014 anta interna bestämmelser mot mobbning av ackrediterade parlamentsassistenter förse sig med] ett tvingande rättsligt instrument som kan garantera den ändamålsenliga verkan av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna” inom ramen för de särskilda avtalsförhållandena med ackrediterade parlamentsassistenter. Parlamentet anser dessutom att sökanden ”inte kan påstå att hon har lidit en särskiljbar ideell skada som kan värderas [till] ett visst belopp på grund av att [det] inte granskat hennes ansökan om bistånd”.

120

Även om ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt, såsom besluten av den 3 mars och den 2 april 2014, vilka fastställts genom beslutet att avslå klagomålet, i sig kan utgöra en lämplig och i princip tillräcklig gottgörelse för den ideella skada som orsakats av rättsakten i fråga, är detta inte fallet när sökanden visar att han eller hon lidit ideell skada som kan särskiljas från den rättsstridighet som ligger till grund för ogiltigförklaringen och som inte kan gottgöras fullt ut genom att beslutet ogiltigförklaras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2006, Girardot/kommissionen,T‑10/02, EU:T:2006:148, punkt 131, dom av den 19 november 2009, Michail/kommissionen,T‑49/08 P, EU:T:2009:456, punkt 88, och dom av den 19 maj 2015, Brune/kommissionen,F‑59/14, EU:F:2015:50, punkt 80).

121

Personaldomstolen konstaterar att det i förevarande fall är tydligt att sökanden har lidit ideell skada på grund av att, för det första, parlamentet vid tidpunkten för överläggningen i förevarande mål fortfarande inte på lämpligt sätt hade behandlat hennes ansökan om bistånd som ingetts i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, för det andra, det vid den tidpunkt när talan i förevarande mål väcktes inte hade genomförts en administrativ utredning i den mening som avses i rättspraxis och, för det tredje, även om anställningsmyndigheten efter detta datum slutligen gav den särskilda rådgivande kommittén för ackrediterade parlamentsassistenter i uppgift att i dess ställe genomföra en sådan utredning, hade sökanden, vid tidpunkten för överläggningen i förevarande mål, ännu inte underrättats om vare sig resultatet av utredningen eller de eventuella åtgärder som föreslagits för kvestorerna eller parlamentets talman.

122

Eftersom en ansökan om bistånd i vederbörlig ordning lämnades in till anställningsmyndigheten den 22 december 2011, vid vilken tidpunkt såväl sökanden som den berörda parlamentsledamoten utövade sina respektive tjänster vid institutionen, är den skyldig att genomföra en administrativ utredning, oberoende av huruvida den påstådda mobbningen har upphört eller inte.

123

Å ena sidan kan ett eventuellt erkännande från anställningsmyndighetens sida till följd av en administrativ utredning, som eventuellt genomförts med hjälp av en rådgivande kommitté såsom den särskilda rådgivande kommittén för ackrediterade parlamentsassistenter, av att mobbning har förekommit i sig ha en gynnsam verkan för den mobbade ackrediterade parlamentsassistentens terapeutiska rehabilitering (se dom av den 8 februari 2011, Skareby/kommissionen,F‑95/09, EU:F:2011:9, punkt 26) och kan dessutom användas av den mobbade personen vid en eventuell talan vid nationell domstol, varvid anställningsmyndighetens biståndsskyldighet enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna är tillämplig, eftersom den inte upphör när den ackrediterade parlamentsassistentens anställning upphör.

124

Å andra sidan kan den omständigheten att en administrativ utredning slutförs, särskilt i en sådan situation som i förevarande fall där det i detta skede endast föreligger anklagelser om mobbning, tvärtom göra det möjligt att vederlägga det förmodade offrets anklagelser, vilket gör det möjligt att – om det visar sig att anklagelserna är ogrundade – reparera den skada som den person som varit föremål för anklagelserna eventuellt kan ha orsakats genom att utredas som påstådd mobbare.

125

Såsom sökanden har påpekat kan de känslor av orättvisa och frustration som väcks hos den som är tvungen att driva ett administrativt förfarande och därefter ett domstolsförfarande för att få sina rättigheter erkända utgöra en ideell skada som kan följa av enbart den omständigheten att administrationen har begått en rättsstridighet. Det ska betonas att dessa skador ska ersättas när de inte kompenseras av den gottgörelse som ogiltigförklaring av en rättsakt innebär (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 februari 1990, Culin/kommissionen,C‑343/87, EU:C:1990:49, punkterna 27 och 28). Detta är fallet bland annat när administrationen, inom ramen för åtgärder för att följa en dom om ogiltigförklaring, upprepar rättsstridigheter av samma art som de som motiverade nämnda ogiltigförklaring.

126

Med hänsyn till att den administrativa utredningen i förevarande fall inte inleddes i tid och inte har slutförts, vilken begäran sökanden dock framförde i sin ansökan om bistånd och senare har upprepat, samt den omständigheten att sökanden har varit tvungen att ännu en gång vända sig till parlamentets administration och därefter väcka en ny talan för att erhålla ett fullständigt erkännande av sina rättigheter enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, anser personaldomstolen att det är skäligt att i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) fastställa ersättningen för den ideella skada som sökanden har lidit till ett belopp om 25000 euro.

127

Personaldomstolen anser även att det finns anledning att bifalla sökandens yrkande att beloppet ska höjas med ränta enligt den räntesats som ECB tillämpar för sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, plus två procentenheter. I avsaknad av anvisningar om från vilket datum denna dröjsmålsränta ska tas ut beslutar personaldomstolen inom ramen för sin obegränsade behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 1998, Aquilino/rådet,T‑130/96, EU:T:1998:159, punkt 39) att den ska tas ut från och med den dag då beslutet att avslå klagomålet antogs, det vill säga den 4 augusti 2014, eftersom anställningsmyndigheten fram till detta datum i princip fortfarande hade möjlighet att, inom ramen för åtgärderna för att följa domen i målet CH, inleda en administrativ utredning i syfte att efterkomma den begäran som sökanden framställde därom den 15 januari 2014.

128

När det slutligen gäller sökandens argumentering avseende att rätten till försvar och principen om god förvaltningssed har åsidosatts, eftersom hon inte fick åtföljas av sina advokater vid hörandet i den särskilda rådgivande kommittén för ackrediterade parlamentsassistenter den 15 januari 2015, konstaterar personaldomstolen endast att de omständigheter som hon invänt mot inträffade efter det att talan vid personaldomstolen hade väckts och därför inte kan beaktas vid fastställandet av den skada som hon har lidit.

129

Mot bakgrund av ovanstående överväganden finns det anledning för personaldomstolen att

130

Enligt artikel 101 i rättegångsreglerna ska, om inte annat följer av bestämmelserna i kapitel 8 i avdelning II i rättegångsreglerna, tappande part bära sina rättegångskostnader och förpliktas att ersätta den andra partens rättegångskostnader, om detta har yrkats. Enligt artikel 102.1 i rättegångsreglerna får personaldomstolen, om så anses skäligt, besluta att en tappande part ska bära sina rättegångskostnader, men endast delvis, eller inte alls, ersätta den andra partens rättegångskostnader.

131

Av ovan angivna skäl framgår att parlamentet i huvudsak har tappat målet. Sökanden har dessutom uttryckligen yrkat att parlamentet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom omständigheterna i förevarande mål inte motiverar en tillämpning av bestämmelserna i artikel 102.1 i rättegångsreglerna ska parlamentet bära sina rättegångskostnader och förpliktas att ersätta de rättegångskostnader som uppstått för CH.

Mot denna bakgrund beslutar

PERSONALDOMSTOLEN (första avdelningen)

följande: